Vi kan ju alltid hoppas...

Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.

Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.

Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.

I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en  av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:

@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.

eller

@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.

eller

@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.

Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.

När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:

Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?

Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.

Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.

Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.

Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?

Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?

Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.

Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.

1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.

Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.

2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.

Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.

3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?

De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?

Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.

Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?

Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.

Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...

När den vänstra handen inte vet vad den vänstra gör

Gårdagens budgetpresentation var en sorglustig historia. Eller kanske var det inledningen till en grekisk tragedi.

Där var finansministern, fylld av den retorikens arrogans som ibland kännetecknar den som antingen inte vet tillräckligt, eller vet för mycket av det som inte ska och inte får sägas. När Dagens Nyheter i sin ledare beskriver finansministerns beskrivning av såväl läget idag som vilka eventuella effekter budgeten får för ekonomin, arbetskraftsutbudet och arbetslösheten är det en tydlig indikation på just detta.

Inte sällan önskar jag mig att politiker stod upp för sin politik på ett annat sätt. Mindre arrogant. Mer konstaterande: Ja - de här konsekvenserna får vår politik, och det är vår avsikt att det ska bli så. En del blir negativt, men vi menar att inriktningen ändå är den rätta.

Men så gör inte Magdalena Andersson och socialdemokratin idag. Istället för att redovisa de tunga ökningarna i budgeten, läs gärna Expressens ledare här, om LSS/LASS, sjukskrivningskostnader och flyktingmottagande, går man förbi dem med tystnad. Ingen vet i dagsläget hur staten ska finansiera dem. Ingen vet konsekvenserna.

Inte heller får vi reda på vad det innebär för arbetskraftsutbudet när regeringen höjer skatter på det sätt man idag gör. För den som är mer nördig rekommenderas bland annat SACOs enkla genomgång av konsekvenserna av dagens skattepussel. Där lär man sig i alla fall grunderna av de konsekvenser olika skatteförändringar kan få.

Sannolikt skulle regeringen i alla fall gå vidare med den politik man nu genomför. De direkta konsekvenserna, att 60% av individerna, eller 80% av hushållen, får en försämrad privatekonomi är acceptabla så länge de 40 eller 20% med lägst inkomster inte drabbas, alternativt får det bättre. Den synen - att det är viktigt att trycka ihop lönestrukturer oavsett konsekvenserna - är en tydlig inriktning som kan respekteras och debatteras, även från oss som tycker att den är fel. Men det är svårt att debattera om och kring det som inte sägs och inte får sägas.

Problemet med regeringens politik är att den inte sköter hela Sverige. Runt om i landet arbetar just nu lokala och regionala politiker med budgetarbetet för de kommande åren. Och risken är att det kommer att se ut som i Örebro på fler platser.

De styrande partierna i Örebro, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och stödpartiet Vänsterpartiet, har beslutat att höja skatten med 50 öre nästa år. Det märkliga skälet är att Örebro växer. För de flesta andra kommunpolitiker är detta ett av de tyngsta argumenten för att slippa höja skatten, eller till och med sänka den. Men för Örebros politiska ledning är det tvärsom.

Problemet med Örebro (och gissar jag rätt många andra kommuner) är att skattehöjningen inte har någon annan motivering än att pengarna inte räcker. Det är en inkompetens i ledning och styrning som motiverar skattehöjningarna. De styrande politikerna vet alldeles för lite av hur deras politik påverkar den kort- och långsiktiga utvecklingen av såväl kommunens organisation och funktion, som kommunens utveckling.

Men det finns ytterligare ett problem:

När Magdalena Andersson motiverar sina budgetförslag med att de sämst ställda ska få det bättre, tar Lena Baastad (s), Lennart Bondeson (kd), Rasmus Persson (c) och Murad Artin (v) i Örebro dessa pengar. Med kirurgisk precision använder de höjda kommunalskatter för att slå främst mot de grupper S-V-MP budgeten säger sig värna. Och än värre är det när den regionala S-V-MP ledningen också höjer skatten till regionen. De eventuella fördelar de sämst ställda skulle få, äts upp av inkompetenta lokala politiska ledningar.

Den ena röda handen vet inte vad den andra gör.

Jag har bara läst kommentarerna om socialdemokraternas valrapport. Det jag kan konstatera är att kommentatorerna ofta fastnat vid att socialdemokraterna inte längre har problemformuleringsinitiativet i svensk politik. Partiet ställer vare sig rätt frågor eller ger några svar på de oställda frågorna. Partiet vet vare sig var man är eller vart man ska. Årets budget är ett typexempel på detta.

Men övertydligt blir det först när bilden blir större. När den politik lokala och regionala socialdemokrater sätts ihop med den nationella politiken. När insikten om att det är själva makten, och inte det man gör med den, som är partiets livsluft. Och vilka konsekvenser det kan få.

I det grekiska dramat är det den som drabbas av hybris - övermod som är förloraren. Hon utmanar gudarna - krafter som hon inte förmår hantera - och faller. Det är den gudagivna ordningen som ska upprätthållas. Gudarnas straff, nemesis, blir hennes dom.

Inte för att jag vill jämställa de antika grekiska gudarna med dagens ekonomiska politik. Men en sak är säker: Utmanar man den ordning som är såväl national- som företagsekonomins grund, drabbas man av en sådan hybris att man tror att man själv kan styra världen oavsett den ekonomiska vetenskapens kunskaper, är risken stor att man så småningom drabbas av nemesis, de ekonomiska gudarnas straff.

Det räcker med att titta på dagens, och inte antikens, Grekland...

När tjänstemännen tar makten.

Läser en intressant artikel av Peter Wolodarski i DN. Om hur Riksbanken självsvåldigt förändrat sitt uppdrag, från att hantera inflationen, till att bli en mer politisk aktör med en egen bild av vad som är bäst för Sverige.

Som jag tolkar det blir Wolodarskis slutsats att det inte en gång för alla går att som politiker sätta upp en enkel regel för tjänstemännen och sedan ta sin hand ifrån dem. Inte så att Wolodarski på något sätt förespråkar en politiserad Riksbank. Men politikerna måste hela tiden övervaka så att tjänstemännen hanterar sitt uppdrag utifrån den verklighet som nu finns. Och det måste finnas möjlighet att förändra uppdraget.

I dagsläget handlar det om att Riksbanken år efter år uppsåtligt struntar i sitt huvudsakliga mål - att hålla inflationen runt 2 %. Istället håller man räntan uppe, ökar arbetslöshet, minskar ekonomins tillväxt för att man menar att det finns en risk för en bostadsbubbla om bostadspriserna fortsätter att öka.

Men tänk om bostadsprisökningen inte i huvudsak beror på räntenivåerna. Tänk om det är dålig konkurrens i alla led som är orsaken. Tänk om hyresregleringen sätter upp priserna. Tänk om urbaniseringstakten skapar obalanser som gör prisstegringarna extra höga. Hur ska Riksbanken hantera dem? Är det skäl nog för att strunta i inflationsmålet?

Jag menar att det inte är det. Regering och Riksdagen måste tänka över vilket regelsystem som gäller, förändra det, eller skapa incitament för Riksbanken att följa det mål som politikerna beslutat om.

Denna nationella konflikt har sin lokala motsvarighet i Örebro.

Dagens kommunledning styr tjänstemännen i huvudsak genom budgetdokumentet ÖSBn. (ÖSB betyder Övergripande Strategier med Budget) Och det finns en tydlig riktning mot att just budgetdokumentet blir allt viktigare och viktigare. För närvarande har vi ett ärende som handlar om att även de kommunala bolagen ska skötas i huvudsak genom ÖSBn.

En del tycker detta är bra. Jag delar inte den tanken.

Om ÖSBn blir den kommunala "bibeln" så ges tjänstemännen en enorm makt. De har tolkningsrätten för alla beslut som sedan tas under året. Politikerna blir någon form av marginaliserade panelhönor som tillåts göra små mediala utspel. Men makten ligger hos tjänstemännen, i det fördolda.

Än värre blir det om denna princip också ska gälla bolagen. Kommunala bolag är en styggelse i sig själva. Därför är det enormt viktigt att all styrning sker i så stor öppenhet som möjligt. Men den nuvarande kommunledningen avser att minska denna öppenhet. Med det bolagsstyrningsdokument som nu diskuteras, ges ÖSBn en överordna roll även för bolagen. Men vem ska tolka ÖSBns ofta rätt otydliga skrivningar? Självklart blir det koncernbolagets VD, tillsammans med bolagens VDar. Kanske hör de efter med ordföranden innan de beslutar, men öppenheten är som bortblåst.

Det är uppenbart att den nuvarande kommunledningen vill ha det så. Som jag uppfattar det, är de vare sig intresserade av att styra genom ekonomi, eller genom direktiv. De är nöjda med att "komma ut rätt i media" med olika utspel av politisk karaktär. Det handlar om att lova sånt som ska uppfyllas i en oklar framtid. Det handlar om att berätta om satsningar på några tusenlappar. Det handlar om att visa fina bilder. Men styrningen av verksamheten ligger på tjänstemännen.

Och tyvärr är det också tjänstemännen som skriver merparten av de dokument som sedan ska styra dem själva.

Detta måste få ett slut. Politiken måste återta makten. Tron att politikerna en gång om året ska berätta vad de vill, och sedan överlåta till tjänstemännen att göra det, är detsamma som att abdikera från såväl makt och ansvar.

Dagens demokrati är hotad från flera håll. Tyvärr kommer ett av hoten inifrån.

Media: DN

Även facken stängs ute i Baastad(S) Örebro...

Så kommer då ett tydligt exempel på hur dörrarna stängs i Örebro. Dagens majoritet, där socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är lika goda kålsupare, bryr sig inte om någon form av förankring. Och exemplen blir allt längre.

Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.

Men det finns grader även i detta helvete...

Låt mig ta två exempel:

Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.

Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.

Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.

SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.

Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...

Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...

Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.

På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.

På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).

Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.

Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.

Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.

Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?

Jag vet inte. Men man kan ju fundera...

Media:  SR

Alliansens räddning?!

Idag presenterade Jan Björklund en stor satsning på lärarlöner. Antalet förstelärare kommer att utökas och bli 17000 om några år. De mest utsatta områdena, och därmed många elever med särskilda utmaningar, kommer att få extra många förstelärare. Dessutom kommer Folkpartiet att driva på för att även förskollärare ska få förstelärartjänster.

Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.

Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.

Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?

Nej. Tvärsom. De sparar!

Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.

Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?

Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.

Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.

Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.

Förändringstakten är hög. Det är bra.

Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.

Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.

Till del kan jag hålla med.

Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.

Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.

Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.

Media: EX, Ekot, SVT och DN
 
Bloggar: Anna, Rasmus

Budgettal

Idag är det budgetdags på kommunfullmäktige i Örebro. Mitt tal kan du läsa nedan.

Ordförande.

Det finns ett annat Örebro.

Framtiden är redan här. Utanför fönstren bakom åhörarna i fullmäktige susar den fram. Förändrar, förnyar. Sliter upp det gamla med rötterna. Krymper världen. Raserar murar och bygger broar. River ner stater och bygger upp samhällen. Får företag att dö och idéer att blomstra. Tar människors trygghet och skapar ny säkerhet.

Förändrar. Förnyar.

Men här inne härskar det förflutna.

Örebro är fortfarande alldeles för mycket av det som en gång var. Tron på det socialdemokratiska folkhemmet. Tron på den värld som kanske fanns där allvisa politiker kunde styra allas vardag. Tron på ett samhälle som kunde styras från ett Rådhus som var centrum i allt.

Men den tiden är förbi. Det är dags för förändring.

Vi måste, mentalt och fysiskt, bryta oss loss från det socialdemokratiska tankegods som påverkat oss alla.

Det som påstår att höga skatter alltid är bäst skatter.

Det som påstår att ÖBO bara ska bygga och köpa, aldrig sälja och förnya.

Det som låser in människor i utanförskapens miljöer bara för att ge politikerna möjlighet att vara de goda gåvornas givare.

Det som förvägrar människor rätten till frihet och valfrihet och hävdar att politikerna alltid vet bättre.

Det som stänger inne medarbetarnas engagemang och kompetens i en detaljreglerande politik, som tränger ända in i klassrummen, ända in i äldreboendenas korridorer. Den som säger: Om du gör något och det blir fel, får du ta hela ansvaret. Och om du gör rätt kommer du inte att belönas. För ingen får vara bättre än någon annan.

Det är dags för förändring.

När vi i Folkpartiet idag lägger vår budget visar vi på en annan väg än den som socialdemokraterna asfalterat under decennier. Vi vill framtid. Vi vill förändring. Vi vill förnyelse.

Örebro kan bättre. Örebro behöver inte vara en förvuxen bruksort, behärskad av enkla låglönejobb. Örebro behöver inte vara en stad där det allsmäktiga kommunala bostadsbolaget lägger sin döda hand över stadens utveckling. Örebro behöver inte vara en stad där vägarna genom staden ses som den viktigaste konkurrensfaktorn.

Örebro kan bli en stad för människor som kan, vill och får utveckla och utvecklas.

Örebro kan bli en universitetsstad, där högkompetenta forskare bygger samhällets osynliga infrastrukturer.

Örebro kan bli en stad för framtidens näringsliv, för entreprenörer inom vård, skola och omsorg, för företag som söker och finner den högsta kompetensen och är villiga att betala bra för den.

Örebro kan bli EN stad, där alla ges samma förutsättningar att verka, utvecklas, studera, känna trygghet.

Men det krävs en kommunledning som vågar.

Vi väljer att sänka skatten. Idag bara med tio öre. Men det är bara första steget. En välskött kommun klarar av att både öka kvalitet och minska kostnader. Det kommer att innebära att fler företag söker sig hit, att det går enklare att rekrytera högkompetent personal, att skattekraften ökar, att välfärden säkras.

Vi satsar på skolan. Ger lärarna det välbehövliga lönelyft de så länge krävt. Ger förutsättningarna för att skapa Sveriges bästa skolor, kommunala och privata.

Vi ger de äldre en reell valfrihet. Ser människan som människa hela livet. Inte som en del av ett grått kollektiv bara för att man fyllt 65, 75 eller 85.

Vi värnar kommunens ekonomi. Bryr oss om att plus och minus ska gå ihop. Håller koll på den låneskuld som nu rusar i höjden. Säkrar välfärden långt bortom nästa val.

Ordförande.

Jag skulle vilja ge örebroarna tre konkreta löften, löften som tar sin grund i den budget vi nu lägger.

För det första: Jag lovar att friheten i Örebro ska växa. Färre politiker med tydligare uppdrag. Ökad valfrihet inom förskolan, skolan och äldreomsorgen. Minskad kommunal byråkrati. Mer pengar i den egna plånboken.

För det andra: Jag lovar att vi när vi vinner nästa val ska se till så att skattepengarna används till det de ska; förskola, skola och äldreomsorg. Inte till kommunala utvecklingsbolag, elithallar i stadens parker eller subventionerade parkeringsplatser för lastbilar.

För det tredje: Jag lovar att vi ska förändra Örebro. Låta Örebro bli en del av den framtid som redan är här. Skapa trygghet, inte i det bestående, utan i insikten om att vår framtid och vår trygghet ligger i att vi kommer att bli bäst på att hantera förändringen och förnyelsen. Med mest kunskap. Med starkast näringsliv.

Ordförande.

Det finns ett annat Örebro.

Framtid.
Förändring.

Förnyelse.

Det är dags för ett liberalare Örebro.

Bifall till Folkpartiets budgetförslag.

Media: NA-ledarblogg, NA

Att administrera politik

Jag lyssnar på Anders Borg och Magdalena Andersson. Måste åter erkänna att Borg är en av mina favoriter i svensk politik. Skicklig debattör. Påläst. Kunnig. Stabil. I den debatt han nu exekverar har inte Andersson en chans. Hon är sannolikt bättre än många av de senare årens ekonomiska talespersoner för (s) såväl som en del finansministrar. Men utan politik, utan riktning och utan svar står man sig ändå ganska slätt...

När jag lyssnar på de två debattörerna söker sig tankarna vidare till en konferens jag var på förra veckan. Det handlade inte alls om ekonomi, i vart fall inte som huvudspår. Innehållet kretsade istället kring folkhälsa. Jag lyssnade. Och fascinerades.

För de deltagande var folkhälsan den självklara måttstocken, grunden för all offentlig verksamhet. Och så kanske det är. Men vad är folkhälsa? Och hur förbättrar man den?

På konferensen var både det ena och det andra lika självklart. Folkhälsa var jämlikhet. Och jämlikheten skulle skötas av det offentliga. Det handlade om rättigheter. Alla har rätt till både det ena och det andra.

När jag lämnade konferensen var jag så förundrad. På konferensen fanns både politiker av alla slag och tjänstemän. Och alla verkade ha samma bild av verkligheten. Det spelade ingen roll om man var vänster eller höger. Det var samma mål. Det var samma medel.

På samma sätt känns det ibland när jag hör moderater och sossar nuförtiden. Det är samma mål och samma medel. Frågan handlar inte numera om vilken politik som ska föras, utan om vem som har störst förtroende att föra den politik som omfattar alla. När man hör Magdalena Andersson prata om skattesänkningar för arbetstagare och Anders Borg hålla emot blir man lätt ställd. På samma sätt som när Fredrik Reinfeldt talar om näringslivet som särintresse, och Stefan Löfven det motsatta.

Men finns det bara en politik? Kan man administrera fram vare sig folkhälsa eller det goda samhället? Vad är i så fall det goda samhället? Ett samhälle där alla har det lika? Eller ett samhälle där olikheten berikar? Ett samhälle med så små klyftor som möjligt där det offentliga hela tiden kompenserar alla (oavsett förutsättningar) som hamnar efter, eller ett samhälle med större klyftor men där alla ges likartade grundförutsättningar?

Är det folkhälsa att ha ett samhälle där det offentliga ser till så att ingen röker, ingen dricker, ingen tar onödiga risker, alla motionerar, ingen har oskyddat sex? Eller kan folkhälsan vara så individuell att samhället kan acceptera att någon tar risken  att röka, att dricka eller att till och med ha oskyddat sex?

Visst borde det också idag finnas utrymme för ideologi i politiken. För ett par partier som vill sätta hängslen och livrem på allt, likaväl som för ett parti som menar att världen tillhör individerna och deras rätt att välja sina egna liv, bara man får likartade förutsättningar i starten på livet. Och där det offentliga blir kompensatorisk där det verkligen behövs, men aldrig tar över ansvaret från de enskilda individerna?

Tänk vilka tankar en liten budgetdebatt i aktuellt ändå kan föda...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX, SVT1, SVT2, SR1, SR2, TV4

Lena lånar (del 1)

Vi har haft två budgetgenomgångar de senaste veckorna. En tillsammans med kommunledningen och en tillsammans med oppositionen. Så länge det handlar om de neutrala tjänstemännens dragningar är läget ganska klart.

För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...

Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...

Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.

Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...

Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...

Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?

Detta är illa nog. Men det blir värre.

2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.

Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)

Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.

När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...

När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.

Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?

Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.

Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.

Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.

När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:

"Den som är satt i skuld är inte fri!"

Det nya, liberalare, Sverige

Så kom då forskningen med i regeringens höstbudget. Och partiledaren min, utbildningsminister Jan Björklund, har skäl att sträcka på sig. Sverige under Björklund formas snabbt om till ett land med fokus på utbildning och kunskap, forskning och vetenskap. Det är bra.

Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.

Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.

Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.

Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.

Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.

För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.

Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.

På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.

Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.

Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.

Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,

Stopp eller stopp?

I morgon kommer riksdagen att debattera statsbudgeten. Det handlar om de strukturella frågorna, om inkomsterna och om utgiftsramarna. Debatten sker i en svårbedömbar situation. Det finns mycket som talar för att EU inte bara saktar in, utan tvärstannar, när det gäller tillväxt. I USA har budgetsamtalen brutit samman. Och inte ens Kina går skadeslöst genom krisen.

Samtidigt så hackar sig börsen kvar på någon form av bärande botten. Index varierar lite upp och lite ner, men de senaste månaderna har fallet stannat.

En del siffror är till och med ljusa. I dag kunde vi läsa att småföretagarna i Örebro och Västmanland tror på ökad tillväxt.

Men så kommer mörkret igen. SEBs senaste prognos talar om att tillväxten 2012 nu blir hälften av vad banken tidigare trott. Nu menar man att tillväxttakten 2012 bara blir 0,7% för Sverige. Och i Eurozonen blir det recession, tillväxten blir negativ, -0,4 %. Och en grupp inom Nordea är än svartare. Deras mer enkelt framräknade siffror talar om en negativ tillväxt för Sverige på -2%. Det är rätt illa.

För mig som enkel kommunpolitiker är dessa siffror bekymmersamma. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för en dryg månad sedan kom med sin senaste prognos för intäkterna för kommunsektorn, bedömde man tillväxten till knappt 2 % 2012. Det innebar rätt stora omställningsproblem för fler kommuner än Örebro. Om SEB har mer rätt innebär det ytterligare påfrestningar. Om Nordeatjänstemännen har rätt, väntar ett stålbad.

Det finns flera problem med dagens ekonomiska utveckling. Jag har skrivit rätt många bloggar om dem. Osäkerheten är ett problem. Svårigheterna att hantera en recession med samma verktyg som 2008-2010 ett annat. De globala strukturella problemen, där det finns likheter mellan situationen inom de krisande delarna av EU, USA och Kina, ett tredje.

Men det finns också politiska problem. I Sydeuropa skapar behoven av reformerad ekonomi kravaller. I USA låser de två blocken varandra, med staten som gisslan.

Och i Sverige finns en dålig krismedvetenhet.

Delvis beror detta på att det inte är speciellt medialt att skriva eller tala om rätt komplicerade ekonomiska problem. Budgetdebatten i Örebro kommunfullmäktige förra veckan var ett typexempel på detta. Den styrande majoriteten talade gärna om alla nysatsningar de ville göra. Mindre gärna talade de om de besparingar de tvingas göra. Frågan om hur vi prioriterar lyste mest med sin frånvaro.

Och på Örebro Läns Landstingsfullmäktige var det än värre. Där går den styrande trojkan ut med en budget som har ett överskott på enbart 15 miljoner kronor, en tiondel av vad som behövs. Sannolikt är överskottet borta redan innan bläcket på protokollet från fullmäktige torkat.

I såväl Örebro kommun som i Örebro Läns Landsting är det socialdemokraterna som styr. De gör det förvisso tillsammans med stödpartier, i Landstinget rödgrönt, i kommunen vitsippsklöver. Men det är tydligt att det är den socialdemokratiska agendan som får genomslag. Den som säger att mer pengar alltid är bättre. Den som vägrar fundera kring prioriteringar. Den som egentligen inte vill mäta kvalitet (framförallt inte i förhållande till vad det kostar), utan bara sätta upp nya, intressanta politiska mål.

Det kan handla om att gräva ner en järnväg för miljarder. Det kan handla om ovillkorlig rätt till heltider för hundratals miljoner. Det kan handla om nya bolag för tiotals miljoner. Bara mer pengar. Bara en utökad offentlig sektor.

Tyvärr verkar det som om socialdemokraterna lokalt, regionalt och nationellt nu spelar på samma planhalva. Borta är de tankar om förnyelse som Mona Sahlin drev. Nu handlar det istället bara om mer pengar, och därmed också om höjda skatter. Den internationella utblicken saknas. Analysen av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden likaså. Och analysen av hur detta kommer att påverka det demokratiska systemet lyser enbart med sin frånvaro.

Det liberala anslaget måste vara annorlunda. Vår politik måste vara en rätt pragmatisk politik, med en stabil grund i såväl de nationalekonomiska förutsättningarna, som de demokratiska. Vi måste finna vägar att värna tillväxten, nationellt men även inom EU och globalt, när de gällande systemen krisar. Det handlar inte om mindre internationellt samarbete, utan snarare mer.

Men en bra ekonomisk politik byggs på en stabil demokratisk grund. Där måste vi göra en ordentlig hemläxa. För den offentliga sektorn är inte ett ymnighetshorn. Vi måste ha en genomgående analys både av vad den offentliga sektorn ska göra, och hur vi ska göra det.

Vad: Vilket är den offentliga sektorns uppdrag? Är det att ständigt lägga under sig nya områden, eller är det kanske till och med att krympa i vissa delar?

Hur: Handlar det om offentlig finansiering, eller om offentligt utförande? Handlar det om målstyrning, eller om uppföljning, utvärdering och återkoppling?

Svaren på dessa frågor, vad och hur, måste få en bred förankring för att det demokratiska systemet ska klara av framtidens utmaningar. För det vi ser nu, den globala osäkerhetens period, kommer att följas av flera, sannolikt mer långsiktiga. Det handlar om den demografiska utmaningen. Det handlar om klimatutmaningen. Det handlar om tillväxtens gränser.

Det krävs en bred enighet kring detta för att värna demokratin. Den finns inte idag, kanske framförallt för att inget parti på riktigt vågar ta upp denna rätt omediala diskussion. Men det finns bara ett parti som både kan och vågar. Sveriges liberala parti. Folkpartiet.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR1, DI, NA

Blogg: Cornucopia

Vart är Örebro på väg?

Så har då den ”nya” majoritetens första riktiga budget presenterats. Det är en intressant läsning.

Om man läser texten får man en tydlig bild av en kommun ledning som satsar. Men den ekonomiska verkligheten är en annan. Låt mig citera vad som skrivs och lägga till den ekonomiska verkligheten:

Målet är att barngruppernas storlek ska minskas under mandatperioden.

Örebro ska ha de bästa lärarna och skolledarna. Därför genomförs en fortsatt satsning på lärares och skolledares kompetensutveckling.

Skolområdet ska reducera sina kostnader med 29 miljoner kronor nästa år, om man räknar in de extra pengar som gavs i tilläggsbudgeten. Då blir det sannolikt vare sig mer pengar till mindre förskolegrupper eller till kompetensutveckling. När förskolelyftet upphör vid årsskiftet finns inga nya pengar avsatta, utan tvärsom.

Arbetet med att motverka barnfattigdom ska intensifieras under 2012 inom programområdet.

Men det finns inga pengar avsatta. De små medel som fanns 2011 verkar nu vara borta.

Vi kommer därför att arbeta för att ta bort delade turer och öka tjänstgöringsgraderna under mandatperioden.

Kostnaderna för detta, som mest 250 miljoner kronor, finns överhuvudtaget inte nämnda. Vem ska betala?

För att möta de behov som de barn som följer med kvinnorna till Kvinnohuset avsätter Örebro kommun medel för 2012.

Kvinnohuset fick i går inte de pengar de krävt. Den nya kommunledningen sparade in drygt 1 miljon kronor på de mest utsatta barnen och kvinnorna.

En tillgänglig stad handlar om att alla, oavsett funktionsnedsättning, ska kunna ta del av vår stads utbud. Därför ska vi fortsätta arbetet med att tillgänglighetsanpassa våra offentliga miljöer.

Samtidigt som man pratar om att tillgänglighetsanpassa staden, tar man bort 4,5 miljoner!

Och så vidare. När ord ställs mot ekonomi visar sig orden vara tomma.

Det finns fler allvarliga problem med den budget som nu presenterats. Under hela tiden fram till beslut, har ekonomikontoret sagt att pengarna för pris- och lönekompensation inte räcker till att både klara av de vanliga lönejusteringarna och även åtgärda osakliga löneskillnader med mera. Skillnaden är upp emot 50 miljoner kronor. Det bortser kommunledningen ifrån. Man säger bara:

Kommunens lönepolitik utgår från att osakliga löneskillnader ska åtgärdas, vilket ska ske inom fördelning av befintligt löneökningsutrymme.

Detta lilla stycke säger då antingen att det inte blir löneökningar i enlighet med avtal i Örebro kommun, eller att det inte blir några åtgärder mot osakliga löneskillnader. Eller det kanske troligaste: Kommunledningen mörkar utgifter och planerar redan nu för underskott 2012.

Intrycket av det senare förstärks av ett annat litet stycke:

För att undvika alltför kraftiga svängningar i ekonomiska förutsättningar för de kommunala verksamheterna kommer därför överskottsmedel från de goda resultatåren att användas som ett synnerligt skäl för att inte återställa negativa resultat vid kraftig konjunkturnedgång som påverkar resultatet i Örebro kommun.

I klartext: Man planerar redan idag för att använda de överskott som byggdes upp 2006-2010 för att täcka förlusterna 2012. Men det vågar man inte skriva i klartext. Örebroarna förs bakom ljuset. Och då ska vi veta att detta är utifrån de förutsättningar som Sveriges Kommuner och Landsting bedömde i oktober, bedömningar som många anser alldeles för ljusa. Och vad som händer om Grekland går i oordnad konkurs verkar inte bekymra kommunledningen alls.

Den budget som presenteras är svag och fylld av dolda besparingar. Men kommunledningen vågar inte ta ansvar för sin egen politik utan skjuter ut den på driftnämnderna. Det är där det kommer att märkas när lärarna och förskollärarna blir färre, när äldreomsorgen måste skära ner, när staden inte kan anpassas för de funktionshindrade…

Det hade inte behövt vara så. Vi ser redan i år, 2011, en budget som misskötts. Årets resultat närmar sig noll. Underskotten i flera nämnder ökar. Och detta ett år då Sverige fortfarande går som tåget. BNP-tillväxten i år beräknas bli över 4 %. 2012 kanske det blir nära noll. Istället för att fortsätta att samla i ladorna och gradvis anpassa organisationen, har främst socialdemokraterna valt att slösa. Örebro hade kunnat göra ett gott resultat 2011, och därmed ha ett bättre utgångsläge 2012. Men den nya kommunledningen har antingen struntat i, eller saknar kunskaper om, ekonomistyrningens krav.

Det är inte alltid roligt att vara den som bromsar, ber nämnder, förvaltningar och chefer att tänka om och göra om för att värna ekonomin. Men det behövs. Annars kommer Örebro snart att vara tillbaka i den situation som socialdemokraterna hade administrerat fram 2002. Då var underskotten så stora att nästan 1000 kommunanställda fick sluta. Det finns inga garantier för att inte detta kommer att ske igen. Därför är den grå, lite trista, och knappast alltid mediala, ekonomistyrningen det centrala för en ansvarsfull kommunledning.

Den där grå, lite trista och knappast alltid mediala, folkpartistiska liberalismen...

Media: NA, Radio Örebro, SVT Tvärsnytt, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2

Bloggar: Kent och Maria

Liberal utmaning när ideologiska skillnader tydliggörs

Det blir allt tydligare att en av de ideologiska gränserna i svensk politik blir allt tydligare. Den mellan liberalism och gammaldags social(ism)demokrati.

När Håkan Juholt uttalar sig i olika media är det ofta en återspegling av det samhälle som en gång var. Brukssamhället. Folkhemmet. Politikersverige. Landet där politikerna bestämde över allt och alla och där gränsen för det politiska åtagandet knappast fanns.

Men också det krympande Sverige. Sverige där utbildning inte var det viktigaste. Sverige där Sverige var alltings centrum. Sverige som inte behövde bry sig om vare sig Europa eller det där utanför, utom när vi själva ville. Sverige där folkhemmet inte bara stod för trygghetsnarcissismen utan också för byggandet av murar mot det andra.

Mot detta står en liberal rörelse som nu skapar förnyelse. En liberalism som på allt fler sätt sätter individen i centrum. Där tryggheten är en bas, men inte ett förkvävande allt. En liberalism som är övertygat internationell. En liberalism som både ser Sverige som ett föredöme, men också som ett land som behöver lära mer av många. En liberalism som bejakar mångfalden, invandringen och globaliseringe, men som också bejakar individernas utveckling, rätten att utvecklas olika och ser olikheter också som något positivt. En liberalism som bejakar den ständiga förändringen och söker trygghet just i att ge individerna förmåga att anpassa sig efter förändringarna.

Men skillnaderna blir kanske ännu tydligare i konkret politik. Ibland, på lokal nivå som i Örebro just nu, blir de övertydliga.

Den socialdemokratiska kommunledningen lägger nu sin första budget. Det som hittills presenterats av satsningar är framförallt tre nya bolag som ska bildas. I en föregående blogg har jag kommenterat två av dem. Idag presenterades det tredje av ett av de socialdemokratiska stödpartierna. Nu ska örebroarna också riskera sina pengar i ett vindkraftbolag. Och det allmännyttiga bostadsbolaget ska bygga nya studentlägenheter när antalet studenter sannolikt kommer att minska...

Jag ifrågasätter inte viljan från kommunledningen att försöka förändra Örebro i positiv riktning. Men jag ifrågasätter starkt medlen. Varför ska kommunal verksamhet överhuvudtaget drivas i bolagsform? Det finns vissa undantagsfall där bolag är det minst dåliga, som exempelvis där Länsmusiken övergick från en stiftelse till ett bolag, eller då den uselt fungerande fastighetsförvaltningen nu bolagiseras. Men det finns knappast några bärande skäl att bedriva arbetsmarknadspolitik i bolagsform. Och det finns lika få skäl för en kommun att ge sig in på energimarknaden och spela med skattebetalarnas pengar.

Under lång tid har vi liberaler arbetat för att Örebro kommun ska engagera sig i välfärdsarbetet och i demokratin istället för i bolagsaffärer och slutenhet. Det har exempelvis handlat om Stadsnät, Örebroportens dotterbolag och om Kilsbergens konferensbolag. Vi gör det därför att vi tycker att örebroarna har rätt att ha full insyn i det som vi politiker gör och bestämmer om. Vi gör det också för att vi tycker att skattepengar ska användas till välfärd och inte till politiska irrfärder på den marknad som borde vara privat.

Den offentligt finansierade välfärden i kommuner och landsting står inför enorma utmaningar de kommande åren. Pengarna måste räcka till att skapa en bättre välfärd med högre kvalitet och mer individanpassad service. Det handlar om det där mantrat som vi politiker så ofta påstås säga; vård, skola omsorg. För kommunens del gäller det förskola och skola såväl som äldreomsorg och service åt funktionshindrade. Det gäller social trygghet för de sårbaraste och långsiktig samhällsbyggnad.

Det är inte alltid den politiken som får de största rubrikerna. Då kan det vara lockande att dra till med något nytt bolag, eller kanske en mångmiljardsatsning på tågtunnlar genom Örebro, eller kanske något annat medialt projekt.

Men för välfärden krävs ibland att vi politiker backar från det vi kan göra, för det är inte alltid rätt att göra det man kan, utan istället det man ska.

Och för samhällsutvecklingen är det nödvändigtvis så att fler politiker borde upptäcka politikens gränser och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv i en växande privat sektor, såväl som ett starkare engagemang av medborgarna i en livaktig civil sektor.

Här tydliggörs nu skillnaderna mellan liberalismen och socialismen. De två vägarna blir tydliga, mellan dem som vill backa in i framtiden och oss som vill möta framtidens utmaningar öga mot öga.

 Media: DN1 och DN2, SVD1, NA1 och NA2, SR Örebro, SVT Tvärsnytt,

Bloggar: Karin, Larz och Gabrielle

Budgettider

Sitter på tåget hem från Sundsvall. Har varit uppe för att avsluta en konferens som anordnats av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Eftersom jag är ordförande i en av SKLs beredningar ingår en del andra uppdrag än att leda själva beredningssammanträdet. Mest handlar det om äldrevård, men idag har jag pratat på en konferens om evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Sist en fredagkväll. Det gällde att ta i lite mer än vanligt, och kanske provocera lite mer för att klara av att hålla uppmärksamheten.

Nu har jag hunnit ikapp med de arbetsuppgifter som så ofta ligger över och kvar under veckorna. Och så skrivit lite på budgeten för Örebro 2012. Vi har ju en liten annorlunda situation i Örebro. Den majoritet som var ny i juni skrev någon form av budget redan då, men kallade den tilläggsbudget. Men den riktiga budgeten ska tas i november. Eller...

Det finns fortfarande inget siffermaterial att förhålla sig till. Skälen är enkla. Dels har ekonomikontoret inväntat SKLs ekonomirapport från oktober. Eftersom den kom senare än väntat blev också kommunens arbete försenat. Men sedan har sannolikt tilläggsbudgeten och ett antal politiska beslut (i eller utanför de politiska nämnderna) påverkat ekonomin mer än beräknat. Nu kanske vi får siffermaterialet på måndag.

Sedan borde tågordningen vara sådan att majoriteten presenterade sin budget. Därefter får oppositionen möjlighet att läsa igenom den och både agera och reagera. Men är det någon som tror att det är möjligt? Blir det inte så istället att majoriteten lägger sin budget på bordet den 8 november och menar att vi ska göra precis samma? Är det i så fall demokrati? Vilka möjligheter har örebroarna att jämföra och vilka möjligheter har oppositionen att göra ett bra jobb? I princip inga.

Trots detta fortsätter jag och min fullmäktigegrupp att arbeta på den liberala budgeten för Örebro. Det blir allt mer uppenbart att det bara är Folkpartiet som kommer att stå för de liberala inslagen i Örebro de kommande åren. Centerpartiet vill ju gärna kalla sig liberalt, men dels finns det stora skillnader mellan Stockholmscentern och Örebrocentern vad gäller liberalt anslag, dels sitter Örebrocentern fast förankrad i det stora, röda kommunsocialistiska knäet.

För mig handlar det därför om att hitta de liberala grunderna för en alternativ budget. En del är självklart. Folkpartiet kommer att lägga en stark betoning på skolan, på kunskap, på ordning och reda och på lärarnas arbetssituation. Men det finns andra liberala utmaningar. Låt mig nämna tre:

Om man läser en intressant artikel på newsmill av Peter Santesson kring socialdemokraternas tidigare politiska hegemoni finner man en del förklaringar till varför näringslivet i Örebro ser ut som det gör. Socialdemokraterna har varit maktbärande i Örebro. För att klara sig har näringslivet varit tvungna att anpassa sig. Det lönsammaste har varit att ta rygg på socialdemokratiska partipampar. Det liberala uppdraget blir att skapa förutsättningar för ett fritt och starkt näringsliv. Det är det enda sättet att värna näringslivet och skapa utveckling.

Den politiska och administrativa organisationen är lika modern som en dinosaurie. Den är skapad i ett samhälle som en gång fanns, för en politik som en gång skulle fungera. Det handlar om 1900-talets samhälle där de goda socialdemokratiska politikerna skulle bestämma allt om alla. Nu är världen annorlunda. Valfriheten är norm. Politiker styr inte ditt privatliv som förut. Men Örebros organisation är likadan, eller än mer ineffektiv, än förut.

Vi ser två partier som vill vara statsbärande, varav ett har möjligheten och ett numera saknar den. När moderaterna blir statsbärande, blir de också mer konservativa, en spegel av socialdemokraterna när de var som bäst och mest pragmatiska. Men det innebär också att förändringsarbetet går långsammare än vad det borde. Det handlar om personalpolitik. Det handlar om individualisering. Det handlar om intäkter och utgifter. Det handlar om för vem kommunen är.

Det är bara att inse att detta arbete inte kommer i hamn i höst. Tiden är för kort. Men arbetet måste fortsätta. Det liberala uppdraget för Örebros utveckling måste fortsätta.

Media: NA, SVT Tvärsnytt, DN, SVD1 och SVD2, SR, Expressen

Bloggar: Niklas Frykman, Kent Persson

Örebro kommun krisar!

Idag fick vi bokslutsprognos 2 föredragen på kommunstyrelsen. Det var ingen munter läsning. Ekonomin är sannerligen i gungning.

Resultatet ser ut att bli 60 miljoner kronor. Men räknar man bort tillfälliga intäkter så är man nere i 14 miljoner. Och sedan kommer ytterligare en post till, en ökning av pensionsskulden, med runt 25 miljoner kronor. Det innebär att det faktiska resultatet i år blir någonstans mellan +35 och -10 miljoner kronor.

Men ett nollresultat är väl bra? Svaret är ett rungande nej!

För att kommunen ska kunna investera i skolor och äldreboenden så måste vi ha ett överskott. Det är överskottet som gör att vi kan investera utan att låna. Och det är överskottet som gör att kommunen kan klara sämre tider utan att behöva spara och säga upp.

Men nu finns inget överskott. Kommunen använder 100,2% av skatteintäkterna och statsbidragen till löpande räkningar. Det innebär att kommunen använder finansnettot, d.v.s. räntor på olika pengar som vi hanterar, om det är på plus. Och om det inte finns något positivt finansnetto så får kommunen låna. Det är illa!

OK - pengar är väl en sak. Men man måste kolla verksamheterna också. Det är OK om det kostar pengar om verksamheterna går bra. Men tyvärr är det inte så heller. Av åtta mål som ska nås, klarar Örebro kommun bara av att uppfylla ett. Det är målet att inte ha för många helt tomma lokaler... Alla andra misslyckas kommunen med.

Den nya kommunledningen bär ett stort ansvar för detta. Verksamheternas mål är förvisso en långsiktig process. Men för alldeles för många verksamhetsmål har trenderna vänt nedåt, eller stannat upp, under 2011.

Men framförallt bär Lena Baastad & Co det totala ansvaret för ekonomin. Hon var delansvarig under det första halvåret, och helt ansvarig i princip från 1 juni. Det var under hennes ledning som den nya kommunledningen i juni försökte snabbrösta igenom en ogenomtänkt budget. Det var under hennes ledning som samma politiker i augusti struntade i alla varningssignaler som fanns och röstade igenom den budget som var fel redan i juni.

Nu ser vi följderna. Kommunens nämnder klarar inte av att hålla sina budgetar. Just nu ser det ut som underskottet blir 8 miljoner kronor. Sannolikt beror det till stor del på att Baastad & Co släppt på kraven på ekonomin. Och hela kommunens resultat är i en brant rutschkana mot underskott, kanske redan 2011, men 2012 ser mycket allvarligt ut.

I det läget borde det finnas en stark politisk ledning. Men den saknas. Lena Baastad vare sig syns eller finns i den lokala politiken. Dagens allvarliga kommunstyrelse

Jobb mot - ja mot vaddå?

Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...

Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.

Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.

I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.

Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.

Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.

Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.

Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!

Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.

Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1

Bloggar: Kent Persson

Aha - är det kris, eller?

Idag är det finansminister Borgs stora dag. Förr var det dagen B som i Budget, men på senare år är det snarare som en premiär på en film som alla redan kunnat se på YouTube. Allt som är viktigt läcker ut i förväg. Kvar finns bara helheten och de ekonomiska parametrar som budgeten vilar på.

Regeringens budget kan sammanfattas med tre ord: ANSVAR, Ansvar och ansvar. Sverige står starkt i en värld som knakar. Sverige är ett ekonomiskt ljus i ett europeiskt mörker. Sverige seglar på när de andra länspumpar. Eller för att använda en semiBorgsk väderliknelse: Sverige är en glimt av sommarsolen mellan molnen en regntung septemberdag.

Ansvar är bra. Och det finns flera andra bra saker i budgeten. En del påstår att Centern dragit vinstlotten med restaurangmomsen. Jag är inte så säker på det. Moderaterna får alltid mest för att de har ansvaret för hela budgeten. De har järnvägsinvesteringar och jobbsatsningar. Men Folkpartiets och Jan Björklunds olika skolsatsningar är sannolikt de som på sikt kommer att ha störst betydelse för Sveriges utveckling. Det handlar både om lärarlyft, om lärarkarriärer, om satsningar på läkare, sjuksköterskor och vårdutbildningar och om de  långsiktiga förändringarna av den svenska skolan som kommer med ett ökat fokus på kunskap. Här är mattelyftet det mest lysande exemplet.

Man kan uppleva att det finns rätt många funderingar från oppositionen hur man ska tackla regeringens goda ekonomiska hushållning. Vad ska man slå på? Och vilka alternativ ska man presentera. Det tydligaste exemplet är socialdemokraterna.

Hela sommaren fanns inte den ekonomiska krisen för Juholt, Jämtin och Waidelich. Då hade spenderbyxorna avgrundsdjupa fickor, fyllda med låtsaspengar. Det var bara att ösa. Man kunde lova än det ena och än det andra. Ju längre sommaren led desto ihåligare lät löftena. Men Juholt fortsatte i oförminskad takt.

Och nu, plötsligt, när regeringen lägger en stram budget, menar Waidelich att Borg ser för ljust på framtiden. Fascinerande. Vad har hänt? Vilka tidningar har han läst där budskapet om den internationella krisen beskrivs på ett sätt som även Waidelich och Juholt kan ta till sig? Vilka spindoktorer har sossarnas kontor på Sveavägen köpt in som givit motdirektiv mot sommarslöseriet? Vilka bevekelsegrunder finns, och vilka taktiska överväganden har gjorts för denna kontramarsch, eller för att tala politikerspråk: flipfloppolitik?

Ändå är det bra om socialdemokraterna nationellt inser att såväl Sverige som Europa och västvärlden står inför risker som vi tidigare inte ens vågat nämna. Ett sammanbrott för den monetära pakten och Euron. Ett Europa som slits sönder. Ett USA som inte klarar sin budget och som mister världsherraväldet. En diktatur som Kina som tar över. Burr.

I den lokala politiska ankdammen i Örebro har tyvärr inte denna insikt nått någon inom den nya majoriteten. Där finns fortfarande spenderbyxorna på. Där finns inga skäl att omvärdera de analyser som gjordes i maj... Där är det bara full fart mot avgrunden som gäller. De problem som sannolikt kommer får hanteras sedan, och helst av andra.

Den nya kommunledningen har säkert många goda egenskaper. Men den saknar totalt ekonomisk kunskap och grundläggande insikter om hur kommunal ekonomi ska skötas. Den inser inte behovet av överskott för att kunna säkra både välfärd och investeringar. Den inser inte hur investeringar och resultat samvarierar. Den klarar inte av att lyfta blicken från dagens löften, och ser därmed inte hur kostnaderna för dessa löften gräver gropar åt morgondagens välfärdstjänster. Ibland funderar jag till och med hur många av dem som förstår skillnaden mellan en resultat- och en balansräkning, mellan en investering och löpande drift.

Det är bra om partierna i riksdagen kan ha en någorlunda gemensam syn på den ekonomiska situationen. Av de rapporter jag fått från förmiddagens budgetberedning, är det ännu långt dit i Örebro.

Media: DN 1, DN 2, SVD 1, SVD 2, Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet, SR, SVT, TV4

(S)lösarledning

Jag läser ännu en gång den märkliga artikel de tre partierna i den nuvarande kommunledningen levererade i NA i går. (Synd att inte NA lägger upp sina debattartiklar på nätet så man kan länka till dem och pinga dem. Det vore bra för den lokala debatten! Men kanske någon NA journalist läser detta och agerar?)

Märklig - därför att den verkar påstå att det är oppositionens fel att majoriteten inte ens kan prestera ett fullständigt beslutsunderlag till kommunfullmäktige.

Märklig - därför att det är tre partier som skrivit under, men hela artikeln verkar skriven av den gamla Sundin-trojkan (Dahlgren och Johansson) - vars sätt att debattera Persson (c) och Bondeson (kd) tidigare avskydde.

Men mest märklig därför att den är en total återgång till det som var före 2007. Det verkar som om koalitionens regeringstid varit en dröm för (c) och (kd). Hela tanken med vårt sätt att styra har på mindre än en kort svensk sommar kastats överbord. Tydligheten, den ekonomiska kompetensen och kraven på en ansvarsfull ekonomisk hantering, styrning mot uppföljning, utvärdering och återkoppling - allt är borta.

Kvar står den gamla sossevarianten av styrning: Mer pengar till allt. Mer pengar löser allt. Mer pengar är bättre. Och vi låtsas som om det är vi politiker som äger pengarna!

Om jag summerar rätt så petar man iväg 116 nya miljoner i den tilläggsbudget vi ännu inte fått se i sin helhet. Till detta kommer de kostnader de fortsätter att mörka, exempelvis kring Rudbecksskolan. Merparten av pengarna är kostnader som kommer att öka och föröka sig de kommande åren. Kommunledningen verkar lägga sina förhoppningar till att konjunkturerna aldrig kommer att vända ner igen. Men idag rasade börsen för nionde dagen i följd...

Sannolikheten för att vi redan i budgetprognos 2 får se antingen en politiskt friserad handling som räddar kommunledningen, eller en prognos som talar om en ekonomi som är svagare än på länge är överhängande. Vad händer då? Vilka löften kommer de att svika? Vilka skattehöjningar är att vänta? Vilka får gå först?

En av de trista sakerna i svensk politik i allmänhet och i Örebropolitiken i synnerhet är synen på att mer pengar alltid är bättre. Örebro är och förblir en kommunsocialistisk högborg. Den nya kommunstyrelseordföranden är tydlig med att hon är socialist. Hon är en god förvaltare av en lång vänstersocialdemokratisk tradition i Örebro.

Detta påverkar oss alla. Våra partier ligger ofta mer till vänster i Örebro än i andra delar av Sverige. Jag kallar mig själv för den som slickar vänsterkanten i Folkpartiet.

Det påverkar media. Jag är ofta mycket kritisk mot den hållning journalisterna i Örebro har. De ser tyvärr verkligheten alldeles för ofta genom ett vänsterperspektiv, oförmögna att bli så neutrala och objektiva som de borde. Jag tror att de flesta av dem inte gör det medvetet, men trots det så blir effekten densamma. Och eftersom media styr så mycket av politiken så blir effekterna stora.

Det påverkar också näringslivet. Alldeles för många företag och företagare tror sig vara beroende av den starka kommunen. Det finns alldeles för många oheliga allianser mellan näringslivsföreträdare och starka sossegubbar.

Det har påverkat den ideella sektorn, och framförallt idrotten. Det är inte för inte Örebro Läns Idrottsförbunds styrelse varit (och delvis är) befolkad av aktiva socialdemokrater. I vilken annan kommun hade annars föreningarna varit så tysta när de misshandlats så mycket som i Örebro? Men här ser vi glädjande nog en förändring som är på väg.

Det Örebro behöver är ett starkare liberalt anslag, ett starkare liberalt parti, starka liberala företrädare inom näringsliv, civilsamhälle, politik och offentlig sektor. Personer som kan säga att det vi behöver är inte mer pengar, utan bättre använda pengar. Det vi behöver är inte mer politik utan rätt politik. Det vi behöver är inte en större kommun utan en smalare men bättre kommun.

Den resan hade vi i Folkpartiet i Örebro påbörjat mellan 2002 och 2006. Vi fick delvis göra uppehåll under kompromissandets majoritetsår även om vår syn på rätt använda pengar ändå låg som grund för vårt starka koalitionsbygge. Nu fortsätter vi arbetet för ett starkare liberalt parti i Örebro.

OK, det är elakt. Men det finns inte så många alternativ till etiketter på dagens kommunledning. (S)lösarledningen är tyvärr en god beskrivning av de tre. Det bådar inte gott för framtiden...