När den vänstra handen inte vet vad den vänstra gör

Gårdagens budgetpresentation var en sorglustig historia. Eller kanske var det inledningen till en grekisk tragedi.

Där var finansministern, fylld av den retorikens arrogans som ibland kännetecknar den som antingen inte vet tillräckligt, eller vet för mycket av det som inte ska och inte får sägas. När Dagens Nyheter i sin ledare beskriver finansministerns beskrivning av såväl läget idag som vilka eventuella effekter budgeten får för ekonomin, arbetskraftsutbudet och arbetslösheten är det en tydlig indikation på just detta.

Inte sällan önskar jag mig att politiker stod upp för sin politik på ett annat sätt. Mindre arrogant. Mer konstaterande: Ja - de här konsekvenserna får vår politik, och det är vår avsikt att det ska bli så. En del blir negativt, men vi menar att inriktningen ändå är den rätta.

Men så gör inte Magdalena Andersson och socialdemokratin idag. Istället för att redovisa de tunga ökningarna i budgeten, läs gärna Expressens ledare här, om LSS/LASS, sjukskrivningskostnader och flyktingmottagande, går man förbi dem med tystnad. Ingen vet i dagsläget hur staten ska finansiera dem. Ingen vet konsekvenserna.

Inte heller får vi reda på vad det innebär för arbetskraftsutbudet när regeringen höjer skatter på det sätt man idag gör. För den som är mer nördig rekommenderas bland annat SACOs enkla genomgång av konsekvenserna av dagens skattepussel. Där lär man sig i alla fall grunderna av de konsekvenser olika skatteförändringar kan få.

Sannolikt skulle regeringen i alla fall gå vidare med den politik man nu genomför. De direkta konsekvenserna, att 60% av individerna, eller 80% av hushållen, får en försämrad privatekonomi är acceptabla så länge de 40 eller 20% med lägst inkomster inte drabbas, alternativt får det bättre. Den synen - att det är viktigt att trycka ihop lönestrukturer oavsett konsekvenserna - är en tydlig inriktning som kan respekteras och debatteras, även från oss som tycker att den är fel. Men det är svårt att debattera om och kring det som inte sägs och inte får sägas.

Problemet med regeringens politik är att den inte sköter hela Sverige. Runt om i landet arbetar just nu lokala och regionala politiker med budgetarbetet för de kommande åren. Och risken är att det kommer att se ut som i Örebro på fler platser.

De styrande partierna i Örebro, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och stödpartiet Vänsterpartiet, har beslutat att höja skatten med 50 öre nästa år. Det märkliga skälet är att Örebro växer. För de flesta andra kommunpolitiker är detta ett av de tyngsta argumenten för att slippa höja skatten, eller till och med sänka den. Men för Örebros politiska ledning är det tvärsom.

Problemet med Örebro (och gissar jag rätt många andra kommuner) är att skattehöjningen inte har någon annan motivering än att pengarna inte räcker. Det är en inkompetens i ledning och styrning som motiverar skattehöjningarna. De styrande politikerna vet alldeles för lite av hur deras politik påverkar den kort- och långsiktiga utvecklingen av såväl kommunens organisation och funktion, som kommunens utveckling.

Men det finns ytterligare ett problem:

När Magdalena Andersson motiverar sina budgetförslag med att de sämst ställda ska få det bättre, tar Lena Baastad (s), Lennart Bondeson (kd), Rasmus Persson (c) och Murad Artin (v) i Örebro dessa pengar. Med kirurgisk precision använder de höjda kommunalskatter för att slå främst mot de grupper S-V-MP budgeten säger sig värna. Och än värre är det när den regionala S-V-MP ledningen också höjer skatten till regionen. De eventuella fördelar de sämst ställda skulle få, äts upp av inkompetenta lokala politiska ledningar.

Den ena röda handen vet inte vad den andra gör.

Jag har bara läst kommentarerna om socialdemokraternas valrapport. Det jag kan konstatera är att kommentatorerna ofta fastnat vid att socialdemokraterna inte längre har problemformuleringsinitiativet i svensk politik. Partiet ställer vare sig rätt frågor eller ger några svar på de oställda frågorna. Partiet vet vare sig var man är eller vart man ska. Årets budget är ett typexempel på detta.

Men övertydligt blir det först när bilden blir större. När den politik lokala och regionala socialdemokrater sätts ihop med den nationella politiken. När insikten om att det är själva makten, och inte det man gör med den, som är partiets livsluft. Och vilka konsekvenser det kan få.

I det grekiska dramat är det den som drabbas av hybris - övermod som är förloraren. Hon utmanar gudarna - krafter som hon inte förmår hantera - och faller. Det är den gudagivna ordningen som ska upprätthållas. Gudarnas straff, nemesis, blir hennes dom.

Inte för att jag vill jämställa de antika grekiska gudarna med dagens ekonomiska politik. Men en sak är säker: Utmanar man den ordning som är såväl national- som företagsekonomins grund, drabbas man av en sådan hybris att man tror att man själv kan styra världen oavsett den ekonomiska vetenskapens kunskaper, är risken stor att man så småningom drabbas av nemesis, de ekonomiska gudarnas straff.

Det räcker med att titta på dagens, och inte antikens, Grekland...