Var finns ledarna?

Jag har två amerikanska presidentfavoriter. Båda har haft rätt stora problem och framförallt den ene kommer nog inte gå till historien som den bäste.

Jimmy Carter var en rätt osannolik president. Jag tänker inte recensera hans presidentskap, bara ta två exempel på ledarskap. Men först det som gör honom till en favorit. När Carter fick Nobels fredspris, hade jag förmånen att få vara med på ett av de samtal med honom som hölls i Sverige. Det var lite intimare - bara några hundra åhörare... - och hölls i Uppsala. Carter berättade om sitt presidentskaps utmaningar, framgångar och bakslag. Men så sa han något som fastnat: Under hela sin aktiva tid hade han banden kvar till sin baptistkyrka. Han försökte dessutom hålla i sitt viktiga uppdrag som söndagsskollärare.

Så fascinerande. Världsledaren söker att behålla kontakten med gräsrötterna. Tron får konsekvenser.

Den andre favoriten är den nuvarande. Barack Obama. Jag är nog inte ensam om att minnas hans tal i Chicago den 5 november 2008. Jag har till och med skrivit ut det. Fascinerande. Otroligt välformulerat. Bevisande att ord kan flytta berg. Fyllt av framtid, visioner, hopp. Obama har en annan religiös framtoning. Tyvärr verkar amerikaner ibland mer intresserade av att bevisa att han egentligen är muslim, och Obamas kristenhet blir defensiv.

En av de saker som förenar dem är att de båda fått Nobels fredspris. En annan är att de inte tvekar att med alla medel försvara USA.

Carters misslyckande i att frita gisslan i Iran 1979/80 bidrog till hans valförlust. Men själva meddelandet till omvärlden - USA är berett att göra allt för att skydda sina medborgare - kunde inte missförstås. På samma sätt är det med de rustningar som Carter började med efter Sovjetunionens Afghanistaninvasion. Carter tvekade inte att använda militär upprustning för att skydda USAs intressen.

Obamas skydd av USA har tagit andra vägar. Användandet av drönare för att "avrätta" USAs fiender runt hela världen är väl ett av de tydligaste exemplen på när retoriken från Chicago-talet och verkligheten inte alltid hänger ihop. Men det finns en gemensam nämnare mellan Carter och Obama (och alla andra presidenter också): De värnar de amerikanska intressena. Nationellt och globalt.

Var Carter egentligen en dold nationalist? Är Obama inte bättre än en vilsen Sverigedemokrat? Eller går det inte att jämföra USA och Sverige på något sätt?

Jag kan inte undvika att fundera i dessa banor efter de senaste månadernas flyktingdebatt. Eller debatt och debatt - det är väl avsaknaden av debatt som är det stora problemet. Inte så att den inte finns. Vi är många opinionsbildare som försöker lyfta på flera stenar. Men mellan de traditionella partierna, partiledarna, ministrar och ministerkandidater, lyser debatten mest med sin frånvaro.

I går var det stor flyktinggala på TV. 40 miljoner samlades in. Det är bra. Förhoppningsvis underlättar det lite för UNHCRs arbete i Syrien och grannländerna. Kanske slipper någon fattig flykting acceptera de nedskärningar av mat som annars är fallet.

Samtidigt fortsätter Sverige att ta emot runt 1000 flyktingar per dag. Knappt 200 av dem är barn. Och ingen berättar hur vi ska klara av det åtagande detta innebär. Ännu en dag måste jag ställa frågan om var bostäderna, arbetena, lärarna och skolplatserna, förskollärarna och de nya förskolorna, sjuksköterskorna och socialsekreterarna, läkarna och vårdplatserna finns? Och om de inte finns idag - hur ska vi lösa det?

Ingen svarar. Mest verkar det handla om att låta som om allt ändå ska fungera. Centerpartiets politik är hittills den värsta avarten av att skapa en bild som inte klarar av att hänga ihop med verkligheten. Men inget parti verkar ens intresserat av att söka de nödvändiga svaren.

Det är så svårt att förstå utmaningen. Siffrorna blir så enorma. 600.000 nya bostäder på tio är. Vad innebär det? Kommer kostnaderna att bli 30, 40 eller 50 miljarder för mottagandet under 2016? Finns de pengarna? Och så vidare.

Ibland måste man försöka göra jämförelser. Under gårdagens hjälpgala samlades alltså 40 miljoner kronor in till flyktingarna i Syrien. Det är bra. Men kostnaderna för att ta emot de barn och ungdomar som kommer hit blir sannolikt så stor att vi skulle behöva en hjälpgala om dagen, 365 dagar per år, för att möta kostnaderna. Är det rimligt? Är det möjligt?

Ibland krävs ledarskap mer än annars. I tider av oro och osäkerhet är behovet av ledarskap som allra störst. Det ledarskapet handlar sällan om att berätta för alla att allt kommer att bli bra, oavsett vad som händer. Det handlar snarare om att berätta om både blod, svett och tårar. För så kommer det sannolikt att bli.

Antingen får vi ett ledarskap som berättar om vad flyktingmottagandet kommer att betyda i vardagen, för välfärden och samhället. Om riskerna och möjligheterna, om problemen och utmaningarna, om kostnaderna och eventuella intäkter, men där betoningen alltid måste ligga på hur demokratin, politiken och politikerna ska hantera problemen, kostnaderna, utmaningarna och riskerna.

Eller så får vi ett ledarskap som berättar om att vi inte kommer att klara utmaningarna utan att göra oacceptabla inskränkningar av den välfärd som vi värnar. Och som samtidigt berättar vilka konsekvenser det får. Med stängdare gränser, mindre solidaritet med de som flyr, ett icke-följande av FNs flyktingkonvention, problemen för EU-samarbetet och så vidare.

Vad har nu detta med Carter och Obama att göra? Båda har visat sig kapabla att fatta beslut som sannolikt inte varit i linje med vad de helst velat. Carter började rusta. Obama krigar på distans. Och de har fattat besluten på grundval av vad som de upplever som det bästa för USA och amerikanerna.

För 25 år sedan fanns det svenska politiker som fortfarande kunde ta ett sådant ledarskap. Införandet av visumtvång under Bosnienkriget visade på politiker som mot sina innersta önskningar klarade av att säga: Vårt jobb är att värna Sverige och svensk välfärd. Så här långt sträcker sig vårt ansvar. Men inte längre.

I dagens kontext låter det som om kärnan i Sverigedemokraterna talat. Då var det en gemensam hållning hos alla riksdagens partier. Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen har fått motsatt verkan mot vad de flesta trott. Istället för att närma sig dem, finns idag ingen annan acceptabel hållning än att säga att allt de står för är fel, och att allt som skulle kunna tänkas låta som om man står för något som liknar något av det de eventuellt tycker också är fel.

Så de nationella politikerna står vilsna, i en rädsla för att ens på marginalen bli sammankopplade med det parti som alla måste avsky. Och i den vilsenheten tappas ledarskapet.

Centerpartiet, som säger sig stå för mest öppenhet, mörkar med konsekvenserna för välfärden.
Folkpartiet och alla andra, vacklande mellan öppenhetens konsekvenser och välfärdsförsvarets nationalistiska drag.

Någon gång måste någon av ledarna för de traditionella politiska partierna visa ledarskap, ta ledningen, redovisa konsekvenserna av den förda politiken och söka mandat för denna politik.

För om inte någon av de sju gör det är risken stor att en åttonde eller nionde ledare kommer att göra det. Och vart resan då går är det verkligt obehagliga.