Den perfekta stormen. Eller: När slår vi i taket?

Örebro kommun höjer skatten med 50 öre. Alla som kan något om ekonomi har sett det komma. Den nuvarande kommunledningen har inte koll på ekonomin. Örebro kommun blöder, och har räddats av regeringen och tillfälliga bidrag de senaste åren.

Skälen är flera. Ingen av de ansvariga kommunalråden har klarat av att hålla i sina budgetar. Pengar läcker ur massor av hål. Låt mig ta några exempel:

Skolorna: Skolflyttarna sedan 2011 har kostat Örebro minst 200 miljoner kronor i onödiga ombyggnationer (av främst Rudbeck) och uteblivna försäljningar av attraktiva skolfastigheter (främst Rudbeck).

Äldreomsorgen: Dyra räkningar från landstinget. Sämre omsorg om de gamla, ökade kostnader och ineffektiv organisation skapar underskott. När politikerna dessutom hellre tar kostsamma strider med de privata entreprenörerna än bryr sig om de gamla är det illa.

Näringsliv: Det läcker åt alla håll. Bara de senaste besluten; ytterligare 70 miljoner kronor i aktieägartillskott till den vindkraft som skulle generera miljoner, ytterligare 6 miljoner om året till den flygplats som aldrig visat plusresultat är bara ett par av en räcka beslut som aldrig borde fattats.

Stadsbyggnad: Örebro kommun investerar ofattbara 1,5 miljarder om året. Utan någon annan analys än att det "behövs" och att "räntan är så låg idag". Samtidigt ökar kommunens låneskuld kontinuerligt och är snart uppe i 15 miljarder kronor. Redan idag tränger de årliga kostnaderna för investeringarna ut välfärdstjänster, och vad händer när räntorna börjar gå upp???

Ekonomi: Vem styr Örebro kommun? Det verkar inte finnas någon som tar hand om ekonomin. När kommunstyrelsens ordförande argumenterar för skattehöjningen genom att peka på att Örebro växer, är det närmast genant. För det mesta är det tillväxt, såväl i företag som i nya medborgare, som gör att framgångsrika kommuner klarar av välfärdsuppdraget och ekonomin. Varje ny medborgare, oavsett ålder, innebär runt 50.000:- kronor i nya skatteintäkter. För Örebro kommuns del innebär det runt 100 miljoner per år till ny verksamhet. Trots detta förmår inte ansvarigt kommunalråd att hantera situationen.

Skattehöjningar innebär många saker. För inkompetenta kommunalråd handlar det om att tro att man får mer pengar i omlopp och kan "rädda" välfärden. Men för det mesta innebär det precis motsatsen. Nödvändiga åtgärder stoppas, kostnadsökningstakten ökar och kvaliteten förbättras inte.

Men det finns större problem. I fjol höjde landstinget skatten lika mycket. Det innebär att Örebros innevånare idag får betala en kommunalskatt på över 33:- kronor per hundralapp. Och det kommer sannolikt inte att stanna här. Om räntorna stiger, om flyktingsituationen fortsätter, om en inkompetent ledning inte får koll på kostnadsökningstakten, kommer detta bara vara ett steg på vägen. Och snart slår vi i det skattetak som många nationalekonomer har sagt ligger på runt 35:- kronor. Då kommer ekonomins funktionssätt att bli så försämrat, att det överhuvudtaget inte går att räkna hem ökade intäkter via skattehöjningar.

Problemet stannar dock inte här. Den röda regeringen har aviserat skattehöjningar i mångmiljardklassen. De kommer att slå hårdast mot de med något högre inkomster. Men kommunalskattehöjningarna slår hårdast mot de med lägst inkomster. Oavsett inkomstnivå innebär den nu förda politiken en rejäl åtstramning. Det spelar ingen roll om det är S-KD-C-V som styr lokalt i Örebro, eller S-MP-V nationellt. Problemet är att alldeles för få politiker ens har en grundläggande ekonomisk kompetens, och att det ofta medför en syn på den offentliga ekonomin, skatternas höjd och vems pengarna egentligen är som är långsiktigt skadlig för samhället. Och det kommer att påverka välfärden.

Ibland funderar jag på om det vi idag ser är inledningen på en perfekt storm. Alla komponenter finns där:

Unikt höga invandringsvolymer.
Allt mer sannolika klimatkostnader.
Ett välfärdsuppdrag som är underfinansierat.
En demografisk utmaning

Unikt låga räntekostnader.
Enorma investeringsvolymer.
Brister inom infrastruktur och bostäder.

En oklar politisk ledningssituation.
Populism på frammarsch.
Enorma kompetensbrister hos styrande politiker.

Det räcker med att fundera över vad det innebär på sikt. Allt pekar mot en välfärdsstat som går mot någon form av kris. Frågan är inte längre om, utan snarare när.

Och de allvarligaste frågorna:

Vad händer när detta sker?
Och vad kommer sedan?