Förra veckan sökte drygt 3000 människor asyl i Sverige
enligt Migrationsverkets statistik. Siffrorna för 2015 börjar närma sig
siffrorna för 2014, men ökningstakten den senaste tiden är brantare än 2015.
Sannolikheten att vi går mot ett år med ett rekordmottagande är stor. Skulle
den senaste veckans siffror stå sig, innebär det att ungefär 150.000 människor
på årsbasis skulle söka sig till Sverige.
Just nu ser vi en enorm uppslutning kring
flyktingsituationen i Europa. Människor välkomnar de som lyckats fly krigets
fasor i främst Syrien. Viljan att hjälpa har plötsligt blivit enorm. Appeller
om att inte bara öppna sina hjärtan, utan också sina hem, sina plånböcker och
skänka av sitt överflöd strömmar. Människor ser nöden. Medmänniskor vill göra
skillnad.
Den viljan måste tas på allvar. Men den räcker inte. Det
räcker inte med att just nu öppna våra hjärtan. De flyktingströmmar vi idag ser
kommer att kräva enorma samhällsförändringar. Men hittills har dessa
förändringar lyst med sin frånvaro. Det finns en stor vilja från politiker att
ställa upp för att manifestera solidaritet med dessa de mest utsatta. Men hur
långt sträcker sig denna solidaritet? Och finns något parti och någon politiker
som kan ta ledartröjan i den förändring som måste till.
För något måste göras. Och vi som är inne i politiken vet
egentligen vad som borde göras. Men vem kan, vill och vågar ta i detta
förändringsarbete? Därför har jag skrivit ett tal till den politiker som inte
bara vill tala de fina orden, utan lägga en grund för en verklig förändring.
Och det är fritt för vem som helst att använda det, utan några krav på vare sig
ersättning eller erkännande.
Så låt oss börja:
Vänner. Den värld vi kände finns inte mer. För en del av oss
verkar det ha varit ett ganska brutalt uppvaknande. Fast egentligen har vi både
anat och vetat. Länge. Den arabiska våren blev aldrig någon riktig vår. Bakslag
följde på bakslag. Iskalla vindar från totalitära system frös den demokrati som
spirade. Och krig följde på krig.
Vi såg det redan då. Människor som började fly, söka sig en
fristad från våldet och kriget, söka sig en framtid som kanske innebar att
räddas från en säker död, från förtryck och från vardagens misär. När städer
bombas sönder och samman, när till och med sjukhus och skolor blir legitima mål
för dessa satans mördare, måste vi i de demokratiska staterna ta det ansvar vi
lagt på oss själva: Vi måste stå upp för öppenhet. Vi måste stå upp för
medmänsklighet. Vi måste stå upp för solidaritet med människor på flykt.
Och det har vi gjort. Jag ser med stolthet tillbaka på ett
Sverige som varit öppnare, medmänskligare och mer solidariskt med flyende
människor än något annat i Europa. Vi har låtit människor söka trygghet hos
oss, vi har delat med oss av vårt välstånd och vi har låtit solidariteten väga
tyngre än egenintresset.
Ni, mina vänner, har gjort enormt mycket. Ni har burit
bördor. Ni är värda både respekt och tacksamhet. Ändå vill jag idag säga: Trots
allt det ni gjort, räcker det inte. Vi lever i en ny värld. Och det kräver än
mer av oss.
Därför vill jag idag be er ge mig mandat för att med de
andra partierna samtala om den väg Sverige behöver välja för att fortsätta vara
ett tryggt, öppet och solidariskt samhälle. Den vägen är inte enkel. Den vägen
kommer att kosta på för varenda en av oss. Och jag kommer att öppet att
redovisa vad jag menar att vi måste göra i denna internationella och nationella
situation av nöd och utmaningar:
För det första: Hundratusentals nya svenskar behöver
någonstans att bo de kommande åren. Vi måste starta ett nytt
miljonprogramsprojekt. Vi måste börja bygga hus nu, och fortsätta i en ökande
takt ända fram till dess behoven är fyllda.
Därför kommer jag att kräva att hela bostadspolitiken läggs
om. Byggreglerna måste förenklas så att fler, enkla och billiga bostäder kan
byggas snabbt. Ett snabbspår för nya byggplaner måste utformas.
Marknadskrafterna måste få större inflytande över bostadssektorn.
I klartext betyder det att vi måste bygga fler enkla,
billiga bostäder med lägre kvalitet. Vi kommer inte att kunna överklaga
byggplaner på samma sätt som förut. Samhället kommer att förändras. Risken finns att de nya bostadsområdena
utvecklas till utanförskap och förslumning. Men idag handlar det om tak över
huvudet, väggar till skydd och ett golv att ställa säng och stolar på.
Min förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan
förbättra dessa områden. Men om vi idag slår in på den banan skapar vi enorma
risker för att det välfärdens land vi en gång byggt, blir något annat.
Utanförskapet riskerar att cementeras och bli norm. Social sammanhållning
riskerar att bli skilda världar. Men finns någon annan väg?
För det andra: Arbete är grunden till välfärd, för oss som
är födda här likaväl för de som kommit hit senare. Men med den arbetsmarknad vi
idag har, saknas jobben för alldeles för många av de flyktingar som kommer hit.
Trösklarna är för höga. De enkla låglönejobben för få. Om man inte ens kan få
det första, enkla låglönejobbet är vägen oftare stängd för karriärer till de
bättre jobben.
Riksdagens partier tillsammans med arbetsmarknadens parter
måste ta sitt ansvar att förändra detta. Vi måste förändra lagstiftningen kring
arbetsrätten. Den trygghet som vi idag har när det gäller att riskera sitt
arbete kommer att bli lägre när vi förändrar LAS. Vi måste förändra skatterna
så att fler kan överleva trots att lönerna är lägre. Vi måste se över hur introduktionsbidrag
och försörjningsstöd och andra bidrag måste anpassas till en ny situation. Vi
måste tillsammans se över hur arbetsmarknaden ska fungera för att öppna för
fler människor, ibland utan eller med kort utbildning och bristande
språkkunskaper. Jobbet är nyckeln för välfärd, men en lika stor nyckel till
integration.
Det samhälle vi nu bygger är annorlunda. Klyftorna kommer
att öka. Sänker vi lönerna för att fler invandrare ska komma i jobb, kommer det
att påverka oss alla, unga och gamla, men mest de som redan idag har minst.
Förändrar vi introduktionsbidrag och försörjningsstöd för att klara av de
ökande flyktingströmmarna, kommer det också att påverka alla andra som är i
behov av samhällets stöd. Fler kommer att bli vad vi idag kallar fattiga.
Levnadsstandarden kommer att bli lägre för fler.
Den väg vi därigenom vandrar är riskfylld. Jag upprepar: Vi
riskerar att skapa en grund för utanförskap. Utanförskap kan leda till social
oro. Social oro kan rubba samhällets grundvalar. Men vad är vårt alternativ?
Att stänga våra gränser för människor på flykt? Att blunda och hålla för öronen
för att slippa se och höra lidandet?
Var och en av er är en del av det sociala kitt som håller
ihop ett samhälle. Det är genom era insatser, i föreningar och organisationer,
i era familjer och nätverk, som kraften finns för att bryta en sådan
utveckling. Jag kan inte göra mer än att vädja om att var och en av er blir en
del av det nya samhällskontrakt som vi behöver skapa.
För det tredje: Vår välfärd sätts på prov. Resurserna till
förskolan och skolan, till äldreomsorgen och sjukvården, till social omsorg och
sådant som vi idag tar för självklart kommer att behöva ifrågasättas. Jag kräver att kommunerna och landstingen inte ska lida brist på
ekonomiska resurser. Statsbidragen måste öka. Men kommuner och landsting måste
prioritera. Det är slut med bidrag till lyxarenor och jippon. Det är dags för
ansvarstagande för dem som behöver det mest.
Men inte ens det räcker.
Vi kommer att behöva prioritera mer. Det kommer inte att finnas
resurser till allt. Vi har helt enkelt inte så många lärare och förskollärare,
sjuksköterskor och läkare, undersköterskor och socialsekreterare som behövs.
Jag kommer att kräva en storsatsning på utbildning av de grupper som är
viktigast för välfärden. Men det tar tid. Och det är tid som saknas.
Därför måste du acceptera att den välfärd du tagit för given
inte längre är det på samma sätt. Det kommer kanske inte att finnas
stödpersoner till din son i skolan. Alla undersköterskor som vårdar din mamma med demenssjukdom kommer inte att ha den bästa utbildningen. Inte heller flyktingarna
kommer att kunna tas emot som förr. Mottagandet måste både bli snabbare och
enklare och inte ha den kvalitet vi skulle önska.
En av de debatter som nu förs är frågan om permanenta eller
tillfälliga uppehållstillstånd. Mitt besked är: Det är en ickefråga. Från och
med idag kommer alla uppehållstillstånd att vara tillfälliga. Det beror helt
enkelt på att vi inte kommer att ha resurser till att göra så långtgående
prövningar som vi vill. Integrationen kommer att bli lidande. Men det finns
inga alternativ. Förhoppningen är att vi snart ska klara av att bestämma om
uppehållstillstånd ska permanentas. Men vi är inte där idag.
Vänner, jag har pekat på några av de förändringar som måste
göras. Det är inte allt. Men tre saker är tydliga:
Vårt land kommer att förändras.
Varenda en av oss kommer att bli påverkad.
Inte ens detta räcker.
En av de största utmaningarna är inte enbart politisk. Den
handlar om värderingar, kultur och normer. Vi politiker kan göra en del. Men
inte allt.
Vi måste skapa ett normativt system som är så starkt att det
klarar av de utmaningar den nya invandringssituationen ställer på oss. Kravet
på att den som kan arbeta, också ska arbeta ska bli ännu tydligare. Inget
bidrag ska ges utan motprestation. Den som inte omfattar det svenska samhällets
syn på demokrati, jämställdhet och människovärde har ingen rätt att gömma sig
under den trygghet dessa värden ger. På samma sätt är det med de värden som
byggde vårt land: Religionsfriheten är absolut. Tryckfriheten och tankens
frihet likaså.
När människor flyr från andra samhällssystem, från andra
normativa system, från andra kulturella system, kommer man att bära med sig dem
även i det nya landet. Ingen av oss förändras över en natt. En del kommer inte
ens att förändras över en livstid.
Därför är det viktigare än någonsin att vi står fast vi de
ideal som en gång byggde vårt land starkt, och som burit det genom både freds-
och krigsperioder i världen. Vår lagstiftning måste bli än tydligare i vad vi
förväntar oss av de människor som söker vår trygghet, och vad som blir följden
om man inte accepterar de värden som bygger vårt land.
Men det mesta av de normer, värderingar och den kultur som
formar ett land byggs av människor och kontakter mellan människor. Inget
politiskt parti, ingen politisk församling, inga beslutade lagar kan tvinga
människor att mötas. Därför blir min vädjan här en vädjan om att ni ska söka
upp den andre, möta henne i hennes vardag, visa honom vad det innebär att vara
en del i det svenska samhället. Den uppgiften lägger jag på era axlar. Det är
ert ansvar.
Och vi måste lyckas. Tillsammans. För alternativet är
oacceptabelt. Vi kan inte släppa de värderingar som gjort vårt land öppet,
demokratiskt, humanistiskt, fritt. Vi kan inte acceptera värderingar som gör
skillnad på kvinnor och män, på deras rättigheter och skyldigheter, som kräver
lydnad och underkastelse, som sätter olika värde på olika människor. Det spelar
ingen roll om värderingarna är politiska, filosofiska eller religiösa. De hör
inte hemma i vårt land.
Vänner, den värld vi kände finns inte mer. Morgondagen är
för alltid förändrad. Vi står inför svåra vägval. Inget av dem är enkelt. Men
för att ni ska kunna välja väg tillsammans med oss måste vi vara öppna om vad
vi vill göra och vad vi förväntar oss av er. Bara då skapas grunden för den
förändring som kan leda oss in i den framtid vi nyss inte trodde var sann.
---
OK, jag inser att det är lite pekoralistiskt. Kanske är jag också för pessimistisk, både vad gäller resurser, risker och normativa system. Men jag blir rätt trött på tomheten bakom de många fina orden. Och bristen på konkretion om vad alternativen innebär.
Så istället för att se detta som ett tal som aldrig kommer att hållas, kan man också se det som en vädjan till partierna och deras ledare att berätta om vilka konkreta förändringar som krävs för att vi ska värna vår öppenhet, vår humanism och vår välfärd. Att fylla sina fina ord med konkret innehåll.
För det är väl det vi alla vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar