Elysium

Det blev inte så stor uppmärksamhet. Kanske skulle det blivit mer.

När SKLs chefsekonom Bettina Kashefi berättar om kommunernas framtida utmaningar så borde fler oroas. Men det blir inte mer än en suck.

När socialsekreterarnas situation åter uppmärksammas i Dagens Samhälle höjs kanske några fler ögonbryn.

När Eskilstunakuriren som en av många lokaltidningar rapporterar om besparingar på skolan märks det knappast.

Ett nytt mönster etableras. Besparingarna på den välfärd vi trodde vi hade har blivit norm. Men än så länge drabbar den ju inte oss. Det är någon annan, framförallt de svagaste, som får ta stöten. Killen i skolan som inte får rätt till det stöd lagen ger honom. Tjejen som behöver socialens uppmärksamhet för att klara av familjesituationen.

Men om, eller snarare när, Bettina Kashefis förutsägelse slår in, kommer vi alla att märka det. I den förra SKL-prognosen räknade man med att skatterna behövde höjas i genomsnitt 2:- kronor. Det skulle innebära att Dorotea skulle närma sig 37:- kronor i kommunalskatt. Med en ytterligare skattehöjning, främst beroende på asylmottagningen, är 40:- kronors-strecket inte långt borta.

Till denna "ystra" förutsägelse ska läggas SKLs tidigare arbeten i beredningen kring välfärdens långsiktiga finansiering. Den räknade med att skatterna skulle behöva höjas upp emot 45:- kronor fram till 2035 om vi fortsatte att utveckla välfärden som tidigare. Men då var utgångsläget en befolkningsökning på 0,4 % per år (asylmottagandet idag motsvarar mellan 1% och 2%) samtidigt som kostnadsanalysen byggde på en mycket liten minskning av arbetstiden. Och om utgångsläget förändras, till exempel genom att skattenivån är högre, förändras hela prognosbanan.

Den fråga man måste ställa sig är om det är ens en rimlig tanke. Kan vi höja skatterna så mycket utan att det får konsekvenser? Svaret är sannolikt nej. Internationellt sett går utvecklingen åt ett annat håll. Och vi konkurrerar med hela världen om arbetskraft, företag och kunskap. Risken att vi redan idag ligger nära taket vad gäller skatter är stor. Ytterligare skattehöjningar kommer inte att öka intäkterna. Den gemensamma kakan blir helt enkelt mindre.

Frågan är vad vi då ska göra?

Jag har i flera fall refererat till professor Lars Trägårdh på bloggen. Hans tankar om samhällskontraktet som håller oss samman och som skapar stabilitet i såväl det statliga inkomstsystemet som utgiftssystemet (vi tycker det är OK att betala höga skatter eftersom vi vet att vi får tillbaka bra välfärd) är intressanta. Han beskriver svenskar som statsindividualister, som överlämnat den sociala välfärden till staten genom att betala skatter, och för att få förverkliga sig själv.

Bilden är träffande. Men frågan är vad som nu är på väg att hända med den. Klarar vårt skattesystem av en utveckling där vi betalar in allt högre skatter, men får allt sämre välfärd? Eller vad blir konsekvenserna?

I huvudsak vill de som vill fortsätta att ha mycket öppna gränser förändra de rådande systemen. De system som utvecklats under 1900-talet för att värna och förbättra välfärden på alla plan. Det kan gälla såväl arbetsrätt som lönebildning, social trygghet och skola, bostäder och livsmedelsmiljö. Och så vidare. Det samhälle som då skapas är ett samhälle med stora klyftor mellan dem som har och dem som saknar.

Ett sådant samhälle är möjligt. För länge sedan läste jag en forskarrapport (jag kommer inte att kunna länka den...) som vad jag minns hävdade att stabila samhällen har två vägar att gå: Antingen en liten lönespridning och stor social välfärd, helt enkelt ett samhälle med små klyftor. Eller så ett samhälle med stora klyftor, men där det finns stora chanser att göra klassresor. Det är ett kunskapssamhälle, utan eliter baserade på arv, kontaktnät eller andra för underklasserna opåverkbara faktorer.

Rapporten visade att bilden av USA var den andra. Men utfallet var inte alls så. USA kännetecknas idag av att det är svårt att göra klassresor. Det är inte en meritokrati, utan snarare en modern variant av aristokrati. (Det kan vara en av grunderna för Donald Trumps framgångar om man ska tolka Johan Ingerös artikel)

Det finns andra debattörer som hävdar att vi måste börja fundera över medborgarskapets betydelse. I Sverige har vi sedan länge valt att minska betydelsen av medborgarskap. Rösträtten tillkommer också de med uppehållstillstånd. Även de som vistas illegalt i landet har rätt till viss vård och skolgång.

Men med de ökade migrationsströmmarna, väcks nu frågan om medborgarskapet ska vara definierande för rätten att erhålla samhällets stöd. Man kan exempelvis läsa Expressens ledare som ett av flera tecken i tiden, även om tidningen i detta begränsar sig till de illegala. Men vandringen börjar alltid någonstans.

Medborgarskapets betydelse kan vara viktig, framförallt om man tror på Trägårdhs analyser av samhällskontraktet. Det är medborgaren som genom att rösta ger de valda rätt att företräda henne inom de områden hon valt att överlämna till staten. Det är medborgaren som betalar in skatt. Det är medborgaren som erhåller återbetalningen från staten i form av trygghet och välfärd. Den som inte är medborgare men ändå har rätt att vistas i landet, exempelvis genom att söka asyl, hänvisas till den välfärdsnivå medborgarna gemensamt väljer att avsätta. Men gränsen är tydlig.

Vi behöver inte gå längre än över sundet, till Danmark, för att se ytterligare steg på den utvecklingen. Och det finns onekligen fördelar med den. Samhällskontraktet bibehålls. Asylrätten kan värnas.

Men den ställer samtidigt mängder av frågor:
Vem ska ha rätt att vara medborgare?
Och vad konstituerar ett medborgarskap - bara födsel eller intjänande eller...?
De som lever i landet och inte är medborgare - vilken levnadsstandard är acceptabel?
Hur påverkar ett land där människorna är uppdelade stabiliteten, tillväxten, förtroendet?
Ökar inte riskerna för korruption, när klyftorna ökar och möjligheten till klassresor är låg?

Och så vidare, och så vidare...

Ibland tänker jag på filmen Elysium. Är det ett sådant samhälle vi är på väg in i? Bara att både de rikaste och de utanför fortfarande finns på samma planet?

Ett tal som aldrig kommer att hållas...

Förra veckan sökte drygt 3000 människor asyl i Sverige enligt Migrationsverkets statistik. Siffrorna för 2015 börjar närma sig siffrorna för 2014, men ökningstakten den senaste tiden är brantare än 2015. Sannolikheten att vi går mot ett år med ett rekordmottagande är stor. Skulle den senaste veckans siffror stå sig, innebär det att ungefär 150.000 människor på årsbasis skulle söka sig till Sverige.

Just nu ser vi en enorm uppslutning kring flyktingsituationen i Europa. Människor välkomnar de som lyckats fly krigets fasor i främst Syrien. Viljan att hjälpa har plötsligt blivit enorm. Appeller om att inte bara öppna sina hjärtan, utan också sina hem, sina plånböcker och skänka av sitt överflöd strömmar. Människor ser nöden. Medmänniskor vill göra skillnad.

Den viljan måste tas på allvar. Men den räcker inte. Det räcker inte med att just nu öppna våra hjärtan. De flyktingströmmar vi idag ser kommer att kräva enorma samhällsförändringar. Men hittills har dessa förändringar lyst med sin frånvaro. Det finns en stor vilja från politiker att ställa upp för att manifestera solidaritet med dessa de mest utsatta. Men hur långt sträcker sig denna solidaritet? Och finns något parti och någon politiker som kan ta ledartröjan i den förändring som måste till.

För något måste göras. Och vi som är inne i politiken vet egentligen vad som borde göras. Men vem kan, vill och vågar ta i detta förändringsarbete? Därför har jag skrivit ett tal till den politiker som inte bara vill tala de fina orden, utan lägga en grund för en verklig förändring. Och det är fritt för vem som helst att använda det, utan några krav på vare sig ersättning eller erkännande.

Så låt oss börja:

Vänner. Den värld vi kände finns inte mer. För en del av oss verkar det ha varit ett ganska brutalt uppvaknande. Fast egentligen har vi både anat och vetat. Länge. Den arabiska våren blev aldrig någon riktig vår. Bakslag följde på bakslag. Iskalla vindar från totalitära system frös den demokrati som spirade. Och krig följde på krig.

Vi såg det redan då. Människor som började fly, söka sig en fristad från våldet och kriget, söka sig en framtid som kanske innebar att räddas från en säker död, från förtryck och från vardagens misär. När städer bombas sönder och samman, när till och med sjukhus och skolor blir legitima mål för dessa satans mördare, måste vi i de demokratiska staterna ta det ansvar vi lagt på oss själva: Vi måste stå upp för öppenhet. Vi måste stå upp för medmänsklighet. Vi måste stå upp för solidaritet med människor på flykt.

Och det har vi gjort. Jag ser med stolthet tillbaka på ett Sverige som varit öppnare, medmänskligare och mer solidariskt med flyende människor än något annat i Europa. Vi har låtit människor söka trygghet hos oss, vi har delat med oss av vårt välstånd och vi har låtit solidariteten väga tyngre än egenintresset.

Ni, mina vänner, har gjort enormt mycket. Ni har burit bördor. Ni är värda både respekt och tacksamhet. Ändå vill jag idag säga: Trots allt det ni gjort, räcker det inte. Vi lever i en ny värld. Och det kräver än mer av oss.

Därför vill jag idag be er ge mig mandat för att med de andra partierna samtala om den väg Sverige behöver välja för att fortsätta vara ett tryggt, öppet och solidariskt samhälle. Den vägen är inte enkel. Den vägen kommer att kosta på för varenda en av oss. Och jag kommer att öppet att redovisa vad jag menar att vi måste göra i denna internationella och nationella situation av nöd och utmaningar:

För det första: Hundratusentals nya svenskar behöver någonstans att bo de kommande åren. Vi måste starta ett nytt miljonprogramsprojekt. Vi måste börja bygga hus nu, och fortsätta i en ökande takt ända fram till dess behoven är fyllda.

Därför kommer jag att kräva att hela bostadspolitiken läggs om. Byggreglerna måste förenklas så att fler, enkla och billiga bostäder kan byggas snabbt. Ett snabbspår för nya byggplaner måste utformas. Marknadskrafterna måste få större inflytande över bostadssektorn.

I klartext betyder det att vi måste bygga fler enkla, billiga bostäder med lägre kvalitet. Vi kommer inte att kunna överklaga byggplaner på samma sätt som förut. Samhället kommer att förändras.  Risken finns att de nya bostadsområdena utvecklas till utanförskap och förslumning. Men idag handlar det om tak över huvudet, väggar till skydd och ett golv att ställa säng och stolar på.

Min förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan förbättra dessa områden. Men om vi idag slår in på den banan skapar vi enorma risker för att det välfärdens land vi en gång byggt, blir något annat. Utanförskapet riskerar att cementeras och bli norm. Social sammanhållning riskerar att bli skilda världar. Men finns någon annan väg?

För det andra: Arbete är grunden till välfärd, för oss som är födda här likaväl för de som kommit hit senare. Men med den arbetsmarknad vi idag har, saknas jobben för alldeles för många av de flyktingar som kommer hit. Trösklarna är för höga. De enkla låglönejobben för få. Om man inte ens kan få det första, enkla låglönejobbet är vägen oftare stängd för karriärer till de bättre jobben.

Riksdagens partier tillsammans med arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar att förändra detta. Vi måste förändra lagstiftningen kring arbetsrätten. Den trygghet som vi idag har när det gäller att riskera sitt arbete kommer att bli lägre när vi förändrar LAS. Vi måste förändra skatterna så att fler kan överleva trots att lönerna är lägre. Vi måste se över hur introduktionsbidrag och försörjningsstöd och andra bidrag måste anpassas till en ny situation. Vi måste tillsammans se över hur arbetsmarknaden ska fungera för att öppna för fler människor, ibland utan eller med kort utbildning och bristande språkkunskaper. Jobbet är nyckeln för välfärd, men en lika stor nyckel till integration.

Det samhälle vi nu bygger är annorlunda. Klyftorna kommer att öka. Sänker vi lönerna för att fler invandrare ska komma i jobb, kommer det att påverka oss alla, unga och gamla, men mest de som redan idag har minst. Förändrar vi introduktionsbidrag och försörjningsstöd för att klara av de ökande flyktingströmmarna, kommer det också att påverka alla andra som är i behov av samhällets stöd. Fler kommer att bli vad vi idag kallar fattiga. Levnadsstandarden kommer att bli lägre för fler.

Den väg vi därigenom vandrar är riskfylld. Jag upprepar: Vi riskerar att skapa en grund för utanförskap. Utanförskap kan leda till social oro. Social oro kan rubba samhällets grundvalar. Men vad är vårt alternativ? Att stänga våra gränser för människor på flykt? Att blunda och hålla för öronen för att slippa se och höra lidandet?

Var och en av er är en del av det sociala kitt som håller ihop ett samhälle. Det är genom era insatser, i föreningar och organisationer, i era familjer och nätverk, som kraften finns för att bryta en sådan utveckling. Jag kan inte göra mer än att vädja om att var och en av er blir en del av det nya samhällskontrakt som vi behöver skapa.

För det tredje: Vår välfärd sätts på prov. Resurserna till förskolan och skolan, till äldreomsorgen och sjukvården, till social omsorg och sådant som vi idag tar för självklart kommer att behöva ifrågasättas. Jag kräver att kommunerna och landstingen inte ska lida brist på ekonomiska resurser. Statsbidragen måste öka. Men kommuner och landsting måste prioritera. Det är slut med bidrag till lyxarenor och jippon. Det är dags för ansvarstagande för dem som behöver det mest.

Men inte ens det räcker.

Vi kommer att behöva prioritera mer. Det kommer inte att finnas resurser till allt. Vi har helt enkelt inte så många lärare och förskollärare, sjuksköterskor och läkare, undersköterskor och socialsekreterare som behövs. Jag kommer att kräva en storsatsning på utbildning av de grupper som är viktigast för välfärden. Men det tar tid. Och det är tid som saknas.

Därför måste du acceptera att den välfärd du tagit för given inte längre är det på samma sätt. Det kommer kanske inte att finnas stödpersoner till din son i skolan. Alla undersköterskor som vårdar din mamma med demenssjukdom kommer inte att ha den bästa utbildningen. Inte heller flyktingarna kommer att kunna tas emot som förr. Mottagandet måste både bli snabbare och enklare och inte ha den kvalitet vi skulle önska.

En av de debatter som nu förs är frågan om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Mitt besked är: Det är en ickefråga. Från och med idag kommer alla uppehållstillstånd att vara tillfälliga. Det beror helt enkelt på att vi inte kommer att ha resurser till att göra så långtgående prövningar som vi vill. Integrationen kommer att bli lidande. Men det finns inga alternativ. Förhoppningen är att vi snart ska klara av att bestämma om uppehållstillstånd ska permanentas. Men vi är inte där idag.

Vänner, jag har pekat på några av de förändringar som måste göras. Det är inte allt. Men tre saker är tydliga:

Vårt land kommer att förändras.

Varenda en av oss kommer att bli påverkad.

Inte ens detta räcker.

En av de största utmaningarna är inte enbart politisk. Den handlar om värderingar, kultur och normer. Vi politiker kan göra en del. Men inte allt.

Vi måste skapa ett normativt system som är så starkt att det klarar av de utmaningar den nya invandringssituationen ställer på oss. Kravet på att den som kan arbeta, också ska arbeta ska bli ännu tydligare. Inget bidrag ska ges utan motprestation. Den som inte omfattar det svenska samhällets syn på demokrati, jämställdhet och människovärde har ingen rätt att gömma sig under den trygghet dessa värden ger. På samma sätt är det med de värden som byggde vårt land: Religionsfriheten är absolut. Tryckfriheten och tankens frihet likaså.

När människor flyr från andra samhällssystem, från andra normativa system, från andra kulturella system, kommer man att bära med sig dem även i det nya landet. Ingen av oss förändras över en natt. En del kommer inte ens att förändras över en livstid.

Därför är det viktigare än någonsin att vi står fast vi de ideal som en gång byggde vårt land starkt, och som burit det genom både freds- och krigsperioder i världen. Vår lagstiftning måste bli än tydligare i vad vi förväntar oss av de människor som söker vår trygghet, och vad som blir följden om man inte accepterar de värden som bygger vårt land.

Men det mesta av de normer, värderingar och den kultur som formar ett land byggs av människor och kontakter mellan människor. Inget politiskt parti, ingen politisk församling, inga beslutade lagar kan tvinga människor att mötas. Därför blir min vädjan här en vädjan om att ni ska söka upp den andre, möta henne i hennes vardag, visa honom vad det innebär att vara en del i det svenska samhället. Den uppgiften lägger jag på era axlar. Det är ert ansvar.

Och vi måste lyckas. Tillsammans. För alternativet är oacceptabelt. Vi kan inte släppa de värderingar som gjort vårt land öppet, demokratiskt, humanistiskt, fritt. Vi kan inte acceptera värderingar som gör skillnad på kvinnor och män, på deras rättigheter och skyldigheter, som kräver lydnad och underkastelse, som sätter olika värde på olika människor. Det spelar ingen roll om värderingarna är politiska, filosofiska eller religiösa. De hör inte hemma i vårt land.

Vänner, den värld vi kände finns inte mer. Morgondagen är för alltid förändrad. Vi står inför svåra vägval. Inget av dem är enkelt. Men för att ni ska kunna välja väg tillsammans med oss måste vi vara öppna om vad vi vill göra och vad vi förväntar oss av er. Bara då skapas grunden för den förändring som kan leda oss in i den framtid vi nyss inte trodde var sann.

---

 OK, jag inser att det är lite pekoralistiskt. Kanske är jag också för pessimistisk, både vad gäller resurser, risker och normativa system. Men jag blir rätt trött på tomheten bakom de många fina orden. Och bristen på konkretion om vad alternativen innebär.

Så istället för att se detta som ett tal som aldrig kommer att hållas, kan man också se det som en vädjan till partierna och deras ledare att berätta om vilka konkreta förändringar som krävs för att vi ska värna vår öppenhet, vår humanism och vår välfärd. Att fylla sina fina ord med konkret innehåll.

För det är väl det vi alla vill?

Ny liberal ekonomisk offensiv!

En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till, är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får (såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot unga.

Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.

Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier, från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt 3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp. Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna växa.

Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger. Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både nationellt och lokalt.

Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner, på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.

Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor som möjligt.

Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar från 1950-, 60- och 70-talen.

Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!

I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till de allsmäktiga politikerna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, AB1

En socialliberals bekännelser

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,

Politik och politik

Just nu cirklar allt kring Håkan Juholt. Ska han klara sig eller inte? Frågan är öppen. Men min amatörmässiga sannolikhetsanalys leder till att han sitter kvar. Skälen? Socialdemokraterna har sannolikt inte råd med ytterligare ett partiledarbyte. Hur skulle det gå till? Vem skulle kunna ställa upp? Alla andra kandidater är ju prövade och förkastade. Det spelar ingen roll om den nya proceduren skulle ske stängt eller öppet. Vem skulle ens vilja försöka kandidera till det parti som förr sade sig vara statsbärande, men som nu knappt kan bära sig själv.

Sedan känns det för mig som bara känner Juholt på håll att hans politiska profil är sådan att han hellre går med huvudet mellan axlarna medan motvinden blåser, än att ge upp. Ibland är det en god egenskap. Ibland rent kontraproduktiv. I detta fall kan det mycket väl blir så att om han klarar denna kris, så kan inget annat nå honom. Men är detta bra, eller dåligt? För honom själv? För socialdemokraterna?

Medan socialdemokraterna jobbar hårt på att förminska sig själva jobbar FOLKPARTIET med sin politik. Idag kom Jan Björklund med ytterligare information kring vad som kommer att hända på landsmötet i Karlstad i helgen. Det handlar om den ekonomiska politiken.

Folkpartiet vill ta rejäla steg för att minska statsskatten och pressa ner marginalskatten till den nivå som är medelvärdet för OECD, d.v.s. 40%. Naturligtvis ska även den så kallade värnskatten, en skatt som egentligen inte är något värn utan en extraskatt på utbildning och entreprenörskap, tas bort.

Detta steg är ytterligare ett steg på den resa som Folkpartiet nu inleder. Det är en intressant resa. Man skulle kunna säga att den är lite radikal både vänster och höger.

Radikal vänster - för att Folkpartiet tydligare lyfter de solidaritetsfrågor som är centrala i vårt samhälle. Människans oändliga värde och värdighet lägger grunden. Värnet om de svagaste, exempelvis de utsatta barnen, blir tydligare. Tryggheten för de äldre likaså. Och förhoppningsvis kommer vi de kommande åren att bli än tydligare i vår vilja att ta internationell solidaritet och miljö- och naturutmaningarna på allvar.

Men också radikal höger, för i Sverige är det radikal höger att påstå att mer pengar inte säkert innebär bättre välfärd. En gång i min ungdom trodde jag också på denna socialdemokratiska dogm, som fortfarande är så väl företrädd i media. Mer pengar = bättre välfärd. Men en artikel i Dagens Industri nån gång i mitten av 1990-talet fick mig att börja fundera. Där visade det sig att det inte fanns något samband mellan höga utgifter och god kvalitet. Och de senaste åren har Sveriges Kommuner och Landsting, bland annat tillsammans med Socialstyrelsen, gjort många så kallade Öppna jämförelser, som styrker detta. Det är inte mer pengar, utan hur de används, som är det viktiga när man väl kommit upp i de skattesatser och resursutnyttjande som alla svenska kommuner och landsting nu har.

Och det är också radikal höger att påstå att lägre skatter kan innebära bättre välfärd. Samma socialdemokratiska, tydligt nationalistiska, politik säger att vi själva kan bestämma våra skattesatser och vi behöver inte ta hänsyn till omvärlden. Men Folkpartiet, som är det mest internationella partiet i Sverige, ser världen ur ett annat ljus. Vi måste lägga våra skattesatser på de nivåer, och ta in skatterna på de sätt som gör att vi bibehåller eller ökar vår internationella konkurrenskraft. Det innebär att vi måste värna de personer, de yrken och de företag som har kompetens att lyfta oss in i framtiden. Straffbeskattningar på högre inkomster är ett bra sätt att minska välfärden på lång sikt. Skattesystemen måste istället fokusera på att skapa en stabil tillväxt för att de ökade resurserna ska kunna bli en stabil bas för framtidens välfärd.

Folkpartiet går före (som vanligt) i vår strävan att finna de bästa lösningarna på dagens och morgondagens problem. Sannolikt kommer det att leda till konfrontationer både inom alliansen och mellan Folkpartiet och den vänsteropposition som kanske fortfarande finns.

Men oavsett om Håkan Juholt hade slarvat med hyresersättningssystemet eller inte, hade skiljelinjen mellan hans socialdemokratiska politik och Folkpartiets liberala politik varit övertydlig. Den konservativa, bruksvänstersvängen mot den internationella, radikala förnyelsepolitiken. Förhoppningsvis är det politik som kommer att diskuteras när röken så småningom lägger sig efter Juholtgate. Då kommer skillnaden mellan den liberala politiken för framtiden, och den konservativa socialdemokratiska och socialistiska politiken från gårdagen, att vara varandras huvudmotståndare.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2,  SR1, SVT1

Jobb mot - ja mot vaddå?

Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...

Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.

Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.

I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.

Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.

Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.

Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.

Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!

Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.

Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1

Bloggar: Kent Persson

Vän(s)tersväng

Läser i flera media om förändringarna i sossarna innersta cirkel. Det verkställande utskottet. Östros o Johansson ska lämna. Det är intressant. Det är möjligtvis Juholterans första tydliga fotavtryck. Innan det finns någon politik uttalad får man fundera över vad som ska ske genom andra händelser. När Sovjetunionen fanns kallades det Kremlologi. Sossarna idag är väl ungefär lika öppna.

Vad kan då detta innebära för politiken? Här spelar väl Östros störst roll. Det har spekulerats i att Juholtvalet kommer att innebära en sväng mot det traditionalistiska. En vänstersväng. En socialistsväng. Sannolikheten för detta ökar än mer nu.

Man kan tycka vad man vill om Östros. Nån valvinnare var han inte. Men han stod sannolikt bakom den politik som Mona Sahlin stod för och så tydligt manifesterade i sitt avslutningstal. Bort från det traditionalistiska. Bort från högskattesamhället och överbeskattningen av låginkomsttagare. För individualism och förnyelse.

Nu är Sahlin borta. Och Östros går. Vänstersvängen blir allt tydligare. Önskan, drömmen om 70-talet verkar vara sossarnas våta dröm. Tillbaka till "enpartistaten". Tillbaka till nationen. Tillbaka till arbetarklassen.

Vad kommer det att innebära? Svårt att säga. Men sannolikt ett antal sakpolitiska återblickar:
Höjda skatter.
Minskad valfrihet.
Färre friskolor o fria äldreboenden.
Ökade regler för företag.
Höjda bidrag.
Bostadssubventioner.
Ökad nationalism på EUs bekostnad.
Starkare facklig styrning (rätt till heltid typ).

I ett omvalsperspektiv blir detta extra intressant. Vad kommer vänstersvängen innebära för Örebro?
Hur många kronor mer i kommunalskatt blir det med Baastad o Sundin?
Vilka friskolor får problem med Baastad o Sundin?
Vilka äldreboenden vill Baastad o Sundin återkomminalisera?
Hur stora summor skattepengar är Baastad i Sundin beredda att använda till att snedvridna konkurrensen?

Omvalet den 25 maj kommer att handla om att fortsätta förändra och förbättra Örebro med Folkpartiet och koalitionen eller att backa in i framtiden med sossarna...

Media: DN, Nerikes Allehanda,

SR

, SVD