Folkpartiklarna visar vägen

mot vad...

Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.

En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:

Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?

Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?

• Är det (social)liberalt att kräva öppna gränser, även om det medför sänkt välfärd för de fattigaste i landet? Eller är det mer (social)liberalt att värna välfärden för de skattepengar vi nationellt avstår för att värna de sårbaraste här?
• Är det (social)liberalt att kräva uppdelad föräldraförsäkring? Eller är det mer (social)liberalt att peka på att individerna, familjen, är större än staten och politikernas pekfingrar?
• Är det (social)liberalt att vara pacifist? Eller är det (social)liberalt att kräva en starkare militär och fredsskapande insatser utomlands?
• Är det (social)liberalt att stå för personlig integritet på nätet? Eller är det (social)liberalt att värna tryggheten för medborgarna, även om det innebär övervakning?

Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.

I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:

Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.

Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.

Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?

Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?

Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.

Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.

Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.

Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.

Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?

Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.

Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.

Om döden, LUF och den starkes rätt

Vad är en människa?

En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?

Eller...

Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?

Eller...

Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.

Eller...

Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.

Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.

Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.

Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.

Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.

Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.

Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.

Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.

Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:

• Från en individualism inom en helhet, till en individualism för egot.
• Från ett normativ till en normlöshet.
• Från ett välfärdssamhälle till en minimal stat.
• Från människans oändliga värde och värdighet till människan som mätbar produkt.

Det är inte en helt ny utveckling. Synen på människan, på normativ, på etik och moral, på värde och värdighet, är en ständig kamp mellan olika system. Men det nya för svensk del är att delar av det parti det ungdomsförbund som tidigare stod upp för värde och värdighet, för normativa system och för välfärdssamhälle, nu svajar.

I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.

Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.

Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.

En socialliberals bekännelser, II

Hur generösa bidragssystem ska vi ha? Och hur ska de se ut?

Idag skriver professor Lars Calmfors på DN om A-kassan. Han argumenterar för att taket ska höjas och skäller på oss politiker för att vi diskuterar fel saker. Och det gör vi. Men även Calmfors går lite som katten kring het gröt kring frågan om hur ersättningsnivåerna påverkar arbetslinjen. Så här skriver han:

För- och nackdelar med olika ersättningsnivåer är väl belysta i arbetsmarknadsforskningen. Det ligger ett självklart värde i att skydda människor som utan egen förskyllan blir arbetslösa mot inkomstförluster. Men en mer generös försäkring tenderar också att öka arbetslösheten. Den främsta orsaken är att den enskilda individens reservationslön – den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är. Högre lönekostnader innebär att arbetsgivarna skapar färre arbeten. Det är också rimligt att tro att a-kassenivån påverkar intensiteten med vilken de arbetslösa söker efter jobb. Ett stort antal studier i olika länder ger stöd för att högre arbetslöshetsersättning ökar arbets­lösheten.


Forskningen kan emellertid inte avgöra vilken avvägning mellan försäkringsskydd och drivkrafter för jobb som är önskvärd, eftersom frågan också involverar rena värderingar.

Ibland är det skönt att vara forskare. Det finns ett direkt samband mellan höjden på ersättningen och arbetslöshet. Men det är någon annan som ska avgöra var nivån ska ligga, hur avvägningen mellan skydd och stöd, eller för att vara mycket cynisk - mellan morot och piska, ska ligga.

A-kassan är en mix mellan försäkring och bidrag. Staten bestämmer men facken hanterar. Det är i sig en märklig konstruktion. Men en helt annan fråga. Ändå är hans redovisning av följderna av olika nivåer i A-kassan generell. Höga bidrag har en skyddsfunktion, men högre nivåer i bidragssystem leder till ökad passivisering, högre arbetslöshet och färre arbeten.

Jag är för ett starkt skydd för de människor som av olika anledningar hamnat i ett läge där de vare sig hittar egen försörjning genom arbete eller kan studera vidare. Men det är också uppenbart att det system vi har i Sverige har lett till att stora grupper hamnat utanför arbetsmarknaden långsiktigt, och ibland livsvarigt. Så kan det inte fortsätta.

Diskussioner kring försörjningsstöd, introduktionsersättning och liknande bidragssystem lyser mest med sin frånvaro. Nivåerna höjs mer eller mindre regelbundet. Men frågan om bidragssystemens höjd, och hur utformningen påverkar utanförskapet, saknas.

Även i denna fråga får jag erkänna att jag ändrat fokus. Från att hundraprocentigt försvara de system som finns, till att ifrågasätta främst utformningen av dem.

För mig är det idag självklart att alla bidragssystem ska omfattas av krav på motprestation. Om du kan jobba, ska du jobba (eller studera), även om din ersättning kommer från ett statligt bidragssystem. Det finns inga hållbara skäl för att tillåta passivt bidragsberoende som leder till långvarigt utanförskap. Samtidigt är det självklart att de bidragssystem som värnar de sårbarastes välfärd, ska värnas.

Och vi måste hela tiden ha en diskussion om var den rätta balanspunkten ligger, den svårdefinierbara punkt där tryggheten är tillräcklig men där inte tryggheten ökar arbetslösheten för mycket. Om vi inte vågar diskutera denna svåra fråga, riskerar vi antingen att låta människor leva i långvarigt utanförskap, eller undergräver vi de offentliga finanserna och därmed finansieringen av framtidens goda välfärd.

Idag diskuteras pensionernas storlek och omfattning. Det är bara en av de utmaningar den offentligt finansierade välfärden står inför.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3

En socialliberals bekännelser

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,