Liberalismen bär inom sig demokratins död

Jag minns det än. Mina första möten med partiet. Oskolad, aldrig ungdomsförbundsmedlem, aldrig tidigare ett politiskt uppdrag kastades jag in i en lokal partiledarstrid. Två kvinnor stod emot varandra. Den ena hade en agenda. Hon hade länge arbetat för att få med sig ett flertal. Men arbetet hade skett i det fördolda. Hon, utmanaren, menade sig stå för partiets bästa.

Jag hade kommit in i kommunfullmäktige som sista namn. Vem skulle jag rösta på? Hon som var kommunalråd, men som menades stå för nära ett annat parti och därmed köra sin egen linje? Eller utmanaren, som sade sig värna partiet först. Omröstningen skedde. Med en rösts övervikt vann utmanaren. Partiet var räddat.

Jag kan inte släppa den historien när jag idag blickar tillbaka på de nästan 30 år jag var engagerad i Folkpartiet. Då, inför valet 1988, var frågan om partiets väl och ve central. Även om vi redan då var ett litet parti, fanns mängder av förtroendevalda. Partiets interna möten lockade många tiotals. När länsförbundet hade årsmöte var det långt över hundra.

De flesta av de engagerade gjorde det för partiet. Kanske fanns det en ersättarpost i kulturnämnden att bråka om. Men partiarbetet i sig, de nu så ofta häcklade kaffekokandet, det interna motionsskrivandet, arbetsgrupperna som tog fram ett förslag till någon perifer politisk idé, torgmötena och diskuterandet – det oändliga diskuterandet – allt var en del av ett parti som fungerade.

De flesta av oss som då fanns i partiets organisation hade en folkrörelsebakgrund. I Folkpartiet var det självklart medlemmar med rötter i de gamla frikyrkorna som stod för ryggraden i partiorganisationen. Men där fanns idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen, Röda Korset och Rädda Barnen. Människorna bar med sig sitt engagemang från en styrelse till en annan, från ett årsmöte till ett annat. Organisationen var viktig. Partiet var en del både av den egna identiteten och en självklar del av förverkligandet av den politik man gemensamt trodde på.

Rätt mycket har förändrats sedan dess. Partierna är inte längre var de var. De breda medlemsorganisationerna har ersatts av smala professionella politiska kanslier. Årsmöten och styrelsemöten blir allt glesare. Den interna demokratin sköts med ena handen, bakom ryggen. Allt blir ett spel på en kommunikationsplattform, för att effektivast nå väljarna.

Denna utveckling har också påverkat urvalet av politiker och politiskt engagerade. Medlemskap handlar idag ofta om kampanj och kommunikation, mindre om ideologi och politiskt hantverk. Vem orkar motionera till ett årsmöte för att eventuellt se sin motion bifallen och därefter tröskad genom åratal av partistiska och kommunala kvarnar? Idag är det inte partiet utan individen som gäller. Det är självklart att jag kan ställa krav på partiet, mindre klart om partiet kan ställa krav på mig. Ju högre upp i de politiska hierarkierna man kommer, desto tydligare blir utvecklingen.

Jag slås åter av dessa tankar när jag läser Tove Lifvendals ledarkommentar den 2 augusti. Hon skriver om Hanif Balis senaste affär, en misslyckad(?) kommunikation kring vapen och media. Låt mig citera henne: ”Kommunikativt var det också obegåvat, en handling där jaget sätts före laget. Dyrbar tid och energi har stulits från partiet som fått hantera detta i stället för att prata om sin politik.”

”Jaget före laget”. Men vilka lag tillhör dagens politiker? Finns det överhuvudtaget lag?

Vi lever i en mycket individualistisk tid. Individen är alltings centrum, både mål och medel. De flesta av oss ser det som en framgång. Självförverkligandet har blivit den centrala normen, oavsett var i livet vi befinner oss.

Denna liberala individualism får dock konsekvenser som kan vara svårhanterbara. I en artikel i Expressen skriver Joel Halldorf om liberalismens problematiska inställning till samhället: ”Detta är en följd av hur liberalismen är konstruerad. En rörelse skapas ju av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.”

Hur ska då dessa miljontals individuella livsprojekt skapa ett samhälle? Och hur ska de skapa ett parti?

Ett liberalt parti idag är en paradox. Samtidigt som man i allt säger sig stå för individens frihet, är partiet i sig ett uppenbart exempel på när individens frihet måste underordnas ett kollektiv. Det årsmötet, kongressen, landsmötet bestämt gäller. Din frihet begränsas till en frihet inom, eller i vart fall i närheten av, det gemensamma beslutet. Men passar inte det kan du gå, eller bli ledare i partiet och förändra politiken som du vill.

Detta senare tycks bli allt vanligare. Men synen på ledarskap har förändrats. Förr kunde partiet hantera en stark person inom varje område. Man valdes, av kollektivet, till kommunalråd, landstingsråd eller partiledare. Därefter kunde man, med samma kollektivs godkännande, vrida partiets politik åt det håll man ville.

Men vem vill vänta på att bli vald ledare idag? Individen har ju rätt. Det är ju mina idéer som är de bästa. Det är ju jag som fattar vart vi är på väg. Jag behöver inte följa någon. Det är bättre att andra följer mig.

Och långsamt kommer partierna, alla de partier som idag är mer eller mindre mainstreamliberala, från vänster mot höger, att riskera sönderfall. Det har redan börjat. Utvecklingen har gått längre än vad man kan se, om man enbart betraktar partierna utifrån. Men ser man partierna inifrån, ser man strukturer som vittrar, kollektiv som löses upp, individer som frigör sig från partiet.

Utvecklingen är inte ny. Under hela 1900-talet skedde en kontinuerlig individualisering även av politik och partier. Men det fanns motkrafter. En del ideologiska, som socialism och konservatism. En del filosofiska eller religiösa, som frisinnet. Andra bundna till breda yrken, inte minst inom facket och bonderörelsen. Nu är de mer eller mindre borta. Kvar står individerna, jaget.

Kanske ser även de som nuförtiden är engagerade i partierna detta. Men vem orkar reagera? Och hur ska reaktionen se ut? Politiken och partierna är ju i detta bara en spegling av det omgivande samhället, ett samhälle där individualism övergått i egocentrism.

Kommer vi att klara av att hantera det? Kommer vi att, med Per Svenssons ord i DN som bas att kunna inse skillnaden? ”Det är inte ”individualism” det handlar om här utan egocentricitet. En individualistisk värld är en värld av skillnader och mångfald. En värld av egocentriker är en värld av sinsemellan identiska isoleringsceller.”

Eller är egocentrismen inte bara en följd, utan en oundviklig följd, av ett samhälle med individualism som övergripande mål? Och hur ska i så fall partierna, de sex partier som i mer eller mindre hög grad alla omfattar denna individualistiska/egocentriska agenda, klara av att hålla samman?

De senaste åren, med ett crescendo i vår och sommar, har vi kunnat följa ytterligare ett steg på denna partiupplösning. Frågan om migration och integration är central för ett land, dess sammanhållning och dess framtid. Om det inom ett parti inte finns en gemensam linje, som klarar av en omröstning i riksdagen eller än mer ett fullt och fast deltagande i en regering, har sannolikt det partiet tagit ytterligare ett steg mot sin egen upplösning. Ett antal av partierna i riksdagen har visat att de tagit det steget.

Klarar vi av Per Svenssons balansakt? Eller blir det som Joel Halldorf avslutar sin artikel med, en återkomst av den nationalistiska populismen, i höger, vänster, islamsk eller annan tappning? ”I populismen finns en existentiell dimension som vi tenderar att underskatta. Med ord som tradition, gemenskap, värdighet och nationen talar man till en längtan efter djupare värden hos människan, vår längtan efter saker som varken konsumism eller individualism kan tillfredsställa.

Att populismen går framåt just nu handlar inte om systemkollaps eller om att Sverige plötsligt gått sönder. Det handlar om en tomhet mitt i moderniteten. Om vi vill stoppa flodvågen måste vi hitta ett sätt att fylla detta tomrum.”

Vad blir det liberala svaret när ökad individualism inte är botemedel utan både orsak och verkan? Vad händer den dag det inte finns någon som står för "partiets bästa" utan enbart för sitt eget? När de enda striderna om ledarskapen handlar om vem som kommunicerar sitt ego bäst? Kan ett parti existera i en sådan kontext? Och om inte - finns demokratin kvar då?

Artiklar att läsa:

Tove Lifvendal

Joel Halldorf

Per Svensson

Folkpartiklarna visar vägen

mot vad...

Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.

En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:

Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?

Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?

• Är det (social)liberalt att kräva öppna gränser, även om det medför sänkt välfärd för de fattigaste i landet? Eller är det mer (social)liberalt att värna välfärden för de skattepengar vi nationellt avstår för att värna de sårbaraste här?
• Är det (social)liberalt att kräva uppdelad föräldraförsäkring? Eller är det mer (social)liberalt att peka på att individerna, familjen, är större än staten och politikernas pekfingrar?
• Är det (social)liberalt att vara pacifist? Eller är det (social)liberalt att kräva en starkare militär och fredsskapande insatser utomlands?
• Är det (social)liberalt att stå för personlig integritet på nätet? Eller är det (social)liberalt att värna tryggheten för medborgarna, även om det innebär övervakning?

Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.

I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:

Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.

Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.

Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?

Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?

Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.

Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.

Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.

Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.

Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?

Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.

Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.