De nya siffrorna för Örebro är intressanta. Örebro växer igen, detta år med drygt 1800 personer. Det är rätt fantastiskt. Snart är vi över 140.000 örebroare. Det är bra. En befolkningstillväxt är enkel att bära, en befolkningsminskning är svårare att hantera.
Örebro håller på att gå från en liten storstad, till en medel-storstad. Det kommer att innebära ett ökat underlag för många spännande aktiviteter i staden. Handeln kommer att stärkas. Fler evenemang ges ökade möjligheter. Staden blir mer levande och mer spännande.
Fler människor skapar ökade ekonomiska möjligheter för kommunen. Genom skatteutjämningssystemet innebär en befolkningsökning också en intäktsökning för kommunen, oavsett om den nya örebroaren har en inkomst eller inte.
Fler örebroare skapar både växtverk och växtvärk. De nya örebroarna behöver någonstans att bo. Det innebär att företag, byggherrar och fastighetsägare blir tillväxtverk. Men samtidigt kan man bli förvånad över att så många nya örebroare får plats. Var bor alla dessa människor? Det byggs inte speciellt mycket i Örebro just nu så frågan är hur vi kan fortsätta att öka befolkningen, år efter år. Det är växtvärk i Örebro.
Samtidigt måste man se helhetsbilden kring Örebros befolkningstillväxt. Låt oss titta lite närmare på siffrorna.
Örebro växer på det övriga länets bekostnad. Flyttnettot mot övriga länet var 381 personer. Det som är vår fördel är andra länskommuners nackdel.
Örebro har åter ett positivt flyttnetto gentemot landet, men det är litet. Bara 46 personer. Örebro drar inte till sig människor från andra delar av Sverige i tillräckligt stor utsträckning. Vi är ingen intressant inflyttningskommun.
Örebro växer framförallt tack vare en ökad invandring. 735 av de nya örebroarna kom från utlandet. Det är exempelvis 150 fler än för Västerås, eller 200 fler än för Linköping. Det är självklart en positiv utveckling. Men det är också en utmaning som inte får döljas.
En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på förskola och skola att leverera pedagogik och utbildning som gör att barnen, ungdomarna, eleverna kan tillgodogöra sig skolans kunskaper. De har en rättighet att få del av vårt språk samtidigt som de har en skyldighet att lära sig i skolan.
En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på att arbetslinjen ska gälla. Ingen som kan arbeta eller studera, ska gå sysslolös på bidrag. Våra arbetsmarknadsåtgärder och vuxenutbildingsåtgärder måste fungera, ställa krav och ge människor möjlighet att snabbt nå arbetsmarknaden eller vidareutbildas.
På kort sikt innebär en stor andel invandrade örebroare att Örebros ställning som en fattig stad förstärks. Örebroarens medelinkomst är lägre än genomsnittet i landet. Den borde vara högre, med de förutsättningar vi har. En stor nyinvandrarandel skapar kortsiktigt ytterligare tryck neråt i inkomstligan. Därför är det viktigt att vi mer än de flesta andra håller ett hårt tryck på just arbetslinjen - att alla som kan arbeta också ska det, på utbildningslinjen - att skapa förutsättningar för utbildning och ställa tydliga krav på alla, och på en politik för integration av alla, oavsett var man bor i Örebro.
Det är bra att Örebro växer. Staden är idag den mest attraktiva miljön för moderna människor. En växande stad skapar fler möjligheter.
Men vi måste också hela tiden vara öppna med den utmaningar detta innebär, och tala klarspråk om vad vi vill göra för att möta utmaningarna.
Media: NA, SR Örebro,
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett arbetslinje. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetslinje. Visa alla inlägg
2013-02-20
2012-09-03
Liberal integration
När Erik Ullenhag i söndagens DN går ut med den senaste av regeringens åtgärder för att öka takten i integrationsarbetet, är det inte bara ytterligare ett par åtgärder i en lång radda. Istället är det ytterligare ett åtgärdspaket som förstärker skillnaden mellan den liberala integrationspolitiken och den socialdemokratiska.
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
2012-02-10
En socialliberals bekännelser, II
Hur generösa bidragssystem ska vi ha? Och hur ska de se ut?
Idag skriver professor Lars Calmfors på DN om A-kassan. Han argumenterar för att taket ska höjas och skäller på oss politiker för att vi diskuterar fel saker. Och det gör vi. Men även Calmfors går lite som katten kring het gröt kring frågan om hur ersättningsnivåerna påverkar arbetslinjen. Så här skriver han:
För- och nackdelar med olika ersättningsnivåer är väl belysta i arbetsmarknadsforskningen. Det ligger ett självklart värde i att skydda människor som utan egen förskyllan blir arbetslösa mot inkomstförluster. Men en mer generös försäkring tenderar också att öka arbetslösheten. Den främsta orsaken är att den enskilda individens reservationslön – den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är. Högre lönekostnader innebär att arbetsgivarna skapar färre arbeten. Det är också rimligt att tro att a-kassenivån påverkar intensiteten med vilken de arbetslösa söker efter jobb. Ett stort antal studier i olika länder ger stöd för att högre arbetslöshetsersättning ökar arbetslösheten.
Forskningen kan emellertid inte avgöra vilken avvägning mellan försäkringsskydd och drivkrafter för jobb som är önskvärd, eftersom frågan också involverar rena värderingar.
Ibland är det skönt att vara forskare. Det finns ett direkt samband mellan höjden på ersättningen och arbetslöshet. Men det är någon annan som ska avgöra var nivån ska ligga, hur avvägningen mellan skydd och stöd, eller för att vara mycket cynisk - mellan morot och piska, ska ligga.
A-kassan är en mix mellan försäkring och bidrag. Staten bestämmer men facken hanterar. Det är i sig en märklig konstruktion. Men en helt annan fråga. Ändå är hans redovisning av följderna av olika nivåer i A-kassan generell. Höga bidrag har en skyddsfunktion, men högre nivåer i bidragssystem leder till ökad passivisering, högre arbetslöshet och färre arbeten.
Jag är för ett starkt skydd för de människor som av olika anledningar hamnat i ett läge där de vare sig hittar egen försörjning genom arbete eller kan studera vidare. Men det är också uppenbart att det system vi har i Sverige har lett till att stora grupper hamnat utanför arbetsmarknaden långsiktigt, och ibland livsvarigt. Så kan det inte fortsätta.
Diskussioner kring försörjningsstöd, introduktionsersättning och liknande bidragssystem lyser mest med sin frånvaro. Nivåerna höjs mer eller mindre regelbundet. Men frågan om bidragssystemens höjd, och hur utformningen påverkar utanförskapet, saknas.
Även i denna fråga får jag erkänna att jag ändrat fokus. Från att hundraprocentigt försvara de system som finns, till att ifrågasätta främst utformningen av dem.
För mig är det idag självklart att alla bidragssystem ska omfattas av krav på motprestation. Om du kan jobba, ska du jobba (eller studera), även om din ersättning kommer från ett statligt bidragssystem. Det finns inga hållbara skäl för att tillåta passivt bidragsberoende som leder till långvarigt utanförskap. Samtidigt är det självklart att de bidragssystem som värnar de sårbarastes välfärd, ska värnas.
Och vi måste hela tiden ha en diskussion om var den rätta balanspunkten ligger, den svårdefinierbara punkt där tryggheten är tillräcklig men där inte tryggheten ökar arbetslösheten för mycket. Om vi inte vågar diskutera denna svåra fråga, riskerar vi antingen att låta människor leva i långvarigt utanförskap, eller undergräver vi de offentliga finanserna och därmed finansieringen av framtidens goda välfärd.
Idag diskuteras pensionernas storlek och omfattning. Det är bara en av de utmaningar den offentligt finansierade välfärden står inför.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3
Idag skriver professor Lars Calmfors på DN om A-kassan. Han argumenterar för att taket ska höjas och skäller på oss politiker för att vi diskuterar fel saker. Och det gör vi. Men även Calmfors går lite som katten kring het gröt kring frågan om hur ersättningsnivåerna påverkar arbetslinjen. Så här skriver han:
För- och nackdelar med olika ersättningsnivåer är väl belysta i arbetsmarknadsforskningen. Det ligger ett självklart värde i att skydda människor som utan egen förskyllan blir arbetslösa mot inkomstförluster. Men en mer generös försäkring tenderar också att öka arbetslösheten. Den främsta orsaken är att den enskilda individens reservationslön – den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är. Högre lönekostnader innebär att arbetsgivarna skapar färre arbeten. Det är också rimligt att tro att a-kassenivån påverkar intensiteten med vilken de arbetslösa söker efter jobb. Ett stort antal studier i olika länder ger stöd för att högre arbetslöshetsersättning ökar arbetslösheten.
Forskningen kan emellertid inte avgöra vilken avvägning mellan försäkringsskydd och drivkrafter för jobb som är önskvärd, eftersom frågan också involverar rena värderingar.
Ibland är det skönt att vara forskare. Det finns ett direkt samband mellan höjden på ersättningen och arbetslöshet. Men det är någon annan som ska avgöra var nivån ska ligga, hur avvägningen mellan skydd och stöd, eller för att vara mycket cynisk - mellan morot och piska, ska ligga.
A-kassan är en mix mellan försäkring och bidrag. Staten bestämmer men facken hanterar. Det är i sig en märklig konstruktion. Men en helt annan fråga. Ändå är hans redovisning av följderna av olika nivåer i A-kassan generell. Höga bidrag har en skyddsfunktion, men högre nivåer i bidragssystem leder till ökad passivisering, högre arbetslöshet och färre arbeten.
Jag är för ett starkt skydd för de människor som av olika anledningar hamnat i ett läge där de vare sig hittar egen försörjning genom arbete eller kan studera vidare. Men det är också uppenbart att det system vi har i Sverige har lett till att stora grupper hamnat utanför arbetsmarknaden långsiktigt, och ibland livsvarigt. Så kan det inte fortsätta.
Diskussioner kring försörjningsstöd, introduktionsersättning och liknande bidragssystem lyser mest med sin frånvaro. Nivåerna höjs mer eller mindre regelbundet. Men frågan om bidragssystemens höjd, och hur utformningen påverkar utanförskapet, saknas.
Även i denna fråga får jag erkänna att jag ändrat fokus. Från att hundraprocentigt försvara de system som finns, till att ifrågasätta främst utformningen av dem.
För mig är det idag självklart att alla bidragssystem ska omfattas av krav på motprestation. Om du kan jobba, ska du jobba (eller studera), även om din ersättning kommer från ett statligt bidragssystem. Det finns inga hållbara skäl för att tillåta passivt bidragsberoende som leder till långvarigt utanförskap. Samtidigt är det självklart att de bidragssystem som värnar de sårbarastes välfärd, ska värnas.
Och vi måste hela tiden ha en diskussion om var den rätta balanspunkten ligger, den svårdefinierbara punkt där tryggheten är tillräcklig men där inte tryggheten ökar arbetslösheten för mycket. Om vi inte vågar diskutera denna svåra fråga, riskerar vi antingen att låta människor leva i långvarigt utanförskap, eller undergräver vi de offentliga finanserna och därmed finansieringen av framtidens goda välfärd.
Idag diskuteras pensionernas storlek och omfattning. Det är bara en av de utmaningar den offentligt finansierade välfärden står inför.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)