Dagens budgetdebatt var som den brukar vara. Fast omvänt. Jag har svårt för Magdalena Anderssons stil. Tror inte hon är en elak översittare, men hon låter och ser ut så. Aldrig svar på någon fråga om den egna politiken, bara angrepp på den usla oppositionen och vad den gjorde när den var i majoritet. En tonalitet som mer bränner broar än öppnar dörrar. Det är en ny finansminister som sätter sin färg på politiken. Tyvärr. Man kan tycka vad man vill om Anders Borg, men inte var han en attackerande demagog.
På Allianssidan är det fascinerande att se de nya Moderaternas färglösa agerande. Ulf Kristersson är Magdalena Anderssons motpol. Det vore välgörande att se lite eld, lite engagemang, lite lidelse från den person som media nu påstår är Alliansens finansministerkandidat. Istället blir det mer en känsla av att man lyssnar till skatteverkets senaste redovisning av skattetabell 1A, bilaga 3.
Om man ska söka lidelse och engagemang i budgetdebatten är folkpartiets Erik Ullenhag den givna finansministerkandidaten. Ja - jag erkänner att jag är totalt subjektiv. Men Ullenhag passar i rollen. Han kan sin ekonomi, liksom sin juridik, och han driver den med emfas. Det Folkpartiet, liksom övriga Allianspartier, saknar är fortfarande den övergripande berättelsen om vad man vill med Sverige. Det är fortfarande arbetslinjen som på något sätt är överordnad allt. Men det räcker inte längre om den någonsin gjort det. Arbetslinjen fungerade som motbild mot den socialdemokratiska bidragslinjen 2006. Men den hade inte bäring i sig själv. För det krävs något mer.
Fast å andra sidan verkar inte regeringspartierna ha någon aning om vad de vill överhuvudtaget. Det är lite återställare, lite högre bidrag, lite mer av att staten ska pytsa ut pengar och skattehöjningar på det. Men vilket Sverige regeringen vill se är dolt i en röd dimma.
I det läget kan det vara intressant att lyssna på det parti som jag menar är det enda parti i riksdagen i dag som förmår måla en egen bild av sitt Sverige. Det där partiet vars bild jag tidigare beskrivit antingen:
Som Sverige på 1930-talet. Med den lilla röda stugan vid den stora mörka skogen. Där de vita björkarna vajar vackert i brisen som syns på sjön nedanför ängarna. Mamma står på trappen och tar hand om de båda välskötta barnen. Far har cyklat till jobbet på bruket.
Eller som Sverige på 1960-talet. Ingen röd stuga längre. Men ett radhus i det välskötta området. Samma mamma står på trappen och vinkar av sina barn som är på väg till lekis och skola. Pappa har redan cyklat iväg till jobbet på fabriken.
Det är svensk idyll. Invandrarna inskränker sig till italienarna och finnarna som jobbar med pappan. Det är Barnens dag och en dröm om en bättre framtid, tillsammans med de häftiga amerikanarna. Det finns normer och moral och en tydlighet i vad som är rätt och vad som är fel.
Visst är bilderna falska. Men jag kan i vart fall relatera till den senare av dem. Och jag kan förstå lockelsen med att se bakåt mot en idylliserad historia i ett läge där samtiden och framtiden känns kaotisk.
Det är uppenbart att SD, medvetet eller omedvetet, bygger vidare på den bilden. Det var intressant att lyssna till deras ekonomipolitike talesman (för inte har väl SD en talesperson...) och vad han sade i sitt inlägg. Inte ett ord om invandring. Nästan inte ett ord om integration.
Han gjorde tre saker. Angrep regeringen för löftesbrott (som resten av oppositionen också gjorde). Angrep Alliansen för att inte vara en riktig opposition samtidigt som han sträckte ut handen mot dem "ödmjukt" som han sade (och därmed visade en samarbetsattityd som inget annat parti/block gjorde mot någon). Och han berättade om SDs kommande budgetmotion. Och det var det intressantaste.
Det han beskrev var att den motionen i princip enbart ska handla om industrin. Och denna industripolitik skulle lösa problemen. Med jobben. För unga, gamla, hög- och lågutbildade och till och med de som var födda utomlands.
För mig blir det ytterligare en förstärkning av bilden. Den där om bruksorten, eller fabriksstaden. Där pappa cyklar till jobbet och där, men bara där, han möter den arbetande italienaren, finnen (och syriern?)... Det hänger ihop. Det finns ett metaperspektiv.
När vi andra angriper SD gör vi det aldrig med ett liknande metaperspektiv som grund. Det blir som när Centerpartiets Emil Källström i det enda replikskiftet som SD fick försökte kleta Putinism på SD. Det var en rätt intressant angreppsvinkel. Men den blir en detalj som inte kommer att påverka de som tror på den bild SD målar.
Det finns en risk att många underskattar SD. Det märktes inte minst i debatten idag. Inte en enda replik från de vänsterpartier som styr. Jag förstår inte de skäl som eventuellt finns från regeringsunderlagspartierna sida. Tystnad har sällan varit en väg att hantera demokrati, oavsett vem som står i talarstolen. Eller är det så att de vill fortsätta att hantera SD som ett parti foliehattar, som inte fattar vad de sysslar med. I replikskiftena mellan Magdalena Andersson och Oscar Sjöstedt kunde man få den uppfattningen. Det är nog helt fel väg att gå.
Jag har, långt innan SD blev så stora som de är idag, pekat på behovet av att vi i Folkpartiet skapar en egen berättelse, målar en egen bild, formar ett eget metaperspektiv på politiken. Ett paraply ifrån vilket de övriga politiska förslagen kan hänga. Där det finns något som håller ihop, något som de människor vi vill nå kan se, förstå och relatera till. Vilket Sverige vill vi se om fem, tio, tjugofem år? Om det inte är nationalisternas stängda, tillbakablickande Sverige, vilket Sverige är det då? Och vilka kommer den bilden att attrahera, och vilka kommer att stötas bort?
Nästa gång Erik Ullenhag ska briljera i riksdagens talarstol - hur ska de konkreta förslagen hänga ihop? Skatteförändringarna och utgiftsposterna? Inriktningen på den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken? Det internationella engagemanget och individens frihet? Kanske är vi inte där redan i höst. Men vi i Folkpartiet har i alla fall börjat en resa.
Jag gläds enormt över det förnyelsearbete som mitt parti nu dragit igång genom de två kommissioner (Globaliserings- och Välfärdskommissionerna med tillhörande undergrupper) som bildats. Det är, för att tala frikyrkospråk, som ett bönesvar. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas. Men bara att försöka är värt all heder. Kanske kommer vi att kunna börja måla den bild av det spännande framtida liberala samhälle som fler kan relatera till, känna för, glädjas åt.
Den resan borde fler partier våga göra. Annars är risken uppenbar att vi plötsligt står där med ett parti som fått ännu fler att tro att världen peakade på ett 1960-tal som aldrig funnits och att vägen framåt egentligen är att gå tillbaka.
Och vill du se debatten (är du så nördig) finns den här.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Erik Ullenhag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erik Ullenhag. Visa alla inlägg
2012-09-03
Liberal integration
När Erik Ullenhag i söndagens DN går ut med den senaste av regeringens åtgärder för att öka takten i integrationsarbetet, är det inte bara ytterligare ett par åtgärder i en lång radda. Istället är det ytterligare ett åtgärdspaket som förstärker skillnaden mellan den liberala integrationspolitiken och den socialdemokratiska.
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
2011-01-26
Integration
Idag besökte folkpartiets integrationsminister Erik Ullenhag Örebro. Tillsammans träffade vi bland annat IUC, Ideellt Utvecklingscentrum, och styrelse och imamer på Örebro moské. När Erik berättade att han denna dag skulle vara i Örebro föreslog vi möten med ett tema: Vägar till integration. Och vi valde besök utifrån de utmaningar och möjligheter vi ser i Örebro.
Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.
I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.
Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.
Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.
Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.
Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.
Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.
Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.
Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.
I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.
Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.
Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.
Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.
Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.
Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.
Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.
2010-11-15
Zlatan
Nyss hyllade Zlatan sitt Malmö på Fotbollsgalan. I går avgjorde han Milanoderbyt. Fantastisk livsresa den mannen gjort. Vilken framåtanda. Vilket entreprenörskap!
Det finns en enorm inneboende kraft i alla människor. Alldeles för ofta är det samhällets synliga eller dolda ramar som begränsar kraften. Alldeles för ofta är det politiska system som gör aktiva, kraftfulla invandrare till beroende inaktivister.
Men där sker nu en förändring. Med Erik Ullehag och Folkpartiet vid rodret kommer integrationspolitiken att förändras radikalt. Socialdemokraternas mångåriga arv att göra människor bidragsberoende, inaktiva och utanför kommer att brytas.
Det är på tiden.
Det finns en enorm inneboende kraft i alla människor. Alldeles för ofta är det samhällets synliga eller dolda ramar som begränsar kraften. Alldeles för ofta är det politiska system som gör aktiva, kraftfulla invandrare till beroende inaktivister.
Men där sker nu en förändring. Med Erik Ullehag och Folkpartiet vid rodret kommer integrationspolitiken att förändras radikalt. Socialdemokraternas mångåriga arv att göra människor bidragsberoende, inaktiva och utanför kommer att brytas.
Det är på tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)