Underskatta inte SD, de målar vidare på sin bild...

Dagens budgetdebatt var som den brukar vara. Fast omvänt. Jag har svårt för Magdalena Anderssons stil. Tror inte hon är en elak översittare, men hon låter och ser ut så. Aldrig svar på någon fråga om den egna politiken, bara angrepp på den usla oppositionen och vad den gjorde när den var i majoritet. En tonalitet som mer bränner broar än öppnar dörrar. Det är en ny finansminister som sätter sin färg på politiken. Tyvärr. Man kan tycka vad man vill om Anders Borg, men inte var han en attackerande demagog.

På Allianssidan är det fascinerande att se de nya Moderaternas färglösa agerande. Ulf Kristersson är Magdalena Anderssons motpol. Det vore välgörande att se lite eld, lite engagemang, lite lidelse från den person som media nu påstår är Alliansens finansministerkandidat. Istället blir det mer en känsla av att man lyssnar till skatteverkets senaste redovisning av skattetabell 1A, bilaga 3.

Om man ska söka lidelse och engagemang i budgetdebatten är folkpartiets Erik Ullenhag den givna finansministerkandidaten. Ja - jag erkänner att jag är totalt subjektiv. Men Ullenhag passar i rollen. Han kan sin ekonomi, liksom sin juridik, och han driver den med emfas. Det Folkpartiet, liksom övriga Allianspartier, saknar är fortfarande den övergripande berättelsen om vad man vill med Sverige. Det är fortfarande arbetslinjen som på något sätt är överordnad allt. Men det räcker inte längre om den någonsin gjort det. Arbetslinjen fungerade som motbild mot den socialdemokratiska bidragslinjen 2006. Men den hade inte bäring i sig själv. För det krävs något mer.

Fast å andra sidan verkar inte regeringspartierna ha någon aning om vad de vill överhuvudtaget. Det är lite återställare, lite högre bidrag, lite mer av att staten ska pytsa ut pengar och skattehöjningar på det. Men vilket Sverige regeringen vill se är dolt i en röd dimma.

I det läget kan det vara intressant att lyssna på det parti som jag menar är det enda parti i riksdagen i dag som förmår måla en egen bild av sitt Sverige. Det där partiet vars bild jag tidigare beskrivit antingen:

Som Sverige på 1930-talet. Med den lilla röda stugan vid den stora mörka skogen. Där de vita björkarna vajar vackert i brisen som syns på sjön nedanför ängarna. Mamma står på trappen och tar hand om de båda välskötta barnen. Far har cyklat till jobbet på bruket.

Eller som Sverige på 1960-talet. Ingen röd stuga längre. Men ett radhus i det välskötta området. Samma mamma står på trappen och vinkar av sina barn som är på väg till lekis och skola. Pappa har redan cyklat iväg till jobbet på fabriken.

Det är svensk idyll. Invandrarna inskränker sig till italienarna och finnarna som jobbar med pappan. Det är Barnens dag och en dröm om en bättre framtid, tillsammans med de häftiga amerikanarna. Det finns normer och moral och en tydlighet i vad som är rätt och vad som är fel.

Visst är bilderna falska. Men jag kan i vart fall relatera till den senare av dem. Och jag kan förstå lockelsen med att se bakåt mot en idylliserad historia i ett läge där samtiden och framtiden känns kaotisk.

Det är uppenbart att SD, medvetet eller omedvetet, bygger vidare på den bilden. Det var intressant att lyssna till deras ekonomipolitike talesman (för inte har väl SD en talesperson...) och vad han sade i sitt inlägg. Inte ett ord om invandring. Nästan inte ett ord om integration.

Han gjorde tre saker. Angrep regeringen för löftesbrott (som resten av oppositionen också gjorde). Angrep Alliansen för att inte vara en riktig opposition samtidigt som han sträckte ut handen mot dem "ödmjukt" som han sade (och därmed visade en samarbetsattityd som inget annat parti/block gjorde mot någon). Och han berättade om SDs kommande budgetmotion. Och det var det intressantaste.

Det han beskrev var att den motionen i princip enbart ska handla om industrin. Och denna industripolitik skulle lösa problemen. Med jobben. För unga, gamla, hög- och lågutbildade och till och med de som var födda utomlands.

För mig blir det ytterligare en förstärkning av bilden. Den där om bruksorten, eller fabriksstaden. Där pappa cyklar till jobbet och där, men bara där, han möter den arbetande italienaren, finnen (och syriern?)... Det hänger ihop. Det finns ett metaperspektiv.

När vi andra angriper SD gör vi det aldrig med ett liknande metaperspektiv som grund. Det blir som när Centerpartiets Emil Källström i det enda replikskiftet som SD fick försökte kleta Putinism på SD. Det var en rätt intressant angreppsvinkel. Men den blir en detalj som inte kommer att påverka de som tror på den bild SD målar.

Det finns en risk att många underskattar SD. Det märktes inte minst i debatten idag. Inte en enda replik från de vänsterpartier som styr. Jag förstår inte de skäl som eventuellt finns från regeringsunderlagspartierna sida. Tystnad har sällan varit en väg att hantera demokrati, oavsett vem som står i talarstolen. Eller är det så att de vill fortsätta att hantera SD som ett parti foliehattar, som inte fattar vad de sysslar med. I replikskiftena mellan Magdalena Andersson och Oscar Sjöstedt kunde man få den uppfattningen. Det är nog helt fel väg att gå.

Jag har, långt innan SD blev så stora som de är idag, pekat på behovet av att vi i Folkpartiet skapar en egen berättelse, målar en egen bild, formar ett eget metaperspektiv på politiken. Ett paraply ifrån vilket de övriga politiska förslagen kan hänga. Där det finns något som håller ihop, något som de människor vi vill nå kan se, förstå och relatera till. Vilket Sverige vill vi se om fem, tio, tjugofem år? Om det inte är nationalisternas stängda, tillbakablickande Sverige, vilket Sverige är det då? Och vilka kommer den bilden att attrahera, och vilka kommer att stötas bort?

Nästa gång Erik Ullenhag ska briljera i riksdagens talarstol - hur ska de konkreta förslagen hänga ihop? Skatteförändringarna och utgiftsposterna? Inriktningen på den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken? Det internationella engagemanget och individens frihet? Kanske är vi inte där redan i höst. Men vi i Folkpartiet har i alla fall börjat en resa.

Jag gläds enormt över det förnyelsearbete som mitt parti nu dragit igång genom de två kommissioner (Globaliserings- och Välfärdskommissionerna med tillhörande undergrupper) som bildats. Det är, för att tala frikyrkospråk, som ett bönesvar. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas. Men bara att försöka är värt all heder. Kanske kommer vi att kunna börja måla den bild av det spännande framtida liberala samhälle som fler kan relatera till, känna för, glädjas åt.

Den resan borde fler partier våga göra. Annars är risken uppenbar att vi plötsligt står där med ett parti som fått ännu fler att tro att världen peakade på ett 1960-tal som aldrig funnits och att vägen framåt egentligen är att gå tillbaka.

Och vill du se debatten (är du så nördig) finns den här.

Vändpunkten

I går lyssnade jag på Fredrik Reinfeldt. Statsminister tillika moderatledare.

Och jag blev imponerad.

Inledningen på Reinfeldts tal pekade mot en ökenvandring. Sifferexercis som mer liknade en föredragning av en SCB-tjänsteman skapade få glädjepunkter och färre applåder. Tänk om det åter var den trötte, administrativa statsministern som stod där. Hur skulle det kännas.

Men så vänder det.

Plötsligt kommer en glöd fram som inte märkts på år. Plötsligt skapas en känsla av en människa som vill något, som är tydlig i vad han vill och som pekar framåt.

Oavsett vad man tycker om innehållet i talet, om innehållet i den moderata politiken, var Reinfeldts tal ett lysande exempel på hur politisk retorik fungerar som bäst. Uppbyggnaden var suverän.

Först den lågmälda, administrativa inledningen med alla de fakta som de logos-bundna attraheras av.
I mitten en tydlig pathos-del där Reinfeldt pekar på sin och Alliansens tydlighet, deras regeringsduglighet och deras vilja att släppa fram ett vänsteralternativ för att stänga ute SD.
Och sedan ethos-avslutningen där statsministern lovade att kämpa än mer, än hårdare, än bättre för att vinna valet i september 2014.

Socialdemokraternas politik må vara lika ihålig som en schweizerost. Men deras bildsättande är helgjutet. Under flera år har de skapat en bild av en trött regering, en bild som till och med fått genomslag internt i allianspartierna. Medvetet, långsiktigt, skickligt har de manövrerat allmänhet, media och politiker att omfatta bilden av den trötta statsministern i den trötta regeringen.

Men i går kom sannolikt vändpunkten. Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2013 kan gå till historien som det tal som vände vinden, som lade grunden till ytterligare fyra år av alliansstyre. Det är intressant.

Varför denna hyllningstext till den moderata partiledaren från mig som liberal? Kämpar jag för en moderat valseger?

Knappast.

Det finns de som menar att de fyra Allianspartiernas framtid bygger på en ökad splittring. Framförallt företrädare för de tre små partierna hävdar att tiden nu är mogen för att man ska gå till val enskilt och obundet. Valresultatet får bestämma vem man sedan ska samarbeta med.

Jag delar inte den analysen. Jag menar att det är nödvändigt att Alliansen, fram till sin sista dag - oavsett när den kommer, bär bilden av att vara ett framgångsprojekt. För Folkpartiet är det lika nödvändigt att Alliansledaren kan skapa en positiv bild av Alliansprojektet som för Moderaterna. Vår uppgift att vinna fler väljare blir inte enklare om fler inte ser något av allianspartierna som något alternativ.

I det har Reinfeldts tal i går en avgörande betydelse. Men för oss liberaler återstår det viktigaste.

I morgon talar Jan Björklund från Almedalens scen. Då måste han fortsätta skapa bilden av det liberala Sverige, det liberala partiet och den liberala politiken. Vi måste jobba utifrån insikten om att det inte är andra partiers svaghet, utan vår egen styrka, som skapar vår framtid. Klarar inte vi av att visa på att det Sverige som bärs av liberala värderingar är det Sverige som skapar din bästa framtid, är ansvaret vårt, och bara vårt.

I Örebro arbetar vi med att skapa den nya, alternativa bilden av staden Örebro. Vi gör det utan att snegla vare sig åt höger eller vänster. Vi förhåller oss inte till andra partier och deras politik när vi formar vår. Vi söker inte kortsiktiga, mediala framgångar när vi skapar den långsiktiga, framtidsinriktade politiken för Örebro.

Vi bygger vårt liberala Örebro utifrån vår ideologi, dagens och morgondagens utmaningar och alla de möjligheter och förutsättningar som finns i vår vardag. I Örebro. I Sverige. I världen.

Den resan måste Folkpartiet också göra nationellt. Vi är på väg med det partiprogram vi nu tillsammans skapar. Och vi kan ta ytterligare ett steg när Jan Björklund i morgon tar över Almedalen.

Media: DN, SVD, EX, SR, SVT

Ny liberal ekonomisk offensiv!

En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till, är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får (såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot unga.

Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.

Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier, från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt 3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp. Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna växa.

Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger. Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både nationellt och lokalt.

Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner, på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.

Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor som möjligt.

Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar från 1950-, 60- och 70-talen.

Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!

I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till de allsmäktiga politikerna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, AB1

Acta iacta est!

Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.

Låt oss börja med de som inte bytt ledare:

Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.

Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.

Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.

Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?

Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!

Och så bytarpartierna:

Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.

Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".

Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...

Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.

---

Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?

I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA

Behovet av vila och eftertanke

Det har gått nästan tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg. Jag har låtit möjligheten att driva politik denna lågintensiva nyhetsperiod gå mig förbi. Inte ett inlägg. Knappt en tweet. Inte ens inne på Facebook.

Och det har varit medvetet.

Politiken blir allt mer en dagligvaruhandel. Eller en nyhetsredaktion. Det handlar om att tycka, tänka och skriva om allt och lite till. Antingen ska man reagera på det som skett, som att Vänsterpartiet fått en ny kommunist som partiledare, eller att de tänker förbjuda bemanningsföretag för att människor har rätt till tillsvidareanställning (hål i huvudet faktiskt eftersom bemanningsföretag ofta erbjuder människor som annars är hänvisade till korta vikariat just tillsvidareanställning...). Eller så ska man agera. Attackera någon. Släppa någon nyhet. Vara arg på något.

Och det ska upprepas. Gärna varje dag. Gärna flera gånger om dagen.

Jag läser i normala fall en del politiska bloggar. Både av meningsfränder och ibland av motståndare. Och jag ser väldigt sällan något som skrivs med kvalitet. Ofta är det upprepningar av det redan sagda. Eller så är det alldeles för grunda analyser, för korta tankebanor, för populistiska antaganden. Och det är väl egentligen helt OK, eftersom bloggen ofta används som just det korta perspektivets megafon.

Men det måste finnas en motvikt. Ibland ser jag den på sidor som DN, där Peter Wolodarski och Hanne Kjöller ofta (men absolut inte alltid) gör djupare analyser av olika skeenden. Ibland träffar även SvD rätt, men det verkar tyvärr som om den allt grundare moderata ideologin återspeglar sig i tidningens kommentarer. Alldeles för många moderata bloggare och åsiktsprofeter upprepar samma tema om och om igen, ofta bara med några ord utbytta (och alldeles för ofta med alldeles för dålig svenska...).

Läser man Wolodarski idag är det en intressant krönika om politikens avideologisering. Om det moderata vinstkonceptet och grunderna för det socialdemokratiska sönderfallet. Det är enkelt att utifrån den första läsningen bara fundera (som SvD gör) kring att regeringens framgång beror på oppositionens svaghet. Och för en dagspolitiker är det sannolikt jätteintressant.

Men det finns större och bredare skeenden som borde väcka fler tankar, och fler bloggare. För vad som nu händer i svensk politik är sannolikt ett större paradigmskifte än maktskiftet mellan (m) och (s). Kan det till och med vara så att vi idag ser de första tydliga exemplen på 1900-talsdemokratins död? Striden mellan de ideologier som varit kännetecknande för det sena 1800-talet och hela 1900-talet förbyts i något annat. En administration av ett allmängiltigt politiskt system? En personifiering av politiken? Partiernas död och något annats födelse? Hur påverkar det oss som politiker? Det bör man nog ta några dagar att fundera kring.

Under min mediala tystnad har jag tänkt rätt mycket kring politikens yta, djup och former. Ibland är det nödvändigt. Ibland är det nödvändigt för oss som nästan alltid tror att politiken är alltings centrum att ställa sig utanför. Därför att där utanför politiken inser man snabbt att de allra flesta som inte är politiker har en helt annan bild av såväl politik som politiker. Poltiken är inte centrum, möjligtvis ett av flera centrum i de flesta människors liv, och väldigt sällan ett centrum som prioriteras speciellt högt. För de allra flesta människor finns en verklighet som inte inbegriper vare sig politik eller politiker. Och det är också något vi som är politiskt aktiva bör fundera över.

Det finns en uppenbar risk att den politik som tidigare var baserad på ideologiska ställningstaganden, och som påverkade många människor på djupet, istället blir ett spel för gallerierna. Istället för att ideologerna vinner valen, blir det spindoktorerna. Vi kan se det hos såväl moderaterna nationellt som hos socialdemokraterna lokalt. Sätt en bild av partiet och partiets profilerade personer. Sätt en annan bild av motståndarnas personer och partier. Och det är inte sanningshalten i bilden som är det viktiga, utan att man får ut en medialt och populistiskt trovärdig bild med eller utan sanningsgrund. Och vart leder detta demokrati och politik? Sannolikt behöver vi som är politiskt aktiva fundera över flera jul- och nyårshelger över detta.

Och vart är världen på väg? Klimathotet, som denna milda vinter som aldrig vill bli utan som mer verkar vara en ständigt pågående höst, blir allt akutare. Europas kris som hackar framåt och där USAs och Kinas respektive framtider både är möjligheter och hot. De demografiska frågorna och de ekonomiska utmaningarna kring välfärdens finansiering? Människovärdet, etik och moral i en värld där det inte längre finns någon gemensam moralisk grund ens i teorin. Jag skulle nog behöva någon dag till för att fundera över detta:-)

För mig har detta funderande lett fram till ett antal ställningstaganden. Ett av dem rör mitt eget partis politik och framtid. Jag tror att vi måste bli betydligt tydligare liberaler. Men att den liberalism vi bygger måste ha en betydligt tydligare värdekärna. Liberalismen är den starkaste ideologin i det allt mer ideologilösa samhället. Kanske beror det på att vem som helst kan tolka in vad som helst i det man menar vara liberalims. Det är sannolikt därför det finns människor som kallar sig liberaler i nästan alla partier. För oss som är Folkpartister och som bär det liberala arvet med oss innebär det två utmaningar. Dels att hålla det arv levande som tidigare liberaler efterlämnat, utan att för den skull bli konservativa. Dels att skapa en framåtsyftande och i viss mån samhällskritisk liberalism för morgondagen, utan att släppa de universella värden som en gång låg till grund för de första liberalerna.

Hur ska det då ske? På den frågan har jag idag inga klara svar. Men ett antal funderingar. Jag ber att få återkomma.

Media. DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1, AB1, NA

Partibidrag i öppenhet

När Frisinnade Landsföreningen bildades för drygt 100 år sedan var en av grundförutsättningarna att partiet skulle ha en egen ekonomi som klarade av att hantera den utmaning det var att bilda och driva ett parti. Ett antal fria medborgare ställde upp med nödvändigt kapital och den svenska liberalismen fick sin tydliga hemvist.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag är det knappast fria medborgare som finansierar partierna och deras verksamhet. Vi som är politiker idag är en del av den offentliga sektorn. Partiernas intäkter kommer från kommunala, landstingskommunala och nationella bidrag. Många försvarar detta eftersom det innebär att partierna kan vara fria från påtryckare.

Det finns två partier som har en annan typ av finansiering. Många menar att Moderaterna får stora bidrag från näringslivet. Det är oklart hur stora dessa bidrag är, eftersom Moderaterna med dårars envishet vägrar att lagstifta om insyn. Det är illa för såväl partiet som för demokratin. Jag gissar att de flesta svenskar skulle vilja veta om och i så fall hur mycket av Moderaternas framgångar som bygger på sådana bidrag.

Det andra partiet är Socialdemokraterna. De har länge varit lika hårdnackade motståndare till öppenheten. Och det är rätt självklart. Socialdemokraterna får enorma bidrag från LO-facken. Dels i pengar, men framförallt i arbetstid. Dessa tusentals fackliga ombudsmän som använder sin fackliga tid till politisk argumentation har varit en del av den unika maktbas som socialdemokraterna skapat. Och det har gett resultat. Senast i år har Håkan Juholt lovat Kommunal att de ska få skriva lagstiftningen om den ovillkorliga rätten till heltid, den lagstiftning som kan slå ut mängder av småföretag och skapa enorma kostnadsökningar för landets kommuner. I andra länder kanske det skulle kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politisk samverkan...

Av någon anledning ändrade sig socialdemokraterna under Mona Sahlin och ville nu lagstifta om öppenhet. Det var välkommet, även om man anade ugglor i mossen. Skulle öppenheten också omfatta den arbetstid facken gav till socialdemokraterna? Eller skulle det finnas undantag?

Nu behöver vi inte fundera över detta. Håkan Juholts parti fortsätter marschen tillbaka till de gamla socialdemokraterna. Nu gäller inte längre öppenheten. Nu gäller det snöda egenintresset. Det gäller att värna partiets ekonomi. Redan har tiotals partiarbetare fått sägas upp. Den enkla bedömningen är säkert att partiet inte klarar av ytterligare neddragningar om man ens ska tro på en återkomst till makten 2014 eller 2018. Om det är sant som media skriver, att den ändrade hållningen också baseras på ett krav på ökat partistöd, är det exempellöst. Och samtidigt rasar partiet i opinionen.

För mig som liberal är det självklart att full öppenhet ska råda. Demokratin är för värdefull för att man ens ska riskera att något parti kan misstänkas för osakliga bindningar. Därför borde den fackligt-politiska samverkan mellan LO och socialdemokraterna omedelbart upphöra. LOs socialdemokratiska medlemmar ska inte ha två röster, när alla andra bara har en. Och när andelen sossar inom LO kontinuerligt minskar blir skälet än tydligare. Därför måste också en lagstiftning kring öppenhet vad gäller större bidrag till partierna omedelbart komma upp på riksdagens bord. Större bidrag - kanske mer än en tusenlapp i månaden - skulle registreras oavsett om givaren är en privatperson, ett bolag eller en organisation och oavsett om bidraget är i reda pengar eller i tjänster.

Sedan är det lika självklart att partierna borde bli bättre på att finansiera sin verksamhet på andra sätt än beroende av offentliga bidrag. Jag ser gärna mer aktiva medlemmar som tar större del i finansieringen av såväl kampanjer som verksamhet. Jag ser gärna fler sympatisörer som kan bidra till kampanjandet. Jag ser gärna fler privatpersoner, företag och organisationer som i öppenhet säger att man vill stödja det liberala partiet för att Sverige, eller Örebro, behöver en mer liberal utveckling.

Men som i allt demokratiskt arbete är öppenheten norm. Där har såväl socialdemokraterna som (de nya) moderaterna en lång väg kvar att vandra.

Media: DN och DN igen, SVT, Expressen och Expressen igen

Budgettider

Sitter på tåget hem från Sundsvall. Har varit uppe för att avsluta en konferens som anordnats av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Eftersom jag är ordförande i en av SKLs beredningar ingår en del andra uppdrag än att leda själva beredningssammanträdet. Mest handlar det om äldrevård, men idag har jag pratat på en konferens om evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Sist en fredagkväll. Det gällde att ta i lite mer än vanligt, och kanske provocera lite mer för att klara av att hålla uppmärksamheten.

Nu har jag hunnit ikapp med de arbetsuppgifter som så ofta ligger över och kvar under veckorna. Och så skrivit lite på budgeten för Örebro 2012. Vi har ju en liten annorlunda situation i Örebro. Den majoritet som var ny i juni skrev någon form av budget redan då, men kallade den tilläggsbudget. Men den riktiga budgeten ska tas i november. Eller...

Det finns fortfarande inget siffermaterial att förhålla sig till. Skälen är enkla. Dels har ekonomikontoret inväntat SKLs ekonomirapport från oktober. Eftersom den kom senare än väntat blev också kommunens arbete försenat. Men sedan har sannolikt tilläggsbudgeten och ett antal politiska beslut (i eller utanför de politiska nämnderna) påverkat ekonomin mer än beräknat. Nu kanske vi får siffermaterialet på måndag.

Sedan borde tågordningen vara sådan att majoriteten presenterade sin budget. Därefter får oppositionen möjlighet att läsa igenom den och både agera och reagera. Men är det någon som tror att det är möjligt? Blir det inte så istället att majoriteten lägger sin budget på bordet den 8 november och menar att vi ska göra precis samma? Är det i så fall demokrati? Vilka möjligheter har örebroarna att jämföra och vilka möjligheter har oppositionen att göra ett bra jobb? I princip inga.

Trots detta fortsätter jag och min fullmäktigegrupp att arbeta på den liberala budgeten för Örebro. Det blir allt mer uppenbart att det bara är Folkpartiet som kommer att stå för de liberala inslagen i Örebro de kommande åren. Centerpartiet vill ju gärna kalla sig liberalt, men dels finns det stora skillnader mellan Stockholmscentern och Örebrocentern vad gäller liberalt anslag, dels sitter Örebrocentern fast förankrad i det stora, röda kommunsocialistiska knäet.

För mig handlar det därför om att hitta de liberala grunderna för en alternativ budget. En del är självklart. Folkpartiet kommer att lägga en stark betoning på skolan, på kunskap, på ordning och reda och på lärarnas arbetssituation. Men det finns andra liberala utmaningar. Låt mig nämna tre:

Om man läser en intressant artikel på newsmill av Peter Santesson kring socialdemokraternas tidigare politiska hegemoni finner man en del förklaringar till varför näringslivet i Örebro ser ut som det gör. Socialdemokraterna har varit maktbärande i Örebro. För att klara sig har näringslivet varit tvungna att anpassa sig. Det lönsammaste har varit att ta rygg på socialdemokratiska partipampar. Det liberala uppdraget blir att skapa förutsättningar för ett fritt och starkt näringsliv. Det är det enda sättet att värna näringslivet och skapa utveckling.

Den politiska och administrativa organisationen är lika modern som en dinosaurie. Den är skapad i ett samhälle som en gång fanns, för en politik som en gång skulle fungera. Det handlar om 1900-talets samhälle där de goda socialdemokratiska politikerna skulle bestämma allt om alla. Nu är världen annorlunda. Valfriheten är norm. Politiker styr inte ditt privatliv som förut. Men Örebros organisation är likadan, eller än mer ineffektiv, än förut.

Vi ser två partier som vill vara statsbärande, varav ett har möjligheten och ett numera saknar den. När moderaterna blir statsbärande, blir de också mer konservativa, en spegel av socialdemokraterna när de var som bäst och mest pragmatiska. Men det innebär också att förändringsarbetet går långsammare än vad det borde. Det handlar om personalpolitik. Det handlar om individualisering. Det handlar om intäkter och utgifter. Det handlar om för vem kommunen är.

Det är bara att inse att detta arbete inte kommer i hamn i höst. Tiden är för kort. Men arbetet måste fortsätta. Det liberala uppdraget för Örebros utveckling måste fortsätta.

Media: NA, SVT Tvärsnytt, DN, SVD1 och SVD2, SR, Expressen

Bloggar: Niklas Frykman, Kent Persson

Den moderata nyckeln

Idag samlas de nya moderaterna på stämma i Örebro. Det är bra. Välkomna till Örebro, en stad som faktiskt även jag som folkpartist kan säga behöver mer av de nya moderaterna.

När Fredrik Reinfeldt tog över skutan efter Bo Lundgren valde han och hans närmaste en väg som i förstone säkert kunde anses som orimlig. Man lanserade de nya Moderaterna, valde egentligen bort merparten av den konservatism som tidigare ledsagat partiet och gjorde pragmatismen till ideologi. Även tidigare hade de gamla moderaterna och socialdemokraterna gjort upp i de flesta frågorna i riksdagen, men det fanns ett antal tydliga ideologiska skillnader. Nu tog de nya Moderaterna tydlig rygg på socialdemokraterna och blev först det nya, och sedan det enda, arbetarepartiet.

I dagens intervjuer i såväl DN som SVD visar partiordförande Reinfeldt väl på detta ism-skifte. Konservatism har blivit pragmatism. I förstone kan det verka som en lång resa. Men i verkligheten är det knappast så.

Socialdemokraternas tid som samhällsbärande parti kännetecknades allt mer av pragmatism och allt mindre av socialism. Med undantag för ett antal snedsteg, som Meidner-fonderna, gick resan mot ett parti och en politik som försökte se till vanligt folks vardag. Politiken fick då två syften, dels att göra vardagen för de breda grupperna lättare, dels att därmed knyta dem till partiet som väljare eller medlemmar. Det var pragmatism med stora doser av konservatism, eftersom politiken förändrades allt långsammare ju mer tiden gick ifrån den tidigare bärande ideologiska basen.

Kanske är det med nödvändighet så att ett parti som vill vara statsbärande, i den traditionella meningen, måste vara såväl pragmatiskt som konservativt. Det lämnar, å andra sidan, fältet öppet för partier som vill och kan driva olika former av mer radikal, ideologisk politik. Det är den resan som Folkpartiet påbörjat de senaste åren.

De nya Moderaternas framgångar har för alltid förändrat det svenska politiska landskapet. Ur en liberal synvinkel är det ett av de största och viktigaste skiftena som skett under efterkrigstiden. De nya Moderaternas framgångar har brutit den stagnation som skedde under socialdemokraternas senaste maktperiod. Samtidigt har det inneburit att det korporativistiska enpartisamhälle som socialdemokraterna skapat fick sin första riktiga törn. Men fortfarande återstår enormt mycket arbete innan följderna av denna politik är undanröjda, och vi har en bättre fungerande demokrati.

Genom Allianssamarbetet har de nya Moderaterna också förändrat mer i svensk politik än vad som kan anas. Synen på jobb är idag en annan än för tio år sedan. Synen på skattenivåer likaså. Synen på frihet och valfrihet är betydligt liberalare idag än för tio år sedan. Det är i huvudsak de nya Moderaternas intåg som statsbärande parti som gjort det möjligt.

Ofta pratar man om att de små partierna har nyckeln till Alliansens fortsatta framgång. Så kan vara fallet, men det är inte hela sanningen. Alliansens framgång bygger i huvudsak på att de nya Moderaterna kan fortsätta att stärka sin position som det enda arbetarepartiet och göra det på socialdemokraternas bekostnad.

De nya Moderaternas nyckelroll visar sig tydligt i de lokala valen i Örebro. Såväl på landstings- som kommunnivå har Moderaterna presterat sämre, eller betydligt sämre, än nationellt. Det har cementerat en socialdemokratisk hegemoni över såväl makt som politik. Makten är socialdemokratisk, där andra alternativ bara är parenteser. Och politiken kännetecknas fortfarande av bidrag, ofrihet, ovalfrihet, höga skatter och kommunsocialism.

I Örebro, liksom i landet, är det framförallt de nya Moderaterna som har nyckeln till en fortsatt god utveckling med trots allt många liberala förtecken. I perioder där vi andra ibland suckar över låga opinionssiffror kan det vara bra att hålla i minnet. Vi liberaler ska göra allt för att göra såväl Alliansen som Sverige betydligt mer liberalt. Och vi ska göra det i ett gott samarbete med de nya Moderaterna.

Så - Välkomna till Örebro alla nya moderater. Örebro är en fantastisk stad, en stad som behöver en ny politik och en ny politisk ledning för att kunna utvecklas. Låt oss ta den utmaningen gemensamt på allvar. Låt oss tillsammans vinna valet 2014, i Örebro och i Sverige!

Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen

Blogg: Kent Persson

Fel fokus

Folkpartiets landsmöte 2011 är slut. Det har varit ett bra landsmöte. Många frågor har gått i klart liberal riktning. Andra har handlat om de värderingsgrunder som måste finnas för ett liberalt samhällsbygge. På många områden har den dualism som socialliberalismen är, blivit tydlig. Klart liberalare inriktning på skatter, på arbetsmarknad, på lönebildning. Klart socialare inriktning på socialt arbete, på integration, på äldrevård. Och mer kommer fram till landsmötet 2013 då hela partiprogrammet ska vara förnyat.

Men det finns en del saker där även Folkpartiet är på väg åt fel håll.

Alldeles för ofta är nästan alla svenska "goda socialdemokrater". Den unika maktposition som partiet haft under 1900-talet har påverkat all politik, all media, alla partier på ett sätt som är fascinerande. De nya moderaterna kallar sig inte "Sveriges enda arbetareparti" för inte. För att bli maktägande måste man vara arbetareparti i Sverige, även om själva begreppet "arbetare" inte längre borde definiera svensk arbetsmarknad. Men socialdemokraterna har till och med fått många högskoleutbildade att tro att de egentligen är arbetare. Om inte genom att se till så de som är offentliganställda har fått dålig löneutveckling. Som lärarna till exempel. Eller sjuksköterskorna.

Det är i det perspektivet intressant att läsa Expressens ledare idag, och den diskussion som förs på SVD-Brännpunkt, kring rätten till heltid. Och det är i samma perspektiv intressant att följa de öppningar för att även folkpartister ska jobba för rätt till heltid som Folkpartiet nu diskuterat. I vårt fall handlar det om att vi som lokalpolitiker ska jobba för det.

Jag delar inte den synpunkten. Det finns flera skäl för det.

Det finns inte en kommun eller ett landsting som bildats för de anställdas skull. Vi har vårt uppdrag från medborgarna. Det är deras problem vi är satta att lösa. Det är deras uppdrag vi ska genomföra. Det är deras skattepengar vi ska förvalta. Men det synsätt som nu håller på att sprida sig från socialdemokratin in i moderaterna, och som även håller på att sippra in i Folkpartiet, är att det är de anställdas rätt som går före.

Det finns klara problem med en ovillkorlig rätt till heltid. Framförallt i små kommuner och på små arbetsplatser i kommunerna, men även för de anställda. Rätten till heltid kommer att innebära betydligt större krav på flexibilitet både vad gäller arbetstid och arbetsplats. Det kommer att handla om delade turer och fler arbetsplatser. Är medarbetarna villiga att acceptera detta? Och om inte - vad kommer alternativet att kosta?

Det finns beräkningar för Örebro kommuns del som visar att en rätt till heltid skulle innebära minst 10 miljoner kronor mer i utgifter, och sannolikt betydligt mer - varje månad! Är det verkligen rimligt? Det finns inga gratis luncher, ens i kommunen, så någon annan skulle få betala.

Kommer det att innebära sämre löneutveckling? Ja - i så fall finns ju inga skäl till att införa heltidsrätten, eftersom det är just möjligheten att leva på sin lön som är grunden.

Eller blir det skattehöjningar? Lika illa där - det blir inte lättare att leva på sin lön om den skatt som slår hårdast mot låginkomsttagare höjs...

Eller sänker de som vill ha rätt till heltider kvaliteten i vård, skola och omsorg? Ska de gamla, skolbarnen och förskoleungarna betala?

För mig handlar politik om att göra det som örebroarna önskar, på ett så bra sätt som möjligt:

Vi ska ha Sveriges bästa förskolor och skolor för kunskap och bildning där barn och ungdomar kan ta vara på sina möjligheter.

Vi ska ha Sveriges tryggaste äldreomsorg där den gamla kan känna sig trygg och omhändertagen på de villkor som just hon har ställt, helt individualiserat och personligt.

Vi ska vara Sveriges tryggaste stad, där vem som helst kan vistas var som helst vilken tid på dygnet som helst utan att känna otrygghet eller rädsla.

Och vi ska göra det med Sveriges bästa personal. Väl avlönad. Väl utbildad. Med bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Och med den arbetstid som fungerar bäst både för arbetstagaren och arbetsgivaren utifrån örebroarnas krav och vilja.

De gamla socialdemokraterna hade oftast organisationen som mål. Banden mellan Kommunal och sossarna är orimliga! Deras påverkan på såväl lönebildning för andra grupper inom kommunen (typ lärare) som synen på heltidstjänster riskerar både välfärd och utveckling. Den kollektivistiska tron på en ovillkorlig rätt till heltid innebär att perspektivet förskjuts, från att den offentliga sektorn ska utföra det medborgarna vill och önskar, till att den själv bestämmer sina mål och sitt innehåll.

Det är sannerligen inte liberalt.

Media: SVD1 och SVD2, Expressen, DN

Att lägga sig i eller inte

Svensk politik lider fortfarande av ett "postsocialdemokratiskt pampsyndrom". Ni vet - den där pampen som inte bara vet bäst vad alla vill utan också vad som är bäst för alla. Han, för bilden är maskulin även om det idag finns kvinnor som mycket väl fyller upp den, som petar och bestämmer i stort och smått, som tycker att han vet vilka skolor som är bäst för dina barn (och dessutom är inne och petar i pedagogiken), som tycker att han ska bestämma vem som ska driva det äldreboende dit du blir visad, som har full kunskap om framtiden och därför kan styra näringslivet bättre än företagarna, och så vidare.

Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.

Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.

Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.

Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.

Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.

Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.

Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.

Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.

Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.

Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.

Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.

Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,

Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.

Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.

Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"

Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4

Blogg: Kent Persson

4 partier i Sveriges riksdag?

Det är en rätt intressant läsning som DN står med idag. Om opinionsinstitutet Synovate har rätt så skulle Sveriges riksdag vid ett val idag enbart bestå av fyra partier, Folkpartiet, nya Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. En ny stabil majoritet skulle kunna formeras av Folkpartiet och nya Moderaterna, trots att partierna bara har stöd av drygt 43 % av väljarkåren. Nästan 15 % av de avgivna rösterna skulle gå till partier som inte skulle ta några mandat.

Sannolikheten för en sådan utveckling är väl inte så stor. Men det är framförallt tre partier som lever farligt.

Kristdemokraterna naturligtvis. Allas slagpåse. Partiet utan politik, utan partiledare och utan framtid.
Centerpartiet. Partiet som sätter allt på ett kort. Ingen politisk kompass. Men en ung och okänd kvinna ska lyfta partiet mot nya höjder.
Vänsterpartiet. Hur många kommunister finns det i Sverige? 2%? Och utan stödröster från ett vingklippt socialdemokratiskt parti lär det bli svårt få fler att tro på en statsägd solidaritet.

Jag är däremot orolig för att Sverigedemokraternas siffror bara är ett tillfälligt hack i en fortsatt trend. Deras främlingsskeptiska, nationalistanstrukna folkhemskonservatism har sina förespråkare. De lyckas dessutom ofta måla upp en annan bild av den framtida verkligheten än oss andra.

Det centerpartiet och Kristdemokraterna fått smaka på är den moderata ångvälten. De nya Moderaterna har på ett väl genomfört sätt klarat av att både vara trovärdigare för de värdekonservativa, mer trygghetskramande, mer utvecklingsinriktade och mer statsbärande än vad både KD och C klarat av. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Politik kan knappast bli ett reservat för partier och partimedlemmar. Det behövs säkerligen mer förnyelse både inom de nuvarande partierna men också ett inflöde av nya partier och ett uflöde av gamla för att demokratin ska hållas vital.

Moderaterna har medvetet spelat ut såväl KD och C och tagit deras röster. Det är inte svårt att se att blickarna nu riktas mot Folkpartiet och lliberalismen. Medvetet och långsiktigt arbetar man för att bli ett tydligare skol- och utbildningsparti. Ett skäl är naturligtvis att det egna partiet ska bli bättre. Ett annat är sannolikt att också marginalisera Folkpartiet. Inget ont i det. Om ett parti inte har en ideologi, en politik och en framtoning som lockar väljare så är det väl bättre att något annat parti, som har dessa inslag, tar över.

Nu är jag rätt säker på att detta inte kommer att ske. Varför? Skälet är enkelt. Till skillnad från konservatismen, främst företrädd inom KD, och den eventuella ideologi som burit C genom åren, har liberalismen en egen plats inom såväl svensk som internationell politik. Moderaterna har enkelt kunnat ta över de konservativa dragen från KD, eftersom deras egen ideologi i botten är konservativ. De har kunnat plocka röster från ett Centerparti som inte har någon tydlig profil.

Men det är svårt att förena konservatism med liberalism. Det är svårt att förena den individualism som vi liberaler ständigt och benhårt kämpar för med kampen för de små gemenskaperna som är så grundläggande för konservatismen. Därför blir uppgiften i detta läge betydligt svårare. För om moderaterna överger delar av den konservativa grunden för att locka fler liberaler, riskerar man att tappa dessa grupper till andra, kanske nya, partier. Och om man behåller de konservativa dragen lockas få liberaler.

Så för oss liberaler gäller det nu att bygga vidare på ett tydligare liberalt framtidsmanifest. Ett manifest som visar på individernas möjligheter och ansvar, som visar på framtidstro, internationalism och individuell solidaritet. Ett manifest som (som vanligt) tar sin grund i en skola och en utbildning som ger individen de redskap hon behöver i ett förändrande samhälle. Ett manifest som inte väjer för de svåra frågorna, och som vågar visa på de nödvändiga vägarna även om de kan vara kontroversiella och oprövade. Gör vi det på ett bra sätt behöver vi inte frukta konkurrensen från andra partier, utan istället välkomna den.

Oavsett om behovet av trygghet i en värld av kaos ibland får stats- och finansministrarna att framstå som lika nödvändiga som ett kramdjur för en ettåring.

Media: DN och DN

Heltid, eller?

I det nya numret av Dagens Samhälle är huvudnyheten att såväl moderater som socialdemokrater nu är för en generell rätt till heltid inom kommunen. Tidigare har socialdemokraterna varit för en total generell rätt till heltid och även velat lagstifta om detta. Det som nu hänt är att moderaterna, främst genom sin partisekreterare, valt att göra detta till en kommunal fråga.

Är det då rätt med rätt till heltid? Svaret på den frågan kan besvaras med både ja och nej.

Ja - därför att heltid är en viktig fråga för många. Flera yrken inom kommunen har ganska låga löner, och karriärmöjligheterna är begränsade. Det finns jämställdhetsaspekter inom heltidsfrågan som man inte kan bortse ifrån.

Nej - därför att kommunen i första hand inte är en organisation för sina anställda, utan för kommunens medborgare. Vi ska utföra vårt uppdrag utifrån mandatet från alla medborgare, inte från kommunens anställda. Om det är möjligt att skapa en god verksamhet där alla tjänster utlyses som heltider ska kommunen gå den vägen. Men om det blir en fråga om prioriteringar mellan god verksamhet och rätt till heltid måste vi hela tiden se till våra uppdragstagare, örebroarna.

I Örebro har koalitionen drivit en personalpolitik som handlar om att varje enskild anställd ska få den tjänstgöringsgrad man vill ha. För många är det heltid och vi ser att tjänsgöringsgraderna ökar, om än i liten omfattning. En intressant detalj är att anställningsgraderna ökat i de kvinnodominerade sektorerna, omsorg och skola, och minskat inom teknisk sektor.

Ska vi nu ge alla rätt till heltid? Jag är osäker. Varför? Jo - därför att det inte är någon qickfix för något. Låt mig ge några exempel.

Om rätt till heltid innebär kraftigt ökade kostnader, som slår igenom på kvaliteten, främst inom äldreomsorgen, väljer jag de gamlas rätt till god omsorg före heltid till de anställda.

Om rätt till heltid innebär att fler anställda får delade turer med enormt långa arbetsdagar, eller måste jobba på flera olika arbetsplatser, tror jag många funderar över vad heltidsrätten egentligen är värd.

Om rätt till heltid innebär fler timanställda och fler tidsbegränsade anställningar innebär det ökad osäkerhet och ökade risker för att fler får ännu lägre tjänstgöring än vad situationen är idag.

Detta kräver en djupare analys. Det som vi i Örebro varit rätt dåliga på är att få genomslag för vår vilja att alla chefer ska göra den analysen - går det att öka tjänstgöringsgraderna utan att öka kostnaderna eller försämra kvaliteten inom de kommunala verksamheterna - här finns mycket att göra.

Högre tjänstgöringsgrader är en pusselbit i jämställdhetspusslet. Men för socialdemokraterna har det ofta varit den enda pusselbiten. Men den är inte ens den viktigaste. Folkpartiets jämställdhetspolitik är betydligt bredare än så. För alla kvinnodominerade yrkesgrupper handlar det istället om att öppna de kommunala verksamheterna för alternativ, ge kvinnor rätt att söka jobb hos flera olika arbetsgivare, ge kvinnor möjlighet att höja sin lön genom att byta arbetsgivare och ge kvinnor samma rätt som männen att starta och driva företag inom sina egna yrkesområden.

Här har socialdemokraterna lagt locket på och stängt nästan alla dörrar som kan stängas. För oss liberaler gäller det istället att öppna dörrar, skapa möjligheter, visa på alternativ. För jämställdhetens skull är liberalismen i Folkpartiet det självklara valet, även i omvalet den 15 maj i Örebro.

Det politiska landskapet, avsnitt 4

Efter några dagars förkylning orkar jag med att publicera den fjärde delen av mina tankar kring dagens och morgondagens politik. Denna gång om förhållningen gentemot de nya moderaterna:


De senaste åren har Folkpartiet befunnit sig i regeringsställning. Allianssamarbetet som startade året före valet 2006 var en nödvändig förändring av det svenska politiska landskapet. Lars Leijonborg, Folkpartiets tidigare partiledare, hade varit inne på detta tidigare. Dels sade han att det sannolikt fanns för många partier i svensk riksdag. Dels menade han att man i ett nära samarbete även skulle kunna förhandla om partiernas hjärtefrågor.

Jag har varit tveksam till Leijonborgs ställningstaganden. Men jag tror numera att han bara var före sin tid. Det svenska partiväsendet kommer att förändras mycket de kommande åren. Sannolikheten att ett tidigare så stort och samhällsbärande parti som socialdemokraterna raderas från den politiska kartan är inte längre försumbar. Och de mindre allianspartierna riskerar att gå samma väg.

Hur ska då Folkpartiet förhålla sig till storebror (m)? Det är uppenbart att de nya moderaterna har en agenda för att bli det enda allianspartiet. Partiet jobbar oblygt både på att göra allianskollegorna till enfrågepartier, och lika oblygt att därefter ta över deras sakfrågeområden. Det sker på riksplanet. Och det kommer att ske på det lokala planet. Min kommunkollega Kent Persson (m) skriver detta i princip rakt ut på DN-debatt den 25 oktober 2010.

För Folkpartiet, och de andra små allianspartierna, finns i huvudsak tre vägar.

För det första: Acceptera att storebror bestämmer, söka en väg till ett alliansparti under moderat ledning.

För det andra: Bli ett enfrågeparti inom en bibehållen Allians, och hoppas på att såväl väljare som andra partier respekterar detta.

För det tredje: Söka att stärka den egna profilen, skapa en ideologisk motvikt till den ickeideologiska samarbetspartnern, och inom Allianssamarbetet formulera tydliga alternativa, långsiktiga strategier.

Det fjärde alternativet, att lämna Alliansen, är för överskådlig tid ett ickealternativ. De enda som skulle tjäna på detta är oppositionen.

Under lång tid har jag varit övertygad om att det andra alternativet är ohanterbart. Folkpartiet är månne förknippat med skola och utbildning. Men liberalismen begränsas knappast till en fråga. Detta blir alltså inte ett alternativ.

Under lika lång tid har jag funderat över om inte det första alternativet är det rätta. Partier finns inte för att de alltid ska finnas. Om ett parti hittar en väg som är acceptabel för hur ett samhälle ska styras och med klara liberala drag, kan liberalismen lika gärna vara en kraft inom, som utanför ett sådant parti.

Men allt mer har jag kommit att känna att även denna väg är en återvändsgränd. Det finns två skäl för detta. Det första är åter Per Schlingmans märkliga DN-debattartikel. Låt mig citera två stycken ur den:

”Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land.”

”Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik.”

Det andra stycket pekar egentligen bara på vad jag tidigare skrivit. Det finns för moderaterna bara en väg att gå. De är centrum i svensk politik. Vi andra har att förhålla oss till dem, cirkulera som mer eller mindre beroende elektroner runt den kärna som bestämmer. Det är rätt stöddigt, milt skrivet.

Men slutet av det andra stycket, och hela det första, pekar på det som gör det omöjligt för en liberal att ingå i ett Alliansparti med moderaterna. Allmänintresset, detta enda och allena saliggörande ord som ersätter den ideologiska basen som tidigare varit grunden för de flesta svenska partierna (socialdemokraterna övergav ju sin ideologi på samma sätt under sin makttid).

Det finns två problem med en politik baserad på allmänintresset och som skapar konflikter med liberalismen: Behovet av att värna minoritetsintressen och bristen på långsiktighet.

För det första, behovet att värna minoritetsintressen: Liberalismen är en rörelse för allmänintresset. Partiets grund är att alla människor, oavsett ursprung, bakgrund och livssituation, ska ha samma förutsättningar att förverkliga sina liv. Allmänintresse så det skriker om det.

Men tänk om detta att förverkliga sina liv innebär att man blir en del av en minoritet. Ofta är det enkelt. Många minoriteter påverkar inte majoritetens möjligheter eller sätt att leva. Men andra gör det. Vad var allmänintresset på 1850-talet när frikyrkorna bildades? Vad var allmänintresset på 1920-talet när kvinnorna fick rösträtt? Vad var allmänintresset på 1940-talet när Sverige vänslades med Tyskland. Vad var allmänintresset på 1970-talet när nationalälvarna räddades? Vad är allmänintresset idag, religionsfrihet, frihet från religion eller religion på statens villkor?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Naturligtvis kan man invända att allmänintresset alltid innebär en rätt för olikheter att få finnas, att heterogeniteten är en del av allmänintresset. Men i verkliga livet är det annorlunda. Det finns politiska beslut som kan återtas och göras om. Men det finns politiska beslut som är irreversibla, eller i vart fall har en mycket lång halveringstid. Och alla politiska beslut påverkar enskilda individer.

Detta för oss osökt in på den andra problematiken. Allmänintressets kortsiktighet.

Jag började för 25 år sedan på en doktorsavhandling i miljörätt. ”Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv.” var tanken att det skulle heta. Den är ännu inte klar… Ett av de problem jag då stötte på, och som senare har följt mig genom min politiska karriär, är allmänintressets kortsiktighet. Det finns en generationsproblematik (som också innefattar geografiska och etiska överväganden) inom natur- och miljövården som slår igenom i nästan alla frågor.

Klimatfrågorna: Vad ska jag göra för uppoffringar idag för att mina barnbarn kanske ska få ett bättre liv?
Miljöfrågorna: Vad ska jag köpa och inte köpa, använda och inte använda, idag för att människor runt om i världen kanske ska få ett bättre liv?
Naturfrågorna: Hur stor plats kan människan ta, innan livsväven, det globala ekosystemet, rivs upp?

En snäv tolkning av allmänintresset, ett intresse som mer ser till kommande val än till kommande generationer, väljer alltid det kortsiktiga framför det långsiktiga.

Klimatproblemen hanterar morgondagens teknik.
Gifterna i Kina, eller antibiotikan i Indien, kan vi lösa i morgon.
Människan är alltings mått och hennes livsrum känner inga gränser.

Om detta vore ett problem bara inom miljöområdet skulle vissa (även liberaler) mena att det var ett särintresse som fick hanteras separat. Men det kortsiktiga allmänintresset är inte bara en miljöfråga. Den spränger sin väg genom alla frågor.

Ekonomi och välfärd, utbildning och skola, etik och moral, människosyn och människovärde, kultur – jag kan fortsätta att räkna upp vartenda politikområde.

Problemet med ett parti som säger sig stå för allmänintresset är att det snarare blir följande än ledande, administrerande än visionerande. Det innebär att de flesta besluten blir kortsiktiga. Politikens roll blir att skapa en kortsiktig acceptans för politiska beslut, men inriktningen förblir oklar.

Politiken kan möjligtvis hantera ett administrerande partiväsende. Men demokratin klarar det inte. När partierna överger visionerna och formandet av samhället, kommer tomrummet att fyllas av andra. Och är det inte det vi ser idag? Skapas inte visionerna mer av företag, organisationer, föreningar, nätverk, än av partier? Och hur hanterar demokratin det?

För Folkpartiet återstår att söka bygga en stark liberal grund för ett fortsatt starkt liberalt parti. Det partiet kan aldrig bli en del i ett parti där allmänintresset ersatt den ideologiska basen. Det är ingen enkel vandring. Den leder sannolikt inte till några omedelbara opinionsframgångar. Men den är nödvändig.

Mer om detta i kommande inlägg.

(Läs även Peter Wolodarski på DN den 20 februari, finns knytpunkter)

Det politiska landskapet, avsnitt 2

Det blir allt tydligare att de nya moderaterna ser sig själva som det enda nödvändiga allianspartiet. Mer eller mindre tydliga angrepp inom allianskollegornas intresseområden blir allt vanligare. Vägen är självklart utstakad, tydliggjord bland annat genom Per Schlingmans artikel i DN den 12 augusti 2010. Men vad innebär det de facto?

Kristdemokraternas väg mot utplåning känns nästan ödesbestämd. Deras roll skulle idag lika gärna kunna vara som ett socialkonservativt nätverk inom en allt mer allsmäktig ”moderatism”. Det är svårt att se någon alternativ utveckling. Ett ytterligare betonande av de kristna värdena ger sannolikt få nya väljare. En mer liberal inriktning stöter bort de kristna kärntrupperna. Visst kan det finnas möjligheter, Sverige behöver partier baserade på stadiga värderingar, men de känns avlägsna.

För centerpartiet verkar vägen nästan lika glasklar. Partiet uppfattas inte som tydligt i någon fråga av de svenska väljarna. Landsbygdspolitiken är fortfarande det starkaste kortet. Kluvenheten, mellan de nya storstadsliberalerna och de ofta antingen rätt röda eller starkt konservativa landsbygdspartisterna, är kanske större än i något annat parti. Och samtidigt som den traditionella landsbygdscentern kontinuerligt minskar, så är det svårt att slå sig in i den liberala zonen som redan är tätbefolkad. Sannolikt kommer partiet att kunna räddas under en något längre period genom sin relativa styrka på landsbygden. Men om man inte finner en ny roll kommer utvecklingen att innebära utslocknande. Vad denna nya roll skulle innebära i ett land där urbaniseringen går allt snabbare är minst sagt oklar.

Återstår så Folkpartiet, Sveriges liberala parti. Sveriges skolparti. Partiet som sedan länge ansett sig vara det som de nya moderaterna nu lyckats peka på att de är. Ett pragmatiskt parti med en politik som passar många. Partiet som alltid varit det näst bästa alternativet för de flesta. För oss är trenden neråt än så länge mer svårtydd och i vart fall betydligt långsammare. Men är det ändå läge att ge upp den egna identiteten och inlemma sig i det stora partiet? Eller finns det en annan väg?

Jag har själv länge funderat i dessa termer. Jag hyser stark respekt för såväl statsministern som finansminstern och deras sätt att styra landet. Tanken på att ekonomin ska vara i balans, att arbete är vägen till välfärd och att var och en ska göra det som är möjligt för individen är bärande för oss socialliberaler.

Men jag har ändrat uppfattning. Det huvudsakliga skälet är den ovan nämnda artikeln av Per Schlingman. I sin allmänt hållna ton borde den ändå vara något som får alla liberaler att skälva. Undertonen i artikeln är inte bara att moderaterna vill växa. Det finns en strömning där Schlingman säger att ideologierna är döda, att partierna är meningslösa, att demokratin nu kan fulländas när moderaterna överger det traditionella partibegreppet, eller med Schlngmans egna ord: ” Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare.”

För de nya moderaterna är det allmänintresset som är överordnat. Det kan låta bra. Men för en socialliberal är det skrämmande. För: Vad är allmänintresset? Vem definierar det? Och följdfrågorna: Det som konkurrerar med allmänintresset, vem ska företräda det? Vem företräder de som inte är, och aldrig vill bli, en del av allmänintresset? Vem företräder de som till och med är emot allmänintresset? För mig, med rötterna i det frisinne som en gång uppstod som en motkraft mot ett påstått allmänintresse, blir detta centralt.

Per Schlingmans artikel skapar fler frågor än den möjligtvis var avsedd att besvara. Den skapar också grunden för ett liberalt uppvaknande, en liberal nytändning och ett skapande av ett tredje alternativ i svensk politik. Men detta kräver en djupare analys och argumentation. Jag återkommer om det i nästa artikel.

De nya moderaterna

Jag är en av dem som verkligen gillat omdaningen av de gamla moderaterna. Under Reinfelds, Borgs och Schlingmans ledning har partiet lämnat rätt mycket av det gammelkonservativa tankegodset och blivit ett brett parti som förmått att hantera både akuta och långsiktiga utmaningar. Partiet har också som det första partiet i modern tid kunnat bli en reell utmanare till den socialdemokratiska tankehegemoni som dominerat svensk politik under större delen av det senaste århundradet.

Men allt kan gå för långt. När jag idag läser DN-debatt och ser hur partisekreteraren uttrycker sig blir jag fundersam. Här handlar det inte längre om att från en ideologisk grund förändra samhället i en önskad riktning. Istället handlar det om att på ett teknokratiskt sätt administrera ett rådande system. Istället för att vinna människor med visioner, handlar det om att ta röster från ett annat parti genom att vara bäst på att adressera aktuella utmaningar.

Det är väldigt likt det som socialdemokraterna gjorde under efterkrigstiden. Det fanns en väldigt tydlig agenda där partiet ville göra alla till arbetarklass, för att vinna dem från främst Folkpartiet men även från andra partier. De gamla traditionella medelklassyrkena med akademisk bakgrund som t.ex. lärare och sjuksköterska, blev arbetarefierade. Skälet var att bredda väljarbasen för det egna partiet. Sedan fortsatte det. Istället för att jobba med visioner, skapade socialdemokraterna vid varje val nya administrativt lagda löften som skulle köpa tillräckligt många röster. Maxtaxan på dagis är väl det tydligaste sena exemplet. Men så kom man till vägs ände, där inte idéerna räckte till och där utmaningarna var annorlunda än vad man varit van vid. Samhället förändrades för snabbt för att den tungfotade socialdemokratin skulle hänga med.

I detta skede kom de nya moderaterna som en blixt från klar himmel. Rätt taktik, rätt politik, rätt framtoning, rätt politiker. Det var och är bra. Eftertänksamheten och viljan att göra rätt, och förmågan att våga göra om, är bra. Vem trodde för fyra år sedan till exempel att moderaterna skulle prata klimat på ett sätt som de idag gör?

Men det kan som sagt gå för långt. Samhällsstyrning i allmänhet är mer än administration. Politik och demokrati är det i synnerhet. Politiken kan inte reduceras till att tro att det bara finns ett sätt att hantera uppkommande utmaningar. I så fall behövs inte politiker, eller partier. I så fall är vi inne i en teknokrati, där goda administratörer klarar av att administrera landet.

Det finns en risk att de nya moderaterna kommer att gå i samma fälla som de gamla socialdemokraterna (som knappast hunnit förnya sig...). När politiken mest blir att administrera och styra ett land, och utmaningen mest ligger i att vinna de andra partiernas väljarskaror, vittrar partiet så småningom sönder inifrån.