Folkpartiet i Örebro jobbar med en vision för staden. Vi vill att Örebro ska bli en ännu vackrare stad, med fler spännande hus, intressanta miljöer med levande kultur och handel. Vi vill att Örebro ska ha vackra och trygga parker och grönområden där äldre kan promenera och barn kan leka. Vi vill att det ska finnas möjlighet för många att hitta just sitt smultronställe i Örebro, oavsett om det handlar om ett café, en affärsgata, en parkmiljö, en scen eller något helt annat.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
En blogg för den politiska vänsterliberala traditionen, ibland med värdekonservativa drag, som förr kallades frisinnad.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett trygghet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett trygghet. Visa alla inlägg
2013-03-04
Barn eller bilar?
Etiketter:
barn,
bilar,
Björn Sundin,
Centerpartiet,
Folkpartiet i Örebro,
gamla,
gator,
Kristdemokraterna,
socialdemokraterna i Örebro,
trafik,
trygghet,
Örebropolitik
2012-02-15
Jobben, jobben, jobben.
Sitter på tåget till Stockholm för det förstas mötet med gruppen som ska ta fram Folkpartiets nya partiprogram. Det är en spännande resa, både fysiskt och mentalt. Fysiskt - därför att i möten med människor man aldrig tidigare mött kan det oväntade hända. Mentalt - för att svensk liberalism behöver flytta fram positionerna i ett politiskt landskap där förvaltande blivit norm.
På nätet läser jag dels om den artikel som jag, tillsammans med flera andra folkpartistiska kommunalråd skrivit på SvD Brännpunkt. Om ungdomsjobben som behöver bli fler. Om den offentliga sektorns ansvar. Och om trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi tror att svensk arbetsmarknad måste förnyas.
På landsmötet i höstas röstade Folkpartiets medlemmar för att arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel. Den nuvarande svenska modellen har trygghet som enda norm. Men tryggheten har bara de som är inne på arbetsmarknaden som fokus. Samtidigt som den skapar trygghet för dem med jobb, ökar den otryggheten för dem utan. Vårt förslag om särskilda ungdomslöner inom offentlig sektor är ytterligare ett steg på väg till ett samhälle som ger fler möjlighet till jobb, försörjning och livskvalitet. Det är ett nödvändigt steg, men det krävs fler.
Svensk arbetsmarknad måste anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Oavsett vad vi tycker, kan vi inte längre agera som om det var möjligt för Sverige att agera som om omvärlden inte fanns. Nu agerar vi på en global marknad, med helt andra villkor, krav, utmaningar och möjligheter. För svensk arbetsmarknad handlar det om att inse att tryggheten inte ligger i det oföränderliga, utan att tryggheten måste skapas i en ständig förändring.
Jag är ofta ute och besöker människor, föreningar, företag och nätverk. Ett av de starkaste intrycken jag tagit med mig de senaste månaderna är synen från de som ofta står utanför arbetsmarknaden vad gäller både bidrag och arbetsmarknad. När det gäller bidrag är linjen klar: Inga bidrag utan krav på motprestation. Den som kan jobba, ska jobba! Lika klar är synen på ingångslöner: Hellre ett jobb med något lägre lön, än ett liv där bidragen från stat och kommun är livsavgörande.
Tyvärr är motståndet mot denna liberala syn för en arbetsmarknad som ger fler människor fler möjligheter stort. Från fackföreningsrörelsen. Från vänsterhåll där både (s) och (v) reagerat negativt (även om Löven ännu verkar ha rätt att ha fler åsikter samtidigt...). Men tyvärr även från moderaterna.
Istället för att jobba för en flexiblare arbetsmarknad som ökar möjligheterna till fler jobb, ökad trygghet och bättre förutsättningar för integration, jobbar merparten av de svenska partierna istället för att öka trösklarna in på arbetsmarknaden. Just nu går (s) och (m) armkrok för att införa rätt till heltid. Först i den offentliga sektorn, men sedan...
Även denna rätt kommer sannolikt att öka tryggheten för de som redan har jobb. Men för de människor utanför ökar otryggheten än mer. I går, på kommunstyrelsen, togs det första steget mot detta tröskelbyggande, när alla utom Folkpartiet röstade för att sätta igång arbetet för en ovillkorlig rätt till heltid inom kommunen. Och utanför Rådhusets väggar ökar ungdomsarbetslösheten...
Den liberala utmaningen är självklar: Vi behöver en flexiblare arbetsmarknad. Vi behöver fler i jobb. Vi behöver minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta en trygghet för fler, i ständig förändring. Och vi behöver hitta en avvägning där tryggheten för de sårbaraste är stark och hållbar oavsett världskonjunkturerna.
Media: Dn1, SvD1, SvD2, SvD3
På nätet läser jag dels om den artikel som jag, tillsammans med flera andra folkpartistiska kommunalråd skrivit på SvD Brännpunkt. Om ungdomsjobben som behöver bli fler. Om den offentliga sektorns ansvar. Och om trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi tror att svensk arbetsmarknad måste förnyas.
På landsmötet i höstas röstade Folkpartiets medlemmar för att arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel. Den nuvarande svenska modellen har trygghet som enda norm. Men tryggheten har bara de som är inne på arbetsmarknaden som fokus. Samtidigt som den skapar trygghet för dem med jobb, ökar den otryggheten för dem utan. Vårt förslag om särskilda ungdomslöner inom offentlig sektor är ytterligare ett steg på väg till ett samhälle som ger fler möjlighet till jobb, försörjning och livskvalitet. Det är ett nödvändigt steg, men det krävs fler.
Svensk arbetsmarknad måste anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Oavsett vad vi tycker, kan vi inte längre agera som om det var möjligt för Sverige att agera som om omvärlden inte fanns. Nu agerar vi på en global marknad, med helt andra villkor, krav, utmaningar och möjligheter. För svensk arbetsmarknad handlar det om att inse att tryggheten inte ligger i det oföränderliga, utan att tryggheten måste skapas i en ständig förändring.
Jag är ofta ute och besöker människor, föreningar, företag och nätverk. Ett av de starkaste intrycken jag tagit med mig de senaste månaderna är synen från de som ofta står utanför arbetsmarknaden vad gäller både bidrag och arbetsmarknad. När det gäller bidrag är linjen klar: Inga bidrag utan krav på motprestation. Den som kan jobba, ska jobba! Lika klar är synen på ingångslöner: Hellre ett jobb med något lägre lön, än ett liv där bidragen från stat och kommun är livsavgörande.
Tyvärr är motståndet mot denna liberala syn för en arbetsmarknad som ger fler människor fler möjligheter stort. Från fackföreningsrörelsen. Från vänsterhåll där både (s) och (v) reagerat negativt (även om Löven ännu verkar ha rätt att ha fler åsikter samtidigt...). Men tyvärr även från moderaterna.
Istället för att jobba för en flexiblare arbetsmarknad som ökar möjligheterna till fler jobb, ökad trygghet och bättre förutsättningar för integration, jobbar merparten av de svenska partierna istället för att öka trösklarna in på arbetsmarknaden. Just nu går (s) och (m) armkrok för att införa rätt till heltid. Först i den offentliga sektorn, men sedan...
Även denna rätt kommer sannolikt att öka tryggheten för de som redan har jobb. Men för de människor utanför ökar otryggheten än mer. I går, på kommunstyrelsen, togs det första steget mot detta tröskelbyggande, när alla utom Folkpartiet röstade för att sätta igång arbetet för en ovillkorlig rätt till heltid inom kommunen. Och utanför Rådhusets väggar ökar ungdomsarbetslösheten...
Den liberala utmaningen är självklar: Vi behöver en flexiblare arbetsmarknad. Vi behöver fler i jobb. Vi behöver minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta en trygghet för fler, i ständig förändring. Och vi behöver hitta en avvägning där tryggheten för de sårbaraste är stark och hållbar oavsett världskonjunkturerna.
Media: Dn1, SvD1, SvD2, SvD3
2011-10-14
Björklund vs Juholt
Det går ju inte att undvika att följa spelet kring Håkan Juholt. Måste medge att jag följde twitterflödet samtidigt som vi hade utskottshantering av motionerna om miljö med mera. Jag blev inte förvånad över att Juholt fick förtroende från sitt verkställande utskott. Allt annat hade, faktiskt, varit en omöjlighet. Av tre skäl:
För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.
För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.
För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.
---
Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.
Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.
Och nu då - vad händer?
Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.
---
Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.
Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.
Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.
Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.
Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.
---
Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.
Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3
Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,
För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.
För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.
För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.
---
Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.
Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.
Och nu då - vad händer?
Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.
---
Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.
Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.
Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.
Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.
Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.
---
Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.
Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3
Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,
2011-10-03
Att lägga sig i eller inte
Svensk politik lider fortfarande av ett "postsocialdemokratiskt pampsyndrom". Ni vet - den där pampen som inte bara vet bäst vad alla vill utan också vad som är bäst för alla. Han, för bilden är maskulin även om det idag finns kvinnor som mycket väl fyller upp den, som petar och bestämmer i stort och smått, som tycker att han vet vilka skolor som är bäst för dina barn (och dessutom är inne och petar i pedagogiken), som tycker att han ska bestämma vem som ska driva det äldreboende dit du blir visad, som har full kunskap om framtiden och därför kan styra näringslivet bättre än företagarna, och så vidare.
Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.
Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.
Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.
Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.
Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.
Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.
Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.
Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.
Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.
Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.
Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.
Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,
Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.
Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.
Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4
Blogg: Kent Persson
Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.
Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.
Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.
Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.
Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.
Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.
Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.
Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.
Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.
Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.
Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.
Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,
Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.
Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.
Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4
Blogg: Kent Persson
2011-03-28
Integration
När, förhoppningsvis, koalitionen tar över taktpinne igen efter omvalet den 15 maj så kommer integrationsfrågorna hamna i min portfölj. Det blir intressant.
Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.
Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.
Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:
För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).
För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.
För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.
För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.
För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.
Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!
Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!
Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.
Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.
Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:
För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).
För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.
För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.
För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.
För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.
Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!
Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!
2011-03-08
Örebro i mitt hjärta
Läser på dn.se om situationen för Örebro. Det är Ulrika By som skrivit. Hon har tidigare varit journalist på Nerikes Allehanda en kort tid. Hon beskriver en stad som oroas över de våldsdåd som begåtts här. Massvåldtäktsmannen. Styckmordet. Örebro är en plats där fler idag är oroade än tidigare. Det är inte så svårt att förstå.
Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.
För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.
I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:
"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."
Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.
Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...
Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.
Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?
På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.
Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.
Och då kommer det andra citatet från artikeln:
"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.
I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."
Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.
Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:
Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...
Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.
Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.
Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.
För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.
Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.
Örebro är staden i mitt hjärta!
NA, Tvärsnytt, Radio Örebro
Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.
För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.
I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:
"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."
Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.
Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...
Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.
Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?
På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.
Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.
Och då kommer det andra citatet från artikeln:
"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.
I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."
Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.
Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:
Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...
Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.
Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.
Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.
För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.
Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.
Örebro är staden i mitt hjärta!
NA, Tvärsnytt, Radio Örebro
2010-11-19
Bränder i Vivalla
Ytterligare en brand har ägt rum i Vivalla. I en gymnastiksal igen denna gång. Det är oacceptabelt.
Trygghet handlar om många olika saker. Det kan handla om att barn kan gå till skolan utan att behöva vara rädda för mobbning, eller kränkande behandling. Det kan handla om att äldre känner trygghet och säkerhet om de bor hemma, eller på äldreboenden av olika former. Det kan handla om att kvinnor kan gå ensamma över stan en sen lördagskväll.
Men det handlar inte minst om att människor ska kunna känna sig trygga i sina hem och bostadsområden. När tryggheten eroderar i den omgivning som ligger en närmast, skapar vi ohållbara situationer.
Det är i det perspektivet man måste se de båda bränderna i Vivalla. Vivalla är sedan många år ett så kallat "utanförskapsområde". En del vill inte att man ska säga det. De tror det är bättre om man döljer det uppenbara bakom politiskt korrekta omskrivningar. Men sanning och öppenhet är alltid bättre när man arbetar med demokrati och politik. Vivalla, men tyvärr inte bara Vivalla, saknar många av de förutsättningar som andra bostadsområden har för att skapa innanförskap, integration. Det handlar om jobb - för få av de som bor i Vivalla har ett jobb att gå till. Det handlar om bidragsberoende - för många av de som bor i Vivalla är beroende av bidrag. Det handlar om samhällsengagemang - för få av de som bor i Vivalla är engagerade i föreningar, organisationer, nätverk - det civila samhället.
Det handlar också om trygghet. I Vivalla är tryggheten mindre och brottsligheten högre än i andra bostadsområden. De två skolbränderna är bara de senaste, övertydliga exemplen på detta.
Detta kan inte fortsätta. Vi måste både agera omedelbart och långsiktigt.
Omedelbart: Jag har idag bett kommunledningskontoret undersöka vilka åtgärder som vi ska genomföra för att se till så att riskerna för ytterligare bränder eller liknande brott minimeras. Vi måste gå igenom alla möjligheter för att öka den trygghet som nu alltför många berövas.
Långsiktigt: Koalitionens arbete med nya arbetsplatser i Vivalla måste få upp takten. Örebroportens och ÖBOs styrelser måste omelbart fatta de nödvändiga besluten som gör att den inriktning vi slagit fast i våra budgetar blir mer än ord. Grävskoporna måste igång!
ÖBOs arbete med att förändra Vivallas struktur måste igång NU! Stora, ensartade bostadsområden skapar i sig problem. Vivalla måste bli ett attraktivt bostadsområde med lägenheter, villor, bostadsrätter, affärer, kultur, sport och fritid.
Vi måste bygga ihop Örebro. Vivalla ligger alldeles för separerat från staden. Planeringen för att däcka över motorvägen och skapa kommunikation, bostäder och arbetsplatser mellan Vivalla och Baronbackarna måste prioriteras.
Örebro är en fantastisk stad. Men det är en stad med många utmaningar. De utmaningarna kommer inte jag att tveka att lyfta för att lösa!
Trygghet handlar om många olika saker. Det kan handla om att barn kan gå till skolan utan att behöva vara rädda för mobbning, eller kränkande behandling. Det kan handla om att äldre känner trygghet och säkerhet om de bor hemma, eller på äldreboenden av olika former. Det kan handla om att kvinnor kan gå ensamma över stan en sen lördagskväll.
Men det handlar inte minst om att människor ska kunna känna sig trygga i sina hem och bostadsområden. När tryggheten eroderar i den omgivning som ligger en närmast, skapar vi ohållbara situationer.
Det är i det perspektivet man måste se de båda bränderna i Vivalla. Vivalla är sedan många år ett så kallat "utanförskapsområde". En del vill inte att man ska säga det. De tror det är bättre om man döljer det uppenbara bakom politiskt korrekta omskrivningar. Men sanning och öppenhet är alltid bättre när man arbetar med demokrati och politik. Vivalla, men tyvärr inte bara Vivalla, saknar många av de förutsättningar som andra bostadsområden har för att skapa innanförskap, integration. Det handlar om jobb - för få av de som bor i Vivalla har ett jobb att gå till. Det handlar om bidragsberoende - för många av de som bor i Vivalla är beroende av bidrag. Det handlar om samhällsengagemang - för få av de som bor i Vivalla är engagerade i föreningar, organisationer, nätverk - det civila samhället.
Det handlar också om trygghet. I Vivalla är tryggheten mindre och brottsligheten högre än i andra bostadsområden. De två skolbränderna är bara de senaste, övertydliga exemplen på detta.
Detta kan inte fortsätta. Vi måste både agera omedelbart och långsiktigt.
Omedelbart: Jag har idag bett kommunledningskontoret undersöka vilka åtgärder som vi ska genomföra för att se till så att riskerna för ytterligare bränder eller liknande brott minimeras. Vi måste gå igenom alla möjligheter för att öka den trygghet som nu alltför många berövas.
Långsiktigt: Koalitionens arbete med nya arbetsplatser i Vivalla måste få upp takten. Örebroportens och ÖBOs styrelser måste omelbart fatta de nödvändiga besluten som gör att den inriktning vi slagit fast i våra budgetar blir mer än ord. Grävskoporna måste igång!
ÖBOs arbete med att förändra Vivallas struktur måste igång NU! Stora, ensartade bostadsområden skapar i sig problem. Vivalla måste bli ett attraktivt bostadsområde med lägenheter, villor, bostadsrätter, affärer, kultur, sport och fritid.
Vi måste bygga ihop Örebro. Vivalla ligger alldeles för separerat från staden. Planeringen för att däcka över motorvägen och skapa kommunikation, bostäder och arbetsplatser mellan Vivalla och Baronbackarna måste prioriteras.
Örebro är en fantastisk stad. Men det är en stad med många utmaningar. De utmaningarna kommer inte jag att tveka att lyfta för att lösa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)