Betydelsen av riktning

I går var jag inbjuden av Örebro Kompaniet till den andra av två dagar kring varumärket Örebro. Den första missade jag på grund av sjukdom. Och när nu den andra skulle gå av stapeln, valde jag att inte delta. Skälet - jag upplever att det överhuvudtaget inte finns någon politisk enighet kring frågan. Och skälen är rätt djupgående. Det handlar såväl om tydliga ideologiska skillnader som rent politiskt-praktiska skillnader. Alltså - det handlar både om vilket samhälle vi har som mål och vägen dit.

Min subjektiva bild av vilket samhälle socialdemokraterna i Örebro vill skapa ser ungefär ut så här:

Örebro ska vara transportstaden. Det handlar om logistik, lastbilar och lager. Det handlar om låglönejobb och enkla jobb.
Örebro ska vara den offentlliga sektorns stad. Det handlar om en stark offentlig sektor. Det handlar om starka kommunala bolag. Det handlar om politiker som bestämmer över mycket.
Örebro är sig själv nock. Det handlar inte om att ta in utifrån, att lära av andra, utan om att se inåt, göra Örebro till centrum i en egen värld. Samarbete med grannarna - gärna, men på Örebros villkor.
Örebro är politikernas stad. Politiken ska sträcka sin makt så långt ut som möjligt. Det är bra om näringslivet står i Rådhuset och bockar med mössan i hand. Det är bra att statuera exempel hur det kan gå för företag som inte gör som politikerna vill.

Och vägen just nu är rätt tydligt utstakad. Socialdemokraterna i Örebro agerar främst utifrån den mediala bilden. Pressmeddelandena är legio. Och de redovisar "satsningar" på än det ena, än det andra. Nedskärningarna är inte politikernas bord, utan tjänstemännens. Och "satsningarna" spretar åt alla håll. Men det spelar ingen roll. För det är den mediala bilden som är den viktiga.

Så Örebro fortsätter att vara det Örebro varit. En stad där kommunen och landstinget regerar. En stad med få starka företag. En stad med många kommunala bolag som dominerar näringslivet. En stad där jante-lagen är norm, där ingen får sticka ut, där ingen ska vara bäst, där ordet gråsosse väl betecknar den förvuxna bruksorten. Och en stad där alldeles för många tjänar alldeles för lite.

För mig som liberal, folkpartist och frisinnad, är denna dystopiska beskrivning en utmaning. Örebro behöver inte vara drömvärlden för 1968-rörelsens socialdemokrater. Örebro kan bättre.

Just nu mejslar vi liberaler ut en annan riktning för såväl Sverige som Örebro. På riksplanet pågår ett intensivt partiprogramsarbete. Och lokalt jobbar vi med såväl vårt program som vår långsiktiga vision för Örebro. Den visionen ligger ljusår från socialdemokraternas. Den handlar om en stad som vill och kan växa. Den handlar om en stad som ser sina medborgare som de viktigaste aktörerna. Den handlar om en stad där näringslivet tar täten. Den handlar om en stad där politiken är bättre, men smalare.

Och den handlar om en stad där fler tjänar mer. Där medelklassen växer och där företagen med behov av hög kompetens bara blir fler och fler. Där universitetet är den självklara medelpunkten i staden, där forskare, universitetslärare och universitetsnära företag skapar grogrund för den växande staden.

Just lönerna är en fråga som länge varit tabu i Örebro. Örebro har en låg medelskattekraft. Örebroarna tjänar bara 94 % av rikssnittet. Det beror på att hela lönestrukturen dels är fokuserad på låglönejobb, dels att lönespannet är litet. Detta är en medveten politik. Det har varit ett sätt för socialdemokraterna att behålla makten i Örebro. Fler låglönejobb ger en starkare socialdemokrati. Liten lönespridning gynnar socialdemokraternas kärnväljare. Men det skapar mer bekymmer än det löser.

Låt mig bara ta ett exempel, baserat just på medelskattekraften. I Örebro, som har 94% av medelskattekraften, är skattekraften per innevånare drygt 165.000:- kronor per år. I Lund, som vi borde börja jämföra oss med, är den nästan precis 15.000:- kronor högre. Lund har 103 % av medelskattekraften och är en kommun där universitetet är centrum, där hög kompetens inom näringslivet är prioriterat och där enorma forskningsinvesteringar skapar framtid och förändring. (I Örebro investerar sossarna i parkeringsplatser för lastbilar. I Lund investerar man i partikelacceleratorer...)

Om medelskattekraften i Örebro var lika hög som i Lund, skulle det (enormt förenklat) innebära att 138500 örebroare skulle ha drygt 2 miljarder mer att använda sig av. En del av de pengarna skulle gå till lokal konsumtion. Det skulle innebära bättre förutsättningar för handeln. Det skulle innebära mer riskkapital till lokalt företagande. Det skulle innebära bättre möjligheter att hjulen i ekonomin skulle snurra snabbare. Och det skulle innebära en bättre arbetsmarknad och fler jobb, både för hög- och lågavlönade.

Men det skulle också sannolikt innebära att det socialdemokratiska maktinnehavet bröts. Och därför kommer inriktningen mot en "Lundifiering" av Örebro inte att bli av. Helt enkelt därför att socialdemokraterna i Örebro prioriterar sin egen maktställning före stadens utveckling.

Men för oss liberaler finns inte den begränsningen. Vi måste se till hela stadens utveckling. Vi måste våga skapa en egen väg och visa vilka möjligheter vi har att göra Örebro bättre. På område efter område måste vi redovisa våra förslag och våra prioriteringar. Vi började med vårt alternativa budgetförslag, Örebro - global stad, lokala utmaningar. Vi kommer att fortsätta att utmana den sittande maktens tröghet och oföränderlighet.

Liberalismen står för förändring, förnyelse och framtid. Det är just det Örebro så väl behöver.

Juholt och liberalismen

Även idag är det mest Juholt på de stora tidningarnas ledarsidor. Det finns rätt mycket att kommentera efter sossarnas rekorddåliga siffror. De flesta tycks vara överens om att raset inte enbart har med Håkan Juholt att göra. Juholt blir mer ett lackmuspapper på den syra som sipprar genom socialdemokratin. En syra som löser upp gamla traditioner och idéer och som ibland verkar lösa upp hela partiet. Den syran började inte rinna i mars 2010, utan har sina källor i det uppenbara problemet hos ett parti som inte klarat av att förnya sig i samma takt som omvärlden.

Färre diskuterar idag det vägval socialdemokraterna kommer att göra. Blir det tillbaka till rötterna, en vänstersväng med kanske mer nationella drag, som Blue labour i Storbrittanien? Är det läge att först vinna tillbaka Norrland, Bergslagen och de bidragsberoende innan man börjar fundera över nästa steg? Eller är det att ta ett par steg åt höger, bli pragmatiska, acceptera såväl skattesänkningar som RUT och LOV för att försöka hitta tillbaka till storstäderna?

Så länge Håkan Juholt sitter kvar känns det mer sannolikt att socialdemokraterna går vänsterut. En högersväng förutsätter sannolikt en ny ledare.

För oss liberaler är socialdemokraternas framtid en viktig sak att fundera över. Gör partiet en högersväng och försöker återta platsen som ett rätt pragmatiskt parti med mer fokus på demokrati än socialism, blir det trångt i mitten. Ett sådant triangulerande av moderaternas framgångsrecept kommer att innebära en än tydligare kamp mellan två partier som har makten som huvudsakligt mål och ideologi.

Det innebär att vi liberaler har en möjlighet att bli mer ideologiska och söka utrymme för ett parti som har en tydlig berättelse om en alternativ framtid. En framtid där individen sätts i centrum. En framtid där individernas egen kraft och egenmakt är något att räkna med. En framtid där statens roll begränsas, där välfärdens kärna värnas och där finansieringen och inte utförandet av välfärdens service är i fokus. En framtid där världen bjuds in, där vi lär oss av andra utanför landets gränser och söker vår roll i en globaliserad värld. En framtid där vi också värnar de och det som saknar egen röst: De sårbaraste, De kommande generationerna, Naturen, Kulturen.

Om socialdemokraterna fortsätter sin vänstersväng innebär det att moderaterna får ytterligare spelrum som det pragmatiska maktpartiet. Det kommer att bli tydligare ideologiska strider mellan höger och vänster. Det kommer att bli större skillnader mellan de som värnar välfärden och de som värnar den offentliga sektorn. Sannolikt kommer en sådan vänstersväng också att innebära att tryggheten söks i det oföränderligare och utan den globala utblicken.

Den liberala utmaningen blir då än tydligare. Förutom två konservativa vänsterpartier har vi också att hantera ett konservativt mittenmaktparti. Den huvudsakliga striden kommer självklart att stå mot de återsocialistiska partierna. Det liberala  uppdraget blir att stå upp för frihet och valfrihet, för individ och individualism, för globalisering, förändring och förnyelse.

Men det kommer också att krävas en distansering från ett parti som ser själva makten, och den långsamma förändringen byggd på ständig anpassning till den huvudsakliga medborgarviljan som sitt uppdrag. Jag tror fortfarande att Alliansen är en nödvändighet för såväl Sverige som för en fortsatt ickesocialistisk utveckling av politiken. Men Alliansen måste för att överleva klara av att inom sig tåla större skillnader mellan partierna. Partierna måste också våga ta egna initiativ för att Alliansen inte ska stanna upp. Den liberala framtidsberättelsen är en sådan nödvändig väg.

Folkpartiet är mitt inne i ett partiprogramsarbete. Jag har vid flera tillfällen talat om vikten av att det inte bara blir sakpolitiska detaljfrågor som hanteras. Vi måste hitta den liberala berättelsen, en berättelse som förankrar vår politik hos medborgare som vill vara med och förändra och förnya Sverige. Den liberala berättelsen blir aldrig färdigskriven. Varje tid måste ha sin berättelse. För hundra år sedan handlade berättelsen om allas lika rätt att rösta, om studier och kunskap för att lyfta människor och samhället ur fattigdom, om jämlikhet mellan kvinnor och män, om en grundläggande social trygghet, om ett värnande av den fantastiska naturen.

Frågan vi nu måste besvara är vad den liberala berättelsen innehåller 2011 och framåt.

Media: DN, SVD, EXpr, AB

Björklund vs Juholt

Det går ju inte att undvika att följa spelet kring Håkan Juholt. Måste medge att jag följde twitterflödet samtidigt som vi hade utskottshantering av motionerna om miljö med mera. Jag blev inte förvånad över att Juholt fick förtroende från sitt verkställande utskott. Allt annat hade, faktiskt, varit en omöjlighet. Av tre skäl:

För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.

För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.

För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.

---

Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.

Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.

Och nu då - vad händer?

Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.

---

Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.

Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.

Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.

Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.

Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.

---

Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.

Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2,   Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,

Folkpartiets förnyelse

Slölyssnar på P1 under morgonen som vanligt. Hör såväl kritiken mot den snabba handläggningsprocessen kring valet av (ny) partiledare, om kritiken mot Hägglund och om KDUs stöd för Mats Odell. Kristdemokraternas offentliga avslutande av sig själv som politisk kraft är både intressant och tragiskt.

Göran Hägglund är en bra partiledare. Men frågan är vilket parti han leder. Kommentator efter kommentator säger ungefär samma sak: Kristdemokraternas stora problem är inte Göran Hägglund, utan den politik de eventuellt har. Vilken roll spelar kristdemokraterna idag? Är de bara försvarare av ett vårdnadsbidrag som ingen annan vill ha? Eller finns det någon annan profil? Jag vet inte, och de flesta kristdemokrater vet sannolikt inte heller.

Jag gissar att de som nu vill ha Odell vill se en annan politisk framtoning. En mer värdekonservativ ideologi som skulle kunna fylla en funktion i svensk politik. Jag tror de har rätt, men ändå inte. Kristdemokraterna idag skulle lika gärna kunna vara ett nätverk inom moderaterna. Och de värdekonservativa strömningarna inom svensk politik platsar bättre inom ett förändrat KD än inom ett främlingsskeptiskt SD. Frågan är bara hur många procent som skulle kunna tänka sig att rösta värdekonservativt? Men något är väl ändå bättre än noll, som det andra alternativet är...

Folkpartiet håller också på med en remake. Men till skillnad från V, S, C, MP och KD, jobbar vi med politik istället för person.

I går släpptes nyheten om att vi vill förändra i Lagen om Anställningsskydd, LAS. Skälet är enkelt. Turordningsreglerna i LAS har blivit en mur som stänger ute främst unga från arbetsmarknaden. LAS försvårar dessutom integrationen och skapar ett vi och ett dom på svensk arbetsmarknad.

Alla vet detta. Alla pratar om hur illa det är med svensk ungdomsarbetslöshet. Men ingen gör något åt det. Speciellt tydligt är det när man ser socialdemokraternas nya budget. Deras största skattehöjning, 16 miljarder, lägger de på att försvåra för unga att få jobb. Det är helt fel väg att gå!

Folkpartiet jobbar istället med att söka relevanta lösningar på de problem som ständigt uppkommer när samhället förändras. Kanske var LAS helt rätt när världen på 1970-talet inte var globaliserad, när Sverige var en högkompetensnation med stora konkurrensfördelar. Men idag, 2011, är världen globaliserad, kompetens kan flytta på en sekund och Sverige har inte de konkurrensfördelar vi hade tidigare.

Då måste vi våga ändra på förlegade strukturer. LAS är en av flera sådana.

Beslutet om att kräva förändringar av LAS är en del av den förnyelse Folkpartiet nu genomgår. Förändringsarbetet handlar om att skapa en ny profilerad liberalism inom svensk politik. Liberalism kan inte bara vara att lyfta privatmoralistiska ok från människor. Liberalism måste handla om ekonomi, om arbetsmarknad, om integration, om socialpolitik, om miljöpolitik och så vidare.

Det finns ett utrymme för ett starkt liberalt parti i svensk politik. De liberala lösningarna står idag ofta i bjärt kontrast till den förhärskande makt-och-trygghetsideologin som definierat svenska maktbärande partier i decennier. Vårt uppdrag blir att lyfta Sverige in i framtiden, med de redskap som behövs för att värna välfärd, värna frihet och värna utveckling. Vi gör det med individen i centrum.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4 och SVD5, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2,

Politi(s)kt förfall?

Har läst både vänster-, mitten- och högerkommentarer kring Juholts första tal. Det är uppenbart att sossarna valt en god talare som kan charma en publik. Det är nog bra. Kanske kan det ge några tiondelar kortsiktigt, innan väljarna börjar skärskåda politiken. Om den blir som alla tyckare nu beskriver, mer konservativt sossevänster, så lär nog inte bara tiondelarna ryka.

Jag håller fortfarande på att den svenska socialdemokratin är stadd mot undergång. Det kan komma nya partier med ungefär samma ideologiska arv, men detta parti lever bara tack vare den korporativism man en gång skapade åt sig under 1900-talets långa enpartivälde. När banden med facket bryts, förr snarare än senare, och när inte de andra broderorganisationerna längre känner att det finns något värde att vara uppstöttare åt något föredettigt, så rämnar även denna bas.

Ett av de tydligaste tecknen på detta är just valet av Håkan Juholt. Inte för att han är vänster. Utan för att just han valdes på just det sätt han valdes.

När jag hörde en av valberedningsledamöterna sucka över kravet på att partiet måste vara enigt vid partiledarvalet var detta ett av dessa tecken. Varför är enigheten så viktig? Viktigare än att man ska veta vilken politik man kommer att föra?

Jag har ofta fascinerats av den enormt hierarkiska struktur som sossarna har i sitt parti. Det var rätt intressant under den senaste mandatperioden, då Mona Sahlin gjorde en del förändringar och förnyelser av partiet. På det ena fullmäktigesammanträdet kunde man då höra sossarnas ledamöter stå och klaga på något, exempelvis inom skolpolitiken, som man mötet därefter hyllade. Varför? Ledningen hade ju talat...

Denna hierarkiska struktur kommer från en förlegad tid, lika förlegad som den socialdemokratiska politiken. Men den är också ett av tecknen på föredettigheten hos socialdemokratin.

Men det är ändå inte det som är det tydligaste tecknet.

Det politiska förfall som socialdemokratin befinner sig i blir så tydligt i och med valet av Håkan Juholt, just därför att yta blir allt och innehåll inget. Vilket annat parti skulle kunna tänka sig att välja en ledare utan att ha en aning om vilken agenda denna ledare kommer att sätta? Blir det höger eller vänster? Blir det konservativt eller radikalt? Blir det samarbete eller konflikt?

Knappt en sosse vet något om detta. Inte en enda väljare har en aning. Inte ens efter gårdagens tal vet någon om vad man kan förvänta sig. Vad är socialdemokraterna 2011? Inte en aning. Socialister, som Lena Baastad säger sig vara? Inte en aning? Liberaler, som Margot Wallström verkar vara? Inte en aning. Konservativa bakåtsträvare, som Göran Greider låter som? Inte en aning? Radikala förändrare som ... Nej där gick jag bet. Jag vet ingen sosse som är det.

Sveriges näst största parti väljer ledare. Man gör det för att man vill låtsas att man är eniga på partistämman. Man gör det utan att ha en aning om vad det kommer att innebära för partiets politik och inriktning. Man gör det med vetskap om att de flesta av fotfolket kommer att acceptera det, utifrån den hierarkiska struktur som är en inbyggd del i partiet.

Någon kan kanske tro att det är nystart. Jag menar att det är det tydligaste tecknet på det politiska förfall som kommer att vara en av avslutningarna på sociademokratins drygt 100-åriga historia.

Media: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, Dalademokraten

Örebro i mitt hjärta

Läser på dn.se om situationen för Örebro. Det är Ulrika By som skrivit. Hon har tidigare varit journalist på Nerikes Allehanda en kort tid. Hon beskriver en stad som oroas över de våldsdåd som begåtts här. Massvåldtäktsmannen. Styckmordet. Örebro är en plats där fler idag är oroade än tidigare. Det är inte så svårt att förstå.

Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.

För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.

I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:

"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."

Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.

Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...

Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.

Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?

På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.

Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.

Och då kommer det andra citatet från artikeln:

"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.

I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."

Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.

Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:

Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...

Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.

Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.

Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.

För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.

Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.

Örebro är staden i mitt hjärta!

NA, Tvärsnytt, Radio Örebro