Idag har vi haft en dag med budgetdebatt i kommunfullmäktige. Och skillnaden mellan Folkpartiet och den socialdemokratiskt ledda kommunledningen blir bara tydligare och tydligare. Skillnaden mellan Folkpartiet, som vill förändra, driva på, skapa möjligheter. Och socialdemokraterna och främst kristdemokraterna som inte har några visioner alls. Det handlar bara om att administrera. Mellan Folkpartiet som vill satsa på välfärden; alla kommunala medarbetare, deras viktiga uppdrag och deras arbetssituation. Och socialdemokraterna som inte alls talar verksamhet, utan bara byggnader.
Den skillnaden blev uppenbar redan från början. I Lena Baastads inledningsanförande nämndes ordet välfärd noll (0) gånger. Det handlade bara om byggkranar och investeringar. Inte ett ord om lärarna och förskollärarna. Inte ett ord om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Inte ett ord om skolan, äldreomsorgen, förskolan, servicen åt människor med funktionsnedsättningar. Bara byggkranar.
Mot det stod Folkpartiet i spetsen. Våra satsningar ligger istället på medarbetarna och deras situation. Vi lyssnar på förskollärarna. Vi hör dem berätta om behoven av att se alla barn, varje dag, varje stund, får stryka på foten när besparingarna slår i socialdemokraternas förskola.
Vi lyssnar på föräldrarna. Vi hör dem berätta om hur de får stånga sina pannor blodiga för att få den hjälp deras barn behöver. Barn med behov av extra stöd i skolan. Barn som riskerar att hamna efter. Barn som lämnas efter i socialdemokraternas skola.
Vi lyssnar på undersköterskorna. Vi hör dem berätta om hur ohållbart det är att springa mellan de gamla på vårdboendena. Om att det inte finns nattpersonal på alla avdelningar, eller ens på alla våningsplan, på de kommunala boendena. Om hur tidsbristen hotar kvaliteten. Om den ökade otryggheten i socialdemokraternas äldreomsorg.
Och vårt besked är: Vi lyssnar på er. Och vi vill förändra.
Vi vill öka resurserna till förskola för att ge förskollärarna en rimlig chans att se alla barn.
Vi vill öka resurserna till skolan. För att ge alla barn och unga goda kunskaper. För att ge lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor.
Vi vill öka resurserna till äldreomsorgen. För att öka tryggheten för de gamla. För att öka bemanningen och göra det möjligt för våra undersköterskor och sjuksköterskor att göra ett bra jobb.
Vi prioriterar hårt:
Vi vill halvera antalet politiker, och minska den kommunala administrationen. Det är inte enkelt. Men det är nödvändigt.
Vi vill sälja sju av kommunens bolag. Osäker vindkraft och gaskraft. Märkliga utvecklingsbolag med Kumla och i Vivalla. Konkurrensutsatta stadsnät. Och vi vill att ÖBO och ÖrebroPorten både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Det är inte enkelt, inte alltid opportunt. Men det är nödvändigt.
Vi säger nej till kommunala skrytprojekt som elithallar, centrala servicecenters, vinter SM och så vidare. Kommunalgrått och tråkigt kanske. Men nödvändigt.
Vi har gått igenom utgift efter utgift och vi ser en kommun som slösar utan att få ut någon kvalitet för pengarna. Örebro växer så det knakar. Skatteintäkterna växer så det knakar. Men ändå räcker inte pengarna för dagens kommunledning. Slöseriet är det enda som är storartat i deras budget.
Man tycker att det någon gång skulle ta en ända. Att de kunde lära sig att det inte är deras pengar de leker med, när de leker bolagsdirektörer. Men det verkar som om galenskaperna aldrig tar slut.
Idag går socialdemokraten Roger Andersson ut och berättar om hur han ska vara med och investera hundratals miljoner i Gustavsvik. Lennart Bondeson är snabbt ute och berättar att det inte ska ske med kommunala pengar. Men någon ljuger. Antingen ska kommunen sälja sin del i Gustavsviksbolaget (och något sådant finns inte på kartan idag) eller så kommer kommunen att bli delaktig i de månghundramiljonlån som Gustavsik ska ta upp. Örebro kommun äger idag 51 % av bolaget. Och sannolikheten att kommunen får stå med hela skulden om det går åt pipan är uppenbar.
Så blir skillnaderna åter övertydliga. En kommunledning som struntar i hur det går i förskola och skola. En kommunledning som struntar i äldreomsorgens utmaningar. En kommunledning som sparar tiotals miljoner på de svagaste. Och en kommunledning som sjösätter det ena skrytprojektet efter det andra, med enorma risker och med en välfärd som får betala.
Och Folkpartiet som står för att värna välfärdens kärna. Vi satsar på förskolebarnen. Vi satsar på eleverna och lärarna. Vi satsar på de gamlas trygghet, på undersköterskorna och sjuksköterskorna. Vi satsar på de medarbetare som skapar den välfärd vi är satta att styra.
Valet 2014 kommer att stå mellan Folkpartiet för en bättre välfärd, och socialdemokratiska byggkranar. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar välfärdens medarbetare, och de som mest bryr sig om byggjobbarna. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar något mer slitna skolor, fyllda med de bästa lärarna som ger barnen det bästa stödet, och det parti som renoverar skolor men säger upp lärare.
För mig är det valet rätt enkelt att göra.
Media: NA1, NA2, NA3, NA4, SR, SVT
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Folkpartiet i Örebro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Folkpartiet i Örebro. Visa alla inlägg
2013-10-23
Åldras med makt!
Idag presenterade jag och Åsa Johansson fem satsningar inom äldreomsorgen i Örebro som Folkpartiet gör i sin budget. Vi gör det för att vi kommer att prioritera äldreomsorgen de kommande åren.
Det behövs. För äldreomsorgen har varit lågprioriterad länge. Under perioden 2002-2006, när Mats Sjöström (s) ledde kommunen, saknades prioritering helt. Det var äldreomsorgen som fick ta bland de största smällarna när notan för socialdemokraternas vanskötta ekonomi skulle betalas. Då, när socialdemokraterna nödstoppade kommunen, införde anställningsstopp och sade upp nästan 1000 medarbetare med tidsbegränsade arbeten, drabbades både kvalitet och antalet äldreboendeplatser.
Under min period var det ömsom vin, ömsom vatten. 2007 och 2008 var två goda år. 2008 accepterade vi alla krav från äldreomsorgsnämnderna, något som aldrig tidigare hänt. Men 2009, när kommunernas ekonomi rasade på grund av finanskrisen, sparade även vi. Det vi i huvudsak gjorde var att minska personaltätheten. Vi hade dock en tydlig inriktning - besparingen var tillfällig. När krisen var över, skulle personaltätheten ökas.
Men så tog socialdemokraterna över, tillsammans med centerpartiet och kristdemokraterna. Och de återställningar som borde ha gjorts, har snarare blivit ytterligare besparingar. För år 2014 ligger besparingar på 13,6 miljoner på hela socialområdet, varav hälften sannolikt kommer att landa på äldreomsorgen. Därtill kommer bristande löneuppräkning och användning av tillfälliga återbetalda premier, så kallade AFA-pengar.
Det är ett bekymmer. För Örebros äldre behöver inte mindre personal, mindre trygghet, mindre kvalitet. Och äldreomsorgens personal behöver inte bli färre, få sämre arbetsvillkor, mindre kompetensutveckling.
Nej - det är en helt annan politik som behövs. Och den handlar om ett fokus på kvalitet.
Våra fem punkter är enkla:
1) Höj bemanningen. Börja med ökad nattbemanning och fortsätt med att höja bemanningen även på dagen. Alldeles för många av Örebros äldreboenden kan inte alls uppfylla de grundläggande kraven från Socialstyrelsen. Alldeles för många gamla blir lämnade ensamma alldeles för länge på nätterna.
Vi börjar med att vända äldreomsorgens negativa utveckling. Vi ökar antalet medarbetare med runt 100 personer. Det skapar kvalitet. Det skapar trygghet. Det skapar framtidstro.
2) Vi höjer lönerna för de så viktiga sjuksköterskorna. Runt 30 % av kommunens sjuksköterskor slutar varje år. Det är en oacceptabelt hög personalomsättning. Den skapar också otrygghet. Kontinuiteten är viktig när det handlar om vården av de äldre. Folkpartiet vill lägga ett generellt påslag på 2.000:- kronor per månad för varje sjuksköterska i kommunen.
3) Vi vill att all mat ska tillagas lokalt. Maten är en av de tre viktigaste faktorerna för att äldreomsorgen ska upplevas vara av bra kvalitet, både av de boende och deras anhöriga. Och mat och näringsintag är en av de viktigaste faktorerna för att gamla människor ska kunna må så bra som de kan. Det handlar om matens kvalitet. Men det handlar också om dofter, om säsongsanpassningar, om matglädje.
4) Vi vill öka arbetet med språkkunskaper. När jag besöker äldreboenden slås jag av hur många av medarbetarna som har en annan bakgrund än den svenska. Det är våra invandrare som håller äldreomsorgen under armarna. Utan dem skulle äldreomsorgen vara i kris. Men det är också en utmaning att få människor med en annan bakgrund att kunna förstå och tala svenska på ett djupare plan. En gammal människa kan behöva ett språk där språkförståelsen går djupare än vanligt. Därför vill vi ge vucenutbildningen ett utökat uppdrag att jobba med svenskan hos äldreomsorgens medarbetare.
Men vi lever också i ett mångkulturellt samhälle. Människor kommer hit från andra länder, med andra modersmål. Och de åldras här. Och många gamla landar då tillbaka i det modersmål man en gång hade. Därför behöver vi en större bredd vad gäller kunskap i andra språk inom äldreomsorgen. På samma sätt är det med teckenspråk. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad, men har ingen strategi för hur vi möter teckenspråkiga i äldreomsorgen...
5) Vår sista punkt handlar om äldres friskvård. Vi vill införa ett aktivitetsstöd för äldre. Vi vill ge fler föreningar möjligheter att starta äldreidrottsaktiviteter. Vi stödjer barn- och ungdomsidrotten för att vi inser att barn och unga mår bra av fysisk aktivitet, och det innebär att kommunen bör göra det enklare att idrotta för fler. Vi borde inse att detsamma gäller de äldre.
Men här finns ett jobb att göra för fler än kommunen. Idrottsrörelsen har ännu inte insett behovet av äldreidrott, anpassad till de äldres intressen, möjligheter och utmaningar. Här kan kommunen agera ögonöppnare. Och kommunen måste även skapa idrottsanläggningar anpassade till de gamlas behov. Väl upplysta gångstråk i staden. Enkla gym-anläggningar i parken bredvid. Kanske några fler boule-banor. Och så vidare...
Jag tror att äldreomsorgen kommer att vara en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det gäller såväl nationellt som lokalt och regionalt. Och jag kommer att göra allt för att Folkpartiet ska vara det självklara valet för den som vill ha en bättre äldreomsorg, oavsett om du bor i Örebro, i länet, eller någon annan stans i Sverige.
Läs mer: dittorebro
Eller vad jag skrev på DN i tisdags: DN
Det behövs. För äldreomsorgen har varit lågprioriterad länge. Under perioden 2002-2006, när Mats Sjöström (s) ledde kommunen, saknades prioritering helt. Det var äldreomsorgen som fick ta bland de största smällarna när notan för socialdemokraternas vanskötta ekonomi skulle betalas. Då, när socialdemokraterna nödstoppade kommunen, införde anställningsstopp och sade upp nästan 1000 medarbetare med tidsbegränsade arbeten, drabbades både kvalitet och antalet äldreboendeplatser.
Under min period var det ömsom vin, ömsom vatten. 2007 och 2008 var två goda år. 2008 accepterade vi alla krav från äldreomsorgsnämnderna, något som aldrig tidigare hänt. Men 2009, när kommunernas ekonomi rasade på grund av finanskrisen, sparade även vi. Det vi i huvudsak gjorde var att minska personaltätheten. Vi hade dock en tydlig inriktning - besparingen var tillfällig. När krisen var över, skulle personaltätheten ökas.
Men så tog socialdemokraterna över, tillsammans med centerpartiet och kristdemokraterna. Och de återställningar som borde ha gjorts, har snarare blivit ytterligare besparingar. För år 2014 ligger besparingar på 13,6 miljoner på hela socialområdet, varav hälften sannolikt kommer att landa på äldreomsorgen. Därtill kommer bristande löneuppräkning och användning av tillfälliga återbetalda premier, så kallade AFA-pengar.
Det är ett bekymmer. För Örebros äldre behöver inte mindre personal, mindre trygghet, mindre kvalitet. Och äldreomsorgens personal behöver inte bli färre, få sämre arbetsvillkor, mindre kompetensutveckling.
Nej - det är en helt annan politik som behövs. Och den handlar om ett fokus på kvalitet.
Våra fem punkter är enkla:
1) Höj bemanningen. Börja med ökad nattbemanning och fortsätt med att höja bemanningen även på dagen. Alldeles för många av Örebros äldreboenden kan inte alls uppfylla de grundläggande kraven från Socialstyrelsen. Alldeles för många gamla blir lämnade ensamma alldeles för länge på nätterna.
Vi börjar med att vända äldreomsorgens negativa utveckling. Vi ökar antalet medarbetare med runt 100 personer. Det skapar kvalitet. Det skapar trygghet. Det skapar framtidstro.
2) Vi höjer lönerna för de så viktiga sjuksköterskorna. Runt 30 % av kommunens sjuksköterskor slutar varje år. Det är en oacceptabelt hög personalomsättning. Den skapar också otrygghet. Kontinuiteten är viktig när det handlar om vården av de äldre. Folkpartiet vill lägga ett generellt påslag på 2.000:- kronor per månad för varje sjuksköterska i kommunen.
3) Vi vill att all mat ska tillagas lokalt. Maten är en av de tre viktigaste faktorerna för att äldreomsorgen ska upplevas vara av bra kvalitet, både av de boende och deras anhöriga. Och mat och näringsintag är en av de viktigaste faktorerna för att gamla människor ska kunna må så bra som de kan. Det handlar om matens kvalitet. Men det handlar också om dofter, om säsongsanpassningar, om matglädje.
4) Vi vill öka arbetet med språkkunskaper. När jag besöker äldreboenden slås jag av hur många av medarbetarna som har en annan bakgrund än den svenska. Det är våra invandrare som håller äldreomsorgen under armarna. Utan dem skulle äldreomsorgen vara i kris. Men det är också en utmaning att få människor med en annan bakgrund att kunna förstå och tala svenska på ett djupare plan. En gammal människa kan behöva ett språk där språkförståelsen går djupare än vanligt. Därför vill vi ge vucenutbildningen ett utökat uppdrag att jobba med svenskan hos äldreomsorgens medarbetare.
Men vi lever också i ett mångkulturellt samhälle. Människor kommer hit från andra länder, med andra modersmål. Och de åldras här. Och många gamla landar då tillbaka i det modersmål man en gång hade. Därför behöver vi en större bredd vad gäller kunskap i andra språk inom äldreomsorgen. På samma sätt är det med teckenspråk. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad, men har ingen strategi för hur vi möter teckenspråkiga i äldreomsorgen...
5) Vår sista punkt handlar om äldres friskvård. Vi vill införa ett aktivitetsstöd för äldre. Vi vill ge fler föreningar möjligheter att starta äldreidrottsaktiviteter. Vi stödjer barn- och ungdomsidrotten för att vi inser att barn och unga mår bra av fysisk aktivitet, och det innebär att kommunen bör göra det enklare att idrotta för fler. Vi borde inse att detsamma gäller de äldre.
Men här finns ett jobb att göra för fler än kommunen. Idrottsrörelsen har ännu inte insett behovet av äldreidrott, anpassad till de äldres intressen, möjligheter och utmaningar. Här kan kommunen agera ögonöppnare. Och kommunen måste även skapa idrottsanläggningar anpassade till de gamlas behov. Väl upplysta gångstråk i staden. Enkla gym-anläggningar i parken bredvid. Kanske några fler boule-banor. Och så vidare...
Jag tror att äldreomsorgen kommer att vara en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det gäller såväl nationellt som lokalt och regionalt. Och jag kommer att göra allt för att Folkpartiet ska vara det självklara valet för den som vill ha en bättre äldreomsorg, oavsett om du bor i Örebro, i länet, eller någon annan stans i Sverige.
Läs mer: dittorebro
Eller vad jag skrev på DN i tisdags: DN
2013-09-10
De gamla får lida för Örebrocenterns socialism
Jag läser innantill från den månadsrapport om ekonomi och verksamhet som redovisades för kommunstyrelsen i augusti:
Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt jämfört med tidigare år.
Vad betyder det? Det betyder att allt fler gamla, som vårdats färdigt för sina sjukdomar på USÖ, tvingas ligga kvar i sjukhusrum. Det är en miljö som inte är anpassad för gamla människors boende. Sjukhus idag är allt mer något för en specialiserad sjukvård med korta vårdtider. Långvarigt boende på sjukhus riskerar att bryta ner alla människor, och framförallt de äldsta och sårbaraste.
Så läser jag på radio Örebros hemsida om vad det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Persson säger:
– I dagsläget har vi inte haft det behovet, vi kan inte köpa platser hux flux. Vi har ett ansvar för våra äldre. Det är ett företag som bygger på spekulation, dessutom har vi också haft en diskussion med Attendo kring deras boende Elgströmska som de har drivit i ett skick som vi inte är nöjda med, säger Rasmus Persson (C).
Jag häpnar. Man ska inte anklaga någon för lögn i första taget. Men Rasmus Persson ligger i vart fall rätt nära. Kostnaderna för utskrivningsklara patienter (det vill säga äldre personer som behandlats klart för sina sjukdomar) ökar betydligt. Men det ansvariga kommunalrådet säger att det inte finns något behov...
Detta är bara en av flera handlingar som pekar i en helt motsatt riktning än den Centerpartisten påstår. Varje kvartal får kommunstyrelsen också en redovisning av de beslut om rätt till bostad som inte kunnat genomföras för att det saknats platser. Också här visar det sig att antalet ärenden ökar kraftigt. Sista kvartalet 2012 var det 16 som fick vänta. Första kvartalet 2013 var det 36. En ökning med över 100 %! Varför? Tjänstemännen skriver att en bidragande orsak är att kommunen stängt ett boende, Tullhuset, för renovering och förändring. Det har Rasmus Persson vetat länge. Men han har inte brytt sig om vad det betyder för de gamla.
Persson vet ju att det inte finns något behov i dagsläget...
Fast även i detta skiner hans socialistiska ådra igenom. Persson gillar inte privata utförare i allmänhet, och Attendo i synnerhet. Han har stoppat en förlängning av Attendo Elgströmska på rätt oklara grunder. När han meddelade detta lät det mer som om han gladdes åt att kunna klämma dit Attendo, än att han hade omsorg om de gamla. Så här skriver Nerikes Allehanda:
- Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer på marknaden och det ska vi fortsätta ha. Men med detta har vi i kommunen en annan roll, ett ansvar att följa upp dessa. Det är jätteviktigt att vi tar det ansvaret. Och när aktören inte tar sitt ansvar att hålla vad man lovat måste det få konsekvenser, säger Rasmus Persson (C)
Låter det som om han gillar privata aktörer? Knappast. "Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer" låter mer som att han får förhålla sig till något som katten släpat in...
Tänk om Persson och hans socialdemokratiska kompisar istället såg till de gamlas behov och möjligheter istället för att stirra sig blinda på vem som driver äldreboendena. Då kunde de till exempel se:
Att Attendo Elgströmska inte alls är något perfekt äldreboende, det förekommer fel, avvikelser och sämre behandling även där. Men problemen på flera andra boenden, många av dem kommunala, är betydligt allvarligare. Och betygen från de som bor på boendena, och deras anhöriga, visar att Attendo Elgströmska ligger i toppskiktet när det gäller nöjdhet.
Att det är så enormt mycket bättre för en gammal människa att snabbt få flytta ut till ett boende, en permanent plats eller en korttidsplats, än att tvingas kvar på USÖ. Landstinget beskriver själva just denna ovilja från kommunens sida att skapa tillräckligt antal platser, som en av de stora utmaningarna både verksamhetsmässigt och ekonomiskt. De som är färdiga med sina behandlingar, men tvingas kvar, tar upp platser för andra som skulle behöva behandlas men som istället får köa.
Att privata aktörer kan tillföra också kommunal verksamhet mycket. Ser man på kvalitetsmätningar nationellt, visar det sig att kvaliteten generellt inom privat och offentlig äldreomsorg är ungefär likartad. Men man ser också att det på båda sidor finns föregångare, som klarar av att skapa mer kvalitet för varenda krona man har. Det är dessa föregångare, privata och offentliga, som vi kan lära oss mer av.
Att det politiska ansvaret dels ligger på att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat till både privata och egna offentliga äldreboenden. Men också att visa ledarskap, peka på vägar för vad som karaktäriserar en god äldreomsorg, avsätta tillräckligt med resurser för äldreomsorgen, skapa en kultur som ser varenda åldrande människa som just en människa, en individ med förmågor, möjligheter, utmaningar och unika förutsättningar.
Men det politiska ledarskapet saknas totalt i Örebro kommuns äldreomsorg. Vare sig centerpartisten Rasmus Persson eller hans socialdemokratiska kollega Fisun Yavas syns i äldrefrågor i Örebro. Det verkar även för dem vara viktigare att bygga elithallar för fotboll, skapa vindkraftbolag eller köpa in ankor av gummidäck än att skapa den bästa äldreomsorgen i Sverige.
Vi i Folkpartiet har ett annat fokus. För oss är alltid den gamla människan, hennes möjligheter, förmågor, utmaningar och livschanser i centrum.
Media: SR Örebro1 och 2, NA
Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt jämfört med tidigare år.
Vad betyder det? Det betyder att allt fler gamla, som vårdats färdigt för sina sjukdomar på USÖ, tvingas ligga kvar i sjukhusrum. Det är en miljö som inte är anpassad för gamla människors boende. Sjukhus idag är allt mer något för en specialiserad sjukvård med korta vårdtider. Långvarigt boende på sjukhus riskerar att bryta ner alla människor, och framförallt de äldsta och sårbaraste.
Så läser jag på radio Örebros hemsida om vad det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Persson säger:
– I dagsläget har vi inte haft det behovet, vi kan inte köpa platser hux flux. Vi har ett ansvar för våra äldre. Det är ett företag som bygger på spekulation, dessutom har vi också haft en diskussion med Attendo kring deras boende Elgströmska som de har drivit i ett skick som vi inte är nöjda med, säger Rasmus Persson (C).
Jag häpnar. Man ska inte anklaga någon för lögn i första taget. Men Rasmus Persson ligger i vart fall rätt nära. Kostnaderna för utskrivningsklara patienter (det vill säga äldre personer som behandlats klart för sina sjukdomar) ökar betydligt. Men det ansvariga kommunalrådet säger att det inte finns något behov...
Detta är bara en av flera handlingar som pekar i en helt motsatt riktning än den Centerpartisten påstår. Varje kvartal får kommunstyrelsen också en redovisning av de beslut om rätt till bostad som inte kunnat genomföras för att det saknats platser. Också här visar det sig att antalet ärenden ökar kraftigt. Sista kvartalet 2012 var det 16 som fick vänta. Första kvartalet 2013 var det 36. En ökning med över 100 %! Varför? Tjänstemännen skriver att en bidragande orsak är att kommunen stängt ett boende, Tullhuset, för renovering och förändring. Det har Rasmus Persson vetat länge. Men han har inte brytt sig om vad det betyder för de gamla.
Persson vet ju att det inte finns något behov i dagsläget...
Fast även i detta skiner hans socialistiska ådra igenom. Persson gillar inte privata utförare i allmänhet, och Attendo i synnerhet. Han har stoppat en förlängning av Attendo Elgströmska på rätt oklara grunder. När han meddelade detta lät det mer som om han gladdes åt att kunna klämma dit Attendo, än att han hade omsorg om de gamla. Så här skriver Nerikes Allehanda:
- Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer på marknaden och det ska vi fortsätta ha. Men med detta har vi i kommunen en annan roll, ett ansvar att följa upp dessa. Det är jätteviktigt att vi tar det ansvaret. Och när aktören inte tar sitt ansvar att hålla vad man lovat måste det få konsekvenser, säger Rasmus Persson (C)
Låter det som om han gillar privata aktörer? Knappast. "Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer" låter mer som att han får förhålla sig till något som katten släpat in...
Tänk om Persson och hans socialdemokratiska kompisar istället såg till de gamlas behov och möjligheter istället för att stirra sig blinda på vem som driver äldreboendena. Då kunde de till exempel se:
Att Attendo Elgströmska inte alls är något perfekt äldreboende, det förekommer fel, avvikelser och sämre behandling även där. Men problemen på flera andra boenden, många av dem kommunala, är betydligt allvarligare. Och betygen från de som bor på boendena, och deras anhöriga, visar att Attendo Elgströmska ligger i toppskiktet när det gäller nöjdhet.
Att det är så enormt mycket bättre för en gammal människa att snabbt få flytta ut till ett boende, en permanent plats eller en korttidsplats, än att tvingas kvar på USÖ. Landstinget beskriver själva just denna ovilja från kommunens sida att skapa tillräckligt antal platser, som en av de stora utmaningarna både verksamhetsmässigt och ekonomiskt. De som är färdiga med sina behandlingar, men tvingas kvar, tar upp platser för andra som skulle behöva behandlas men som istället får köa.
Att privata aktörer kan tillföra också kommunal verksamhet mycket. Ser man på kvalitetsmätningar nationellt, visar det sig att kvaliteten generellt inom privat och offentlig äldreomsorg är ungefär likartad. Men man ser också att det på båda sidor finns föregångare, som klarar av att skapa mer kvalitet för varenda krona man har. Det är dessa föregångare, privata och offentliga, som vi kan lära oss mer av.
Att det politiska ansvaret dels ligger på att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat till både privata och egna offentliga äldreboenden. Men också att visa ledarskap, peka på vägar för vad som karaktäriserar en god äldreomsorg, avsätta tillräckligt med resurser för äldreomsorgen, skapa en kultur som ser varenda åldrande människa som just en människa, en individ med förmågor, möjligheter, utmaningar och unika förutsättningar.
Men det politiska ledarskapet saknas totalt i Örebro kommuns äldreomsorg. Vare sig centerpartisten Rasmus Persson eller hans socialdemokratiska kollega Fisun Yavas syns i äldrefrågor i Örebro. Det verkar även för dem vara viktigare att bygga elithallar för fotboll, skapa vindkraftbolag eller köpa in ankor av gummidäck än att skapa den bästa äldreomsorgen i Sverige.
Vi i Folkpartiet har ett annat fokus. För oss är alltid den gamla människan, hennes möjligheter, förmågor, utmaningar och livschanser i centrum.
Media: SR Örebro1 och 2, NA
2013-08-22
Vansinnig vindkraft
Så går då bolagssossarna igång igen. Med benäget stöd av bolagskristdemokraterna och bolagscenterpartisterna.
Nu ska det kommunala vindkraftbolaget börja investera de hundratals miljoner som de tre bolagskramarpartierna lovat. Och som de också lovat ska plocka in både guld och gröna skogar till kommunen. Det finns ingen ände på de löften om pengar till välfärden som Sundin, Baastad, Bondeson och Persson utställt.
Men är deras löften sanna? Är deras klimatpolitik trovärdig?
Svaret på de båda frågorna är nej. Låt oss börja med klimatpolitiken.
Svensk elproduktion är redan idag i princip koldioxidfri. Vattenkraft och kärnkraft står för 97 % av elproduktionen. Man kan tycka vad man vill om kärnkraft, men den orsakar mycket små koldioxidutsläpp.
Det finns risker med en kraftig utbyggnad av vindkraften. El kan ännu inte lagras, och det är osäkert om det blåser när det behövs. En kall, vindstilla vinterdag måste elen ändå fram till de svenska konsumenterna. Då måste elkraftproduktion kunna startas ögonblickligen. Sannolikt innebär det mer olja, kol och fossilgas. Summan av detta är idag oklar. Blir det bättre eller sämre för klimatet? Ingen vet.
Ingen har heller någon riktig koll på vindkraftens långsiktiga hållbarhet. Hur länge håller kraftverken? När börjar de åldras och ge mindre el? Hur fort åldras de?
Så till det andra löftet - om en massa miljoner till välfärden.
Det är oklart hur dessa miljoner ska komma fram. De kalkyler som finns är bristfälliga. Jag har gång efter gång frågat om realistiska kalkyler. Men såväl Bondeson som Baastad har vägrat. De tror att det ska bli en bra affär. Men de vill inte veta. Tänk om det visar sig om det är fel. Hur skulle deras politik då se ut? Och det känns ju så skönt att som kommunpolitiker få lova både bättre klimat och mer pengar.
Det finns andra som har räknat mer realistiskt. En av dem som tagit kontakt med mig har gjort följande "vinst"kalkyl för bolaget i det 20-årsperspektiv som Sundin talar om:
-9 251
-18 344
-27 271
-36 027
-44 602
-52 989
-61 181
-69 167
-76 941
-84 490
-91 807
-98 881
-105 700
-112 254
-118 530
-131 912
-145 360
-158 880
-172 477
-186 155
-201 763
Back med 200 miljoner alltså. Det motsvarar 600 lärare, lika många sjuksköterskor, lite fler undersköterskor.
Och detta är bara första steget. Knappt 250 av planerade 650 miljoner i investeringar. Ytterligare risker där de samlade förlusterna kan gå över en halv miljard...
Är det värt det? Borde man inte tänka efter före, fundera efter om politiker är bäst på att driva bolag? Är det rimligt att riskera välfärden och skattebetalarnas pengar?
Folkpartiet har alltid drivit en annan linje. Vi säger ja till bättre skolor, till tryggare äldreomsorg, till mer pedagogiska förskolor. Men vi säger nej till kommunala bolag som riskerar välfärd och skattebetalarnas pengar.
Det borde fler partier göra, framförallt om de kallar sig borgerliga eller ickesocialistiska...
Media: NA,
2013-08-21
Kris i sossarnas skola
Krisen för välfärden i Örebro fördjupas. Under
socialdemokratisk ledning monteras skolan och äldreomsorgen ner. Resurserna
minskar kontinuerligt.
Den senaste krisrapporten kommer från gymnasieskolorna. I
somras kom Arbetsmiljöverket med en varning till Örebro kommun. Kommunen
riskerade vite, eftersom gymnasielärarna på Karro inte orkade med sitt arbete.
Lärarfacket talar om krav på ökad undervisningstid med upp emot 20 %, utan
några andra förändringar.
Det är bara att inse att det är orimligt.
Skälet till den orimliga arbetsbelastningen är att
socialdemokraterna medvetet och långsiktigt försämrat för hela skolområdet.
Skolan i socialdemokraternas Örebro är en verksamhet som ska spara.
Det började redan i valrörelsen 2010. Löftet om att
återstarta Rudbecksskolan har kostat skolområdet tiotals miljoner bara i
ombyggnationer, ombyggnationer som inte fungerar. Nedläggningen av WUC kostade
massor av resurser i omflyttningar. Och sedan har flyttcirkusen bara fortsatt.
Ingen har koll på varför man flyttar, vem som ska flytta och hur man ska
flytta. De senaste besluten kring estetprogrammen från Risbergska till Karro,
kommer också att kosta. Skolledningarna har fått löften från ansvariga
politiker att de kommer att få de pengar de behöver till ombyggnationer. Men ingen
bryr sig om lärarnas situation, eller elevernas kunskaper.
Inför 2013 var sparbetinget runt 30 miljoner kronor. Inför
2014 ligger det på upp emot det dubbla. Det säger sig självt att det blir
problem.
Men ingen politiker vill ta ansvar. Skolkommunalrådet säger
att problemen på Karro är en tjänstemannafråga. Själv vill han hellre syssla
med utvecklingsfrågor.
Och kommunstyrelseordföranden finns aldrig när det bränner
till. Hon går gärna ut i media och berättar om att hon tillsatt en utvecklare
för jubileumsåret 2015, men när skolan krisar är hon tyst. Ändå är det hon som
har ansvaret för ekonomin. Ändå är det hon som gör prioriteringarna mellan
verksamheterna. Och hon prioriterar hela tiden ner skolan.
Men nedprioriteringarna är alltid någon annans ansvar…
De besparingar som nu läggs på skolan är medvetna politiska
prioriteringar. För att hon ska ha råd att bygga en elithall för fotboll som
kommer att kosta upp emot 15 miljoner per år, måste skolan spara. För att hon
ska ha råd med en SM-vecka vintern 2015 måste skolan spara. För att hon ska ha
råd med vidlyftiga bolagsaffärer måste skolan spara. För att hon ska kunna ge
alla ovillkorlig rätt till heltid, måste skolan spara. För att föreningarna på
Tegelbruket ska ha öppet kväller och helger (något som borde varit självklart
från början) måste skolan spara. För att hon vill skapa ett servicecenter på
Drottninggatan, måste skolan spara.
Folkpartiet har hela tiden haft en annan prioritering. Vi
har sagt ja till mer pengar till skolan, till eleverna och lärarna. Vi har sagt
ja till svåra beslut om att lägga ner rätt skolor. Vi har sagt ja till att
anpassa kostymen efter antalet elever.
Men vi har sagt nej till elithallar, nej till
bolagshysterin, nej till enorma kostnadsökningar för Tegelbruket, nej till
SM-veckor – helt enkelt av det skälet att vi bryr oss mer om eleverna och
lärarna än om att få flasha i media med förenklade budskap.
Örebro saknar idag politisk ledning. Det finns ingen som
vill ta ansvar för något. Kommunstyrelsens ordförande har offentligt sett
abdikerat. Hon tar offentligt bara ansvar för de mysiga frågorna som passar
hennes image. Övriga kommunalråd hänvisar till tjänstemännen. Och tjänstemännen
gör bara det de blir tvingade till.
För någon stans fattas besluten. Problemet är att ingen vet
var. Är det i Baastads tjänsterum, bakom stängda dörrar? Inget talar för det.
Är det hos Sundin, i mötet mellan honom och kommundirektören? Betydligt mer
sannolikt.
Men för att demokratin ska fungera, måste det finnas
politiker som tar ansvar för den politik de genomdriver. Där finns i dag ingen
socialdemokrat som vågar. Fegheten, rädslan att komma ut fel i media, styr hela
deras politik.
Socialdemokraterna säger sig vilja göra skolan till den viktigaste valfrågan inför valet 2014. Det är bra. Vi får hoppas att många reser till Örebro och ser hur det ser ut i verkligheten när socialdemokrater styr. Då lär socialdemokraterna inte få speciellt många röster...
2013-05-22
Centern (s)parar
Idag
kommer ytterligare en krisrapport om äldreomsorgen i Örebro. Idag berättar
hemtjänstpersonalen om sitt omöjliga uppdrag.
Ingen
kan vara förvånad.
Äldreomsorgen
har varit styvmoderligt behandlad under rätt lång tid. När Folkpartiet styrde,
såg vi till så att den sociala sidan i Örebro värnades. Det fanns år då området
helt värnades från omvandlingstryck. Skälet var enkelt. Vi tror att all
kommunal verksamhet måste förändras, ofta effektiviseras. Men det kan inte ske
under bilan. Mindre och mindre pengar kan lika gärna orsaka en
förändringsrädsla som en vilja till förändring.
När
socialdemokraterna och centern tog över ansvaret över äldreomsorgen
prioriterades området ner. Ständiga besparingar sker nu, både synliga och
osynliga.
Synliga:
Otillräckliga uppräkningar skapar stora problem. Det senaste budgetåret saknas
ungefär 55 miljoner för att täcka behoven enligt kommunens eget ekonomikontor.
Det motsvarar ungefär 150 tjänster inom äldreomsorgen.
Osynliga:
När äldreomsorgen tar tillbaka vikariehanteringen följer inte pengarna
med. Man kan tycka vad man vill om
det vikarieprojekt som jag startade. Det fungerade inte tillräckligt bra. Men
det tydliggjorde också kostnaderna för kommunens vikariehantering. Och
kommunstyrelsen tog kostnaderna. När vikarieprojektet lades ner, lades allt
ansvar och alla kostnader tillbaka till äldreomsorgen. Men inga pengar följde
med. Och när socialdemokraterna lovar rätt till heltid till alla, innebär det
ökade kostnader för äldreomsorgen, men inga pengar följer med.
Sammantaget
innebär detta brister på tiotalt miljoner kronor för sociala området. Och de
största kostnaderna finns inom äldreomsorgen.
Ingen
i majoriteten har brytt sig om detta. Och det är självklart om man förstår
sammanhangen. Det finns helt enkelt ingen politisk ledning. Ansvarigt
kommunalråd, Rasmus Persson (c), är inte intresserad av äldreomsorg. Hans
intresse är socialt arbete bland unga. Och Fisun Yavas, biträdande kommunalråd
(s), har en svag ställning såväl i sitt eget parti som i majoriteten.
Och
kommunens administrativa ledning saknar också vilja att utveckla äldreomsorgen.
Där handlar det mest om att prioritera kommunal affärsverksamhet inom kommunala
bolag…
Vi
ser följderna av detta idag. Äldreomsorgen dras med kraftiga problem. Låt mig
peka på några exempel:
- Dagens rapport om hemtjänsten/hemvården visar på hur socialdemokrater och centerpartister inte kan prioritera resurser rätt.
- Attendo Rynningeviken, ett äldreboende som står klart i augusti, får inte användas av de gamla i Örebro bara för att den politiska ledningen tycker att det är fel med privata alternativ.
- Personalomsättningen är hög. Nästan 30 % av sjuksköterskorna slutar varje år. De flesta lämnar kommunen helt.
- Läkemedelsgenomgångar sker inte på det sätt som lagen kräver.
- Allt fler gamla som har fått den vård USÖ kan ger, tvingas bo kvar på sjukhuset bara för att kommunen inte har platser på sina äldreboenden.
På
område efter område rustas äldreomsorgen i Örebro ner. För oss i Folkpartiet är
det oacceptabelt. Vi vill något annat:
- Fler platser på äldreboenden. Fler gamla skulle må bra om man fick bo på ett bra äldreboende än kvar i ensamheten hemma.
- Bättre utbildning av medarbetarna. Det sker massor av intressant utveckling inom äldreområdet. Kunskaper behöver hela tiden förnyas och utvecklas.
- Bättre chefskap. Tydliga krav på cheferna och den kvalitet vi kräver av äldreomsorgen. Men också tydliga befogenheter och stort eget ansvar.
- Självstyrande enheter och mer valfrihet. Kommunens äldreboenden ska vara självstyrande så långt möjligt. Det ger bättre kvalitet. Och privata alternativ ska välkomnas.
- Nollvisionen om medicinskt färdigbehandlade ska återställas. Ingen ska tvingas bo kvar på sjukhuset när man har behandlats klart.
Men
framförallt handlar det om att prioritera området, politiskt och
administrativt. Det som är den största skillnaden mellan bra och sämre
äldreomsorg är ledarskapet. Det måste finnas ett politiskt ledarskap som skapar
värdegrund, värderingar och resurser. Och det måste finnas ett ledarskap inom
tjänstemannaorganisationen, från kommundirektören till verksamhetschefen, som
ser till så att resurserna används rätt, som förändrar, förnyar och förbättrar
kvaliteten i ett ständigt pågående arbete.
När
vi tar makten lovar vi att prioritera äldreomsorgen i Örebro. Tyvärr kommer
Örebros gamla att tvingas vänta i ett drygt år innan det sker.
Media: SR Örebro
2013-05-05
Bättre näringslivsklimat?
Örebro ska ta fram ett nytt näringslivsprogram. Det är inte första gången. Jag tror jag varit med om att ta fram tre program under min tid som förtroendevald för Folkpartiet i Örebro.
Hittills har programmen tagits fram under ledning av förtroendevalda från partierna såväl i majoritet som opposition. Processen har ofta varit rätt lång. Skälet är enkelt. Programmen ska kunna förankras, diskuteras, kompromissas och beslutas fram. Det har varit viktigt att ha en bred majoritet bakom programmen för att näringslivet ska veta vad som gäller.
Genom det har programmen blivit rätt utsuddade. Det har funnits stora skillnader mellan partierna, främst Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra. När vi slagits för fler privata företag, en större privat sektor, försäljning av kommunala bolag, valfrihet och entreprenörskap, har de bromsat och sagt att den offentliga sektorns andel inte ska minska (d.v.s. om privat företagande ökar, ska den offentliga sektorn öka minst lika mycket...). De kramar kommunala bolag så långt att de ibland målar ut privata företag som närmast onda. Och deras syn på frihet, valfrihet och entreprenörskap tar stopp när det gäller den egna kommunens verksamheter.
Nu ska ett nytt näringslivspolitiskt program fram. Och nu är det nya kvastar som sopar. Nu handlar det inte om någon politisk beredning, eller politisk förankring. Oppositionen har blivit inbjuden till en (1) sammandragning tillsammans med näringslivsföreträdare för att komma med inspel... Det är de kommunala chefstjänstemännen som tar fram programmet, förankrar det hos majoriteten och drar igenom det i kommunstyrelsen. Var det tänkt i alla fall. På kommunstyrelsen i april fanns ett förslag till näringslivspolitiskt program framme för beslut. Oppositionen skulle få fem dagar på sig att läsa igenom och göra egna alternativ...
Jag gick i taket. Programmet gick inte ens att kopiera till de förtroendevalda som inte fanns med i kommunstyrelsen. Jag fick be om att få det på mail (istället för på paddan där dokument inte kan vidarebefordras) och kräva att programmet i vart fall skulle ut på remiss.
Nu får vi se vad som händer. Men själva sättet att ta fram ett näringslivspolitiskt program är ytterligare ett tecken på hur illa den nuvarande kommunledningen hanterar näringslivsfrågor. Borta är långsiktigheten. Borta är samförståndet. Borta är förankringsprocesserna. Hur ska näringslivet hantera insikten om att en majoritetsförändring är trolig efter nästa val?
Ansvaret vilar tungt på Lena Baastad och Lennart Bondeson. Som vanligt väljer de tystnad och beslut bakom stängda dörrar framför öppenhet och demokrati. Men på denna öppna blogg kan jag nu i alla fall berätta om 10 punkter för inriktningen av Folkpartiets näringslivspolitik:
För oss i Folkpartiet handlar därför den lokala näringslivspolitiken om en annan syn på näringslivet. Privat företagande är grunden för resurserna till välfärden, precis som den civila sektorn är grunden för välfärdens värderingar. Vi bejakar näringslivet. Vi bejakar de privata företagen. Vi bejakar ett starkare lokalt näringsliv. Vi öppnar kommunen för samarbete, samverkan och medverkan av privat näringsliv.
Det borde vara grunden för inte bara de fina orden i ett nytt program, utan också för den genomförda politiken. Dit har de styrande ännu en lång väg att gå...
Media: NA
Hittills har programmen tagits fram under ledning av förtroendevalda från partierna såväl i majoritet som opposition. Processen har ofta varit rätt lång. Skälet är enkelt. Programmen ska kunna förankras, diskuteras, kompromissas och beslutas fram. Det har varit viktigt att ha en bred majoritet bakom programmen för att näringslivet ska veta vad som gäller.
Genom det har programmen blivit rätt utsuddade. Det har funnits stora skillnader mellan partierna, främst Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra. När vi slagits för fler privata företag, en större privat sektor, försäljning av kommunala bolag, valfrihet och entreprenörskap, har de bromsat och sagt att den offentliga sektorns andel inte ska minska (d.v.s. om privat företagande ökar, ska den offentliga sektorn öka minst lika mycket...). De kramar kommunala bolag så långt att de ibland målar ut privata företag som närmast onda. Och deras syn på frihet, valfrihet och entreprenörskap tar stopp när det gäller den egna kommunens verksamheter.
Nu ska ett nytt näringslivspolitiskt program fram. Och nu är det nya kvastar som sopar. Nu handlar det inte om någon politisk beredning, eller politisk förankring. Oppositionen har blivit inbjuden till en (1) sammandragning tillsammans med näringslivsföreträdare för att komma med inspel... Det är de kommunala chefstjänstemännen som tar fram programmet, förankrar det hos majoriteten och drar igenom det i kommunstyrelsen. Var det tänkt i alla fall. På kommunstyrelsen i april fanns ett förslag till näringslivspolitiskt program framme för beslut. Oppositionen skulle få fem dagar på sig att läsa igenom och göra egna alternativ...
Jag gick i taket. Programmet gick inte ens att kopiera till de förtroendevalda som inte fanns med i kommunstyrelsen. Jag fick be om att få det på mail (istället för på paddan där dokument inte kan vidarebefordras) och kräva att programmet i vart fall skulle ut på remiss.
Nu får vi se vad som händer. Men själva sättet att ta fram ett näringslivspolitiskt program är ytterligare ett tecken på hur illa den nuvarande kommunledningen hanterar näringslivsfrågor. Borta är långsiktigheten. Borta är samförståndet. Borta är förankringsprocesserna. Hur ska näringslivet hantera insikten om att en majoritetsförändring är trolig efter nästa val?
Ansvaret vilar tungt på Lena Baastad och Lennart Bondeson. Som vanligt väljer de tystnad och beslut bakom stängda dörrar framför öppenhet och demokrati. Men på denna öppna blogg kan jag nu i alla fall berätta om 10 punkter för inriktningen av Folkpartiets näringslivspolitik:
- Tydligare valfrihetsperspektiv. Kommunen ska inte göra allt. Men det vi gör ska vi göra bättre. Och vi blir bättre genom att örebroarna kan välja mellan olika alternativ.
- Tydligare servicegarantier. Beslut ska fattas snabbt. Och beslut ska vara så billiga som möjligt. Onödig kommunal administration ska bort.
- Objektiva grunder för beslut. Idag berättar många företagare att det är först när Björn Sundin sagt ja som besluten kommer. Och Sundin är svår att nå för de flesta utanför den innersta kretsen. Väntetider på månader är inte sällsynta.
- En klar inriktning på ett framtidsinriktat näringsliv. Högt kompetensinnehåll. Universitetsanknutet. Internationellt fokus. Som exempel kan man ta framtidens omsorg. Äldreomsorg i framtiden handlar om service, teknik, robotik, IT. Men då kräver det en kommun som öppnar den egna verksamheten för alternativ.
- Ingen kommunal illojal konkurrens. Färre kommunala bolag. Tydligare ägardirektiv.
- Bättre upphandlingsregler. Upphandling anpassad till det lokala näringslivet, utan extrakrav på arbetsmarknadspolitik eller annat som ska hanteras via skattsedeln.
- Utmaningsrätt för kommunal verksamhet. Kommunen är inte alltid bäst på allt.
- Utökat samarbete med Örebro universitet. Kommunen kan och ska finansiera ett antal professurer och forskarmiljöer inom de sektorer vi vill bli starka.
- En kraftfull satsning på kunskapsmålen inom grundskola och gymnasieskola. Örebro SKA ha Sveriges bästa skola med Sveriges bästa lärare.
- Lägre kommunalskatt genom effektivare kommunal organisation med ökad kvalitet på välfärden.
För oss i Folkpartiet handlar därför den lokala näringslivspolitiken om en annan syn på näringslivet. Privat företagande är grunden för resurserna till välfärden, precis som den civila sektorn är grunden för välfärdens värderingar. Vi bejakar näringslivet. Vi bejakar de privata företagen. Vi bejakar ett starkare lokalt näringsliv. Vi öppnar kommunen för samarbete, samverkan och medverkan av privat näringsliv.
Det borde vara grunden för inte bara de fina orden i ett nytt program, utan också för den genomförda politiken. Dit har de styrande ännu en lång väg att gå...
Media: NA
2013-04-23
Näringslivsopolitik
Kommer just från KSU, KommunStyrelsensUtskott. Det leds av Lennart Bondeson (kd) och Lena Baastad (s) och har bland annat hand om näringslivsfrågor.
Den sista frågan på dagordningen handlade om det nya näringslivsprogrammet. Om ett program som ska göra Örebro bättre. Det behövs verkligen. Men frågan är om nya program gör susen?
De styrande politikerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har visat en förbluffande okänslighet inför näringslivets behov och intressen. Örebro växer, inte tack vare utan trots den nuvarande kommunledningen. Det är tur att det finns näringslivsgrenar som inte behöver en nära kontakt med Örebro kommun, eller som slipper att påverkas av den nuvarande kommunledningens politik.
För den är kontraproduktiv.
Några exempel:
Kommunen startar nya bolag på löpande band. Snart är deras omsättning en tredjedel av kommunens omsättning. Flera av bolagen agerar på den konkurrensutsatta marknaden. Flera har till uppgift att växa ytterligare. Det finns inget intresse från kommunledningen att sälja.
ÖBO lägger en död hand över bostadsproduktionen. Bolaget får inte sälja några fastigheter och inte heller höja hyrorna i den utsträckning man skulle behövt för att klara nybyggnation och renoveringsbehov. ÖBOs dominerande ställning gör det i princip omöjligt för privata hyresvärdar att bygga nytt idag.
Kommunledningen skapar upphandlingar som gynnar vissa. Upphandlingen av TruckStopbygget är det tydligaste exemplet, där ett kommunalråd ger direktiv att inte använda öppen upphandling utan riktar upphandlingen till en samarbetspartner. Men hela politiken med att ställa krav på bolag att genomföra arbetsmarknadsåtgärder för att komma i fråga som leverantörer, gynnar vissa på andras bekostnad.
Hanteringen av Storstenshöjden AB är skrämmande. Och om kommunalråden kan hantera en företagare så - hur hanterar de då andra? Är Storstenshöjden AB bara toppen på ett isberg, eller är det undantaget?
Den negativa inställningen till privata aktörer inom skola och äldreomsorg består. Just nu säger man upp Attendo, och vägrar teckna avtal för ett nytt boende. Frågan är vad som händer i framtiden? Kommer sossarnas gamla politik, med ett nej till allt privat, att slå igenom igen? Det verkar inte som om KD eller C bjuder något motstånd i alla fall.
En ouppmärksammad fråga är dialogen mellan näringsliv och kommunledning. Visst träffar kommunledningen vissa näringslivsföreträdare. Men varje vecka får jag höra en eller flera företagare som vittnar om hur svårt det är att komma i kontakt med kommunalråden. Kommunledningen har stängt in sig i Rådhuset och kommunicerar med hjälp av pressmeddelanden och de många kommunikatörerna man anställd.
Det är inte märkligt att näringsklimatet går åt det håll det går...
Vad vill då Folkpartiet?
Vi har en verktygslåda som är full. Och det handlar om allt från bolag till kommunalskatt. Låt mig peka på några av våra förslag:
Anpassa ÖBO till nutid och framtid. Fortsätt med försiktiga försäljningar. Använd pengarna till nybyggnation och renoveringar. Det stärker ÖBO, hyresgästerna och Örebro.
Säg ja till valfrihet inom förskola, skola och äldreomsorg. Privata utförare skapar en bredare bas och ökad kvalitet för föräldrar och barn, för unga och gamla. De skapar ett förändringstryck och ökar serviceekonomin.
Sälj eller avveckla de nya kommunala bolagen. Örebro ska inte konkurrera på vindkraftmarknaden. Inte heller på hotellmarknaden eller konferensmarknaden. Bredband fungerar bra även utan en kommunal koncerninblandning.
Öppna för fler utmaningar av kommunal verksamhet. Kommunen gör inte allt bäst själv. Det finns saker som Örebro kommun överhuvudtaget inte borde göra. Det kan de privata göra istället.
Förenkla upphandlingarna. Skapa ett upphandlingssystem som ger de små lokala företagarna en möjlighet att vara med och konkurrera. Låt inte bolagen betala dubbel skatt genom att ställa krav på alla möjliga extra inlägg i upphandlingarna, som arbetsmarknadsåtgärder och liknande.
Men framförallt handlar det om en annan syn på företag och företagande. När vi sålde några av ÖBOs fastigheter, drev socialdemokraterna en kampanj som fick de privata fastighetsägarna att likna monster som bara ville sina hyresgäster ont. När vi driver frågan om valfrihet och alternativ inom förskola, skola och äldreomsorg så driver socialdemokraterna en kampanj som får de privata företagen att likna elaka skattesmitare.
För oss i Folkpartiet är näringsliv och företagande grunden också till välfärden. De är de privata företagen som ger oss politiker den ekonomiska bas vi behöver för att kunna fördela välfärden jämlikt.
Örebro behöver en bättre näringslivspolitik. Det finns alla chanser att den politiken börjar grundläggas den 15 september 2014.
Media: NA, SR, SVT, DN, SVD
Annat: Svenskt näringsliv,
Den sista frågan på dagordningen handlade om det nya näringslivsprogrammet. Om ett program som ska göra Örebro bättre. Det behövs verkligen. Men frågan är om nya program gör susen?
De styrande politikerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har visat en förbluffande okänslighet inför näringslivets behov och intressen. Örebro växer, inte tack vare utan trots den nuvarande kommunledningen. Det är tur att det finns näringslivsgrenar som inte behöver en nära kontakt med Örebro kommun, eller som slipper att påverkas av den nuvarande kommunledningens politik.
För den är kontraproduktiv.
Några exempel:
Kommunen startar nya bolag på löpande band. Snart är deras omsättning en tredjedel av kommunens omsättning. Flera av bolagen agerar på den konkurrensutsatta marknaden. Flera har till uppgift att växa ytterligare. Det finns inget intresse från kommunledningen att sälja.
ÖBO lägger en död hand över bostadsproduktionen. Bolaget får inte sälja några fastigheter och inte heller höja hyrorna i den utsträckning man skulle behövt för att klara nybyggnation och renoveringsbehov. ÖBOs dominerande ställning gör det i princip omöjligt för privata hyresvärdar att bygga nytt idag.
Kommunledningen skapar upphandlingar som gynnar vissa. Upphandlingen av TruckStopbygget är det tydligaste exemplet, där ett kommunalråd ger direktiv att inte använda öppen upphandling utan riktar upphandlingen till en samarbetspartner. Men hela politiken med att ställa krav på bolag att genomföra arbetsmarknadsåtgärder för att komma i fråga som leverantörer, gynnar vissa på andras bekostnad.
Hanteringen av Storstenshöjden AB är skrämmande. Och om kommunalråden kan hantera en företagare så - hur hanterar de då andra? Är Storstenshöjden AB bara toppen på ett isberg, eller är det undantaget?
Den negativa inställningen till privata aktörer inom skola och äldreomsorg består. Just nu säger man upp Attendo, och vägrar teckna avtal för ett nytt boende. Frågan är vad som händer i framtiden? Kommer sossarnas gamla politik, med ett nej till allt privat, att slå igenom igen? Det verkar inte som om KD eller C bjuder något motstånd i alla fall.
En ouppmärksammad fråga är dialogen mellan näringsliv och kommunledning. Visst träffar kommunledningen vissa näringslivsföreträdare. Men varje vecka får jag höra en eller flera företagare som vittnar om hur svårt det är att komma i kontakt med kommunalråden. Kommunledningen har stängt in sig i Rådhuset och kommunicerar med hjälp av pressmeddelanden och de många kommunikatörerna man anställd.
Det är inte märkligt att näringsklimatet går åt det håll det går...
Vad vill då Folkpartiet?
Vi har en verktygslåda som är full. Och det handlar om allt från bolag till kommunalskatt. Låt mig peka på några av våra förslag:
Anpassa ÖBO till nutid och framtid. Fortsätt med försiktiga försäljningar. Använd pengarna till nybyggnation och renoveringar. Det stärker ÖBO, hyresgästerna och Örebro.
Säg ja till valfrihet inom förskola, skola och äldreomsorg. Privata utförare skapar en bredare bas och ökad kvalitet för föräldrar och barn, för unga och gamla. De skapar ett förändringstryck och ökar serviceekonomin.
Sälj eller avveckla de nya kommunala bolagen. Örebro ska inte konkurrera på vindkraftmarknaden. Inte heller på hotellmarknaden eller konferensmarknaden. Bredband fungerar bra även utan en kommunal koncerninblandning.
Öppna för fler utmaningar av kommunal verksamhet. Kommunen gör inte allt bäst själv. Det finns saker som Örebro kommun överhuvudtaget inte borde göra. Det kan de privata göra istället.
Förenkla upphandlingarna. Skapa ett upphandlingssystem som ger de små lokala företagarna en möjlighet att vara med och konkurrera. Låt inte bolagen betala dubbel skatt genom att ställa krav på alla möjliga extra inlägg i upphandlingarna, som arbetsmarknadsåtgärder och liknande.
Men framförallt handlar det om en annan syn på företag och företagande. När vi sålde några av ÖBOs fastigheter, drev socialdemokraterna en kampanj som fick de privata fastighetsägarna att likna monster som bara ville sina hyresgäster ont. När vi driver frågan om valfrihet och alternativ inom förskola, skola och äldreomsorg så driver socialdemokraterna en kampanj som får de privata företagen att likna elaka skattesmitare.
För oss i Folkpartiet är näringsliv och företagande grunden också till välfärden. De är de privata företagen som ger oss politiker den ekonomiska bas vi behöver för att kunna fördela välfärden jämlikt.
Örebro behöver en bättre näringslivspolitik. Det finns alla chanser att den politiken börjar grundläggas den 15 september 2014.
Media: NA, SR, SVT, DN, SVD
Annat: Svenskt näringsliv,
2013-03-21
Vad är det värt?
Hur mycket är en god lärare värd? Hur kan man värdera en pedagog när hon lyfter barn till nya kunskaper och ny bildning?
Hur hög lön ska en förskollärare ha? Vad är det värt att hon skapar trygga förhållanden, öppna sinnena för språk och samverkan hos barn med alla möjliga olika bakgrunder?
Kan en sjuksköterskas jobb värderas? Hur mycket betyder hennes roll i en äldreomsorg som har individen i centrum och tryggheten som grund?
Ska en socionom ha bättre lön? Ska vi värdera hennes arbete med de mest sårbara barnen högre?
I går ställde jag frågan på kommunfullmäktige, om hur den nya majoriteten prioriterar lönesättningen. Svaret från kommunstyrelseordföranden blev ett stort -------------- ingenting. Det finns någon form av prioritering, Men den bygger i huvudsak på frågan om hur kommunen just nu klarar av att rekrytera. Och hur prioriteringarna ser ut, vet ingen.
Socialdemokraterna har idag ingen tydlig beskrivning av vilka grupper av anställda de vill prioritera. De skriver inte ens att de vill åtgärda osakliga löneskillnader. Det är alltid någon annan, oftast någon tjänsteman, som har ansvaret, som prioriterar och som ser till att jobbet blir gjort.
Men i detta finns ett dubbelfel:
Innan 2007 fanns inte heller några tydliga politiska löneprioriteringar. Då skötte den socialdemokratiske kommunstyrelseordföranden allt själv från sitt rum. Nu finns en mindre grupp, kommunstyrelsens 3-personerspresidium, som har någon form av ansvar. Men vad de gör, om de gör någon och hur det gör det de eventuellt gör, vet ingen. Kanske är det en återgång till att kommunstyrelseordföranden egentligen tar alla beslut själv. Ingen vet. Inga politiska beslut fattas. Inget protokollförs.
För oss i Folkpartiet gäller något annat. När jag var ansvarig för den kommunala organisationen och för medarbetarna, skapade vi en tydlighet kring lönefrågan. Vi hade tre prioriterade områden:
Hur gick det? De osakliga löneskillnaderna fixade vi. De två andra misslyckades vi med. Varför?
Ett huvudskäl var att organisationen inte klarade det. Den var fortfarande fixerad vid det socialdemokratiska sättet att tänka. Individualiserade löner är svårt. Att premiera de bästa innebär att andra inte får lika mycket. Det kräver sina chefer. Och det fanns inte den chefskulturen.
På samma sätt var det med ökad lönespridning. Organisationskulturen i kommunen var (och är) fortfarande helt dominerad av det socialdemokratiska sättet att tänka. Precis som kommunstyrelseordföranden sade i fullmäktige igår, så tycker sossarna inte att lönespridning behövs. Och den synen satt i varenda vägg i hela kommunen.
De lärdomarna har jag tagit med mig. Det är bara att inse att om något ska bli gjort, måste det finnas tydliga politiska prioriteringar, tydliga politiska beslut, tydliga politiker som säger vad som förväntas av samtliga lönesättande chefer i hela kommunen, och tydliga politiskt förankrade riktlinjer till personalavdelningen.
Därför kan jag idag säga att när Folkpartiet åter finns som ett majoritetsparti i Örebro, så kommer vi att vara tydliga i våra prioriteringar:
En god lärare är värd mer. Hon som ser barnet när det hoppande kommer till sin första skoldag. Hon som får den trötta tonåringen att se meningen med glosorna och algebra. Hon som skapar liv och spänning i samhällskunskapens berättelser och naturkunskapens myller. Hon som öppnar dörren till kunskap och bildning, och förmår barnen och de unga att själva ta stegen igenom.
En bra förskollärare är värd mer. Hon som möter barnet utan språk och ger det sina första ord. Hon som ser barnet utan sociala sammanhang, och ger det de kontakter det behöver. Hon som ser föräldrarnas oro eller osäkerhet och fyller den med trygghet.
En bra sjuksköterska är värd mer. Hon som skapar livskvalitet för den gamla människan, hela livet, varje dag. Hon som ger trygghet och medmänsklig värme till såväl den gamla som de anhöriga. Hon som har kunskaper och förstår vad den gamla behöver, och hur man kan få livet att bli värt att leva även den sista tiden, med rätt mediciner, med rätt behandling, med den bästa omsorgen.
En bra socionom är värd mer. Hon som ser det trasiga barnet, hittar vägar att stötta och stödja, möta och lyssna. Hon som klarar av att visa på en annan, möjlig väg att gå för barnet, för den unga kvinnan, för familjen. Hon som öppnar en ny värld av nya möjligheter när allt annat har stängts.
Det finns ett parti i Örebro idag som säger att löneprioriteringar inte är politik. Inget kunde vara felaktigare.
Hur hög lön ska en förskollärare ha? Vad är det värt att hon skapar trygga förhållanden, öppna sinnena för språk och samverkan hos barn med alla möjliga olika bakgrunder?
Kan en sjuksköterskas jobb värderas? Hur mycket betyder hennes roll i en äldreomsorg som har individen i centrum och tryggheten som grund?
Ska en socionom ha bättre lön? Ska vi värdera hennes arbete med de mest sårbara barnen högre?
I går ställde jag frågan på kommunfullmäktige, om hur den nya majoriteten prioriterar lönesättningen. Svaret från kommunstyrelseordföranden blev ett stort -------------- ingenting. Det finns någon form av prioritering, Men den bygger i huvudsak på frågan om hur kommunen just nu klarar av att rekrytera. Och hur prioriteringarna ser ut, vet ingen.
Socialdemokraterna har idag ingen tydlig beskrivning av vilka grupper av anställda de vill prioritera. De skriver inte ens att de vill åtgärda osakliga löneskillnader. Det är alltid någon annan, oftast någon tjänsteman, som har ansvaret, som prioriterar och som ser till att jobbet blir gjort.
Men i detta finns ett dubbelfel:
- Örebro är en politiskt styrd organisation. Av våra skattepengar går mer än hälften till löner för våra anställda. Socialdemokraterna kan inte lämna över ansvaret för det till någon annan. Det är kommunstyrelsens ordförandes ansvar att både visa vilka prioriteringar som görs och ta ansvar för de gjorda prioriteringarna. Men icke så i Örebro.
- Löner är politik. Osakliga löneskillnader är något som idag upplevs som ojämställt. Om man åtgärdar det blir det jämställt. "not!" De osakliga löneskillnaderna mäts utifrån en upplevelse som den ser ut idag. Men kvinnolöner i offentlig sektor är generellt sett låga. Det finns en politisk uppgift att se till så dessa kvinnodominerade yrkesområden får högre löner. Det är politik. Det borde kommunstyrelsens ordförande bry sig om. Men icke så i Örebro.
Innan 2007 fanns inte heller några tydliga politiska löneprioriteringar. Då skötte den socialdemokratiske kommunstyrelseordföranden allt själv från sitt rum. Nu finns en mindre grupp, kommunstyrelsens 3-personerspresidium, som har någon form av ansvar. Men vad de gör, om de gör någon och hur det gör det de eventuellt gör, vet ingen. Kanske är det en återgång till att kommunstyrelseordföranden egentligen tar alla beslut själv. Ingen vet. Inga politiska beslut fattas. Inget protokollförs.
För oss i Folkpartiet gäller något annat. När jag var ansvarig för den kommunala organisationen och för medarbetarna, skapade vi en tydlighet kring lönefrågan. Vi hade tre prioriterade områden:
- Osakliga löneskillnader skulle åtgärdas årligen (kosta vad det kosta ville).
- Lönespridningen skulle öka. (Det måste finnas karriärvägar även i offentlig sektor!)
- Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning skulle prioriteras. (Lärare, förskollärare, sjuksköterskor, socionomer...)
Hur gick det? De osakliga löneskillnaderna fixade vi. De två andra misslyckades vi med. Varför?
Ett huvudskäl var att organisationen inte klarade det. Den var fortfarande fixerad vid det socialdemokratiska sättet att tänka. Individualiserade löner är svårt. Att premiera de bästa innebär att andra inte får lika mycket. Det kräver sina chefer. Och det fanns inte den chefskulturen.
På samma sätt var det med ökad lönespridning. Organisationskulturen i kommunen var (och är) fortfarande helt dominerad av det socialdemokratiska sättet att tänka. Precis som kommunstyrelseordföranden sade i fullmäktige igår, så tycker sossarna inte att lönespridning behövs. Och den synen satt i varenda vägg i hela kommunen.
De lärdomarna har jag tagit med mig. Det är bara att inse att om något ska bli gjort, måste det finnas tydliga politiska prioriteringar, tydliga politiska beslut, tydliga politiker som säger vad som förväntas av samtliga lönesättande chefer i hela kommunen, och tydliga politiskt förankrade riktlinjer till personalavdelningen.
Därför kan jag idag säga att när Folkpartiet åter finns som ett majoritetsparti i Örebro, så kommer vi att vara tydliga i våra prioriteringar:
En god lärare är värd mer. Hon som ser barnet när det hoppande kommer till sin första skoldag. Hon som får den trötta tonåringen att se meningen med glosorna och algebra. Hon som skapar liv och spänning i samhällskunskapens berättelser och naturkunskapens myller. Hon som öppnar dörren till kunskap och bildning, och förmår barnen och de unga att själva ta stegen igenom.
En bra förskollärare är värd mer. Hon som möter barnet utan språk och ger det sina första ord. Hon som ser barnet utan sociala sammanhang, och ger det de kontakter det behöver. Hon som ser föräldrarnas oro eller osäkerhet och fyller den med trygghet.
En bra sjuksköterska är värd mer. Hon som skapar livskvalitet för den gamla människan, hela livet, varje dag. Hon som ger trygghet och medmänsklig värme till såväl den gamla som de anhöriga. Hon som har kunskaper och förstår vad den gamla behöver, och hur man kan få livet att bli värt att leva även den sista tiden, med rätt mediciner, med rätt behandling, med den bästa omsorgen.
En bra socionom är värd mer. Hon som ser det trasiga barnet, hittar vägar att stötta och stödja, möta och lyssna. Hon som klarar av att visa på en annan, möjlig väg att gå för barnet, för den unga kvinnan, för familjen. Hon som öppnar en ny värld av nya möjligheter när allt annat har stängts.
Det finns ett parti i Örebro idag som säger att löneprioriteringar inte är politik. Inget kunde vara felaktigare.
2013-03-04
Barn eller bilar?
Folkpartiet i Örebro jobbar med en vision för staden. Vi vill att Örebro ska bli en ännu vackrare stad, med fler spännande hus, intressanta miljöer med levande kultur och handel. Vi vill att Örebro ska ha vackra och trygga parker och grönområden där äldre kan promenera och barn kan leka. Vi vill att det ska finnas möjlighet för många att hitta just sitt smultronställe i Örebro, oavsett om det handlar om ett café, en affärsgata, en parkmiljö, en scen eller något helt annat.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
2013-03-03
Värdelösa fiberbolag?
Den vägförening jag är medlem i har just investerat i fiber till huset. Med hjälp av EU får vi landsbygdsbor ungefär samma status på vårt bredband som stassarna. Visst kostar det en del, men det är det värt. Det DSL vi kör idag är inte speciellt roligt. Hastigheterna kommer sällan upp i det man betalar för.
Det är kommunala Stadsnät AB som står för fibern in i huset. Ett kommunalt bolag som har som uppgift att hantera fibernätet i kommunen, om inte någon privat gör det. Skillnaden är att Stadsnät inte har någon bindning till en leverantör, vi som kunder får fixa det själva. Valfrihet alltså. Liberalt och bra, eller?
Folkpartiet har alltid varit emot att kommunen ska ha ett stadsnätsbolag. Skälen har varit enkla: Det finns en privat marknad som fungerar. Det är osäkert om investeringarna är långsiktigt hållbara. Teknikutvecklingen kan komma att göra fibern värdelös.
Våra huvudmotståndare i detta har inte bara varit socialdemokraterna. Såväl moderater som kristdemokrater har varit anhängare av kommunala fiberbolag.
Kristdemokraterna i Örebro framstår allt mer som några av de största bolagskramarna i kommunen. Deras syn på öppenhet och demokrati kontra slutenhet och bolag framstår allt mer som ett spel för gallerierna. Utåt slåss de för öppenhet och demokrati. Men deras interna framfart vittnar mer om att de försöker flytta så många beslut som möjligt till bolag, där ingen insyn finns. Lennart Bondeson (kd) var exempelvis den som hårdast drev för att Västerbolaget skulle ha en tjänstemannastyrelse. När han nu fått backa på det, blir det en kristdemokrat som blir ordförande...
Har då Stadsnätsbolaget varit bra? Sanningen är väl den att bolagets historia har kantats av bekymmer. Ekonomin har varit skakig. Bara de låga räntorna har de senaste åren räddat resultaten. Bolaget har fått byta operatörer ett antal gånger och försäljningen har hackat. ÖBO har räddat sin koncernsyster - något som borde fått de privata att fundera kring hur kommunen jobbar med öppenhet och konkurrens...
Under vår tid försökte vi sälja bolaget. Och det fanns intresse från de privata. Men sanningen är den att buden som kom var så låga att en försäljning skulle kostat kommunen miljoner. Investeringarna som kommunen borgat för, var inte värda ens de nettokostnader de dragit.
Och nu kommer än större risker för att det kommunala bredbandsbolaget blir en förlustko. Teknikutvecklingen går, som alla vet, framåt. Just nu kommer det trådlösa 4G och redan planeras för både 5 och 6G med hastigheter som slår allt från fiberkramarna.
Kanske innebär ett kommande tekniksprång att fiberbolagen blir värdelösa. Frågan är vad som händer med det bolag som nu ägs av både Örebro och Kumla kommuner. Hur många hundra miljoner har investerats? Hur mycket är oavskrivet? Vad riskerar förlusterna att bli om fibern ersätts av trådlöst?
Det finns två skäl för att det offentliga inte ska äga bolag:
1) Alla kommunala bolag som agerar på en marknad där det finns privata alternativ, snedvrider konkurrensen. En kommun kan inte gå i konkurs, det finns alltid mer pengar. Ett kommunalt bolag agerar inte med samma avkastningskrav som ett privat, man kan alltid agera ickekommersiellt. ÖBO, Örebro Porten, Ånnaboda Konferens, Stadsnät - alla är på sina sätt konkurrenssnedvridande.
2) Kommunala politiker ska inte agera på riskmarknader med skattebetalarnas pengar. Om teknikutvecklingen går åt det håll det verkar, och fibern blir värdelös, kommer örebroarna att bli tvungna att hantera en förlust på hundratals miljoner. Det kommer direkt att slå mot vården, skolan och omsorgen.
Det finns faktiskt ett skäl till: Det är mycket sällan kommunpolitiker fattar vad det handlar om att styra ett bolag. Få kan läsa en resultat- eller balansräkning. Ännu färre fattar vad olika förändringar innebär. Mycket få har en koll på den marknad som bolaget agerar på. Politiker är helt enkelt rätt värdelösa styrelseledamöter i bolag. Det blir tjänstemännen som styr. Och det är fel ur alla möjliga demokratiska tankar.
Folkpartiet har en mycket restriktiv hållning till bolag som ägs av det offentliga. Det gäller såväl statliga som kommunala bolag. För den kommunala välfärdens, liksom för demokratins, skull vore det bättre om fler av oss fokuserade på förskolan och skolan, på äldreomsorgen och på miljön, än på kommunala bolag.
Media: SR
Det är kommunala Stadsnät AB som står för fibern in i huset. Ett kommunalt bolag som har som uppgift att hantera fibernätet i kommunen, om inte någon privat gör det. Skillnaden är att Stadsnät inte har någon bindning till en leverantör, vi som kunder får fixa det själva. Valfrihet alltså. Liberalt och bra, eller?
Folkpartiet har alltid varit emot att kommunen ska ha ett stadsnätsbolag. Skälen har varit enkla: Det finns en privat marknad som fungerar. Det är osäkert om investeringarna är långsiktigt hållbara. Teknikutvecklingen kan komma att göra fibern värdelös.
Våra huvudmotståndare i detta har inte bara varit socialdemokraterna. Såväl moderater som kristdemokrater har varit anhängare av kommunala fiberbolag.
Kristdemokraterna i Örebro framstår allt mer som några av de största bolagskramarna i kommunen. Deras syn på öppenhet och demokrati kontra slutenhet och bolag framstår allt mer som ett spel för gallerierna. Utåt slåss de för öppenhet och demokrati. Men deras interna framfart vittnar mer om att de försöker flytta så många beslut som möjligt till bolag, där ingen insyn finns. Lennart Bondeson (kd) var exempelvis den som hårdast drev för att Västerbolaget skulle ha en tjänstemannastyrelse. När han nu fått backa på det, blir det en kristdemokrat som blir ordförande...
Har då Stadsnätsbolaget varit bra? Sanningen är väl den att bolagets historia har kantats av bekymmer. Ekonomin har varit skakig. Bara de låga räntorna har de senaste åren räddat resultaten. Bolaget har fått byta operatörer ett antal gånger och försäljningen har hackat. ÖBO har räddat sin koncernsyster - något som borde fått de privata att fundera kring hur kommunen jobbar med öppenhet och konkurrens...
Under vår tid försökte vi sälja bolaget. Och det fanns intresse från de privata. Men sanningen är den att buden som kom var så låga att en försäljning skulle kostat kommunen miljoner. Investeringarna som kommunen borgat för, var inte värda ens de nettokostnader de dragit.
Och nu kommer än större risker för att det kommunala bredbandsbolaget blir en förlustko. Teknikutvecklingen går, som alla vet, framåt. Just nu kommer det trådlösa 4G och redan planeras för både 5 och 6G med hastigheter som slår allt från fiberkramarna.
Kanske innebär ett kommande tekniksprång att fiberbolagen blir värdelösa. Frågan är vad som händer med det bolag som nu ägs av både Örebro och Kumla kommuner. Hur många hundra miljoner har investerats? Hur mycket är oavskrivet? Vad riskerar förlusterna att bli om fibern ersätts av trådlöst?
Det finns två skäl för att det offentliga inte ska äga bolag:
1) Alla kommunala bolag som agerar på en marknad där det finns privata alternativ, snedvrider konkurrensen. En kommun kan inte gå i konkurs, det finns alltid mer pengar. Ett kommunalt bolag agerar inte med samma avkastningskrav som ett privat, man kan alltid agera ickekommersiellt. ÖBO, Örebro Porten, Ånnaboda Konferens, Stadsnät - alla är på sina sätt konkurrenssnedvridande.
2) Kommunala politiker ska inte agera på riskmarknader med skattebetalarnas pengar. Om teknikutvecklingen går åt det håll det verkar, och fibern blir värdelös, kommer örebroarna att bli tvungna att hantera en förlust på hundratals miljoner. Det kommer direkt att slå mot vården, skolan och omsorgen.
Det finns faktiskt ett skäl till: Det är mycket sällan kommunpolitiker fattar vad det handlar om att styra ett bolag. Få kan läsa en resultat- eller balansräkning. Ännu färre fattar vad olika förändringar innebär. Mycket få har en koll på den marknad som bolaget agerar på. Politiker är helt enkelt rätt värdelösa styrelseledamöter i bolag. Det blir tjänstemännen som styr. Och det är fel ur alla möjliga demokratiska tankar.
Folkpartiet har en mycket restriktiv hållning till bolag som ägs av det offentliga. Det gäller såväl statliga som kommunala bolag. För den kommunala välfärdens, liksom för demokratins, skull vore det bättre om fler av oss fokuserade på förskolan och skolan, på äldreomsorgen och på miljön, än på kommunala bolag.
Media: SR
2013-02-25
Dubbla budskap i Örebros äldreomsorg
Ibland blir man extra inspirerad som politiker. Ofta handlar det om tillfällen då medborgare tar kontakt för att ge feedback på möten, samtal eller artiklar. Idag är en sådan dag.
I Nerikes Allehanda idag finns en artikel av mig. Du kan läsa den här. Det är sällan jag fått så många positiva reaktioner på en artikel som denna. Det är roligt, men samtidigt oroande.
Flera av de kontakter jag fick idag var från äldre, från anhöriga och från medarbetare i äldreomsorgen. De beskrev en äldreomsorg som inte fungerar. De beskrev en äldreomsorg utan politisk styrning. Och de beskrev en politisk ledning som skriver fina ord i vackra dokument, men som i praktisk handling gör det omöjligt för medarbetarna att uppfylla politikernas krav.
Just nu pågår ett värdegrundsarbete för äldreomsorgen i Örebro kommun. Det är många fina och viktiga ord. Men samtidigt som detta arbete pågår, sparar politikerna kraftigt inom äldreomsorgen. Det får äldre, anhöriga och medarbetare att misströsta. De styrande politikernas dubbla budskap: gör mer och bättre men för mindre pengar, riskerar att slå tillbaka på dem själva.
Det finns ingen politisk ledning för Örebros äldreomsorg. Rasmus Persson (c), kommunalråd med huvudansvar för äldreomsorgen, har inget djupare intresse för frågan. Den verkar mer få hänga med för att den måste. Och Fisun Yavas (s) som är delansvarig just för äldreomsorg med goda tjänstemannakunskaper i frågan, ser ut att vara så hårt hållen av Lena Baastads ointresse och oprioritering av området att hon inte kan eller får göra något. Socialdemokraternas agenda handlar inte om en bättre äldreomsorg.
Dagens kommunledning är annars bra på att skriva fina ord och göra mediala utspel kring småpengar som satsas än hit och än dit. Och det är OK att göra det om spårtaxi, om pendeltåg, om idrottshallar eller om vindkraftverk. Men det fungerar inte för äldreomsorgen. Medarbetarna märker det direkt om det inte finns kontinuitet i styrningen. Och de äldre och deras anhöriga ser situationen varje dag. De inser snabbt att mångmiljonbesparingar inte vägs upp av att lite pengar återförs i projekt som verkar viktigare för det mediala genomslaget än för de gamla. Äldreomsorg är synnerligen opassande för kortsiktiga politiska utspel.
Äldreomsorg handlar om kontinuitet. Men i denna kontinuitet måste det finnas utrymme för utveckling, innovation och förnyelse. Det får inte vara så att politikerna ena dagen drar in 50 miljoner från området, för att nästa dag återföra en miljon med krav på att de äldre ska få vara ute. Det är inte kontinuitet. Det är inte utveckling eller förnyelse. Det är bara dålig äldrepolitik.
För mig som liberal, med den bakgrund och erfarenhet jag har från både det lokala och det nationella planet, finns det ett antal grundtema som den goda äldrepolitiken måste innehålla. Låt mig kort peka på dem:
Äldrepolitiken måste vara individualiserad. Du ska kunna vara individ hela ditt liv. Du ska kunna välja själv: var du vill bo, hur du vill bo, vem som ska stå för din service, din mattjänst, din omvårdnad eller omsorg. Frihet och valfrihet är självklara delar för oss alla, oavsett ålder.
Äldrepolitiken måste vara individcentrerad. Det handlar om att du ska få den vård eller den omsorg du behöver, utan att behöva bry dig om ifall det är kommunen eller landstinget som ger den. Alla resurser du behöver ska centreras kring dig som individ, inte i organisationen "landstinget" eller organisationen "kommunen". (Här är den förändringsobenägna socialdemokratiska landstingsledningen ett stort hinder)
Äldrepolitiken måste få tillräckligt med resurser. Det går att driva god äldreomsorg utan höga kostnader. Men för att nå dit krävs ett långsiktigt arbete kring verksamhetskultur, värderingar, medarbetarutveckling och en effektiv organisation. Örebros kommunledning har överhuvudtaget inte jobbat med dessa frågor. Man börjar i fel ände. Först sparar man, sen vill man förändra. Det man borde göra är att starta ett förändringsarbete och sedan bestämma om de frigjorda resurserna ska användas till ännu högre kvalitet, eller till att minska utgifterna och samla i ladorna för kommande utmaningar.
Äldrepolitik handlar om ledarskap. Det krävs politiska ledare som tar ansvar och pekar ut vägen. Men det krävs framförallt ledare och chefer på varje äldreboende, inom varje hemvårdsteam, som skapar den goda verksamhetskulturen som sätter varje enskild gammal människa i centrum, hela tiden, hela livet.
Äldrepolitik handlar om att prioritera. Socialdemokraterna och Centerpartiet i Örebro prioriterar inte bara betong före barn och gamla. De prioriterar också mängder av sysslolösa politiker och en stor administrativ överbyggnad före en god vård för de äldre. Vi liberaler prioriterar hellre fler självstyrande enheter, fler goda entreprenörer och ökad användning av valfrihetslagstiftningen, för den gamla människans skull.
Politik handlar om att våga stå för en tydlig politik, att peka ut vägen och att ta ansvar för den politik man driver. I dagens Örebro finns ingetdera när det gäller äldrepolitiken. Det kommer vi i Folkpartiet att ändra på. Örebros gamla är värd den bästa omsorgen som finns, den dag man behöver den.
I Nerikes Allehanda idag finns en artikel av mig. Du kan läsa den här. Det är sällan jag fått så många positiva reaktioner på en artikel som denna. Det är roligt, men samtidigt oroande.
Flera av de kontakter jag fick idag var från äldre, från anhöriga och från medarbetare i äldreomsorgen. De beskrev en äldreomsorg som inte fungerar. De beskrev en äldreomsorg utan politisk styrning. Och de beskrev en politisk ledning som skriver fina ord i vackra dokument, men som i praktisk handling gör det omöjligt för medarbetarna att uppfylla politikernas krav.
Just nu pågår ett värdegrundsarbete för äldreomsorgen i Örebro kommun. Det är många fina och viktiga ord. Men samtidigt som detta arbete pågår, sparar politikerna kraftigt inom äldreomsorgen. Det får äldre, anhöriga och medarbetare att misströsta. De styrande politikernas dubbla budskap: gör mer och bättre men för mindre pengar, riskerar att slå tillbaka på dem själva.
Det finns ingen politisk ledning för Örebros äldreomsorg. Rasmus Persson (c), kommunalråd med huvudansvar för äldreomsorgen, har inget djupare intresse för frågan. Den verkar mer få hänga med för att den måste. Och Fisun Yavas (s) som är delansvarig just för äldreomsorg med goda tjänstemannakunskaper i frågan, ser ut att vara så hårt hållen av Lena Baastads ointresse och oprioritering av området att hon inte kan eller får göra något. Socialdemokraternas agenda handlar inte om en bättre äldreomsorg.
Dagens kommunledning är annars bra på att skriva fina ord och göra mediala utspel kring småpengar som satsas än hit och än dit. Och det är OK att göra det om spårtaxi, om pendeltåg, om idrottshallar eller om vindkraftverk. Men det fungerar inte för äldreomsorgen. Medarbetarna märker det direkt om det inte finns kontinuitet i styrningen. Och de äldre och deras anhöriga ser situationen varje dag. De inser snabbt att mångmiljonbesparingar inte vägs upp av att lite pengar återförs i projekt som verkar viktigare för det mediala genomslaget än för de gamla. Äldreomsorg är synnerligen opassande för kortsiktiga politiska utspel.
Äldreomsorg handlar om kontinuitet. Men i denna kontinuitet måste det finnas utrymme för utveckling, innovation och förnyelse. Det får inte vara så att politikerna ena dagen drar in 50 miljoner från området, för att nästa dag återföra en miljon med krav på att de äldre ska få vara ute. Det är inte kontinuitet. Det är inte utveckling eller förnyelse. Det är bara dålig äldrepolitik.
För mig som liberal, med den bakgrund och erfarenhet jag har från både det lokala och det nationella planet, finns det ett antal grundtema som den goda äldrepolitiken måste innehålla. Låt mig kort peka på dem:
Äldrepolitiken måste vara individualiserad. Du ska kunna vara individ hela ditt liv. Du ska kunna välja själv: var du vill bo, hur du vill bo, vem som ska stå för din service, din mattjänst, din omvårdnad eller omsorg. Frihet och valfrihet är självklara delar för oss alla, oavsett ålder.
Äldrepolitiken måste vara individcentrerad. Det handlar om att du ska få den vård eller den omsorg du behöver, utan att behöva bry dig om ifall det är kommunen eller landstinget som ger den. Alla resurser du behöver ska centreras kring dig som individ, inte i organisationen "landstinget" eller organisationen "kommunen". (Här är den förändringsobenägna socialdemokratiska landstingsledningen ett stort hinder)
Äldrepolitiken måste få tillräckligt med resurser. Det går att driva god äldreomsorg utan höga kostnader. Men för att nå dit krävs ett långsiktigt arbete kring verksamhetskultur, värderingar, medarbetarutveckling och en effektiv organisation. Örebros kommunledning har överhuvudtaget inte jobbat med dessa frågor. Man börjar i fel ände. Först sparar man, sen vill man förändra. Det man borde göra är att starta ett förändringsarbete och sedan bestämma om de frigjorda resurserna ska användas till ännu högre kvalitet, eller till att minska utgifterna och samla i ladorna för kommande utmaningar.
Äldrepolitik handlar om ledarskap. Det krävs politiska ledare som tar ansvar och pekar ut vägen. Men det krävs framförallt ledare och chefer på varje äldreboende, inom varje hemvårdsteam, som skapar den goda verksamhetskulturen som sätter varje enskild gammal människa i centrum, hela tiden, hela livet.
Äldrepolitik handlar om att prioritera. Socialdemokraterna och Centerpartiet i Örebro prioriterar inte bara betong före barn och gamla. De prioriterar också mängder av sysslolösa politiker och en stor administrativ överbyggnad före en god vård för de äldre. Vi liberaler prioriterar hellre fler självstyrande enheter, fler goda entreprenörer och ökad användning av valfrihetslagstiftningen, för den gamla människans skull.
Politik handlar om att våga stå för en tydlig politik, att peka ut vägen och att ta ansvar för den politik man driver. I dagens Örebro finns ingetdera när det gäller äldrepolitiken. Det kommer vi i Folkpartiet att ändra på. Örebros gamla är värd den bästa omsorgen som finns, den dag man behöver den.
2013-02-21
Rudbeck igen (sossarnas missar fortsätter)
Blev kontaktad idag av en skolledare på en av kommunens gymnasieskolor. Skolledaren var upprörd över de förändringar av ersättningssystemen till gymnasieskolorna som socialdemokraterna nu beslutar om. Upplevelsen var att förändringarna baserades på de ekonomiska problem som Rudbecksskolan har, och har haft under många år.
Åter visar det sig vad socialdemokraternas galna vallöfte om att rädda Rudbecksskolan kostar. Tiotals miljoner har lagts och läggs fortfarande på renoveringar och ombyggnationer av skolorna. En skolflytt följs av en annan som följs av en annan som... utan någon koll på vart det leder. Det finns ännu inte någon analys av vad kostnaderna för vallöftet har blivit (man kan ju önska att någon journalist läste detta och fick en idé till ett scoop) och vad de riskerar att bli i framtiden. Frågan är om kommunen tjänat något överhuvudtaget på alla flyttar, och vilka onödiga kostnader socialdemokraterna dragit på skattebetalarna. Den som vill gräva ännu lite djupare kan fundera över vilka intäkter som kommunen gått miste om på denna resa.
Men detta är kanske inte det allvarligaste. Det finns fler bekymmer med det galna löftet. Låt mig peka på två:
Ett:
Sedan socialdemokraterna kommunaliserade vårdutbildningen (undersköterskeutbildningen) i början på 1990-talet har antalet utbildade varit långt lägre än vad vi behöver. Det fattas ungefär 10.000 undersköterskor per år. Svensk äldreomsorg klarar sig i alla fall, men är helt beroende av vuxenutbildningsinsatser. Frågan är hur länge det fungerar.
På Wadköpings Utbildningscenter fanns bra och anpassade lokaler för det Vårdcollege vi startade. Men efter flytten till Rudbeck saknas det mesta. Risken finns att ännu färre söker sig till en av de viktigaste utbildningarna vi har. Det galna löftet om att behålla en skola till vilket pris som helst bara för att man ville vinna ett val, visar sina många baksidor. Men det blir inte socialdemokraterna som får betala. Det är de unga som får en sämre utbildning, och det är de gamla som riskerar att inte få tillräckligt många utbildade omsorgsgivare.
Bryr sig Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson om det? Det verkar inte så. Valet är ju vunnet...
(Ett par andra problem är hur fordonsutbildningen fungerar och hur det är med barnen med autismspektrautmaningar. Återkommer till det i en annan blogg.)
Två:
Rudbecksskolans specialhantering har väckt känslor hos flera andra gymnasieskolor. Man upplever hur en skola särbehandlas och hur de andra får betala denna skolas problem. Det senaste förslaget är bara ytterligare ett exempel på detta. Thomas Esbjörnsson bär ett tungt ansvar för detta. Han har byggt in konflikter i den egna organisationen som riskerar att innebära att kraft som borde sättas på utveckling istället fokuseras på annat. Det är inget annat än uselt ledarskap från skolkommunalrådet.
Och denna utveckling riskerar att fortsätta. I Nerikes Allehanda kan vi läsa att Jensen gymnasiet vill flytta. Det innebär att stora delar av Rudbecksskolan töms. Det kommunala bolaget Örebro Porten AB får in mindre hyror och måste fundera över vad man ska göra med fastigheten. Samtidigt krävs omfattande renoveringar för att fastigheten ska fungera som skola. Det handlar om ytterligare tiotals miljoner kronor.
Men medan pengarna öses över en gymnasieskola får de andra anställnings- och inköpsstopp. Eleverna på Risbergska, på Karro, på Virginska, på Tullängen o.s.v. får betala för Baastads och Esbjörnssons ofinansierade vallöfte, där alla konsekvenser av beslutet hemlighölls. Före valet skulle inget behöva hända med någon annan gymnasieskola. Efter valet lades WUC ner, Virginska krympte ihop och nu ser vi ytterligare steg i det socialdemokratiska skolmoraset.
Nu får det räcka. Nu är det nog. Folkpartiet har hela tiden krävt en utredning av skolorganisationen såväl vad gäller grundskolorna som gymnasieskolorna. Socialdemokraterna har nekat. Istället har de handlat utan plan och utan strategier. Men nu måste en plan fram!
Före sommaren borde en ny plan för kommunens gymnasieskolor vara klar. Vilka skolor ska finnas kvar? Hur ska de dimensioneras? Hur ser vi på fler skolor med annan huvudman än kommunen och hur hanterar vi den ökade konkurrensen?
Ska vi kanske lägga ner och istället bygga nytt? Även fast utredningen inte är gjord (och jag tror inte den kommer att bli det med Esbjörnsson vid rodret) så tror jag att det vore lika bra att fortsätta med en nedläggning av Rudbecksskolan. Då kunde vi frigöra tiotals miljoner för nya byggrätter, miljoner som kan komma alla gymnasieelever till del. När elevantalet på gymnasieskolorna ökar lite kraftigare om något år är det sannolikt betydligt bättre att bygga den nya, flexibla och framtidsinriktade Rudbecksskolan någon annan stans.
Kanske vid universitetet?
Åter visar det sig vad socialdemokraternas galna vallöfte om att rädda Rudbecksskolan kostar. Tiotals miljoner har lagts och läggs fortfarande på renoveringar och ombyggnationer av skolorna. En skolflytt följs av en annan som följs av en annan som... utan någon koll på vart det leder. Det finns ännu inte någon analys av vad kostnaderna för vallöftet har blivit (man kan ju önska att någon journalist läste detta och fick en idé till ett scoop) och vad de riskerar att bli i framtiden. Frågan är om kommunen tjänat något överhuvudtaget på alla flyttar, och vilka onödiga kostnader socialdemokraterna dragit på skattebetalarna. Den som vill gräva ännu lite djupare kan fundera över vilka intäkter som kommunen gått miste om på denna resa.
Men detta är kanske inte det allvarligaste. Det finns fler bekymmer med det galna löftet. Låt mig peka på två:
Ett:
Sedan socialdemokraterna kommunaliserade vårdutbildningen (undersköterskeutbildningen) i början på 1990-talet har antalet utbildade varit långt lägre än vad vi behöver. Det fattas ungefär 10.000 undersköterskor per år. Svensk äldreomsorg klarar sig i alla fall, men är helt beroende av vuxenutbildningsinsatser. Frågan är hur länge det fungerar.
På Wadköpings Utbildningscenter fanns bra och anpassade lokaler för det Vårdcollege vi startade. Men efter flytten till Rudbeck saknas det mesta. Risken finns att ännu färre söker sig till en av de viktigaste utbildningarna vi har. Det galna löftet om att behålla en skola till vilket pris som helst bara för att man ville vinna ett val, visar sina många baksidor. Men det blir inte socialdemokraterna som får betala. Det är de unga som får en sämre utbildning, och det är de gamla som riskerar att inte få tillräckligt många utbildade omsorgsgivare.
Bryr sig Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson om det? Det verkar inte så. Valet är ju vunnet...
(Ett par andra problem är hur fordonsutbildningen fungerar och hur det är med barnen med autismspektrautmaningar. Återkommer till det i en annan blogg.)
Två:
Rudbecksskolans specialhantering har väckt känslor hos flera andra gymnasieskolor. Man upplever hur en skola särbehandlas och hur de andra får betala denna skolas problem. Det senaste förslaget är bara ytterligare ett exempel på detta. Thomas Esbjörnsson bär ett tungt ansvar för detta. Han har byggt in konflikter i den egna organisationen som riskerar att innebära att kraft som borde sättas på utveckling istället fokuseras på annat. Det är inget annat än uselt ledarskap från skolkommunalrådet.
Och denna utveckling riskerar att fortsätta. I Nerikes Allehanda kan vi läsa att Jensen gymnasiet vill flytta. Det innebär att stora delar av Rudbecksskolan töms. Det kommunala bolaget Örebro Porten AB får in mindre hyror och måste fundera över vad man ska göra med fastigheten. Samtidigt krävs omfattande renoveringar för att fastigheten ska fungera som skola. Det handlar om ytterligare tiotals miljoner kronor.
Men medan pengarna öses över en gymnasieskola får de andra anställnings- och inköpsstopp. Eleverna på Risbergska, på Karro, på Virginska, på Tullängen o.s.v. får betala för Baastads och Esbjörnssons ofinansierade vallöfte, där alla konsekvenser av beslutet hemlighölls. Före valet skulle inget behöva hända med någon annan gymnasieskola. Efter valet lades WUC ner, Virginska krympte ihop och nu ser vi ytterligare steg i det socialdemokratiska skolmoraset.
Nu får det räcka. Nu är det nog. Folkpartiet har hela tiden krävt en utredning av skolorganisationen såväl vad gäller grundskolorna som gymnasieskolorna. Socialdemokraterna har nekat. Istället har de handlat utan plan och utan strategier. Men nu måste en plan fram!
Före sommaren borde en ny plan för kommunens gymnasieskolor vara klar. Vilka skolor ska finnas kvar? Hur ska de dimensioneras? Hur ser vi på fler skolor med annan huvudman än kommunen och hur hanterar vi den ökade konkurrensen?
Ska vi kanske lägga ner och istället bygga nytt? Även fast utredningen inte är gjord (och jag tror inte den kommer att bli det med Esbjörnsson vid rodret) så tror jag att det vore lika bra att fortsätta med en nedläggning av Rudbecksskolan. Då kunde vi frigöra tiotals miljoner för nya byggrätter, miljoner som kan komma alla gymnasieelever till del. När elevantalet på gymnasieskolorna ökar lite kraftigare om något år är det sannolikt betydligt bättre att bygga den nya, flexibla och framtidsinriktade Rudbecksskolan någon annan stans.
Kanske vid universitetet?
2013-01-28
Rätt till delade turer???
Idag rapporterar SR Örebro om hur många medarbetare inom kommunerna som jobbar delade turer. Enkelt sagt handlar det om medarbetare, främst inom äldreomsorgen, som får jobba några timmar på morgonen, vara lediga över lunch och tidig eftermiddag, för att sedan jobba kväll.
I de flesta andra arbeten accepterar man inte den situationen. Men inom vården är den regelmässig. Det finns ett antal skäl för att detta sker. Låt mig lista några, men också några liberala lösningar:
Äldreomsorgen har traditionellt sett haft sjukvårdens organisation som "förebild". Det är inte för inte som medarbetarna inom äldreomsorgen är sjuksköterskor och undersköterskor. Men denna koppling till vården är ett bekymmer. Det finns få områden som så snabbt plockar av människan hennes identitet som sjukvården. I vården begränsas din egenmakt. Du blir en av många patienter i ett patientkollektiv.
Detta har följt med in i äldreomsorgen. Under lång tid var äldreomsorgen kollektiviserande. Och fortfarande sitter det alldeles för ofta i väggarna. Det räcker med att se hur en vanlig dag på ett vanligt äldreboende ser ut. Man går upp samtidigt, äter samtidigt, går och lägger sig samtidigt. Då krävs det mest personal kl 7.30, 12.00 och 19.00.
Med ett sådant synsätt blir också personalbemanningen problematisk. Om alla ska gå upp samtidigt och gå och lägga sig samtidigt, krävs personal då. Men på förmiddagen och eftermiddagen sker mindre och färre medarbetare behövs. Lösningen blir delade turer.
Men runt om i Sverige pågår en liberalisering och individualisering av äldreomsorgen. Allt oftare söker man efter den gamlas vilja och önskemål med sitt liv. Frågor som: När vill du vakna? När brukar du äta och fika? Hur ser din bästa kväll ut? blir självklara. Och de goda exemplen visar att individer vill olika, även när man är 85 år gammal och sjuk.
Om vi när vi blir gamla får stiga upp när vi vill, en del kl 5, andra kl 10, och lägga oss efter en inehållsrik kväll som innehåller det vi vill, en del kl 6 andra 22.45, kommer personalbemanningen att se annorlunda ut.
Även i en så lång blogg som detta, blir resonemanget förenklat. Men synen på den gamla människan som individ, oavsett ålder, demens, fysisk styrka, och så vidare, spelar också roll för bemanningen. Och det är politikens ansvar att se till så en sådan syn kommer på plats.
Här har Örebro en mycket lång väg att vandra. Framförallt socialdemokraterna, med deras nästan religiösa motstånd mot alternativ, har ett överhetsperspektiv och fortsätter att kollektivisera de äldre. Men även de övriga kommunledningspartierna har saknat drivkrafter för individualisering, valfrihet och förnyelse.
Istället har man inriktat sig på något helt annat. En ovillkorlig rätt till heltider.
Jag har full förståelse för jämställdhetsaspekten på heltider. Det är i huvudsak i de kvinnodominerade yrkena som deltider finns. Det är kvinnor som tjänar mindre genom att tvingas jobba heltider, som får sämre pension och sämre livsvillkor.
Men fråga är ändå om den ovillkorliga rätten till heltider är rätt väg att gå.
När vi jobbade med frågan under vår kommunledningstid, landade vi istället i att söka att anpassa arbetet efter arbetstagarnas vilja. Ser man vad det innebar, ökade arbetstiderna inom de kvinnodominerade yrkena, medan de minskade något inom den mansdominerade tekniska/samhällsbyggnadssektorn. Ökningen av sysselsättningsgraden i de kvinnodominerade yrkesgrupperna var för liten och för långsam, men förändringar av personalpolitik tar tid.
Vi undersökte också vad en ovillkorlig rätt till heltid skulle kosta. Svaret blev rätt överraskande. Kostnaden för kommunen skulle bli upp emot 250 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Och då innebar det ändå att vi inte tog bort alla delade turer, alla delade arbetsplatser, eller undvek alla tidsbegränsade anställningar.
Om jag var ansvarig för Örebro kommuns politik skulle jag då fundera ett par gånger.
Dels kring jämställdheten, men i en vidare mening. Är det rätt väg att gå att enbart fokusera på rätten till heltider? Eller skulle de 250 miljonerna att göra större nytta genom att höja löneläget totalt sett? Är jämställdheten bara en personalfråga? Nej - jämställheten innebär också att den gamla kvinnan på äldreboendet får en individanpassad omsorg, byggd på jämställdhetens grund.
Dels kring rekryteringspolitiken. Vi vet att vi har stora problem med rekryteringen av omvårdnadspersonal. Det utbildas knappt 10.000 färre undersköterskor än behovet varje år. Vi klarar oss tack vare vuxenutbildningens insatser. Hur skapar vi attraktiva arbeten i framtiden inom äldreomsorgen? Är det bara genom heltider, eller måste man se det ur ett större perspektiv? Handlar det inte lika mycket om totala lönenivåer, om var, hur och när man ska jobba, om möjlighet att välja arbetsgivare, om möjlighet att påverka på arbetsplatsen, om karriärvägar, och så vidare.
För mig är det självklart att socialdemokraternas ovillkorliga rätt till heltid, riskerar att skapa större problem än vad den löser. Delade turer och stora utgiftsökningar utan motvarande kvalitetshöjningar är bara ett par av dessa problem.
Men framförallt handlar det om vem vi är till för. Politikens uppgift är att värna medborgarna. Det är den gamla kvinnans välfärd som är vår utmaning. Det är den unga tjejens trygghet och bildning som är vårt uppdrag. Politiken kan aldrig bli företrädare för en eller flera medarbetarorganisationer för att driva deras politik som sin.
Och framförallt måste man vara tydlig i vad olika politiska utspel egentligen innebär. Delade turer kommer knappast att innebära vare sig ökad trivsel, ökad attraktionskraft, ökad vilja till heltider eller ökad jämställdhet.
Media: SR Örebro
I de flesta andra arbeten accepterar man inte den situationen. Men inom vården är den regelmässig. Det finns ett antal skäl för att detta sker. Låt mig lista några, men också några liberala lösningar:
Äldreomsorgen har traditionellt sett haft sjukvårdens organisation som "förebild". Det är inte för inte som medarbetarna inom äldreomsorgen är sjuksköterskor och undersköterskor. Men denna koppling till vården är ett bekymmer. Det finns få områden som så snabbt plockar av människan hennes identitet som sjukvården. I vården begränsas din egenmakt. Du blir en av många patienter i ett patientkollektiv.
Detta har följt med in i äldreomsorgen. Under lång tid var äldreomsorgen kollektiviserande. Och fortfarande sitter det alldeles för ofta i väggarna. Det räcker med att se hur en vanlig dag på ett vanligt äldreboende ser ut. Man går upp samtidigt, äter samtidigt, går och lägger sig samtidigt. Då krävs det mest personal kl 7.30, 12.00 och 19.00.
Med ett sådant synsätt blir också personalbemanningen problematisk. Om alla ska gå upp samtidigt och gå och lägga sig samtidigt, krävs personal då. Men på förmiddagen och eftermiddagen sker mindre och färre medarbetare behövs. Lösningen blir delade turer.
Men runt om i Sverige pågår en liberalisering och individualisering av äldreomsorgen. Allt oftare söker man efter den gamlas vilja och önskemål med sitt liv. Frågor som: När vill du vakna? När brukar du äta och fika? Hur ser din bästa kväll ut? blir självklara. Och de goda exemplen visar att individer vill olika, även när man är 85 år gammal och sjuk.
Om vi när vi blir gamla får stiga upp när vi vill, en del kl 5, andra kl 10, och lägga oss efter en inehållsrik kväll som innehåller det vi vill, en del kl 6 andra 22.45, kommer personalbemanningen att se annorlunda ut.
Även i en så lång blogg som detta, blir resonemanget förenklat. Men synen på den gamla människan som individ, oavsett ålder, demens, fysisk styrka, och så vidare, spelar också roll för bemanningen. Och det är politikens ansvar att se till så en sådan syn kommer på plats.
Här har Örebro en mycket lång väg att vandra. Framförallt socialdemokraterna, med deras nästan religiösa motstånd mot alternativ, har ett överhetsperspektiv och fortsätter att kollektivisera de äldre. Men även de övriga kommunledningspartierna har saknat drivkrafter för individualisering, valfrihet och förnyelse.
Istället har man inriktat sig på något helt annat. En ovillkorlig rätt till heltider.
Jag har full förståelse för jämställdhetsaspekten på heltider. Det är i huvudsak i de kvinnodominerade yrkena som deltider finns. Det är kvinnor som tjänar mindre genom att tvingas jobba heltider, som får sämre pension och sämre livsvillkor.
Men fråga är ändå om den ovillkorliga rätten till heltider är rätt väg att gå.
När vi jobbade med frågan under vår kommunledningstid, landade vi istället i att söka att anpassa arbetet efter arbetstagarnas vilja. Ser man vad det innebar, ökade arbetstiderna inom de kvinnodominerade yrkena, medan de minskade något inom den mansdominerade tekniska/samhällsbyggnadssektorn. Ökningen av sysselsättningsgraden i de kvinnodominerade yrkesgrupperna var för liten och för långsam, men förändringar av personalpolitik tar tid.
Vi undersökte också vad en ovillkorlig rätt till heltid skulle kosta. Svaret blev rätt överraskande. Kostnaden för kommunen skulle bli upp emot 250 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Och då innebar det ändå att vi inte tog bort alla delade turer, alla delade arbetsplatser, eller undvek alla tidsbegränsade anställningar.
Om jag var ansvarig för Örebro kommuns politik skulle jag då fundera ett par gånger.
Dels kring jämställdheten, men i en vidare mening. Är det rätt väg att gå att enbart fokusera på rätten till heltider? Eller skulle de 250 miljonerna att göra större nytta genom att höja löneläget totalt sett? Är jämställdheten bara en personalfråga? Nej - jämställheten innebär också att den gamla kvinnan på äldreboendet får en individanpassad omsorg, byggd på jämställdhetens grund.
Dels kring rekryteringspolitiken. Vi vet att vi har stora problem med rekryteringen av omvårdnadspersonal. Det utbildas knappt 10.000 färre undersköterskor än behovet varje år. Vi klarar oss tack vare vuxenutbildningens insatser. Hur skapar vi attraktiva arbeten i framtiden inom äldreomsorgen? Är det bara genom heltider, eller måste man se det ur ett större perspektiv? Handlar det inte lika mycket om totala lönenivåer, om var, hur och när man ska jobba, om möjlighet att välja arbetsgivare, om möjlighet att påverka på arbetsplatsen, om karriärvägar, och så vidare.
För mig är det självklart att socialdemokraternas ovillkorliga rätt till heltid, riskerar att skapa större problem än vad den löser. Delade turer och stora utgiftsökningar utan motvarande kvalitetshöjningar är bara ett par av dessa problem.
Men framförallt handlar det om vem vi är till för. Politikens uppgift är att värna medborgarna. Det är den gamla kvinnans välfärd som är vår utmaning. Det är den unga tjejens trygghet och bildning som är vårt uppdrag. Politiken kan aldrig bli företrädare för en eller flera medarbetarorganisationer för att driva deras politik som sin.
Och framförallt måste man vara tydlig i vad olika politiska utspel egentligen innebär. Delade turer kommer knappast att innebära vare sig ökad trivsel, ökad attraktionskraft, ökad vilja till heltider eller ökad jämställdhet.
Media: SR Örebro
2013-01-23
Vad vill sossarna med skolan?
Läser med häpnad Thomas Esbjörnssons blogg. Och inte bara bloggen utan även den debattartikel han och hans två koalitionsbröder, Anders Hagström (kd) och Per-Åke Sörman (c) levererar i dagens Nerikes Allehanda. Det verkar som om socialdemokraterna drabbats av panik när det börjar märkas vad deras besparingar på välfärden innebär. Tonläget är högt och personangreppen haglar. Idag drabbas Karolina Wallström (fp) av de tre herrarnas vrede för att hon påpekat det vi alla ser - barn med särskilda behov riskerar att bli utan det stöd de har laglig rätt att få när socialdemokraterna sparar på skolan.
Det är därför kanske inte så märkligt att Esbjörnsson tar i med storsläggan. I bloggen är det inte Karolina Wallström som är problemet. Istället är det utbildningsministern, Jan Björklund, jag och Folkpartiet som orsakar de problem som skolan står inför i Örebro.
Esbjörnsson skriver i sin blogg: Här i Örebro har vi bestämt oss för att sluta vänta på att Jan Björklund ska komma med någon mirakelmedicin för skolan. Den kommer inte att komma. Istället tar vi tag i arbetet med skolutveckling själva.
Visst låter det bra. Men vad innebär det i praktiken? Esbjörnsson nämner inte detta med ett enda ord i sin blogg. Inte ett enda ord om vad socialdemokraterna vill och gör med skolan i Örebro. INTE ETT ENDA ORD! Och jag förstår honom. För vad har de gjort (i avvaktan på Jan Björklunds mirakelmedicin)?
Folkpartiet och utbildningsministern reformerar skolan i snabb takt, en takt som är nödvändig efter årtionden av socialdemokratiskt skolförfall. En del tycker att det går för snabbt, att åtgärderna är för många, att det räcker nu. Men det krävs mer för att återta Sveriges position som kunskapsnation. Och Jan Björklund jobbar på. Det är bra.
På lokalplanet gör vi vad vi kan. Vi satsar mer pengar på förskola och skola. Vi ökar läraryrkets status och avsätter pengar till höjda lärarlöner. Vi fokuserar på kunskap och bildning, kräver bättre uppföljning och tydligare utvärderingar av skolorna. Vi ger makten över klassrummen till lärarna, och kräver att politikernas inflytande över lärarnas vardagsarbete ska minska. Vi tror på lärare och rektorer som de viktigaste krafterna för en bättre skola. Vi ökar samarbetet med universitetet och stärker Örebro som forskningsmiljö.
Och vad gör då Thomas Esbjörnsson och hans socialdemokrater för att kompensera för Jan Björklunds "misslyckande"?
Socialdemokraterna sparade på skolan 2012. Det innebar nödstopp, inköpsstopp, anställningsstopp och elevflyttar hit och dit.
Socialdemokraterna sparade så mycket så att många skolor inte klarade av sina uppdrag utan att spränga budgeten. Skola efter skola visar underskott 2012. Än vet vi inte hur stora underskotten är. Men Gymnasienämnden har flaggat för i storleksordningen 20 miljoner kronor, och Skolnämnd Sydost för 6 miljoner kronor.
Socialdemokraterna fortsätter besparingarna 2013. Förutom att spara in underskottet för 2012, saknas minst 25 miljoner kronor för att skolorna ska klara av sina uppdrag 2013. Skolområdet riskerar att behöva spara 50, 60, 70 miljoner kronor 2013 om de siffror som hittills presenterats inte förändras fram till bokslutet presenteras.
Socialdemokraternas vallöfte om att "rädda" Rudbecksskolan har inneburit omfattande skolflyttar, försämrad undervisning och stora kostnader. Vad slutnotan blir för investeringarna i Rudbecksskolan är ännu inte klart. Men utifrån min position i styrelsen för Örebro Porten AB (som äger skolan) finns det en risk att kostnaderna närmar sig 100 miljoner innan allt är klart. Pengar som kastats i sjön eftersom det fanns alternativ som inte kostade något...
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att han inte har något ansvar för lönebildningen för lärarna utan det bara är ett ansvar för SKL som arbetsgivarorganisation. Det är rätt märkligt... När lönerna till slut är färdigförhandlade lokalt får lärarna 4,4 %, men lönekompensationen beräknas bara på 4,2 %. Ytterligare besparingar blir följden.
Socialdemokraternas politik innebär att flera föräldrar med barn i behov av stöd berättar för oss folkpartister att de inte får det stöd deras barn behöver, eftersom skolledarna tvingas spara för att klara en för liten budgettilldelning istället för att följa skollagens oeftergivliga krav. Barn SKA få det stöd de behöver. Det kan man inte förhandla bort (om man inte är socialdemokrat, kristdemokrat eller centerpartist i Örebro, alltså...).
Thomas Esbjörnssons resonemang är märkligt. Först skyller han allt på Folkpartiet och på vår utbildningsminister. Sedan påstår han att han lokalt kompenserar för detta folkpartistiska misslyckande. Men hela hans politik har hittills gått ut på att spara ännu mer på skolorna. Snacka om "antikompensation"!
Thomas Esbjörnsson försöker sig sedan på något märkligt resonemang kring klasstorlekar för att försöka förklara varför lärartätheten sjunker så kraftigt under hans ledning. Jag gissar att det är fler än jag som har svårt att hänga med i vad hans slutsats är, annat än han nog talar sanning när han skriver: "Hur verkligheten i klassrummet ser ut bakom dessa siffror vet vi inte..."
Fakta talar annars sitt klara språk. Lärartätheten sjunker kraftigt, liksom antalet pedagogiskt utbildade per 100 elever, minus 6 % sedan 2010! Och det i en situation där elevantalet minskat eller legat stabilt. Det naturliga i en sådan situation vore annars att lärartätheten skulle öka när elevkullarna (på gymnasiet) minskar, eftersom det ofta är svårt att anpassa en organisation som behöver krympa. Men Thomas Esbjörnsson och socialdemokraterna i Örebro lyckas minska antalet lärare snabbare än elevkullarnas förändring. Det är en tydlig effekt av hur de prioriterar. Betong och asfalt är socialdemokratisk politik. Barn och gamla får stå tillbaka.
Jag är säker på att Jan Björklund är en betydligt bättre utbildningsminister än vad Thomas Esbjörnsson är som utbildningskommunalråd. Och att Folkpartiets skolpolitik hänger ihop nationellt och lokalt är självklart.
Men när socialdemokrterna nationellt talar om alla möjliga skolsatsningar, visar Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad med önskvärd tydlighet vad de fina orden betyder i verkligheten. När de får makten prioriteras skolan ner. Och de svagaste får stå för notan.
Media: SR
Det är därför kanske inte så märkligt att Esbjörnsson tar i med storsläggan. I bloggen är det inte Karolina Wallström som är problemet. Istället är det utbildningsministern, Jan Björklund, jag och Folkpartiet som orsakar de problem som skolan står inför i Örebro.
Esbjörnsson skriver i sin blogg: Här i Örebro har vi bestämt oss för att sluta vänta på att Jan Björklund ska komma med någon mirakelmedicin för skolan. Den kommer inte att komma. Istället tar vi tag i arbetet med skolutveckling själva.
Visst låter det bra. Men vad innebär det i praktiken? Esbjörnsson nämner inte detta med ett enda ord i sin blogg. Inte ett enda ord om vad socialdemokraterna vill och gör med skolan i Örebro. INTE ETT ENDA ORD! Och jag förstår honom. För vad har de gjort (i avvaktan på Jan Björklunds mirakelmedicin)?
Folkpartiet och utbildningsministern reformerar skolan i snabb takt, en takt som är nödvändig efter årtionden av socialdemokratiskt skolförfall. En del tycker att det går för snabbt, att åtgärderna är för många, att det räcker nu. Men det krävs mer för att återta Sveriges position som kunskapsnation. Och Jan Björklund jobbar på. Det är bra.
På lokalplanet gör vi vad vi kan. Vi satsar mer pengar på förskola och skola. Vi ökar läraryrkets status och avsätter pengar till höjda lärarlöner. Vi fokuserar på kunskap och bildning, kräver bättre uppföljning och tydligare utvärderingar av skolorna. Vi ger makten över klassrummen till lärarna, och kräver att politikernas inflytande över lärarnas vardagsarbete ska minska. Vi tror på lärare och rektorer som de viktigaste krafterna för en bättre skola. Vi ökar samarbetet med universitetet och stärker Örebro som forskningsmiljö.
Och vad gör då Thomas Esbjörnsson och hans socialdemokrater för att kompensera för Jan Björklunds "misslyckande"?
Socialdemokraterna sparade på skolan 2012. Det innebar nödstopp, inköpsstopp, anställningsstopp och elevflyttar hit och dit.
Socialdemokraterna sparade så mycket så att många skolor inte klarade av sina uppdrag utan att spränga budgeten. Skola efter skola visar underskott 2012. Än vet vi inte hur stora underskotten är. Men Gymnasienämnden har flaggat för i storleksordningen 20 miljoner kronor, och Skolnämnd Sydost för 6 miljoner kronor.
Socialdemokraterna fortsätter besparingarna 2013. Förutom att spara in underskottet för 2012, saknas minst 25 miljoner kronor för att skolorna ska klara av sina uppdrag 2013. Skolområdet riskerar att behöva spara 50, 60, 70 miljoner kronor 2013 om de siffror som hittills presenterats inte förändras fram till bokslutet presenteras.
Socialdemokraternas vallöfte om att "rädda" Rudbecksskolan har inneburit omfattande skolflyttar, försämrad undervisning och stora kostnader. Vad slutnotan blir för investeringarna i Rudbecksskolan är ännu inte klart. Men utifrån min position i styrelsen för Örebro Porten AB (som äger skolan) finns det en risk att kostnaderna närmar sig 100 miljoner innan allt är klart. Pengar som kastats i sjön eftersom det fanns alternativ som inte kostade något...
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att han inte har något ansvar för lönebildningen för lärarna utan det bara är ett ansvar för SKL som arbetsgivarorganisation. Det är rätt märkligt... När lönerna till slut är färdigförhandlade lokalt får lärarna 4,4 %, men lönekompensationen beräknas bara på 4,2 %. Ytterligare besparingar blir följden.
Socialdemokraternas politik innebär att flera föräldrar med barn i behov av stöd berättar för oss folkpartister att de inte får det stöd deras barn behöver, eftersom skolledarna tvingas spara för att klara en för liten budgettilldelning istället för att följa skollagens oeftergivliga krav. Barn SKA få det stöd de behöver. Det kan man inte förhandla bort (om man inte är socialdemokrat, kristdemokrat eller centerpartist i Örebro, alltså...).
Thomas Esbjörnssons resonemang är märkligt. Först skyller han allt på Folkpartiet och på vår utbildningsminister. Sedan påstår han att han lokalt kompenserar för detta folkpartistiska misslyckande. Men hela hans politik har hittills gått ut på att spara ännu mer på skolorna. Snacka om "antikompensation"!
Thomas Esbjörnsson försöker sig sedan på något märkligt resonemang kring klasstorlekar för att försöka förklara varför lärartätheten sjunker så kraftigt under hans ledning. Jag gissar att det är fler än jag som har svårt att hänga med i vad hans slutsats är, annat än han nog talar sanning när han skriver: "Hur verkligheten i klassrummet ser ut bakom dessa siffror vet vi inte..."
Fakta talar annars sitt klara språk. Lärartätheten sjunker kraftigt, liksom antalet pedagogiskt utbildade per 100 elever, minus 6 % sedan 2010! Och det i en situation där elevantalet minskat eller legat stabilt. Det naturliga i en sådan situation vore annars att lärartätheten skulle öka när elevkullarna (på gymnasiet) minskar, eftersom det ofta är svårt att anpassa en organisation som behöver krympa. Men Thomas Esbjörnsson och socialdemokraterna i Örebro lyckas minska antalet lärare snabbare än elevkullarnas förändring. Det är en tydlig effekt av hur de prioriterar. Betong och asfalt är socialdemokratisk politik. Barn och gamla får stå tillbaka.
Jag är säker på att Jan Björklund är en betydligt bättre utbildningsminister än vad Thomas Esbjörnsson är som utbildningskommunalråd. Och att Folkpartiets skolpolitik hänger ihop nationellt och lokalt är självklart.
Men när socialdemokrterna nationellt talar om alla möjliga skolsatsningar, visar Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad med önskvärd tydlighet vad de fina orden betyder i verkligheten. När de får makten prioriteras skolan ner. Och de svagaste får stå för notan.
Media: SR
2013-01-20
De sparar på våra unga (också...)
Socialdemokraternas tydliga prioriteringar, besparingar på välfärden och satsningar på asfalt och betong, har varit den bärande delen i den oklara trepartikombination som styr Örebro. Och det är ganska självklart att det blivit så. Den koalition som styr nu hålls inte samman av något annat än maktbegär. Och då de ideologiska skillnaderna inom välfärdsområdet är betydligt större än inom betong-området, blir den enklaste vägen att satsa på oideologisk asfalt än ideologisk skola eller äldreomsorg.
Man kan tydliggöra problemen genom den artikel som Lennart Bondeson (kd) skrev med biträdande socialministern Maria Larsson för några dagar sedan. I den lovsjunger Bondeson valfriheten som de äldre fått genom Lagen om Valfrihetssystem, LOV. Samtidigt sitter han vid makten i en kommun som inte gör något för att öka denna valfrihet, utan snarare försenar och fördröjer allt som har med valfrihet att göra. Socialdemokraterna vill inte, och Bondeson bryr sig mer om att sitta vid maktgrytan än att göra verklighet av de fagra orden i sin debattartikel...
Huvudansvaret för att det ser ut som det gör vilar ändå på socialdemokraterna. Kristdemokraterna och Centerpartiet är bara störningar i den socialdemokratiska marginalen, precis som tidigare stödpartier till det stora maktpartiet. Det är Lena Baastads huvudansvar att fördela pengarna. Och hon fördelar till förmån för betongen och bort från barnen.
Speciellt tydligt blir det när det gäller de områden där socialdemokraterna själva har makten. Björn Sundin spelar med örebroarnas skattepengar på vidlyftiga investeringar och stora affärer. Samhällsbyggnad begär, och får de resurser man vill ha.
Thomas Esbjörnsson ska styra skolområdet. Och där handlar det mest om besparingar, nedläggningar, köer och nödstopp. Det är uppenbart att det inte finns någon strategi för hur skolan ska utvecklas i socialdemokraternas Örebro.
Just nu pågår arbetet i de flesta skolor för att få koll på hur man ska få vardagen att gå ihop även 2013. Vi vet ännu inte slutresultatet, men det är sannolikt att hela området gjorde ett rejält underskott 2012. Hur ska de pengarna fördelas? Vilka skolor kommer att drabbas? Och vilka barn och unga kommer att få en sämre skola?
Skälet till underskottet är ganska enkelt. Redan för över ett år sedan visade vi i Folkpartiet på att det inte fanns tillräckliga medel för den verksamhet skolorna ska driva. Det struntade såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson i. Och nu står de där med resultatet. Men det är inte Baastad eller Esbjörnsson som drabbas. Det är barnen och ungdomarna i skolan som får betala deras dåliga politik.
Inför 2013 gick det också ganska enkelt att visa att skolområdet fick för liten tilldelning. Behoven var 25 miljoner kronor högre än tilldelningen. Och med de nya lärarlönerna blir skillnaden ännu större. Det innebär större besparingar, och en sämre skola, än vad eleverna bör förvänta sig.
Socialdemokraternas nedprioriteringar av skolan syns tydligt i lärartäthet och i personaltätheten om man även räknar in övrig pedagogisk personal. Så här ser det ut:
2010 (när Folkpartiet styrde) -------> 9,4 pedagoger per 100 elever.
2011 (Baastad tog över) --------------> 8,9 -----"-----
2012 (Baastads andra år) ------------> 8,8 -----"-----
Det är en uppenbar prioritering som slår igenom. Baastad kan inte längre skylla på någon annan.
I lördagens Nerikes Allehanda skrev Karolina Wallström om en del av de problem som drabbar elever, föräldrar, lärare och rektorer när socialdemokraterna skolpolitik ska genomföras. Barn med behov av särskilt stöd får inte det stöd de är berättigade till. Föräldrar berättar om att rektorer och lärare sagt att det inte finns pengar. Ändå står det i skollagen:
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.
Det är inget man kan förhandla bort. Elever som har behov av stöd ska få det. Rektorn ska göra en utredning. Barnen ska få stöd.
Men i Lena Baastads och Thomas Esbjörnssons Örebro ställs barn utan stöd. Och de tar inte själva ansvaret för detta, utan låter tjänstemännen, rektorerna och lärarna ta stöten för deras politiska prioriteringar.
Folkpartiet har gjort andra prioriteringar. Vi satsar mer än 50 miljoner mer på skolområdet. Vi värnar rätten till utbildning och kunskap även för de elever som har det svårare i skolan. Vi värnar lärarnas och rektorernas arbete och arbetssituation. Vi är säkra på att Örebro blir bättre, om skolan blir bättre, om fler elever når resultaten och både de som ser skolan som enkel, och de med större utmaningar, får utvecklas så mycket de bara kan utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att ge varje barn möjligheter att ta vara på sina färdigheter i den takt och med den mognad eleven just nu har. Det barn som har svårt idag, kan med rätt skola, bli morgondagens Nobelpristagare.
Media: NA, SR, SVT
Man kan tydliggöra problemen genom den artikel som Lennart Bondeson (kd) skrev med biträdande socialministern Maria Larsson för några dagar sedan. I den lovsjunger Bondeson valfriheten som de äldre fått genom Lagen om Valfrihetssystem, LOV. Samtidigt sitter han vid makten i en kommun som inte gör något för att öka denna valfrihet, utan snarare försenar och fördröjer allt som har med valfrihet att göra. Socialdemokraterna vill inte, och Bondeson bryr sig mer om att sitta vid maktgrytan än att göra verklighet av de fagra orden i sin debattartikel...
Huvudansvaret för att det ser ut som det gör vilar ändå på socialdemokraterna. Kristdemokraterna och Centerpartiet är bara störningar i den socialdemokratiska marginalen, precis som tidigare stödpartier till det stora maktpartiet. Det är Lena Baastads huvudansvar att fördela pengarna. Och hon fördelar till förmån för betongen och bort från barnen.
Speciellt tydligt blir det när det gäller de områden där socialdemokraterna själva har makten. Björn Sundin spelar med örebroarnas skattepengar på vidlyftiga investeringar och stora affärer. Samhällsbyggnad begär, och får de resurser man vill ha.
Thomas Esbjörnsson ska styra skolområdet. Och där handlar det mest om besparingar, nedläggningar, köer och nödstopp. Det är uppenbart att det inte finns någon strategi för hur skolan ska utvecklas i socialdemokraternas Örebro.
Just nu pågår arbetet i de flesta skolor för att få koll på hur man ska få vardagen att gå ihop även 2013. Vi vet ännu inte slutresultatet, men det är sannolikt att hela området gjorde ett rejält underskott 2012. Hur ska de pengarna fördelas? Vilka skolor kommer att drabbas? Och vilka barn och unga kommer att få en sämre skola?
Skälet till underskottet är ganska enkelt. Redan för över ett år sedan visade vi i Folkpartiet på att det inte fanns tillräckliga medel för den verksamhet skolorna ska driva. Det struntade såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson i. Och nu står de där med resultatet. Men det är inte Baastad eller Esbjörnsson som drabbas. Det är barnen och ungdomarna i skolan som får betala deras dåliga politik.
Inför 2013 gick det också ganska enkelt att visa att skolområdet fick för liten tilldelning. Behoven var 25 miljoner kronor högre än tilldelningen. Och med de nya lärarlönerna blir skillnaden ännu större. Det innebär större besparingar, och en sämre skola, än vad eleverna bör förvänta sig.
Socialdemokraternas nedprioriteringar av skolan syns tydligt i lärartäthet och i personaltätheten om man även räknar in övrig pedagogisk personal. Så här ser det ut:
2010 (när Folkpartiet styrde) -------> 9,4 pedagoger per 100 elever.
2011 (Baastad tog över) --------------> 8,9 -----"-----
2012 (Baastads andra år) ------------> 8,8 -----"-----
Det är en uppenbar prioritering som slår igenom. Baastad kan inte längre skylla på någon annan.
I lördagens Nerikes Allehanda skrev Karolina Wallström om en del av de problem som drabbar elever, föräldrar, lärare och rektorer när socialdemokraterna skolpolitik ska genomföras. Barn med behov av särskilt stöd får inte det stöd de är berättigade till. Föräldrar berättar om att rektorer och lärare sagt att det inte finns pengar. Ändå står det i skollagen:
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.
Det är inget man kan förhandla bort. Elever som har behov av stöd ska få det. Rektorn ska göra en utredning. Barnen ska få stöd.
Men i Lena Baastads och Thomas Esbjörnssons Örebro ställs barn utan stöd. Och de tar inte själva ansvaret för detta, utan låter tjänstemännen, rektorerna och lärarna ta stöten för deras politiska prioriteringar.
Folkpartiet har gjort andra prioriteringar. Vi satsar mer än 50 miljoner mer på skolområdet. Vi värnar rätten till utbildning och kunskap även för de elever som har det svårare i skolan. Vi värnar lärarnas och rektorernas arbete och arbetssituation. Vi är säkra på att Örebro blir bättre, om skolan blir bättre, om fler elever når resultaten och både de som ser skolan som enkel, och de med större utmaningar, får utvecklas så mycket de bara kan utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att ge varje barn möjligheter att ta vara på sina färdigheter i den takt och med den mognad eleven just nu har. Det barn som har svårt idag, kan med rätt skola, bli morgondagens Nobelpristagare.
Media: NA, SR, SVT
2013-01-11
Vad är en stad (del 2)
En reflektion kring Örebros liberala framtid får bli avslutningen på denna miniserie om de utmaningar som vi liberaler står för i den lokala politiken. Denna avslutning handlar om några pusselbitar i stadens själ. Om kultur. Om stadsbyggnad. Om civilsamhället. Om miljö.
Jag har just suttit och pratat saluhall, fiskaffär och Örebro-känsla vid kaffebordet. En av de närvarande är inte örebroare av vare sig födsel eller stadigt boende. Istället finns resonansbotten på andra håll. Hon beskriver sin bild av Örebro. Om en stad där Jante-lagen råder. Där man inte ska visa att man är någon eller något. Där man inte får visa sig vare sig duktig, bra eller rik.
Jag hävdar att detta är det socialdemokratiska arvet. Örebro, frontstaden för kommunsocialisterna, där alla är lika och där de som är chefer bara är främst bland likar... Där låglönejobben är normen och framgång inte får visas.
Detta ska vi bryta!
Örebro måste få en tillåtande kultur. Vi ska, som universitetet, sträva efter excellens inom alla områden utifrån vår unika position och våra prioriteringar. Det är inte fult att vara bäst, det är däråt vi ska sträva. Och det handlar om alla samhällssektorer som vi prioriterar.
Nägra exempel:
Vi ska vara den bästa handelsstaden utifrån både vår tradition och vårt läge. Då gäller det, som jag skrivit om i en blogg här, att också våga se hur vi får möjlighet till ökad tillväxt genom ökade lokala lönenivåer.
Vi ska ha det bästa mindre universitetet i Sverige, med de kraftfullaste forskningsmiljöerna som attraherar de bästa forskarna.
Vi ska vara en kulturstad som sticker ut. Där Svenska Kammarorkestern är en självklarhet därför att den skapar en del av staden själ, liksom Open Art och Rådhuskalendern.
Vi ska vara en stad där civilsamhället regerar. Där föreningar, nätverk, intresseorganisationer, enskilda, entreprenörer tillsammans bygger grunden för det goda samhället. Där ingen bowlar ensam och där körverksamheten skapar kontakter (båda dessa beskrivningar tar sin grund i Robert Putnams verk. Du kan läsa mer om Putnam på wiki här och sedan kan du gärna läsa hans böcker om Italien och Bowling alone)
En stads själ formas inte av politiker. Men politiken är på många områden en del av själva processen. Låt mig ta ytterligare några exempel:
Jag menar att vi måste bygga Sveriges intressantaste stad. Stadens utseende betyder mycket för vad staden är. Det borde inte få byggas ett enda ointressant hus i Örebro. Men bygglov till något nyskapande borde komma med vändande post.
Jag hävdar att vi måste väva in natur och miljö som en självklar del i framtidens stadsbyggnad. Inga idrottshallar i skyddsvärda skogar. Istället en stad som kombinerar naturen och miljön. Fler gröna microparker. Fler gröna hus. Fler träd i stadsmiljön. Mer synligt vatten i staden. Och alltid nära till ett naturområde för lek eller vila. Det är den lilla stadens möjligheter som ska tas tillvara.
Det synliga vi gör och skapar spelar roll. Men det är de osynliga sambanden som är viktigast. Är Örebro en stad dit man åker för att utvecklas, lyckas och nå framgång? Eller är Örebro en stad där du helst ska vara som alla andra, och låta någon annan ta ansvar för ditt liv?
För mig är svaret på frågan självklar. Örebro är en stad som man lever i för att man vill lyckas. Och det spelar ingen roll om du är undersköterska, professor eller företagsledare. Den miljö du befinner dig i stärker dig i din yrkesroll. Du vet att du hela tiden sporras till att göra bättre utifrån dina egna förutsättningar. Och detsamma gäller dig som elev, eller som pensionär. Det finns ett uppdrag. Det finns en plats för dig. Du kan, du vill, du får!
Om många örebroare känner sig burna av tron på sig själva, om förskola och skola skapar förutsättningarna, om kulturen, idrotten och föreningslivet skapar nätverken, om universitet och näringsliv strävar efter excellens, tillväxt och framgång, och om politiken skapar de stöttande miljöerna - då kan vi nå långt!
Örebro är fantastiskt!
Du har alla möjligheter!
Tillsammans skapar vi framtiden!
Jag har just suttit och pratat saluhall, fiskaffär och Örebro-känsla vid kaffebordet. En av de närvarande är inte örebroare av vare sig födsel eller stadigt boende. Istället finns resonansbotten på andra håll. Hon beskriver sin bild av Örebro. Om en stad där Jante-lagen råder. Där man inte ska visa att man är någon eller något. Där man inte får visa sig vare sig duktig, bra eller rik.
Jag hävdar att detta är det socialdemokratiska arvet. Örebro, frontstaden för kommunsocialisterna, där alla är lika och där de som är chefer bara är främst bland likar... Där låglönejobben är normen och framgång inte får visas.
Detta ska vi bryta!
Örebro måste få en tillåtande kultur. Vi ska, som universitetet, sträva efter excellens inom alla områden utifrån vår unika position och våra prioriteringar. Det är inte fult att vara bäst, det är däråt vi ska sträva. Och det handlar om alla samhällssektorer som vi prioriterar.
Nägra exempel:
Vi ska vara den bästa handelsstaden utifrån både vår tradition och vårt läge. Då gäller det, som jag skrivit om i en blogg här, att också våga se hur vi får möjlighet till ökad tillväxt genom ökade lokala lönenivåer.
Vi ska ha det bästa mindre universitetet i Sverige, med de kraftfullaste forskningsmiljöerna som attraherar de bästa forskarna.
Vi ska vara en kulturstad som sticker ut. Där Svenska Kammarorkestern är en självklarhet därför att den skapar en del av staden själ, liksom Open Art och Rådhuskalendern.
Vi ska vara en stad där civilsamhället regerar. Där föreningar, nätverk, intresseorganisationer, enskilda, entreprenörer tillsammans bygger grunden för det goda samhället. Där ingen bowlar ensam och där körverksamheten skapar kontakter (båda dessa beskrivningar tar sin grund i Robert Putnams verk. Du kan läsa mer om Putnam på wiki här och sedan kan du gärna läsa hans böcker om Italien och Bowling alone)
En stads själ formas inte av politiker. Men politiken är på många områden en del av själva processen. Låt mig ta ytterligare några exempel:
Jag menar att vi måste bygga Sveriges intressantaste stad. Stadens utseende betyder mycket för vad staden är. Det borde inte få byggas ett enda ointressant hus i Örebro. Men bygglov till något nyskapande borde komma med vändande post.
Jag hävdar att vi måste väva in natur och miljö som en självklar del i framtidens stadsbyggnad. Inga idrottshallar i skyddsvärda skogar. Istället en stad som kombinerar naturen och miljön. Fler gröna microparker. Fler gröna hus. Fler träd i stadsmiljön. Mer synligt vatten i staden. Och alltid nära till ett naturområde för lek eller vila. Det är den lilla stadens möjligheter som ska tas tillvara.
Det synliga vi gör och skapar spelar roll. Men det är de osynliga sambanden som är viktigast. Är Örebro en stad dit man åker för att utvecklas, lyckas och nå framgång? Eller är Örebro en stad där du helst ska vara som alla andra, och låta någon annan ta ansvar för ditt liv?
För mig är svaret på frågan självklar. Örebro är en stad som man lever i för att man vill lyckas. Och det spelar ingen roll om du är undersköterska, professor eller företagsledare. Den miljö du befinner dig i stärker dig i din yrkesroll. Du vet att du hela tiden sporras till att göra bättre utifrån dina egna förutsättningar. Och detsamma gäller dig som elev, eller som pensionär. Det finns ett uppdrag. Det finns en plats för dig. Du kan, du vill, du får!
Om många örebroare känner sig burna av tron på sig själva, om förskola och skola skapar förutsättningarna, om kulturen, idrotten och föreningslivet skapar nätverken, om universitet och näringsliv strävar efter excellens, tillväxt och framgång, och om politiken skapar de stöttande miljöerna - då kan vi nå långt!
Örebro är fantastiskt!
Du har alla möjligheter!
Tillsammans skapar vi framtiden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)