Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.
Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.
Så trist.
Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.
Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:
Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...
Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...
Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...
Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...
På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.
Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.
Media: NA, SR Örebro
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett lärare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lärare. Visa alla inlägg
2013-09-19
2013-09-13
Alliansens räddning?!
Idag presenterade Jan Björklund en stor satsning på lärarlöner. Antalet förstelärare kommer att utökas och bli 17000 om några år. De mest utsatta områdena, och därmed många elever med särskilda utmaningar, kommer att få extra många förstelärare. Dessutom kommer Folkpartiet att driva på för att även förskollärare ska få förstelärartjänster.
Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.
Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.
Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?
Nej. Tvärsom. De sparar!
Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.
Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?
Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.
Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.
Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.
Förändringstakten är hög. Det är bra.
Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.
Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.
Till del kan jag hålla med.
Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.
Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.
Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.
Media: EX, Ekot, SVT och DN
Bloggar: Anna, Rasmus
Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.
Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.
Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?
Nej. Tvärsom. De sparar!
Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.
Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?
Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.
Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.
Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.
Förändringstakten är hög. Det är bra.
Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.
Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.
Till del kan jag hålla med.
Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.
Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.
Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.
Media: EX, Ekot, SVT och DN
Bloggar: Anna, Rasmus
2013-09-11
Inte ens maten räcker...
Hur går det egentligen med Örebros satsning på kunskap och skola?
Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.
Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.
För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.
och
För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.
(Mina fetmarkeringar)
Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.
Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.
Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:
Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?
När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.
Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.
Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.
Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.
Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.
Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.
Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.
För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.
och
För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.
(Mina fetmarkeringar)
Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.
Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.
Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:
Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?
När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.
Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.
Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.
Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.
Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.
2013-08-23
Vem ansvarar för skolan?
Jag lyssnade till Tvärsnytt i går. Folkpartisten Roger Haddad från Västerås och skolkommunalrådet Thomas Esbjörnsson, socialdemokrat, från Örebro. De pratade om valfrihetens problem och utmaningar.
Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.
Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.
Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.
Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:
Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.
Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)
På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.
Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.
Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.
För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.
På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.
För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.
Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.
Det är dags att förstatliga skolan.
Media: SR, SVT,
Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.
Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.
Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.
Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:
Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.
Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)
På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.
Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.
Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.
För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.
På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.
För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.
Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.
Det är dags att förstatliga skolan.
Media: SR, SVT,
2013-02-07
Bättre skola
Jan Björklunds eftermäle kommer sannolikt att bli som en av Sveriges
bästa utbildningsministrar. Hans reformtakt är förvånande. Att år efter
år komma med nya förbättringsförslag, och inte bara vila på lagrarna är
värt respekt. Därför kommer sannolikt en del av historieskrivningen att
lyda: Det var han som började förändringen av skolan och skapade en
vändning efter årtionden av försvagning.
Men det är inte hans viktigaste gärning inom skolpolitiken. Jan Björklunds viktigaste åtgärd är inte något enda av alla de förslag han kommit med. Istället är det hans envetna jobb för att sätta utbildning, kunskap och bildning i centrum av den politiska debatten. Idag måste alla andra partier förhålla sig till Folkpartiets skolpolitik och till Jan Björklunds reformer.
När socialdemokraterna triangulerar, kastar bort den skolpolitik de trott på i årtionden, och gör stora delar av Folkpartiets skolpolitik till sin, gör de det bara för att de inser att de annars är utspelade. När moderaterna tar fram nya skolförslag och låter statsministerna ägna stora delar av sina mediala tal åt skolan gör de det för att de inser att de annars tappar en av de viktigaste frågorna till Folkpartiet och Jan Björklund.
Skolan och bildningen är idag och i morgon en självklar del av det politiska centrumet. Och det är Folkpartiets och Jan Björklunds stora förtjänst.
Björklunds reformtakt är hög. Och i går kom det senaste utspelet. Lärarnas administrativa börda ska minska. De individuella utvecklingsplanerna (IUP) och de sammanhängande skriftliga omdömena blir färre eller tas bort helt när eleverna ändå får betyg. Det är bra. När jag talar med lärare lokalt är detta ett av de irritationsmoment som de upplever. Och ett av de lättaste att åtgärda. Nu gör Björklund det. Sannolikt jublar alla.
Socialdemokraterna för just nu en rätt tydlig negativ-kampanj mot Folkpartiet och Jan Björklund. Den sker på alla plan och på alla sätt. Från den riktigt lokala nivån till den nationella.
(Häromveckan kom Gällerstas socialdemokratiska förenings blad i min brevlåda. En hel sida ägnades åt att ge en skrämmande bild av hur alliansregeringen och Jan Björklund i princip hotade hela världen. Artikeln avslutades så här: "Men det värsta av allt är att, om regeringens politik blir global, skapas en ännu oroligare värld." Helknasigt även för att komma från socialdemokraterna. Det är rätt skrämmande att se att det stora partiet hela tiden är i behov av att demonisera och attackera yttre fiender för att klara av att hålla ihop sitt eget parti. I avsaknad av egen politik blir den yttre fienden ett absolut behov. Men fult är det!)
Det är enligt socialdemokraterna Björklunds fel att skolresultaten inte vänt ännu. Man kan exempelvis läsa om det på skolkommunalrådet Thomas Esbjörnssons blogg.
Jan Björklunds problem är sannolikt inte att han gjort för mycket eller gjort fel. Istället är det att det finns lokala kommunalråd, som Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad, som fortfarande inte prioriterar den skola de styr över. Och då hamnar utbildningsministern i baksätet. Så länge inte Folkpartiet får majoritet till sitt förslag om att förstatliga skolan, kommer Esbjörnsson och Baastad att styra. Och då kan det gå så här:
Just nu jublar Lena Baastad över att Örebro kommun gått ihop sig. Men till vilka kostnader och vad blir resultaten? När den programnämnd (Örebro har programnämnder som en extra politisk nivå som ska styra över delområden - fast denna onödiga nivå vill vi i Folkpartiet ta bort) som har ansvar för skolan och som Esbjörnsson ansvarar för beskriver sina resultat, finns överallt varianter på denna skrivning:
Men det är inte hans viktigaste gärning inom skolpolitiken. Jan Björklunds viktigaste åtgärd är inte något enda av alla de förslag han kommit med. Istället är det hans envetna jobb för att sätta utbildning, kunskap och bildning i centrum av den politiska debatten. Idag måste alla andra partier förhålla sig till Folkpartiets skolpolitik och till Jan Björklunds reformer.
När socialdemokraterna triangulerar, kastar bort den skolpolitik de trott på i årtionden, och gör stora delar av Folkpartiets skolpolitik till sin, gör de det bara för att de inser att de annars är utspelade. När moderaterna tar fram nya skolförslag och låter statsministerna ägna stora delar av sina mediala tal åt skolan gör de det för att de inser att de annars tappar en av de viktigaste frågorna till Folkpartiet och Jan Björklund.
Skolan och bildningen är idag och i morgon en självklar del av det politiska centrumet. Och det är Folkpartiets och Jan Björklunds stora förtjänst.
Björklunds reformtakt är hög. Och i går kom det senaste utspelet. Lärarnas administrativa börda ska minska. De individuella utvecklingsplanerna (IUP) och de sammanhängande skriftliga omdömena blir färre eller tas bort helt när eleverna ändå får betyg. Det är bra. När jag talar med lärare lokalt är detta ett av de irritationsmoment som de upplever. Och ett av de lättaste att åtgärda. Nu gör Björklund det. Sannolikt jublar alla.
Socialdemokraterna för just nu en rätt tydlig negativ-kampanj mot Folkpartiet och Jan Björklund. Den sker på alla plan och på alla sätt. Från den riktigt lokala nivån till den nationella.
(Häromveckan kom Gällerstas socialdemokratiska förenings blad i min brevlåda. En hel sida ägnades åt att ge en skrämmande bild av hur alliansregeringen och Jan Björklund i princip hotade hela världen. Artikeln avslutades så här: "Men det värsta av allt är att, om regeringens politik blir global, skapas en ännu oroligare värld." Helknasigt även för att komma från socialdemokraterna. Det är rätt skrämmande att se att det stora partiet hela tiden är i behov av att demonisera och attackera yttre fiender för att klara av att hålla ihop sitt eget parti. I avsaknad av egen politik blir den yttre fienden ett absolut behov. Men fult är det!)
Det är enligt socialdemokraterna Björklunds fel att skolresultaten inte vänt ännu. Man kan exempelvis läsa om det på skolkommunalrådet Thomas Esbjörnssons blogg.
Jan Björklunds problem är sannolikt inte att han gjort för mycket eller gjort fel. Istället är det att det finns lokala kommunalråd, som Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad, som fortfarande inte prioriterar den skola de styr över. Och då hamnar utbildningsministern i baksätet. Så länge inte Folkpartiet får majoritet till sitt förslag om att förstatliga skolan, kommer Esbjörnsson och Baastad att styra. Och då kan det gå så här:
Just nu jublar Lena Baastad över att Örebro kommun gått ihop sig. Men till vilka kostnader och vad blir resultaten? När den programnämnd (Örebro har programnämnder som en extra politisk nivå som ska styra över delområden - fast denna onödiga nivå vill vi i Folkpartiet ta bort) som har ansvar för skolan och som Esbjörnsson ansvarar för beskriver sina resultat, finns överallt varianter på denna skrivning:
Därutöver har anställnings-
och inköpsstopp gett effekt
Det är socialdemokratisk skolpolitik i
praktiken. Skolan prioriteras ner. Nödstopp råder. Just nu har det gått
så långt att det inte ens finns tillräckliga resurser till de barn med
särskilda behov som enligt Jan Björklunds skollag SKA finnas. Det
ansvaret borde Esbjörnsson ta. Men som vanligt när det gäller
socialdemokrater på lokal nivå, är det någon annans (regeringens) fel.
Till detta kommer
ett otal kommunala administrativa krav från en lokal skolplan som
detaljreglerar skolan. Den socialdemokratiska lokala skolpolitiken väjer
inte från att i princip gå in i klassrummet och styra läraren. Mot
detta har Folkpartiet i Örebro reagerat under många år. Vi vill även
lokalt minska det administrativa krånglet, göra skolorna mer
självstyrande och ge rektorer och lärare makt över pedagogik och skolans
uppdrag. Men socialdemokraterna står emot, bromsar och petar i
detaljer.
Jan Björklund och
Folkpartiet levererar bra skolpolitik på nationell nivå. Gång efter
gång. Men fler lokala skolpolitiker måste vara liberala för att den
nationella skolpolitiken ska få genomslag. Där har vi fortfarande en väg
att gå. Men vi tar väl nästa stora steg efter valet 2014.
Eller hur liberaler!
Media: SVT, Skolvärlden
2013-01-23
Vad vill sossarna med skolan?
Läser med häpnad Thomas Esbjörnssons blogg. Och inte bara bloggen utan även den debattartikel han och hans två koalitionsbröder, Anders Hagström (kd) och Per-Åke Sörman (c) levererar i dagens Nerikes Allehanda. Det verkar som om socialdemokraterna drabbats av panik när det börjar märkas vad deras besparingar på välfärden innebär. Tonläget är högt och personangreppen haglar. Idag drabbas Karolina Wallström (fp) av de tre herrarnas vrede för att hon påpekat det vi alla ser - barn med särskilda behov riskerar att bli utan det stöd de har laglig rätt att få när socialdemokraterna sparar på skolan.
Det är därför kanske inte så märkligt att Esbjörnsson tar i med storsläggan. I bloggen är det inte Karolina Wallström som är problemet. Istället är det utbildningsministern, Jan Björklund, jag och Folkpartiet som orsakar de problem som skolan står inför i Örebro.
Esbjörnsson skriver i sin blogg: Här i Örebro har vi bestämt oss för att sluta vänta på att Jan Björklund ska komma med någon mirakelmedicin för skolan. Den kommer inte att komma. Istället tar vi tag i arbetet med skolutveckling själva.
Visst låter det bra. Men vad innebär det i praktiken? Esbjörnsson nämner inte detta med ett enda ord i sin blogg. Inte ett enda ord om vad socialdemokraterna vill och gör med skolan i Örebro. INTE ETT ENDA ORD! Och jag förstår honom. För vad har de gjort (i avvaktan på Jan Björklunds mirakelmedicin)?
Folkpartiet och utbildningsministern reformerar skolan i snabb takt, en takt som är nödvändig efter årtionden av socialdemokratiskt skolförfall. En del tycker att det går för snabbt, att åtgärderna är för många, att det räcker nu. Men det krävs mer för att återta Sveriges position som kunskapsnation. Och Jan Björklund jobbar på. Det är bra.
På lokalplanet gör vi vad vi kan. Vi satsar mer pengar på förskola och skola. Vi ökar läraryrkets status och avsätter pengar till höjda lärarlöner. Vi fokuserar på kunskap och bildning, kräver bättre uppföljning och tydligare utvärderingar av skolorna. Vi ger makten över klassrummen till lärarna, och kräver att politikernas inflytande över lärarnas vardagsarbete ska minska. Vi tror på lärare och rektorer som de viktigaste krafterna för en bättre skola. Vi ökar samarbetet med universitetet och stärker Örebro som forskningsmiljö.
Och vad gör då Thomas Esbjörnsson och hans socialdemokrater för att kompensera för Jan Björklunds "misslyckande"?
Socialdemokraterna sparade på skolan 2012. Det innebar nödstopp, inköpsstopp, anställningsstopp och elevflyttar hit och dit.
Socialdemokraterna sparade så mycket så att många skolor inte klarade av sina uppdrag utan att spränga budgeten. Skola efter skola visar underskott 2012. Än vet vi inte hur stora underskotten är. Men Gymnasienämnden har flaggat för i storleksordningen 20 miljoner kronor, och Skolnämnd Sydost för 6 miljoner kronor.
Socialdemokraterna fortsätter besparingarna 2013. Förutom att spara in underskottet för 2012, saknas minst 25 miljoner kronor för att skolorna ska klara av sina uppdrag 2013. Skolområdet riskerar att behöva spara 50, 60, 70 miljoner kronor 2013 om de siffror som hittills presenterats inte förändras fram till bokslutet presenteras.
Socialdemokraternas vallöfte om att "rädda" Rudbecksskolan har inneburit omfattande skolflyttar, försämrad undervisning och stora kostnader. Vad slutnotan blir för investeringarna i Rudbecksskolan är ännu inte klart. Men utifrån min position i styrelsen för Örebro Porten AB (som äger skolan) finns det en risk att kostnaderna närmar sig 100 miljoner innan allt är klart. Pengar som kastats i sjön eftersom det fanns alternativ som inte kostade något...
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att han inte har något ansvar för lönebildningen för lärarna utan det bara är ett ansvar för SKL som arbetsgivarorganisation. Det är rätt märkligt... När lönerna till slut är färdigförhandlade lokalt får lärarna 4,4 %, men lönekompensationen beräknas bara på 4,2 %. Ytterligare besparingar blir följden.
Socialdemokraternas politik innebär att flera föräldrar med barn i behov av stöd berättar för oss folkpartister att de inte får det stöd deras barn behöver, eftersom skolledarna tvingas spara för att klara en för liten budgettilldelning istället för att följa skollagens oeftergivliga krav. Barn SKA få det stöd de behöver. Det kan man inte förhandla bort (om man inte är socialdemokrat, kristdemokrat eller centerpartist i Örebro, alltså...).
Thomas Esbjörnssons resonemang är märkligt. Först skyller han allt på Folkpartiet och på vår utbildningsminister. Sedan påstår han att han lokalt kompenserar för detta folkpartistiska misslyckande. Men hela hans politik har hittills gått ut på att spara ännu mer på skolorna. Snacka om "antikompensation"!
Thomas Esbjörnsson försöker sig sedan på något märkligt resonemang kring klasstorlekar för att försöka förklara varför lärartätheten sjunker så kraftigt under hans ledning. Jag gissar att det är fler än jag som har svårt att hänga med i vad hans slutsats är, annat än han nog talar sanning när han skriver: "Hur verkligheten i klassrummet ser ut bakom dessa siffror vet vi inte..."
Fakta talar annars sitt klara språk. Lärartätheten sjunker kraftigt, liksom antalet pedagogiskt utbildade per 100 elever, minus 6 % sedan 2010! Och det i en situation där elevantalet minskat eller legat stabilt. Det naturliga i en sådan situation vore annars att lärartätheten skulle öka när elevkullarna (på gymnasiet) minskar, eftersom det ofta är svårt att anpassa en organisation som behöver krympa. Men Thomas Esbjörnsson och socialdemokraterna i Örebro lyckas minska antalet lärare snabbare än elevkullarnas förändring. Det är en tydlig effekt av hur de prioriterar. Betong och asfalt är socialdemokratisk politik. Barn och gamla får stå tillbaka.
Jag är säker på att Jan Björklund är en betydligt bättre utbildningsminister än vad Thomas Esbjörnsson är som utbildningskommunalråd. Och att Folkpartiets skolpolitik hänger ihop nationellt och lokalt är självklart.
Men när socialdemokrterna nationellt talar om alla möjliga skolsatsningar, visar Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad med önskvärd tydlighet vad de fina orden betyder i verkligheten. När de får makten prioriteras skolan ner. Och de svagaste får stå för notan.
Media: SR
Det är därför kanske inte så märkligt att Esbjörnsson tar i med storsläggan. I bloggen är det inte Karolina Wallström som är problemet. Istället är det utbildningsministern, Jan Björklund, jag och Folkpartiet som orsakar de problem som skolan står inför i Örebro.
Esbjörnsson skriver i sin blogg: Här i Örebro har vi bestämt oss för att sluta vänta på att Jan Björklund ska komma med någon mirakelmedicin för skolan. Den kommer inte att komma. Istället tar vi tag i arbetet med skolutveckling själva.
Visst låter det bra. Men vad innebär det i praktiken? Esbjörnsson nämner inte detta med ett enda ord i sin blogg. Inte ett enda ord om vad socialdemokraterna vill och gör med skolan i Örebro. INTE ETT ENDA ORD! Och jag förstår honom. För vad har de gjort (i avvaktan på Jan Björklunds mirakelmedicin)?
Folkpartiet och utbildningsministern reformerar skolan i snabb takt, en takt som är nödvändig efter årtionden av socialdemokratiskt skolförfall. En del tycker att det går för snabbt, att åtgärderna är för många, att det räcker nu. Men det krävs mer för att återta Sveriges position som kunskapsnation. Och Jan Björklund jobbar på. Det är bra.
På lokalplanet gör vi vad vi kan. Vi satsar mer pengar på förskola och skola. Vi ökar läraryrkets status och avsätter pengar till höjda lärarlöner. Vi fokuserar på kunskap och bildning, kräver bättre uppföljning och tydligare utvärderingar av skolorna. Vi ger makten över klassrummen till lärarna, och kräver att politikernas inflytande över lärarnas vardagsarbete ska minska. Vi tror på lärare och rektorer som de viktigaste krafterna för en bättre skola. Vi ökar samarbetet med universitetet och stärker Örebro som forskningsmiljö.
Och vad gör då Thomas Esbjörnsson och hans socialdemokrater för att kompensera för Jan Björklunds "misslyckande"?
Socialdemokraterna sparade på skolan 2012. Det innebar nödstopp, inköpsstopp, anställningsstopp och elevflyttar hit och dit.
Socialdemokraterna sparade så mycket så att många skolor inte klarade av sina uppdrag utan att spränga budgeten. Skola efter skola visar underskott 2012. Än vet vi inte hur stora underskotten är. Men Gymnasienämnden har flaggat för i storleksordningen 20 miljoner kronor, och Skolnämnd Sydost för 6 miljoner kronor.
Socialdemokraterna fortsätter besparingarna 2013. Förutom att spara in underskottet för 2012, saknas minst 25 miljoner kronor för att skolorna ska klara av sina uppdrag 2013. Skolområdet riskerar att behöva spara 50, 60, 70 miljoner kronor 2013 om de siffror som hittills presenterats inte förändras fram till bokslutet presenteras.
Socialdemokraternas vallöfte om att "rädda" Rudbecksskolan har inneburit omfattande skolflyttar, försämrad undervisning och stora kostnader. Vad slutnotan blir för investeringarna i Rudbecksskolan är ännu inte klart. Men utifrån min position i styrelsen för Örebro Porten AB (som äger skolan) finns det en risk att kostnaderna närmar sig 100 miljoner innan allt är klart. Pengar som kastats i sjön eftersom det fanns alternativ som inte kostade något...
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att han inte har något ansvar för lönebildningen för lärarna utan det bara är ett ansvar för SKL som arbetsgivarorganisation. Det är rätt märkligt... När lönerna till slut är färdigförhandlade lokalt får lärarna 4,4 %, men lönekompensationen beräknas bara på 4,2 %. Ytterligare besparingar blir följden.
Socialdemokraternas politik innebär att flera föräldrar med barn i behov av stöd berättar för oss folkpartister att de inte får det stöd deras barn behöver, eftersom skolledarna tvingas spara för att klara en för liten budgettilldelning istället för att följa skollagens oeftergivliga krav. Barn SKA få det stöd de behöver. Det kan man inte förhandla bort (om man inte är socialdemokrat, kristdemokrat eller centerpartist i Örebro, alltså...).
Thomas Esbjörnssons resonemang är märkligt. Först skyller han allt på Folkpartiet och på vår utbildningsminister. Sedan påstår han att han lokalt kompenserar för detta folkpartistiska misslyckande. Men hela hans politik har hittills gått ut på att spara ännu mer på skolorna. Snacka om "antikompensation"!
Thomas Esbjörnsson försöker sig sedan på något märkligt resonemang kring klasstorlekar för att försöka förklara varför lärartätheten sjunker så kraftigt under hans ledning. Jag gissar att det är fler än jag som har svårt att hänga med i vad hans slutsats är, annat än han nog talar sanning när han skriver: "Hur verkligheten i klassrummet ser ut bakom dessa siffror vet vi inte..."
Fakta talar annars sitt klara språk. Lärartätheten sjunker kraftigt, liksom antalet pedagogiskt utbildade per 100 elever, minus 6 % sedan 2010! Och det i en situation där elevantalet minskat eller legat stabilt. Det naturliga i en sådan situation vore annars att lärartätheten skulle öka när elevkullarna (på gymnasiet) minskar, eftersom det ofta är svårt att anpassa en organisation som behöver krympa. Men Thomas Esbjörnsson och socialdemokraterna i Örebro lyckas minska antalet lärare snabbare än elevkullarnas förändring. Det är en tydlig effekt av hur de prioriterar. Betong och asfalt är socialdemokratisk politik. Barn och gamla får stå tillbaka.
Jag är säker på att Jan Björklund är en betydligt bättre utbildningsminister än vad Thomas Esbjörnsson är som utbildningskommunalråd. Och att Folkpartiets skolpolitik hänger ihop nationellt och lokalt är självklart.
Men när socialdemokrterna nationellt talar om alla möjliga skolsatsningar, visar Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad med önskvärd tydlighet vad de fina orden betyder i verkligheten. När de får makten prioriteras skolan ner. Och de svagaste får stå för notan.
Media: SR
2013-01-01
Fem lokala liberala 2013
Gott Nytt år!
2013 är uppmarschåret inför det år som många av oss politiker kallar supervalåret. Detta år då val ska förrättas till kommunfullmäktige, landstings- regionfullmäktige, riksdag och europaparlament. 2014 kommer att bli en enda lång valrörelse, från nomineringsarbetet i början av året, över parlamentsvalet i början av juni och fram till de nationella valen den andra söndagen i september (ny dag fr o m 2014).
För oss i opposition handlar nästan allt arbete redan nu om att redovisa våra alternativ till de styrande partiernas politik. Och för 2013 kan det redan nu vara läge att presentera några av de viktigaste liberala utgångspunkterna. Det handlar helt enkelt om fem viktiga lokala liberala politiska frågor. Om frågor där skiljelinjen är tydlig mellan oss och de tre vid makten.
Så det är bara att börja:
1) SKOLAN
Tre tydliga liberala utgångspunkter gäller: Kunskap! Ordning! Lärare!
KUNSKAP.
Skolans uppgift är att förmedla kunskap. Det handlar om att förbereda barnen och de unga för den verklighet som väntar. Det finns inget annat uppdrag som är viktigare. Alla andra mål är underordnade kunskapsmålet. För oss socialliberaler handlar skolans kunskapsförmedlande uppgift om att alla ska ges möjlighet att utveckla den potential man har. Den bästa eleven ska bli så bra hon någonsin kan bli. Och den som har större utmaningar, ska kunna utveckla sina färdigheter upp till sin yttersta gräns.
Skolans kompensatoriska uppgift kan aldrig underskattas. Det är i skolan vi ger alla barn en möjlighet att bli allt det de vill, oavsett vilken bakgrund de kommer från. Men den kompensatoriska uppgiften, att lyfta alla, får inte stå emot rätten för de som kan och vill ännu mer. Kunskapsmålet är inte bättre om alla kan lika mycket. Kunskapsmålet betyder att alla ges möjlighet att utvecklas precis så som de kan och vill,
Det är stora skillnader mellan Folkpartiets skolpolitik och den lokala skolpolitiken, formad av socialdemokratin. De saknar totalt fokus och strategier för vad de vill och vart de vill komma. Skolan blir en lekstuga för tillfälliga politiska nycker. Det handlar om att flytta elever än hit och än dit. Det handlar om att spara de stora pengarna för att låtsas som om man satsar när man återför någon spottstyver här och där på politiska prioriteringar som tar över lärarnas och skolledningarnas ansvar.
När vi får makten efter valet 2014 kommer vårt arbete att handla om fokus på rätten till kunskap för alla elever, att alla elever ska få förutsättningar att utveckla alla sina färdigheter så långt det bara går.
ORDNING.
Skolmiljön måste vara trygg för alla elever och all personal. Örebros ojämförligt största arbetsplats måste vara en plats där eleverna vet att de ska befinna sig på för att hämta och utveckla sin kunskap och sina färdigheter. Och lärarna måste veta att de kan förmedla den kunskap som deras profession är ämnad för.
Svensk skola idag är i alldeles för hög utsträckning formad av en annan politik. Lärarnas auktoritet har urholkats. Skolan är inte den trygga arbetsmiljö den borde vara. Det påverkar lärandet. Det påverkar barnens utveckling.
För oss handlar det om att återupprätta lärarnas och skolledningens auktoritet. För oss som politiker handlar det både om att vara mer aktiva, och att retirera. Aktiva - där vi ska ge lärare och skolledare de redskap de behöver för att skapa och upprätthålla en trygg skoldag. Det handlar både om regler och resurser.
Men den lokala skolpolitiken handlar också om att politiken ska retirera. Lokala politiker ska inte lägga sig i skolornas inre arbete, vara nere och peta i pedagogiska detaljer eller var lärare och skolledare väljer att lägga resurser. Vi i Folkpartiet kommer att skapa självstyrande enheter, där skolledningen ges ett förtroende att skapa den bästa skolan utifrån de förutsättningar som finns.
Vi politiker kommer att följa upp, utvärdera och återkoppla resultaten. Vi kommer att vara tuffa när det handlar om att kräva att skolledning och lärare når de mål som finns. Men vi kommer att skapa resurser och ge dem frihet att vara så professionella som de kan vara.
Även här står vi mot den socialdemokrati som petar i detaljer. Som knappt vågar ta orden ordning och reda i sin mun. Som hela tiden sätter en politisk kappa på administrativa beslut.
När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att ge skolan den frihet, de regler och de resurser som den behöver för att skapa en skola med arbetsro, med ordning och redan.
LÄRARNA.
Man behöver inte skriva så mycket om lärarna och skiljelinjerna i den lokala politiken - det är övertydligt.
Folkpartiet vill satsa på lärarna, ge dem ett ordentligt lönelyft, öka lönespridningen och premiera de mest kompetenta lärarna. Vi vill skapa forskartjänster och lektorat.
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att det inte är hans ansvar att sätta resurser till lärarnas löner. Och kommunstyrelsens ordförande vägrar redovisa de politiska löneprioriteringarna som finns. De vill ha mindre lönespridning, ingen premiering av de mest kompetenta lärarna och de satsar inget på forskartjänster eller lektorat.
När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att driva en politik som på längre sikt ska ge Örebros skolor de bästa lärarna. Då handlar det om arbetsvillkor, om löner, om karriärvägar och om politiker som väljer att ta ansvar för lärarnas situation, istället för socialdemokratiska kommunalråd som skjuter över ansvaret på andra.
---
Att den första frågan skulle bli skolan är väl inte så konstigt. Men nästa blogg kommer att handla om ekonomi och frihet, något som nästan helt glömts bort i den lokala politiken.
Sedan kommer en blogg om näringslivsklimat och de kommunala bolagen, en om att bli äldre i Örebro och till slut en om staden och dess utveckling. Fem områden där de lokala politiska skillnaderna är tydliga och kommer att bli allt tydligare ju närmare 2014 vi kommer.
Åter: Gott nytt år, alla bloggläsare!
2013 är uppmarschåret inför det år som många av oss politiker kallar supervalåret. Detta år då val ska förrättas till kommunfullmäktige, landstings- regionfullmäktige, riksdag och europaparlament. 2014 kommer att bli en enda lång valrörelse, från nomineringsarbetet i början av året, över parlamentsvalet i början av juni och fram till de nationella valen den andra söndagen i september (ny dag fr o m 2014).
För oss i opposition handlar nästan allt arbete redan nu om att redovisa våra alternativ till de styrande partiernas politik. Och för 2013 kan det redan nu vara läge att presentera några av de viktigaste liberala utgångspunkterna. Det handlar helt enkelt om fem viktiga lokala liberala politiska frågor. Om frågor där skiljelinjen är tydlig mellan oss och de tre vid makten.
Så det är bara att börja:
1) SKOLAN
Tre tydliga liberala utgångspunkter gäller: Kunskap! Ordning! Lärare!
KUNSKAP.
Skolans uppgift är att förmedla kunskap. Det handlar om att förbereda barnen och de unga för den verklighet som väntar. Det finns inget annat uppdrag som är viktigare. Alla andra mål är underordnade kunskapsmålet. För oss socialliberaler handlar skolans kunskapsförmedlande uppgift om att alla ska ges möjlighet att utveckla den potential man har. Den bästa eleven ska bli så bra hon någonsin kan bli. Och den som har större utmaningar, ska kunna utveckla sina färdigheter upp till sin yttersta gräns.
Skolans kompensatoriska uppgift kan aldrig underskattas. Det är i skolan vi ger alla barn en möjlighet att bli allt det de vill, oavsett vilken bakgrund de kommer från. Men den kompensatoriska uppgiften, att lyfta alla, får inte stå emot rätten för de som kan och vill ännu mer. Kunskapsmålet är inte bättre om alla kan lika mycket. Kunskapsmålet betyder att alla ges möjlighet att utvecklas precis så som de kan och vill,
Det är stora skillnader mellan Folkpartiets skolpolitik och den lokala skolpolitiken, formad av socialdemokratin. De saknar totalt fokus och strategier för vad de vill och vart de vill komma. Skolan blir en lekstuga för tillfälliga politiska nycker. Det handlar om att flytta elever än hit och än dit. Det handlar om att spara de stora pengarna för att låtsas som om man satsar när man återför någon spottstyver här och där på politiska prioriteringar som tar över lärarnas och skolledningarnas ansvar.
När vi får makten efter valet 2014 kommer vårt arbete att handla om fokus på rätten till kunskap för alla elever, att alla elever ska få förutsättningar att utveckla alla sina färdigheter så långt det bara går.
ORDNING.
Skolmiljön måste vara trygg för alla elever och all personal. Örebros ojämförligt största arbetsplats måste vara en plats där eleverna vet att de ska befinna sig på för att hämta och utveckla sin kunskap och sina färdigheter. Och lärarna måste veta att de kan förmedla den kunskap som deras profession är ämnad för.
Svensk skola idag är i alldeles för hög utsträckning formad av en annan politik. Lärarnas auktoritet har urholkats. Skolan är inte den trygga arbetsmiljö den borde vara. Det påverkar lärandet. Det påverkar barnens utveckling.
För oss handlar det om att återupprätta lärarnas och skolledningens auktoritet. För oss som politiker handlar det både om att vara mer aktiva, och att retirera. Aktiva - där vi ska ge lärare och skolledare de redskap de behöver för att skapa och upprätthålla en trygg skoldag. Det handlar både om regler och resurser.
Men den lokala skolpolitiken handlar också om att politiken ska retirera. Lokala politiker ska inte lägga sig i skolornas inre arbete, vara nere och peta i pedagogiska detaljer eller var lärare och skolledare väljer att lägga resurser. Vi i Folkpartiet kommer att skapa självstyrande enheter, där skolledningen ges ett förtroende att skapa den bästa skolan utifrån de förutsättningar som finns.
Vi politiker kommer att följa upp, utvärdera och återkoppla resultaten. Vi kommer att vara tuffa när det handlar om att kräva att skolledning och lärare når de mål som finns. Men vi kommer att skapa resurser och ge dem frihet att vara så professionella som de kan vara.
Även här står vi mot den socialdemokrati som petar i detaljer. Som knappt vågar ta orden ordning och reda i sin mun. Som hela tiden sätter en politisk kappa på administrativa beslut.
När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att ge skolan den frihet, de regler och de resurser som den behöver för att skapa en skola med arbetsro, med ordning och redan.
LÄRARNA.
Man behöver inte skriva så mycket om lärarna och skiljelinjerna i den lokala politiken - det är övertydligt.
Folkpartiet vill satsa på lärarna, ge dem ett ordentligt lönelyft, öka lönespridningen och premiera de mest kompetenta lärarna. Vi vill skapa forskartjänster och lektorat.
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att det inte är hans ansvar att sätta resurser till lärarnas löner. Och kommunstyrelsens ordförande vägrar redovisa de politiska löneprioriteringarna som finns. De vill ha mindre lönespridning, ingen premiering av de mest kompetenta lärarna och de satsar inget på forskartjänster eller lektorat.
När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att driva en politik som på längre sikt ska ge Örebros skolor de bästa lärarna. Då handlar det om arbetsvillkor, om löner, om karriärvägar och om politiker som väljer att ta ansvar för lärarnas situation, istället för socialdemokratiska kommunalråd som skjuter över ansvaret på andra.
---
Att den första frågan skulle bli skolan är väl inte så konstigt. Men nästa blogg kommer att handla om ekonomi och frihet, något som nästan helt glömts bort i den lokala politiken.
Sedan kommer en blogg om näringslivsklimat och de kommunala bolagen, en om att bli äldre i Örebro och till slut en om staden och dess utveckling. Fem områden där de lokala politiska skillnaderna är tydliga och kommer att bli allt tydligare ju närmare 2014 vi kommer.
Åter: Gott nytt år, alla bloggläsare!
2012-03-28
Nu hårdnar skolkampen
I och med dagens debattartikel i DN, redovisar socialdemokraternas skoltalesperson Ibrahim Baylan sitt partis skolpolitik. Eller i vart fall de första delarna av den. För det mesta i artikeln är rätt innehållslöst. Låt oss gå igenom punkterna:
1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.
2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?
3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.
4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.
Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.
5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.
6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.
7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.
8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.
Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.
Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3
1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.
2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?
3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.
4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.
Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.
5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.
6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.
7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.
8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.
Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.
Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3
2011-08-25
Om betyg
Nerikes Allehanda skriver om betygsskillnaderna mellan Örebros skolor. Det är stora skillnader. Och ibland är de oförklarliga. Frågan är om de verkligen speglar elevernas kunskaper?
Artikeln är intressant. Men den saknar några ingångsvärden. Låt mig peka på en del:
Örebros skolor har under lång tid saknat strategier för kunskapsinlärning. Fram till koalitionens maktövertagande gav till och med Skolverket kritik för dessa brister. Örebro hade politiskt förankrade strategier för demokrati, elevinflytande, miljö och klimatarbete och allt möjligt, men inte för kunskapsinhämtning.
Det är ett orimligt förhållningssätt till såväl kunskap som skolor och framförallt elevernas rätt. Skolan är och ska vara en plats för vuxenvärlden att förmedla kunskaper: Ge de små barnen nycklarna till utveckling genom att lära dem läsa, räkna och skriva. Ge de större barnen och ungdomarna fördjupade kunskaper och insikter om både den nära och den fjärran världen, om samhället och om livet. Ge ungdomarna än mer fördjupning och vägledning om hur man själv söker och värderar information och kunskaper.
Här har Örebro massor att göra. Vi i Folkpartiet kommer att kontinuerligt presentera förslag kring detta. Men framförallt handlar det om att vi som politiker ska prioritera kunskaper och ge lärarna förutsättningar för detta.
En annan sak som vi måste studera handlar om hur vi mäter kunskaper och vilka som mäter. Även här har Örebro en historik av vänsterkonservatism. Inte mäta. Inte kolla. Inte gradera. Det kanske finns en god tanke bakom, att alla barn är lika, men den leder totalt fel.
Örebro borde lära sig att mäta, följa upp, utvärdera och återkoppla mer inom alla verksamheter, men framförallt inom skolan. Lärarna måste bli bättre på att sätta betyg, men då gäller det att betyg blir något positivt, inte något som ingen vill ha. Med socialdemokraterna vid makten igen i Örebro ökar riskerna för att betygssättningen prioriteras ner, eftersom de egentligen inte vill ha betyg. Det är både kontraproduktivt och illa för eleverna och deras framtid.
Visst kan betyg bli ett sorteringsinstrument. Men den verkliga sorteringen, mellan de som kan lite och de som kan lite mer, sker i den skola som struntar i kunskaper. Det är den skolan som sviker de svaga. De starka eleverna klarar sig alltid. Men utanförskapet grundläggs i flumskolan.
En tredje sak handlar om såväl skolledare som lärare. Vi måste kunna ställa större krav på både rektorer och betygsättande lärare. En rektor ska styra sin verksamhet. Så har det inte alltid varit i Örebro. Även här har skolverket för ett antal år riktat kritik mot kommunen. Och vilka lärare har vi? Och hur premierar vi de duktiga lärarna?
Ständigt återkommer man till lärarnas arbetsvillkor och lärarnas löner. Är det någon som tror att de bästa pedagogerna i landet söker sig till Örebro, där man får sämst betalt? Är det någon som tror att de bästa studenterna söker sig till en utbildning som inte ger en bra utveckling, även ekonomiskt? Knappast. Lärarutbildningen genomgår nu en enorm förändring som kommer att skapa bättre förutsättningar för bättre lärare. Men fortfarande släpar Örebro efter när det gäller löner och arbetsvillkor. Det är inte bara illa, det är mycket illa.
Avslutningen på artikeln speglar den förlegade syn som är förhärskande i Örebro:
Arne Salomonsson tycker att politikerna ofta lägger för stort fokus på betygsstatistiken. Och när vi i media rapporterar om det här spär vi förstås ytterligare på bilden av att vissa skolor lyckas bättre än andra.
– Det leder till att ännu fler väljer bort de skolor som hamnar lågt.
Men är det inte viktigt hur många elever som lyckas komma in på gymnasiet?
– Jo, visst, men det finns ju också andra värden som inte kan mätas på samma sätt. I flera enkätundersökningar har Vivallaskolans elever till exempel varit de som trivs allra bäst av alla elever i kommunen.
Visst är det bra med trivsel i skolan. Ordning och reda är en grundläggande nödvändighet för en lärande miljö. Men att ens antyda att man ska jämföra trivsel i skolan med kunskaper, betyg och en lärande framtid, är illa. Detta lilla citat speglar mer av Örebros problem än många långa artiklar och utredningar.
Artikeln är intressant. Men den saknar några ingångsvärden. Låt mig peka på en del:
Örebros skolor har under lång tid saknat strategier för kunskapsinlärning. Fram till koalitionens maktövertagande gav till och med Skolverket kritik för dessa brister. Örebro hade politiskt förankrade strategier för demokrati, elevinflytande, miljö och klimatarbete och allt möjligt, men inte för kunskapsinhämtning.
Det är ett orimligt förhållningssätt till såväl kunskap som skolor och framförallt elevernas rätt. Skolan är och ska vara en plats för vuxenvärlden att förmedla kunskaper: Ge de små barnen nycklarna till utveckling genom att lära dem läsa, räkna och skriva. Ge de större barnen och ungdomarna fördjupade kunskaper och insikter om både den nära och den fjärran världen, om samhället och om livet. Ge ungdomarna än mer fördjupning och vägledning om hur man själv söker och värderar information och kunskaper.
Här har Örebro massor att göra. Vi i Folkpartiet kommer att kontinuerligt presentera förslag kring detta. Men framförallt handlar det om att vi som politiker ska prioritera kunskaper och ge lärarna förutsättningar för detta.
En annan sak som vi måste studera handlar om hur vi mäter kunskaper och vilka som mäter. Även här har Örebro en historik av vänsterkonservatism. Inte mäta. Inte kolla. Inte gradera. Det kanske finns en god tanke bakom, att alla barn är lika, men den leder totalt fel.
Örebro borde lära sig att mäta, följa upp, utvärdera och återkoppla mer inom alla verksamheter, men framförallt inom skolan. Lärarna måste bli bättre på att sätta betyg, men då gäller det att betyg blir något positivt, inte något som ingen vill ha. Med socialdemokraterna vid makten igen i Örebro ökar riskerna för att betygssättningen prioriteras ner, eftersom de egentligen inte vill ha betyg. Det är både kontraproduktivt och illa för eleverna och deras framtid.
Visst kan betyg bli ett sorteringsinstrument. Men den verkliga sorteringen, mellan de som kan lite och de som kan lite mer, sker i den skola som struntar i kunskaper. Det är den skolan som sviker de svaga. De starka eleverna klarar sig alltid. Men utanförskapet grundläggs i flumskolan.
En tredje sak handlar om såväl skolledare som lärare. Vi måste kunna ställa större krav på både rektorer och betygsättande lärare. En rektor ska styra sin verksamhet. Så har det inte alltid varit i Örebro. Även här har skolverket för ett antal år riktat kritik mot kommunen. Och vilka lärare har vi? Och hur premierar vi de duktiga lärarna?
Ständigt återkommer man till lärarnas arbetsvillkor och lärarnas löner. Är det någon som tror att de bästa pedagogerna i landet söker sig till Örebro, där man får sämst betalt? Är det någon som tror att de bästa studenterna söker sig till en utbildning som inte ger en bra utveckling, även ekonomiskt? Knappast. Lärarutbildningen genomgår nu en enorm förändring som kommer att skapa bättre förutsättningar för bättre lärare. Men fortfarande släpar Örebro efter när det gäller löner och arbetsvillkor. Det är inte bara illa, det är mycket illa.
Avslutningen på artikeln speglar den förlegade syn som är förhärskande i Örebro:
Arne Salomonsson tycker att politikerna ofta lägger för stort fokus på betygsstatistiken. Och när vi i media rapporterar om det här spär vi förstås ytterligare på bilden av att vissa skolor lyckas bättre än andra.
– Det leder till att ännu fler väljer bort de skolor som hamnar lågt.
Men är det inte viktigt hur många elever som lyckas komma in på gymnasiet?
– Jo, visst, men det finns ju också andra värden som inte kan mätas på samma sätt. I flera enkätundersökningar har Vivallaskolans elever till exempel varit de som trivs allra bäst av alla elever i kommunen.
Visst är det bra med trivsel i skolan. Ordning och reda är en grundläggande nödvändighet för en lärande miljö. Men att ens antyda att man ska jämföra trivsel i skolan med kunskaper, betyg och en lärande framtid, är illa. Detta lilla citat speglar mer av Örebros problem än många långa artiklar och utredningar.
2011-03-22
Tuffa barn, eller?
Läser i DN om flipperföräldrar. Ett helt nytt ord för mig. Gissar att Erik Helmerson hittat på det själv. Det är ett ganska bra uttryck.
Hela artikeln handlar om de två mest divergerande formerna av föräldraskap:
Curlingföräldrarna, som tror att barnen mår bäst av att i alla lägen smekas in i samhället.
Tigerföräldrarna, som menar att just deras barn är den som är född till de största stordåden i världen och inget, inget får hindra det.
Istället vill Helmerson se flipperföräldrar. Föräldrar som tror på sina barn. Som låter barnen ta en del stötar, som tror att de kommer att klara det, men som finns där om och när de faller igenom. Det låter rätt bra, tycker jag. Liberalt föräldraskap, typ.
Det finns en rätt tydlig politisk vinkling kring detta också. Skolpolitiken, där socialdemokraternas flumskola lika gärna skulle kunna kallas curlingskola, är det tydligaste exemplet. Stör inte barnen mer än nödvändigt. Låt de söka den kunskap de vill. Belöna dem om de gör det de ska göra. Inte mer ordning och reda än vad eleverna själv vill och kan ordna.
Och läxhjälp åt alla, för att lägga en lokal politisk profil på det hela. Denna läxhjälp åt alla är socialdemokraternas i Örebro viktigaste valfråga. Jag kan inte annat än sucka. Inget om kunskapskrav. Inget om bättre och kunnigare lärare. Inget om bättre villkor för lärare, eller mer vidareutbildning. Bara denna läxhjälp, som på något märkligt sätt ska lösa skolans alla problem.
Mot detta ställs den liberala synen på barnen och eleverna. Det gäller att ställa krav, men rätt krav på varje elev. Det gäller att tro på barnen, på deras möjlighet att klara mer, att överträffa sig själva. Visst kan det bli en del stötar när kunskaperna inte sitter som en smäck första lektionen. Men de flesta klarar det. Och för dem som inte kan, orkar, förmår, så måste det finnas goda lärare, kompetenta lärare, lärare med rätt utbildning för rätt undervisning, som lyfter och bär.
Under socialdemokraternas och Lena Baastads tid som skolkommunalråd så sänktes kunskapsnivåerna i Örebros skolor hela tiden. Allt blev sämre. När Skolverket var här och kollade upp det hela, var den tydligaste kritiken att det inte fanns något tydligt fokus på kunskap. Baastad och socialdemokraterna fortsätter på den linjen. Istället för att fokusera på kunskap, bildning och förutsättningarna för det så går man in i klassrummen, eller i hemmen där läxorna görs, och tar över, slätar ut, curlar.
Mot detta står Folkpartiet. Vi har ett stort antal tydliga besked till örebroarna om skolan:
* Högre krav på kunskaper i skolan. Alla elever kan mer!
* Ordning och reda i skolan ger bättre studiero.
* Mer vidareutbildning till lärarna, under hela arbetslivet.
* Högre krav på rätt utbildning, rätt kompetens för varje lärartjänst.
* Höjda löner ger bättre lärare.
* Högre krav och mer befogenheter till rektorerna och skolledningarna. Fler kommunala skolor ska bli självstyrande.
* Fortsatt satsning på skollokaler och prioritering av vilka kommunala skolor som har tillräckligt elevunderlag.
* Bort med politikerna från klassrummen. Lärare och rektorer klarar själv skolans undervisning, även när det handlar om läxor.
Och, i dessa tider när den nya socialdemokratiska partiledningen verkar börja tveka om friskolornas värde:
* Ja till fristående skolor.
* Ja till tydliga och likvärdiga krav på både kommunala och fristående skolor.
Hela artikeln handlar om de två mest divergerande formerna av föräldraskap:
Curlingföräldrarna, som tror att barnen mår bäst av att i alla lägen smekas in i samhället.
Tigerföräldrarna, som menar att just deras barn är den som är född till de största stordåden i världen och inget, inget får hindra det.
Istället vill Helmerson se flipperföräldrar. Föräldrar som tror på sina barn. Som låter barnen ta en del stötar, som tror att de kommer att klara det, men som finns där om och när de faller igenom. Det låter rätt bra, tycker jag. Liberalt föräldraskap, typ.
Det finns en rätt tydlig politisk vinkling kring detta också. Skolpolitiken, där socialdemokraternas flumskola lika gärna skulle kunna kallas curlingskola, är det tydligaste exemplet. Stör inte barnen mer än nödvändigt. Låt de söka den kunskap de vill. Belöna dem om de gör det de ska göra. Inte mer ordning och reda än vad eleverna själv vill och kan ordna.
Och läxhjälp åt alla, för att lägga en lokal politisk profil på det hela. Denna läxhjälp åt alla är socialdemokraternas i Örebro viktigaste valfråga. Jag kan inte annat än sucka. Inget om kunskapskrav. Inget om bättre och kunnigare lärare. Inget om bättre villkor för lärare, eller mer vidareutbildning. Bara denna läxhjälp, som på något märkligt sätt ska lösa skolans alla problem.
Mot detta ställs den liberala synen på barnen och eleverna. Det gäller att ställa krav, men rätt krav på varje elev. Det gäller att tro på barnen, på deras möjlighet att klara mer, att överträffa sig själva. Visst kan det bli en del stötar när kunskaperna inte sitter som en smäck första lektionen. Men de flesta klarar det. Och för dem som inte kan, orkar, förmår, så måste det finnas goda lärare, kompetenta lärare, lärare med rätt utbildning för rätt undervisning, som lyfter och bär.
Under socialdemokraternas och Lena Baastads tid som skolkommunalråd så sänktes kunskapsnivåerna i Örebros skolor hela tiden. Allt blev sämre. När Skolverket var här och kollade upp det hela, var den tydligaste kritiken att det inte fanns något tydligt fokus på kunskap. Baastad och socialdemokraterna fortsätter på den linjen. Istället för att fokusera på kunskap, bildning och förutsättningarna för det så går man in i klassrummen, eller i hemmen där läxorna görs, och tar över, slätar ut, curlar.
Mot detta står Folkpartiet. Vi har ett stort antal tydliga besked till örebroarna om skolan:
* Högre krav på kunskaper i skolan. Alla elever kan mer!
* Ordning och reda i skolan ger bättre studiero.
* Mer vidareutbildning till lärarna, under hela arbetslivet.
* Högre krav på rätt utbildning, rätt kompetens för varje lärartjänst.
* Höjda löner ger bättre lärare.
* Högre krav och mer befogenheter till rektorerna och skolledningarna. Fler kommunala skolor ska bli självstyrande.
* Fortsatt satsning på skollokaler och prioritering av vilka kommunala skolor som har tillräckligt elevunderlag.
* Bort med politikerna från klassrummen. Lärare och rektorer klarar själv skolans undervisning, även när det handlar om läxor.
Och, i dessa tider när den nya socialdemokratiska partiledningen verkar börja tveka om friskolornas värde:
* Ja till fristående skolor.
* Ja till tydliga och likvärdiga krav på både kommunala och fristående skolor.
2010-12-09
Sveriges bästa skolor!
Örebro har inte Sveriges bästa skolor. Långt därifrån. Under den förra socialdemokratiska kommunledningen eroderade skoluppdraget totalt. När Skolverket besökte Örebro förra mandatperioden fick skolupplägget svidande kritik. Det saknades kunskapsfokus. Socialdemokraternas många lokala mål, gällande allt mellan himmel och jord, prioriterades högre än läroplanen. Uppföljning av kunskapsmålen var obefintlig. Kvaliteten på rektorerna var i alldeles för många fall undermålig, mycket beroende på att samma socialdemokrater inte sett och prioriterat chefskapet. Lärarna var en bortprioriterad grupp. Mats Sjöström, socialdemokratisk kommunstyrelseordförande tydliggjorde detta i en intervju i tidningen Kommunaktuellt. Där sade han att han valt att ge lärarna lägre lönelyft för att ge Kommunals medlemmar mer. Lena Baastad, som ansvarig för skolorna, klarade inte av att vare sig ge skolorna rätt förutsättningar, eller klara ekonomin. Nödvändiga beslut om skolnedläggningar sköts på framtiden. Tomma lokaler drog resurser från undervisning. Allt detta medförde att skolornas resultat kontinuerligt sjönk.
När vi tillträdde 2007 valde vi att ändra på i princip allt. För oss är lärare viktigare än lokaler, så vi minskade antalet lokaler. För oss är lärarnas löner en viktig rekryteringsfaktor, så vi krävde att lärarna skulle prioriteras. Vi tog i princip bort de lokala målen och krävde istället att läroplanernas mål skulle klaras. Vi strukturerade om och började följa upp, utvärdera och återkoppla. För oss är kunskap åt eleverna den grundläggande uppgiften för skolan, och rätt krav på varje elev en förutsätting att nå kunskapsmålen, så vi började med att tydliggöra kunskapsmålen och att verkligen visa att vi tror på att varje elev kan lära utifrån sina förutsättningar.
Efter snart fyra år har det börjat ge resultat. Örebro förbättras, även om det är från en låg nivå.
Vad visar då detta? Framförallt att lokalt ledarskap spelar roll. I olika media, bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter redovisas olika funderingar kring vad som måste göras. Sannolikt är det inte mer av detsamma, utan bättre av annat som måste till. En av de viktigaste faktorerna är det lokala ledarskapet.
För mig är skolan den viktigaste lokala politiska frågan. Det finns massor av åtgärder som vi i Örebro måste göra för att vi ska komma vidare mot målet: Sveriges bästa skolor. För Sveriges bästa elever (var och en utifrån sina förutsättningar!). Låt mig peka på några:
Ge lärarna bättre betalt. Folkpartiet vill öka potten för lärarlöner med 25 miljoner redan 2011. Det kommer vi att strida för.
Prioritera rektorernas chefskap. Det är bra att vara chef. Chefen är den kanske enskilt viktigaste faktorn för en bra verksamhet. Därför ska vi fortsätta att stärka chefsrollen.
Satsa på vidareutbildning. Örebro är bland de bästa i landet på att använda statens fortbildningspengar. Men vi måste ha utrymme för att långsiktig planering. Då måste vår ekonomi klara av att ta alla kostnader själv. Där är vi inte nu, men om Folkpartiet får bestämma så är vi där redan 2012.
Låt alla skolor bli självstyrande. Ge rektorer och lärare makten över sin egen vardag. Ta bort den lokala politiska klåfingrigheten. Det räcker med en skolnämnd för all för- och grundskoleverksamhet.
Öka uppföljning, utvärdering och återkoppling. Var tydlig med kunskapsmålen och kräv åtgärder omedelbart då utvärderingen visar på fel utveckling. Rektorernas och lärarna har ansvaret för att ge eleverna kunskaper. Vi vill ge dem befogenheter, och kräva att de tar ansvaret.
Ställ rätt krav på eleverna. Alla elever kan lära. Alla elever kan prestera bättre, om rätt krav ställs, om rätt förutsättningar ges och om ordning och reda skapas.
Just ordning och reda är en av de viktigaste faktorerna för god inlärningsmiljö, främst för de sårbaraste eleverna.
Öka resurserna för elevhälsan. Kuratorer, skolsköterskor och skolläkare är nödvändiga och enormt viktiga för trygga elever med goda resultat.
Detta kommer att kosta pengar. Därför måste det också finnas en intäktssida. En minskad politisk organisation, som följs av effektiviseringar av administrationen där självstyrande enheter är en viktig del, kommer att spara tiotals miljoner per år. Fortsatta prioriteringar av skollokaler måste till. Örebro har fortfarande alldeles för många alldeles för små skolor med ineffektivt lokalutnyttjande. Men det kommer också att krävas att vi som politiker vågar prioritera.
För Folkpartiet är skolan alltid grunden för välfärdsuppdraget. Utan en bra skola inget växande näringsliv, sämre vård och omsorg och även en dålig demokrati. Därför kommer åren 2011 - 2014 att bli skolornas år för Folkpartiet i Örebro!
När vi tillträdde 2007 valde vi att ändra på i princip allt. För oss är lärare viktigare än lokaler, så vi minskade antalet lokaler. För oss är lärarnas löner en viktig rekryteringsfaktor, så vi krävde att lärarna skulle prioriteras. Vi tog i princip bort de lokala målen och krävde istället att läroplanernas mål skulle klaras. Vi strukturerade om och började följa upp, utvärdera och återkoppla. För oss är kunskap åt eleverna den grundläggande uppgiften för skolan, och rätt krav på varje elev en förutsätting att nå kunskapsmålen, så vi började med att tydliggöra kunskapsmålen och att verkligen visa att vi tror på att varje elev kan lära utifrån sina förutsättningar.
Efter snart fyra år har det börjat ge resultat. Örebro förbättras, även om det är från en låg nivå.
Vad visar då detta? Framförallt att lokalt ledarskap spelar roll. I olika media, bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter redovisas olika funderingar kring vad som måste göras. Sannolikt är det inte mer av detsamma, utan bättre av annat som måste till. En av de viktigaste faktorerna är det lokala ledarskapet.
För mig är skolan den viktigaste lokala politiska frågan. Det finns massor av åtgärder som vi i Örebro måste göra för att vi ska komma vidare mot målet: Sveriges bästa skolor. För Sveriges bästa elever (var och en utifrån sina förutsättningar!). Låt mig peka på några:
Ge lärarna bättre betalt. Folkpartiet vill öka potten för lärarlöner med 25 miljoner redan 2011. Det kommer vi att strida för.
Prioritera rektorernas chefskap. Det är bra att vara chef. Chefen är den kanske enskilt viktigaste faktorn för en bra verksamhet. Därför ska vi fortsätta att stärka chefsrollen.
Satsa på vidareutbildning. Örebro är bland de bästa i landet på att använda statens fortbildningspengar. Men vi måste ha utrymme för att långsiktig planering. Då måste vår ekonomi klara av att ta alla kostnader själv. Där är vi inte nu, men om Folkpartiet får bestämma så är vi där redan 2012.
Låt alla skolor bli självstyrande. Ge rektorer och lärare makten över sin egen vardag. Ta bort den lokala politiska klåfingrigheten. Det räcker med en skolnämnd för all för- och grundskoleverksamhet.
Öka uppföljning, utvärdering och återkoppling. Var tydlig med kunskapsmålen och kräv åtgärder omedelbart då utvärderingen visar på fel utveckling. Rektorernas och lärarna har ansvaret för att ge eleverna kunskaper. Vi vill ge dem befogenheter, och kräva att de tar ansvaret.
Ställ rätt krav på eleverna. Alla elever kan lära. Alla elever kan prestera bättre, om rätt krav ställs, om rätt förutsättningar ges och om ordning och reda skapas.
Just ordning och reda är en av de viktigaste faktorerna för god inlärningsmiljö, främst för de sårbaraste eleverna.
Öka resurserna för elevhälsan. Kuratorer, skolsköterskor och skolläkare är nödvändiga och enormt viktiga för trygga elever med goda resultat.
Detta kommer att kosta pengar. Därför måste det också finnas en intäktssida. En minskad politisk organisation, som följs av effektiviseringar av administrationen där självstyrande enheter är en viktig del, kommer att spara tiotals miljoner per år. Fortsatta prioriteringar av skollokaler måste till. Örebro har fortfarande alldeles för många alldeles för små skolor med ineffektivt lokalutnyttjande. Men det kommer också att krävas att vi som politiker vågar prioritera.
För Folkpartiet är skolan alltid grunden för välfärdsuppdraget. Utan en bra skola inget växande näringsliv, sämre vård och omsorg och även en dålig demokrati. Därför kommer åren 2011 - 2014 att bli skolornas år för Folkpartiet i Örebro!
2010-08-25
Skolan viktigast
Idag presenterade Ina Lindström och jag tre av våra förslag för att förbättra skolan. Du kan höra och se det på Radio Örebro och TV4 Nyhetskanalen Örebro. Det handlar om tre saker:
Högre löner för bättre lärare.
Vidareutbildning hela tiden.
Självstyrande skolor med mindre politisk styrning.
Vi tror att det är nödvändigt att höja lärarlönerna. Örebro kommun har låga lärarlöner om man jämför oss med landet. Det har varit en medveten politik från tidigare socialdemokratiska kommunledningar. De har prioriterat ner lärarna och upp andra grupper, främst Kommunals medlemmar. Mats Sjöström (s) redovisade detta helt öppet i en artikel i tidningen Kommunaktuellt för några år sedan. Det var en märklig upplevelse att läsa detta, eftersom ingen annan än (s) i kommunen hade en aning om att det fanns en sådan prioritering.
Nu vill vi istället öppet visa vad vi vill prioritera. De senaste fyra åren har kommunledningen tydligt pekat på att vi ska prioritera "kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Till stor del handlar det om lärare, sjuksköterskor och socionomer. Men det har inte gett tillräckligt genomslag. Istället vill vi nu avsätta 25 miljoner kronor för just lärarnas löner. Mycket schematiskt bör det innebära en löneökning på ca 500:- kronor i månaden i genomsnitt. Vi är dock tydliga i att peka på att ökningen ska ske då kommunens ekonomi klarar det, eller genom en effektivare kommunal administration.
För det andra handlar det om vidareutbildning. Örebro kommun är redan idag en av de bästa kommunerna att använda regeringens Lärarlyft och nu kommer också Förskollärarlyftet. Men vi menar att kommunen själv ska satsa 5 miljoner på kompetenshöjande åtgärder. I paketet ingår också att kommunen ska återskapa lektortjänster, det vill säga lärartjänster för lärare som doktorerat.
För det tredje handlar det om att låta skolorna styra sig själva i en betydligt större utsträckning än idag. I Örebro har politiker alltför länge varit inne och detaljstyrt skolan. Socialdemokraterna vill fortfarande göra det i stor utsträckning. Vi säger istället: Vi litar på lärarna. Vi litar på rektorerna och skolledningarna. Vi vill ge er frihet att genom er professionalitet hitta vägar att bättre uppfylla läroplanernas krav. Vi kommer att ställa stora krav på er, vi kommer att följa upp och utvärdera. Men ni är bäst att hitta vägarna att ge eleverna bättre kunskaper.
Vi ser redan idag att de självstyrande skolorna inom intraprenadförsöket klarar sig bättre än genomsnittet. Bättre kvalitet, bättre personalvård, bättre fortbildning, bättre ekonomiskt resultat. Vi tror att vi, genom att låta politiken sköta strukturerna och lärarna skolan, kan frigöra resurser som väl motsvarar de kostnader som löneökningar och fortbildningssatsningar kommer att kräva.
Örebros skolor ska bli de bästa i landet. Med de bästa lärarna. Med elever som kan räkna med att få de kunskaper man behöver för att klara sig i samhället.
Högre löner för bättre lärare.
Vidareutbildning hela tiden.
Självstyrande skolor med mindre politisk styrning.
Vi tror att det är nödvändigt att höja lärarlönerna. Örebro kommun har låga lärarlöner om man jämför oss med landet. Det har varit en medveten politik från tidigare socialdemokratiska kommunledningar. De har prioriterat ner lärarna och upp andra grupper, främst Kommunals medlemmar. Mats Sjöström (s) redovisade detta helt öppet i en artikel i tidningen Kommunaktuellt för några år sedan. Det var en märklig upplevelse att läsa detta, eftersom ingen annan än (s) i kommunen hade en aning om att det fanns en sådan prioritering.
Nu vill vi istället öppet visa vad vi vill prioritera. De senaste fyra åren har kommunledningen tydligt pekat på att vi ska prioritera "kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Till stor del handlar det om lärare, sjuksköterskor och socionomer. Men det har inte gett tillräckligt genomslag. Istället vill vi nu avsätta 25 miljoner kronor för just lärarnas löner. Mycket schematiskt bör det innebära en löneökning på ca 500:- kronor i månaden i genomsnitt. Vi är dock tydliga i att peka på att ökningen ska ske då kommunens ekonomi klarar det, eller genom en effektivare kommunal administration.
För det andra handlar det om vidareutbildning. Örebro kommun är redan idag en av de bästa kommunerna att använda regeringens Lärarlyft och nu kommer också Förskollärarlyftet. Men vi menar att kommunen själv ska satsa 5 miljoner på kompetenshöjande åtgärder. I paketet ingår också att kommunen ska återskapa lektortjänster, det vill säga lärartjänster för lärare som doktorerat.
För det tredje handlar det om att låta skolorna styra sig själva i en betydligt större utsträckning än idag. I Örebro har politiker alltför länge varit inne och detaljstyrt skolan. Socialdemokraterna vill fortfarande göra det i stor utsträckning. Vi säger istället: Vi litar på lärarna. Vi litar på rektorerna och skolledningarna. Vi vill ge er frihet att genom er professionalitet hitta vägar att bättre uppfylla läroplanernas krav. Vi kommer att ställa stora krav på er, vi kommer att följa upp och utvärdera. Men ni är bäst att hitta vägarna att ge eleverna bättre kunskaper.
Vi ser redan idag att de självstyrande skolorna inom intraprenadförsöket klarar sig bättre än genomsnittet. Bättre kvalitet, bättre personalvård, bättre fortbildning, bättre ekonomiskt resultat. Vi tror att vi, genom att låta politiken sköta strukturerna och lärarna skolan, kan frigöra resurser som väl motsvarar de kostnader som löneökningar och fortbildningssatsningar kommer att kräva.
Örebros skolor ska bli de bästa i landet. Med de bästa lärarna. Med elever som kan räkna med att få de kunskaper man behöver för att klara sig i samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)