Vem ansvarar för skolan?

Jag lyssnade till Tvärsnytt i går. Folkpartisten Roger Haddad från Västerås och skolkommunalrådet Thomas Esbjörnsson, socialdemokrat, från Örebro. De pratade om valfrihetens problem och utmaningar.

Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.

Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.

Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.

Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:

Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.

Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)

På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.

Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.

Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.

För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.

På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.

För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.

Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.

Det är dags att förstatliga skolan.

Media:  SR, SVT,

Varför Johan Larsson är bättre än Björn Sundin (på att driva bolag)

Sedan socialdemokraterna tog över makten, tillsammans med de i princip lika socialdemokratiska kristdemokraterna och det rätt oliberala lokala centerpartiet, har den kommunala koncernen vuxit med rekordfart.

Det är få som vet, men kommunkoncernens omsättning är idag runt 35 % av kommunens totala omsättning, eller 2,3 jämfört med 6,7 miljarder kronor. Och mer blir det. Med de nya kommunala bolagen riskerar omsättningen i bolagskoncernen Örebro Rådhus AB att nå nya höjder varje år.

Det finns flera skäl till varför kommuner är dåliga ägare till bolag på den konkurrensutsatta marknaden. Jag har berört dem i flera bloggar. Näringslivet blir svagare när kommunens bolag, som aldrig tillåts gå i konkurs, snedvrider konkurrensen. Jobben riskerar att bli färre. Utvecklingstakt och innovationsklimat blir sämre när inte det fria näringslivet är fritt. I samtal med företrädare för det lokala näringslivet nämns just den kommunala bolagshysterin som det viktigaste området för oss liberaler att jobba med. Stora delar av Örebros näringsliv ser fram emot en ny kommunledning efter valet 2014.

Men det finns ytterligare några skäl till varför bolagen är så malplacerade som kommunala ägarintressen. Just nu är alltså runt 25 % av kommunens verksamhet dolda ur demokratisk synvinkel. Den öppna demokratin fungerar inte för en fjärdedel av kommunens verksamhet. Och värre blir det om sossarna får bestämma. Det är inte demokrati och öppenhet som är Sundins eller Baastads fokus.

Det andra skälet är att politiker inte har en aning om hur marknader fungerar. ÖBO styrs idag av en informatör från länsstyrelsen. Örebro Porten har en pastor som ordförande. Kommunstyrelsens ordförande saknar totalt erfarenhet från något annat än politiken. Hennes biträdande har drivit ett eget litet bolag, men saknar all erfarenhet från näringslivet, och har istället all erfarenhet från politik eller politikens närhet (även här med informationsbakgrund).

Är det någon som tror att dessa människor, tillsammans med oss andra som sitter i styrelserna i bolagen, är skickade att leda dem? Knappast. De kommunala bolagen styrs i huvudsak av sina tjänstemän. Politikerna blir bara en potemkinkuliss framför tomheten. Och tomheten är stor. I de flesta kommunala bolagsstyrelser jag suttit i har jag fascinerats över att så få av ledamöterna klarat av att förstå en resultat- eller balansräkning. Det är få som funderar kring riskanalyser, kring strategier och strukturer för bolagets utveckling, eller hur bolaget kan påverka ägaren. Istället handlar det oftast om en kökkenmödding av detaljpolitik som inte passar speciellt väl i bolagssfären.

Just riskerna kan man fundera mer kring denna dag. Såväl SR Örebro som SVT Tvärsnytt skriver idag om tillståndet i Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL). Det har uppenbarligen inte fungerat som det ska. Förlusterna kommer att vara större än vad man beräknat.

Men bolaget kommer inte att gå i konkurs, som det hade gjort för länge sedan om det varit privatägt. Istället kommer det att få ännu mer av kommunala medel, pengar från de mer vinstrika bolagen, för att täcka skulderna. Pengar som kunde gått till vård och skola går nu till ett svart hål i ett kommunalt bolag.

Men tänk om detta inte varit KKL utan ÖBO eller Örebro Porten som stått på öronen. Det händer väl inte, säger du. Inte som det ser ut idag, säger jag, men ingen vet vad som händer i morgon. Eller tänk om det händer med vindkraften när sossarna investerat en miljard i den, eller när bredbandsbolaget blir värdelöst tack vare teknikutvecklingen. Miljoner och miljarder som kommunens skattebetalare måste punga ut med.

Jag har länge drivit frågan om att sälja KKL. Det är inte en kommunal uppgift att driva hotell och konferensanläggningar. Om jag fått fortsätta bestämma hade KKL idag haft en privat ägare. Men sossarna vill annorlunda. (Och de får stöd av KD och C i detta. Det är märkligt hur omgivningen kan påverka människor ideologiskt, och hur ytlig ideologisk övertygelse ändå kan vara...)

Och Björn Sundin vill att kommunen inte bara ska fortsätta driva hotell, stugbyar och konferensanläggningar utan även skidbackar. Det är svårt att förstå att han har någon kompetens inom området överhuvudtaget som skulle innebära att örebroarna kunde känna sig säkra att affären var gynnsam för dem. Riskerna för fortsatta förluster, fortsatt kommunalt stöd och fortsatt illojal konkurrens är uppenbara.

Man kan tycka vad man vill om Johan Larsson och hans bolag. Men hans kompetens inom området skidanläggningar är ljusår större än om man slog ihop alla sossar i hela Örebro (och lade till alla kristdemokrater och centerpartister också). Sannolikt är hans kompetens inom konferenssidan också eoner större.

Men framförallt är det hans kompetens och kunnande som avgör om han blir kvar på marknaden, inte att han har kommunala skattepengar i ryggen. Han får konkurrera på samma villkor som alla andra på denna öppna marknad och han riskerar inte kommunens kärnverksamheter, omsorgen, förskolan och skolan.

Tyvärr verkar insikten hos kommunledningen om de kommunala bolagens konkurrenshämmande status vara lika djup som en upptorkande vattenpöl. På kommunfullmäktige på onsdag nästa vecka ska kommunstyrelsens ordförande svara på en fråga jag ställt till henne om kommunens illojala konkurrens. Trots att kommunen är anmäld i vart fall två gånger till konkurrensverket, och att ett av ärendena fortfarande är öppet, och det andra kanske kommer att återöppnas, blir hennes svar:

"Det finns ingen illojal konkurrens från de kommunala bolagen."

Tydligare kan det väl inte behovet av ena liberal kommunledning uttryckas.

Media: SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Konkurrerande kommunal kraft

Socialdemokraterna bildar nya kommunala bolag på löpande band. Varför man gör det är ibland rätt oklart. Västerbolaget skulle, även med en socialdemokratisk politik, kunna vara en del av Örebro Porten AB. Att bilda ett speciellt bolag handlar mer om att låtsas ha nån form av politisk handlingskraft än något annat. Att det kostar örebroarna några miljoner i onödan är inget som en sann socialdemokrat bryr sig om...

Om Västerbolagets syfte är oklart är vindkraftbolagets syfte betydligt tydligare. Här handlar det om kommunal skatteplanering, en typ av legal skatteflykt. Kommuner som bygger egen vindkraft slipper energiskatta till en viss del. Det innebär att man tjänar hyfsat jämfört med om man skulle köpa vindkraftel från marknaden.

Lena Baastad har i flera intervjuer beskrivit detta syfte. Vindkraftbolaget ska tjäna pengar till Örebro kommun. Baastad beskrev det före valet på sossarnas hemsida och i NA när bolaget startades. Men är det rimligt?

Näringslivsklimatet blir allt sämre i Örebro kommun. Svenskt näringsliv redovisade företagens kraftigt försämrade betyg till socialdemokraternas kommunledning den 28 januari. Det kommer långsiktigt att påverka kommunens möjligheter till företagande och jobb.

En av orsakerna till detta är socialdemokraternas syn på privat respektive kommunalt ägande. För dem är det helt OK att kommunen går in på vilken marknad som helst och konkurrerar ut de privata företagen. Just nu handlar det om energi och vindkraft.

Samtidigt som deras parti på riksplanet försöker kamma hem politiska poäng på att regeringen varit en dålig ägare till Vattenfall (fast sossarna själv tyckt precis likadant och haft egen representation i Vattenfalls styrelse...) så gör de än värre politik på lokalplanet. Här ska man investera i ett helt nytt energibolag som ska bygga vindkraft. Politikerna tror att det ska löna sig.

Men om subventionerna till vindkraften tas bort blir hela affären en gigantisk förlustaffär för kommunen. Det som hänt efter Vattenfalls köp av Nuon är exempelvis att USA börjat bryta skiffergas, något som påverkat hela marknaden. Det finns inget som idag säger att vindkraft kommer att vara lönsamt om ett, fem eller tio år. Tekniken går framåt, nya energislag kommer till, subventioner kan tas bort. Men räntor och amorteringar ska ändå betalas.

Lena Baastad tror att hon vet hur marknaden ser ut om fem år. Hon binder gärna upp hundratals miljoner (de har själva sagt 600 miljoner kronor...) av örebroarnas pengar på vindkraft istället för att använda dem till vård, skola och omsorg. När vi tar över 2014 får vi hantera det.

Men lika illa är att hon snedvrider konkurrensen. Hennes VD i vindkraftbolaget är en tydlig husbondesröst när han hos Radio Örebro beskriver kommunens negativa hållning till privat vindkraft. Kommunen ska inte köpa. Kommunen ska inte stötta de privata initiativen. Kommunen kan och vet bäst själv.

Detta agerande visar ytterligare på Baastad & Co negativa syn på privat företagande. Men det visar också på deras bristande förståelse för kommunal konkurrens. Och det visar också på deras bristande insikter om vilken betydelse kommunen kan ha som aktör på marknaden. Om kommunen istället för att konkurrera med de privata företagarna, skulle köpa sin vindkraftel av de privata, skulle dessa kunna bygga mer och bättre. Det skulle också vara bra för klimatet, när privata företagare får mer kapital att investera för. Och det skulle vara bra för jobben, när privata företagare kan anställa fler.

Men det ser inte Lena Baastad. Det är trist, men det är i linje med socialdemokraternas traditionella politik. Det märkliga i detta är att Centerpartiets Rasmus Persson, som brukar låtsas att han är liberal, bejakar detta antiliberala agerande. (Lennart Bondeson är mer socialdemokrat än de flesta socialdemokrater så det är också förståeligt att han gillar kommunala bolag...)

För näringslivet och de privata företagen är det bara att vänta tills en ny lokal regering tillträder i oktober 2014. Då kommer vi att ändra dagens näringslivsfientliga politik och skapa bättre förutsättningar för ett starkare lokalt näringsliv.

Media: Radio Örebro

Fokus på vem?

I morgon på kommunstyrelsen kommer vi att ha ett ärende om bemanning. Majoriteten har hittat på ett nytt ordpar "bemanningsstrategiska arbetet" som handlar om något oklart. Liksom hela ärendet är oklart.

I första beslutspunkten pekar de på att man ska fokusera på kunden eller brukaren. Jag kommer att yrka på något annat än brukarordet - ett typiskt sosseord som objektiviserar människan. Men anslaget är bra. Vi har bemanning för att klara av de behov örebroarna har.

Men det är inte det som är skälet att detta ärende finns uppe. Istället handlar det, som vanligt, om samma gamla vänstersaga som tidigare: Den ovillkorliga rätten till heltid.

Det finns ett självklart jämställdhetstema i frågan om hel- eller deltidstjänstgöring. Män jobbar heltid. Kvinnor i större utsträckning deltid. Den socialistiska vägen att lösa jämställdheten blir då att skapa tvingande förutsättningar. Socialdemokraterna försökte för sju år sedan att införa en ovillkorlig rätt till heltid som lag. Tack och lov förlorade de valet 2006 och förslaget gick i graven. Annars hade såväl den offentliga sektorn, som många småföretagare, fått enorma problem. Småföretagandet, exempelvis inom handeln, hade inte haft en chans.

När vi styrde Örebro försökte vi hitta andra vägar. Vi ville att kvinnor och män skulle ha samma möjligheter att välja den arbetstid man ville ha. Det innebar att tjänstgöringsgraden för kvinnor ökade, medan den i viss mån minskade för män. Intressant kanske?

Men vårt huvudfokus låg inte på personalen. Vårt huvudfokus låg då, liksom nu, på de människor vi är satta att vårda, lära, ha omsorg om, serva. Oavsett om vi kallar dem kunder, brukare, servicetagare eller kort och gott örebroare, är det deras behov vi som politiker och vi som offentlig organisation ska hantera.

Det innebär målkonflikter. Den stelbenta rätten till heltid krockar exempelvis med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på många boenden för äldre. Den stelbenta rätten till heltid krockar med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på förskolor också.

Det spelar ingen roll för socialdemokraterna. Om verkligheten inte stämmer överens med deras stelbenta, fyrkantiga världsbild, så får verkligheten förändra sig.

Typ: Vill inte de gamla gå upp efter ett schema som passar den ovillkorliga rätten till heltid så får de (gamla) väl anpassa sig. För personalen (Kommunals...) krav går först.

Nej - så säger de inte. Men det är mycket de inte säger.

Centerns krav på att gå med på denna heltidsresa har varit att den inte får påverka de anställda negativt vad gäller exempelvis krav på delade turer eller att de ska tjänstgöra på olika arbetsplatser. Just nu verkar Centern ha fått backa på detta krav. Nu är det bara heltiden som gäller. Men inte säger sossarna någonstans att rätten till heltid kan innebära att du får jobba 7 -12 och 4 -7 för att få ihop det. Inte heller säger de att det finns en risk att din arbetsplats är tre olika äldreboenden, eller kanske ett par förskolor, för att få ihop heltiden.

Tyvärr har ingen i den nuvarande majoriteten någon koll på ekonomi. Det märks också tydligt i det beslut som fattas i morgon. Den ekonomiska analysen lyser helt med sin frånvaro. Ingen är intresserad av vad det kostar. Och det är kanske enkelt att förstå. För det finns uträkningar som pekar på kostnader på minst 250 miljoner kronor per år för att införa den stelbenta, ovillkorliga rätten till heltid.

Men det vill ju vare sig Lena Baastad eller någon annan berätta om. För de kostnaderna måste tas ut genom besparingar. Det blir färre medarbetare som ska sköta jobbet. Det blir ännu färre lärare, färre undersköterskor och färre socialsekreterare. Det blir mindre pengar över till skolböcker, till föreningsbidrag, till Kulturskolan. Och det blir knappast några pengar över till löneökningar.

Fast vem säger det? Vem bryr sig? Politik är väl att vilja. Och vill inte ekonomin får den väl anpassa sig...

Den liberala vägen är annorlunda. Den handlar om ett tydligt fokus på de vi har att stötta och stödja. Det är den gamla kvinnan på äldreboendet som är vår huvudprioritet. Det är den unga flickan på förskolan som behöver vårt stöd. Det är tonårstjejen, med behov av många och goda samtal med sin kurator, som är centrum i vår politik.

För det behöver vi kompetenta medarbetare. Lärare med bra arbetsförhållanden och högre löner. Undersköterskor med god vidareutbildning och tillräckligt antal arbetskamrater för att klara även de tyngsta dagarna. Socialsekreterare med kompetens för att hantera även de svåraste fallen. Medarbetare som känner att de är uppskattade och som märker att deras arbetsplatser fungerar.

Då är arbetstiden en faktor, men bara en faktor bland flera. En god arbetsgivare ser sina anställda och söker vägar att möta deras behov. Det kan handla om att anpassa arbetsplatser. Det kan handla om nya sätt att möte behov av såväl ökad som minskad tjänstgöringsgrad. Det kan handlar om rätt till ständig kompetensutveckling. Det kan handla om bra löneökningstakt, större lönespridning och goda karriärmöjligheter för goda medarbetare. Det kan handla om arbetsplatser med tillräckligt antal arbetskamrater, med tillräckligt med pengar för inköp av material men utan anställningsstopp, inköpsstopp, vikariestopp, och andra mer eller mindre tillfälliga nödstopp.

Fokus måste alltid ligga på den människa som behöver vårt stöd och vår omsorg. Grunden för vårt stöd och vår omsorg ligger i en balanserad och långsiktigt hållbar ekonomi. Det är en liberal politik för välfärd. Idag, i morgon och kommande år.

Bygg inte sönder Hjärstaskogen

När Björn Sundin och Lena Baastad var på löftesturné inför valet 2010 fanns idrottshallen i Vivalla med. Före valet 2006 hade det varit en friidrottshall som skulle placeras på grusplanen vid Vivalla IP. Men ingen ville ha den där. Inte friidrottarna. Inte Vivallaborna. Och tur var väl det. För det Sundin, Baastad (och Jonas Karlsson) då mörkade var bland annat att Hjärstaskogen skulle ryka när de behövde bygga parkeringsplatser.

Men enligt socialdemokratisk logik måste Vivallaborna få löften. Det är ju inte för inte som man får ihop 80 % av rösterna (med alla möjliga och omöjliga medel...). Så inför valet 2010 handlade det om en fotbollshall för lagen i Vivalla, tillsammans med lokaler för alla föreningar som finns där. Löften. Löften. Löften.

Men tiden går. Och löftena likaså. Först sveks löftet i och med att uppbyggnationen av gymnastikhallen vid Vivallaskolan inte blev något lyft. Istället för att ta chansen och bygga något spännande för fler, blev gymnastikhallen ungefär som förut.

Och nu sviks också löftet om en hall som ska lyfta Vivalla. Istället driver Björn Sundin nu tanken på att bygga en fullstor fotbollsanläggning i Hjärstaskogen. Halva skogen ska fällas, en gigantisk hall byggas och en massa parkeringsplatser ska fram där skogen nu står. (Obekräftade uppgifter talar också om att resten av skogen hotas. Sundin ska ha planer på fler byggnationer i Hjärstaskogen. Men än så länge är de obekräftade. Jag får gräva vidare.)

Sundinhallen kommer att kosta någonstans mellan 100 och 140 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir minst 13,5 miljoner kronor första året, för att sedan öka.

Men är det inte bra med en fotbollshall? Och i Vivalla?

Det finns en klubb som glädjer sig. Det är ÖSK . Den klubb som är tydligast elitsatsande. Men breddfotbollsklubbarna gör minst sagt tummen ner. Det pågår just nu ett uppror bland flera av klubbarna. De ser sina egna bidrag minska, skötselbidrag försvinna, anläggningar misskötas, konstgräsplaner försenas. Och istället ska det byggas en elithall. För vem?

Utnyttjandegraden i Sundinhallen blir låg. Inomhusfotbollsäsongen är rätt kort. November till och med mars kanske. 5 månader x 30 dagar x 5 utnyttjade timmar om dagen = 750 timmar per år. Låt oss dubbla siffran, 1500 timmar per år (det innebär att hallen utnyttjas mellan 6 - 9 varje morgon och mellan 15 - 23 varje kväll). Timkostnaden blir då 9.000:- kronor. Om hallen bara utnyttjas 750 timmar blir timkostnaden 18.000:- kronor. Vem har råd med det?

Självklart måste kommunen subventionera. Men med vilka pengar? När Sundin och Baastad styr skärs stödet till idrotten ner. Föreningsbidragen urholkas. Det finns ingen långsiktighet. Sannolikt måste Sundin och Baastad omfördela ännu mer pengar för att ha råd med hallen. Det blir alltså breddföreningarna, exempelvis i Vivalla, som får betala Sundinhallen.

Till detta kommer självklart att de föreningar, som ÖSK, som utnyttjar Sundinhallen, inte utnyttjar Behrn Arena. Då minskar intäkterna för denna arena, utan möjligheter för kommunen att kompensera.

Men är det inte bra för integrationen? Svaret ges av Sundin själv. I flera av de möten han deltagit i har han sagt att hallen ska dra fotbollslag från hela Mellansverige. Det är inte en hall för Simon Viva, för Ekers IF, för Syrianska, för Hovsta IF. Det är en hall för ÖSK, för Norrköping, för Degerfors (fast de har ju redan en själv), för AIK... Och på något sätt ska dessa elitspelare lyfta Vivalla när de reser dit för att träna.

Det är rätt orimligt. Vivalla lyfts inte för att en eller ett par politiker över huvudena på Vivallaborna beslutar sig att bygga en arena för andra. Integration handlar inte om att överheten i sin godhet bygger en lyxarena för andra i ett utanförskapsområde. Integration handlar om att ge människor hopp och egenmakt. Vivalla lyfts av Vivallaborna, med rätt stöd och stöttning. Inte genom att Sundin och Baastad tar över.

Och allt tydligare blir Sundins betongdrömmar. Nu riskerar Hjärstaskogen att ryka. De överenskommelser som tidigare funnits mellan alla partier om Örebro som den gröna staden, blir under Sundin till betongsand. Örebro blir allt mer betonggrå och allt mindre grön. En av de gröna lungorna som Hjärstabor, Vivallabor och Baronbackebor använt förstörs för evigt. Skolbarnens skog huggs ner. Spännande natur blir parkeringsplatser, asfalt och betong.

Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt. Hellre börja bygga konstgräsplaner än att bara prata om dem. Hellre skapa fler men mindre hallar, enkla hallar som fungerar för sju- eller niomannaspel. Hellre bygga fler inomhushallar för basket (en typisk integrationsidrott) eller gymnastik (genusperspektivet borde lyftas mer) eller anläggningar för ridsporten som förbigåtts i årtionden. Hellre skapa långsiktiga avtal med goda förutsättningar för bidrag till breddidrottsföreningarna.

Folkpartiet drev under hela den förra mandatperioden en idrottspolitik i samklang med idrottsrörelsen. Sundin och Baastad visar gång på gång att de inte förstår idrottsföreningarna, och att de även här menar att de som politiker har rätt att göra det de vill göra, över huvudena på dem det berör. Deras åsikt verkar vara att politiker alltid vet bäst.

Det finns ett annat Örebro, ett liberalt Örebro, ett Örebro där örebroarna själva utvecklar och förändrar sin stad, och där politikernas uppgift är att stötta och stödja men aldrig ta över. Om två år är det möjligt för örebroarna att välja den vägen.

Ny liberal ekonomisk offensiv!

En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till, är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får (såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot unga.

Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.

Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier, från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt 3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp. Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna växa.

Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger. Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både nationellt och lokalt.

Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner, på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.

Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor som möjligt.

Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar från 1950-, 60- och 70-talen.

Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!

I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till de allsmäktiga politikerna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, AB1

Rå kapitalism?

Läser att Pehr G Gyllenhammar tycker att den råa kapitalismen ska stoppas. Kan inte annat än dela hans tankar. Gyllenhammar är ju själv både framgångsrik företagare och liberal. Det är en rätt bra kombination när det gäller att tänka kring hur ekonomi, företagande, samhällsansvar och politik ska gå ihop.

Jag har i flera bloggar skrivit om rätten att ha en hög lön. Jag tycker det är självklart att en framgångsrik företagsledare ska kunna tjäna bra med pengar. Miljonlöner är inte orimliga.

Men lika ofta har jag skrivit om att det finns en gräns när lönen inte längre är lön, utan någon annan form av belöning som inte har något med prestationen som sådan att göra. När ersättningen blir så stor att en enda årslön räcker för resten av livet och lite till, oavsett vad och hur mycket du konsumerar, då bör man i alla fall börja fundera.

Och det Gyllenhammar är på är något intressant. I en utredning jag läste för några år sedan beskrevs företagandets drivkrafter. För småföretagare handlade det sällan om ekonomi som främsta drivkraft. Istället var det möjligheten att utveckla en idé, sitt företag, möjligheten att styra själv och så vidare som var det viktigaste. Rikedom kom först på plats 5-6 sådär.

Men kanske har tiderna förändrats. Kanske är det nu rikedomen som sådan som driver. Och hur blir man då rik?

Lotter? Det går snabbt men är osäkert och oberoende av kunskap.
Poker? Lika snabbt men nästan lika osäkert och nästan lika oberoende av kunskap.
Aktiespekulation? Hyfsat snabbt, rätt osäkert, men rätt kunskapskrävande.
Företagsbyggande? Långsamt. Osäkert. Kunskapskrävande.

Vi lever i en tid av krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Det gäller sannolikt hög som låg. Och sannolikt oftare hög än låg. Har man så vill man ha. Mer. Snabbt. Nu.

Ibland hör man riskkapitalister prata om att de jobbar med att skapa synergier. Genom att spekulera i aktier, genom att köpa upp, och stycka upp, företag, får man dem att förhoppningsvis fungera bättre och skapa mervärden åt ägarna. Ibland lyckas det. Ibland inte. Men drivkraften är inte långsiktigt företagsbyggande. Drivkraften är mer pengar.

Och denna drivkraft verkar numera vara allt vanligare företrädd hos såväl chefer i företagen, hos företagens styrelser och ordföranden och hos de stora ägarna. Drivkraften är inte längre att bygga något bestående. Drivkraften är mer pengar. Snabbt. Nu!

Vad får det för följder? Det kan nog ingen säga. Men det finns sannolikt risker med ett företagande där bara den kortsiktiga ekonomin styr. Vissa investeringar kan inte räknas hem på vare sig en månad, ett år eller ett antal år. Företagens samhällsansvar, det CSR som man så ofta talar om, urholkas om företagets huvudsakliga kultur går i helt motsatt riktning. Det sociala ansvar som gör att samhället utvecklas bättre, och som långsiktigt skapar bättre tillväxt och större chanser till företagsutveckling, kan inte räknas hem genom att kolla hur börskurserna varierar över dagen.

Och det finns frågor som är generationsöverskridande. Klimatfrågan är väl den tydligaste. En kortsiktig vinst idag för en riskkapitalist kan vara en gigantisk förlust för världen i morgon.

Vad ska då politiken göra? Svaret är inte enkelt. Jag tror på en liberalism som inte ger WO till marknaden. Det måste finnas regler och styrning av marknadskrafterna. Men det är ett grannlaga arbete att finna rätt styrning. Värderingsförändringar som den kortsiktiga kapitalismen, den råa kapitalismen med Gyllenhammars ord, står för kan inte plockas bort med politiska beslut.

OK. Vi kan säkert beskatta bort de värsta arvodena och bonusarna i svenska företag. Vi kan skapa stenhårda regler för socialt ansvar, för miljö- och klimatansvar, för samhällsansvar i stort. Men om det bara betyder att företag och jobb flyttar - vad har vi då vunnit?

Därför är jag bara säker på en sak: Det krävs mer samarbete över gränserna. Vi måste finna globala överenskommelser kring de svåra frågorna.

Därför blir jag bekymrad när socialdemokraternas nya partiprogramssekreterare visar en så negativ hållning till euron, och därmed det europeiska samarbetet.

Därför blir jag bekymrad när så många svenska politiker inte vill se vare sig det europeiska samarbetet, eller globaliseringen, som en prioriterad fråga.

Därför blir jag bekymrad när det verkar finnas så starka, nationalistiska, krafter i större och mindre partier både till höger och till vänster.

Och därför är jag bekymrad över att inte heller vi som tror på den privata marknaden, på rätten att kunna bli rik genom att vara duktig, vågar tala om att vi måste våga reglera marknaden. För den fria marknaden är sannolikt en marknad med frihet för få och ofrihet för många.

För några år sedan var jag på en tillställning med några av Sveriges näringslivstoppar. En av dem hade ett humoristiskt inlägg, men med en tydligt allvarlig underton. Så här sa han ungerfär:

"När ett bolag byter VD från en med sakkunskap om produktionen, till en ekonom, då är det dags att sälja av aktierna."

Det finns en insikt om kapitalismens och marknadens begränsningar också hos dem som är mitt uppe i den. Det är ett hoppfullt tecken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Expressen, Expressen2, SR1, DI1

Sista fullmäktige

som ordförande idag. Det var ett spännande fullmäktige. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gjorde gemensam affär och röstade igenom att Kommunstyrelsens ledamöter skulle utses genom proportionella val. Det har aldrig hänt i Örebro kommun, i vart fall inte sedan kommunsammanslagningen.

Lagen om proportionella val finns för att säkra en minoritets rätt. Men som den är skriven så är det, som några kännare sa, mer att den finns för att hota med, än för att användas. Normalt så talar partier med varandra istället för att använda lagen. Nu kommer till exempel inga ledamöter att kunna bytas ut fram till nästa val... Men vänsterpartiet är rätt sura nu, mest på de gamla kompisarna inom socialdemokratin och i synnerhet på Lena Baastad. Det kan man ju förstå. Lenas hantering av vänsterpartiet har väl inte karaktäriserats av öppenhet och god information. Att en tidigare partner genom media får reda på att hjärtevännen plötsligt polar med kristdemokrater och centerpartister bygger väl inte broar, typ...

Annars var väl det mest intressanta med dagen att det blir tydligt att kristdemokraterna och centerpartisterna nu är inne i den socialistiska fållan. De vill (eller får) inte ens förbereda en entreprenadutsättning av ett äldreboende. Nu ska allt göras kommunalt. Kommunsocialismen segrar tyvärr. Det är bara att hoppas att deras medlemmar och väljare ser och inser detta och gör rätt val.

Den tilläggsbudget som återremitterades var mest ett skämt. Förra fredagen presenterade triumviratet en politisk skrivning. I går drogs den tillbaka. I måndags lunch kom siffror på satsningar, i går på kommunstyrelsen dribblades med olika yrkanden och inget nytt kom idag. Ingen kunde veta hur de satsningar Lena Baastad o Co ville göra skulle påverka kommunens ekonomi.

Baastad ville laga potthål i gatorna. Men innebar det minskade möjligheter till bra omsorg om de äldre? Ingen vet.
Baastad ville satsa på norrcity. Men på vad vet ingen.
Baastad ville renovera skolor. Men på bekostnad av lärarnas löner? Ingen vet.

Ingen verkar veta eller bry sig. Den nya majoriteten låter miljonerna rulla. Det finns ingen som verkar kunna ekonomi. De ger inte oss i oppositionen en möjlighet att kontrollera och lägga alternativa förslag. Just nu handlar politiken i Örebro om att satsa som om det var Baastad & CO som sjäva ägde pengarna. Men det är faktiskt skattebetalarnas pengar det handlar om.

Baastad & CO säger sig vilja ha ett nytt klimat för samarbete i Örebro kommun. Hittills har de misslyckats på alla plan. Det har handlat om stängda dörrar, ovilja att lyssna, inga kontakter med oppositionen och ett överhetsperspektiv. Kanske är det orutin. Kanske blir det bättre till hösten. Man får hoppas...

Nu lämnar jag presidiet i Kommunfullmäktige. Jag gör det utan saknad. Man måste erkänna att man passar bättre eller sämre på olika poster. Visst är det kul att kunna rodda igenom ett fullmäktige i en situation som idag, då vi använder en lag som aldrig tidigare använts. Det är utmanande. Men att sitta där uppe utan att få delta i debatten är bara trist.

I höst blir det annorlunda. Då ska vi börja tydliggöra det liberala alternativet för Örebro även i kommunfullmäktige. Det ser jag, faktiskt, fram emot!

Media: Radio Örebro, Tvärsnytt

Liberal utmaning. S går åt vänster.

Under de kommande tre åren ska vi liberaler i Örebro driva en kraftfull och energisk oppositionspolitik. Den kommer att handla om att lyfta upp de grundläggande liberala värdena i en kommun som tyvärr kännetecknas av alldeles för mycket kommunsocialism, kollektivism och bakåtsträvande. Även efter koalition Örebros fyra år vid makten har alldeles för lite ändrats. Nu kommer dessa förändringar återställas. De konservativa krafterna i Örebro regerar.

Vad är då de liberala utmaningarna för Örebro?

Självklart handlar det om en skola för kunskap och bildning. Vi kommer att driva en kraftfull politik för en skola där eleverna verkligen lär sig. Vi kommer att kräva en läsa-skriva-räkna-garanti för alla tredjeklassare. Vi kommer att kräva uppföljningar, betyg, återkopplingar och med detta starkare samverkan mellan föräldrar och skolan. Vi kommer att yrka på höjda lärarlöner, ökad vidareutbildning, bättre läromedel. Och så vidare. Skolan, kunskaperna och bildningen är de enskilt viktigaste faktorerna för den liberala samhällsvisionen med människor som kan ta ansvar för såväl sig själva som för samhället.

Det handlar också om frihetsbegreppet. I Örebro är detta högprioriterat eftersom de långa och mörka socialdemokratiska styresåren har gjort Örebro kollektivistiskt och grått. Men vad är frihet på ett lokalt plan? Självklart handlar det om valfrihet. Du ska själv kunna välja förskola för dina barn, skola för dig själv, äldreomsorg åt dina föräldrar. Du ska kunna välja vem som utför den service du behöver även när den är betald via skatten. Frihet är också att privata utförare ska kunna konkurrera på lika villkor med de kommunala om serviceutförande, att inte kommunen ska snedvrida konkurrensen, att kommunen inte ska göra sånt som det privata näringslivet ska göra och så vidare. Frihet är också att föreningar och organisationer ska kunna verka utan en kommun som är inne och petar i detaljer, kräver speciella åtgärder för att man ska få bidrag, gör personliga kontakter med rätt politiker till en nödvändighet, med mera, med mera.

Men frihetsbegreppet är större än så. Frihet måste finnas inom den kommunala organisationen. Före koalitionen karaktäriserades kommunen av en stark rädsla för den yttersta makten, oavsett om den hette Sjöström eller Källström. Det var en följd av sossarnas sätt att styra. Vi började bryta ner dessa rädslans murar. Nu byggs de igen.

Frihet handlar ändå först och främst om individens frihet att vilja, kunna och få forma sitt eget liv utifrån de egna livsvalen. Här finns massor att göra, alltifrån att minska ÖBOs och Hyresgästföreningens makt, till att skapa en stad för spännande entreprenörer. Från att skapa möjligheter för unga att bygga sina livsdrömmar (oavsett om det handlar om en enstaka festival eller om det handlar om det egna företaget eller de egna studierna) till att ge äldre möjlighet att vara aktiva, viktiga och unika individer med engagemang och möjligheter långt upp i åren. Från att ge förutsättningar för den som idag står utanför samhället att öppna dörrarna in, till att ge den funktionshindrade stöd för och i vardagen.

Den liberala utmaningen kommer säkerligen de kommande åren att handla om att värna skattebetalarnas pengar. Vi ser redan nu hur det styrande triumviratet (triumviratet var en formell styrelseform med tredelat envälde) har en huggsexa om de begränsade resurser som finns. Det finns ingen som idag tar ansvar för att värna örebroarnas ekonomi. Kommunen riskerar kraftiga ekonomiska försämringar och välfärden kommer att hotas.

Mot detta står en liberal, ansvarsfull ekonomisk politik. Vi vet att skattepengarna kommunen använder inte är våra. De är ett lån från örebroarna som vi måste värna. Under koalitionens fyra år gjorde Örebro kommun ett överskott på närmare en miljard kronor, vi investerade mer än någonsin och vi ökade kvaliteten i förskolan, skolan och inom den tekniska sektorn. Vi värnade äldreomsorgen genom en av de djupaste internationella lågkonjunkturerna någonsin.

På område efter område ser man de liberala utmaningarna. I nämnd efter nämnd kommer liberala ledamöter att driva liberal politik. I samtal med örebroarna kommer vi att forma det radikala och förnyelseinriktade alternativ som i valet 2014 kommer att stå mot triumviratets konservatism och rädsla för förnyelse och förändring.

Det blir sannerligen tre spännande år!

Det politiska landskapet, avsnitt 1

I ett antal bloggar ska jag fundera lite över det nya politiska landskapet. Det blir naturligtvis ett fokus på liberalismen, men det är i förhållande till och med avstamp i hur det andra partierna nu formerar sig. Det kommer att bli rätt många bloggar. Håll ut:

Det svenska partiväsendet är inte skrivet i sten. De senaste årens förändringar, med ett moderat parti som övertagit socialdemokraternas statsbärande roll och med en socialdemokrati på rask marsch mot utplåning, visar detta med all tydlighet. Men det finns fler tecken. Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken är kanske det mest tydliga.

Men under ytan pågår ännu större förändringar. Även om partiernas medlemstapp avstannat, innebär försvagade partier större svårigheter för en fungerande lokal demokrati enligt den modell vi hittills tagit för given. Tidigare har jag förutsett att 2010 skulle vara det sista valet svensk lokaldemokrati kunnat hantera. Det är möjligt att vi kanske kan klara valet 2014, men om inget omvälvande sker kommer det inte att finnas tillräckligt många aktiva partister för att fylla de tomma stolarna i fullmäktige, nämnder och styrelser.

Framförallt är det svårt att fylla stolarna med kompetenta förtroendevalda i aktiv ålder. Svårigheterna att kombinera framgångsrikt arbete med politik dränerar partierna på aktiva som behövts i den samhällsomvälvning vi står inför. Meningslösheten i de kommunala uppdragen, där man antingen är röstboskap, bara får information eller fatta beslut i tomma ärenden, klämd mellan en riksdag som vill visa handlingskraft genom att peta i det lokala, ett EU som allt mer påverkar vår vardag och en allt mer individualiserad och handlingskraftig befolkning skapar inte mervärden.

En del av denna utveckling beror på demokratins avideologisering. Det finns idag alldeles för få alternativa utvecklingsvägar för att partiarbetet ska bli attraktivt. Politiken har blivit en tävling om vem som kan administrera det rådande systemet bäst. Genom att det mediala samhället ständigt kräver att mer förenklade budskap, minskar också möjligheterna att problematisera överväganden som kan behövas för att förankra ideologier och ideologiskt förankrade beslut. Såväl demokrati som politik har blivit allt mer yta, och allt mindre djup. Framtoningen är viktigare än innehållet.

För socialdemokraterna har detta blivit övertydligt. Samtidigt som de nya moderaterna tar över frågeområde efter frågeområde, ofta med ungefär samma politiska lösningar som de gamla socialdemokraterna, famlar partiet efter en ny roll. Partiet upplevs inte stå på de arbetandes sida. Partiet upplevs inte modernt. Partiet upplevs inte som framgång, framtid eller förnyelse. Visst har en del sakpolitiska beslut spelat roll för socialdemokratins ökenvandring, men utvecklingen säger kanske mer om de nya kraven i det nya partilandskapet än om socialdemokratin.

Inom borgerligheten, eller som jag föredrar att kalla den, alliansen, har en liknande diskussion börjat, främst genom ett antal artiklar i SvD. När arbetslinjen är genomförd – vilken vision har då alliansen för sitt fortsatta arbete? Kan finansministerns goda kamerala sidor bära ytterligare genom en valrörelse, eller krävs något annat? Kan de nya moderaterna upplevas som nya även nästa val, eller blir de en del av ett förstenande system?

Och vart går de mindre allianspartierna?

Mer om det i nästa avsnitt.

Allt fler liberaler

Miljöpartiets språkrörskandidat Gustaf Fridolin går på DN-debatt idag ut med att även Miljöpartiet nu ska bli ett liberalt parti, dock med gröna förtecken. Är det bra, eller är det dåligt?

I fyra år har jag arbetat tillsammans med Miljöpartiet i Örebro. Jag har uppskattat vårt samarbete. Miljöpartiet i Örebro har varit tydliga i att de inte vill in i det vanliga blocktänkandet. För närvarande passar det bättre för Miljöpartiet i Örebro att samarbeta med oss än med det röda laget. Jag förstår dem.

På riksplanet gjorde de gröna en annan bedömning. Enligt min mening var det en allvarlig felbedömning. Ett samarbete med sossarna var väl OK. Men att de gröna, med sina tydliga liberala inslag, skulle samarbeta med kommunister, nuvarande och f.d. är bekymmersamt.

Sannolikt är det denna missbedömning från Wetterstrand och Eriksson som Fridolin nu vill distansera sig ifrån. Det är bra. Men frågan är om hans bedömning av Miljöpartiet som ett av de partier som nu vill kalla sig mer eller mindre liberala är riktig. Och den större frågan är om det är detta nya "liberala" parti som ska ta röster från det gamla, eller om det kanske är tvärsom.

Jag har länge förespråkat en öppnare attityd till Miljöpartiet från Folkpartiets sida på riksplanet. Jag respekterade Lars Leijonborg när han efter valet 2002 försökte sy ihop en regering tillsammans med de gröna. De dörrar som då öppnades borde fortsatt vara öppna. Det hade varit bättre med ett strukturerat samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet efter valet 2010, än med en minoritetsregering. Tyvärr var det förr fria Miljöpartiet på riksplanet alldeles för blocklåst in i det röda blocket. Nu verkar det förändras. Det är bra.

Sedan blir frågan vem som ska ta av vem. Det är möjligt att det finns liberaler som kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Men det finns sannolikt många liberaler som idag röstar på, eller säger sig vilja rösta på Miljöpartiet som skulle kunna tänka sig att rösta på Folkpartiet istället. Jag ser en stor utmaning för mitt parti att forma en politik för de storstadsboende som idag röstar på Miljöpartiet. Ett grönare Folkparti, där vi lyfter de goda miljö- och naturprogram som partiet format, kan skapa sådana strömningar. Ett Folkparti som bejakar både viljan till utveckling, till internationalism, till frihet för individen och till ansvar för en hållbar utveckling kan bli en allvarlig konkurrent till Miljöpartiet, i kampen om lattemammor och -pappor.

Jag ser gärna en sådan utveckling av mitt parti. De gröna frågorna var ett av skälen till att jag en gång valde Folkpartiet. Sedan dess har jag flera gånger suckat över de vägval mitt parti gjort. Men jag känner att det nu blåser andra vindar. Vi har ett fantastiskt bra natur- och miljöprogram. Det gäller bara att lyfta fram det, att trovärdiga talespersoner visar på den gröna vision som en gång formades och bars av de frisinnade.

Sverige behöver ett grönare liberalt parti. Jag väljer hellre det liberala originalet med grönare inslag, än tvärsom.

Tea Party -> syjunta

Jag ska börja med det mest kontroversiella: Vi behöver en svensk Tea Party-rörelse! (vågar man skriva så i dessa dagar?)

Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...

Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:

Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.

Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.

Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.

De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.

Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?

Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.

Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.

Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!

Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.

Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.

Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.

När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.

Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.

Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!