Var går gränsen för det offentligas ansvar?

När Folkpartiet ska söka liberalismens framtida utmaningar är en breddning av partiets politik inom de områden som både är intressantast för medborgarna och har störst politiskt tyngd av högsta prioritet. Folkpartiet har under lång tid av olika skäl ställts vid sidan om många ekonomiska och välfärdspolitiska frågor.

De arbetsgrupper som nu ska jobba kommer att hantera väl kända frågor. Med ett tydligt undantag.

Jag är utsedd som ordförande i den grupp som har ett uppdrag att formulera en politik under den något svårtydda rubriken ”Välfärdssamhället och välfärdsstaten”. Rubriken rymmer i vid mening gränssnittet mellan det civila samhället å den ena sidan, och den offentliga sektorn å den andra.

Bristen på kunskap om det civila samhället är stor, framförallt i den offentliga sektorn. Trots, eller möjligtvis tack vare, att Sverige är ett av de länder där civilsamhällets grundläggande strukturer såväl skapat som skapar grunden för den välfärdsstat vi idag tar för självklar, lyser bristen på insikt och kunskap om civilsamhället igenom när dagens politik formuleras.

Det starka välfärdssamhället har under 1900-talet omformats till en välfärdsstat. Även om folkhemmet lyckligtvis aldrig blev något mer än en socialdemokratisk dröm, omfattas idag många av idéerna av såväl medborgare som partier. Den offentliga sektorn har tagit över och lagt under sig funktioner civilsamhället tidigare ansvarade för. Till största delen har utvecklingen varit av godo. Men frågan är hur denna välfärdsstat klarar framtidens utmaningar.

Det finns en betydande risk att den offentliga sektorn i det läge den befinner sig i idag, med ökande behov, tydligare krav från medborgarna och fler möjligheter till högre välfärdskvalitet kombinerat med en betydande resursbrist, ser civilsamhället som en ersättning för den välfärdsproduktion man själva inte längre klarar. Civilsamhällets alla ideellt engagerade blir de som ska lösa problemen när de professionella inte längre klarar det. Civilsamhället blir en ersättningsproducent för politiskt fattade, inte fullt finansierade, beslut.

Denna syn på civilsamhället finns på alla samhällsnivåer. Lokala beslutsfattare ser frivilligkrafter som ersättning för det omsorgsarbete äldreomsorgen inte längre klarar. Regionala politiker villkorar bidrag med att föreningar följer samma direktiv som förvaltningarna. Och när regeringen på DN-debatt berättar om sin integrationspolitik blir synen på civilsamhället instrumentell. De ideella krafterna ska ” bidra till ett värdigt flyktingmottagande” oavsett om det är fadderfamiljer eller idrottsverksamhet.

Men civilsamhället är inte sprunget ur politiken. Det är inte heller en utförare av politiska uppdrag.

Civilsamhället är däremot grunden för hela samhället. De politiska partierna är inte utväxter ur den offentliga sektorn. Istället är de själva representanter för en del av civilsamhället. Och lika lite som den offentliga sektorn kan eller ska bestämma över de politiska partiernas syfte, ideologier eller verksamhet, lika lite bör övrig ideell sektor belastas av offentliga direktiv.

När Fredrik Reinfeldt som nytillträdd statsminister nämnde civilsamhället i sin första regeringsdeklaration var det en händelse av enorm betydelse. När samma regering skapade Överenskommelsen med det civila samhället inom den sociala sektorn, byggdes grunden för något nytt. Tyvärr fortsatte inte Alliansregeringen det bygget, Överenskommelsen fick aldrig det genomslag den förtjänade, framförallt inte lokalt och regionalt. Efter regeringsskiftet ökar riskerna för bakslag än mer.

Skillnaden i syn på civilsamhället mellan liberalernas positiva syn på civilsamhällets frihet och självständighet, och den politiska vänsterns vilja till styrning och detaljreglering skapar ökade risker för en större politisk styrning av civilsamhället, och därmed en försvagning av det långsiktiga, ideella engagemanget.

Vår utmaning står därför i att finna långsiktigt hållbara spelregler i gränssnittet mellan civilsamhället och den offentliga sektorn. Det handlar om traditionella bidragssystem. Men det handlar också om hur civilsamhället kan bli en självständig aktör och leverantör av välfärdstjänster. Det måste finnas nationella, stabila regler kring såväl sociala företag, Ideellt-Offentligt-Partnerskap som andra ännu oprövade lösningar, och det måste finnas en lokal förståelse för civilsamhällets värde och självständighet.

Men: Civilsamhällets viktigaste uppdrag är att möta de utmaningar våra värderingar står för. Demokrati, jämställdhet, öppenhet och människovärde grundläggs vare sig av eller i kommunala förvaltningar eller privata bolag. De har istället sin bas i de gemenskaper där människor möts, samtalar och bryter åsikter. Det må gälla migration, integration, klimatmedvetenhet, internationell solidaritet eller jämlikhet. Det är i civilsamhället värderingar skapas och växer.

1900-talet karaktäriserades av ett långtgående förstatligande av civilsamhällets roll. Vi har sannolikt nått vägs ände i den utvecklingen. För att värna en långsiktig stabil välfärdsstat, krävs ett starkare civilsamhälle, där värderingar föds och stärks, och där människor möts och växer.

Det finns tydliga politiska skillnader i hur vi ser på civilsamhällets roll och uppgifter. Sveriges liberala parti har under hela 1900-talet varit en tydlig representant för de ideella krafterna i svensk politik, i konflikt mot både vänster- och höger-krafter. Det är dags att Folkpartiet återtar den rollen.

Glöm den (s)nö som föll i fjol...

Tänk vad förskräckligt det vore om Storstenshöjden och Ånnaboda konferens ägdes av en privat företagare. Det vore oacceptabelt! Man vet ju vad privata företagare vill. Det handlar bara om vinst för dem själva. De kommer att stänga Kilsbergen för örebroarna, bygga nya hus och sätt upp staket.

Nej - det enda som garanterar örebroarnas tillgång till Kilsbergen är att kommunen är kvar som en stark ägare. Kommunen ska aldrig sälja ut den fantastiska tillgång som Ånnaboda och Storstenshöjden är!

Ungefär så lät det från de båda vänsterpartierna för några år sedan. Skrien från socialdemokraterna, Lena Baastad, Jonas Karlsson och Björn Sundin, var både högljudda och skrämmande. De försökte verkligen måla upp en bild av att Kilsbergen, Ånnaboda och Storstenshöjden skulle stängas. Att örebroarna inte skulle få komma dit om man inte betalade för sig.

I samma båt som sossarna satt vänsterpartisterna. De överklagade, försenade och försökte på alla sätt stoppa såväl försäljningen av Storstenshöjden som Ånnaboda konferensanläggning. Skälet var enkelt: Kommunen skulle vara kvar som ägare.

Sannolikt betydde detta en del för valutgången 2010. Som de mästare på negativ kampanj sossarna i Örebro är, skapade även denna bild en känsla av att någon (koalitionen som styrde) höll på att sälja ut kommunens tillgångar och stoppa örebroarna från att nå Kilsbergen. Att det inte var vare sig sant eller troligt spelade ingen roll.

Och det märks nu.

För nu är det annat ljud i skällan. Nu säljer sossarna såväl Storstenshöjden som Ånnabodaanläggningen till en nationell exploatör. Just en sådan exploatör som de målade ut som nästan hin onde för några år sedan, är idag hedersgäst vid det socialdemokratiska avtalsbordet.

Hur kan det gå så?

Jag har egentligen inget annat svar än att socialdemokraterna i Örebro helt saknar såväl politisk inriktning som politisk "heder". Ingen kan säga vart de styr Örebro idag. Vad vill de egentligen med den makt de har? Svaret kan väl inte bara vara att låta ombudsmännen gå ut och ställa ledande frågor till örebroarna på vardagskvällarna? Ett parti finns väl för att det finns en politisk vision om ett samhälle man ska bygga. Men inte hos socialdemokraterna i Örebro...

Och den saknade "hedern" visar sig gång efter gång. Baastad & Co kan lova i princip vad som helst före ett val. Men efter valet gäller något helt annat. Det kan handla om skolnedläggningar, om trygghet för de äldre, om jobb i Vivalla eller om föreningslokaler.

Och det kan handla om ett köp av ett par anläggningar som är så fel före ett val, men så rätt efter.

För det är rätt. Det som var rätt för Folkpartiet 2008, är lika rätt idag, när socialdemokraterna genomför den liberala politiken och säljer Storstenshöjden och Kilsbergen. En kommun ska inte driva konferensanläggningar. En kommun ska inte driva slalombackar. Det är något för de privata företagen.

Nu kan Branäs, som jag välkomnar som ägare, exploatör och risktagare, skapa något nytt kring Storstenshöjden och Ånnaboda. För området behöver utvecklas. Det behövs fler stugor, en bättre konferensanläggning, ett bättre hotellboende, mer aktiviteter, en större skidanläggning o.s.v. om det ska finnas någon framtid i Ånnabodaområdet.

Den utvecklingen hade kunnat starta för fem år sedan. Om vi hade fått genomföra våra planer utan att vänsterpartierna på alla sätt satt käppar i hjulen, hade kommunen sparat miljonbelopp, besöksnäringen blivit framgångsrikare, Ånnaboda berikats och örebroarna fått en bättre välfärd. Istället har det blivit år av förseningar, domstolsförhandlingar, tusentals kronor i advokatkostnader, strider mellan kommunen och företagarna, stoppad utveckling och år av fortsatta förluster.

Vad innebär nu detta för kommunen ekonomiskt? Vi har inte fått reda på någonting ännu. Den nuvarande kommunledningen är ju inte så intresserad av att ha en dialog med någon annan än med media. Så jag får gissa:

Då gissar jag följande:

Kilsbergen Konferens och Lodge har ett negativt värde. Skulderna är större än tillgångarna. Det kommunen får betalt kommer inte att täcka skulderna. Kommunen får ta en förlust. Gissningsvis är den på mellan 5 och 10 miljoner kronor.

När kommunen lovar att säkra skidåkningen för Örebro Slalomklubb, betalar man också för det. Det innebär sannolikt att det i princip blir "gratis" att köpa slalombacken. När räntorna är så låga som idag, innebär även en liten ersättning en lånefinansiering.

Och så gissar jag vidare:

I förhandlingarna mellan kommunen (jag gissar att det är Björn Sundin och Staffan Isling som fört dem) har den nuvarande kommunledningen ställt i utsikt att köparen ska få tillgång till ytterligare kommunal mark. Sundin har jobbat med det förslaget under en längre tid, men allt sker som vanligt i hemlighet. Så frågan är nu mer vilka löften som givits, än om några löften givits.

Ur ett kommunalt perspektiv kan alla dessa ovanstående ekonomiska gissningar ändå vara bra för både kommunen och för köparen. För det är sämre att behålla en konferensanläggning som går dåligt, än att sälja den med förlust.

Och det är bättre att betala för en tjänst från en privat företagare, än att driva en slalomanläggning i ett kommunalt förlustbolag.

Och det kan till och med vara bra att ställa ut löften om ytterligare markförsäljningar för att vidareexploatera området. Om Ånnaboda ska kunna utvecklas behövs utveckling på många olika sätt.

Men för demokratins skull borde det ske i öppenhet, och inte bakom stängda dörrar.

Så för örebroarna, Örebro, Storstenshöjden och Ånnaboda är affären bra.
För Branäs, och för Storstenshöjden AB, är den också förhoppningsvis bra.
För oss liberaler, som värnar välfärden och slåss mot illojal konkurrens, är den bra.

Men vad säger egentligen sossarnas förtroendevalda, medlemmar och väljare???

Media: NA, SR, SVT

Re(s)pektlöst!

Idag har det varit extra sammanträden i Örebro. Först med kommunstyrelsen 08.45, därefter med kommunfullmäktige 10.00. Och sällan har jag varit så upprörd efter ett kommunstyrelsemöte som idag.

Skälen för de extra sammanträdena var två återremisser från förra kommunfullmäktige. Den ena handlade om det biogasbolag som Örebro kommun ska bilda med Karlskoga kommun. Det andra handlade om inköp av fastigheter för elithallen i Vivalla. Båda återremisserna krävde en ytterligare ekonomisk redogörelse före beslut.

När ärendena var färdiga för utskick, i går kl 16, visade det sig att det inte fanns så mycket mer kring ekonomin. Och det var ju inte så märkligt. För vem kunde göra en sådan analys på två arbetsdagar? Därför hoppades jag att vi skulle få en ordentlig dragning av ansvariga tjänstemän.

Men när kommunstyrelsen startade visade det sig att inga tjänstemän fanns på plats. Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, hade beslutat att inga tjänstemän skulle vara på plats. Ingen föredragning. Besluten var fattade på 4 minuter.

Det är respektlöst. Här handlar det om hundratals miljoner i investeringar, om stora risker för skattebetalare och välfärd, om hur kommunen agerar som bolagsägare eller som leverantör och konsument. Ekonomin borde föredragits. Berörda tjänstemän borde varit närvarande så vi kunnat ställa frågor.

Men synen på demokrati från Baastad & Co blir allt tydligare. Beslut döljs i slutna rum och på bolagsstyrelser. Oppositionen hålls utanför. Förslag läggs på bordet. Inga konsekvenser för vare sig välfärd eller skattebetalare finns.

Och frågor finns:

Vilka analyser görs av priskänsligheten på biogas utifrån tillgången på naturgas? Vilka risker och möjligheter ser man?
Hur ser kommunledningen på kostnaderna för avfallskollektivet? Kommer de (vi alla örebroare) att subventionera biogasen när långsiktiga avtal skrivs?
Vilka jämförande analyser kring avtal med köpare av rötbart avfall har gjorts? Hur ser marknaden ut och hur kan kommunen agera som leverantör och konsument?
Hur ser man på driftkostnader, risker med upphandling, risker med avskrivningar o.s.v. för anläggningen?
Hur har de tänkt sig att hantera risker med ökade räntekostnader? Vad händer om räntan blir 5% om några år?

Bara för att ta några av de frågor som kunde ställas.

Men svaren uteblir. Och det blir rätt pinsamt i kommunfullmäktige när Lennart Bondesons (KD) svar blir att för att jag anklagar honom för okunskap i ekonomi, så kommer han inte att svara på mina frågor kring ekonomi... Och detta gäller uppenbarligen Lena Baastad också.

De två besluten kring kommunala bolagen riskerar inte bara välfärd och skattebetalarnas pengar. De handlar också om synen på företagande. Örebro kommun går allt mer in på vägen att konkurrera med de privata företagen. Och privata företag kan aldrig konkurrera med en kommun med alla skattemiljarder i ryggen. Här beskrivs förlustaffärer som något acceptabelt för kommunen. Men för den lilla företagaren kan socialdemokraternas agerande innebära den förlust som får företaget att rasa.

Socialdemokraterna och deras lydpartier, Kristdemokraterna och Centerpartiet, är inne på en farlig väg. De riskerar välfärden, barnens framtid och de gamlas trygghet. De riskerar skattebetalarnas pengar. Och de riskerar näringslivets framtid och jobben för örebroarna.

Och framförallt riskerar de respekten för demokratins grundvalar och funktionssätt.

Kaffe viktigare än företagande?

Idag skulle vi ha ett möte kring det nya näringslivsprogrammet. Det var på mitt initiativ. Skälet var enkelt:

För en månad sedan fick vi det program som majoriteten tagit fram. Det hade inte funnits något intresse tidigare till någon dialog för en bred överenskommelse. Istället hade programmet tagits fram helt av de tre som leder kommunen.

När mötet började insåg jag att Lennart Bondeson (kd) tänkt sig att vi skulle besluta att anta programmet direkt. Det blev lite för mycket, inte bara för mig.

Jag redogjorde för hur vi tidigare hade gått till väga kring näringslivsprogram, oavsett majoritet. Det handlade om långa, öppna dialogprocesser där så många partier som möjligt fick vara med från grunden. Kanske blev inte programmen de spetsigaste, men det fanns en bred insyn och samsyn kring det som skrevs.

Nu skedde alltså allt bakom majoritetens stängda dörrar. Jag krävde att vi minst skulle remittera programmet till partierna, fick medhåll av hela oppositionen, och Lennart Bondeson vek sig. Det blev inte bara en remiss. Vi skulle dessutom gå igenom programmet i en arbetsgrupp för att se om vi kunde komma överens.

Så långt allt väl.

Idag var första mötet med denna arbetsgrupp. På plats fanns gruppledarna, förutom mig själv, även från M, MP, V, C och KD. Men vem sänder sossarna? Lena Baastad, självskriven inte bara som gruppledare utan även som vice ordförande och delansvarig för all kommunens näringslivspolitik?

Icke.

Lena Baastad tog en lite längre fikapaus än vi andra i gruppen. Kaffet i caféet i Rådhuset var viktigare än hur Örebros framtida näringslivspolitik skulle formas och formeras. Istället satt Roger Andersson för sossarna.

Lena Baastads agerande är mångdubbelt pinsamt.

Pinsamt för Baastad själv som i fredags kallade till presskonferens för att berätta om sin vilja att ställa upp för att förändra Örebro i fyra år till. Men den viljan och den energin tog uppenbarligen slut över helgen. Nu finns det inte ens vilja och energi för att delta i den grupp alla andra gruppledare prioriterade för att skapa ett bättre näringslivsklimat.

Pinsamt för socialdemokraterna. Det är uppenbart att deras prat om hur viktigt näringslivet är bara är tomt prat. Det finns inget reellt engagemang för ett starkare näringsliv. Socialdemokratisk näringslivspolitik handlar om att kommunen själv ska starta bolag (idag två (2!) nya på kommunstyrelsen) och att tvinga näringslivet att genomföra arbetsmarknadspolitik som kommunen själv borde göra.

Pinsamt för Örebro kommun när det visar sig att kommunstyrelseordföranden hellre fikar än deltar i överläggningar om näringslivsfrågor.

Pinsamt för Lennart Bondeson som så uppenbart får leda något som inte det stora majoritetspartiet tycker är viktigt. Kanske är det så även här att de formella besluten inte är viktiga. De formella beslutsarenorna är bara en kuliss. De verkliga besluten fattas bakom dörrarna på kommunalrådets Sundins rum.

Och pinsamt för näringslivet i Örebro. Örebro har ett uselt näringslivsklimat. Örebro har ett alldeles för svagt näringsliv. Örebro har en alldeles för liten andel privat företagande. Örebro har alldeles för få som jobbar i privat näringsliv. Och det är uppenbart att en del av detta beror på att kommunledningen, idag såväl som under tidigare socialdemokratiska regimer, inte bryr sig. Näringslivet är bara ett särintresse som man ska prata väl om, men hålla kort.

Folkpartiet har en helt annan syn på företagande och näringsliv. Vi både pratar med och för näringsliv och företag i Örebro och i Sverige. Vi bejakar näringslivets värde, både som grund för välfärden och som motor i samhällsutvecklingen. Vi tror att Örebro behöver ett starkare, friare, mångfaldigare näringsliv.

Jag hade många tydliga krav med mig för att förbättra näringslivsprogrammet. Men de får vänta. Vänta tills Lena Baastad slutat fika för att delta i jobbet för ett starkare näringsliv och ett bättre näringslivsklimat.

Jag undrar om hon kommer att kalla till en presskonferens om det...

Liberal landsbygd

För 100 år sedan hade det dåvarande Folkpartiet, Frisinnade Landsföreningen, två starka ben att stå på.

Det ena, låt oss kalla det stadsliberalismen, slogs för individernas frihet och marknadskrafterna. Det handlade om en stark teoretisk liberalism. (Det är enormt förenklat, men jag skriver ju ändå för långt...)

Det andra, som vi kan kalla frisinnet, hade sin starka bas i föreningslivet och på landet. Det var frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och landsbygdens alla småföretagare som skapade en politik som också handlade om socialt ansvarstagande, moral och etik, lite om det civila samhällets roll och funktion som vi skulle säga idag.

Det har inom Folkpartiet alltid funnits en konflikt mellan de två strömningarna. Den konflikten har varit nyttig. En marknadsliberalism som bara är teoretisk riskerar att inte se människan. Och ett frisinne som bara ser de sociala behoven riskerar att tappa sitt frihetsperspektiv.

Konflikten mellan de två liberala strömningarna kom till ytan när partiet splittrades 1923. Det var alkoholfrågan som var den utlösande faktorn, men skiljelinjen var djupare än så. 1934 återförenades de två, och Folkpartiet bildades. Då var den frisinnade falangen totalt dominerande.

Men sedan 1950-talet har frisinnet i Folkpartiet vandrat en ökenvandring. Det märks exempelvis på andelen "frikyrkoväljare" som röstar på partiet. På 1950-talet var mer än hälften av frikyrkofolket liberala. Idag är det knappt så många som partiet har i genomsnittligt röstetal.

Denna frisinnade försvagning har märkts på område efter område. Men en av de tydligaste är partiets försvagning på landsbygden. Folkpartiet är idag ett stadsparti. Det är i städerna vi finner våra väljare och sympatisörer. En genomsnittlig folkpartiväljare är idag exempelvis en välutbildad kvinna som bor i villa och har barn i skolåldern. (Den gruppen är ju i sig en framgångsfaktor - det räcker med att åka till vilket universitet som helst och kolla vilka som går i korridorerna...)

Men landsbygden är ofta ett liberalt mörker. Under lång tid har Centerpartiet haft landsbygden som sin grundval. För Folkpartiet har bara enskilda kommuner, som Skinnskatteberg, stuckit ut som goda liberala fästen.

Men nu tar Folkpartiet ett nytt tag. Marit Paulsen, vår Europaparlamentariker, och Nina Larsson, partisekreterare, chefar för en grupp som ska omstarta vårt landsbygdsarbete. Det är bra.

Sverige är det västland där urbaniseringen går fortast. Städerna växer som aldrig förr. Landsbygden avfolkas. Men ingen stad kan finnas utan ett fungerande omland. Det är runt Sverige vårt välstånd grundas. Det är skogen och jorden, malmen och vattnet, som skapar basen för det välstånd våra företag bygger och som vi som politiker sedan kan fördela.

Det Folkpartiet nu inser är att landsbygden inte är som förr. Och framtiden för landsbygden är absolut inte som den var förr. Landsbygdens framtid kommer att ligga betydligt mer i företagande, i småskaliga lösningar, i mångfald och livskvalitet än tidigare. Landsbygden kan, med rätt förutsättningar, börja konkurrera om de högkvalitativa företagen och entreprenörerna. De som inser att livskvalitet inte bara är att kunna gå ner på fiket klockan halv tolv på natten för en latte, utan som inser att skapande också kan ske vid en promenad i mörkret vid samma tid, med bara en fantastisk stjärnhimmel som sällskap.

Framtidens liberala landsbygd handlar om småföretagare som lever lokalt men agerar globalt. IT, formgivning och design, forskning kring naturresurser och framtidens goda och naturvänliga mat är bara några områden där vi kan ta ledningen. Och de entreprenörer som ser denna framtid, måste kunna ha ett liberalt parti att luta sig mot, ett parti som värnar småföretagens och mångfaldens plats inom näringslivet.

Det finns alla chanser för Folkpartiet att bibehålla sin stadsliberala profil, men samtidigt utforma en tydlig politik för en levande landsbygd. Det är som att partiet insett att det är lättare att gå in i framtiden om man har på sig sina historiska skor.

Media: EX, NA

Folkpartiet hem

Politiker är inte affärsmän

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att skapa förutsättningar för ett starkt, växande och fritt näringsliv. Det handlar om att politikerna ska sätta tydliga regler för näringslivet, exempelvis genom olika krav på tillstånd för byggen, för livsmedel, för miljö, men att sedan ge de privata bolagen ansvar för sin egen verksamhet. Tydliga upphandlingar. Användande av valfrihetssystem och utmaningsrätter.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att våga prioritera satsningar för att Örebro ska växa bättre än de städer vi konkurrerar med både nationellt och globalt. Det handlar inte om att satsa på enskilda bolag, det handlar om att bygga strukturer för att ge näringslivet kraft att själva växa.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att öppna kommunens verksamheter för konkurrens från det privata. Kommunen ska alltid finansiera välfärden. Kommunen ska alltid ställa tuffa krav, följa upp, utvärdera, återkoppla och ställa till ansvar om det inte fungerar. Men det är otroligt om kommunen skulle vara bäst på att verkställa all välfärd. Konkurrens fungerar även inom välfärden. (Vilket också innebär att privata monopol aldrig kan accepteras av en liberal.)

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att begränsa den kommunala konkurrensen mot det lokala näringslivet så mycket som möjligt. Kommunala bolag ska vara undantag som bekräftar regeln att politikens uppgift är finansiering av offentlig välfärd.

Med den basen vill vi skapa ett bättre Företagar-Örebro efter valet 2014. Låt mig bli lite mer konkret:

Idag vill kommunledningen blanda sig i alla möjliga affärer.

Om tydlighet:

Björn Sundin (s) fixar till ett Truck Stop i Berglunda. Det finns inte möjlighet att driva projektet affärsmässigt. Så kommunen rycker in. Det kostar kommunen några tiotals miljoner i investeringar och några miljoner varje år. Är det kommunens uppgift att prioritera parkeringsplatser för lastbilar istället för skolor och äldreboenden? Knappast. I vart fall inte för en liberal. Affärsmässighet handlar om att privata initiativ ska drivas av privat kapital.

Lennart Bondeson (KD) rycker ut som en vit riddare när han ger IKEA möjlighet att bygga ett nytt varuhus och ett nytt affärscentrum i Norra Marieberg. Fastighetsägarna i Södra Marieberg ser risker med sina investeringar. Bondeson lovar kommunalt stöd och bildar samrådsgrupper. Kanske har han till och med lovat att kommunen ska in med pengar (uppgifterna går isär) när IKEA flyttar. Men varifrån ska han ta pengarna? Skolan? Äldreomsorgen? Affärsmässighet handlar också om att politiker inte ska lägga sig i med skattemedel när privata investeringar riskeras. Aktiebolag handlar om just riskkapital. Skattepengar handlar om välfärd, inte risker. Så bör en liberal agera.

På kort sikt kan det säkert kännas bra att som politiker få fixa till det för några bolag. Men på längre sikt innebär det ett svagare näringsliv. Örebro är ett typexempel på det. Under årtionden av socialdemokratiskt styre, där politiken också sökt styra näringslivet och göra dem beroende av kommunen, har den offentliga sektorn vuxit på den privata sektorns bekostnad. Det finns för få privata bolag i Örebro. Det finns för få starka privata bolag. Det finns för få växande privata bolag i Örebro. Och det innebär att det finns för få jobb.

Det kommer vi att ändra på när vi får makten efter valet 2014!

Näringslivspolitik handlar också om att våga prioritera vilka "infrastruktursatsningar" man ska göra.

Baastad (s) , Sundin (s) och Bondeson (kd) prioriterar bara ett område. Logistik. Det handlar om att bygga för lastbilar och lager. Är det vettigt? Logistik handlar om läge. Ligger vi rätt? Just nu gör vi det. Men allt talar för att transportvägarna kommer att gå annorlunda i framtiden. Frågan är bara när och hur skiftet kommer. Och hur miljön påverkar logistiken.

Logistik a la (s); lager och transporter, är i huvudsak en sektor med låglönejobb där det finns få arbeten med krav på hög kompetens, på spetskompetens och på forskningsintensivitet. Man bygger knappast framtidens spännande stad genom att satsa på plåtlådor med höjdlager eller asfaltplattor med dieselmackar. (Men kanske är det bra ur ett rent partitaktiskt perspektiv. Sossarna prioriterar de jobb där de själva tror att de ska kunna hämta flest väljare...)

Vi liberaler menar att vi istället måste se på den globala konkurrensen. Och då handlar det om att konkurrera med människor och mänsklig kompetens. Istället för att satsa 35 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar hade vi hellre sett 35 miljoner till en professur och ett forskningscentra kring omvårdnadsteknologi vid Örebro Universitet. Om vi ska satsa pengar på infrastruktur, är det viktigare att satsa mer på den mentala infrastrukturen än på den fysiska. Visst ska vi dra nytta av vårt strategiska läge just idag. Men det är stor skillnad på den infrastruktur en stad för lagerlådor och lastbilar behöver, och den infrastruktur en stad med forskningscentra, gasellväxande IT-bolag och Vård- och omsorgsservicebolag behöver.

Örebros näringslivspolitik får en tydlig inriktning när vi får makten efter valet 2014.

Örebro har under årtionden av socialdemokratiskt styre blivit en högborg för kommunsocialismen. Kommunen har kunnat allt bäst, vetat allt bäst, gjort allt bäst. Socialdemokraterna har sagt nej till alla försök att öppna kommunen. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till fria förskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Och den politiken fortsätter.

Denna socialdemokratiska nej-sägarpolitik är en av grunderna för att Örebro idag har en sämre service, en sämre kvalitet inom såväl skola som äldreomsorg, och ändå högre kostnader än många andra kommuner.

En liberal välfärdspolitik bygger på att öppna slutna system för konkurrens. Vi menar att den kommunala skolan mår väl när den kompletteras med friskolor av olika slag. Vi menar att den kommunala äldreomsorgen mår väl när den kompletteras med äldreboenden som inte drivs av kommunen. Vi tror att teknisk service mår väl när den kompletteras av privata bolag.

Jag kommer att återkomma till vad valfrihet betyder inom äldreomsorgen i en kommande blogg.

Förutom att skapa en god konkurrens mellan det offentliga och det privata, skapas förutsättningar för nya och växande privata marknader. Världen förändras, och näringslivet likaså. Framtiden kommer i betydligt större omfattning än idag att karaktäriseras av serviceköp. Den stad som har en väl utvecklad servicebolagsstruktur är en vinnare.

Örebro kommun under liberalt styre kommer att välkomna privat konkurrens inom välfärden. Det innebär att vi kommer att göra allt för att så många örebroare som möjligt ändå kommer att mena att den kommunalt utförda servicen, inom förskola, skola, äldreomsorg och så vidare, är den bästa.

När vi fått makten efter valet 2014 kommer vi att skapa ett öppnare Örebro för fler av framtidens serviceföretag!

Och sedan en "liten" avslutning om de kommunala bolagen. Just nu skapar Lena Baastad (s) en snabbt växande kommunal koncern. Bolag efter bolag slår upp sina portar. Låt mig visa en förenklad skiss:

Örebro Rådhus är moderbolaget.

Den största dottern är ÖBO. ÖBO har under sig ett bolag för vårdbostäder. Dessutom är ÖBO delägare i bolaget Västerport tillsammans med Örebro Porten.


Örebro Porten växer kontinuerligt. Bolaget har ett dotterbolag som heter Klädeshandlaren och är också delägare i bolaget Västerport. Man är dessutom huvudaktör i Gustavsviksbolagen.



Det nya fastighetsbolaget Futurum har hand om främst skol- och förskolelokaler.


Dessa är de tre stora.


Sedan kommer de andra:

Stadsnät - som snart bli samägt med Kumla kommun.
Gustavsviksbolagen, både själva badbolaget och utvecklingsbolaget.
KKL - Kilsbergens hotell- och konferenscenter.
Länsmusiken - Svenska Kammarorkesterns hemvist.


Nya bolag startas kontinuerligt. Just nu pågår en koncernbildning med Kumla kommun där de båda kommunerna ska skapa ett utvecklingsbolag, ett vindkraftbolag och ett stadsnätsbolag. Som en start. Sedan ska fler bolag komma...

Det är en koncern med just nu 14 aktiva bolag. Och det finns bolag i bakfickan.

Kommunala bolag är inte något liberalt guldägg. Snarare tvärs om. Kommunala bolag är dåliga för näringslivsklimatet, för demokratin och skapar stora risker för kommunens ekonomi.

Kommunala bolag riskerar hela tiden att snedvrida konkurrensen. Ett kommunalt bolag ska inte jobba för vinst men har samtidigt varenda skattekrona i ryggen. Inom alla områden där det finns privata alternativ riskerar kommunala bolag att förstöra för de privata företagen. Den långsiktiga utvecklingen av näringslivsklimatet blir sämre.

Kommunala bolag ska jobba efter aktiebolagslagstiftningen. Det innebär att huvuduppgiften är att se till bolagets bästa, inte till demokratins eller till örebroarnas bästa. Sköter inte styrelsen den uppgiften gör de inte sitt jobb. En bolagsstyrelse jobbar i det fördolda. Insynen är liten och vissa beslut så hemliga att en styrelseledamot kan bli skadeståndsskyldig om man berättar om dem. Demokrati är något annat. Det handlar om att öka möjligheten för alla örebroare. Och det handlar om öppenhet och insyn för alla örebroare, för media och för alla granskare.

Kommunala bolag får enligt lag inte ha som huvuduppgift att lämna vinst till kommunen. Men däremot är riskerna hela tiden lagda på skattebetalarna. När kommunala bolag går med förlust läggs bördan på örebroarna. Och eftersom vinsten inte får vara huvudsyfte, snedvrids konkurrensen mot de privata, som måste visa vinst för att kunna utvecklas och för att kunna möta svårare tider.

Det kan finnas skäl för vissa kommunala bolag. Länsmusiken AB är det tydligaste exemplet. En allmännytta värd namnet (d.v.s. inte en som dominerar och kontrollerar hyresmarknaden totalt) likaså. Kanske fungerar kommunens egen fastighetsförvaltning bättre i ett bolag (även om mina tveksamheter förstärkts). Men sedan???

När vi vunnit valet 2014 och fått makten i Örebro kommer vi att inleda en bolagsavveckling och bolagsförsäljning. Det finns inga skäl att kommunen ska äga hotell, nöjesbad, campingplatser eller vindkraftparker. Det finns inga skäl för att det kommunala hyresbolaget ska äga 2/3 av alla hyresrätter. Det finns lika små skäl att kommunen ska äga den fiber som transporterar information som att kommunen skulle äga elledningarna. Det finns inga skäl för kommunen att konkurrera om näringslivsfastigheter med privata aktörer.

När vi säljer bolag, och minskar det kommunala inflytandet över det privata företagandet, skapar vi också växtkraft, tillväxt och nya jobb i Örebro. Det är liberalt!

Valet 2014 kommer att vara en av de tydligaste vattendelarna för den lokala jobb- och näringslivspolitiken. Mer kommunsocialism eller mer liberalism? Mer regleringar och snedvridande kommunal konkurrens, eller mer öppenhet och tydliga politiska prioriteringar på välfärdens finansiering?

Det är bara att välja.

Affärsplaner och kommunala bolag

Ibland är det enkla det svåra. Det är ju så enkelt att ta ett uttryck från näringslivet, politisera det och använda det för att triangulera in sig på motståndarnas betesmarker. Och det kan bli så fel.

Stefan Löfvens & Co artikel i går på DN-debatt har skapat minst tre underdebatter: Om själva innehållet - vad sade den egentligen, vad betyder egentligen bristen på besked? Om positioneringen - är socialdemokraterna ett mittenparti eller, och vad händer med vänsterfalangen i så fall. Om ordvalen - affärsplan, näringsliv och så vidare som metaforer för politisk handlingskraft.

Låt mig fundera lite över det sistnämnda.

Stefan Löfven menar att han, med sin näringslivsbakgrund, kan använda näringslivets termer för att kraftfullt peka på den väg Sverige ska gå. Därav ordvalet "affärsplan". Men är det rimligt? Jag menar att det av flera skäl borde undvikas.

Expressen är något på spåren när de i sin ledare raljerar över ordvalet. Men mellan raderna finns sannolikt samma funderingar som mina egna.

Näringslivet och politiken behöver varandra. Politiken kan skapa bättre eller sämre förutsättningar för ett växande näringsliv. Och näringslivet skapar de resurser som politiken kan fördela. Men där borde det vara stopp.

Alldeles för ofta ser vi politiker som leker företagare. Just nu, i Örebro (och Kumla), pågår en omfattande bolagisering av verksamheter som tidigare varit öppna och demokratiskt styrda. De befintliga kommunala bolagen får i uppdrag att bedriva arbetsmarknadspolitik. Nya kommunala bolag får ytterligare arbetsmarknadspolitiska uppgifter. Andra bolag ska "utveckla" näringslivet i de två kommunerna genom Vindkraftbolag, Bredbandsbolag och sannolikt fler bolag inom den tekniska sektorn.

Beslut som tidigare fattats i öppenhet med en tydlig politisk ansvarshierarki, göms nu i slutna styrelserum. Demokrati och öppenhet får stryka på foten då lokala politiker (och tjänstemän) sätter effektiviteten först. Styrelserna blir rum för de särskilt invalda, insynen för lokala politiker och partier begränsas. (Det är märkligt att det i Örebro främst är socialdemokraterna och Kristdemokraterna som driver kraven på begränsad insyn och små styrelser. Även här går de lokala kristdemokraterna emot sitt moderparti.)

Det sannolika är att det kommer att vara enskilda kommunalråd, kommunstyrelseordföranden eller vem det nu är som styr, och de ledande tjänstemännen som gör upp kring bolagens utveckling. Därefter fattas beslut i de slutna styrelserummen. Medborgarnas rättigheter, exempelvis att kunna överklaga beslut, inskränks. Men det blir ju effektivare...

Nu tar Stefan Löfvens socialdemokrater detta ett steg vidare. Nu blir politiken en spegelbild av ett bolag. Men det är orimligt.

Demokrati och bolagsstyrning är i mångt väsensskilda. Demokrati är samtal, långsamhet, förankring, öppenhet. Bolagsstyrning är ensartade ägardirektiv, effektivitet, snabbhet, slutenhet. Där demokratin är medbestämmande, är bolagsstyrningen marknadsanpassning. Där demokratin är långsiktighet, är bolagsstyrning vinstmaximering. Där demokratin handlar om svårmätbara effekter av komplexa beslut (tänk bara på vad utbildningen gör med våra barn under 10 - 15 år och hur man ska kunna mäta vad som påverkat vad) är bolagsstyrningen betydligt mer av att snabbt kunna mäta av marknaden för att omedelbart kunna förändra produktion eller tjänsteutbudet.

Där ett bolags syfte nästan alltid handlar om att ta mer marknadsandelar, utvidga marknaden, öka bolagets storlek och styrka, kan (borde) demokratin minst lika ofta handla om att genom att skapa större egenmakt hos medborgarna, minska sin andel i samhället vad gäller såväl tjänsteproduktion som normgivningrätt.

Men framförallt handlar demokrati om att varje medborgare har en röst. Inte mer och inte mindre. Den rikaste svensken är inte mer värd vid valurnan än den fattigaste. Ingen kan göra anspråk på att äga mer av en kommun, mer av ett landsting eller mer av staten bara för att man har pengar.

I ett bolag är det annorlunda. Där handlar allt om att mest pengar styr. Det är aldrig en röst per person. Inflytandet går alltid att mäta.

När Stefan Löfven väljer att använda ord anpassade till bolagsstyrning som exempel på hur socialdemokraterna vill förändra såväl sitt partis politik som Sverige är han ute på farliga vägar. Men det är en del av samma väg som hans partikamrat Lena Baastad beträtt i Örebro.

Demokrati må vara ett uselt sätt att styra ett land eller en kommun, men alla andra sätt är sämre. (Fritt efter Winston Churchill)

Media: DN1, DN2, DN3, EX,

Att prioritera rätt

Björn Sundin (s) och Lennart Bondeson (kd) har varit i Kina en vecka. I Shanghai, en stad med 21, 22, 23, 24, 25 miljoner innevånare eller så. Staden växer enligt uppgift med en miljon människor om året (det är nästan 3000 personer om dagen eller dubbelt så mycket per dag som Örebro växer med per år). De var enligt egen uppgift där för att knyta logistikkontakter för etableringar av logistikföretag i Örebro. På fredag ska de enligt Lennart Bondesons (kd) uppgifter i radio idag presentera en överenskommelse med någon kinesisk region.

Det är inte första gången Örebro söker kontakt med Kina. Under Mats Sjöströms (s) tid etablerades till och med en "vänort" i Kina, Yantai. Då skulle det knytas kontakter och göras affärer. Men av detta blev - ingenting.

Sundins och Bondesons resa bygger på flera felaktiga förutsättningar och prioriteringar. Låt mig lista några:

För det första har Örebro kommun under Lena Baastad och Björn Sundins ledning sparat mer på välfärden än på näringsliv och stadsbyggnad. Det märks inte minst på de resor Sundin och Bondeson gör. Zaragoza, Cannes och Shanghai är bara mötesplatserna under det första knappa året av SKDC-majoritetens ledning. Samtidigt tvinar de gamla, barn och unga till stora besparingar. 20 miljoner på äldreomsorgen. 25 på skolan. Under koalitionens styre sökte vi istället värna skola, förskola och äldreomsorg, medan stadsbyggnad och näringsliv fick leva knappare.

Denna prioritering är fel på många sätt. Framförallt handlar det om signalpolitik. Örebro kommuns verksamheter gör idag ett beräknat underskott på ca 50 miljoner kronor. Det kommer sannolikt att innebära ytterligare kraftiga besparingar. Dessa besparingar handlar om att kommunens personal måste vända på varenda krona. Det kan handla om borttagna servetter i äldreomsorgen, på brist på pedagogiskt material på förskolorna eller på uteblivna vikarier i skolan som socialdemokraterna tvingar de anställa att ta ansvar för. Då kan man, som Björn Sundin skriver på sin blogg, låtsas som om 60.000:- kronor för hans resa är en bagatell. Eller att kostnaderna för Zaragoza och Cannes, ytterligare tiotusentals kronor, också är bagateller. Men för undersköterskan med den äldres behov i centrum, för förskolläraren med barnet med speciella behov eller för läraren med eleven som måste ha extra stöd är varenda krona behövd. Bara den som ser samhället ur ett överhetsperspektiv kan uttrycka sig som Sundin.

För det andra väljer Sundin och Bondeson att jobba vidare på den gamla tron att Örebro har ett unikt logistiskt läge. Det har i och för sig alla städer. Men Örebro är inte unikare än Västerås, Norr-Linköping, Jönköping eller ens Nyköping. Tron att vi ska etablera oss som någon form av nordisk logistikknut havererar redan innan tanken ens startat. Vi har en inkomplett järnväg som inte kommer att kompletteras med Oslo-leden på årtionden. Och då kanske godsstråket redan går öster om Vättern... Vi har en godsflygplats där merparten av godset går med lastbil. Chartertrafiken ger knappast regionen något uppsving och reguljärtrafiken är lika het som en isbit i februari. Och vissa som är mer flygkunniga än jag har sagt att efter flygbranschens kris och utslagningar så kommer flygplatsernas utslagningar. Och det är alldeles för många flygplatser i Mellansverige...

Tyvärr har Bondeson lämnat vår tidigare gemensamma hållning att logistiken hade sin plats för Örebro, men att framtiden ligger i andra sektorer. Det handlade då om att vi gemensamt skulle utveckla förutsättningarna för ett framsynt, förnyelsetänkande och framtidsföretagande tillsammans med universitetet. Och Örebro universitet ser inte logistiken som något man vill satsa på. Istället handlar deras områden om robotik, om MTM (MänniskaTeknikMiljö) och andra spännande satsningar. Men om det hörs inget idag. Istället är det lagerjobben som gäller för såväl kristdemokrater som sossar...

För det tredje har Lennart Bondeson hamnat i den gamla socialdemokratiska tron att det är politiker som skapar jobb. På en vecka har han och Sundin lärt sig det de behöver om Kina. Nu ska de skriva samarbetsavtal. Och sedan kommer guldregnet...

Det räcker att säga Kalmar. Fanerdun. Stora planer som blev till grus och aska. Bondeson och Sundin är numera en del av den kommunsocialistiska strömning som menar att det är politikernas roll att utveckla såväl näringsliv som världen.

Men kommunpolitik handlar inte om det. Örebro kommun är och får inte bli en parallell till Svinarp. Kommunpolitik handlar istället om det ofta rätt grå och omediala arbetet med att göra äldreomsorgen trygg, att göra skolan till en kunskapsskola för alla, att göra förskolan pedagogisk och upplevelserik. Det visar sig också att näringslivet ofta pekar på att just närheten till bra skolor, eller vissheten att det finns en trygg äldreomsorg är det som avgör etableringar. Eller att näringslivets förutsättningar inte detaljstyrs av politiker, att näringslivet är fritt och att kommunalskatten motsvarar de krav man kan ställa på den service som ges. Inte högre än nödvändigt, inte lägre än vad som behövs.

Men Sundin och Bondeson reser jorden runt och tror att de skapar nya jobb genom besök på mässor med tiotusentals deltagare...

I radio idag sa jag att resan var fel av tre skäl. Men det finns ett fjärde.

Kina är världens största diktatur. Men det struntar Björn Sundin och Lennart Bondeson i. De valde helt enkelt bort att tala om det med någon på sin resa, som Bondeson uttryckte det. De träffade ju helt enkelt inte rätt folk som de kunnat prata om demokrati, frihet och människovärde med. Eller???

Det är uppenbart att Lennart Bondesons etiska ådra inte sträcker sig längre än till högtidstalen. Vilken etik Björn Sundin följer är än mer oklart. Istället är det pengarna som styr.

I den förra kommunledningen talade vi om att vi istället ville satsa på Indien. Indien är ett land med många problem, men det är en demokrati. Världens folkrikaste. Med stor tillväxt. Med spännande potential. Då var Lennart Bondeson helt för att välja bort Kinas diktatur och välja till Indiens demokrati. Men som så ofta påverkas människor av det sammanhang de befinner sig i. Så nu väljer Bondeson istället till Kinas diktatur och bort(?) Indiens demokrati.

Det, om något, pekar på det skifte politiken i Örebro gjort det senaste året.

Media: NA, SR,

Plakatpolitik

Jag lyssnar på Radio Örebro. Hör tre företrädare för majoriteten prata om den stora sommarsatsningen. Tittar senare på radions hemsida. Och ser tre tydliga företrädare för den plakatpolitik som nu råder i Örebro.

Till vänster står Rasmus Persson. Han ska satsa 2 miljoner på de äldre. De ska få "guldkant" på tillvaron. Och bättre utemiljö. Vad synd då att Rasmus Persson redan har sparat nästan 20 miljoner på de äldre. Då är det knappast en miljon till "guldkant" som hjälper. När man dessutom ser att äldreomsorgen i Örebro 2012 riskerar att gå med 13 miljoner i underskott är det nästan cyniskt. Å ena sidan kommer Rasmus Persson att kräva besparingar på 13 miljoner på verksamheterna, på personalen, på aktiviteterna. Å andra sidan säger han att han ska ge 1 miljon till "guldkant". Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

I mitten står Lena Baastad. Hon som bara finns i media när hon har något att säga. Nu har hon uppenbarligen det. 400 nya sommarjobb är det som får henne att bryta den normala tystnaden. Men hon kunde lika gärna berätta om de 500 jobb som hon inte fick fram till sommaren 2012, de 500 jobb som bara blev 20 när hon låtsades som om näringslivet skulle ta den offentliga sektorns plats. Men Lena Baastad borde veta att näringslivet inte kan agera alla goda gåvors givare. Näringslivet agerar på den privata marknaden, och måste få debet och kredit att gå ihop. Även i högskattekommunen Örebro. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

Till höger står Behcet Barsom. Han ska ordna fler aktiviteter för barn. Tyvärr berättar han inte om de besparingar på kulturbidragen som han gjort som ordförande i Kultur och medborgarnämnden. Inte heller berättar han om de besparingar inom skolans värld, drygt 20 miljoner kronor, som gjort Örebros skolor än mer problemtyngda, där barnen riskerar att komma i kläm. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik.

Det är märkligt att det inte finns tid för några djupare analyser av majoritetens så kallade satsningar. Budgeten 2012 var ett dråpslag för välfärden. Stora besparingar slår främst mot välfärdens kärna. Skolan får spara drygt 20 miljoner och visar i bokslutsprognos ett att underskottet riskerar att bli lika stort. Äldreomsorgen får spara knappt 20 miljoner men riskerar att gå mot ett underskott på 13. Arbetslösheten ökar snabbare i Örebro än i riket. Kommunens samlade verksamhetsunderskott 2012 går mot 50 miljoner. För det finns inget intresse. Och kommunledningen, med Lena Baastad i spetsen, håller tyst. Tyvärr ställer inte heller media några av de många relevanta frågor som borde ställas.

Istället får låtsassatsningar medialt utrymme. När man återför någon miljon blir det en satsning. När politikerna, som först tvingat verksamheterna att spara men själv inte tar ansvar för besparingarna, sedan på detaljnivå styr satsningarna, innebär det ett cyniskt spel med hela kommunen och alla dess anställda. Kommunledningens budskap är tydligt: Vi lämnar er ensamma med besparingarna. Men när vi "satsar" kommer vi själva att bestämma hur ni ska göra ner på detaljnivå.

Det är tydligt att Örebro idag har en kommunstyrelseordförande som inte vill eller får ta ansvar för den förda politiken utan som bara leds ut i media när någon av partiets pressekreterare gjort klart en positiv nyhet. En sådan ledare lämnar sin organisation i sticket, lämnar tjänstemännen ensamma med de svåra besluten och flyter själv bara med strömmen.

Men Lena Baastad är inte ensam. I dagens kommunledning finns det ingen som kan eller vill förstå de ekonomiska grundvalarna. Ekonomin är inte intressant. Politik är bara att vilja - inte att kunna. Det kommer, precis som på Olof Palmes tid, att leda till att välfärden vajar, att grunden för det gemensamma välfärdsbygget börjar spricka, att de resurser som borde användas långsiktigt rätt istället satsas på kortsiktiga plakatpolitiska utspel.

Det hade varit bättre om Rasmus Persson sagt: Vi sparade för mycket på äldreomsorgen. Här får ni tillbaka en tiondel av det vi sparade - ni tjänstemän vet bäst vilka hål ni måste fylla.

Det hade varit bättre om Len Baastad sagt: Vår näringslivspolitik måste göras om. Vi politiker kan inte styra näringslivet med dolda lokala skatter. Det är det fria näringslivet som skapar de nya jobben. Vi lovar istället att kommunen ska ordna framtida sommarjobb.

Det hade varit bättre om Behcet Barsom sagt: Barn och ungdomar är vår framtid. Vi sparade alldeles för mycket på skolan. Även om vi ville föra tillbaka mer så vågar vi idag inte lova mer än en dryg miljon, 5 % av det vi hittills sparat på er. Vi vet att goda skolledare har kunskap att använda även dessa små pengar på rätt sätt.

Men jag gissar att mina önskningar klingar ohörda. För idag leds Örebro kommun av den tysta kommunledningen. Den som bara kommer ut med sina plakat.

Media: SR, NA

Hur går det egentligen?

Idag beslutade Riksbanken att sänka sin reporänta till 1,5 %. Det var ganska väntat. Läser man pressmeddelande och ser hur Riksbanken nu bedömer den framtida ekonomiska utvecklingen visar det sig  också att banken till del anammat den uppfattning som flera andra analytiker haft. Det går helt enkelt inte lika bra längre. Riksbanken förutspår en tillväxt väl under 1 % det kommande året. 2013 blir också ett svagt år. Kanske vänder det 2014.

Samtidigt flaggar finansminister Anders Borg att det kanske inte ser lika mörkt ut som förut. 2012 kan bli något mindre dåligt än vad regeringen tidigare räknat med. Då ska man ändå ta hänsyn till att regeringen haft en mer optimistisk syn på utvecklingen än vad de mer pessimistiska bankerna haft. Och där finns det också nu de som menar att Riksbankens sänkning idag inte var den sista. Det kommer fler sänkningar när konjunkturen fortsätter att hacka.

En av de avgörande faktorerna för den ekonomiska utvecklingen är Greklands framtid. Och där känns ju allt förhandlingsbart. Vad händer på måndagens möte med EUs finansministrar? Vad händer tiden fram till vårens grekiska val? Och vad händer därefter? Det är lätt att bli fundersam och rätt orolig. En grekisk statsbankrutt, och/eller ett grekiskt utträde ur euron kommer att skapa enorma utmaningar för många stater och för hela det europeiska banksystemet. Och vad händer efter Grekland?

Lokalt kan man bli bekymrad. Visst fortsätter arbetslösheten totalt sett att minska. Men antalet ungdomar utan jobb blir fler. Det blir också färre som får jobb nu än för ett år sedan och antalet nyanmälda platser sannolikt minskar om man räknar bort sommarjobben.

I detta läge är det nödvändigt att värna det som är grunden för välfärden, det vill säga det privata näringslivet och den civila sektorn. Örebros näringsliv måste bli starkare, mer självständigt och en tydlig motpart till kommunen. Kommunen måste hålla sig till sitt huvuduppdrag, vård, skola och omsorg, och hålla sig ifrån det näringslivet gör bättre. På samma sätt är det med den civila sektorn. Kommunen ska inte ta över, utan låta föreningar, organisationer, enskilda och nätverk bygga sin egen framtid.

Men i det socialdemokratiska Örebro går utvecklingen åt fel håll. Socialdemokraterna, och deras passiva stödpartier KD och C, planerar att starta flera nya bolag som kommer att konkurrera med privata företag på fastighetsmarknaden och i byggsektorn. Örebro Porten AB får bygga en mycket lönsam lagerlokal ute vid flygplatsen, men när Folkpartiet begär att kommunen ska ge Örebro Porten AB ett direktiv att sälja fastigheten eftersom den aldrig borde byggas av ett kommunalt bolag, röstar S, KD och C nej. Försäljningen av Storstenshöjden ligger begravd under en lavin, signerad Björn Sundin. Lika begravd verkar försäljningen av den kommunala konferensanläggningen Kilsbergen Konferens och Lodge vara. ÖBO ska bara bli större och större. De utredningar kring kommunal kompetens och illojal kommunal konkurrens som vi tidigare drev, är nu lagda i något gammalt arkiv. Och snart kommer den ovillkorliga rätten till heltid...

Och på område efter område tar kommunen över verksamhet som tidigare drevs av den civila sektorn.

Detta kommer att leda till en sämre arbetsmarknad, ett svagare näringsliv och en mindre och osäkrare civil sektor. Örebro blir en stad där tillväxt kommer till trots, inte tack vare, kommunens agerande.

I det rådande ekonomiska läget är det allvarligt. Socialdemokraterna gick till val på att minska arbetslösheten. Hittills har deras politik varit kontraproduktiv.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, NA1, NA2,

Övrigt: Riksbanken, Arbetsförmedlingen

Bloggar:

Ett liberalt alternativ

I min förra blogg skrev jag om den obefintliga politiska ledningen av ekonomin i Örebro. I denna ska jag skriva om det liberala alternativet.

Örebro är en fantastisk stad. Örebro har en fantastisk potential. Men det krävs en ordentlig förändring av politiken för att Örebro ska ta de möjligheter som står till buds.

Under lång tid har Örebro varit ett social(ist)demokratiskt skyltfönster. Synen på det offentliga har varit annorlunda här än i de flesta andra kommuner. Motviljan mot det privata har lett till ett svagt näringsliv med få starka näringslivsföreträdare. Den offentliga sektorn regerar. Det har påverkat oss alla. De flesta politiska partier, från höger till vänster, är mer socialdemokratiska i tanken i Örebro än på andra platser. Den kommunala administrationen har en inbyggd socialdemokratisk kompass. Media är sannolikt utan att alltid medvetet ta ställning, ofta en megafon för socialdemokratisk politik.

Denna social(ist)demokratisering har inneburit att Örebro inte vuxit som vi borde gjort. Örebros läge kunde inneburit enorma möjligheter för att bli Mellansveriges naturliga centrum utanför Stockholm. Men det har saknats utvecklingskraft. Örebro har, exempelvis, varit den enda regionhuvudstad som haft lägre skattekraft än den omgivande regionen. Denna politik har varit ett medvetet socialdemokratiskt vägval. Enkla arbeten har prioriterats före kunskapsintensiva arbetsplatser. Offentlig sektor före privat. Högre utbildning har inte varit välsedd. Höga löner inget att sträva efter.

Den liberala vägen för Örebro är annorlunda. Låt mig peka på några avgörande punkter:

Örebro kan bli en universitetsstad! Örebro universitet är just nu inne i en enormt intressant resa. Det handlar om att växa i kvalitet mer än i kvantitet. För att klara morgondagens konkurrens måste Örebro universitet bli ett forskningsuniversitet. Forskningsmöjligheterna kan öka och Örebro kommun kan prioritera stöd till lokala forskningsprojekt.

Om vi tillsammans med Örebro universitet klarar av att befästa Örebro universitet som ett starkt forskningssäte, kommer detta att påverka Örebro mer än mycket annat. Fler företag med höga krav på kompetens och kunskap. Ökade lönenivåer. Förändrade kulturella möjligheter. Och med en stabilare social utveckling också större möjligheter att värna välfärden.

Örebro måste lämna den offentliga sektorns förlamande dominans. Örebro kommun måste släppa taget om näringslivet. Näringslivet måste ta eget ansvar. Det handlar om ömsesidig tilltro. Örebro kommun måste säga ja till privata alternativ inte bara inom teknisk sektor utan inom hela välfärdsområdet. Örebros näringsliv måste bli en aktiv motpart till kommunen, inte en mesig ja-sägare. Vi måste kunna bryta tankar och åsikter för att komma fram till gemensamma ställningstaganden.

Och Örebro kommun måste ha en god ekonomi. Idag rasar ekonomin. Det borde den inte behöva göra. Örebro kommun har en jämförelsevis hög kommunalskatt. Inom de stora välfärdsområdena, skola och äldreomsorg, har vi ändå dålig kvalitet. Kostnaderna och resultaten hänger inte ihop. Örebro kommun kan bli bättre på allt. Det handlar om strukturerat förändringsarbete. Färre nivåer inom administration. Färre politiska beslutsrum. Tydligare lokalt självstyre. Bättre chefsorganisation med färre chefer och chefsnivåer. Tydlig ekonomistyrning på alla nivåer. Rätt delegation av makt och ansvar.

Just nu diskuteras det rätta i att lägga ner WUC. Jag menar att det är ett totalt felaktigt beslut, grundat på felaktiga "fakta" eller felaktiga tolkningar, eller rädsla för att bli beskyllda för valsvek. Men beslutet i sig visar på den totalt felaktiga roll som politiken har i Örebro. Nedläggning av en skola borde vara ett politiskt ansvar, men inte grundat på politiska ställningstaganden. Det måste finnas så starka, fristående och kloka tjänstemän som kan ta fram relevanta fakta och presentera det som borde göras. Det var det som hände för tre år sedan, när Karolinska och Rudbecksskolan skulle samordnas. Men sedan kom politiken in och allt havererade. Socialdemokraternas skuld i detta kan inte förringas. Och deras skuld blir värre eftersom det nuvarande beslutet om nedläggning av WUC är grundat i politik och inte i fakta.

Örebro har alla möjligheter att antingen öka kvaliteten på de verksamheter vi har, eller sänka kommunalskatten om örebroarna så önskar. Men då måste politiken retirera från detaljerna och låta tjänstemännen genomföra, samtidigt som tjänstemän måste retirera från strukturer och strategier och låta politikerna ta ansvar. Idag är det en total sammanblandning av de båda. Det innebär suboptimering av resurser, ökade kostnader och lägre kvalitet.

När Folkpartiet ledde kommunen började vi med att skapa strategier och strukturer för en förändrad ledning av Örebro kommun. Det gav resultat, men vi var bara i början. Efter en valvinst 2014 kommer vi att fortsätta med vårt arbete för en växande kommun, en kommun med stabil ekonomi och långsiktigt hållbar välfärd. Och en liberalare kommun där fler beslut tas av enskilda, av det civila samhället och av privata företag, och färre av en himla massa politiker och inom den offentliga sektorn.

Media: NA1, NA2, NA3,

Rå kapitalism?

Läser att Pehr G Gyllenhammar tycker att den råa kapitalismen ska stoppas. Kan inte annat än dela hans tankar. Gyllenhammar är ju själv både framgångsrik företagare och liberal. Det är en rätt bra kombination när det gäller att tänka kring hur ekonomi, företagande, samhällsansvar och politik ska gå ihop.

Jag har i flera bloggar skrivit om rätten att ha en hög lön. Jag tycker det är självklart att en framgångsrik företagsledare ska kunna tjäna bra med pengar. Miljonlöner är inte orimliga.

Men lika ofta har jag skrivit om att det finns en gräns när lönen inte längre är lön, utan någon annan form av belöning som inte har något med prestationen som sådan att göra. När ersättningen blir så stor att en enda årslön räcker för resten av livet och lite till, oavsett vad och hur mycket du konsumerar, då bör man i alla fall börja fundera.

Och det Gyllenhammar är på är något intressant. I en utredning jag läste för några år sedan beskrevs företagandets drivkrafter. För småföretagare handlade det sällan om ekonomi som främsta drivkraft. Istället var det möjligheten att utveckla en idé, sitt företag, möjligheten att styra själv och så vidare som var det viktigaste. Rikedom kom först på plats 5-6 sådär.

Men kanske har tiderna förändrats. Kanske är det nu rikedomen som sådan som driver. Och hur blir man då rik?

Lotter? Det går snabbt men är osäkert och oberoende av kunskap.
Poker? Lika snabbt men nästan lika osäkert och nästan lika oberoende av kunskap.
Aktiespekulation? Hyfsat snabbt, rätt osäkert, men rätt kunskapskrävande.
Företagsbyggande? Långsamt. Osäkert. Kunskapskrävande.

Vi lever i en tid av krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Det gäller sannolikt hög som låg. Och sannolikt oftare hög än låg. Har man så vill man ha. Mer. Snabbt. Nu.

Ibland hör man riskkapitalister prata om att de jobbar med att skapa synergier. Genom att spekulera i aktier, genom att köpa upp, och stycka upp, företag, får man dem att förhoppningsvis fungera bättre och skapa mervärden åt ägarna. Ibland lyckas det. Ibland inte. Men drivkraften är inte långsiktigt företagsbyggande. Drivkraften är mer pengar.

Och denna drivkraft verkar numera vara allt vanligare företrädd hos såväl chefer i företagen, hos företagens styrelser och ordföranden och hos de stora ägarna. Drivkraften är inte längre att bygga något bestående. Drivkraften är mer pengar. Snabbt. Nu!

Vad får det för följder? Det kan nog ingen säga. Men det finns sannolikt risker med ett företagande där bara den kortsiktiga ekonomin styr. Vissa investeringar kan inte räknas hem på vare sig en månad, ett år eller ett antal år. Företagens samhällsansvar, det CSR som man så ofta talar om, urholkas om företagets huvudsakliga kultur går i helt motsatt riktning. Det sociala ansvar som gör att samhället utvecklas bättre, och som långsiktigt skapar bättre tillväxt och större chanser till företagsutveckling, kan inte räknas hem genom att kolla hur börskurserna varierar över dagen.

Och det finns frågor som är generationsöverskridande. Klimatfrågan är väl den tydligaste. En kortsiktig vinst idag för en riskkapitalist kan vara en gigantisk förlust för världen i morgon.

Vad ska då politiken göra? Svaret är inte enkelt. Jag tror på en liberalism som inte ger WO till marknaden. Det måste finnas regler och styrning av marknadskrafterna. Men det är ett grannlaga arbete att finna rätt styrning. Värderingsförändringar som den kortsiktiga kapitalismen, den råa kapitalismen med Gyllenhammars ord, står för kan inte plockas bort med politiska beslut.

OK. Vi kan säkert beskatta bort de värsta arvodena och bonusarna i svenska företag. Vi kan skapa stenhårda regler för socialt ansvar, för miljö- och klimatansvar, för samhällsansvar i stort. Men om det bara betyder att företag och jobb flyttar - vad har vi då vunnit?

Därför är jag bara säker på en sak: Det krävs mer samarbete över gränserna. Vi måste finna globala överenskommelser kring de svåra frågorna.

Därför blir jag bekymrad när socialdemokraternas nya partiprogramssekreterare visar en så negativ hållning till euron, och därmed det europeiska samarbetet.

Därför blir jag bekymrad när så många svenska politiker inte vill se vare sig det europeiska samarbetet, eller globaliseringen, som en prioriterad fråga.

Därför blir jag bekymrad när det verkar finnas så starka, nationalistiska, krafter i större och mindre partier både till höger och till vänster.

Och därför är jag bekymrad över att inte heller vi som tror på den privata marknaden, på rätten att kunna bli rik genom att vara duktig, vågar tala om att vi måste våga reglera marknaden. För den fria marknaden är sannolikt en marknad med frihet för få och ofrihet för många.

För några år sedan var jag på en tillställning med några av Sveriges näringslivstoppar. En av dem hade ett humoristiskt inlägg, men med en tydligt allvarlig underton. Så här sa han ungerfär:

"När ett bolag byter VD från en med sakkunskap om produktionen, till en ekonom, då är det dags att sälja av aktierna."

Det finns en insikt om kapitalismens och marknadens begränsningar också hos dem som är mitt uppe i den. Det är ett hoppfullt tecken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Expressen, Expressen2, SR1, DI1

En bestämd riktning

Läser i den färska Dagens Samhälle om kommunerna som toppar när det gäller andelen offentligt anställda. I topp ligger Sveriges minsta kommun, Bjurholm, där nästan 6 av tio jobb är i kommunen. På samma lista placerar sig Lekebergs kommun på en åttonde plats. Det är bara små kommuner som finns i topp (eller botten) på listan.

Arena för tillväxt har gjort en analys av den offentliga arbetsmarknaden i alla Sveriges kommuner. Man har kollat såväl andel som antal kommunalt anställda. Man har dessutom jämfört kommuner, landsting och regioner med privata företag. Där visar det sig att de fem största arbetsgivarna är kommuner och landsting/regioner. Det största privata företaget, Ericsson, kommer på elfte plats. Och Örebro kommun kommer straxt därefter på 13 plats.

Är det något att vara stolt över, eller något att fundera kring?

Örebro kommun har enligt denna tabell 13 725 anställda. Det är mer än alla jämförbara kommuner och till och med mer än Uppsala kommun och Uppsala läns landsting.

Örebroregionen har en historik av att ha en stor offentlig sektor. För några år sedan var den offentliga sektorns andel av bruttoregionalproduktionen 5% större i Örebro än för Sverige i genomsnitt (om jag nu minns rätt). Skälen till detta är främst politiska. I det röda Bergslagen, dit vi får räkna Örebro kommun, har det ansetts naturligt att all offentligt finansierad verksamhet också ska skötas av det offentliga. Historiskt har exempelvis sossarna i Örebro varit emot alla friskolor, inte verkat för entreprenader inom annat än viss teknisk verksamhet och sagt nej till utmaningsrätten.

Fortfarande finns en underliggande syn på att kommunalt är bättre än privat. Fjolårets överord kring försäljningen av ÖBO, där sossarna och deras sidekick Hyresgästföreningen i olika sammanhang mer eller mindre demoniserade privata fastighetsägare, är bara ett övertydligt tecken på denna syn.

Är det då bra eller dåligt? Svaret är både och på kort sikt. Men det negativa dominerar på längre sikt.

Kortsiktigt innebär en stor offentlig sektor att konjunkturvariationerna slår igenom mindre. Det innebär att nedgångar sker långsammare och att de inte blir lika djupa. Men det innebär också att konjunkturuppgångar märks svagare på arbetsmarknaden. Sammantaget är det nog ändå så att de flesta upplever dessa lugnare konjunktursvängningar som något positivt.

Men det finns fler negativa faktorer.

Den grundläggande negativa faktorn är att offentlig sektor själv inte kan stå för den tillväxt som behövs för att värna välfärden. All offentlig konsumtion har sin grund i att den privata och den civila sektorn levererar in resurser till det offentliga. Om inte detta sker i tillräckligt stor utsträckning så utarmas även den offentliga sektorn, och därmed den gemensamma välfärden.

Men det finns fler problem.

De flesta jobben inom offentlig sektor kräver högre utbildning. Det är i huvudsak bra, eftersom Sverige ska vara ett land där kompetens prioriteras. Men med en svagare privat sektor, där det också finns enkla ingångsjobb, ökar risken för att fler unga och andra grupper får svårare att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.

Och en offentlig sektor kan aldrig vara så snabbfotad att den klarar av de allt snabbare omställningar som krävs i en mer internationaliserad ekonomi. Det innebär större risker för att en region med stor andel offentlig verksamhet "hamnar efter".

En stor offentlig sektor konkurrerar också med den privata sektorn om de befintliga resurserna, exempelvis vad gäller personalförsörjning. Det kan skapa en negativ spiral där företag som behöver personal tvingas flytta, och därmed skapar en än svagare privat sektor.

Trots debatten kring privatiseringar och entreprenader inom offentlig sektor som skett efter SNS rapporten, finns skäl att fundera över om inte alternativa utförare ändå innebär positiva effekter för den offentliga verksamheten i flera perspektiv; såväl vad gäller valfrihet, verksamhetskvalitet som ekonomi.

Det är i detta ljus de nuvarande diskussionerna kring utsträckta händer i näringslivspolitiken i Örebro också måste ses. Om det inte finns någon grundläggande samstämmighet bakom analysen av dessa förhållanden kommer utsträckta händer bara att vara en osammanhängade bit i ett ofullständigt pussel.

Folkpartiet kommer noga att analysera vad den nuvarande majoritetens utsträckta hand egentligen innebär. Vi stänger inga dörrar. Men för Örebros bästa måste en bredare och djupare diskussion till.

Källor: Dagens Samhälle, Arena för Tillväxt, SNS

Media: Radio Örebro, NA, SVT Tvärsnytt, DN-ledare, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR, SVT

Sälj Ånnaboda!

Ånnabodaanläggningen, eller Kilsbergen i Örebro AB som det kommunala bolaget egentligen heter, borde redan ha sålts. Under den förra mandatperioden förberedde vi allt som behövdes för en försäljning och avvaktade egentligen bara slutet på den internationella lågkonjunkturen. Då räknade vi nämligen med att kunna få ett godtagbart pris för anläggningen.

Men sedan valet i september 2010 har allt gått i stå. Skälet är självklart. Socialdemokraterna vill inte.

För oss i Folkpartiet har frågan varit glasklar hela tiden: En kommun ska inte driva konferensanläggningar, vare sig i helägda eller majoritetsägda bolag. En kommun ska inte syssla med illojal konkurrens. En kommun ska inte riskera skattebetalarnas pengar. En kommun ska inte ta pengar från skola och omsorg och lägga på bolag som den privata sektorn ska driva.

Men socialdemokraterna agerar tvärsom.

När Folkpartiet beskriver det som borde vara självklart - att kommunen inte ska äga och driva konferensanläggningar - väljer sossarna att försöka hitta en lösning där kommunen blir kvar som majoritetsägare men där man blandar in privata intressenter i bolaget. Det är en dålig konstruktion av flera skäl.

För det första måste omfattande investeringar till för att anläggningen ska bli driftsmässig. Tiotals hotellrum bör byggas för att det ska bli jämvikt mellan anläggningen i övrigt och boendedelen. Det kostar miljoner. Ska kommunen riska skattebetalarnas pengar på detta? Absolut inte säger Folkpartiet! Men sossarna säger ja...

När Folkpartiet pekar på att Ånnaboda redan idag är ett typexempel på illojal konkurrens, hukar sossarna. Dagens siffror visar på att anläggningen åter går med miljonförluster. Nu pekar det upp mot två miljoner i underskott. En privat ägare hade fått kasta in handduken och gjort konkurs. Men kommunen går in med pengar som annars skulle kunnat gå till skola och omsorg och räddar anläggningen igen. För det är inte första gången. Ånnabodas konferensanläggning har kostat örebroarna massor av miljoner genom åren.

När Folkpartiet pekar på att Ånnabodas konferensanläggning är ett riskprojekt och att kommunen riskerar skattebetalarnas pengar, verkar sossarna hålla för öronen. Istället för att minska kommunens inblandning vill de öka den. OK - de vill minska kommunens ägande från 100 % till kanske 51 %. Men eftersom det krävs mångmiljoninvesteringar så ökar risken för skattebetalarna i alla fall.

Och när vi i Folkpartiet pekar på det orimliga i att kommunen år efter år skjuter till extra pengar för att inte konferensbolaget ska gå i konkurs, säger istället sossarna att det är viktigt att värna spår och leder. Men det hänger ju inte ens ihop. Örebro kommun kan behålla ägandet av vartenda spår och varenda sommar- och vinterled, varenda badplats och varenda kommunägd hektar av marken kring anläggningen även i framtiden för att värna det rörliga friluftslivets intressen. Det skulle sannolikt gynna också en framtida privat ägare av anläggningen. Men på något sätt verkar sossarna tro att just konferensanläggningen är så viktig att de kan ta miljoner som annars skulle kunna gå till skola och omsorg och sätta i anläggningen.

Jag har varit i kontakt med flera företrädare för bolag som har visat intresse för att ta över anläggningen. Det finns planer för omfattande investeringar i ett område som kan bli än mer intressant som en nationell angelägenhet. Men det förutsätter att kommunen lämnar sina krav på ägarskap eller delägarskap. Det borde vara en självklarhet att vi ska göra det.

Idag går Radio Örebro ut med att kommunledningen sträcker ut en hand för breda och långsiktiga uppgörelser kring näringslivspolitiken. Hittills är det fyra partier som omfattas av denna "breda" överenskommelse. Folkpartiet har ännu inte sett någon utsträckt hand. Det kan man ha olika uppfattning kring. Om den kommer är vår avsikt att vara aktiva deltagare i ett arbete för en bättre näringslivspolitik.

Men jag är skeptisk till att vi ska lyckas. Det räcker med att se till olikheterna kring Ånnaboda. Socialdemokraternas syn på privat företagande är så olikt Folkpartiets att det är osannolikt att vi ska kunna finna breda lösningar på annat än sådana självklarheter som god kommunal service och infrastrukturinvesteringar.

För:

Vi är för valfrihet, de är emot.
Vi är för entreprenader, de är emot.
Vi är för utmaningsrätt, de är emot.
Vi är för en mindre monopolistisk bostadsmarknad, de är emot.
Vi är för att avskaffa illojal konkurrens, de är emot.
Vi är för att sälja bolag, de är emot.

Örebro behöver en mer liberal näringslivspolitik med politiker som har tilltro till företag och företagare. Örebro behöver en mer liberal kommun, som sätter gränser för kommunens agerande på den privata marknaden.
Örebro behöver en mer liberal kommun, där fokus för kommunpolitikerna ligger på förskola och skola, på omsorgen om de gamla och inte på att politiker ska få leka företagsledare.

Det arbetet kommer vi att driva både nu i opposition och inom kommande majoriteter.

Media: Radio Örebro1 och Radio Örebro2

(S)lösarledning

Jag läser ännu en gång den märkliga artikel de tre partierna i den nuvarande kommunledningen levererade i NA i går. (Synd att inte NA lägger upp sina debattartiklar på nätet så man kan länka till dem och pinga dem. Det vore bra för den lokala debatten! Men kanske någon NA journalist läser detta och agerar?)

Märklig - därför att den verkar påstå att det är oppositionens fel att majoriteten inte ens kan prestera ett fullständigt beslutsunderlag till kommunfullmäktige.

Märklig - därför att det är tre partier som skrivit under, men hela artikeln verkar skriven av den gamla Sundin-trojkan (Dahlgren och Johansson) - vars sätt att debattera Persson (c) och Bondeson (kd) tidigare avskydde.

Men mest märklig därför att den är en total återgång till det som var före 2007. Det verkar som om koalitionens regeringstid varit en dröm för (c) och (kd). Hela tanken med vårt sätt att styra har på mindre än en kort svensk sommar kastats överbord. Tydligheten, den ekonomiska kompetensen och kraven på en ansvarsfull ekonomisk hantering, styrning mot uppföljning, utvärdering och återkoppling - allt är borta.

Kvar står den gamla sossevarianten av styrning: Mer pengar till allt. Mer pengar löser allt. Mer pengar är bättre. Och vi låtsas som om det är vi politiker som äger pengarna!

Om jag summerar rätt så petar man iväg 116 nya miljoner i den tilläggsbudget vi ännu inte fått se i sin helhet. Till detta kommer de kostnader de fortsätter att mörka, exempelvis kring Rudbecksskolan. Merparten av pengarna är kostnader som kommer att öka och föröka sig de kommande åren. Kommunledningen verkar lägga sina förhoppningar till att konjunkturerna aldrig kommer att vända ner igen. Men idag rasade börsen för nionde dagen i följd...

Sannolikheten för att vi redan i budgetprognos 2 får se antingen en politiskt friserad handling som räddar kommunledningen, eller en prognos som talar om en ekonomi som är svagare än på länge är överhängande. Vad händer då? Vilka löften kommer de att svika? Vilka skattehöjningar är att vänta? Vilka får gå först?

En av de trista sakerna i svensk politik i allmänhet och i Örebropolitiken i synnerhet är synen på att mer pengar alltid är bättre. Örebro är och förblir en kommunsocialistisk högborg. Den nya kommunstyrelseordföranden är tydlig med att hon är socialist. Hon är en god förvaltare av en lång vänstersocialdemokratisk tradition i Örebro.

Detta påverkar oss alla. Våra partier ligger ofta mer till vänster i Örebro än i andra delar av Sverige. Jag kallar mig själv för den som slickar vänsterkanten i Folkpartiet.

Det påverkar media. Jag är ofta mycket kritisk mot den hållning journalisterna i Örebro har. De ser tyvärr verkligheten alldeles för ofta genom ett vänsterperspektiv, oförmögna att bli så neutrala och objektiva som de borde. Jag tror att de flesta av dem inte gör det medvetet, men trots det så blir effekten densamma. Och eftersom media styr så mycket av politiken så blir effekterna stora.

Det påverkar också näringslivet. Alldeles för många företag och företagare tror sig vara beroende av den starka kommunen. Det finns alldeles för många oheliga allianser mellan näringslivsföreträdare och starka sossegubbar.

Det har påverkat den ideella sektorn, och framförallt idrotten. Det är inte för inte Örebro Läns Idrottsförbunds styrelse varit (och delvis är) befolkad av aktiva socialdemokrater. I vilken annan kommun hade annars föreningarna varit så tysta när de misshandlats så mycket som i Örebro? Men här ser vi glädjande nog en förändring som är på väg.

Det Örebro behöver är ett starkare liberalt anslag, ett starkare liberalt parti, starka liberala företrädare inom näringsliv, civilsamhälle, politik och offentlig sektor. Personer som kan säga att det vi behöver är inte mer pengar, utan bättre använda pengar. Det vi behöver är inte mer politik utan rätt politik. Det vi behöver är inte en större kommun utan en smalare men bättre kommun.

Den resan hade vi i Folkpartiet i Örebro påbörjat mellan 2002 och 2006. Vi fick delvis göra uppehåll under kompromissandets majoritetsår även om vår syn på rätt använda pengar ändå låg som grund för vårt starka koalitionsbygge. Nu fortsätter vi arbetet för ett starkare liberalt parti i Örebro.

OK, det är elakt. Men det finns inte så många alternativ till etiketter på dagens kommunledning. (S)lösarledningen är tyvärr en god beskrivning av de tre. Det bådar inte gott för framtiden...

Storstenshöjden

I helgen har Storstenshöjden öppet de sista dagarna denna säsong. Frågan är om det blir någon mer skidåkning i backen.

Så här skriver Storstenshöjden AB i sitt pressmeddelande om öppettider:

"Vi hoppas detta inte blir den sista säsongen i Storstenshöjden med anledning av vattendomen och våra politikers delade åsikter om anläggningens framtid."

Det är tyvärr klarspråk om hur illa socialdemokraterna och Björn Sundin sköter också denna fråga. Ideologi och maktspråk går före örebroarnas och många andras intressen.

Socialdemokraterna vill att kommunen ska äga Storstenshöjden. Det är grunden till de problem som nu blir akuta.

Det finns en bred enighet kring ansökan om vattendom. Men det är bara en av många viktiga pusselbitar.

När vintersäsongen 2010/2011 nu sjunger på sista versen är det hög tid att börja planera för nästa säsong. Men vem ska planera? Och vad ska man planera?

Björn Sundin kör maktspråk mot en liten företagare. I flera uttalanden har han sagt att han löst problemen eftersom kommunen skrivit på en förlängning av entreprenadavtalet. Men ett avtal gäller inte om inte båda parter skriver under. Och från företagets sida tvekar man. Kan man lita på socialdemokraterna och deras inställning? Det finns mycket som talar mot det.

Koalitionen vill säkra skidåkningen både i Storstenshöjden och Ånnaboda. Därför vill vi förlänga köpeoptionen som Storstenshöjden AB har i ytterligare ett år, eftersom vi inte är säkra på att vattendomen är klar före den 17 juni då det nuvarande avtalet går ut. Med en sådan säkerhet, om att kunna fortsätta planera långsiktigt för sin verksamhet, kan företagaren säkert skriva på en förlänging av entreprenaden.

Men med socialdemokraternas och Björn Sundins förslag blir osäkerheten total. Kommer vattendomen före köpeoptionens utgång, gäller en planering, då kan köpet genomföras. Kommer vattendomen efter - jag vad händer då? Socialdemokraterna och Björn Sundin vill ju återkommunalisera backen till vilken kostnad som helst. Det innebär köp av inventarier och material av företagaren. Han kan möjligtvis bli underentreprenör. Men utvecklingen av backen och spåren blir en kommunal fråga.

Det är självklart att en enskild företagare tvekar inför detta socialistiska upplägg. Maktspråket är totalt. Men det är inte förvånande. Det finns en officiell populistisk agenda från socialdemokraterna i Örebro. Den låter som om de vill utveckla företagande och näringsliv. Men i realpolitiken är det något annorlunda som gäller. Då handlar det om att kommunen ska göra mer. Nej till alternativ inom kommunal service. Nej till valfrihet. Nej till utmaningsrätt. Nej, nej, nej. Bara när kommunen (och de socialdemokratiska politikerna) kan kontrollera utvecklingen är företagande bra.

När de styrde Örebro gick näringslivsklimatet i botten. Det finns ingenting som tyder på att det skulle bli annorlunda nu.

Så hur ska kommunen nu planera? Ska tjänstemännen planera för en kommunal skidbacke och börja redan nu för att klara av att få igång backen nästa vinter? Vem tar kostnaderna för detta, alla dessa förhandlingar, inköp, anställningsbehov och så vidare? Har socialdemokraterna med dessa miljoner i sina budgetar? Knappast. Eller ska man ligga lågt, hoppas att vattendomen kommer före köpeoptionen går ut, och om det värsta händer, försöka få igång något till nästa vinter? Sannolikheten för att Örebro står utan Storstenshöjdens skidåkning är rätt stor...

Så:

Om socialdemokraterna vinner är det hej och välkommen till kommunsocialisering och maktspråk, men hejdå till företagande och skidåkning.

Om koalitionen vinner är det hej och välkommen till företagande och skidåkning, men ett långt farväl till socialism och kommunal övermakt.

Våga tänk regionalt

När jag tog över som kommunstyrelseordförande gjorde jag det i ett län utan samarbete. Örebro var ansedd som storebror i alla lägen. Det fanns en tydlig politik där Örebro skulle ta allt. Det fanns inget näringslivssamarbete, snarare en konkurrens mellan olika kommuner om företagen. Det fanns inga regionala mötesplatser, annat än de formaliserade, partipolitiserade, i regionförbund och landsting.

Ett av mina största arbeten i det tysta har varit att försöka förändra detta. När vi fick en ny kommundirektör blev en av hans viktigaste uppgifter att söka kontakt med alla andra kommunchefer i länet för att diskutera hur vi samarbetade och samverkade. Jag hade hoppats att det skulle gå att ordna liknande träffar med kommunstyrelseordförandena. Tyvärr var det partipolitiska trycket där för hårt. I princip inga socialdemokrater ville komma på den träff jag ordnade. Det var synd, men det var mer en sporre att försöka mer än att ge upp.

För mig är det regionala samarbetet högprioriterat. Skälet är enkelt: Örebro kan inte vara en tillväxtpunkt i en annars degenererande region. Örebro måste växa tillsammans med sina systrar och bröder i länet. Vi kan gärna agera lok, men vi måste ha alla vagnarna med oss.

Under åren har jag därför haft kontakt med flera kommunföreträdare inom olika sakfrågor:

Jag tycker till exempel det är självklart att vi ska samverka med Hallsberg kring kombiterminalen, för att värna Hallsbergs status som Sveriges järnvägsknutpunkt nummer 1. (Här har örebrosossarna varit emot - de har velat bygga en konkurrerande kombiterminal i Örebro)

Jag tycker till exempel att det är självklart att Örebro stöttar Karlskoga kommun när det gäller utvecklingen av civil industri med militär teknologi. Därför stöttade vi ett projekt i fjol med 100.000:- kronor. (Här var sossarna med, men med stor tvekan.)

Jag har varit i Nora och pratat järnväg. För mig är det självklart att Nora ska knytas närmare Örebro, eftersom boendemiljön i Nora är helt annorlunda än den i Örebro och skapar ett gott komplement. (Här är sossarna faktiskt med på vagnen, men först sen koalitionen presenterade projektet. Men det är gott så!)

Och jag har gett kommundirektören i uppgift att se vilka samarbetsprojekt vi kan göra tillsammans. Gemensam lönehantering i alla kommuner? Gemensam upphandling? Gemensamma myndighetsfrågor? och så vidare. Och mitt besked har varit tydligt: Det är inte säkert att verksamheterna ska läggas i Örebro, snarare tvärsom. Vi måste värna en stark arbetsmarknad även i länets mindre orter.

Och arbetet har gett resultat. Idag har vi ett allt närmare samarbete på tjänstemannannivå. Kommuncheferna träffas regelbundet. Näringslivskontoret samarbetar också med Arboga (förutom Kumla och Hallsberg) för att skapa en bättre näringslivsregion. Det är bra.

Utmaningen är nämligen enorm. Om vi inte klarar av att samarbeta i länet kommer andra att ta den plats som borde varit vår. Ett par exempel:

Örebro kan bli centralort i en ny större region, med alla fördelar det har att ha det administrativa centret på plats, eller en perifer ort i en annan region med regioncentrum långt bort.

Örebrolandstinget kan bli centrum för högspecialiserad sjukvård i en region, med alla fördelar det har, eller ett undersjukhus till ett annat sjukhus långt borta.

Örebro kan bli en utvecklingsmotor med ett universitet som växer som forsknings- och utvecklingsarena. Eller så blir vi ett utbildningsuniversitet utan forskning och därmed sämre utveckling för företag och näringsliv.

Och så vidare...

I fyra år har jag pratat regionfrågor, gensvaret från andra partier har varit ljumt, för att uttrycka sig milt. Men nu börjar det vända. Det är bra. Örebros plats på kartan måste ständigt försvaras genom utveckling, förnyelse och förändring.

Media: NA

Forskningspengar

Örebro kommun är en av de kommuner i Sverige som stödjer det lokala universitetet mest. Denna politik är en av de största förändringarna sedan koalitionen tog över makten. Tidigare (s) regimer hade helt nonchalerat universitetet. Det finns säkert både politiska och personliga skäl för detta.

När vi tog över gjorde vi tvärt om. Ett av våra första gemensamma besök gick till universitetet där vi samtalade om hur vi kunde samverka för både universitetets och kommunens bästa. Vi ville båda att universitetet skulle bli en dragare; för studenter, för företag, för kommunen. Redan efter fyra år ser vi tydliga resultat av det samarbetet.

Örebro växer som aldrig förr.
Universitetet slår all time high vad gäller studenter.
Läkarlinjen etableras.
Forskningsmiljoner strömmar in.
Samverkan universitet - näringsliv - kommun stärks.

Ett av de konkreta resultaten av vårt samarbete var den forskarskola som vi gemensamt finansierar kring offentlig förvaltning. Kommunens bidrag om 5 miljoner kronor per år är väl investerade pengar. Det ger både universitetet och kommunen större möjligheter att utvecklas, att effektiviseras, att bli tydligare i sina uppdrag.

Men nu måste vi gå vidare. Under den kommande mandatperioden måste Örebro kommun växla upp sitt stöd till universitetsanknuten forskning i Örebro. Ett mål ska vara att 1 % av kommunens omsättning ska användas till forskning. Det innebär att vi bör ha en forskningsbudget på ca 70 miljoner kronor i dagsläget. Merparten av dessa pengar bör gå till samverkan med universitetet.

Jag föreslår att kommunen under kommande år avsätter tio miljoner kronor per år i olika forskningsprojekt. Jag kan se flera intressanta områden som vi tillsammans kan jobba med. Det gäller att både hitta universitetets styrkor och kommunens behov. Utifrån mitt perspektiv finns det stora kommunala behov inom bland annat dessa områden:

Geriatrik: Genom läkarutbildningens inriktning är det naturligt att åldrandet blir ett av de viktigaste områdena i framtiden. Kommunens roll i omvårdnad och omsorgstagande av de äldre kommer att bli allt mer central. Men vad ska vi göra för att göra rätt? Vad är det som karaktäriserar en frisk ålderdom och hur uppmuntrar vi det friska? Vilka åtgärder ska vi göra för att möta den åldrande med många sjukdomar?

IT i vård och omsorg: Ett av de sannolikt största tillväxtområdena de kommande åren är användandet av IT i vård och omsorg. Det kan handla om allt ifrån kommunikationer med anhöriga för en säker vardag till övervakningssystem för sjuka i behov av hemvård. Här finns enorma möjligheter både för en kommun som behöver effektivisera och rationalisera och för företagare som kan hitta nya marknader, både bland offentliga och privata intressenter.

Integration: Frågorna kring hur vi bygger integrerade städer med hög livskvalitet för fler, utan att inkräkta på individernas egna livsval, kommer att vara central. Men lösningarna på hur man skapar en integrerad stad lyser mest med sin frånvaro. Finns det lärdomar att dra i hur andra länder och städer agerat?

Sedan är det självklart att vi måste fortsätta med jobbet kring effektiv kommunal förvaltning. I framtiden kommer det att vara en central överlevnadsfråga för den offentliga sektorn.

Just nu handlar den lokala universitetspolitiken om vem som lovar mest när det gäller nya studentboenden. Visst är det en viktig fråga, men den är både övergående och tillfällig. För mig handlar lokal universitetspolitik istället om att stärka universitetet som forskningsmiljö. Det kommer att skapa ett annat attraktivare universitet, ett annat rikare och mångfaldigare näringsliv och en stabilare kommunal välfärd.