Mer Storstenshöjden

Vad är det som egentligen gäller i Storstenshöjdsfrågan? Vem har rätt och vem har fel? Varför har det blivit som det blivit?

Jag lyssnade på kommunens chefsjurist i eftermiddags i radion. Det var hon som idag skulle få föra kommunens talan. Hon och kommundirektören. Det är lite märkligt. Vad har de med saken att göra? Det är politik detta gäller, och antingen Lena Baastad eller Björn Sundin borde frontat. Men som vanligt nuförtiden väljer de att gå ner i bunkern när det bränns. Istället får alltså juristen prata.

Det hade kanske varit intressant om det på andra sidan suttit en jurist med likartade kunskaper. Tolkade stadsjuristen jordabalken rätt? Varför var man tvungen att säga upp just nu, efter två förfallna arrenden? Kan man avvisa någon på dessa premisser? Hur ska kommunen hantera de motkrav som Storstenshöjden AB ställt på kommunen?

(Man kan fundera över vad detta skulle få för konsekvenser på andra områden. Gissa hur många (elit)idrottsföreningar som drar på sina hyror. Tänk om Baastad och Sundin var lika tuffa där. Då hade exempelvis det inte funnits något KIF Örebro längre. Och rätt många fler föreningar hade fått skåda delgivningar...)

Men Baastad och Sundin är inte intresserade av att prata. Den mediala strategin ska ju skapa bilden av den goda Lena Baastad, hon som bara vill gott och som går ut i samhället och delar ut pengar till fina projekt. Alla de goda gåvornas givare. Björn Sundin är samhällsbyggaren, mannen som bygger den nya staden. Mannen som gräver ner järnvägar, får tågen att gå, cyklarna att rulla och lastbilarna att bli miljövänliga...

Med en sådan medial strategi kan man ju inte smutsa ner sig med fula knep kring en slalombacke. Inte kan man ta ansvar för de misslyckanden politiken medför. Inte kan man ta ansvar för en politik som går på tvärs emot all sans och vett.

 Jag har skrivit det i bloggen förr, under hösten då affären var lika het som nu. Sundins agenda har hela tiden varit att få bort Storstenshöjden AB från anläggningen. Han har valt alla möjliga och omöjliga vägar för att nå dit. Det handlar såväl om att förvrida kommunala beslut (beslutet i KF om försäljning gäller fortfarande - men inte enligt Sundin), om att påstå att han har delegation när han inte har det (fråga demonstranterna från i höstas om vad han sa på torget), om att självsvåldigt lägga till krav (var finns beslutet om att kräva att Storstenshöjden ska stå för belysningsinvesteringar?) och skapa nya konsekvenser (kan man sälja en anläggning man inte vet om man äger?). Allt i syfte att göra det svårt, för att inte säga omöjligt, för Storstenshöjden AB att bli kvar.

Jag tror att Sundin hoppats på att Storstenshöjden AB skulle gett upp redan i höstas. Kanske var planen med Gustavsvik längre gången än jag då trodde. Men Storstenshöjden tog upp kampen, stämde kommunen och fortsatte driva anläggningen. Vad gör då Sundin?

Det enda skälet jag kan se är att han, som den skickliga spindoktor han är, insåg att riskerna med att förlora skidåkningen denna säsong övervägde problemen med att ha Storstenshöjden kvar några månader till. Och sedan, då säsongen borde vara över, slå till med krav på avvisning.

Det finns inga andra skäl till att just nu komma med denna delgivning och dessa krav. Det finns inget i jordabalken som kräver att kommunen just efter två förfallna arrenden ska kräva omedelbar avflyttning. Det enda relevanta skälet är att Sundin gör bedömningen att det är värt att avsluta saken nu, bara för att han då har tid på sig att "rädda" skidåkningen till nästa säsong. Problemen med att några inte får åka skidor i påsk kommer, enligt hans planer, att vägas upp när han (eller kanske Lena Baastad) får nyöppna backen i januari valåret 2014...

Jag blir så otroligt upprörd över detta agerande. Dels för att Baastad och Sundin beter sig som maktfullkomliga översittare gentemot ett litet bolag. Men framförallt för att såväl Lena Baastad som Björn Sundin helt verkar strunta i de personliga konsekvenserna för enskilda individer i denna historia. Det finns så många omänskliga drag i agerandet från såväl Lena Baastad som Björn Sundin som skrämmer i vart fall mig.


Bakom varje litet företag finns en företagare, en familj och en gemenskap. De är värda respekt, och ibland beundran. De är aldrig värda att trampas på, att förlöjligas, att förhånas.

Men Lena Baastad och Björn Sundin agerar med all den kraft som de som Örebro kommuns mäktigaste politiker kan uppbåda för att försvåra och omöjliggöra framtiden för en lite företagare.

Är det den framtiden vi vill uppleva?

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Kan man sälja nåt man inte äger?

I går presenterade kommunledningen förslaget om att slå ihop försäljningen av Ånnabodaanläggningen (Kilsbergen Konferens och Lodge KKL) med Storstenshöjden. Det var inte oväntat. Sannolikt har det varit på gång länge, en del av den hemliga plan som Björn Sundin hade redan förra sommaren (då han skickade tillbaka de pengar som Storstenshöjden AB betalat in för att få köpa Stortstenhöjden. Det spel han spelat under hösten har varit en illa skött hantering av ett avtal och av en privat näringsidkare.

Det som nu ska ske är alltså att Sundin slår samman försäljningen av Storstenshöjden med KKL. Meningen är att de båda ska stärka varandra, vilket är en rätt naturlig tanke. Men det finns rätt många frågetecken. Låt mig lista några:

Björn Sundin har hittat på att man ska sockra budet på Ånnaboda genom att lägga in mer kommunal mark i området. Den marken ska sedan kunna bebyggas. Förra perioden, när vi ville sälja KKL, var sossarna emot. Inga privata intressenter skulle få komma in. De riskerade att stänga området för allmänheten. Men nu kan Sundin till och med tänka sig att stänga ännu mer genom att ge privata företagare mer byggbar mark, mark som idag är natur, öppen för alla. (Om det är lagligt, eller otillåtet företagsstöd, är osäkert)

Skjutfältet har utökat sitt skyddsområde för buller. Hela Ånnaboda är i princip obebyggbart. Men det gäller permanentboende. Sannolikt kan man få bygga olika former av boenden där man bara bor tillfälligt, hotell, lägenheter eller stugbyar. Men är det rimligt att försöka sälja något där man inte har en aning om vad man kan få göra med området?

Men framförallt har något annat hänt. Storstenshöjden AB har stämt Örebro kommun. Man vill att kommunen ska tvingas sälja i enlighet med det kommunfullmäktigebeslut som fattades 2009. Örebro kommun har beslutat att sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB. Pengarna har betalats. Men kommunen har inte uppfyllt sitt åtagande.

Så länge det tvistemål pågår som skapats av Björn Sundins agerande vet inte kommunen om man äger Storstenshöjden. Det kan vara så att Örebro tingsrätt om något år kommer fram till att Örebro kommun ska sälja till Storstenshöjden AB. Då kan ju inte Örebro kommun ha sålt anläggningen till någon annan. I så fall riskerar Björn Sundin att ha orsakat kommunen skadestånd på tiotals miljoner.

Och hur ska företagare kunna lita på Björn Sundin, Lena Baastad och Örebro kommun? När de två viktigaste kommunalråden kan tänka sig att sälja saker som de inte har en aning om ifall de äger eller inte - kan man då lita på dem i andra avtalsprocesser?

Örebro kommun förfaller på område efter omräde under Baastads och Sundins ledning. Nu försöker de sälja saker som de inte vet om de äger. I andra sammanhang skulle det beskrivas som något betydligt allvarligare än vad som hittills gjorts.

Om jag får gissa så har Björn Sundin redan bestämt vem som ska köpa KKL och Storstenshöjden. Det blir något av de kommunala bolagen, och kanske specifikt Gustavsviks Resorts AB (som det nu heter). Avslöjande i detta var vad Lena Baastad sa i kommunstyrelsen när namnbytet var uppe. Fredrik Persson frågade varför det hette Resorts (plural) och inte Resort (singular). Baastad svarade: Man kan ju lägga in andra anläggningar... innan hon abrupt avslutade mitt i meningen när hon insåg vad hon sade.

Men frågan är: Kommer verkligen Lena Baastad och Björn Sundin undan med att sälja något de inte vet om de äger? Och vad säger kommunens revisorer? Är det verkligen så att man kan föreslå ansvarsfrihet för kommunalråd som agerar så här?

Samma regler för alla?

Sedan Lena Baastad tog över socialdemokraterna i Örebro har partiet förändrats. Det handlar tyvärr mindre om politik och mer om hur politiken bedrivs.

Mats Sjöström var en rätt märklig ledare för såväl sitt parti som Örebro kommun. Tystnaden var hans signum. Men han var värd respekt av flera skäl. Dels var han kunnig. Jag gissar att han var mycket väl medveten om att den politik han förde ledde till de ekonomiska bakslag den gjorde. Men han tog ett tydligt politiskt ansvar för sin ekonomiska politik. Sjöström var också ordhållig. Ett löfte var ett löfte. Ett handslag var ett handslag. Sjöström var mycket noga med att skilja på vad som var kommunens och vad som var partiets. Och Sjöström var intresserad av att driva en kommun, inte att komma ut rätt i media. Hans tystnad var lika stor när det gick bra som när det gick dåligt.

Med Lena Baastad vid rodret har det blivit annorlunda. Och det har inte blivit bättre. Låt mig ta några exempel:

Lena Baastads tid som socialdemokraternas ledare har kantats av märkligheter.

Under sin oppositionsperiod "lånade" de friskt av kommunen. Kampanjbrev efter kampanjbrev skickades. Men det rika partiet ville inte betala. Istället fick kommunen och skattebetalarna stå för kalaset. Trots löfte efter löfte från Baastad så upprepades handlingarna. Löfte efter löfte om återbetalning sveks. Först efter rejäla krav betalades en mindre summa in (även om inget kvitto hittills visats...).

Det var Lena Baastad som var ansvarig för de socialdemokratiska valkampanjmetoderna som ledde till omval efter valet 2010. Valprövningsnämndens kritik av partiets agerande var tydlig och kraftig. Kostnaderna för omvalet kan räknas i miljoner, onödiga miljoner till spillo.

Och nu som kommunstyrelseordförande väljer hon att gång efter annan tänja på de regler och gränser som borde styra Örebro kommun.

Nyss kom jag från ett styrelsemöte med Örebro Porten AB. Ett dotterbolag till Örebro Porten AB heter Västerport och ska syssla med fastighetsaffärer kring Vivalla av någon märklig anledning. Detta bolag har under flera månader planerat bygget av en elitidrottshall i Hjärstaskogen. Men några beslut kring hallen finns inte. Ändå pågår planeringen. De kommunala bolagen ska styras av ägardirektiv. Men Lena Baastad, som kommunstyrelsens ordförande och ordförande i kommunens koncernbolag, struntar i reglerna och gör som hon vill.

I tisdags hade just koncernbolaget, Örebro Rådhus AB, styrelsemöte. Jag kunde tyvärr inte vara med på grund av sjuka barn. Men det kanske var lika bra. För ett av ärendena hade fått i vart fall mitt blodtryck att slå nya rekord.

Det som vi alla länge vetat, att Lena Baastads och Björn Sundins agerande i frågan kring Storstenshöjden varit planerat för att utestänga Storstenshöjden AB från köp, besannades. Ett beslut på styrelsemötet blev så här:

VD får i uppdrag att fortsätta försäljningsprocessen av aktierna i Kilsbergen i Örebro AB samt att denna process ska samordnas med kommunens försäljning av skidanläggningen Storstenshöjden.

Det är klart vad den politiska ledningen vill. Men kan den göra så här? Svaret är nej. Skälet - det finns regler. Och det är reglerna som bygger demokratin.

Det är rätt knöligt att styra bolagen med ägardirektiv från kommunfullmäktige. Det går så långsamt. Och det blir så bekymmersamt med alla debatter med den jobbiga oppositionen. Men det finns ett par tydliga skäl. Båda stavas demokrati.

De kommunala bolagen är liksom alla bolag slutna. De är en främmande fågel i det demokratiska samhället. Styrelserna ansvarar främst för bolagets väl och ve. Diskussionerna är slutna. Insynen dålig. Om en kommunledning vill att ett bolag ska göra något måste det ske demokratiskt. Då är en debatt och ett beslut i kommunfullmäktige det självklara.

Beslut i kommunala bolags styrelser kan inte överklagas på samma sätt som beslut i de demokratiska nämnderna och i fullmäktige. När vi fattade beslut om att sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB i programnämnd Samhällsbyggnad, överklagades det av vänsterpartiet. De vann. Länsrätten skriver i domen att programnämnd samhällsbyggnad, som tog beslut om försäljningen, har överskridit sina befogenheter.

Vi fick ta om diskussionen och beslutet i kommunfullmäktige. Det beslutet är inte ändrat. Det lyder:


Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Men nu ändras det beslutet. Och beslutet tas i ett bolag. Inget beslut kan överklagas. Ingen demokratisk diskussion har förts. Inga beslut om ägardirektiv har tagits. Reglerna, som är till för demokrati, insyn och medborgarmakt, används när det passar och läggs åt sidan när det passar.

Ibland önskar man mer än annars att det hade funnits kommunala konstitutionsutskott som hade till uppgift att granska makten, i detta fall Lena Baastad och Björn Sundin. Lika ofta önskar man att det fanns kommunala misstroendevotum, där vi i oppositionen i alla fall kunde få markera när makten, i detta fall Lena Baastad och Björn Sundin, går utanför de regler som borde gälla för alla.

Nu finns inte de möjligheterna. Men jag kommer att fortsätta att granska hur Lena Baastad och Björn Sundin hanterar sin makt. Det finns många demokratiska skäl att göra det. Vandringen mot ett system, där reglerna bara gäller vissa, får inte fortsätta.

Korruptionens miljöer

Örebro är på fel väg. På område efter område skapar socialdemokraternas politik problem. Det handlar om en politik som riskerar jobb och utveckling.

Vi ser socialdemokraterna nu öka den illojala konkurrensen genom fler och fler kommunala bolag.
Vi ser socialdemokraterna nu strunta i upphandlingslagstiftningen och gynna enskilda företag.
Vi ser socialdemokraterna nu försöka återkommunalisera skidbackar och konferenscentra.
Vi ser socialdemokraterna nu förhala entreprenader och valfrihetssystem.
Vi ser socialdemokraterna nu stoppa universitetssamarbete.

Det finns många risker med den politik som nu förs. Under den förra perioden hade Örebro en bättre utveckling än Sverige nationellt. Den trenden är nu sannolikt vänd. Arbetsmarknaden i Örebro utvecklas sannolikt sämre än rikssnittet även om trenderna svajar en del.

Men det som nu sker har också andra effekter. Effekter som är allvarligare för demokrati och förtroende för det offentliga.

Just nu bygger socialdemokraterna en grund för ökade risker för korruption. Det är inte detsamma som att vi kommer att se korruption i Örebro. Men riskerna för det ökar.

Låt mig peka på tre exempel:

För det första: Den pågående bolagiseringen av kommunala uppgifter.

Ser man var svensk korruption upptäckts är kommunala bolag framträdande. I hela korruptionshärvan i Göteborg är det de kommunala bolagen som är centrum.

För det andra: Gynnande av vissa.

Under Koalition Örebro bildades det nya Gustavsviksbolaget med tio lokala riskkapitalister. Bildandet skedde mot min vilja. Jag menar att det är fel väg att gå av flera skäl. Men ett av de tyngsta är att kommunen och ett kommunalt bolag (Örebro Porten AB) medvetet väljer att gynna ett mindre antal riskkapitalister. Deras medverkan sker inte av godhet. De är med för att de vet att det finns en ekonomisk uppsida. Byggrätter. Mark. Tillgång till politikernas och ledande tjänstemäns öra. Är det en rimlig väg att gå? Jag menar att det är fel. Alla företag och företagare, alla lokala och nationella riskkapitalister ska behandlas lika.

Nu fortsätter sannolikt denna utveckling. I morgon kommer Örebro Rådhus AB att fatta beslut om att sälja Ånnaboda konferens (KKL) och Storstenshöjden i ett paket. Sannolik köpare är Gustavsvik med alla de riskkapitalister som finns där och som söker vinster. Och sedan vindkraftbolaget, avfallsbolaget, Västerport...

För det tredje: Kommunens maktanspråk.

Jag ska bara beröra Storstenshöjden marginellt. Men den kontext hela denna soppa finns i handlar om en kommun och kommunalråd som väljer att använda sin och kommunens makt mot enskilda företagare. Hur detta kommer att påverka enskilda företags förhållande till kommunen är både intressant och problematiskt.

---

Åter - jag säger inte att vi nu kommer att få se korruption i Örebro kommun eller några av de bolag som kommunen äger. Men varje enskilt beslut lägger ytterligare en sten i den riskryggsäck som kommunen bär på.

För några månader sedan hade vi en debatt i kommunfullmäktige om åtgärder mot korruption. Det blev en hetsig debatt, där kommunalrådet Lennart Bondeson bland annat beskyllde mig för att sakna självinsikt (när mikrofonerna var avstängda), när jag krävde svar av Lena Baastad om var arbetet fanns. För ett år sedan lade moderaterna ett initiativ kring en åtgärdsplan mot korruption. Tiden går men inget händer.

Det finns ibland en tro att korruption bara sker hos de där andra, de onda. Men det finns inte onda eller goda människor. Vi är alla offer för de omständigheter vi utsätts för. Och som politiker bör man minimera de omständigheter som leder till risk för korruption. Det innebär färre kommunala bolag, mindre riskabla samarbeten mellan kommun och riskkapitalister och mindre kommunalt maktspråk mot enskilda företag.

Vem är det synd om?

Eller: En av politikens mörkare sidor.

Berättelsen om Storstenshöjden är en berättelse med många bottnar. Den handlar om hur en skidanläggning ska värnas och utvecklas. Den handlar om ett litet privat bolag och en stor mäktig kommun. Den handlar om hur ett kommunalråd agerar. Den handlar om kommunal ekonomi. Den handlar om hur beslut fattas, eller inte fattas.

Men en av de berättelser som ännu inte berättats är berättelsen om två företagare. Det finns skäl att fundera över den. Det som fick mig att fundera är en blogg av kommunalrådet Björn Sundin som du kan läsa här.

Berättelserna om de två företagarna är intimt sammankopplad inte bara med hanteringen av försäljningen utan även om hur dagens politik bedrivs. Låt mig ta ett exempel:

När försäljningen av Storstenshöjden skulle stoppas (min tolkning) började förhandlingarna att föras offentligt. Från kommunalrådet Björn Sundin kom såväl mail, bloggar och twitterinlägg kring försäljningen. Sundins hållning var tydlig: Storstenshöjden AB hade fått massor av kommunala pengar under flera år. Kommunen hade till slut även investerat i en vattenanläggning för 5 miljoner kronor som Storstenshöjden AB nu slapp betala. Och ändå ville inte det lilla privata bolaget göra de nödvändiga förbättringarna som kommunen krävde.

Nu börjar media skriva om affären. Såväl Nerikes Allehanda som SVT och SR har kommentatorsfunktioner där man kan följa hur en del av allmänheten tycker om det som skrivs. Det är på na.se som de flesta kommentarerna finns.

I början är de flesta kommentatorerna på Storstenshöjden ABs sida. Det är rätt häftig kritik mot såväl kommunen som Björn Sundin. I ungefär en vecka pågår detta.

Men sedan händer något. Allt fler kommentarer börjar stötta såväl Björn Sundin som kommunen. Och tonen mot framförallt Johan Larsson blir allt tuffare. Bilden av en företagare som skor sig på kommunen och kräver skattepengar för allt sätts av kommentator efter kommentator.

De flesta kanske inte funderar så mycket över det. Men för mig, som varit en del av denna politik rätt länge, går funderingarna istället tillbaka till politiken. Och nu ska jag åter ägna mig åt funderingar som inte är grundade i annat än egen erfarenhet.

Björn Sundin är en av de bästa politiker som Örebro skådat, i alla fall när det gäller att hantera kommunikation och negativa kampanjer. Under den förra mandatperioden drev han, som ansvarig för socialdemokraternas kommunikationsstrategier, en mycket medveten politisk kommunikation. Den handlade om att på alla sätt personifiera politiken, sätta bilder av hur motståndarpolitikerna var som personer, och genom strategiska åtgärder på alla plan; i nämnder, i kommunstyrelsen, i kommunfullmäktige, genom artiklar, bloggar, twitter, pressmeddelanden och flygblad hänga ut motståndarnas kommunalråd. Inte som kommunalråd, utan som personer.

Framgången var hyfsad. Eller som en socialdemokrat sade i valrörelsen 2010 till en äldre folkpartist: "Nu har vi fått hela Örebro att hata Staffan Werme".

Sundins kommunikativa strategier handlar sannolikt också om de kommentatorsfunktioner som media ställer till buds. Det är inte osannolikt att flera av kommentatorerna som agerar under olika alias är starkt knutna till det socialdemokratiska partiet. Kanske är det till och med så att kommentatorerna agerar på partiets uppdrag.

Sett i detta ljus blir det som händer kring kommentarerna kring Storstenshöjden som bolag och Johan Larsson som person en spegling av hur socialdemokraterna förra mandatperioden hanterade oss fem som då styrde. Det handlar om att det är personen och inte sakfrågan som är avgörande. Och det handlar om att demonisera motståndaren.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att det tog några dagar för de socialdemokratiska kommunikatörerna, med Björn Sundin i spetsen, att bestämma sig för hur man skulle agera. Men när man väl valt väg var det bara att rulla ut.  Sätt dig på Johan Larsson som person. Hävda att han fått massor av pengar från kommunen. Berätta att han inte vill göra något i gengäld. Johan Larsson är helt enkelt en gniden företagare och Björn Sundin den vite riddaren som ska rädda skidåkningen och ekonomin.

Som kommunstyrelseordförande fick jag acceptera att bli utsatt för det kontinuerliga kampanjande som Baastad och Sundin genomförde. Trots att det berörde mig så illa så att jag ibland knappt ville gå ut, var det bara att inse att det nuförtiden är en del av det politiska spelet. En mörk del, en del jag skulle vilja slippa, men det är ändå en del av dagens politik som vi politiker får förhålla oss till. Och den sannolika utvecklingen är att det kommer att bli än värre. Det är bara att titta på USA...

Men Johan Larsson är ingen politiker. Han är en enskild företagare som i sitt företagande hittills varit helt beroende av Örebro kommun. Och i sina kontakter med Örebro kommun måste han och hans likar behandlas med den respekt som alla andra örebroare också kan förvänta sig av Örebro kommun. Han ska inte behöva bli uthängd. Han ska inte behöva ha ett kommunalråd som hanterar honom som en politisk motståndare med allt elände det innebär.

Därför blir jag rätt bekymrad över den självömkan jag ser när jag läser Björn Sundins blogg. Det är faktiskt inte Sundin det är mest synd om i denna historia. Det är helt andra personer som har burit de tyngsta bördorna. Och där har Sundin valt att lägga sten efter sten på bördan.

Demonstrationsdags

En del saker skulle man helst vilja slippa. Typ:

·      En demonstration utanför Rådhuset där engagerade örebroare kräver att ansvarigt kommunalråd ska hantera små bolag på rimliga sätt. En sådan demonstration borde aldrig ha behövts. Ett kommunalråd ska inte agera på det sättet.

·      Ett kommunalråd som kommer ut och har en tydlig överhetsattityd mot de demonstranter som inte tycker som han. Som ledande politisk företrädare måste man acceptera att människor tycker annorlunda än vad man själv gör. Och alla ska bemötas med samma respekt.

·      En stämningsansökan från det lilla bolaget mot den stora kommunen, där bolaget bara vill att kommunen ska fullfölja det beslut man fattat.

Men i Örebro idag händer allt detta.

Det finns en facebookgrupp med upp emot 2000 medlemmar som engagerat sig i ödet för Storstenshöjden och Storstenshöjden AB. Deras kamp mot jätten Örebro kommun företrätt av kommunalrådet Björn Sundin. Deras engagemang ledde idag fram till en demonstration utanför Rådhuset i Örebro. Det är rätt fascinerande att se det spontana engagemang som kommer manifesteras.

Mindre roligt är att lyssna till kommunalrådet Björn Sundin, men även Hannah Ljung (c) i deras diskussion med demonstranterna. Respekten för demonstranterna lyser mest med sin frånvaro. Det ser mest ut som om ett kommunalråd som går ut och mästrar sina undersåtar som enligt honom inte riktigt förstår. Bristen på respekt för de som inte tycker som kommunalrådet och presidiet är uppenbar. Ni kan se hela diskussionen på dittorebro

Och så kom då stämningen. Storstenshöjden AB har till slut fått nog. Alla dessa förhandlingar som inte blivit av, alla dessa nya villkor som tillkommit, alla dessa löften som brutits, alla dessa obesvarade mail, telefonsamtal och sammanträdestrevare – till slut är det nog.

Nu vill Storstenshöjden AB att Örebro tingsrätt ska tvinga Örebro kommun att fullfölja det beslut vi fattade i december 2008. Det beslut som lyder: Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Det finns inga kryphål i detta beslut. Det är bara att sälja. Orden ”i huvudsaklig överensstämmelse” betyder bara marginella förändringar, som datum och andra formaliteter. Vi var helt överens om detta i den majoritet som styrde då, och som Storstenshöjden fick förhålla sig till. Och den dåvarande oppositionen var lika medveten om vad beslutet innebar.

Men för Lena Baastad och Björn Sundin är inte detta något som styr. Fattade beslut går från att vara styrande, till att bli en förhandlingsutgångspunkt. När Sundin talar till de demonstrerande medborgarna säger han, enligt uppgift, att han har delegation att sälja saker upp till 10 miljoner. Som om det hade något med detta beslut att göra. Hans delegation begränsas av de beslut som fattats av fullmäktige, kommunstyrelse och hans egen nämnd.

Med stämningen tar denna sak en helt ny vändning. Vad händer nu? Kan kommunen överhuvudtaget agera kring Storstenshöjden om ägandeskapet är oklart? Vet vare sig Sundin eller Baastad eller någon annan i deras majoritet vem som egentligen äger anläggningen idag?

I en blogg här om dagen skriver Björn Sundin att skidåkningen är räddad. Skälet är att han anser sig ha tvingat Storstenshöjden AB till underkastelse, försäljningen är stoppad och arrendeavtalet ska gälla. Men vad händer nu?

Det enda möjliga är att Sundin sväljer sin prestige och går tillbaka till förhandlingsbordet. Eller snarare, att han låter kompetenta tjänstemän förhandla fram en god uppgörelse kring försäljningen, arrendeavtalen och entreprenadersättningen. Det är det enda sättet att på både kort och längre sikt rädda skidåkningen, vända den negativa utvecklingen för kommunens näringslivsklimat och värna skattebetalarnas pengar.

Problemet kanske är att Sundin redan ställt ut ett antal löften till andra, och att han nu sitter i en rävsax. Så frågan blir, vem ska han svika?

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Vem fattar besluten?

I flera inlägg har jag ställt frågan om var besluten om Storstenshöjden fattats. Evelyn Schreiber har i sin blogg varit än mer strukturerad och gått igenom flera, men sannolikt inte alla, frågetecken i affären som finns. Kommunalrådet Björn Sundin har valt att hittils inte svarat.

Några av frågorna är:
Var fattades beslutet om att inte fullfölja försäljningen i juni 2011?
Var har beslutet om att avsluta förhandlingarna fattats?
Var har beslutet om att förlänga entreprenadavtalet i juni fattats?
Var finns beslutet om att kräva ersättning för ny belysning i backen?
Var har beslutet om att kräva arrendeersättning för de investeringar som gjorts fattats?

Det finns inga svar på några av dessa frågor. Det är uppenbart att Björn Sundin själv, eller tillsammans med några andra majoritetspolitiker bakom stängda dörrar, fattat besluten. Denna brist på hänsyn till demokratins självklara krav på öppenhet och genomsynlighet är allvarlig nog när det gäller Storstenshöjden.

Tyvärr verkar det som hänt med Storstenhöjden mer vara det självklara socialdemokratiska sättet att styra, än ett enstaka kommunalråd som går över gränsen. Eller kanske är det så att Lena Baastad och Björn Sundin tillsammans satt en ny standard för hur en kommun ska styras.

Ytterligare ett av socialdemokraternas (Björn Sundins...) prestigeprojekt, Elitfotbollshallen i Hjärstaskogen, kännetecknas av samma brist på demokratisk grundkunskap. Ännu har inget beslut fattats i kommunfullmäktige (som är det enda organ som kan styra bolagen). Ändå pågår planeringen för fullt. Så här står det i protokollet för det kommunala bolaget Västerport AB från styrelsemötet den 5 november om projekteringen för elithallen i Hjärstaskogen:

 26 november    projektavtal och underlag klart
4 december       beredning kommunstyrelsen
11 december     beslut kommunstyrelsen
december          förfrågningsunderlag skickas ut
19 december     beslut styrelsen
Januari-mars   upphandling av entreprenör
April                 beslut KF och styrelsen
Maj                  detaljplan klar
Juni                 bygglov klart

Västerport AB ägs av de kommunala bolagen ÖBO och Örebroporten tillsammans. Bolaget styrs av en ren tjänstemannastyrelse. När oppositionen påpekade att detta innebar ett stort demokratiskt underskott, ett bolag helt utan demokratisk insyn över de fattade besluten, viftade Lena Baastad, Björn Sundin (båda s) och Lennart Bondeson (kd) bort farhågorna. Alla beslut som skulle fattas i bolagets styrelse skulle vara rent affärsmässiga och underställas de båda andra bolagsstyrelserna om det visade sig behövas.

Nu ser vi följderna. Västerports styrelse, som sannolikt helt tvingas gå i Baastads, Sundins och Bondesons ledband, är i full planering för en elitfotbollshall. Tidschemat är enormt snabbt. Sundin & Co vill sannolikt ha igenom elithallen innan ett nytt val kan stoppa projektet. På ett drygt halvår ska allt vara klart. En process som normalt tar flera år att få igenom ska Sundin & Co dra igenom på några månader.

Men ännu finns inga beslut om vad det ska kosta. Än finns inga beslut om vem som ska betala. Än finns inga beslut om att ens ge bolagen i uppdrag att bygga. Ändå pågår projekteringen för fullt. Och i den tjänstemannaledda (men Sundin/Baastad/Bondeson-styrda) bolagsstyrelsens projektplanering finns inte något beslut om ägardirektiv med. Man kringgår helt frankt lagens och våra reglementens krav på en öppen, offentlig, genomsynlig och demokratisk styrning.

Detta sätt att agera är att sätta demokratin i baksätet, eller snarare slänga in den i bakluckan. Sundin, Baastad och Bondeson agerar som om de själva ägde kommunen och inte behövde ta hänsyn till de lagar som styr oss andra. Det är deras agenda som gäller!

Demokrati är ett rätt uselt sätt att styra en stad (för att travestera Churchill). Det tar tid. Medborgarna kan klaga och sätta käppar i hjulet. Media kan börja granska vad man gör och varför man gör det. Man kan få en besvärlig opposition på halsen som bara ställer till besvär. Det är en massa formaliteter som ska till.

Men den som har ett bättre sätt att styra en stad, en kommun eller ett land, kan presentera detta sätt. Skicka gärna ett mail till: staffan.werme@orebro.se så lovar jag att läsa och begrunda.

Den nuvarande kommunledningen verkar se just demokratin, öppenheten, dialogen och behoven av formella beslut som något som står i vägen för deras storstilade planer. Frågan är vart det slutar, och vem som då tar ansvaret. Det lär knappast vara Sundin, Baastad eller Bondeson...

Storstenshöjden: Sundins dolda agenda

Är detta den sista bloggen om Storstenshöjden och det lilla bolagets strid mot den stora draken, den socialdemokratiskt styrda Örebro kommun? Jag ska ärligt säga - Jag vet inte.

Men de senaste dagarna har jag kollat vidare kring varför det blivit som det blivit och varför Björn Sundin agerat som han gjort. Och en ny bild träder fram. En bild där den socialdemokratiska agendan blir tydlig och deras agerande kring såväl Storstenshöjden som Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL), mer känt som Ånnaboda konferens.

Socialdemokraterna har varit tydliga i sin politik. De vill inte att kommunen ska sälja Storstenshöjden. De har röstat emot och reserverat sig. Och de vill inte sälja hela KKL. Här finns ett mer socialistiskt förslag, lanserat av Björn Sundin för ungefär ett år sedan, där KKL fortsätter att delägas av Örebro kommun, till minst 10 % men kanske mer (det beror på om Sundin bestämmer - då blir det minst 30 %, eller om Rasmus Persson (c) bestämmer då det blir mindre än 30 %.).

När det gäller KKL har Sundin hämtat sina idéer från Gustavsvikslösningen. Där äger kommunen genom ÖrebroPorten AB 51 % i det bolag som i sin tur äger marken kring Gustavsvik. De övriga 49 % ägs av 10 lokala riskkapitalister. Deras uppsida är att de får delta i framtida byggnationer kring Gustavsvik, där de förhoppningsvis (för dem) kan kamma hem storkovan.

Nu vill Sundin sälja delar av KKL på samma sätt. Men det är inte lika högt tryck på att bygga kring Ånnaboda som det är kring Gustavsvik. Så hur ska riskkapitalisterna få en uppsida på sin investering? Sundins första drag var att lägga in mer mark i KKL. Det finns förslag på markområden som KKL skulle kunna använda till stugbyar, anläggningar och annat. Men det räckte inte. Det fanns ändå inget intresse.

Vad gjorde Sundin då?

Ibland spelar slumpen en roll. Gustavsvik rekryterade en ny VD med mycket stor erfarenhet från besöksnäringen, Magnus Nilsson. Nilsson tillträdde i juni. Och nu började det hända saker.

Under hösten 2012 har Magnus Nilsson varit uppe och kollat på KKL och Storstenshöjden. Han har fört samtal med olika intressenter kring Gustavsvik. Men det har inte varit någon offentlig diskussion.

Nilsson har tagit Sundins gamla idé kring KKL och pimpat den. Eftersom det inte fanns någon uppsida för riskkapitalisterna med bara KKL och lite mer mark, kom idén upp att också lägga in Storstenshöjden. Storstenshöjden och marken runt omkring kanske kunde skapa intresse bland riskkapitalet. Runt backen finns sannolikt större möjligheter att bygga intressanta stugbyar, där riskkapitalet kan casha in.

Då fanns ju bara två problem. Det fanns ett beslut att sälja backen till Storstenshöjden AB. Och om detta löstes som Sundin ville så måste det finnas någon som drev backen.

Och det som sedan skett är historia. Sundin har kastat allt grus han kunnat i försäljningsprocessen. Och hans krav på Storstenshöjden AB är att de åter ska bli arrendatorer och drifta backen.

Sundin har fått som han vill. Med all den makt han som kommunalråd har så har han knäckt en lokal företagare, återkommunaliserat såväl KKL som Storstenshöjden, och räddat(?) skidåkningen.

Är detta då sanningen? Jag vet inte. Men det finns mycket som talar för det. Inte minst det som hände på kommunstyrelsen i tisdags, i ett helt annat ärende.

Gustavsvik ska byta namn. Nu ska det heta Gustavsvik Resorts AB. På en fråga från Fredrik Persson, om varför det heter Resorts (flera anläggningar) och inte Resort (en anläggning) blir svaret svävande. Men så säger Lena Baastad ungefär så här:

"Man kan ju tänka sig att man lägger in fler anläggningar i det..." och låter frågan hänga öppen.

Tänkte hon i det skedet på KKL och Storstenshöjden?

Sundin och sanningen, eller...?

Cirkusen om Storstenshöjden fortsätter. Man kan inte annat än fundera över det ansvariga kommunalrådets hållning i förhållande till sanningen. Det räcker med två citat:

Björn Sundin i mail den 24 oktober 2012 till media:

Frågan om skidbacken hänger, på grund av dessa affärer, inte ihop med arbetet med att hitta nya ägare till Kilsbergen Lodge AB.

Björn Sundin i Radio Örebro den 8 november 2012:

-Vi kan inte svaja fram och tillbaka. Slutdatumet var satt och nu kommer försäljningen av Storstenshöjden att samordnas med försäljningen av Kilsbergens Konferens och Lodge i Ånnaboda.

Det innebär att fler intressenter kan komma med i bilden, och enligt Björn Sundin finns det bland spekulanterna på konferensanläggningen även de som är intresserade av att köpa även  Storstenshöjden.

I andra politiska system skulle politiker med en sådan inställning till sanningen bli utsatta för en tydlig granskning. Sannolikheten att politiker som har en så svag inställning till att hålla sig till sanningen kan sitta kvar är där mer eller mindre obefintlig.

Men Sundin sitter kvar.

Frågan är vilka löften han gett till de riskkapitalister som nu alltså finns i bakgrunden.

Och frågan är också hur media väljer att granska.

Media: NA, SR,

Sundin och demokratin

Bara en liten bild till av hur Björn Sundin verkar. Idag halv sex på eftermiddagen sände han ut det mail han tidigare sänt till Storstenshöjden AB till politiker och tjänstemän i Rådhuset. Ett litet stycke är värt att citera:

I e-post skrev Storstenshöjden i Örebro AB på söndagen: "Storstenshöjden finner det inte meningsfullt att fortsätta dialogen med kommunen om vi inte får till stånd ett möte där både majoritet och opposition finns representerade". Något sådant möte kommer inte att arrangeras.

Understrykningen är min för att tydliggöra Sundins budskap. Han vill inte ha med oppositionen i jobbet med att hitta en lösning på frågan om försäljningen av Storstenshöjden. Det är makten som talar.

Frågan är varför? Är det så att Sundins dolda agenda kunde spricka om vi som verkligen vill genomföra försäljningen skulle få sitta med? Tänk om det gick att komma överens bara man pratade med och inte till varandra...

Eller visar det helt enkelt på det förakt för bred förankring och breda demokratiska processer som Sundin visat under hela denna cirkus.

Historien kring Storstenshöjden lämnar många frågetecken efter sig.

Slutet på historien?

I går trodde jag att jag hört allt i historien om Storstenshöjden. Men ständigt slår denna Björn Sundin nya rekord.

Idag avbryter kommunen ensidigt försäljningen av Storstenshöjden. Man gör det genom att kalla till presskonferens för att berätta om att kommunen nu räknar med att Storstenshöjden AB nu ska fullfölja arrendeavtalet. Det är signifikativt för hela denna affär. Sundin pratar inte med Storstenshöjden AB. Han talar till. Och helst genom att i media föra fram den subjektiva bild han vill. Och hittils har media gått honom till mötes. Granskningen av vad som skett och på vilka grunder detta har skett är i det närmaste obefintlig.

Som detta med demokratin.

I december 2008 beslutade kommunfullmäktige att Örebro kommun skulle sälja skidanläggningen till Storstenshöjden AB. Så här beslutade vi:


Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Skälet till att vi fattade beslutet i fullmäktige var att beslutet tidigare fattats i programnämnden men överklagats. Och detta var ett sådant principiellt ärende som fullmäktige skulle besluta om.

Detta beslut har inte upphävts. Det finns ingen politisk vilja uttryckt i ett beslut i fullmäktige i Örebro som uttrycker något annat än att kommunen ska fullfölja försäljningen. Och det är bara fullmäktige som kan upphäva ett beslut man själv fattat.

Men Björn Sundin har en annan syn på demokrati än de flesta av oss kommunpolitiker. Det handlar inte så mycket om att följa de formella reglerna. Istället handlar det om att anpassa reglerna efter Sundins verklighet.

Nu struntar alltså Sundin i detta kommunfullmäktigebeslut. Men varför? Sundins mediala spel handlar om att lägga ansvaret på Storstenshöjden AB. Men det är Sundin själv som inte följt de regler som borde styrt honom. Låt oss granska hans egna uppgifter i hans blogg:

Så här skriver Sundin om nyttjanderättsavtalet till vattenanläggningen:

- Örebro kommun vill inte skriva ett längre avtal än för 20 år. Att avtalet tidsbegränsas istället för att avtalet gäller tillsvidare, med uppsägningsklausul från båda parter skedde på begäran av Storstenshöjden i Örebro AB.
Detta hade Storstenshöjden AB kunnat acceptera. Men Sundin har inte lyssnat.

 
- Storstenshöjden i Örebro AB vill kunna överlåta Nyttjanderättsavtalet till annan part vid försäljning av anläggningen. Kommunen har accepterat det men vill ha möjlighet att godkänna en eventuell köpare som vill använda Nyttjanderättsavtalet.
- Örebro kommun vill egentligen ha en hembudsklausul i Köpeavtalet som gjorde att Örebro kommun kunde köpa tillbaka anläggningen om Storstenshöjden i Örebro AB ville sälja den vidare. Parterna är inte överens om det, så kommunen släppte det kravet.
Sundin har inte haft rätt att kräva en hembudsklausul i köpeavtalet. Det ryms inte inom kommunfullmäktigebeslutet. Istället kräver han att kommunen ska godkänna en köpare som vill använda vattenanläggningen. Det handlar enbart om att gå runt köpeavtalet och ändå ordna en form av hembudsklausul.
 
- Örebro kommun har tillmötesgått Storstenshöjden i Örebro AB när det gäller kostnaderna för vattenförsörjningen. Örebro kommun har, efter krav från Storstenshöjden i Örebro AB, accepterat att kommunen står för alla kostnader för vattenförsörjningen utom de direkta driftkostnaderna (cirka 70 000 kr/år). Övriga kostnader (kapitalkostnader för tekniska anläggningar och investeringar i övrigt: cirka 2,8 miljoner kronor) bärs därmed helt och hållet av kommunen.
Storstenshöjden är villiga att betala de rörliga kostnaderna, men kommunen kan inte gissa som Sundin gjort, utan bolaget vill ha tydliga mätvärden, något som borde vara självklart.

Till detta kommer ett antal andra märkligheter:

Sundin tar i alla möjliga sammanhang upp att kommunen investerat 4,8 mkr för vattenanläggningen som om detta var något som skulle belasta Storstenshöjden AB. Sanningen är att det är en följd av de underlåtenhetssynder som tidigare socialdemokratiska regimer gjort.

Sundin hävdar att Storstenshöjden AB inte velat skriva under det entreprenadavtal (som aldrig skrivits ut...). Och skälet är att entreprenadavtalet skulle kombineras med att Storstenshöjden AB skulle fixa belysningsanläggningen. Men det han inte säger är att det beslut som han själv var med och fattade inte innehöll några krav på någon belysning. Det var en ren förlängning av det gällande avtalet. Det är Sundin själv som gått vid sidan om de demokratiskt fattade besluten och fört in egna krav.

Sundin hävdar att Storstenshöjden inte skrivit under avtalet i tid. Men frågan är om Sundin överhuvudtaget har någon rätt, grundad i något politiskt fattat beslut, att sätta tidsgränser. Fullmäktigebeslutet ger honom det inte. Det finns inget annat beslut i någon annan nämnd eller styrelse som ger honom den rätten. Som alldeles för ofta har Sundin en egen agenda, utanför de demokratiskt fattade besluten. När dessutom tidsgränsen villkoras med att bolaget ska avstå från den entreprenadersättning Sundin själv beslutat om och där beslutet inte hade något innehåll som beskrev de krav Sundin ställer, blir bilden än märkligare.

Nu har ändå Sundin avslutat försäljningsarbetet med Storstenshöjden AB. I morgon vill han träffa bolaget för att berätta hur de ska sköta sitt arrende. Samtidigt säger han så här enligt SVT: Kommunen bekräftar att det finns andar intressenter att köpa anläggningen, men dem har man sagt nej till under processen med Storstenshöjden. Men nu ska tjänstemännen inom kommunen titta på dem igen.

Men vad ligger bakom detta? I ena andetaget säger Sundin att han menar att Storstenshöjden AB ska fullfölja arrendeavtalet fram till och med 2020. Det innebär med 99,9 % sannolikhet att anläggningen är osäljbar. I det andra andetaget säger han att det finns köpare. Innebär det att han på det möte som kommer att äga rum i morgon kommer att ställa nya krav på Storstenshöjden som gör det omöjligt för dem att fullfölja arrendeavtalet?

Eller finns det inga andra köpare? (Det fanns det inte när vi sökte med ljus och lykta 2007)
Eller finns det ytterligare en dold agenda hos Sundin?

Man kan tycka vad man vill om det entreprenadavtal som tecknades efter debaclet med vattendomen. Men det är kommunens, och enbart kommunens, ansvar för att det inte funnits någon vattendom och någon fungerande vattenanläggning. Hade det funnits något bättre alternativ än ett entreprenadavtal som gällt fram till en fungerande vattenanläggning varit på plats hade någon säkert påpekat det. Men det har det inte funnits.

Och man kan tycka vad man vill om Storstenshöjden AB som köpare. Att de är bra, eller dåliga. Att de är rätt eller fel som köpare. Men det finns fattade beslut i kommunen. Det finns färdiga avtal. En kommun får aldrig, med den enorma makt kommunen och kommunalrådet besitter, hantera enskilda näringsidkare på det sätt Sundin nu hanterat Storstenshöjden AB.

Kärnan i hela denna process är egentligen inte Storstenshöjden eller Storstenshöjden AB. Kärnan är hur ett kommunalråd hanterar demokratiskt fattade beslut och hur han använder sin makt för att sätta sig på små lokala företag och företagare.

Jag har aldrig varit med om något liknande i Örebros politik. Och för första gången någonsin förstår jag vare sig hur det har blivit så här, vad som händer nu eller var det kommer att sluta. Örebro under Baastad och Sundin är något nytt, något annorlunda, något skrämmande.

Media: NA, SR, SVT

Storstenshöjden - Vad händer?????

Tänk om man en gång kunde få skriva så här:

Vad skönt. Björn Sundin har släppt prestigen och satt sig vid förhandlingsbordet med Storstenshöjden AB. Hans avsikt är att kommunen och bolaget ska komma överens om försäljningen av skidanläggningen. Sundin säger: Vi kommer att lösa entreprenadfrågan. Och om kommunen kräver att föreningslivet ska ha en belyst backe för att träna så kommer kommunen att ersätta för merkostnaderna för detta. Sedan blir vi säkert överens om försäljningspriset, 1,6 miljoner kronor, och att Storstenshöjden ska ersätta de rörliga kostnaderna för vattenförsörjningen, något som vi kommer att kunna mäta och redovisa.

Men det är nog bara en dröm. För cirkusSundin fortsätter.

Idag var det sammanträde med programnämnd Samhällsbyggnad, den nämnd där Sundin är ordförande. För en månad sedan fattade nämnden beslut om att förlänga entreprenadavtalet med Storstenshöjden AB till sista november. Sundin lade förslaget på bordet, före sammanträdet. Hans förslag var en förlängning till sista oktober, men oppositionen argumenterade för en förlängning som sträckte sig över tiden för färdigställandet av vattenanläggningen.

Sedan har Sundin medvetet misstolkat beslutet. I "förhandlingarna" han fört med Storstenshöjden har han lagt in nya krav. Det handlar om krav att åtgärda belysning för att kommunen ska skriva på entreprenadförlängningen. Det handlar om krav på att avstå entreprenadersättning för att skriva på försäljningsavtalet. Det handlar om krav på höga fasta ersättningar för ett arrendeavtal för vattenanläggningen.

Sundin har medvetet misstolkat och misslett. Det handlar om medvetna ageranden utanför de beslut som såväl kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och programnämnden fattat. Jag återkommer till vad detta borde innebära för Sundins framtid.

Men idag sätter Sundin ett nytt rekord. När programnämnden sammanträdde kom ett nytt ärende på bordet. Oppositionen fick tio minuter på sig att sätta sig in i ett förslag där Sundin föreslog att beslutet han själv var med och fattade den 2 oktober skulle upphävas. Oppositionen krävde att ärendet skulle beredas ordentligt innan beslut. Sundin vägrade. Oppositionen ifrågasatte om det ens var lagligt möjligt att ensidigt upphäva ett entreprenadavtal som inte undertecknats på grund av Sundins egna, påhittade krav på prestationer från köparen. Men Sundin framhärdade. Och hans eget parti, och de två rena stödpartierna KD och C, röstade för.

Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett sådant kommunalråd och en sådan majoritet. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över hur Sundin behandlar demokratin, hur han behandlar enskilda näringsidkare, hur han behandlar örebroarnas vilja att åka skidor. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett kommunalråd som leker med skattebetalarnas pengar, som riskerar miljoner för att genomdriva en personlig vendetta mot en privat näringsidkare. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett kommunalråd som medvetet skarvar och lägger till, som inte bryr sig om innehållet i fattade beslut och som inte tydligt redovisar vilken politisk agenda han har.

Nu har denna cirkusSundin kommit till vägs ände. Sundin har spelat ett högt spel. Han har använt kommunens hela styrka mot ett litet företag. Kanske ger företaget upp och flyttar. Och då finns ingen skidåkning inom överskådlig tid. Kanske ger företaget upp och kryper för Sundins krav. Och då finns ingen trovärdighet för Örebro kommun som avtalspart kvar.

Men oavsett vilket som händer måste nu tre saker ske:

För det första måste kommunens revisorer granska hela handläggningen av denna affär. Hur har Björn Sundin skött affären? Vilket mandat har han haft att agera som han gjort? Vilka konsekvenser, exempelvis vad gäller ansvarsfrihet, bör revisorerna beakta?

För det andra måste vi som opposition granska och utkräva det politiska ansvaret för denna soppa. Kanske ska vi begära ett extra kommunfullmäktige som enbart ska handla om hur Björn Sundin och Lena Baastads kommunledning agerat i frågan. I ett sådant läge som detta önskar man att det fanns ett kommunalt konstitutionsutskott som kunde förhöra Sundin, Baastad, Bondeson med flera under ed. Och som kunde pricka kommunalråd. Och att det fanns möjlighet för misstroendevotum i fullmäktige.

För det tredje borde någon börja ifrågasätta om det är rimligt att ha ett kommunalråd som agerar som Sundin nu gör. Björn Sundin företräder inte sig själv. Björn Sundin företräder inte det socialdemokratiska partiet. Björn Sundin företräder Örebro kommun och när han skriver mail till företag, företagarorganisationer eller twittrar med enskilda örebroare, så gör han det inte som privatperson utan som den (sannolikt) främste företrädaren för kommunen, alla dess medarbetare och alla dess medborgare. Lena Baastad har ett ansvar för att hennes kommunledning agerar utifrån de beslut kommunens nämnder fattar. Om man inte gör det borde det få konsekvenser.

Media: NA

Den osynliga ledaren...

Att vara kommunstyrelseordförande är ett förtroende- och ansvarsuppdrag. När du valts är du inte bara en representant för ditt parti. Du är framförallt en representant för din kommun och ska företräda hela den organisation du är högst ansvarig för.

Det ansvaret är inte alltid vare sig enkelt eller roligt. Det handlar ofta om att försöka sätta sig in i krångliga ärenden av alla möjliga slag. Och det handlar om att axla ansvaret för hela organisationens både goda och sämre beslut.

Just det senare är kanske det svåraste och det jobbigaste. Du måste ta ansvar för ärenden som hanterats av andra politiker och där ert interna ansvar är klart. Men externt är det du som styr. Ibland måste du säkert också ta ansvar för sådant som inte ens varit politiskt hanterat. Tjänstemän på olika nivåer har hanterat frågor, och du måste ta ansvar när det går snett.

Det ansvaret måste tas såväl inåt som utåt.

Det inåtriktade ansvaret handlar om att en organisation ska fungera. En organisation där inte chefer och ansvariga politiker tar det ansvar de är ålagda att ta, kommer att bli en rädd organisation. Den kommer att få många medarbetare som inte vågar göra mer än det absolut nödvändigaste. Nyskapande, förnyelse och förändring riskerar att bli åsidosatt eftersom de som borde ta ansvaret, inte gör det.

Det utåtriktade ansvaret handlar om företrädarskapet. Som kommunstyrelseordförande är du inte bara, eller inte ens främst, den som leder styrelsesammanträdena. Ditt huvudansvar är att hålla samman en kommunledning, tillsammans med dem peka ut en riktning för kommunen, och ta ansvaret för vad den politiken innebär. Det är ingen skillnad, annat än storleken på uppdrag, på det företrädarskapet och det som statsministern bär.

Det utåtriktade ansvaret är också en av kärnorna i den representativa demokratin. Du, som den främsta företrädaren, är en representant för dina väljare. De har valt dig för att driva den politik du gick till val på, och ta ansvar för den politikens verkan.

Idag saknas såväl det inåtriktade som det utåtriktade ansvaret hos kommunstyrelseordföranden i Örebro. Lena Baastad är mest osynlig. Det räcker med att ta ett par ärenden de senaste veckorna som exempel:

Storstenshöjden. Cirkusen kring kommunalrådet Björn Sundin och Storstenshöjden är omfattande. Det är sannolikt det enskilda ärendet som haft mest påverkan på kommunens näringslivsklimat under överskådlig tid. Svenskt Näringsliv, Företagarna, flera andra näringslivsorganisationer och enskilda har reagerat starkt på behandlingen en enskild näringsidkare fått utstå.

Lena Baastad är huvudansvarig för näringslivspolitiken. Det självklara hade varit att hon uttalat sig, tagit ansvar för den politik kommunledningen för och företrätt kommunen både inåt och utåt. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Truck Stop. Direktupphandlingen av genomförandet av kommunens del av Truck Stop-anläggningen har ifrågasatts av det lokala näringslivet och av Konkurrensverket som nu granskar frågan. Upphandlingsärendena ligger direkt under kommunstyrelsen, och är kommunstyrelseordförandens ansvar. Bristen på upphandling påverkar också det lokala näringslivet och näringslivsklimatet, där kommunstyrelseordföranden också är ansvarig. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Man kan fortsätta att räkna upp ärende efter ärende, där bristen på ansvarstagande och synlighet från kommunstyrelseordföranden är det normala. Lena Baastad visar inte att hon tar det ansvar hon är vald till och har betalt för.

Denna osynlighet kommer att drabba Örebro kommun som organisation. Den kommer att drabba Örebros utveckling och den kommer att skada demokratin.

Den organisation som nu leds av en osynlig ledare, kommer att återgå till att vara en rädd organisation, där medarbetarna vet att om de gör rätt och det blir bra, då kommer politikerna att sola sig i ljuset, men om det går dåligt så kommer ingen att ställa up för dem. Det kommer att påverka kvaliteten i verksamheterna. Det kommer att påverka förändringstryck, förnyelse och omvandlingskraft.

Den regim som nu leds av en osynlig ledare, kommer inte att hitta någon väg framåt. Det räcker med att läsa den nuvarande budgethandlingen från majoriteten för att se det. Vart ska Örebro? Vilken profil ska kommunen och staden ha? Vilket näringsliv ska kommunen sträva efter? Ingen svarar. Ingen vet. Och ingen tar ansvar.

Den kommunledning som nu leds av en osynlig ledare, är ett bekymmer för demokratin. Inför valen såväl 2010 som 2011 genomförde socialdemokraterna sannolikt den tuffaste personvalskampanjen som någonsin gjorts i Örebro. Lena Baastads person var sannolikt en av de framgångsfaktorer som socialdemokraterna kunde räkna hem. Det borde innebära att Lena Baastad också tog det ansvar som örebroarna lade i hennes händer. Men det gör hon inte. Hennes mediastrateger verkar vilja att hon bara ska gå ut när det handlar om att ge några kronor hit eller dit i olika projekt. Men ansvaret för den dagliga verksamheten saknas.

När ekonomin krisar – finns ingen som tar ansvar.

När skolans måste spara – finns ingen som tar ansvar.

När äldreomsorgen blir otryggare – finns ingen som tar ansvar.

När näringslivet reagerar – finns ingen som tar ansvar.

Denna ovilja att ta ett tydligt och synligt ansvar, och istället bara finnas när projektpengar delas ut, kommer att skada förtroendet för lokala politiker och till demokratin.

Representativ demokrati förutsätter representanter som syns, tar ansvar och visar ledarskap. Då kan det demokratiska samtalet, mellan kommunledning, medborgare och opposition också bli tydligt. Då kan också den nödvändiga granskningen av den förda politiken och dess företrädare genomföras. Och det är en av demokratins allra viktigaste förutsättningar.

Media: NA, SR,

Nya turer i Storstenshöjden...

Är detta den dolda agendan?

Idag kan vi läsa och höra om Örebro Slalomförening som vill gå in som ny driftentreprenör. Det är intressant utifrån flera aspekter.

När vi inledde diskussionerna kring försäljningen av Storstenshöjden, var två partier tydligt emot. Det var Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Vänsterpartiets motstånd baserades på att de menade att kommunen både kan och ska äga allt möjligt. Det är enkelt att förstå, och argumentera mot.

Socialdemokraternas motstånd var mer komplicerat. Dels menade de att kommunen kan äga allt möjligt. Det är OK med kommunala hotell och konferensanläggningar. Det är OK med kommunala slalombackar.

Men gång efter gång spelade de också in kraven från Örebro Slalomförening. De menade att vid en försäljning måste en ny ägare garantera Slalomföreningen rätt till den åktid de behöver. Det kändes ofta som om deras fokus mer låg på kraven på Slalomföreningen än på rätten för allmänheten att åka. Och det fanns ett gemensamt intresse från parterna att inte sälja till Storstenshöjden AB utan att använda Örebro Slalomförening.

Vi valde en annan väg än de ultimativa kraven. Vi diskuterade med Storstenshöjden AB kring hur man kunde lösa både allmänhetens och skidföreningarnas krav. För det är olika krav.

Skidföreningen vill sannolikt boka stora delar av Södra Backen ett antal kvällar i veckan. Och sedan vill de säkert också avlysa backen för tävlingar lika många helger. Då blir allmänhetens tillgång till skidåkningen starkt begränsad. Anläggningen är inte så stor att det är oproblematiskt att hantera båda kraven. Men det går om man har en ständig dialog där både allmänhet och föreningar är företrädda. Och en god ägare inser fördelen med att ha en god verksamhet med föreningar som kan göra backen populär.

En avlysning av delar av backen får ett par andra konsekvenser. Den ena är konkret. För att kunna åka skidor på kvällen behövs en helt ny belysningsanläggning. Det kostar pengar. Vem ska betala det? Kommunen – som kräver en belysningsanläggning för att garantera skidåkningen för föreningarna? Eller ägaren – som inte kan tjäna några pengar när backen delvis är avlyst? Eller föreningen – som vill ha belysningen?

Den andra handlar om pengar. Om en backe ska vara avlyst delvis eller helt kommer möjligheten att få inkomster att begränsas. Vem ska stå dessa kostnader? Kommunen eller en privat ägare? Ska en privat ägare ta kostnaderna för föreningarnas behov och krav? Eller ska kommunen ta kostnaderna?  Det självklara för mig är att kommunen ska ta kostnaderna för den föreningsverksamhet man vill ska finnas. Men det är inte allt.

En skidanläggning som är avlyst för ofta riskerar också att minska i popularitet hos allmänheten. Om man vill åka skidor och det visar sig att backen är avlyst en gång, och nästa och nästnästa, så blir sannolikt viljan att åka ytterligare en gång mindre. Det riskerar också den långsiktiga lönsamheten hos anläggningen.

Men när det gäller socialdemokraterna fanns vid den tiden inga diskussioner om dessa intressekonflikter. Istället var det ett ensidigt lyftande av Örebro Slalomförenings krav. Och nu verkar det fortsätta.

Jag kan inte frigöra mig ifrån tanken att Björn Sundin och socialdemokraterna hela den senaste tiden haft sin tidigare agenda levande, men dold. Alla dessa ultimatum, alla dessa tidsfrister, alla dessa nya krav. Är det en uttröttningstaktik för att få Storstenshöjden AB att ge upp, kasta in handduken och lämna såväl försäljnings- som arrendeavtal?

Har det funnits en agenda för ett annat sätt att äga och driva backen? En kommunalägd backe med Slalomföreningen som driftentreprenör? Och vad innebär då det? Är det åter så att den som har bäst kontakter med rätt kommunalråd, den som är kompis med Sundin, kan få fördelar som andra inte får.

En sak är säker: Örebro kommun måste antingen lösa in eller köpa in nya inventarier och maskiner. Kostnaderna för det är flera miljoner.

En sak kan man fundera över: Kommer en förening att klara av att driva backen? Det finns idag, vad jag vet, ingen förening som driver en så stor anläggning som Storstenshöjden. Det finns uppenbara risker för såväl kommunens som föreningens ekonomi. Och klarar föreningens verksamhet och ideella att göra det arbete som krävs? Jag tvekar.

Ibland blir fel saker överordnade i politiken. Just nu känns det som om den ovilja att sälja Storstenshöjden som finns hos socialdemokraterna ligger som en våt filt över allt. Alla goda förslag, alla öppna diskussioner, alla reella samtal som borde finnas mellan parterna och inom politiken saknas.

Och under Lena Baastads och Björn Sundins ledning har Örebros demokrati förvandlats till en mediekrati. Politikens huvuduppgift blir att komma rätt ut i media. Inte ta ansvar för det viktiga, vardagens jobb och problem i skolan, vården, omsorgerna. Istället spela ut detaljer eller föra samtal via pressmeddelanden.

Det är kanske det som är mest bekymmersamt i hela denna historia.

Media: NA1, NA2, SR,

Storstenshöjden igen, och igen, och...

Storstenshöjden igen, och igen, och...

eller:

Ständigt denne Sundin.

Jag hade tänkt blogga om något annat i kväll. Hade tänkt mig en blogg om riskerna för ökad korruption i Örebro med den nuvarande kommunledningens politik. Men det får vänta. Jag måste skriva ytterligare en blogg om Storstenshöjden.

Ibland är man kanske för enfaldig. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att affären med Storstenshöjden AB skulle ta den vändning den nu har gjort. Och jag trodde inte att kommunalrådet Björn Sundin, Örebros mäktigaste politiker just nu, skulle agera som han gör. Och jag hade absolut inte trott att han, som ansvarig för försäljningen av skidanläggningen, skulle fortsätta att föra in nya krav och ställa till fler problem.

I min enfald trodde jag helt enkelt att affären skulle vara klar idag. Storstenshöjden skulle säljas för 1,6 miljoner. Entreprenadersättningen för det senaste halvåret skulle ha omförhandlats till en rimlig tid för båda parter. Och belysningsanläggningen skulle vara en sak för den nya ägaren till anläggningen.

Men icke. Björn Sundin fortsätter att försvåra, fördröja och spela in nya krav.

Det senaste kravet är att Storstenshöjden AB, om man nu blir ny ägare till backen, ska teckna ett nyttjanderättsavtal för den vattenförsörjningsanläggning som kommunen iordningställt efter vattendomen. I varje mail, brev och inlaga som Sundin skriver tar han upp de 4,7 miljoner detta kostat, som om det var en ynnest från kommunen till Storstenshöjden AB.

Men det är det inte. Den vattenförsörjningsanläggning som vattendomen stipulerar, borde sannolikt byggts någon gång på 1990-talet, när anläggningen för första gången började ta mer vatten ur Ånnabodasjön än vad man hade rätt till. Då styrde (sannolikt) sossarna. Då var Storstenshöjden en kommunal anläggning som gick med mångmiljonförluster, år efter år. Kommunen pumpade in pengar i Ånnaboda och Storstenshöjden. Men det fungerade ändå inte.

Då, för 15 - 20 år sedan, borde kommunen ha ansökt om en ny vattendom som tillät ett större vattenuttag. Då borde dessutom alla anläggningar byggts. Felet att det inte skedde är inte enbart politiskt. Politiker kan inte ha koll på allt. Men när en kommun uppenbarligen inte har ett sådant styrsystem som varnar för att man inte följer de domar som reglerar den egna verksamheten, har politikerna det slutliga ansvaret. Frågan är egentligen om det var Axel Gisslén (s), Erik Johansson (m) eller Mats Sjöström (s) som var ansvarig för styrsystemen då vattendomen överskreds. Sannolikt bär Axel Gisslén det huvudsakliga ansvaret. Han var sannolikt kommunstyrelsens ordförande när vattendomen avkunnades. Han borde sett till så den följdes och han borde skapat system för att kolla att den senare inte överträddes.

När kommunen genomförde värderingen av anläggningen inför försäljningen 2007, gjordes den utifrån att det fanns en gällande vattendom som gjorde det möjligt att bedriva verksamheten som den då gjordes. När det visade sig att kommunen sedan länge (vi kommer aldrig att få veta hur länge) olagligt tagit för mycket vatten ur Ånnabodasjön, kom värderingen i ett annat läge. En marksnutt på en kulle i Kilsbergen har inget större värde om man inte kan bedriva den verksamhet där som den är avsedd för.

Alltså måste kommunen bygga en vattenförsörjningsanläggning för snötillverkningen i Ånnabodaspåret och för Storstenshöjden. Skälet är självklart att säkra skidåkningen. Men ett annat skäl är att kunna sälja backen till det värde som två olika värderingsinstitut kommit fram till.

Det borde Björn Sundin inse. Men icke. Utan några politiska beslut i ryggen lägger han idag in nya krav på Storstenshöjden AB. För att få rätt att nyttja den anläggning som byggts i år (men som borde byggts för 15-20 år sedan och som var en förutsättning för värderingen av anläggningen) kräver Sundin att en köpare av anläggningen (= Storstenshöjden AB) ska betala 200.000:- kronor om året, med en indexuppräkning som följer konsumentprisindex.

Man bara häpnar. Eller snarare - man häpnar inte ens längre. Sundin driver denna fråga över alla gränser, alla rimligheter, allt som är fattbart.

Man skulle ju kunna fundera ungefär så här: Om det varit känt för värderingsinstituten att en förutsättning för att kunna nyttja snöanläggningen varit dels en årlig, indexuppräknad, kostnad för vattenuttaget på >200.000:- kronor, dels en kostnad på 700.000:- kronor för en ny belysningsanläggning (som värderades som fungerande av värderingsinstituten), hur hade det påverkat värderingen?

Lite förenklat kan man ju säga att 200.000:- kronor i dagsläget motsvarar en räntekostnad på ett lån på 4 miljoner kronor. Det innebär alltså att värdet på backen borde reduceras med först 4 miljoner kronor, och därefter med 700.000:- kronor. Slutsumman blir därmed att Sundin borde betala den som övertar Storstenshöjden 3,1 miljoner kronor för att hamna på samma summa som värderingsinstituten.

Men så tänker inte Sundin. Han vill något annat. Och han avslöjar det i ett mail till en representant för en av företagarorganisationerna. Så här skriver Sundin:

"Jag har i snart två års tid arbetat med att sälja en anläggning som jag inte tycker borde säljas."

Häri ligger nyckeln. Sundin vill inte sälja. Han vill att kommunen ska fortsätta äga. Hans dolda agenda handlar sannolikt om att försvåra så mycket för Storstenshöjden AB att bolaget tappar sugen och hoppar av. Då kan han begära att de blir arrendatorer igen. Och om de inte heller orkar det (vem skulle göra det när man har en markägare som har försökt krossa ens bolag???) så står han där med en ren anläggning. Den kan han slå ihop med Ånnabodas konferensanläggning, bilda ett nytt bolag med båda enheterna, och försöka hitta delägare med kommunen som storägare i ett kommunalt fritidsbolag i Kilsbergen. Just de tankarna ventilerades på ett möte med styrelsen för Örebro Rådhus straxt efter det att den nya kommunledningen tagit över. Men ingen tog då det på något större allvar.

Så då står vi där. Med ett kommunalråd som sätter egen makt och egen prestige före örebroarnas vilja att kunna åka skidor i Storstenshöjden. Med ett kommunalråd som sätter egen makt och egen prestige före kommunens ekonomi. Med ett kommunalråd som sätter egen makt och egen prestige före kommunens behov av ett bättre näringslivsklimat för att fler företag ska etableras och fler örebroare ska få jobb.

Man önskar att det fanns en kommunstyrelseordförande som kunde gå in och rätta till det som blivit fel. Men än en gång är Lena Baastad (s) osynlig. Det blir allt tydligare att det inte är hon som styr. Björn Sundin är den politiker som leder Örebros nuvarande kommunledning. Lena Baastads roll verkar bli allt mer formell.

Man önskar att det näringslivsansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson (kd), kunde gå in och ryta till mot Sundin. Han borde vara rätt orolig för hur Sundins agerande påverkar näringslivsklimatet. Men än en gång visar det sig att Bondeson och kristdemokraterna mest agerar dörrmatta åt de styrande socialdemokraterna.

Så var slutar då detta? Jag önskar jag visste. Men med den nuvarande kommunledningens sätt att bedriva politik är frågan omöjlig att besvara. Finns viljan att göra upp, lägga ner prestigen och titta till örebroarnas och Örebros bästa?

Jag önskar verkligen det. Men min tro är svag.

Media: NA, SR, TV4

Storstenshöjden igen: Måste man vara kompis med kommunalrådet?

I går skrev jag en blogg om Storstenshöjden, både backen och bolaget, och alla de turer som varit de senaste åren. Idag när TV4 var här och gjorde en intervju, ställde reportern en fråga som fick mig att fundera vidare. Eller snarare, den blev en katalysator till denna blogg.

Frågan var ganska enkel: Vad tycker du är allvarligast med Björn Sundins och kommunledningens hantering av Storstenshöjden?

Och följdfrågorna: Är det risken att backen läggs ner? Eller är det hanteringen av en företagare?

Jag ska i denna blogg inrikta mig på den andra av följdfrågorna.

Örebro är av tradition en ganska usel företagarkommun. Just nu parkerar vi på plats 122 på svenskt Näringslivs ranking. Skälen till denna placering är många. Örebro har en tradition av att vara den offentliga sektorns centrum. Det gigantiska kommunala bostadsbolaget ÖBO lägger en död hand över bostadsmarknaden. Kommunen har en tradition av att konkurrera med det privata näringslivet på många områden. Och så vidare...

Och sedan alla dessa bindningar mellan människor, organisationer, företag.

Under åren av socialdemokratiskt styre organiserade partiet Örebro kommun som en del av partiet. Kommunen var centrum. Och det var socialdemokraterna som hade en gudagiven gåva att styra denna kommun. Kommunen skulle blanda sig i så mycket som möjligt, styra och ställa. Företagandet var undantaget som skulle hållas kort.

Ser man hur kommunen fungerar ser man också dessa bindningar till det socialdemokratiska partiet, och till socialdemokratiska politiker. Gång efter gång ser man företagare som köar för att träffa kommunens politiker. De framgångsrika byggarna har de bästa kontakterna med kommunledningen. Och de som inte har de rätta kontakterna riskerar att hamna utanför.

Dessa tankar rullar igång efter två artiklar. Den ena naturligtvis om Storstenshöjden. Den andra om Truck Stop.

Truck Stop är en socialdemokratisk hjärtefråga. Redan före 2006 ville det dåvarande socialdemokratiska stadsbyggnadskommunalrådet (vilket ord!!!) Jonas Karlsson bygga Truck Stop. Men det fanns ingen ekonomi i projektet. Och det fanns en kommunstyrelseordförande som ändå försökte hålla koll på ekonomin efter tio år av ekonomiskt moras.

När vi i Folkpartiet styrde sa vi att visst fick Truck Stop byggas. Men utan kommunala subventioner. Så det blev inget.

Och så kom Baastad och Sundin. Den ena med ansvar för ekonomin, men utan vilja att ta det. Den andra med stora stadsbyggnadsplaner, och utan ekonomiskt ansvar. Ett av de första besluten de tog var att dra igång Truck Stop igen. Och nu gick kommunen in med pengar.

Sundin och Baastad gick in med mer än 30 miljoner i ett bygge av en parkeringsplats för lastbilar. Den årliga kostnaden uppgår till minst 2,4 miljoner kronor. Man sålde mark billigt till Engströms och bytte till sig en fastighet från samma bolag som det är svårt att se någon kommunal användning för.

För att göra det hela än mer attraktivt beslutade Björn Sundin, mot oppositionens vilja, att strunta i upphandlingen av iordningsställandet av Truck Stop-området och direktupphandla Engströms. Och nu reagerar det lokala näringslivet. Men man är rädd att stöta sig med Sundin. Det kan kanske riskera framtida kontakter med kommunen och sätta käppar i hjulen för projekt man vill delta i eller genomföra. Men ändå – detta går för långt så man skriver ändå brev. Och enligt Nerikes Allehanda idag får det Konkurrensverket att reagera.

Kanske finns fog för direktupphandlingen, kanske inte. Vare sig konkurrenslagstiftningen eller upphandlingslagstiftningen är några under av tydlighet. Det finns alltid möjlighet att göra avvägningar. Och sannolikt är det den med mest juridiska resurser som klarar sig bäst.

Men händelsen säger också något annat. Något som hör ihop med Storstenshöjden.

I fallet med Truck Stop finns en politisk vilja att genomföra något. Björn Sundin agerar för att det ska gå snabbt och enkelt. Det finns stora ekonomiska resurser att backa upp projektet. Och man tolkar lagen utifrån det man själv menar är bäst för projektet.

I fallet Storstenshöjden, saknas den politiska viljan. Björn Sundin hittar inte tid för möten (idag har han meddelat att han inte kan träffa Storstenshöjden förrän efter helgen trots sina ultimatum…). Han segar och långbänkar. Han påstår att de anläggningar (lite drygt en tiondel av kostnaderna för Truck Stop) som kommunen bort installera för tiotals år sedan, på något sätt belastar Storstenshöjden. Han kräver att det lilla bolaget ska stå för stora investeringar för att kommunen kräver kvällsskidåkning (som knappast är lönsam för bolaget).

Är detta en rimlig företagarpolitik? Ska en kommun hantera olika bolag så olika? Ska det finnas (åtminstone) två näringslivspolitiska agendor? En för de bolag som kommunen vill hantera väl, en annan för de i frysboxen?

Och den avgörande frågan: Måste man vara kompis med kommunalrådet för att få en god behandling av kommunen?

Vi som är politiker sitter på en enorm makt. Vi hanterar enorma ekonomiska resurser, pengar som människor avstår, en del med glädje – andra utan. Men avståendet är obligatoriskt, inte frivilligt. Och det innebär extra ansvar.

Ansvaret handlar om likabehandling. Varje kommunmedborgare ska hanteras likvärdigt. Varje företag ska hanteras likvärdigt.

Ansvaret handlar också om att inse sin makt. Örebro kommun är kommunens ojämförligt största arbetsgivare. Kommunen har en förmögenhet på miljarder (även om kommunledningen nu lånar som aldrig förr). Kommunen omsätter nästan 8 miljarder om man räknar in bolagen. Och kommunen kan aldrig gå i konkurs.

Det bör man tänka på när man jobbar med enskilda människor. Vilken makt man har bakom sig.

Det bör man också tänka på när man jobbar med små företag. Storstenshöjden AB sitter i en rävsax just nu. Man är beroende av den kommun som har ett kommunalråd som verkar vilja att det lilla privata bolaget helst skulle försvinna. Det är enkelt att inse att i en rättslig konflikt, kan kommunen sätta in hur stora resurser som helst och dra ut på processen hur länge som helst utan att beröras. Men det lilla bolaget har vare sig resurser eller oändlig tid. Det finns alltid en resultaträkning som ska hålla, en balansräkning som ska vara i jämvikt. År, efter år, efter år.

Men så tänker inte dagens kommunledning i Örebro. Här handlar näringspolitik inte om att skapa goda generella villkor för företag och företagande. Här handlar näringspolitik om att kommunens politiker ska stå på barrikaderna och genomföra de projekt man vill, och haverera de projekt man inte vill.

På sikt kommer det att leda till färre företag, färre företagare, färre jobb och mindre kommunala inkomster.

Men när politiken mest handlar om att komma rätt ut i media idag, i morgon och kanske nästa vecka, spelar den långsiktiga utvecklingen ingen roll. Då kan både små bolag, örebroarnas skidåkning och den långsiktiga utvecklingen av välfärden sättas i väntrum...

Media: NA, TV4