Politiker är inte affärsmän

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att skapa förutsättningar för ett starkt, växande och fritt näringsliv. Det handlar om att politikerna ska sätta tydliga regler för näringslivet, exempelvis genom olika krav på tillstånd för byggen, för livsmedel, för miljö, men att sedan ge de privata bolagen ansvar för sin egen verksamhet. Tydliga upphandlingar. Användande av valfrihetssystem och utmaningsrätter.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att våga prioritera satsningar för att Örebro ska växa bättre än de städer vi konkurrerar med både nationellt och globalt. Det handlar inte om att satsa på enskilda bolag, det handlar om att bygga strukturer för att ge näringslivet kraft att själva växa.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att öppna kommunens verksamheter för konkurrens från det privata. Kommunen ska alltid finansiera välfärden. Kommunen ska alltid ställa tuffa krav, följa upp, utvärdera, återkoppla och ställa till ansvar om det inte fungerar. Men det är otroligt om kommunen skulle vara bäst på att verkställa all välfärd. Konkurrens fungerar även inom välfärden. (Vilket också innebär att privata monopol aldrig kan accepteras av en liberal.)

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att begränsa den kommunala konkurrensen mot det lokala näringslivet så mycket som möjligt. Kommunala bolag ska vara undantag som bekräftar regeln att politikens uppgift är finansiering av offentlig välfärd.

Med den basen vill vi skapa ett bättre Företagar-Örebro efter valet 2014. Låt mig bli lite mer konkret:

Idag vill kommunledningen blanda sig i alla möjliga affärer.

Om tydlighet:

Björn Sundin (s) fixar till ett Truck Stop i Berglunda. Det finns inte möjlighet att driva projektet affärsmässigt. Så kommunen rycker in. Det kostar kommunen några tiotals miljoner i investeringar och några miljoner varje år. Är det kommunens uppgift att prioritera parkeringsplatser för lastbilar istället för skolor och äldreboenden? Knappast. I vart fall inte för en liberal. Affärsmässighet handlar om att privata initiativ ska drivas av privat kapital.

Lennart Bondeson (KD) rycker ut som en vit riddare när han ger IKEA möjlighet att bygga ett nytt varuhus och ett nytt affärscentrum i Norra Marieberg. Fastighetsägarna i Södra Marieberg ser risker med sina investeringar. Bondeson lovar kommunalt stöd och bildar samrådsgrupper. Kanske har han till och med lovat att kommunen ska in med pengar (uppgifterna går isär) när IKEA flyttar. Men varifrån ska han ta pengarna? Skolan? Äldreomsorgen? Affärsmässighet handlar också om att politiker inte ska lägga sig i med skattemedel när privata investeringar riskeras. Aktiebolag handlar om just riskkapital. Skattepengar handlar om välfärd, inte risker. Så bör en liberal agera.

På kort sikt kan det säkert kännas bra att som politiker få fixa till det för några bolag. Men på längre sikt innebär det ett svagare näringsliv. Örebro är ett typexempel på det. Under årtionden av socialdemokratiskt styre, där politiken också sökt styra näringslivet och göra dem beroende av kommunen, har den offentliga sektorn vuxit på den privata sektorns bekostnad. Det finns för få privata bolag i Örebro. Det finns för få starka privata bolag. Det finns för få växande privata bolag i Örebro. Och det innebär att det finns för få jobb.

Det kommer vi att ändra på när vi får makten efter valet 2014!

Näringslivspolitik handlar också om att våga prioritera vilka "infrastruktursatsningar" man ska göra.

Baastad (s) , Sundin (s) och Bondeson (kd) prioriterar bara ett område. Logistik. Det handlar om att bygga för lastbilar och lager. Är det vettigt? Logistik handlar om läge. Ligger vi rätt? Just nu gör vi det. Men allt talar för att transportvägarna kommer att gå annorlunda i framtiden. Frågan är bara när och hur skiftet kommer. Och hur miljön påverkar logistiken.

Logistik a la (s); lager och transporter, är i huvudsak en sektor med låglönejobb där det finns få arbeten med krav på hög kompetens, på spetskompetens och på forskningsintensivitet. Man bygger knappast framtidens spännande stad genom att satsa på plåtlådor med höjdlager eller asfaltplattor med dieselmackar. (Men kanske är det bra ur ett rent partitaktiskt perspektiv. Sossarna prioriterar de jobb där de själva tror att de ska kunna hämta flest väljare...)

Vi liberaler menar att vi istället måste se på den globala konkurrensen. Och då handlar det om att konkurrera med människor och mänsklig kompetens. Istället för att satsa 35 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar hade vi hellre sett 35 miljoner till en professur och ett forskningscentra kring omvårdnadsteknologi vid Örebro Universitet. Om vi ska satsa pengar på infrastruktur, är det viktigare att satsa mer på den mentala infrastrukturen än på den fysiska. Visst ska vi dra nytta av vårt strategiska läge just idag. Men det är stor skillnad på den infrastruktur en stad för lagerlådor och lastbilar behöver, och den infrastruktur en stad med forskningscentra, gasellväxande IT-bolag och Vård- och omsorgsservicebolag behöver.

Örebros näringslivspolitik får en tydlig inriktning när vi får makten efter valet 2014.

Örebro har under årtionden av socialdemokratiskt styre blivit en högborg för kommunsocialismen. Kommunen har kunnat allt bäst, vetat allt bäst, gjort allt bäst. Socialdemokraterna har sagt nej till alla försök att öppna kommunen. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till fria förskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Och den politiken fortsätter.

Denna socialdemokratiska nej-sägarpolitik är en av grunderna för att Örebro idag har en sämre service, en sämre kvalitet inom såväl skola som äldreomsorg, och ändå högre kostnader än många andra kommuner.

En liberal välfärdspolitik bygger på att öppna slutna system för konkurrens. Vi menar att den kommunala skolan mår väl när den kompletteras med friskolor av olika slag. Vi menar att den kommunala äldreomsorgen mår väl när den kompletteras med äldreboenden som inte drivs av kommunen. Vi tror att teknisk service mår väl när den kompletteras av privata bolag.

Jag kommer att återkomma till vad valfrihet betyder inom äldreomsorgen i en kommande blogg.

Förutom att skapa en god konkurrens mellan det offentliga och det privata, skapas förutsättningar för nya och växande privata marknader. Världen förändras, och näringslivet likaså. Framtiden kommer i betydligt större omfattning än idag att karaktäriseras av serviceköp. Den stad som har en väl utvecklad servicebolagsstruktur är en vinnare.

Örebro kommun under liberalt styre kommer att välkomna privat konkurrens inom välfärden. Det innebär att vi kommer att göra allt för att så många örebroare som möjligt ändå kommer att mena att den kommunalt utförda servicen, inom förskola, skola, äldreomsorg och så vidare, är den bästa.

När vi fått makten efter valet 2014 kommer vi att skapa ett öppnare Örebro för fler av framtidens serviceföretag!

Och sedan en "liten" avslutning om de kommunala bolagen. Just nu skapar Lena Baastad (s) en snabbt växande kommunal koncern. Bolag efter bolag slår upp sina portar. Låt mig visa en förenklad skiss:

Örebro Rådhus är moderbolaget.

Den största dottern är ÖBO. ÖBO har under sig ett bolag för vårdbostäder. Dessutom är ÖBO delägare i bolaget Västerport tillsammans med Örebro Porten.


Örebro Porten växer kontinuerligt. Bolaget har ett dotterbolag som heter Klädeshandlaren och är också delägare i bolaget Västerport. Man är dessutom huvudaktör i Gustavsviksbolagen.



Det nya fastighetsbolaget Futurum har hand om främst skol- och förskolelokaler.


Dessa är de tre stora.


Sedan kommer de andra:

Stadsnät - som snart bli samägt med Kumla kommun.
Gustavsviksbolagen, både själva badbolaget och utvecklingsbolaget.
KKL - Kilsbergens hotell- och konferenscenter.
Länsmusiken - Svenska Kammarorkesterns hemvist.


Nya bolag startas kontinuerligt. Just nu pågår en koncernbildning med Kumla kommun där de båda kommunerna ska skapa ett utvecklingsbolag, ett vindkraftbolag och ett stadsnätsbolag. Som en start. Sedan ska fler bolag komma...

Det är en koncern med just nu 14 aktiva bolag. Och det finns bolag i bakfickan.

Kommunala bolag är inte något liberalt guldägg. Snarare tvärs om. Kommunala bolag är dåliga för näringslivsklimatet, för demokratin och skapar stora risker för kommunens ekonomi.

Kommunala bolag riskerar hela tiden att snedvrida konkurrensen. Ett kommunalt bolag ska inte jobba för vinst men har samtidigt varenda skattekrona i ryggen. Inom alla områden där det finns privata alternativ riskerar kommunala bolag att förstöra för de privata företagen. Den långsiktiga utvecklingen av näringslivsklimatet blir sämre.

Kommunala bolag ska jobba efter aktiebolagslagstiftningen. Det innebär att huvuduppgiften är att se till bolagets bästa, inte till demokratins eller till örebroarnas bästa. Sköter inte styrelsen den uppgiften gör de inte sitt jobb. En bolagsstyrelse jobbar i det fördolda. Insynen är liten och vissa beslut så hemliga att en styrelseledamot kan bli skadeståndsskyldig om man berättar om dem. Demokrati är något annat. Det handlar om att öka möjligheten för alla örebroare. Och det handlar om öppenhet och insyn för alla örebroare, för media och för alla granskare.

Kommunala bolag får enligt lag inte ha som huvuduppgift att lämna vinst till kommunen. Men däremot är riskerna hela tiden lagda på skattebetalarna. När kommunala bolag går med förlust läggs bördan på örebroarna. Och eftersom vinsten inte får vara huvudsyfte, snedvrids konkurrensen mot de privata, som måste visa vinst för att kunna utvecklas och för att kunna möta svårare tider.

Det kan finnas skäl för vissa kommunala bolag. Länsmusiken AB är det tydligaste exemplet. En allmännytta värd namnet (d.v.s. inte en som dominerar och kontrollerar hyresmarknaden totalt) likaså. Kanske fungerar kommunens egen fastighetsförvaltning bättre i ett bolag (även om mina tveksamheter förstärkts). Men sedan???

När vi vunnit valet 2014 och fått makten i Örebro kommer vi att inleda en bolagsavveckling och bolagsförsäljning. Det finns inga skäl att kommunen ska äga hotell, nöjesbad, campingplatser eller vindkraftparker. Det finns inga skäl för att det kommunala hyresbolaget ska äga 2/3 av alla hyresrätter. Det finns lika små skäl att kommunen ska äga den fiber som transporterar information som att kommunen skulle äga elledningarna. Det finns inga skäl för kommunen att konkurrera om näringslivsfastigheter med privata aktörer.

När vi säljer bolag, och minskar det kommunala inflytandet över det privata företagandet, skapar vi också växtkraft, tillväxt och nya jobb i Örebro. Det är liberalt!

Valet 2014 kommer att vara en av de tydligaste vattendelarna för den lokala jobb- och näringslivspolitiken. Mer kommunsocialism eller mer liberalism? Mer regleringar och snedvridande kommunal konkurrens, eller mer öppenhet och tydliga politiska prioriteringar på välfärdens finansiering?

Det är bara att välja.

Äldreomsorg

Idag har jag varit i Göteborg för att inleda en seminariedag som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har, tillsammans med Socialdepartementet. Kvalitetssäkrad välfärd. Det är en del av många olika satsningar som SKL och regeringen gör tillsammans för att skapa förutsättningar för en bättre äldreomsorg.

Dagen före presenterades som av en händelse Socialstyrelsens utredning kring eventuella skillnader mellan offentlig och privat äldreomsorg. Huvudbudskapen var två. Dels att inga kvalitetsskillnader kunde märkas. Dels att det finns för dåligt underlag för att dra några långtgående slutsatser. Det finns många andra intressanta delar i rapporten, kring bemanning, hur man hanterar kvalitetsfrågor, hur man upptäcker brister och så vidare.

Men huvudnumret var alltså att man idag inte kan se några kvalitetsskillnader mellan kommunal och privat äldreomsorg. Följdfrågorna blir många.

Är det bra att det inte är någon skillnad?

Både ja och nej. Ja - därför att vulgäranklagandet av det privata därmed borde kunna avslutas. Ett anklagande som saknar grund, blir lika innehållslöst som de som hävdar att privat alltid är bättre. Politik måste bygga på någon form av samhällsanalys, både vad gäller behov och utbud. En förnekelse av det reella innebär att politiken mer blir religion än politik.

Nej - därför att en del av skälen för valfrihet är att man ska kunna välja det som är bättre. Och om det vare sig är de offentliga eller de privata utövarna som klarar detta, är en del av valfrihetsgrunden inte längre hållbar. Men om det handlar om en generell bild, en jämförelse mellan alla privata och alla offentliga boenden, kan det inom denna helhet finnas de goda exemplen som kan gå före.

Men hur gör vi då med riskkapitalisterna?

Mitt svar på denna fråga är enkel: Om man kan leverera en service som är så god som den man betalat för, oavsett om den är kommunal eller privat, så kan vi som finansierar det hela därefter på kort sikt strunta i vart eventuella överskott går. På längre sikt måste man hela tiden fundera över och prioritera ännu högre kvalitet eller samma kvalitet till en lägre kostnad. Men om det privata bolaget inte uppfyller sina åtaganden ska det kännas. Jag har tidigare föreslagit att det ska finnas sanktioner riktade mot bolagen, och ett strikt ansvar för styrelse och VD i det fall bolaget inte klarar av att uppfylla sina åtaganden. Och pengarna som krävs av bolaget ska inte gå till stat eller kommun, utan till den drabbade och de anhöriga.

En fråga som nästan aldrig ställs är hur kommunerna kan vara så ineffektiva att riskkapitalisterna överhuvudtaget kan tänka sig att investera i äldreomsorg?

Här är en gordisk knut att lösa. Om vi i det offentliga skulle ha en lika effektiv ledning av våra verksamheter, om våra överbyggnader och våra långsamma och ineffektiva ledningsprocesser skulle kunna bli bättre, skulle vi få ut mer kvalitet för våra skattepengar. Eller så skulle vi säga att vi har den kvalitet vi behöver, men vi kommer att klara av att göra samma kvalitet för fler personer till samma kostnad.

Det intressanta med en sådan tanke är att det sannolikt skulle bli betydligt mindre intressant för den privata sektorn, och framförallt riskkapital, att investera i äldreomsorg. De marginaler, som generellt idag inte är så höga, skulle bli än lägre. Och frågan är om det då kommer att vara intressant för vanliga bolag. Äldreomsorgen i det perspektivet skulle sannolikt bli en fråga för det offentliga och för den civila sektorn. Det som socialisterna söker efter att göra med tvång och förbud skulle kunna uppkomma genom en effektivare offentlig omsorg, där pengarna går till de äldre och inte till ineffektiva kommunala system.

Kvalitetssäkrad välfärd är ett nyckelprojekt för framtida äldreomsorg. Vi kommer helt enkelt inte ha råd att vara ineffektiva i framtiden. Vi måste veta vad vi gör. Vi måste veta varför.

Politik kommer allt mer att handla om att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat. Det är bra politik. Den är mycket liberal politik. Och det är en politik som tar fokus på den gamla människan. Det är en bättre politik än den som gör ideologiska skygglappar till centrum och sätter den gamla människan i väntrum.

Media: SVD, SVD2, SVD3, SVD4, SR, SVT, EX, TV4, AB, DN

Övrigt: Socialstyrelsen

Till (val)frihetens försvar

Våga stå upp för valfriheten.

Hösten innebar en ökenvandring för många av oss som tror på en större valfrihet för fler. Problemen baserades delvis på en ren faktabakgrund. Men fakta övertolkades av såväl politiker med en annan agenda, som av media.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, rapport kring effektiviteten av konkurrensutsättning var på flera sätt startskottet. Men redan före detta hände hade diskussionen om fristående förskolor och skolor startat. Våra motståndare var tydliga och hade en klar agenda. Alternativ inom skolan skapade problem. Det handlade såväl om kunskaper som om integration. Deras lösning var ibland underförstådd men alltid självklar – det offentliga klarar saken bättre. Återkommunalisera. Återförstatliga.

Och sedan kom hösten. Och Carema. Och diskussionen om huruvida det överhuvudtaget skulle få finnas privata alternativ inom äldreomsorgen blev naturlig. Jag har diskuterat detta i flera tidigare bloggar och diskussioner. Dels om det oacceptabla i att ett bolag hanterar åldrande människor på det sätt Carema gjort. Men också försökt bredda och fördjupa diskussionen. Pekat på bland annat det som hänt i Kumla. Visat på att Carema och andra privata aktörer på andra boenden lyft en verksamhet som i kommunal regi inte fungerat. Men det mediala genomslaget för att bredda och fördjupa diskussionen har varit ringa, för att inte säga noll.

Det nuvarande läget är att alternativa utförare inom såväl förskola, skola och äldreomsorg är något som är rätt att ifrågasätta. Vänsterpolitiker talar med förakt i rösten om hemska "riskkapitalbolag som priofiterar på våra äldre" och om att "man kan köpa skolor på Blocket". Vänsterpartiet är tydliga i sitt alternativ. Återförstatliga. Återkommunalisera. Socialdemokraterna är nästan lika tydliga i sin retorik, men lägger inga alternativa förslag. Deras agenda är tydlig - populistisk retorik följs inte upp av konkreta förslag.

Tyvärr är de liberala rösterna svaga i försvaret av valfriheten. Eller kanske är det så att de inte tillåts höras. Det finns en mainstreamad politikdebatt i Sverige där bara en åsikt i taget får plats. Och nu handlar det om att det privata är dåligt, och att det offentliga är bättre.

Men om man ska gå tillbaka till SNS rapport säger den inte så. Det finns inget som talar för att det offentliga skulle vara bättre än det privata. Men det finns inget som säger det motsatta heller. Det finns helt enkelt för lite kunskap.

• Sannolikt behövs det en förändring kring hur vi ser på privat ägande av offentligt finansierade tjänster. Sannolikt behövs det en förändring i hur vi arbetar med upphandling, utvärdering och uppföljning av offentligt finansierade tjänster, oavsett om de drivs offentligt, privat eller civilt.
• Sannolikt behövs det en förändring av flera olika lagar och regelverk kring såväl äldreomsorg som skola.
• Sannolikt behövs det en diskussion om valfrihetens gränser.

Men det krävs också ett kraftfullt försvar för valfriheten. En utveckling där allt fler människor blir starka individer krävs mindre politisk styrning av vem som får välja vad. En ökad egenmakt skapar också starkare individer och större möjlighet till utveckling.

För vad är alternativet? Vem vill tillbaka till 1970-talet då politiker bestämde allt? Då du själv inte kunde bestämma vilken skola ditt barn skulle gå i. Då du själv inte fick bestämma vilket äldreboende dina föräldrar skulle få vård och omsorg hos? Då någon annan bestämde vilken offentlig service du var berättigad till och vem som skulle ge den till dig.

Det är enkelt att ha en populistisk retorik kring de problem valfriheten skapar. För den skapar problem och utmaningar. Men det är uppenbart att de som kommer med denna populistiska retorik sällan klarar av att ge ett lika populistiskt alternativ. För de vet att de flesta människor vill välja förskola, vill välja skola och vill välja vem som ska ge dem omsorg och vård under livets slut.

Liberalism är frihetsrörelsen. Och vi måste alltid bära med oss att friheten är ett mycket större begrepp än valfrihet. Men valfriheten är en av frihetens byggstenar. Därför måste vi liberaler försvara valfrihetssystemen, vara tydliga i att valfriheten också skapar utmaningar och lägga förslag som möter utmaningarna, utan att begränsa vare sig valfrihet eller frihet.

Media: DN, SVD, 

En bestämd riktning

Läser i den färska Dagens Samhälle om kommunerna som toppar när det gäller andelen offentligt anställda. I topp ligger Sveriges minsta kommun, Bjurholm, där nästan 6 av tio jobb är i kommunen. På samma lista placerar sig Lekebergs kommun på en åttonde plats. Det är bara små kommuner som finns i topp (eller botten) på listan.

Arena för tillväxt har gjort en analys av den offentliga arbetsmarknaden i alla Sveriges kommuner. Man har kollat såväl andel som antal kommunalt anställda. Man har dessutom jämfört kommuner, landsting och regioner med privata företag. Där visar det sig att de fem största arbetsgivarna är kommuner och landsting/regioner. Det största privata företaget, Ericsson, kommer på elfte plats. Och Örebro kommun kommer straxt därefter på 13 plats.

Är det något att vara stolt över, eller något att fundera kring?

Örebro kommun har enligt denna tabell 13 725 anställda. Det är mer än alla jämförbara kommuner och till och med mer än Uppsala kommun och Uppsala läns landsting.

Örebroregionen har en historik av att ha en stor offentlig sektor. För några år sedan var den offentliga sektorns andel av bruttoregionalproduktionen 5% större i Örebro än för Sverige i genomsnitt (om jag nu minns rätt). Skälen till detta är främst politiska. I det röda Bergslagen, dit vi får räkna Örebro kommun, har det ansetts naturligt att all offentligt finansierad verksamhet också ska skötas av det offentliga. Historiskt har exempelvis sossarna i Örebro varit emot alla friskolor, inte verkat för entreprenader inom annat än viss teknisk verksamhet och sagt nej till utmaningsrätten.

Fortfarande finns en underliggande syn på att kommunalt är bättre än privat. Fjolårets överord kring försäljningen av ÖBO, där sossarna och deras sidekick Hyresgästföreningen i olika sammanhang mer eller mindre demoniserade privata fastighetsägare, är bara ett övertydligt tecken på denna syn.

Är det då bra eller dåligt? Svaret är både och på kort sikt. Men det negativa dominerar på längre sikt.

Kortsiktigt innebär en stor offentlig sektor att konjunkturvariationerna slår igenom mindre. Det innebär att nedgångar sker långsammare och att de inte blir lika djupa. Men det innebär också att konjunkturuppgångar märks svagare på arbetsmarknaden. Sammantaget är det nog ändå så att de flesta upplever dessa lugnare konjunktursvängningar som något positivt.

Men det finns fler negativa faktorer.

Den grundläggande negativa faktorn är att offentlig sektor själv inte kan stå för den tillväxt som behövs för att värna välfärden. All offentlig konsumtion har sin grund i att den privata och den civila sektorn levererar in resurser till det offentliga. Om inte detta sker i tillräckligt stor utsträckning så utarmas även den offentliga sektorn, och därmed den gemensamma välfärden.

Men det finns fler problem.

De flesta jobben inom offentlig sektor kräver högre utbildning. Det är i huvudsak bra, eftersom Sverige ska vara ett land där kompetens prioriteras. Men med en svagare privat sektor, där det också finns enkla ingångsjobb, ökar risken för att fler unga och andra grupper får svårare att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.

Och en offentlig sektor kan aldrig vara så snabbfotad att den klarar av de allt snabbare omställningar som krävs i en mer internationaliserad ekonomi. Det innebär större risker för att en region med stor andel offentlig verksamhet "hamnar efter".

En stor offentlig sektor konkurrerar också med den privata sektorn om de befintliga resurserna, exempelvis vad gäller personalförsörjning. Det kan skapa en negativ spiral där företag som behöver personal tvingas flytta, och därmed skapar en än svagare privat sektor.

Trots debatten kring privatiseringar och entreprenader inom offentlig sektor som skett efter SNS rapporten, finns skäl att fundera över om inte alternativa utförare ändå innebär positiva effekter för den offentliga verksamheten i flera perspektiv; såväl vad gäller valfrihet, verksamhetskvalitet som ekonomi.

Det är i detta ljus de nuvarande diskussionerna kring utsträckta händer i näringslivspolitiken i Örebro också måste ses. Om det inte finns någon grundläggande samstämmighet bakom analysen av dessa förhållanden kommer utsträckta händer bara att vara en osammanhängade bit i ett ofullständigt pussel.

Folkpartiet kommer noga att analysera vad den nuvarande majoritetens utsträckta hand egentligen innebär. Vi stänger inga dörrar. Men för Örebros bästa måste en bredare och djupare diskussion till.

Källor: Dagens Samhälle, Arena för Tillväxt, SNS

Media: Radio Örebro, NA, SVT Tvärsnytt, DN-ledare, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR, SVT

Varför är mer pengar svaret på allt?

Idag skriver regeringen på SVD Brännpunkt om ytterligare en satsning i den kommande budgetpropositionen. Det handlar dels om investeringar i järnvägar och vägar, dels om förenklade regler och sänkta skatter för företagare. Det är bra.

För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.

Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.

Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.

Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.

Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.

Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.

Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.

Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.

Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.

Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.


Media: SVD, NA, DN