Äldreomsorg

Idag har jag varit i Göteborg för att inleda en seminariedag som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har, tillsammans med Socialdepartementet. Kvalitetssäkrad välfärd. Det är en del av många olika satsningar som SKL och regeringen gör tillsammans för att skapa förutsättningar för en bättre äldreomsorg.

Dagen före presenterades som av en händelse Socialstyrelsens utredning kring eventuella skillnader mellan offentlig och privat äldreomsorg. Huvudbudskapen var två. Dels att inga kvalitetsskillnader kunde märkas. Dels att det finns för dåligt underlag för att dra några långtgående slutsatser. Det finns många andra intressanta delar i rapporten, kring bemanning, hur man hanterar kvalitetsfrågor, hur man upptäcker brister och så vidare.

Men huvudnumret var alltså att man idag inte kan se några kvalitetsskillnader mellan kommunal och privat äldreomsorg. Följdfrågorna blir många.

Är det bra att det inte är någon skillnad?

Både ja och nej. Ja - därför att vulgäranklagandet av det privata därmed borde kunna avslutas. Ett anklagande som saknar grund, blir lika innehållslöst som de som hävdar att privat alltid är bättre. Politik måste bygga på någon form av samhällsanalys, både vad gäller behov och utbud. En förnekelse av det reella innebär att politiken mer blir religion än politik.

Nej - därför att en del av skälen för valfrihet är att man ska kunna välja det som är bättre. Och om det vare sig är de offentliga eller de privata utövarna som klarar detta, är en del av valfrihetsgrunden inte längre hållbar. Men om det handlar om en generell bild, en jämförelse mellan alla privata och alla offentliga boenden, kan det inom denna helhet finnas de goda exemplen som kan gå före.

Men hur gör vi då med riskkapitalisterna?

Mitt svar på denna fråga är enkel: Om man kan leverera en service som är så god som den man betalat för, oavsett om den är kommunal eller privat, så kan vi som finansierar det hela därefter på kort sikt strunta i vart eventuella överskott går. På längre sikt måste man hela tiden fundera över och prioritera ännu högre kvalitet eller samma kvalitet till en lägre kostnad. Men om det privata bolaget inte uppfyller sina åtaganden ska det kännas. Jag har tidigare föreslagit att det ska finnas sanktioner riktade mot bolagen, och ett strikt ansvar för styrelse och VD i det fall bolaget inte klarar av att uppfylla sina åtaganden. Och pengarna som krävs av bolaget ska inte gå till stat eller kommun, utan till den drabbade och de anhöriga.

En fråga som nästan aldrig ställs är hur kommunerna kan vara så ineffektiva att riskkapitalisterna överhuvudtaget kan tänka sig att investera i äldreomsorg?

Här är en gordisk knut att lösa. Om vi i det offentliga skulle ha en lika effektiv ledning av våra verksamheter, om våra överbyggnader och våra långsamma och ineffektiva ledningsprocesser skulle kunna bli bättre, skulle vi få ut mer kvalitet för våra skattepengar. Eller så skulle vi säga att vi har den kvalitet vi behöver, men vi kommer att klara av att göra samma kvalitet för fler personer till samma kostnad.

Det intressanta med en sådan tanke är att det sannolikt skulle bli betydligt mindre intressant för den privata sektorn, och framförallt riskkapital, att investera i äldreomsorg. De marginaler, som generellt idag inte är så höga, skulle bli än lägre. Och frågan är om det då kommer att vara intressant för vanliga bolag. Äldreomsorgen i det perspektivet skulle sannolikt bli en fråga för det offentliga och för den civila sektorn. Det som socialisterna söker efter att göra med tvång och förbud skulle kunna uppkomma genom en effektivare offentlig omsorg, där pengarna går till de äldre och inte till ineffektiva kommunala system.

Kvalitetssäkrad välfärd är ett nyckelprojekt för framtida äldreomsorg. Vi kommer helt enkelt inte ha råd att vara ineffektiva i framtiden. Vi måste veta vad vi gör. Vi måste veta varför.

Politik kommer allt mer att handla om att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat. Det är bra politik. Den är mycket liberal politik. Och det är en politik som tar fokus på den gamla människan. Det är en bättre politik än den som gör ideologiska skygglappar till centrum och sätter den gamla människan i väntrum.

Media: SVD, SVD2, SVD3, SVD4, SR, SVT, EX, TV4, AB, DN

Övrigt: Socialstyrelsen

Till (val)frihetens försvar

Våga stå upp för valfriheten.

Hösten innebar en ökenvandring för många av oss som tror på en större valfrihet för fler. Problemen baserades delvis på en ren faktabakgrund. Men fakta övertolkades av såväl politiker med en annan agenda, som av media.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, rapport kring effektiviteten av konkurrensutsättning var på flera sätt startskottet. Men redan före detta hände hade diskussionen om fristående förskolor och skolor startat. Våra motståndare var tydliga och hade en klar agenda. Alternativ inom skolan skapade problem. Det handlade såväl om kunskaper som om integration. Deras lösning var ibland underförstådd men alltid självklar – det offentliga klarar saken bättre. Återkommunalisera. Återförstatliga.

Och sedan kom hösten. Och Carema. Och diskussionen om huruvida det överhuvudtaget skulle få finnas privata alternativ inom äldreomsorgen blev naturlig. Jag har diskuterat detta i flera tidigare bloggar och diskussioner. Dels om det oacceptabla i att ett bolag hanterar åldrande människor på det sätt Carema gjort. Men också försökt bredda och fördjupa diskussionen. Pekat på bland annat det som hänt i Kumla. Visat på att Carema och andra privata aktörer på andra boenden lyft en verksamhet som i kommunal regi inte fungerat. Men det mediala genomslaget för att bredda och fördjupa diskussionen har varit ringa, för att inte säga noll.

Det nuvarande läget är att alternativa utförare inom såväl förskola, skola och äldreomsorg är något som är rätt att ifrågasätta. Vänsterpolitiker talar med förakt i rösten om hemska "riskkapitalbolag som priofiterar på våra äldre" och om att "man kan köpa skolor på Blocket". Vänsterpartiet är tydliga i sitt alternativ. Återförstatliga. Återkommunalisera. Socialdemokraterna är nästan lika tydliga i sin retorik, men lägger inga alternativa förslag. Deras agenda är tydlig - populistisk retorik följs inte upp av konkreta förslag.

Tyvärr är de liberala rösterna svaga i försvaret av valfriheten. Eller kanske är det så att de inte tillåts höras. Det finns en mainstreamad politikdebatt i Sverige där bara en åsikt i taget får plats. Och nu handlar det om att det privata är dåligt, och att det offentliga är bättre.

Men om man ska gå tillbaka till SNS rapport säger den inte så. Det finns inget som talar för att det offentliga skulle vara bättre än det privata. Men det finns inget som säger det motsatta heller. Det finns helt enkelt för lite kunskap.

• Sannolikt behövs det en förändring kring hur vi ser på privat ägande av offentligt finansierade tjänster. Sannolikt behövs det en förändring i hur vi arbetar med upphandling, utvärdering och uppföljning av offentligt finansierade tjänster, oavsett om de drivs offentligt, privat eller civilt.
• Sannolikt behövs det en förändring av flera olika lagar och regelverk kring såväl äldreomsorg som skola.
• Sannolikt behövs det en diskussion om valfrihetens gränser.

Men det krävs också ett kraftfullt försvar för valfriheten. En utveckling där allt fler människor blir starka individer krävs mindre politisk styrning av vem som får välja vad. En ökad egenmakt skapar också starkare individer och större möjlighet till utveckling.

För vad är alternativet? Vem vill tillbaka till 1970-talet då politiker bestämde allt? Då du själv inte kunde bestämma vilken skola ditt barn skulle gå i. Då du själv inte fick bestämma vilket äldreboende dina föräldrar skulle få vård och omsorg hos? Då någon annan bestämde vilken offentlig service du var berättigad till och vem som skulle ge den till dig.

Det är enkelt att ha en populistisk retorik kring de problem valfriheten skapar. För den skapar problem och utmaningar. Men det är uppenbart att de som kommer med denna populistiska retorik sällan klarar av att ge ett lika populistiskt alternativ. För de vet att de flesta människor vill välja förskola, vill välja skola och vill välja vem som ska ge dem omsorg och vård under livets slut.

Liberalism är frihetsrörelsen. Och vi måste alltid bära med oss att friheten är ett mycket större begrepp än valfrihet. Men valfriheten är en av frihetens byggstenar. Därför måste vi liberaler försvara valfrihetssystemen, vara tydliga i att valfriheten också skapar utmaningar och lägga förslag som möter utmaningarna, utan att begränsa vare sig valfrihet eller frihet.

Media: DN, SVD, 

Vem vågar bli gammal?

Nu har SCB räknat på hur åldersstrukturen kommer att se ut för varje kommun de kommande åren. Det är ingen munter läsning för rätt många kommuner. I Örebro län kommer till exempel den lilla kommunen Lekeberg att få 51 % fler 80 åringar eller äldre om 14 år, och dubbelt så många tio år därefter. Det är det tydligaste exemplet i Örebro län på den positiva utvecklingen vi är inne i - allt fler blir allt äldre.

Den andra sidan av denna utveckling är mer utmanande. Vi vet till exempel ännu inte om fler också kommer att vara friskare längre och dö pigga och glada, eller om många kommer att ha långa sjukdomsperioder och klara livet tack vare stora insatser av vård och omsorg. Vi vet inte heller hur den offentliga sektorn ska klara utmaningarna. Det kommer att kräva enorma förändringar av såväl finansieringen av välfärdstjänsterna som utförandet av dem.

Jag har i många bloggar tidigare skrivit om detta. Men alldeles för få, främst politiker, vågar ta problemet ad notam, i vart fall offentligt. I slutna rum är det enklare att tala om alternativen: Enorma krav på höjda skatter som leder till en dålig ekonomisk utveckling som leder till minskade skatteintäkter som leder till ännu större krav på höjda skatter som leder till...

Eller så pratar man allmänt och generaliserande om behovet av alternativa finansieringslösningar, utan att berätta vad det handlar om.

Det borde vi annars göra. I dagens DN finns ytterligare en artikel på det temat. Det är lite mer pang på rödbetan, men ändå inte, och signifikativt är det inte en politiker som skrivit artikeln. Vad det handlar om är att den offentliga sektorn de kommande åren måste tydliggöra vad man har råd med. Då ges också vi alla en möjlighet att planera vår ålderdom, oavsett om vi är 30, 50, 70 eller 90 (och räknar med att leva till 110).

För vad kommer det att krävas? Privata försäkringslösningar? - inte bara sannolikt! Jobba längre upp i åren? - absolut! Ökad egenfinansiering, d.v.s. du får betala för tjänster som kommunen utför? - mer än sannolikt! Och så vidare.

Det räcker med att läsa ovanstående tre funderingar för att inse att det är svårt för politiker att ta detta till sig. För vem vill gå till val på följande slogans:

Rösta på socialdemokraterna. Vi lovar att kommunen kommer att ge dig mindre välfärd i morgon!
eller
Rösta på de nya Moderaterna. För oss är privata försäkringar den bästa vägen mot en trygg ålderdom!
eller
Rösta på Folkpartiet. Kommunal skatt är inte nog. Nu får du betala för extra service!

Nja - det är kanske inte sannolikt.

Men det viktigaste i dagsläget är att det finns plats för en öppen diskussion om utmaningarna. För det finns lösningar. För många av oss är inte folkpensionsdagen ett bäst före datum, utan vi vill fortsätta jobba så länge kropp och hjärna ställer upp. För många av oss är den civila sektorn en minst lika viktig bas för välfärden som den offentliga sektorn. Med en ökad tillväxt kommer det att skapas nya resurser, och med en snabb teknisk utveckling finns enorma möjligheter till vård och omsorg på hemmaplan. Och så vidare.

Jag tror att det är en liberal huvudfråga att på ett lösningsinriktat sätt lyfta upp utmaningarna, problemen och möjligheterna med en åldrande befolkning. Ibland innebär det tuffa besked. Men det liberala samhället, med tilltron till varje människas möjligheter från den första livsdagen till den sista, bär inom sig lösningarna på även de svåraste av problem.

Media: DN, SVD, NA, Radio Örebro, Tvärsnytt, Expressen,