Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.

Problem eller utmaning?

Det går som ett mantra genom samhället: Valfriheten har blivit ett problem. Det var bättre förr.

Denna form av konservatism har medvetna uppbackare inom de vänstergrupper som så länge styrde landet. Nostalgiska socialdemokrater som längtar tillbaka till tiden då PARTIET styrde landet från minsta kommun till Rosenbad i eget majestät. Drömmande socialister som ser sig själva som de som bäst vet vad de okunniga människorna vill. Fyrkantiga byråkrater som tycker att människors fria val gör administrationen av välfärden besvärligare.

Denna antivalfrihetskampanj har pågått länge. Striden inom socialdemokratin var så länge partiet var regeringsbärande dold. Efter valförlusten 2006 fick vänsterkrafterna friare tyglar att agera mot den gemensamma fienden; alliansen. Även om partiets ledning inte har en politik som i några större avseenden skiljer sig från regeringens, så tar partistrategerna gärna emot krypskyttet mot en av alliansregeringens huvudfrågor.

Och denna strategi ser ut att lyckas. Allt oftare ser vi idag olika teman om att valfriheten just har blivit det problem som vänstern velat ha den till. Det kan gälla äldreomsorg, skola eller apotek. Det kan gälla vårdcentraler eller bilprovning. Valfrihet, din egen rätt att välja även dessa delar av ditt liv, är ett problem. Och allt fler accepterar denna verklighetsbeskrivning.

Frågan är bara vad alternativet är. Här blir det genast svårare för valfrihetsmotståndarna. För vad är alternativet till valfrihet? Vem ska ha rätten att bestämma över ditt liv?

I början av 1990-talet var jag ordförande i en lokal nämnd i Örebro. Nämnden hade bland annat att hantera skolfrågor. Och problematiken då var densamma som idag. En skola hade stora problem, en annan var populär. Den fråga vi slet med, handlade om hur vi som politiker skulle dra rätt gränser för i vilken skola barnen skulle gå i för att flytta tillräckligt många ”starka” barn till den ”svaga” skolan och tvärsom. Det var ett grannlaga arbete. Gränserna skar rakt igenom bostadsområden, skiljde grannbarn från varandra, lät barnen i husen med udda nummer gå till den bra skolan, medan de med jämna tvingades till den sämre.

Vi misslyckades, liksom mina företrädare och efterföjare. Och den kommunala skolan med dåliga resultat är numera nedlagd.

Men detta vill inte vänsterns agitatorer se. Hur politiken och politikerna inte alls är bättre än föräldrarna när det gäller att välja rätt, att skapa rätt förutsättningar för vare sig skola eller annan välfärd. Hur den politiska makten riskerar att skära rätt in i det som varenda örebroare, eller alla andra svenskar, idag tar för givet.

Istället låtsas de som om alternativet till valfrihet är just – valfrihet – men en annan valfrihet som enkel och bra, för alla, alltid.

Men så är det inte. Valfriheten är inte ett problem. Men den ställer oss politiker inför många utmaningar. En nya, en del eviga: Hur skapar vi en skola där de med sämst förutsättningar får de bästa möjligheterna, utan att hålla de duktigaste tillbaka? Hur skapar vi trygghet i äldreomsorgen, när det finns fler aktörer; privata, civila, offentliga, som agerar inom samma område? Hur bygger vi administrativa system som klarar av människors vilja att välja, och att välja om? Hur stöttar vi dem som inte vill, klarar eller har förutsättningar att själva göra medvetna val? Och så vidare.

Jag ser tyvärr idag en osäkerhet hos många allianspolitiker kring valfrihetens grundläggande status. Det handlar alltför ofta om en defensiv hållning, om att backa från den principiella hållningen att individen själv ska ges makt och myndighet över så stor del av sitt liv som möjligt. Det handlar om att istället för att se valfriheten som en positiv utmaning för den generella välfärdens samhälle, se den som ett problem för välfärdsstaten.

Det är dags för Alliansen att gå till motoffensiv. Utbildningsminister Jan Björklunds initiativ inom skolområdet är därför välkommet. Föräldrars och elevers rätt till fria val är absolut. Utmaningen ligger i att skapa ett stabilt regelsystem. Den liberala valfrihetspolitiken handlar inte om att begränsa valfriheten för att göra det enklare för kommunala byråkrater, eller för att som socialisterna tro att politiker vet bäst. Den liberala valfrihetspolitiken bygger på att hitta de regler som gör valfrihet och välfärd synonyma. Precis som den liberala, reglerade marknadsekonomin idag är norm för de flesta partier.

Och den liberala valfrihetspolitiken ser det som en framgång, att fler både kan och vill välja. Och som en utmaning att ge ännu fler ännu bättre kunskap och bildning för att kunna göra medvetna val.

Men inom äldreomsorgen är defensiven påtaglig. Här krävs en ny, stark äldrepolitik byggd på den åldrande människans rätt att vara individ hela livet ut. Din rätt att välja ditt sätt att leva får aldrig bli en fråga om ålder. Det liberala uppdraget för mer frihet och mer valfrihet även som gammal är ett uppdrag som nu måste tas på allvar.

När alliansen gick till val 2006 var valfriheten ett av de grundtema som bar projektet hela vägen fram. Det är dags att åter visa på valfrihetens fördelar, och samtidigt ställa frågan till de politiska motståndarna: Vilket alternativ vill ni se?

För när insikten om att deras alternativ är att politiker åter ska rita streck i gator för att tvinga barn i hus med udda nummer till skola A, och barn i hus med jämna nummer till skola B, framstår valfriheten knappast alls som ett problem längre, utan enbart som en positiv utmaning.

Media: DN, SVD, SVT, EX, TV4

(Val)frihetens fiende

I går talade Jonas Sjöstedt i Almedalen. Det var också ett retoriskt skickligt tal. Jag gissar att många av hans anhängare kände sig styrkta av det.

Huvudtemat i Sjöstedts och Vänsterpartiets politik inför valet 2014 verkar komma att bygga på att avskaffa valfriheten inom välfärden. Det gäller all valfrihet till alla alternativ utanför den offentliga sektorn. Det spelar ingen roll om driften sköts av privata företag eller ideella organisationer. För Sjöstedts vänster är själva alternativet något farligt.

De två huvudförslagen från Vänsterpartiet är dels en grundlagsändring som ska "försvåra" försäljningar av offentlig verksamhet, dels ett vinstförbud inom välfärdsområdet. Båda kommer i praktiken innebära att all alternativ drift av välfärdstjänster kommer att omöjliggöras.

Ett försäljningsförbud i grundlagen är ohanterbart för alla privata företagare. Tänk er själva hur det skulle vara att göra upp om en försäljning i januari 2015 och behöva vänta till oktober 2018 (efter nästa val) innan försäljningen kan genomföras. Under denna period kan försäljningens fiender kontinuerligt attackera såväl kommunala politiker som privata företag med negativt bildskapande.

Resultat? Inga sådana affärer kommer att bli gjorda

Och när till och med företrädare för den civila sektorns innersta kärna beskriver behoven av vinst, även för den ideella sektorn, visar det med all tydlighet att vänsterns vinstförbud har udden riktad mot all icke-offentlig välfärdsverksamhet. (Läs exempelvis Ersta Diakoni i Dagens Samhälle)

Resultat? Ingen valfrihet inom förskola, skola, äldreomsorg eller social omsorg.

Att vänsterpartiet har en sådan inställning till alternativ inom välfärd är inte så svårt att förstå. Vänsterns ideologiska kärna finns fortfarande i ett samhällssystem där politikerna vet bättre än medborgarna om vad medborgarna vill ha. Frihet och valfrihet underordnas den politiska processen.

Mer bekymmersamt blir det när såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna mer eller mindre öppet ger stöd till denna kraftiga inskränkning av valfriheten. (Se ex vis SR) Både Socialdemokraternas och Miljöpartiets kongresser har tidigare kört över sina partiledningar när det gäller vinstfrågan. Och nu hänger samma partier på frågan om att omöjliggöra försäljningar.

Det är uppenbart att partiledningarna i båda partierna har bekymmer med sina partier. Och att de använder samma väg att hantera det. Miljöpartiets vänstersväng är uppenbar. Det finns inget i den nationella politiken längre som har drag av det "gamla" oberoende Miljöpartiet. Partiet är idag en av de tydligaste vänsterkrafterna, där statens makt över individerna blir allt mer obegränsat. Valfriheten i välfärden förpassas till sophögen. Arbetslinjen ska avskaffas. EU-skepticismen ökar åter och globaliseringen ses mest som ett hot.

Inom socialdemokratin talar partiledningen med vänsterretorik. Samtidigt är de konkreta förslagen fortfarande få. Partiets förslag om vinstbegränsningar inom välfärden är mest snömos. Frågan är vad som händer när partiets vänsterinriktade gräsrötter kräver genomförande av den politik som framröstats.

Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen. Om ett par timmar kommer Jan Björklund att tala från scenen. Jag hoppas att han även här visar på alternativet till den rädda vänsterrörelse som vill ta ifrån medborgarna deras valfrihet. Jag hoppas att han även här står upp för egenmakten och rätten för varenda individ att själv få bestämma sin vardag och sin morgondag. Jag hoppas att han även här tydligt tar ställning för den förnyelse som svensk välfärd är i så stort behov av, en förändring som välkomnar fler utförare och som skapar tydliga regler istället för att stänga dörrar och förbjuda.

Liberalismen som frihets- och valfrihetsrörelse behövs alltid. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har denna vecka visat att behovet idag är större än vi kanske anat.

Media: DN, EX1, EX2, SVD, SR,

Minskad valfrihet i sossarnas Örebro

Rasmus Persson går ut och berättar om att han kommer att säga upp avtalet med Attendo när det gäller driften av Elgströmska. Skälet, det offentliga, är att Attendo inte levt upp till alla de avtalade krav som uppställts. Kommunen gör årliga utvärderingar av sina boende, och där har Attendo enligt uppgift inte klarat av att uppfylla de extra-kvalitetsinsatser de lovat enligt avtalet. Därför sägs det nu upp.

Är detta det rimliga skälet? Jag tvekar. Ser man på de offentliga kvalitets- och nöjdhetsundersökningarna som finns kring Attendo Elgströmska visar det sig att boendet klarar sig mycket väl.

Eller vad sägs om följande siffror:

 

	Medel	1.	2.	3.	5.	6.	7.	8.	4.
Berggården	76	97	92	93	36	75	75	36	100
Elgströmska huset	77	100	97	84	77	67	65	28	98
Örebro	69	85	78	93	47	49	55	50	93
Diff Elgströmska - Örebro	8	15	19	-9	30	18	10	-22	5

1 = Genomförandeplan
2 = Delaktighet
3 = Utbildning
4 = Personalrörlighet
5= Riskbedömning fall
6 = Riskbedömning trycksår
7 = Riskbedömning undernäring
8 = Läkemedelsgenomgång


Det visar sig alltså att Attendo på 6 av 8 kriterier klarar sig bättre, eller mycket bättre, än genomsnittet av de kommunala boendena. Det finns uppenbarligen inte större kvalitetsbrister hos Attendo än hos kommunen. Så varför då avsluta avtalet?

Än märkligare blir det när man ser undersökningen om hur de boende och anhöriga upplever kvaliteten i boendena. Attendo Elgströmska får 85 % nöjdhet i jämförelse med 69 % nöjdhet hos de kommunala boendena. Och det är kommunen själv som gör undersökningen. Varför då kräva att Attendo ska avslutas? För de äldre vore det enligt denna undersökning bättre om Rasmus Persson valde att lägga fler boenden hos Attendo, än hos kommunen. Och de är väl de äldre som ska vara i fokus?

Det är uppenbart att det är något annat som ligger bakom. Och det som ligger bakom stavas väl "socialdemokraterna" eller "socialdemokraternas kongress". Det var där de hårda orden mot de privata aktörerna inom äldreomsorgen sades. Det var där överorden var lika många som regnet under en normalsvensk sommar. Det var där socialdemokrat efter socialdemokrat gick upp och sade ungefär att "festen är slut" med ett tydligt pekfinger mot de privata.

Socialdemokraternas vänsterflygel vill inte ha några privata aktörer inom skola och äldreomsorg överhuvudtaget. Och denna vänsterflygel är väl representerad bland Örebros socialdemokrater. De fina orden om näringsliv och företagande går inte ihop med den politik partiet för. Och nu blir det övertydligt också inom äldreomsorgen.

Om det hade funnits en tydlig motvikt inom den nuvarande majoriteten hade det kanske ändå fungerat. Men vare sig Rasmus Persson (c) eller Lennart Bondeson (kd) är några valfrihetskramare. Persson har jobbat merparten av sitt politiska liv i majoritetskonstellationer med (s). Och Bondesons politik är mer socialdemokratisk än socialdemokraternas själva (undantaget då vårdnadsbidraget...).

Vare sig Persson eller Bondeson sätter sig upp till försvar för valfriheten. Det är den socialdemokratiska agendan som styr. Då får kvaliteten stå tillbaka för den ideologiska renlärigheten. Då får de gamlas bästa stå tillbaka för oviljan att samverka med privata aktörer. Då blir kommunen norm, valfriheten sätts på undantag och vänsterpolitikerna tror sig veta bättre än örebroarna om vad som är bäst för dem.

Till råga på allt säger nu Persson o Co nej till 56 nya äldreomsorgsplatser i det boende Attendo nu bygger i Rynningeåsen. 56 platser som kunde förbättra kvaliteten för många gamla i Örebro riskerar att stå "tomma" för de mest behövande och istället användas för annat.. För den socialdemokratiska, centerpartistiska och kristdemokratiska vänsterideologins skull....

Media: NA, SR, SVT

Sämre än Sundsvall (inte bara i fotboll)

Idag har jag varit i Sundsvall för att "inviga deras" LOV-arbete. Den 1 oktober 2012 kör man igång bland annat hemtjänsten som en LOV-verksamhet.

LOV-en är en intressant lagstiftning. Mycket enkelt kan man säga att den handlar om att flytta makten, från politikerna till den enskilda äldre, till den enskilda funktionshindrade, till den i behov av social service. Politikernas roll blir att finansiera den tjänst som ska utföras, att skapa ett regelverk kring det, men att sedan låta individen bestämma.

Det finns partier som är emot LOVen. Partier som menar att besluten kring framförallt äldre människors vardag fattas bäst av politiker. Vänsterpartiet är den tydligaste motståndaren. Socialdemokraterna är, som så ofta numera, både mot och för.

I Örebro är det uppenbart att det finns ett starkt politiskt motstånd mot mer valfrihet för fler människor. Socialdemokraterna går i armkrok med Vänsterpartiet. Även om Lena Baastad i kommunfullmäktigedebatten förra veckan sade att hon var för vinster i välfärden (bara de gick att kombinera med kvalitet (som om det vore något problem...)) så kör hon frågan om valfrihet för fler i långbänk. Men hon är tyvärr inte ensam i sin tveksamhet och sin seghet.

När Folkpartiet ledde Örebro kommun var frågan om mer valfrihet uppe för avgörande flera gånger. Vi liberaler ville ha tydligare aktion från kommunens sida. Men såväl Rasmus Persson som Lennart Bondeson tvekade. Deras politik inom valfrihetsområdet har legat närmare Örebros socialdemokrater än liberalerna och deras egna partikamrater nationellt. Så trots idogt liberalt arbete, hann vi inte genomföra det vi menade var självklart, att ge äldre människor ökad makt över sina liv.

Och så står vi där vi står idag. Baastad kanske lovade att LOVen skulle vara genomförd på något område före 2015. Men vilket område, när och hur, återstår att se. Det är illa.

Svensk äldrepolitik har under lång tid karaktäriserats av en socialdemokratiskt präglad kollektivism. Människor som har uppnått en viss ålder (pensionsåldern) har gått från att vara medskapande medborgare till att vara passiva pensionsmottagare. Hela det politiska systemet har handlat om att skapa en passiviserad samhällsklass, de äldre, som tacksamt ska ta emot såväl pension som den service det kommunala vill bistå med.

Men de senaste åren har mycket skett. Framförallt beror det på att äldre människor numera vägrar att se sig som passiva pensionsmottagare. Man är inte gammal och passiv bara för att man fyllt 65 eller 67. Man är inte automatiskt gammal ens när man fyllt 75, 80 eller 85. Åldern sitter numera allt mindre i antalet levda år, utan i hur man mår och känner sig. Allt fler vill jobba efter folkpensionsåldern. Allt fler är aktiva allt längre. Allt fler vill bestämma över sitt liv även när man är gammal och skröplig.

För oss liberaler är den utvecklingen självklar och bra. Vårt politiska uppdrag handlar om att ge fler människor makt över sina egna liv. Vårt politiska uppdrag handlar om att låta politiken hantera det politiken ska göra, men inte mer. Politiken ska aldrig ta över det enskilda ansvaret. Människor, oavsett ålder, växer med ansvar. Ansvarstagande är självklart en plikt, ett krav, men det är också det som gör livet meningsfullt för fler.

När Alliansregeringen, med kristdemokraterna som ansvariga, gett fler äldre människor ökade möjligheter att bestämma över sina liv, borde det vara självklart att också äldre örebroare fick den möjligheten. Varför ska vi som politiker bestämma över sådant vi inte behöver?

När samma partier som bildade koalition Örebro efter valet 2010 tog över makten i Sundsvall, var ett av de första besluten att genomföra LOV-en, att ge fler äldre möjlighet att bestämma mer över sina egna liv. Idag, den 1 oktober 2012, startar hela processen. Det är spännande och bra. Och det har varit intressant att få lyssna till de tjänstemän som lett processen. Hur positivt de äldre (kunderna som man helt riktigt säger i Sundsvall) mött förändringen. Hur positivt det har förändrat den kommunala organistionen. Och hur spännande medarbetare och fack tycker att det är.

Men i Örebro är det långbänken som gäller. Det finns fortfarande en gemensam syn hos de som sitter på bänken, Baastad, Bondeson och Persson, att politiker vet bättre om vilken vardag äldre människor vill ha, än de äldre själva.

Ibland är tyvärr Örebro sämre än Sundsvall. Och inte bara i fotboll...

Visst är det tydligt att Örebro behöver en liberalare ledning.

Lokal liberal utmaning

Allt fler pekar på det sammanpressade politiska läget i Sverige. Det finns två partier som kopierar varandra. Moderaterna säger sig vara det enda arbetarpartiet. Och socialdemokraterna påstår sig vara ett arbetarparti. Även om socialdemokraterna inte kommit med någon egen politik sedan Stefan Löfven tillträdde, låter deras kommentarer till Alliansens politik som ungefär samma.

I förra veckans blogg skrev jag lite om behoven av en ny liberal ekonomisk offensiv. Vi kan inte fortsätta att lägga oss platta för vare sig det ena eller det andra "arbetarpartiets" ekonomiska politik. Det måste finnas en egen liberal agenda, en politik som ser till näringslivets behov, som ser hållbar tillväxt som central och som vill lägga en grund för växande människor.

Nationellt kommer vi liberaler att behöva bli tydligare. Jag menar att det finns en rädsla för att stå upp för liberalismens grundteser. Det finns fortfarande alldeles för många som är uppväxta och formade av den socialdemokratiska tankehegemonin. Fredagens gemensamma artikel från kvinnoförbunden om det socialistiska förslaget om att styra föräldrarnas rätt att hantera föräldraförsäkringen själva är ett typexempel. Denna socialdemokratiska tankehegemoni vilar fortfarande tung över Örebro, en gång den socialdemokratiska kommunsocialismens högborg, och fortfarande en stad som vilar i resterna av 1968.

I den kommunledning vi idag ser, fullständigt styrd av socialdemokraterna, är återgången till det som en gång var övertydlig. Kommunen kan allt, ska göra allt, ta över allt och vara inblandad i allt. Några av alldeles för många exempel:

• Kommunen bildar bolag som ska konkurrera med näringslivet när det gäller byggande och förvaltande av fastigheter. Affärsmässigheten kommer att sättas på undantag. 
• Kommunens bolag kräver att underleverantörer ska genomföra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att komma ifråga. Åter sätts affärsmässigheten ur spel, och såväl skattebetalare som hyresgäster riskerar att få betala dubbelt. Samtidigt försvagas det lokala näringslivet när reglerna skrivs så att bara storföretag kommer ifråga.
• Socialdemokraterna menar att kommunen ska vara med och driva hotell och konferensanläggningar. Istället för att sälja bolag så startar man nya.
• Socialdemokraterna är inte nöjd med att det finns privata energibolag som i princip bygger ett vindkraftverk om dagen. Istället ska man konkurrera med ett kommunalägt vindkraftbolag.
• I de flesta kommuner är kommunala fotbollföreningar ett skämt. Men inte i Örebro. Här vill socialdemokraterna starta en kommunal fotbollförening i Vivalla.
• Valfriheten sätts på undantag, lagen om valfrihetssystem sniglas fram, entreprenörer göre sig inte besvär.
• Istället för strategiska försäljningar av bostadslägenheter, riskerar socialdemokraterna bolagets status eller ställer hyresgästerna inför faktum: Enorma hyreshöjningar eller minskat underhåll.
• Och kommunens ekonomi är mest till besvär. Det finns ingen insikt om behoven av att värna en långsiktigt hållbar ekonomi. Socialdemokraterna räknar med att det alltid finns någon annan som räddar kommunens ekonomiska ställning.

Och så vidare...

Mot detta måste det finnas en alternativ liberal agenda. En sådan agenda handlar både om en liberalare ekonomisk politik och ett starkare värnade av långsiktigt hållbar välfärd. Låt mig exemplifiera ytterligare:

• När socialdemokraterna vill bilda nya kommunala bolag, sätter vi liberaler tilltro till näringslivet. Vi vässar vår upphandling, men låter politiker sköta det offentliga, och det privata sköta näringslivet.
• När socialdemokraterna hävdar att privata bolag ska driva arbetsmarknadspolitik, menar vi liberaler att bäst arbetsmarknad får vi om näringslivet får sköta sig självt. Flest arbeten kommer om vi har starka, fria och växande företag, företag som tjänar pengar och som kan investera i framtiden. Kommunen ska sköta arbetsmarknadspolitiken med skattepengar. Näringslivet driver företag och skapar jobb.
• När socialdemokraterna vill bilda kommunala fotbollföreningar, visar vi liberaler att vi tror på föreningslivet och det civila samhället. Underifrånperspektivet är självklart för oss. Synen på egenmakt likaså. Ett civilsamhälle och ett föreningsliv som styrs av och från kommunen kommer att leda till svagare föreningar och minskat engagemang från örebroarna.
• När socialdemokraterna vill sätta spärrar och gränser för valfriheten, bejakar vi liberaler den. Vi tror på varje människas vilja att göra sina egna livsval, i skolan, som förälder, som gammal eller som anhörig. Valfrihet och mångfald är självklara i vårt Örebro.
• När socialdemokraterna påstår att bara ÖBO kan garantera bra boende, väljer vi liberaler en annan väg. För oss är det mindre viktigt vem som äger lägenheterna, men viktigare att alla lägenheter är bra. För oss är det viktigare att det byggs fler hyresrätter i Örebro, än att det är ÖBO som ska bygga dem. När socialdemokraterna leder ÖBO mot enorma hyreshöjningar eller kraftigt minskat underhåll, vill vi värna hyresgästernas rätt till begränsade hyreshöjningar och fortsatt starkt underhåll.
• För oss liberaler är en långsiktigt hållbar ekonomi alltid grunden för en lika långsiktigt hållbar välfärd. Det innebär att vi värnar en växande, framåtsyftande, förändringsbenägen kommun. Vi vet att Örebro kan bättre. Vi ser Örebros potential, men vi ser också alla de begränsningar årtionden av socialdemokratiskt styre satt kring kommunen.

Idag presenterades åter Svenskt Näringslivs mätning över läget i näringslivsklimatet i landets 290 kommuner. Örebro parkerar fortfarande på 122 plats. Det är dåligt. Det tyngsta skälet är att Örebro hittills inte haft politiker som förstått sig på näringslivets villkor. Det senaste årets återgång till socialdemokratisk kommunsocialism riskerar att försämra läget ytterligare. Men det beror också på ett näringsliv som har alldeles för många företrädare som insocialiserats i socialdemokraternas tankebanor.

Örebro skulle behöva ett friare näringsliv, ett näringsliv med företrädare som vågade ryta till mot kommunen. Istället har vi alldeles för ofta näringslivsföreträdare som tror att framtiden ligger i att hålla god min i elakt spel och spela på politikernas villkor. Och historiskt har de sannolikt gjort rätt. Vänskap med rätt socialdemokrater öppnade dörrar till framgång.

Örebro behöver ett starkare näringsliv för jobb och framtid. Örebro behöver bli liberalare för att lägga grunden till detta starkare näringsliv, för jobb och framtid. Örebro behöver ett starkare Folkparti.

Media: AB, SVD, NA, EX,

Vivalla vårdcentral

Ser att Carema ska ta över Vivalla vårdcentral. De köper den av det bolag som hittills ägt den. Är det bra, eller?

De som kommenterat på na.se är naturligtvis upprörda. Nu kommer riskkapitalisterna in och förstör, eller?

Och socialdemokraterna och vänsterpartisterna kritiserar systemet. Det hade varit mycket bättre om landstinget själva fått sköta alla vårdcentraler, eller?

Och hur var det förut, när landstinget ägde Vivalla vårdcentral? Fungerade den bra, med fast anställda läkare på alla tjänster, eller?

Det finns många tankar kring hur valfrihetsreformen som ligger till grund för Caremas köp är upplagd. Det finns säkert förbättringsområden, som inom alla områden. Men det finns en del som talar för att det som nu sker är bättre för främst alla de som behöver en snabb och bra tillgång till vårdcentraler.

Sedan Alliansregeringen öppnade för andra ägare till vårdcentraler har mer än 200 nya vårdcentraler öppnats i Sverige. Men i tre landsting har ingen nyetablering skett. Ett av dessa är Örebro. Här har socialdemokraterna benhårt hållit fast vid att landstinget självt ska göra så mycket som möjligt. Det är inte bra för någon.

Flera landstingsägda vårdcentraler har idag stora problem med tillgång till läkare. Stafettläkarna som hyrs in kostar enorma pengar och skapar dålig kontinuitet för de patienter som behöver dem bäst. De privata har inte samma problem. Är det då bättre  att landstinget äger en dligt fungerande vårdcentral än att Carema äger en vårdcentral som fungerar bra?

Om örebroarna hade fått samma chans som de flesta andra svenskar att få en ökad valfrihet till primärvården, hade det inneburit att vi haft flera helt nya vårdcentraler som hade servat oss. Fler hade kunnat få snabb tillgång till den vård de flesta av oss behöver. Men socialdemokraternas dogmatiska nej-sägande har stoppat denna utveckling. För dem är privata vårdcentraler ett rött skynke, oavsett om det skulle innebära en bättre vård för örebroarna.

Runt om i landet fungerar de nya, privata vårdcentralerna bra. Farhågorna med att de skulle välja bort vissa patienter har kommit på skam. Denna maktförskjutning från politiker till medborgarna har varit en vinstlott för alla. Men inte för örebroarna. Vi har hittills inte fått vara med.

Örebro läns landsting har aldrig haft någon annan majoritet än socialdemokraterna. Örebrolandstinget arbetar fortfarande aktivt mot förändring och förnyelse, mot valfrihet och öppenhet. Dogmatisk tro att landstinget alltid gör allt bäst, dominerar.

Det liberala alternativet är självklart annorlunda. Lämna över makten till örebroarna. Ge oss fler vårdcentraler, oavsett om de är privata eller landstingsägda, och styr med hjälp av uppföljning och kvalitet istället för med förlegade politiska ideologier. Det kan aldrig vara organisationen som ska styra tillgången till vård. Det måste alltid vara patientens behov som sätts i centrum.

Sjukvården står inför enorma utmaningar i framtiden. Vi ska hantera de många som kommer att bli ännu äldre än idag. Vi kommer att behöva hantera en teknisk och medicinsk utveckling som gör det möjligt att bota, läka eller lindra allt fler skador och sjukdomar, men ofta till höga kostnader. Vi kommer att möta människor som är vana att bli behandlade som individer och som inte kommer att acceptera att bli intvingade i en norm som sätts av någon politiker i någon osynlig nämnde. Att i detta läge ständigt säga nej till förnyelse, valfrihet och alternativa driftsformer är en av socialdemokraternas många återvändsgator.

Media: NA1, NA2, SRÖrebro1, SRÖrebro2, SVT Tvärsnytt

Till (val)frihetens försvar

Våga stå upp för valfriheten.

Hösten innebar en ökenvandring för många av oss som tror på en större valfrihet för fler. Problemen baserades delvis på en ren faktabakgrund. Men fakta övertolkades av såväl politiker med en annan agenda, som av media.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, rapport kring effektiviteten av konkurrensutsättning var på flera sätt startskottet. Men redan före detta hände hade diskussionen om fristående förskolor och skolor startat. Våra motståndare var tydliga och hade en klar agenda. Alternativ inom skolan skapade problem. Det handlade såväl om kunskaper som om integration. Deras lösning var ibland underförstådd men alltid självklar – det offentliga klarar saken bättre. Återkommunalisera. Återförstatliga.

Och sedan kom hösten. Och Carema. Och diskussionen om huruvida det överhuvudtaget skulle få finnas privata alternativ inom äldreomsorgen blev naturlig. Jag har diskuterat detta i flera tidigare bloggar och diskussioner. Dels om det oacceptabla i att ett bolag hanterar åldrande människor på det sätt Carema gjort. Men också försökt bredda och fördjupa diskussionen. Pekat på bland annat det som hänt i Kumla. Visat på att Carema och andra privata aktörer på andra boenden lyft en verksamhet som i kommunal regi inte fungerat. Men det mediala genomslaget för att bredda och fördjupa diskussionen har varit ringa, för att inte säga noll.

Det nuvarande läget är att alternativa utförare inom såväl förskola, skola och äldreomsorg är något som är rätt att ifrågasätta. Vänsterpolitiker talar med förakt i rösten om hemska "riskkapitalbolag som priofiterar på våra äldre" och om att "man kan köpa skolor på Blocket". Vänsterpartiet är tydliga i sitt alternativ. Återförstatliga. Återkommunalisera. Socialdemokraterna är nästan lika tydliga i sin retorik, men lägger inga alternativa förslag. Deras agenda är tydlig - populistisk retorik följs inte upp av konkreta förslag.

Tyvärr är de liberala rösterna svaga i försvaret av valfriheten. Eller kanske är det så att de inte tillåts höras. Det finns en mainstreamad politikdebatt i Sverige där bara en åsikt i taget får plats. Och nu handlar det om att det privata är dåligt, och att det offentliga är bättre.

Men om man ska gå tillbaka till SNS rapport säger den inte så. Det finns inget som talar för att det offentliga skulle vara bättre än det privata. Men det finns inget som säger det motsatta heller. Det finns helt enkelt för lite kunskap.

• Sannolikt behövs det en förändring kring hur vi ser på privat ägande av offentligt finansierade tjänster. Sannolikt behövs det en förändring i hur vi arbetar med upphandling, utvärdering och uppföljning av offentligt finansierade tjänster, oavsett om de drivs offentligt, privat eller civilt.
• Sannolikt behövs det en förändring av flera olika lagar och regelverk kring såväl äldreomsorg som skola.
• Sannolikt behövs det en diskussion om valfrihetens gränser.

Men det krävs också ett kraftfullt försvar för valfriheten. En utveckling där allt fler människor blir starka individer krävs mindre politisk styrning av vem som får välja vad. En ökad egenmakt skapar också starkare individer och större möjlighet till utveckling.

För vad är alternativet? Vem vill tillbaka till 1970-talet då politiker bestämde allt? Då du själv inte kunde bestämma vilken skola ditt barn skulle gå i. Då du själv inte fick bestämma vilket äldreboende dina föräldrar skulle få vård och omsorg hos? Då någon annan bestämde vilken offentlig service du var berättigad till och vem som skulle ge den till dig.

Det är enkelt att ha en populistisk retorik kring de problem valfriheten skapar. För den skapar problem och utmaningar. Men det är uppenbart att de som kommer med denna populistiska retorik sällan klarar av att ge ett lika populistiskt alternativ. För de vet att de flesta människor vill välja förskola, vill välja skola och vill välja vem som ska ge dem omsorg och vård under livets slut.

Liberalism är frihetsrörelsen. Och vi måste alltid bära med oss att friheten är ett mycket större begrepp än valfrihet. Men valfriheten är en av frihetens byggstenar. Därför måste vi liberaler försvara valfrihetssystemen, vara tydliga i att valfriheten också skapar utmaningar och lägga förslag som möter utmaningarna, utan att begränsa vare sig valfrihet eller frihet.

Media: DN, SVD, 

Självklar valfrihet

Under det senaste året har valfriheten inom såväl skolområdet som äldreomsorgsområdet ifrågasatts. Det är i grunden bra. Varje system måste ständigt prövas för att se vilka förändringar som måste göras.

Men slutsatserna av detta ifrågasättande blir ibland märkliga. De politiska undertonerna skymmer alldeles för ofta själva valfriheten och dess konsekvenser.

Idag är det lätt att säga att vi ska förbjuda riskkapitalister inom äldreomsorgen. Forskare kan peka på avhandlingar från 1980-talets USA som hävdar att det är bra med valfrihet inom tekniska områden, men svårt inom servicesektorn. Problemet är bara att världen förändrats, och kommer att förändras.

Jämför vi hur äldreomsorgen i Sverige såg ut 1980 eller 1990 med hur den ser ut idag är skillnaden enorm. Då - i den politiskt styrda ofrihetens tid - vann Bengt Westerberg ett val åt Folkpartiet för att han krävde eget rum på långvården. Idag finns inte långvården. Idag finns knappt delade rum inom äldreomsorgen. Idag finns ett helt annat tänkande kring individernas rätt, kring hur en gammal människa har rätt att behandlas, än vad som fanns då. Valfriheten och individualiseringen har ökat, såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata sektorn.

Sannolikt hade individualiseringen kommit även i ett system utan alternativa utförare, men utvecklingen hade lika sannolikt gått långsammare.

Än intressantare blir frågeställningarna kring valfriheten inom äldreomsorgen när man ser framåt några år. Då kommer allt fler gamla att bli ännu äldre, och behoven av en tid av stöd från det offentliga genom vård, omsorg eller en kombination av de båda, kommer att öka. Denna demografiska utmaning kommer att ställa hela den offentliga finansieringen av välfärden inför ännu oprövade vägval.

Sveriges Kommuner och Landsting har underaökt välfärdens långsiktiga finansiering. Den visar att om vi stannar kvalitetsutvecklingen vid dagens nivå, så kommer vi att klara finansieringen. Men är det någon som tror att 40-talisterna kommer att nöja sig med det? De är ju redan idag missnöjda med omsorgen om sina nu åldriga föräldrar... Det innebär att vi måste söka nya vägar att finansiera livsnödvändig vård och omsorg, och andra vägar att finansiera lika nödvändig service utanför den livsnödvändiga vården och omsorgen.

Kan man klara det i ett system där en finansiär också är den enda utföraren? Knappast. Framtidens äldreomsorg tillhör mångfalden. E mångfald av utförare. En mångfald av alternativ. En mångfald av innehåll. En mångfald av kvalitet. En mångfald av lösningar på en mångfald av utmaningar.

Dagens diskussion kring valfrihet kan inte enbart baseras på forskningsresultat baserade på en helt annan situation. Den kan inte heller baseras på dagens situation. Och knappast på en utopisk bild målad av media och mediala politiker. Den bild att det inte finns några problem inom offentligt driven service som målas upp från vänsterhåll är felaktig. Båda de stora kommunala välfärdssystemen, skolan och äldreomsorgen, står inför stora utmaningar i framtiden. Ökade krav på bättre kvalitet och ökad individualisering är ett par av dessa.

Dagens diskussion måste ta sitt avstamp i morgondagens utmaningar. Då är valfriheten inte bara en möjlighet. Då är valfriheten självklar.

Media: DN1, DN2, SVD1, E24-1, SVT1, SVT2, SVT3, Expr1

Vetenskapens irrgångar

I måndags träffade jag Ragnar. Han är 92 år och var med på ett Folkpartimöte. Mötet handlade om hur vi jobbat i partiet främst med omvalet 2011 men var också ett avstamp inför valet 2014. Ragnar berättade att han brukar skjutsa sin bror till sjukhuset då och då. Brorsan är 101...

Den som ser och pratar med Ragnar tror nog att man pratar med en pigg 70-åring som valt att inte åldras.

Den bilden, och flera liknande, bär jag med mig när jag funderar kring äldrepolitik och den utmaning vi står för idag, när allt fler blir allt äldre. Men jag bär också med mig andra bilder. Som den av kvinnan som drygt 70 år gammal har massor av sjukdomar som begränsar hennes liv och livsglädje, men där hon ändå kämpar varenda dag och på något sätt ändå hittar smulorna av glädje och låter dem lysa upp dagen.

Eller den av mannen, också drygt 70, som glömsk av alzheimer gjorde av med familjens sparade pengar innan någon hann inse hur illa det var.

Eller...

Det finns miljoner äldre människor. Varenda en är en individ. Varenda en har ett eget livsöde och en egen framtid. Varenda en är ett original, omöjligt att vare sig kopiera eller kollektivisera.

Det är i det perspektivet jag läser debattartikeln i gårdagens DN. Där tre forskare finner att så många som drygt hälften av de som är över 77 år inte klarar av den valfrihet vi politiker vill påtvinga dem. Så här avslutas artikeln:

Det är dock uppenbart att den marknadsekonomiska modell som fungerar för tandkräm och restauranger inte på samma sätt kan fungera för äldreomsorgen. Valfrihet skall finnas också för de allra äldsta och svagaste. Men vi är kritiska till den övertro som verkar finnas från politiskt håll att ökad valfrihet automatiskt skulle höja kvaliteten.

Det finns många problem med denna artikel.

Vilken människosyn har författarna? Hälften av alla 77-åringar klarar inte av att göra de val vi vill att de ska klara. Men hälften klarar det. Ska då den hälft som inte klarar det bli normen? Eller ska vi individualisera även kraven på valfrihet så att den som kan och vill välja, också får det, medan den som inte kan, inte heller ska behöva?

Det sannolika är att man med forskning skulle kunna komma till samma resultat även vad gäller andra åldersgrupper. Hur många 60-åringar klarar inte av de val som behöver göras? Hur många 25-åringar klarar inte av att förstå vad som står på en medicinförpackning, även om de kan stava sig igenom texten?

Hur många barnfamiljer är det som uppenbarligen inte förstår sitt eget bästa, som köper cola och pizza och förstör både föräldrarnas och barnens hälsa, när vetenskapen säger att vi borde äta morötter och viltkött?

Är det just att det är drygt hälften av de undersökta som inte klarar testen som är det avgörande för att omyndigförklara en miljon människor? Är det rätt gräns, rent vetenskapligt? Borde den kanske sättas högre, med mer valfrihet som följd? Eller kanske lägre, eftersom det är uppenbart att inte ens 20-, 30-, och 40-åringar alla gånger förstår vilka val de rent vetenskapligt borde göra?

Har någon rätt, vare sig om man är forskare eller politiker, att träda in som ställföreträdande livskonsult. En konsult som tar över din beslutanderätt och bestämmer vad som är bäst för dig i alla lägen, eftersom du uppenbart inte klarar av att göra de rationella och vetenskapligt korrekta valen?

OK - jag inser att jag sannolikt övertolkar artikelförfattarnas tanke med sin artikel. Men den är ett otroligt tydligt exempel på två saker, som båda har med politik att göra:

Den ena är den tydliga kollektiviseringen av åldrandet. Det ska finnas en generell politik för alla. I detta fall alla över 77 år, eftersom så många inte klarar av valfriheten. Detta är traditionell vänsterpolitik, företrädd in i det längsta av såväl socialdemokrater och socialister. För en liberal är det en orimlig hållning. Det spelar ingen roll om du är 27 eller 77. Du är individ i alla fall. Du ska tillåtas skapa din egen framtid i så stor utsträckning som möjligt, oavsett ålder. Och det offentligas uppdrag blir då inte att likrikta politiken utifrån den sårbarastes villkor, utan att finna system som stödjer och lyfter de sårbaraste, som hjälper med val som inte individen förmår göra, men som samtidigt ger de starkare frihet att fortsätta forma sina liv.

Den andra är synen på vetenskap. Vi lever i en samtid där forskning och vetenskap har blivit den nya religionen. Allt kan och allt ska förklaras vetenskapligt. Men det är inte sant, eller snarare - bilden behöver kompletteras.

Vetenskap utan en överton, eller en grund, av moral, etik och dogmer, kan lika gärna skapa klusterbomber, datavirus eller klonade människor, som ambulanser, facebook eller ett nytt penicillin. Vetenskapen i sig är vare sig ond eller god, eller kanske snarare både ond och god. Vetenskapliga upptäckter kan och kommer att användas i både sämre och bättre syften.

Jag är säker på att de tre forskarna hade ett ärligt menat gott uppsåt med sin artikel. De ville visa på vilka bekymmer en ökad valfrihet kan få för många äldre som inte klarar av att göra rationella val. Men deras artikel kan, och kommer, att användas också av dem som vill se ett annat samhälle. Ett samhälle där individens rätt trycks tillbaka och där kollektivets intressen flyttas fram på andra individers bekostnad.

För mig som liberal blir därför reaktionen stark och tydlig:

Vi måste fortsätta att arbeta för varje människas rätt att vara individ, med individuella fri-, rättig- och skyldigheter, ända fram till vår sista livsdag.
Och vi måste bli ännu bättre på att finna individuella lösningar för de människor som inte klarar av att ta det ansvar vi tycker är självklart. Valfrihetssamhället måste ha en gräddfil för de som är så sårbara att de inte klarar av att göra nödvändiga val i livet.

Media: DN, SVD1,

Valfrihet

Allt mer talar för att valet 2014 i Sverige i allmänhet och i Örebro i synnerhet kommer att bli ett val mellan en liberal utveckling av Sverige, på frihetens och valfrihetens grund och en socialdemokrati på väg att rutscha in i den gamla kommunsocialistiska traditionen där vare sig frihet eller valfrihet betonas speciellt.

I Örebro har vi länge fått dras med en socialdemokrati som varit betydligt mindre för frihet och valfrihet än sitt moderparti. Men istället för att de lokala socialdemokraterna moderniseras, så verkar moderpartiet örebroiseras. Det är en vänstersväng av sällan skådat slag som inletts.

I Örebro blir det tydligt både i det lilla och i det stora. Som i tisdags då förmyndarpartiet socialdemokraterna drev igenom att alla anställda med tvång skulle förbjudas röka under arbetstid. Det handlar såväl om de som går ute i skogen hela dagen och röjer träd, som de som vårdar barn eller äldre. Det är strängt förbjudet. Vad nästa steg kommer att innebära är oklart. Är det lukten som är problemet?  Blir då nästa steg illaluktande parfym? Eller snus? Ska vi ha hygieniska kontroller för att skapa en nivå för acceptabel svettlukt?

Eller är det att rökarna använder arbetstid att röka? Vilka övriga kontroller vill socialdemokraterna och deras stödpartier införa? Hur långa och många kaffepauser får man ta? Är det acceptabelt att stå på Rådhustrappan en stund och njuta av solen? Hur lång är socialistiskt acceptabelt för en enskild stund på det lilla rummet med hjärta på?

Eller är det hälsan? Kommer kommunen då också att förbjuda kakor och andra sötsaker? Kommer man att gå igenom vilka produkter som säljs på kommunens caféer eller som tas med av anställda till kaffet i fikarummet så de inte innehåller transfetter, spår av nötter eller annat skadligt? Är det acceptabelt att bjuda på en punschpralin, denna alkoholhaltiga godsak?

Jag har aldrig rökt, aldrig tagit ett bloss, men ändå ställer jag mig frågan vart kommunen är på väg.

Och det handlar om de stora frågorna. Den nuvarande kommunledningen öser ut pengar till allt och alla. Kommunen ska göra mer av allt. Starta bolag. Driva föreningscentra. Konkurrera bort friskolor.

Det är nog så att en av de politiska topparna i partiet, Peter Dahlgren, sätter fingret på spiken när han på sin twitter idag skriver: Trött på SKLs Dagens Samhälle: Mer konkurrens. Mer privatiseringar. Mer avregleringar. Sluta skicka - det ger mig ingenting. Klarare kan väl vänstersvängen knappast bli. Mindre frihet. Mindre valfrihet. Mindre framtid.

Till skillnad från socialdemokraterna går Folkpartiet motsatt väg. För oss handlar det om att göra människor myndiga, självständiga, möjlighetsmänniskor. Det handlar om att skapa egenmakt, egenförmåga och egenvilja. Det handlar om att skapa ett samhälle som stöttar men inte tar över. Det handlar om att ge varje människa frihet att forma sitt eget liv. Det handlar också om att minska den politiska makten över vanligt folks vardag.

Är man människa som gammal?

När slutar du att vara individ? När övergår du från att vara människa till att vara något annat?

Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.

Men verkligheten har delvis varit annorlunda.

Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.

För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.

Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?

Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.

Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.

Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.

Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.

Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:

Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.

Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.

Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?

Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.

Media: SVD