Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.
Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?
Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.
SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.
Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.
Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.
Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?
I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?
Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.
Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.
"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"
Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?
Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.
"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"
Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?
Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).
Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?
Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?
Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?
Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.
Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.
Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett kollektivism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kollektivism. Visa alla inlägg
2016-09-29
2015-10-28
Holistisk eller mekanisk flyktingpolitik
Jag läser Daniel Suhonen i Dagens Samhälle. En av de tydligaste vänsterdebattörerna i Sverige idag. Jag gillar hans sätt att argumentera även om, eller kanske tack vare, att vi knappast tycker lika i något. Men Sverige och demokratin behöver människor som klarar av en debatt som inte bara består av kampanjpamfletter och personangrepp.
Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.
Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...
Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.
Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.
Kolla längst upp i högra hörnet. Där finns Sverige. Och kolla längst ner i vänstra hörnet. Där finns alla stater som vi nu tar emot flyktingar från.
Vad kommer detta att innebära?
Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.
Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?
Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.
Och värderingar byter vi inte som pyjamas.
Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?
Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.
Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...
Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?
Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.
Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.
Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.
Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...
Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.
Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.
Vad kommer detta att innebära?
Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.
Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?
Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.
Och värderingar byter vi inte som pyjamas.
Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?
Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.
Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...
Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?
Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.
Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.
2013-10-09
Från WE till ME till ...
Idag höll jag föredrag på Rotary. Tillsammans med min vän och medarbetare Jerker. Vi pratade om det civila samhället, de medlemslösa föreningarna med tonvikt på partierna, och om det är en fara för demokratin.
De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men jag tror inte på det. Istället handlar det om att skapa en ny framtid, att lösa morgondagens utmaningar med morgondagens lösningar. Vi ska inte gå från WE till ME och tillbaka till WE igen. Min egen bild av den förändring vi behöver göra ser istället ut så här:
Och för mig som socialliberal, frisinnad, med fötterna i den liberala svenska frikyrkoliberalismen, är en sådan förändring av funderingar och tankesätt nödvändig.
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
2013-03-27
Individperspektiv
Jag gjorde ett val för ett drygt år sedan vad gäller min blogg. Från att ha skrivit både om det lokala och det nationella, har jag bara skrivit om det lokala. För bloggen har det inneburit något färre läsare, samtidigt som reaktionerna på bloggen blivit fler via de kanaler som den läses genom.
Men idag tänker jag ta avstampet i det nationella.
Jasenko Selimovic (fp) skriver idag en helt lysande text i DN som svar på Jonas Hassam Kemiris brev till justitieministern. Jonas Hassan Kemiris text var ett gediget verk, ett öppet brev som hade och nådde sitt syfte. Omöjligt att svara på för justitieministern. Omöjligt att bemöta för henne som svensk överhet.
Men idag överträffades Jonas Hassan Kemiri av statssekreteraren, tidigare teaterchefen och folkpartisten Jasenko Selimovic. Han skriver en lysande text, såväl innehållmässigt som språkligt. Det finns ett flyt i både tanke och ord som imponerar enormt. Och så finns det ideologiska grunden, den liberala individualismen, som en blåklintsblå tråd genom hela resonemanget.
När Jonas Hassan Kemiri blir en del av kollektivet, grupperar ihop människor och passiviserar dem i det oundvikliga utanförskapet, eller i den lika oundvikliga dolda rasismen, lyfter Jasenko Selimovic individen, låter inte det oundvikliga ödet styra vare sig de invandrade eller de infödda, och öppnar hela artikeln igenom dörrar till den möjliga framtiden.
Det är retorik. Det är politik. Det är lysande.
Sällan har det liberala samhällets grundvalar pekats ut på ett så tydligt sätt i någon fråga som Jasenko Selimovics. Sällan har de liberala idéerna brutits så tydligt mot den förhärskande socialdemokratiska kollektivismen. Sällan har den liberala framtidsoptimismen framstått som så nödvändig för ett samhälle, som just idag.
Jasenko Selimovics artikel har både ett nationellt och ett universellt tema. Men som lokal politiker finns beröringspunkterna också i min vardag, i den lokala politiken, i de val och de prioriteringar som görs i Örebro, idag, här och nu. Och skillnaderna är lika tydliga.
Vi har en majoritet, där de styrande socialdemokraterna kollektiviserar örebroarna. Här finns (exempelvis) Vivallaborna, de som är utanför, de som behöver hjälpas av de styrande. Vivallabornas egna föreningar duger inte. Vivallabornas egna initiativ duger inte. De är ju utanför... Majoriteten kollektiviserar, passiviserar, likriktar. Deras budskap till dem blir: Ni klarar det aldrig själva. Ni måste ha hjälp av oss.
Och så finns vi liberaler. Vi som ser Vivallaborna (exempelvis) som individer med egen vilja, egna förmågor, egna livsval och egna möjligheter. Där politiken blir stöttande, utan att ta över det egna ansvaret. Där ansvaret alltid är individuellt, men där individerna samverkar utifrån sina egna bevekelsegrunder. Vårt budskap till dem blir: Ni kommer att klara det. Framtiden ligger i era händer. Vi ger er bara de förutsättningar ni behöver.
Nyss fick jag den första kallelsen till Västerporten ABs styrelse. Kan läsa i affärsplanen att bolaget hela tiden ska ställa följande frågor till sig själv:
Men idag tänker jag ta avstampet i det nationella.
Jasenko Selimovic (fp) skriver idag en helt lysande text i DN som svar på Jonas Hassam Kemiris brev till justitieministern. Jonas Hassan Kemiris text var ett gediget verk, ett öppet brev som hade och nådde sitt syfte. Omöjligt att svara på för justitieministern. Omöjligt att bemöta för henne som svensk överhet.
Men idag överträffades Jonas Hassan Kemiri av statssekreteraren, tidigare teaterchefen och folkpartisten Jasenko Selimovic. Han skriver en lysande text, såväl innehållmässigt som språkligt. Det finns ett flyt i både tanke och ord som imponerar enormt. Och så finns det ideologiska grunden, den liberala individualismen, som en blåklintsblå tråd genom hela resonemanget.
När Jonas Hassan Kemiri blir en del av kollektivet, grupperar ihop människor och passiviserar dem i det oundvikliga utanförskapet, eller i den lika oundvikliga dolda rasismen, lyfter Jasenko Selimovic individen, låter inte det oundvikliga ödet styra vare sig de invandrade eller de infödda, och öppnar hela artikeln igenom dörrar till den möjliga framtiden.
Det är retorik. Det är politik. Det är lysande.
Sällan har det liberala samhällets grundvalar pekats ut på ett så tydligt sätt i någon fråga som Jasenko Selimovics. Sällan har de liberala idéerna brutits så tydligt mot den förhärskande socialdemokratiska kollektivismen. Sällan har den liberala framtidsoptimismen framstått som så nödvändig för ett samhälle, som just idag.
Jasenko Selimovics artikel har både ett nationellt och ett universellt tema. Men som lokal politiker finns beröringspunkterna också i min vardag, i den lokala politiken, i de val och de prioriteringar som görs i Örebro, idag, här och nu. Och skillnaderna är lika tydliga.
Vi har en majoritet, där de styrande socialdemokraterna kollektiviserar örebroarna. Här finns (exempelvis) Vivallaborna, de som är utanför, de som behöver hjälpas av de styrande. Vivallabornas egna föreningar duger inte. Vivallabornas egna initiativ duger inte. De är ju utanför... Majoriteten kollektiviserar, passiviserar, likriktar. Deras budskap till dem blir: Ni klarar det aldrig själva. Ni måste ha hjälp av oss.
Och så finns vi liberaler. Vi som ser Vivallaborna (exempelvis) som individer med egen vilja, egna förmågor, egna livsval och egna möjligheter. Där politiken blir stöttande, utan att ta över det egna ansvaret. Där ansvaret alltid är individuellt, men där individerna samverkar utifrån sina egna bevekelsegrunder. Vårt budskap till dem blir: Ni kommer att klara det. Framtiden ligger i era händer. Vi ger er bara de förutsättningar ni behöver.
Nyss fick jag den första kallelsen till Västerporten ABs styrelse. Kan läsa i affärsplanen att bolaget hela tiden ska ställa följande frågor till sig själv:
*Gör vi en god affär?
*Skapas nya jobb och arbetsplatser?
*Stärks stadsdelen?
*Finns det andra intressenter/aktörer?
Rangordningen är tydlig, först i sista hand kommer frågan om någon annan också kan få vara med... Och tydligare kan det knappast bli när någon vill visa på skillnaderna mellan en kollektivistisk socialistisk bolagspolitik, och en liberal politik för individernas egenmakt och ökad demokrati.
Det behövs fler som Jasenko Selimovic. Människor som vågar stå upp för individen, för egenmakten, för liberalismen och för möjligheterna, även när kollektivismens vänstervindar viner utanför knutarna.
Media: DN
*Stärks stadsdelen?
*Finns det andra intressenter/aktörer?
Rangordningen är tydlig, först i sista hand kommer frågan om någon annan också kan få vara med... Och tydligare kan det knappast bli när någon vill visa på skillnaderna mellan en kollektivistisk socialistisk bolagspolitik, och en liberal politik för individernas egenmakt och ökad demokrati.
Det behövs fler som Jasenko Selimovic. Människor som vågar stå upp för individen, för egenmakten, för liberalismen och för möjligheterna, även när kollektivismens vänstervindar viner utanför knutarna.
Media: DN
2011-12-19
Myternas makt
Läser med intresse såväl insändare som kommentarer på Nerikes Allehandas "Svara direkt-insändare". Man kan lugnt säga att de flesta kommentatorer är rätt negativa till friskolor. Det andas nästan 1968-rörelse igen. All makt åt det offentliga, ungefär.
Till viss del kanske detta handlar om just Örebro, denna stad och kommun som fortfarande är en rest av det socialdemokratiska 1970-talet. Då kommunen kunde och skulle göra allt. Då det offentliga stod för allt gott. Då det politiskt styrda var normen.
På 1990-talet förändrades Sverige. Merparten skedde då socialdemokraterna styrde. Friskolor. Alternativa utförare inom omsorgen. Ökad valfrihet. Men i Örebro kom inte socialdemokraterna ur 68-rörelsen. Man sade nej till alla friskolor som ville öka valfriheten. Man sade nej till alla alternativa utförare inom omsorgsverksamheten. Socialdemokratisk politik i Örebro har länge varit totalt tillbakablickande och nej-sägande. Samtidigt har man byggt vidare på sina myter. Myter som alldeles för ofta spillt över på såväl andra partier som på örebroare.
Här finns myterna om det onda näringslivet. Det spelar ingen roll om det är friskolor, äldreboenden eller hyresvärdar. När det privata näringslivet konkurrerar med det offentliga, är det privata näringslivet något ont. När några få av ÖBOs lägenheter skulle säljas, blev mytbildningen enorm. Alla privata fastighetsägare målades ut som bolag och människor som bara ville suga ur hyresgästerna pengar och inte brydde sig om kvalitet. (Att socialdemokraterna sedan själv, efter valet, kräver rekordartade hyreshöjningar hör liksom bara till spelet)
Och sedan denna mytbildning kring såväl alternativ inom skola och äldreomsorg. Överorden kring äldreomsorgen, efter Carema-skandalen, är enorma. Det låter även här som om alla alternativa utförare bara är ute efter vinst. Till och med när det privat drivna äldreboendet, Berggården som drivs av Attendo, får bäst betyg ska det ändå återoffentligiseras. Här driver nu såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet denna politik. Frågan är när socialdemokraterna hänger på?
Och nu en insändare om friskolor. Baserad på en tendensiös TV-serie med rätt många fel, låter insändarskribenten det stå oemotsagt att "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko". Är det en sanning? Knappast. Jag gissar att de flesta av oss föräldrar som haft våra barn på fristående skolor tycker att vi gjort ett aktivt val, och att våra barn fått en bra skolgång, ofta bättre än på de kommunala alternativen.
Insändarskribenten, liksom TV-producenten, har en rätt skrämmande bild av föräldrar. Vi som låter våra barn gå i så dåliga skolor och tillåter "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko" att förvägra våra barn en bra skolgång kan väl knappast ens tillåtas vara föräldrar?
Denna mytbildning kring de svenska friskolorna har en mycket tydlig politisk vinkling. De vänstersocialistiska krafterna ser en maktbas erodera. Mindre offentlig sektor, mindre politisk makt.
Det liberala alternativet är betydligt tydligare och rakare. Vi säger ja till frihet. Vi säger ja till valfrihet. Vi säger ja till egenmakt. Vi bejakar föräldrarnas, elevernas, de anhörigas, de äldres rätt till såväl frihet som valfrihet. Vi tror på individerna och deras möjligheter att ta ansvar för såväl sig själva, som sina närmaste och vara en del av samhällsbygget. Det gamla socialistiska tankesättet, att politiker på något sätt var bättre att fatta beslut åt andra, tillhör en förgången tid.
Men vi liberaler är också noga med att skattepengar ska användas varsamt. Vi är medvetna om att skatteintäkterna inte är något vi politiker kan göra vad vi vill med. De är bara ett lån från medborgarna. Därför måste vi hela tiden sträva efter att använda dem så effektivt som möjligt. Det handlar alltid om bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga kostnad.
Ett sådant resonemang kommer att innebära mer av uppföljning, utvärdering och återkoppling. Det kommer att bli mer granskning från statens sida vad gäller såväl förskolor, skolor som äldreomsorg. Det kommer att bli tydligare krav på att uppfylla kvalitetskraven, annars blir det viten och/eller vinstförbud. Det är elevernas, barnens och de äldres service som ska fyllas med högsta möjliga kvalitet.
Det är sannolikt få som egentligen tror på det som insändaren och många kommentatorer verkar mena. Att Sverige skulle gå åter till den tid som fanns före valfriheten, före individualiseringen. Det är nog få som vill ha det politikerstyrda Sverige åter. När du hänvisades till en skola, utan valmöjlighet. När dina barn bara hade ett dagis att välja på. När du som äldre fick vara glad då du blev hänvisad till enbart ett äldreboende.
Kollektivism är ingen framtidsväg. Liberalism är det sannerligen.
(För den som vill fundera mer över kvalitet, kostnader och valfrihet rekommenderas Sveriges Kommuner och Landstings öppna jämförelser. De finns inom många områden och kan hämtas här, efter något klickande.)
Media: SVT, DN1, DN2, SVD, NA
Till viss del kanske detta handlar om just Örebro, denna stad och kommun som fortfarande är en rest av det socialdemokratiska 1970-talet. Då kommunen kunde och skulle göra allt. Då det offentliga stod för allt gott. Då det politiskt styrda var normen.
På 1990-talet förändrades Sverige. Merparten skedde då socialdemokraterna styrde. Friskolor. Alternativa utförare inom omsorgen. Ökad valfrihet. Men i Örebro kom inte socialdemokraterna ur 68-rörelsen. Man sade nej till alla friskolor som ville öka valfriheten. Man sade nej till alla alternativa utförare inom omsorgsverksamheten. Socialdemokratisk politik i Örebro har länge varit totalt tillbakablickande och nej-sägande. Samtidigt har man byggt vidare på sina myter. Myter som alldeles för ofta spillt över på såväl andra partier som på örebroare.
Här finns myterna om det onda näringslivet. Det spelar ingen roll om det är friskolor, äldreboenden eller hyresvärdar. När det privata näringslivet konkurrerar med det offentliga, är det privata näringslivet något ont. När några få av ÖBOs lägenheter skulle säljas, blev mytbildningen enorm. Alla privata fastighetsägare målades ut som bolag och människor som bara ville suga ur hyresgästerna pengar och inte brydde sig om kvalitet. (Att socialdemokraterna sedan själv, efter valet, kräver rekordartade hyreshöjningar hör liksom bara till spelet)
Och sedan denna mytbildning kring såväl alternativ inom skola och äldreomsorg. Överorden kring äldreomsorgen, efter Carema-skandalen, är enorma. Det låter även här som om alla alternativa utförare bara är ute efter vinst. Till och med när det privat drivna äldreboendet, Berggården som drivs av Attendo, får bäst betyg ska det ändå återoffentligiseras. Här driver nu såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet denna politik. Frågan är när socialdemokraterna hänger på?
Och nu en insändare om friskolor. Baserad på en tendensiös TV-serie med rätt många fel, låter insändarskribenten det stå oemotsagt att "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko". Är det en sanning? Knappast. Jag gissar att de flesta av oss föräldrar som haft våra barn på fristående skolor tycker att vi gjort ett aktivt val, och att våra barn fått en bra skolgång, ofta bättre än på de kommunala alternativen.
Insändarskribenten, liksom TV-producenten, har en rätt skrämmande bild av föräldrar. Vi som låter våra barn gå i så dåliga skolor och tillåter "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko" att förvägra våra barn en bra skolgång kan väl knappast ens tillåtas vara föräldrar?
Denna mytbildning kring de svenska friskolorna har en mycket tydlig politisk vinkling. De vänstersocialistiska krafterna ser en maktbas erodera. Mindre offentlig sektor, mindre politisk makt.
Det liberala alternativet är betydligt tydligare och rakare. Vi säger ja till frihet. Vi säger ja till valfrihet. Vi säger ja till egenmakt. Vi bejakar föräldrarnas, elevernas, de anhörigas, de äldres rätt till såväl frihet som valfrihet. Vi tror på individerna och deras möjligheter att ta ansvar för såväl sig själva, som sina närmaste och vara en del av samhällsbygget. Det gamla socialistiska tankesättet, att politiker på något sätt var bättre att fatta beslut åt andra, tillhör en förgången tid.
Men vi liberaler är också noga med att skattepengar ska användas varsamt. Vi är medvetna om att skatteintäkterna inte är något vi politiker kan göra vad vi vill med. De är bara ett lån från medborgarna. Därför måste vi hela tiden sträva efter att använda dem så effektivt som möjligt. Det handlar alltid om bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga kostnad.
Ett sådant resonemang kommer att innebära mer av uppföljning, utvärdering och återkoppling. Det kommer att bli mer granskning från statens sida vad gäller såväl förskolor, skolor som äldreomsorg. Det kommer att bli tydligare krav på att uppfylla kvalitetskraven, annars blir det viten och/eller vinstförbud. Det är elevernas, barnens och de äldres service som ska fyllas med högsta möjliga kvalitet.
Det är sannolikt få som egentligen tror på det som insändaren och många kommentatorer verkar mena. Att Sverige skulle gå åter till den tid som fanns före valfriheten, före individualiseringen. Det är nog få som vill ha det politikerstyrda Sverige åter. När du hänvisades till en skola, utan valmöjlighet. När dina barn bara hade ett dagis att välja på. När du som äldre fick vara glad då du blev hänvisad till enbart ett äldreboende.
Kollektivism är ingen framtidsväg. Liberalism är det sannerligen.
(För den som vill fundera mer över kvalitet, kostnader och valfrihet rekommenderas Sveriges Kommuner och Landstings öppna jämförelser. De finns inom många områden och kan hämtas här, efter något klickande.)
Media: SVT, DN1, DN2, SVD, NA
2011-11-16
När jag blir stor...
Är svensk äldreomsorg och äldrepolitik bara skit? Och framförallt den privata omsorgen? De senaste dagarnas mediarapportering kan ju sprida en sådan bild. Men det finns andra bilder.
Jag har just avslutat mitt deltagande på Politikerdagarna i
Göteborg. Numera är de en integrerad del av Kvalitetsmässan. Jag hade två
arbetsuppgifter. Som ordförande i SKLs Beredning för primärvård och äldreomsorg
var jag moderator för ett seminarium kring bättre äldreomsorg. Det handlade bland annat om de Öppna Jämförelserna som SKL gör. De huvudsakliga skälen för ÖJ är att försöka få den offentliga sektorn att fokusera mer på utvärdering, uppföljning och återkoppling, istället för att styra med mål och resurser och inte se till vad man får ut av det som satsats. En tydlig slutsats är att det inte är mängden pengar som styr kvaliteten. Det finns andra faktorer som betyder mer.
Därefter hade
jag förmånen att få vara en av tre deltagare i en panel som leddes av Thorbjörn
Larsson, VD för Vårdalstiftelsen. De andra två paneldeltagarna var Bodil
Jönsson, fysikprofessor och författare och Rolf Ekman, även han professor men
där handlar det om hjärnforskning.
Det var en förmån att få vara med på det andra seminariet.
Bodil Jönsson höll ett inspirerande anförande om hur det kommer att vara att
bli gammal i (den nära) framtiden. Det krävs ett paradigmskifte, från den tidigare
kollektiviseringen till det individualiserade. Från ett ”bäst före”-datum till
ett helt liv. Som liberal ser jag de politiska sidorna av vad hon säger. Den
kollektivistiska, och materialistiska synen på människan hör hemma i en svunnen
tid och hos en ideologi som sannerligen har passerat sitt ”bäst före”-datum. Där
kollektivism och korporativism styrde. Där individen underordnades systemen.
Där folkhemmet blev en trång tvångströja för allt fler.
Framtiden tillhör en liberal, människocentrerad individualism.
Det ska inte spela någon roll vem du är, vilken bakgrund du har, vad du vill.
Samhället ska stötta dig att skapa ditt eget liv utifrån dina förutsättningar
oavsett om du är 9 eller 99 år!
Mitt bidrag till seminariet var att ge några politiska synvinklar
på behoven av en förändrad syn på vad det innebär att bli gammal. Gammal, inte
äldre, för som Bodil Jönsson sa ungefär: ”Att vara äldre är alltid att vara
äldre än när man är gammal.” Varför är det fult att kalla sig gammal? Är det
inte en förmån? Typ: Jag har blivit gammal. Jag har levat ett långt liv. Jag
har skaffat mig kunskaper. Jag har dessutom lärt mig använda mina kunskaper så
nu är jag visare än förr.
Vi lever i ett samhälle som alldeles för ofta ser åldrandet
som något i huvudsak negativt. Det spelar alldeles för ofta ingen roll om det
handlar om privat, offentlig eller civil sektor. I den privata sektorn är du
för gammal när du fyllt 30. I den offentliga kanske du kan göra karriär till
dess du är 50. Och i civilsamhället kanske du kan härda ut i tio år till. Men
bilden är fortfarande alldeles för tydlig: När du passerat pensionsåldern är du
på väg utför.
Det är fel. Det kunde såväl Bodil Jönsson liksom Rolf Ekman
visa. Den förra genom sin genomtänkta presentation. Den senare genom tydliga
bilder på hur aktiva äldres hjärnor är. Bodil är 69. Rolf några år äldre.
Beskedet var tydligt. Du lär hela livet. Du kan välja att vara aktiv, att vara
en engagerad samhällsmedborgare långt upp i åren. Vissa saker går långsammare.
Vissa saker blir bara bättre.
Visst – det gäller inte alla. En del kommer att få problem
tidigare än andra med såväl demenser som kroppslig svaghet. Men det stora
flertalet gamla kommer att kunna bidra till samhällets utveckling tiotals år
till. Och de som är barn idag kanske kommer att se 100-årsdagen som en naturlig
fortsättning på festandet som började 50 år tidigare…
Det är sällan man känner sig så upplyft efter ett seminarium
som efter detta. Det gäller både personligt och politiskt. Politiskt – därför att
det finns en så tydlig liberal dimension i framtidens äldrepolitik. Personligt –
därför att jag fortfarande kan fortsätta att fundera på vad jag ska göra när
jag blir stor.
Vem vet, kanske ska man försöka göra en politisk karriär så småningom!
2011-09-28
Vetenskapens irrgångar
I måndags träffade jag Ragnar. Han är 92 år och var med på ett Folkpartimöte. Mötet handlade om hur vi jobbat i partiet främst med omvalet 2011 men var också ett avstamp inför valet 2014. Ragnar berättade att han brukar skjutsa sin bror till sjukhuset då och då. Brorsan är 101...
Den som ser och pratar med Ragnar tror nog att man pratar med en pigg 70-åring som valt att inte åldras.
Den bilden, och flera liknande, bär jag med mig när jag funderar kring äldrepolitik och den utmaning vi står för idag, när allt fler blir allt äldre. Men jag bär också med mig andra bilder. Som den av kvinnan som drygt 70 år gammal har massor av sjukdomar som begränsar hennes liv och livsglädje, men där hon ändå kämpar varenda dag och på något sätt ändå hittar smulorna av glädje och låter dem lysa upp dagen.
Eller den av mannen, också drygt 70, som glömsk av alzheimer gjorde av med familjens sparade pengar innan någon hann inse hur illa det var.
Eller...
Det finns miljoner äldre människor. Varenda en är en individ. Varenda en har ett eget livsöde och en egen framtid. Varenda en är ett original, omöjligt att vare sig kopiera eller kollektivisera.
Det är i det perspektivet jag läser debattartikeln i gårdagens DN. Där tre forskare finner att så många som drygt hälften av de som är över 77 år inte klarar av den valfrihet vi politiker vill påtvinga dem. Så här avslutas artikeln:
Det är dock uppenbart att den marknadsekonomiska modell som fungerar för tandkräm och restauranger inte på samma sätt kan fungera för äldreomsorgen. Valfrihet skall finnas också för de allra äldsta och svagaste. Men vi är kritiska till den övertro som verkar finnas från politiskt håll att ökad valfrihet automatiskt skulle höja kvaliteten.
Det finns många problem med denna artikel.
Vilken människosyn har författarna? Hälften av alla 77-åringar klarar inte av att göra de val vi vill att de ska klara. Men hälften klarar det. Ska då den hälft som inte klarar det bli normen? Eller ska vi individualisera även kraven på valfrihet så att den som kan och vill välja, också får det, medan den som inte kan, inte heller ska behöva?
Det sannolika är att man med forskning skulle kunna komma till samma resultat även vad gäller andra åldersgrupper. Hur många 60-åringar klarar inte av de val som behöver göras? Hur många 25-åringar klarar inte av att förstå vad som står på en medicinförpackning, även om de kan stava sig igenom texten?
Hur många barnfamiljer är det som uppenbarligen inte förstår sitt eget bästa, som köper cola och pizza och förstör både föräldrarnas och barnens hälsa, när vetenskapen säger att vi borde äta morötter och viltkött?
Är det just att det är drygt hälften av de undersökta som inte klarar testen som är det avgörande för att omyndigförklara en miljon människor? Är det rätt gräns, rent vetenskapligt? Borde den kanske sättas högre, med mer valfrihet som följd? Eller kanske lägre, eftersom det är uppenbart att inte ens 20-, 30-, och 40-åringar alla gånger förstår vilka val de rent vetenskapligt borde göra?
Har någon rätt, vare sig om man är forskare eller politiker, att träda in som ställföreträdande livskonsult. En konsult som tar över din beslutanderätt och bestämmer vad som är bäst för dig i alla lägen, eftersom du uppenbart inte klarar av att göra de rationella och vetenskapligt korrekta valen?
OK - jag inser att jag sannolikt övertolkar artikelförfattarnas tanke med sin artikel. Men den är ett otroligt tydligt exempel på två saker, som båda har med politik att göra:
Den ena är den tydliga kollektiviseringen av åldrandet. Det ska finnas en generell politik för alla. I detta fall alla över 77 år, eftersom så många inte klarar av valfriheten. Detta är traditionell vänsterpolitik, företrädd in i det längsta av såväl socialdemokrater och socialister. För en liberal är det en orimlig hållning. Det spelar ingen roll om du är 27 eller 77. Du är individ i alla fall. Du ska tillåtas skapa din egen framtid i så stor utsträckning som möjligt, oavsett ålder. Och det offentligas uppdrag blir då inte att likrikta politiken utifrån den sårbarastes villkor, utan att finna system som stödjer och lyfter de sårbaraste, som hjälper med val som inte individen förmår göra, men som samtidigt ger de starkare frihet att fortsätta forma sina liv.
Den andra är synen på vetenskap. Vi lever i en samtid där forskning och vetenskap har blivit den nya religionen. Allt kan och allt ska förklaras vetenskapligt. Men det är inte sant, eller snarare - bilden behöver kompletteras.
Vetenskap utan en överton, eller en grund, av moral, etik och dogmer, kan lika gärna skapa klusterbomber, datavirus eller klonade människor, som ambulanser, facebook eller ett nytt penicillin. Vetenskapen i sig är vare sig ond eller god, eller kanske snarare både ond och god. Vetenskapliga upptäckter kan och kommer att användas i både sämre och bättre syften.
Jag är säker på att de tre forskarna hade ett ärligt menat gott uppsåt med sin artikel. De ville visa på vilka bekymmer en ökad valfrihet kan få för många äldre som inte klarar av att göra rationella val. Men deras artikel kan, och kommer, att användas också av dem som vill se ett annat samhälle. Ett samhälle där individens rätt trycks tillbaka och där kollektivets intressen flyttas fram på andra individers bekostnad.
För mig som liberal blir därför reaktionen stark och tydlig:
Vi måste fortsätta att arbeta för varje människas rätt att vara individ, med individuella fri-, rättig- och skyldigheter, ända fram till vår sista livsdag.
Och vi måste bli ännu bättre på att finna individuella lösningar för de människor som inte klarar av att ta det ansvar vi tycker är självklart. Valfrihetssamhället måste ha en gräddfil för de som är så sårbara att de inte klarar av att göra nödvändiga val i livet.
Media: DN, SVD1,
Den som ser och pratar med Ragnar tror nog att man pratar med en pigg 70-åring som valt att inte åldras.
Den bilden, och flera liknande, bär jag med mig när jag funderar kring äldrepolitik och den utmaning vi står för idag, när allt fler blir allt äldre. Men jag bär också med mig andra bilder. Som den av kvinnan som drygt 70 år gammal har massor av sjukdomar som begränsar hennes liv och livsglädje, men där hon ändå kämpar varenda dag och på något sätt ändå hittar smulorna av glädje och låter dem lysa upp dagen.
Eller den av mannen, också drygt 70, som glömsk av alzheimer gjorde av med familjens sparade pengar innan någon hann inse hur illa det var.
Eller...
Det finns miljoner äldre människor. Varenda en är en individ. Varenda en har ett eget livsöde och en egen framtid. Varenda en är ett original, omöjligt att vare sig kopiera eller kollektivisera.
Det är i det perspektivet jag läser debattartikeln i gårdagens DN. Där tre forskare finner att så många som drygt hälften av de som är över 77 år inte klarar av den valfrihet vi politiker vill påtvinga dem. Så här avslutas artikeln:
Det är dock uppenbart att den marknadsekonomiska modell som fungerar för tandkräm och restauranger inte på samma sätt kan fungera för äldreomsorgen. Valfrihet skall finnas också för de allra äldsta och svagaste. Men vi är kritiska till den övertro som verkar finnas från politiskt håll att ökad valfrihet automatiskt skulle höja kvaliteten.
Det finns många problem med denna artikel.
Vilken människosyn har författarna? Hälften av alla 77-åringar klarar inte av att göra de val vi vill att de ska klara. Men hälften klarar det. Ska då den hälft som inte klarar det bli normen? Eller ska vi individualisera även kraven på valfrihet så att den som kan och vill välja, också får det, medan den som inte kan, inte heller ska behöva?
Det sannolika är att man med forskning skulle kunna komma till samma resultat även vad gäller andra åldersgrupper. Hur många 60-åringar klarar inte av de val som behöver göras? Hur många 25-åringar klarar inte av att förstå vad som står på en medicinförpackning, även om de kan stava sig igenom texten?
Hur många barnfamiljer är det som uppenbarligen inte förstår sitt eget bästa, som köper cola och pizza och förstör både föräldrarnas och barnens hälsa, när vetenskapen säger att vi borde äta morötter och viltkött?
Är det just att det är drygt hälften av de undersökta som inte klarar testen som är det avgörande för att omyndigförklara en miljon människor? Är det rätt gräns, rent vetenskapligt? Borde den kanske sättas högre, med mer valfrihet som följd? Eller kanske lägre, eftersom det är uppenbart att inte ens 20-, 30-, och 40-åringar alla gånger förstår vilka val de rent vetenskapligt borde göra?
Har någon rätt, vare sig om man är forskare eller politiker, att träda in som ställföreträdande livskonsult. En konsult som tar över din beslutanderätt och bestämmer vad som är bäst för dig i alla lägen, eftersom du uppenbart inte klarar av att göra de rationella och vetenskapligt korrekta valen?
OK - jag inser att jag sannolikt övertolkar artikelförfattarnas tanke med sin artikel. Men den är ett otroligt tydligt exempel på två saker, som båda har med politik att göra:
Den ena är den tydliga kollektiviseringen av åldrandet. Det ska finnas en generell politik för alla. I detta fall alla över 77 år, eftersom så många inte klarar av valfriheten. Detta är traditionell vänsterpolitik, företrädd in i det längsta av såväl socialdemokrater och socialister. För en liberal är det en orimlig hållning. Det spelar ingen roll om du är 27 eller 77. Du är individ i alla fall. Du ska tillåtas skapa din egen framtid i så stor utsträckning som möjligt, oavsett ålder. Och det offentligas uppdrag blir då inte att likrikta politiken utifrån den sårbarastes villkor, utan att finna system som stödjer och lyfter de sårbaraste, som hjälper med val som inte individen förmår göra, men som samtidigt ger de starkare frihet att fortsätta forma sina liv.
Den andra är synen på vetenskap. Vi lever i en samtid där forskning och vetenskap har blivit den nya religionen. Allt kan och allt ska förklaras vetenskapligt. Men det är inte sant, eller snarare - bilden behöver kompletteras.
Vetenskap utan en överton, eller en grund, av moral, etik och dogmer, kan lika gärna skapa klusterbomber, datavirus eller klonade människor, som ambulanser, facebook eller ett nytt penicillin. Vetenskapen i sig är vare sig ond eller god, eller kanske snarare både ond och god. Vetenskapliga upptäckter kan och kommer att användas i både sämre och bättre syften.
Jag är säker på att de tre forskarna hade ett ärligt menat gott uppsåt med sin artikel. De ville visa på vilka bekymmer en ökad valfrihet kan få för många äldre som inte klarar av att göra rationella val. Men deras artikel kan, och kommer, att användas också av dem som vill se ett annat samhälle. Ett samhälle där individens rätt trycks tillbaka och där kollektivets intressen flyttas fram på andra individers bekostnad.
För mig som liberal blir därför reaktionen stark och tydlig:
Vi måste fortsätta att arbeta för varje människas rätt att vara individ, med individuella fri-, rättig- och skyldigheter, ända fram till vår sista livsdag.
Och vi måste bli ännu bättre på att finna individuella lösningar för de människor som inte klarar av att ta det ansvar vi tycker är självklart. Valfrihetssamhället måste ha en gräddfil för de som är så sårbara att de inte klarar av att göra nödvändiga val i livet.
Media: DN, SVD1,
2011-09-14
Är man människa som gammal?
När slutar du att vara individ? När övergår du från att vara människa till att vara något annat?
Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.
Men verkligheten har delvis varit annorlunda.
Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.
För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.
Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?
Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.
Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.
Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.
Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.
Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:
Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.
Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.
Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?
Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Media: SVD
Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.
Men verkligheten har delvis varit annorlunda.
Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.
För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.
Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?
Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.
Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.
Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.
Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.
Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:
Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.
Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.
Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?
Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Media: SVD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)