Godhetens bristande normativ, del 2

Visst är det en märklig rubrik... Vad betyder den egentligen? Det är det jag ska försöka bena i lite idag.

Är vi bara individer, egon med både centrum och periferi i och kring oss själva? Ensamma skepp på öde oceaner, ansvariga bara för oss själva, opåverkbara av omvärld och andra?

Det hänger inte ihop. Synen på inte bara männen, utan på människan.

Å ena sidan hävdar rätt många att det är själva kromosomuppsättningen som spelar roll. Det är XY-kombinationen som gör oss män om inte kollektivt skyldiga så i vart fall kollektivt ansvariga för de brott män begår. Artiklarna om att händelserna i Köln, Kalmar, Stockholm med flera städer beror på manligheten och inte på kulturella, etniska, religiösa eller moraliska skillnader är legio. Män över hela världen delar samma syn på andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Grupptillhörigheten är allt.

Men å andra sidan - det är fel att diskutera grupptillhörighet, eftersom ansvaret är individuellt. Man ska inte peka ut förövarna. Tillhörighet till arabiska grupperingar, muslimska värderingar eller andra sammanslutningar är en felaktig modell att bedöma brottslingarna. Det är individerna som är skyldiga. Deras grupptillhörighet är i bästa/sämsta fall en oacceptabel förklaringsmodell alternativt en rasistiskt grundad åsikt.

Debatten kring det individuella ansvaret kontra grupptillhörighetens förklaringsmodeller är inte ny. Jag ramlade över en några år gammal artikel från Peter Santesson som visar detta. Santesson gör som så ofta en intressant genomgång av problemen med att måla världen i svart eller vitt. Hans analys är att kultur spelar en roll, men frågan är hur stor den är.

De första artiklarna efter dåden i Köln och Kalmar verkade mest peka på det manliga ansvaret, oavsett kulturell bakgrund. Efter det har bilden nyanserats. Idag skriver Adam Cwejman i GP en intressant ledare som pekar på detta. Kulturell tillhörighet spelar roll. Jag delar den åsikten.

Men det räcker inte. Vare sig man hävdar att själva mannen är problemet, eller att det är den kulturella manliga identiteten, så måste man också fundera över vilka lösningar som finns, och vilka problem att finna rimliga lösningar som existerar. Och där riskerar Sverige att få problem.

Sverige är inte centrum i världen. Inte geografiskt och absolut inte värderingsmässigt. Jag har i en tidigare blogg visat på hur World Values Survey loggar in svenskar som de mest sekulära och mest självförverkligande människorna på jorden. Så här ser grafen ut:

Sverige befinner sig längst upp till höger. I den tidigare bloggen resonerade jag lite om vårt sätt att se på grafer kan skapa problem. Ett läge högt upp och långt till höger är normalt en bättre position än övriga. Man skulle kunna tro att rörelsen hela tiden går från origo och uppåt - utåt. Men ser alla människor samma graf?

Det kan finnas ett problem med att vara längst ut / längst bort / längst fram i utvecklingen. Speciellt om man inte har den självbilden. Sätter man sig själv som centrum, om man själv har de rätta lösningarna, om man tror att alla andra egentligen strävar efter att bli som en själv, får det konsekvenser både hur man ser på andra människor och vilka åtgärder man kan föreslå för att lösa specifika problem.

Tror vi att alla människor egentligen vill vara svenskar, att vår syn på självförverkligande och sekularitet är en självklar utvecklingsfas, att vi är de högst stående av alla världens människor så spelar det roll för hur vi ser på dem som inte har samma värderingar. Men det får också konsekvenser för oss själva och hela samhället.

Vilka normer är det som gäller i Sverige? I flera bloggar har jag beskrivit min syn på den bristande normativitet som finns i landet. Det är normkritiken i sig som är den enda normen. Jag brukar hävda att den normkritik som i sig kan vara tänkt att vara god - ingen ska begränsas av gällande normativ - i sig bär fröet till en normupplösning eller en normlöshet som riskerar även det goda själva normkritiken kan stå för.

Det blir än tydligare i den nuvarande diskussionen.

Tänk om båda de sidor som jag pekade på i inledningen har rätt. Tänk om det är ett problem med manligheten - att vi män (och människor) är mer fasta i de biologiska låsningarna våra kön ger oss än vad vi kanske önskar. Att män faktiskt mer är djur (som vi beskrevs som för några år sedan i en liknande debatt) utifrån ett negativt synsätt.

Om det är så - vilka lösningar har det svenska samhället på en sådan syn? Normkritik? Spelar det någon roll? Eller ökar det risken än mer att män faktiskt väljer fel? Borde vi istället bejaka de biologiska skillnaderna, och skapa ett positivt normativ kring manligheten som faktiskt bygger på att män just är män med de positiva och negativa konsekvenser det kan få?

Och tänk om det inte i huvudsak är de kulturella skillnaderna som är avgörande. Att gruppen i sig inte spelar roll. Att ansvaret alltid är individuellt. Vad har vi för lösningar då? Normkritik? Måste inte normkritiken lyftas till gruppnivå för att bli relevant? Även om den fokuserar på individen använder den gruppen som bas. Det är frigörelsen från det manliga respektive det kvinnliga normativet, som spelar roll. Men vad ersätts det med? Alldeles för ofta landar de normkritiska förespråkarna i en  pseudoreligiös filosofisk diskussion med den skillnaden att gud ersatts av upplevd könstillhörighet. Frigör dig från könet och bli sann...

Kanske är det vägen även om jag är mer än tveksam. Men jag är övertygad om att det inte är en kortsiktigt effektiv lösning. Tron att en diskussion om ett normkritiskt förhållningssätt ens är att tala med samma språk som de man önskar omvända är orimligt.

Det finns ett behov av ett tydligare normativ kring vad vi menar vara ett gott samhälle. Det handlar inte om att en gång för alla definiera godheten. Men det handlar om att skapa stabila spelregler för hur man bör förhålla sig till andra, till samhället och till makt och ansvar. Om vi inte längre ska agera som Bonus Pater Familias för att man inte längre får definiera manlighet på det sättet, hur ska vi då agera?

Holistisk eller mekanisk flyktingpolitik

Jag läser Daniel Suhonen i Dagens Samhälle. En av de tydligaste vänsterdebattörerna i Sverige idag. Jag gillar hans sätt att argumentera även om, eller kanske tack vare, att vi knappast tycker lika i något. Men Sverige och demokratin behöver människor som klarar av en debatt som inte bara består av kampanjpamfletter och personangrepp.

Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.

Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...

Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.

Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.

Kolla längst upp i högra hörnet. Där finns Sverige. Och kolla längst ner i vänstra hörnet. Där finns alla stater som vi nu tar emot flyktingar från.

Vad kommer detta att innebära?

Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.

Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?

Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.

Och värderingar byter vi inte som pyjamas.

Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?

Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.

Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...

Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?

Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.

Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.

Det spelar roll vilken bild man ser

En av den senaste veckans stora snackisar är naturligtvis vår utrikesminister och hennes uttalande om Saudiarabien och konsekvenserna därav. Oavsett om man som jag ogillar hur staten Saudi tolkar islam och hanterar sharia, är följderna av hennes och regeringens samlade utrikespolitik bekymmersam. Sverige verkar hålla på att gå från en internationell aktör med möjlighet att påverka, till en marginaliserad stat som ingen lyssnar till. Kanske har jag fel - jag är ingen expert på utrikespolitik. Men jag är inte ensam om den analysen.

Men det jag tänker skriva om handlar om risken att vi både blir etnocentriska och egocentriska. Och hur vårt eget perspektiv får konsekvenser för vårt handlande.

I en tidigare blogg, Till vad ska de integreras?, skrev jag om några funderingar kring vår självbild och synen på vårt samhälle. Vad är det kitt som håller ihop Sverige och vilka krav ställer vi på den som invandrar hit? Hur ska hon anpassas till våra värderingar och hur ska den anpassningen ske? Och huvudfrågan: Är vi själva ens på det klara med vilka värderingar vi har? Annat än att vi är världens bästa land, det centrum kring vilket allt annat snurrar...

En karta som ofta används är World Values Surveys karta "Ingelhart Values" som visar hur länder och ländergrupper placerar sig på en karta där man på X-axeln redovisar värderingar utifrån "överlevnad mot självförverkligande" och på Y-axeln "traditionalism mot sekularism". Normalt läser vi kartan så här:

Det visar sig rätt snabbt att Sverige inte är ett centrum, snarare en extrem. Vi är mest sekulära (tillsammans med Japan) och mest inne på självförverkligande. En naturlig läsning för oss är att utveckling är att gå från noll på de båda axlarna, och vidare utåt. Sverige är med det synsättet det mest utvecklade landet i världen.

Men tänk om bilden istället såg ut så här:

Sverige längst ner i vänstra hörnet. Alla andra länder mer utvecklade än Sverige. Eller så här:

Vad skulle det innebära? Här blir väl Sveriges extremplacering tydlig? Och hjälp - vad betyder det att vi har hamnat längst ner till höger?

Vad är då bakgrunden till detta? Helt enkelt att vi måste inse att vi alltid betraktar världen ut våra egna, subjektiva ögon. Och att vi måste fundera över hur vi hanterar människor som betraktar samma värld med samma egenskaper, men ur ett helt annat lika subjektivt perspektiv.

Om vi ska få förståelse för vår vilja att förändra ett samhälle, vårt eget med alla de problem som finns här, eller det saudiska med de enorma problem för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet som finns där, måste vi också klara av att försöka förstå att vår bild inte är den enda. Och att en verklig dialog bara kommer till om vi i vart fall försöker sätta oss in i en annan människas perspektiv.

För oss är det självklart att vi är det mest utvecklade landet, att vår position längst ut till höger och högst upp på WVS bild är den som gäller. Men tänk om i vart fall vissa av saudierna, i alla fall den styrande klanen, eller för den delen en del av våra invandrade, ser världen som bild två. Sverige längs ner till vänster, den minst acceptabla placeringen på en graf. Hur ska vi i så fall kunna kommunicera och få förståelse för våra olika argument att såväl ett sekulärt styrelseskick, som en positiv individualism, är utveckling och inte avveckling av ett samhälle?

Dialog är svårt och jag är glad över att jag inte är svensk utrikesminister. Men även vi som arbetar på hemmaplan med betydligt mindre och förhoppningsvis mer hanterbara frågor bör fundera över om vilka perspektiv vi tar som de mest objektiva och naturliga, och om de stämmer överens med de som våra dialogpartners tar som precis lika objektiva och naturliga.

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.