Det kommer inte att räcka

Så fick då Sverige gränskontroller. Plötsligt var det som för 24 timmar sedan enbart var en rasistisk ytterkantspolitik, svensk mainstreampolitik. Till och med Migrationsverkets GD säger nu att det är nödvändigt, och att det kommer att bli långvarigt.

Men ännu tvekar många om det egentliga skälet till varför gränskontrollerna införs. Anders Danielsson säger att det är för att vi måste kontrollera alla som kommer för att ge dem ett humanitärt acceptabelt mottagande. Men det handlar vare sig om att inskränka asylrätten eller mottagandevolymerna. Inte heller minister Ygeman säger det självklara.

Det handlar om volymerna.

Men politikerna vågar, kan eller vill inte.

För Folkpartiet är flyktingkrisen kanske mer skrämmande än för många andra partier. Skälen är enkla. Partiet är splittrat i två falanger, de som inte vill stänga gränserna och de som vill. Och fallhöjden till riksdagsspärren är försumbar. När partiets integrationspolitiska grupp presenterade sitt milda och till intet förpliktande förslag i februari i år, gick ett antal framträdande liberaler i taket. Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Frida Johansson-Metso med flera valde att tydligt frondera mot den partistyrelse, och i Ohlssons fall partiledning, de tillhör.

Vi ser tyvärr fortfarande spåren av detta. Folkpartiet, Sveriges liberala parti, klarade inte av att hålla en god diskussion igång internt. Vi som menade att gränsen var nådd, målades ut som onda, främlingsfientliga, rasister. I förra veckan var det en folkpartist som menade att han inte kunde vara med i samma parti som jag - enbart för att jag hävdade att vi måste se till välfärdens kostnader också när det gäller flyktingmottagande...

Det är självklart att det socialliberala alternativet i svensk politik borde ha tagit ledarrollen både vad gäller migration och integration. För de hänger samman. Integrationen måste inte enbart handla om hur vi skruvar i systemen för att några fler ska få jobb. Det måste handla om välfärdens bas, och medborgarskapets plikter och rättigheter. Framtidens liberalism måste kunna svara på frågor som handlar om hur man kvalificerar sig för nationell välfärd i ett internationellt migrationssamhälle. För den som tror att migrationen slutar när kriget i Syrien lugnat ner sig, är sannolikt ute och cyklar. Vad händer exempelvis när klimatet hotar fler än de allra fattigastes liv och trygghet?

Och det påverkar migrationen. Även om vi säger att Flyktingkonventionen är den enda orubbliga delen i svensk lagstiftning, så måste vi våga ställa frågan vad det innebär att söka asyl i Sverige? Är det skydd från krig, eller omedelbar tillgång till hela välfärdskakan? Är det exempelvis rimligt att fortsätta acceptera att papperslösa har rätt till tillgång till välfärden, men inte plikten att delta i uppbyggandet av den? Jag menar att det inte kan vara så.

Men Folkpartiet fegar. Istället för att peka ut en riktning i den viktigaste och mest akuta frågan i svensk politik på årtionden, väljer partiets ledning att tassa så försiktigt man kan för att inte stöta sig med den falang som redan i februari hotade partiets sammanhållning. Det är inte hållbart.

Folkpartiet har ställt sig vid sidan om migrationspolitiken. Frågan är vad det får för konsekvenser. Och frågan är om partiets ledning klarar av att ta sig ur sin letargi och ta ansvar för något mer än partiets kortsiktiga opinionssiffror, till exempel för Sverige.

När godheten blir sin egen fiende

Åter skriver ett antal forskare kring migration om behovet av att öppna Europas och Sveriges gränser för fler. Idag i Dagens Samhälle. För några dagar sedan i DN.

DN-artikeln var ett under av oklarhet. Den skulle lika gärna kunna användas av den som vill ha en nationalistisk politik - den svenska grundlagen omfattar medborgarna och de som lagligen vistas i Sverige - som av de som vill ha en oreglerad invandring - Den svenska grundlagen omfattar alla i ett universellt perspektiv.

Artikeln i Dagens Samhälle är något tydligare. Forskarna vill att såväl EU som Sverige tar ett ökat ansvar för de 60 miljoner människor i världen som är på flykt. Snävt tolkat så skulle man kunna mena att de egentligen bara menar den tiondel av dessa som har flyktingstatus. Men man kan lika gärna tolka den som att gränserna ska öppnas på vid gavel. Skrivningarna om anhöriginvandring är exempelvis enormt vittgående.

Ibland påstår man att en fråga är "för viktig för att bli föremål för politiska strider". Och så hänvisar man till hur "forskarna" tycker att man ska göra. Det kan handla om allt ifrån skolan till skatterna, från försvaret till klimatet. Men det finns flera problem med detta.

För det första är det sällan det finns en total konsensus bland forskarna. Det finns till och med klimattvivlare bland forskareliten.

För det andra kan man vara ense om målen, men skilja sig i vägarna dit. Skattepolitiken är ett typexempel.

För det tredje - och det är väldigt vanligt - använder den som säger så just de forskningsresultat som stöder de egna teserna, oavsett vad mainstreamforskningen säger.

Och för det fjärde: Forskning om konsekvenser utanför det egna området lyser alldeles för ofta med sin frånvaro. Låt mig ta ett par exempel:

Det finns en väldigt enig forskarkår som slagit fast att klimatförändringarna hotar hela vårt samhälle. Kraven på att minska utsläppen av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser är stora. Skulle klimatforskarna bestämma, skulle utsläppen omedelbart kraftigt begränsas för att globalt utfasas på några års sikt.

Men vilka konsekvenser får detta? För ekonomin, tillväxten, välfärden, handeln, säkerheten? Den frågan måste politikerna hantera. Och det är inte lätt.

Eller:

Det finns en bred konsensus i Sverige att pensionärerna behöver en bättre ekonomi. Framförallt fattigpensionärerna. En del pekar på det orättvisa i straffbeskattningen av pensionärerna, som har en högre skatt än löntagarna. Om den avskaffas får de en bättre ekonomi. Andra hävdar att det är tillväxten som är det viktiga. En ökad ekonomisk tillväxt, genom en olik beskattning av pension respektive lön, skapar ökad ekonomisk tillväxt, och därmed högre pensioner än vad en likartad beskattning skulle göra. Målet är detsamma. Vägarna olika.

De artiklar som jag redovisat ovan, delvis skrivna av samma människor, visar på hur det kan se ut när ett forskarkluster vill styra politiken. Det blir såväl enögt som enfaldigt.

Det är lätt att förstå viljan att göra det goda, följa upp alla nationella och internationella avtal till minsta kommatecken. Men det enda sättet att göra det är att totalt strunta i konsekvenserna.

Idag tar Sverige emot ca 1000 personer om dagen. Det är en femdubbling jämfört med situationen för två år sedan. Redan då hade vi problem med såväl mottagandet som integrationen. Och de långsiktiga konsekvenserna för den svenska modellen av välfärd var i bästa fall oklara.

Det finns inget idag som pekar mot att vi ens kortsiktigt, årsbaserat, klarar av en invandring i den storleksordningen. 365.000 invandrare per år är en omöjlighet resursmässigt. Inte ens hälften är sannolikt möjligt. En invandringstakt på 1000 personer om dagen (varav 200 ensakommande barn/unga) ställer sådana krav på samhället att vi måste se en helt annan nivå på vad vi menar med ett humanitärt mottagningssystem.

Och då är ändå vare sig anhöriginvandringen eller de långsiktiga konsekvenserna för arbetsmarknaden, bostadmarknaden, vård, skola, omsorg och så vidare redovisade.

Forskarnas inlägg är en partsinlaga. Den förtjänar att läsas. Men den är omöjlig att använda annat som ett smalt och grunt inlägg i den debatt som kräver helhetssyn och djup.

"Liberal" demonisering av den andre

Ibland blir jag bekymrad över det svenska debattklimatet. Ibland rent ledsen.

Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.

Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.

Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.

För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.

För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.

Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.

Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.

När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.

Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.

Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:

"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."

Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.

Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.

I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.

Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".

Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.

Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.

Detaljer och helheter

Svensk, eller möjligtvis all västerländsk, politik domineras av ett par, möjligtvis tre, synsätt. Det handlar om detaljer. Och det handlar om "personifiering" av politiken. Och det handlar om WIIFM.

Låt mig ta tre exempel:

Regeringen gör en skatteförändring. Det kan handla om sänkta skatter genom jobbskatteavdrag, eller höjda marginalskatter. Beskrivningen av skeendet blir: Så här påverkar just denna skatteförändring din skatt. Och så tar media fram en ytterlighet. Någon som får det sämre (sannolikt) eller bättre (mindre sannolikt). Politiken beskrivs genom en eller några få personer som får symbolisera den onda eller den goda regeringen. Och politikerna - i samspel med media - väljer allt oftare att presentera sin politik för hur den slår för just en individ som om denna var facit.

Eller:

Vi diskuterar surrogatmödraskap. Och jag, som är emot detta, får alltid, alltid frågan om hur jag kan vara emot att Emil och Jesper får sin längtan efter barn uppfylld. Eller varför inte Moa och Nils som inte kan få barn ihop ska bli diskriminerade. Och media fylls av berättelser om underbara familjer där surrogatmödraskapet inneburit en sådan lycka. Naturligtvis blir politikens svar likadant: Varför ska vi diskriminera Elna och Siv? Självklart ska vi acceptera surrogatmödraskapet!

Eller:

Det kommer 7000 flyktingar till Sverige per vecka. Tidningarna fylls av berättelser om individerna. Med historier om krig, död, elände och en flykt som ingen människa borde tvingas till. Bilderna som vi ser på flyende och döda människor, liksom på människor som kommit fram till tryggheten, skapar en grund för medmänsklighet och solidaritet mellan individer. Och politiken följer med i spåret.

Detaljer: Vi tar en sak i taget och bestämmer oss om just denna är rätt eller fel, just nu.
Personifiering: Det är en eller några få personer som får manifestera följderna av politiken.
WIIFM: Whats In It For Me?

När regeringen nu lägger fram den första budgeten som sannolikt kommer att gå igenom, beskrivs detaljer.

Från ena sidan (min): Det miserabla (för det är det verkligen) förslaget om att slopa avdraget för gåvor till ideella organisationer med social verksamhet. Konsekvenserna av det usla (för det är det verkligen) förslaget att fördyra hemtjänst för pensionärer. Hantverkarnas dom över det erbarmliga (för det är det verkligen) förslaget att försämra RUT och ROT.

Från den andra (vänster): Det rätta i att få mer skattepengar att fördela. Det solidariska att de med högre inkomster ska betala mer. Glädjen över att regeringen nu satsar, exempelvis på att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen.

Men var finns helheten? Var finns analyserna kring hur budgeten påverkar samhällets funktionalitet? Hur vi samagerar med resten av världen, och hur det kommer att påverka de långsiktiga möjligheterna till ökade intäkter. Vilken utveckling vi vill ha av samhället, med jobb, företagande, trygghet, välfärd, på lite längre sikt.

I ett par tidigare blogginlägg (här och här) har jag berört denna komplexitet när det gäller surrogatmödraskapet. Om hur individperspektivet helt tar över.

Och just nu gäller det invandringens konsekvenser. Men här har något börjat ske.

Det finns röster som försöker problematisera. Man kan läsa både i Expressen, Dagens Samhälle och i Göteborgsposten med flera tidningar, opinionsbildare som försöker beskriva en bredare bild. Den här texten i DS är ett typexempel på detta.

Men politiken har ännu inte landat. Man kan fråga sig varför. Jag skulle vilja ge tre möjliga förklaringar.

För det första brister kompetensen kring ledning och styrning hos alltför många politiker. Rekryteringen av nya politiker har inte på länge skett ur samhällets toppskikt. Snarare handlar det om att alltför många med alltför begränsad kompetens har kommit alltför långt - på grund av för svag intern konkurrens i partierna. En kompetent ledare och en kompetent ledning, oavsett organisation, klarar av att lyfta blicken från detaljerna och se framåt. Brister kompetensen tar detaljerna över, man löser dagens problem idag och låter morgondagens bekymmer vila.

För det andra har rekryteringen av politiker förändrats. Den kommunikativa kompetensen har tagit över lednings- och styrningskompetensen. Det är kampanjpolitiker som vet hur man får klick på nätet, eller kommer fram i media, som dominerar partierna idag. Och när media förändras till kortsiktighet, personifiering och detaljism, förändras också politikerna genom det samspel som alltid funnits mellan oss, politiker och media. För 25 år sedan kunde man skriva en debattartikel på 6500 tecken även i en landsortstidning. Idag är de längsta knappt hälften så långa. För vem orkar läsa? Det är bättre med en personkonflikt mellan två politiker kring en detalj som påverkar en enskild medborgare negativt.

För det tredje menar jag att juveniliseringen av politiken spelar roll. Idag ska man vara under 30 för att bli partiledare. I Centerpartiets nya styrelsepresidium är Fredrik Federley äldst med sina 37 år... Det är måhända bra att fler unga tar plats i politiken (det kan vara ett stort bekymmer också men det ska jag skriva om i en kommande blogg). Men det påverkar på fler sätt än ett. Dels handlar det om att de som är unga idag, sannolikt mer har rekryterats för sin kommunikativa förmåga än sin förmåga att styra och leda en komplex organisation. Dels handlar det om en mänsklig utveckling. En av mina förebilder, professor emerita Bodil Jönsson, har beskrivit hur människan lär i olika åldrar. Du lär dig snabbare när du är yngre. I vart fall detaljer. Men i och med åldrandet, och de försämrade förmågorna att snabbt lära sig detaljer, ökar möjligheterna att se helheter. Med de erfarenheter endast ett längre liv ger kan de tappade detaljerna ersättas av insikten om helheter. Men hög ålder, och därmed bättre sannolika möjligheter till helhetssyn, är idag en negativ kompetens i politiken.

Just nu befinner vi oss i en unik situation. Antalet flyktingar som kommer till Sverige har aldrig varit större. Mottagningstakten just nu ligger på en årsnivå på långt över 200.000 personer (7.000 i veckan ger hisnande 364.000). Men även om de siffrorna aldrig kommer att uppnås, står vårt välfärdssamhälle inför en utmaning som ingen av oss någonsin tidigare hanterat. Och frågan är vilka konsekvenser det får.

I blogg efter blogg har jag ställt ett antal frågor som jag menar måste ställas. Beroende på hur de besvaras kommer de att få konsekvenser. I detaljer. För enskilda personer. Men de måste besvaras. Det måste finnas en regering som styr landet. Som tar beslut, även om de är obekväma.

Och som har en ledning som är tillräckligt kompetent för att också se bortom dagens problem och göra rimliga bedömningar av morgondagens.

Migration: En investering kan också leda till konkurs

Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn när det gäller investeringar. Sällan har väl kraven på nya, publika investeringar varit högre än idag. Och ofta handlar kraven om att ”man ska utnyttja den historiskt låga räntenivån”.

Men när näringslivets företrädare får frågan vad riksbankens senaste räntesänkning innebär, blir svaret knappast att man nu tänker utnyttja samma låga räntenivå. Istället handlar det om att investeringar istället riskerar att hållas tillbaka. I riskanalysen finns en stor osäkerhet kring framtiden. Sannolikheten för att en låg räntenivå ska behållas, vägs mot såväl korta som längre kassaflöden och investeringens livslängd.

Sådana analyser förekommer sällan inom den offentliga sektorn, och framförallt inte inom kommunal eller landstingskommunal verksamhet. Undantaget infrastruktursektorn handlar den ekonomiska analysen mest om vad kommunen/landstinget kommer att få betala under den kommande treårsperioden. Och få politiker har vare sig kunskap eller intresse för mer djupgående ekonomiska analyser.

Det är självklart att det ska finnas en skillnad i synen på investeringar mellan privat och offentlig sektor. Den offentliga sektorns investeringar; i skolor och förskolor, i sjukhus och bibliotek, har ett annat ”lönsamhetsperspektiv”. Samhällsnyttan, de säkra långsiktiga intäkterna och de lika långa avskrivningsperioderna spelar roll. Men det innebär också en ofta alldeles för stor osäkerhet kring hur det offentliga uppdraget kommer att klaras på sikt. Om stora resurser binds i investeringarnas följder, inte bara räntor, amorteringar och nedskrivningar, utan också drift, underhåll och reinvesteringar, kan kommande välfärdsförändringar att skapa enorma utmaningar. Demografin är en sådan utmaning. Miljö- och klimat en annan.

Denna bristande insikt kring grundläggande ekonomiska spelregler spelar sannolikt också en roll för den diskussion som förs kring migrationens konsekvenser. Är invandring en intäkt eller en kostnad? Är den en investering för framtiden, och i så fall – är den lönsam eller inte?

I ett antal artiklar har jag uttryckt en oro för konsekvenserna för den offentliga sektorns verksamheter, om flyktinginvandringen fortsätter att ligga på lika höga nivåer kommande år som den gjort de senaste. Om Migrationsverkets prognoser stämmer, kommer utmaningarna för skolsystemet, för sjukvården liksom för sociala- och arbetsmarknadsåtgärder att bli enorma.

Mot detta argumenteras i huvudsak längs två linjer. Den första hävdar att vi har ett ansvar att, oavsett konsekvenserna, agera liksom vi hittills gjort. Problemet är att de som företräder denna linje aldrig redovisar dessa konsekvenser av den politik de vill föra. Det blir därmed en omöjlig diskussion att föra.

Den andra linjen handlar mer om invandringens lönsamhet. Sverige tjänar på öppenhet, menar man. Liksom den redovisning Arena Idé redovisat pekar företrädarna på olika parametrar som historiskt visar hur invandring berikat Sverige.

Denna argumentation har fördelen med att den såväl är öppen med sina faktagrunder, liksom öppnar för en seriös diskussion. Men åter riskerar politikernas brister i ekonomi kunskap att sätta käppar i hjulet för diskussionen. Synen på investeringar kan här tjäna som tydliggörande exempel.

Även om invandringen varit och kommer att förbli en långsiktigt lönsam investering måste också de kortsiktiga faktorerna redovisas. För att ett företag ska ha råd med även en långsiktigt lönsam investering, krävs ett positivt kassaflöde, antingen från den nya investeringen, eller mer realistisk - från tidigare gjorda investeringar. Andra intäkter måste balansera utgifterna för investeringen. Klarar inte bolaget det innebär det ekonomiska bekymmer, och risk för konkurs, oavsett investeringens långsiktiga lönsamhet.

Denna risk står inte den offentliga sektorn inför. Men insikten om att även om invandring på sikt kan vara lönsam inte innebär att man kan strunta i de kortsiktiga utgifterna verkar saknas. Få hävdar att invandring är lönsam från dag ett. Tyvärr är det lika få som söker utröna vilka utgifter den offentliga sektorn på kort sikt står inför. Vad kostar alla nya förskolor, skolor och vårdcentraler som krävs om invandringsnivåerna behålls? Hur stora blir utgifterna för nya bostäder och arbetsmarknadsåtgärder? Vilka personalkostnadsökningar är inräknade i budgeten?

Kommuner och landsting kan inte som staten agera finanspolitiskt. De pengar som finns är de som redovisas i resultaträkningen. Om en verksamhet ökar sin kostnadsmassa, innebär det antingen att andra undanträngs, eller att kommunen budgeterar för ett negativt resultat. Men det regelverk som styr kommuner och landsting tillåter inte sådana budgeteringar. Det troliga är därför att kommuner och landsting i så stor utsträckning som möjligt väljer att bortse från de kortsiktiga kostnaderna för flyktingmottagandet i sitt budgetarbete. Därefter uttrycks olika grader av förvåning när budgeten inte håller.

Sverige mår väl av öppenhet. Vår demografi pekar mot att vi behöver ha ett inflöde av nya människor som kan bära upp såväl offentlig som privat sektor. Men den öppenhet vi har gentemot omvärlden måste också visas mot det skattekollektiv som främst på kort sikt ska stå för de ökade utgifter migrationen och dess följdutmaningar innebär.

En större kunskapsbas kring grundläggande företagsekonomi hos de politiker som leder landets kommuner och landsting skulle i det läget vara ovärdelig. Tyvärr går utvecklingen ofta åt motsatt håll. Ekonomisk kunskap och ekonomiskt ansvarstagande överlåts åt tjänstemännen. Som en politisk tjänsteman en gång sade till mig: "Ingen har vunnit ett kommunalval på en ekonomisk fråga!" Den lokala politiken blir istället en tummelplats för kommunikation om de egna visionernas förträfflighet och motståndarens uselhet.

Men därutanför, i förskolan och skolan, i sjukvården och socialtjänsten, fortsätter medarbetarna att arbeta med allt tyngre arbetsuppgifter till allt lägre ersättning. Och politikerna blundar. Istället för att lära och ta ansvar, fortsätter de flesta att hoppas, drömma och tycka att även migrationen, integrationen och utanförskapet ska kunna lösas – av någon annan.

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.

Etablering eller ej?

Folkpartiet i Örebro har kontinuerliga luncher där vi möter olika samhällsföreträdare. Som det fattiga parti vi är, samlas vi på partiets kansli. Vi bjuder på en enkel soppa, en smörgås med ost, dricka och kaffe. Vi kan inte vara mer än 14 pers innan lokalen blir för trång. Men det är också en tanke bakom detta. När antalet personer överstiger dussinet blir samtalet mer i behov av en samtalsledare. Och vi vill inte ha ett sådant samtal. Vi vill söka ett fritt, levande samtal.

I dag träffades vi kring frågan om hur vi klarar av att etablera nya svenskar i Örebro och Sverige. Och det var en rätt dyster bild som målades upp. Samtidigt som vi måste förstå att vi alltid är problemorienterade, att vi inte ser det som går bra, kan vi inte heller blunda för problemen. Och de finns.

Örebro har tyvärr en historik av en framgångsrik utanförskapspolitik. Alldeles för många människor har hamnat i utanförskapets fällor i Örebro. Under 1990-talet grundlades dagens problem med sjunkande skolresultat, höga arbetslöshetstal, stor otrygghet och liten föreningsaktivitet inom de stora 60-talsbostadsområdena. Och utvecklingen bara fortsätter.

Just nu försöker socialdemokraterna hantera problemet genom att "ge" folk jobb. Man startar bolag som har till huvuduppgift att just ge Vivallaborna jobb. Man skapar projekt inom kommunen som just ska ge Vivallaborna sysselsättning. Men samtidigt som man fokuserar på Vivalla (kanske av den anledningen att man i val och omval gick där och personligen lovade jobb) glömmer man Brickebacken, Varberga, Oxhagen, Baronbackarna, Tornfalkgatan och så vidare. Och man ser inte heller de jobb som trängs ut från privata aktörer.

Jag har tidigare skrivit om Södertälje som den ort Örebros socialdemokrater valt att använda som förebild. Ingen bra förebild, menar jag. Södertjäljes socialdemokratiska politik har lett till högre arbetslöshet än i övriga Sydstockholm och sämre tillväxt. Och det är i de fotspåren Örebro ska gå...

Etablering handlar om jobb. Det handlar om riktiga jobb och om att skapa möjligheter för fler att bli sin egen lyckas smed. Dagens och framtidens utmaning handlar om att inte bara hitta jobb åt invandrare i befintliga företag, utan om att skapa fler, nya, växande företag i fler, nya, växande branscher. Arbetsmarknaden får inte bli förstelnad. Det måste skapas fler jobb som inte finns idag, som kanske har funnits men försvunnit, eller som ingen ens tänkt på.

Och vi politiker ska inte skapa jobben, inte hitta på dem, inte göra dem. Vi ska som mest skapa de bästa förutsättningarna för att individerna, företagen, entreprenörerna, ska göra det själva.

Men det finns andra problem med etableringen just idag.

Örebro är fortfarande en tillväxtort. Tillväxttakten är hög. Men bostadsbyggandet lågt. Så var ska de nya örebroarna bo? Som nyanländ har du knappast möjlighet att köpa dig en bostad. Och med de sammanpressade hyresnivåerna som finns i Örebro idag tack vare ÖBOs monopolistiska ställning, byggs för få hyresrätter, skapas för få billiga hyresrätter, ges för dåliga förutsättningar för olika människor med olika behov.

Invandringen kommer sannolikt att öka de kommande åren. Syriens inbördeskrig är en orsak. Ändrad bedömning av rätt till anhöriginvandring en annan. Vi vet inte ännu hur det blir. Men det finns ökad sannolikhet.

Så var ska dessa människor bo? Och om de inte hittar någonstans att bo, hur ska de då hitta arbete?

Migration, integration och etableringspolitik är centrala frågor för framtidens politiska landskap. Det handlar om enskilda individers framtid och tillväxt. Och det handlar om städers och samhällets framtid och tillväxt.

Det finns inga enkla svar på frågorna hur vi ska hantera migrationen, integrationen och etableringen av nya svenskar i det svenska samhället. Men vi måste fortsätta att ställa frågorna och söka svaren.

Liberal integration

När Erik Ullenhag i söndagens DN går ut med den senaste av regeringens åtgärder för att öka takten i integrationsarbetet, är det inte bara ytterligare ett par åtgärder i en lång radda. Istället är det ytterligare ett åtgärdspaket som förstärker skillnaden mellan den liberala integrationspolitiken och den socialdemokratiska.

Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:

I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.

Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.

Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.

I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.

Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.

Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...

Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.

Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA

Integration

När, förhoppningsvis, koalitionen tar över taktpinne igen efter omvalet den 15 maj så kommer integrationsfrågorna hamna i min portfölj. Det blir intressant.

Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.

Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.

Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:

För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).

För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.

För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.

För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.

För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.

Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!

Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!

Dubbla bud(s)kap

ÖBOs ordförande Mats Sjöström har tidigare varit KS-ordförande. Visserligen gick det inte så bra ekonomiskt, men det berodde nog mer på den politik partiet förde än på Sjöströms ekonomiska kunskaper. Jag har ingen anledning att betvivla att han vet vad han pratar om.

Därför blir det märkligt att höra hans resonemang kring ÖBO och försäljningarna på Radio Örebro. Sossarna var emot försäljningarna, men nu när de är gjorda ska de använda pengarna. Men det hade inte behövts. Och ÖBO har pengar avsatta för de omfattande reparationer som måste till.

Är det någon som får det att gå ihop? Vilka pengar har ÖBO avsatta? Är det inte det som är det egna kapital som förstärktes genom försäljningarna? Eller finns det andra källor som Sjöström kan plocka ur? Knappast. ÖBO skulle med socialdemokratisk ledning varit ett svagare företag än vad det är idag.

Och kan han lova att ÖBO ska renovera massor, utan att det någonsin kommer att påverka hyrorna? Knappast! ÖBO behöver satsa miljarder på både nybyggnation, ombyggnation, renoveringar de kommande åren. Det kommer att innebära påfrestningar. Men ÖBO kan klara det om det finns en ledning i såväl bolag som kommun som inser vad som behöver göras.

Tyvärr gör sig Mats Sjöström till tolk för den dåliga politik sossarna fört i Örebro de senaste åren. Framförallt handlar det om ÖBO. De överdrifter som de spridit bland ÖBOs hyresgäster när de tillsammans med Hyre(s)gä(s)tföreningen knackat dörr har skrämt och oroat många, helt i onödan. Jag har fått mail och samtal av oroliga människor som trott sig behöva flytta, som trott på enorma hyreshöjningar, som oroats av att allt ska bli sämre, ofta grundade i den information från (s) och HGF(s) de trott på.

Sanningen är ju den att även Mats Sjöström tycker att ÖBO ska sälja. Det har funnits en total enighet i ÖBOs styrelse om att bolaget ska krympa där man är monopolistisk. Men när det kommer till kritan vågar man inte, utan menar att det är någon annan typ av försäljning man åsyftar, en försäljningstyp som är svårförklarlig.

Men Mats Sjöström är klok. Han inser att ÖBO behöver sälja för att fortsätta vara ett stabilt och välmående företag, om man ska klara av de utmaningar vi vill att ÖBO ska vara med och lösa. Integration. Fler jobb och fler arbetsplatser. Bättre äldreboenden. Skarpare klimatansvar. Tyvärr verkar han inte kunna sätta sig upp emot den del av partiet som styr partiet i Rådhuset. Där är det viktigare att kunna kampanja mot nödvändiga försäljningar, än att ta ansvar för integration, fler jobb och arbetsplatser, nybyggnationer, renoveringar och ombyggnationer för bättre klimatansvar.

Integration

Idag besökte folkpartiets integrationsminister Erik Ullenhag Örebro. Tillsammans träffade vi bland annat IUC, Ideellt Utvecklingscentrum, och styrelse och imamer på Örebro moské. När Erik berättade att han denna dag skulle vara i Örebro föreslog vi möten med ett tema: Vägar till integration. Och vi valde besök utifrån de utmaningar och möjligheter vi ser i Örebro.

Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.

I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.

Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.

Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.

Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.

Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.

Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.

Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.

Zlatan

Nyss hyllade Zlatan sitt Malmö på Fotbollsgalan. I går avgjorde han Milanoderbyt. Fantastisk livsresa den mannen gjort. Vilken framåtanda. Vilket entreprenörskap!

Det finns en enorm inneboende kraft i alla människor. Alldeles för ofta är det samhällets synliga eller dolda ramar som begränsar kraften. Alldeles för ofta är det politiska system som gör aktiva, kraftfulla invandrare till beroende inaktivister.

Men där sker nu en förändring. Med Erik Ullehag och Folkpartiet vid rodret kommer integrationspolitiken att förändras radikalt. Socialdemokraternas mångåriga arv att göra människor bidragsberoende, inaktiva och utanför kommer att brytas.

Det är på tiden.

ÖBO

"Man vet vad man har men inte vad man får".

Hyresgästföreningens bas berättar för Nerikes Allehanda om varför de är emot en försäljning av 1184 lägenheter. En tydligare politik för en fortsatt segregerad stad är knappast möjlig. Hyresgästföreningen i Örebro vill inte förändra. Det innebär att de vill vara kvar i ett läge där utanförskapet är stort i de stora ÖBO-dominerade bostadsområdena, de vill försvåra ÖBOs möjligheter att bygga nytt och de riskerar stora hyreshöjningar.

Denna partipolitik, för det är en tydlig partipolitisk hållning som Hyresgästföreningen har, är den som lett till att Örebro under lång tid byggt upp ett utanförskap som är större än i jämförbara städer. Det är den politiken som byggt upp en hemlöshet som varit högre än i jämförbara städer. Det är den politiken som gjort Örebro till en segregerad stad.

Nu vill vi bryta den trenden. Vi gör det pragmatiskt men med ett tydligt mål - Bryt segregationen! Pragmatiken är tydlig när vi ger ÖBO i uppdrag att bygga mycket nytt, att renovera och rusta och tillsammans med Örebro Porten AB investera för nya jobb i de stora bostadsområdena.

Men för detta krävs pengar. ÖBO är starkt, har ett bra eget kapital. Men nybyggnationerna kostar. Bolaget räknar med att man måste skriva ned värdet på de nybyggda lägenheterna med 500 miljoner kronor, en halv miljard, omedelbart då de byggts klart. (Detta är ett problem i sig som behöver en egen blogg för att fundera kring) Om man vill att ÖBO ska kunna fortsätta att vara starkt, att man ska kunna ta sitt allmännyttiga ansvar, behöver man återställa kapitalet. Det kan man göra genom att sälja, eller genom att kraftigt höja hyrorna. Vi väljer det förstnämnda.

Till detta säger Sociademokraterna och deras stödorganisation Hyresgästföreningen nej. De vill ha kvar segregationen och utanförskapet. De vet ju vad de har, men inte vad de får. Och de har ett stort ÖBO och ett stort utanförskap. Men de vet ju inte vad de får om ÖBO blir något mindre och utanförskapet också minskar...

Kortbombning

Hyresgästföreningen skickar kort till olika kommunala företrädare. Skälet är att det finns ett förslag från ÖBOs styrelse att sälja 1000 av bolagets lägenheter för att klara av att investera i 2000 nya och renovera de gamla. Bolaget vill för första gången på mycket länge ta ett krafttag mot den segregation tidigare socialdemokratiska kommunledningar byggt in i staden.

Mot detta protesterar Hyresgästföreningen. Det har man all rätt till, även om jag kan undra om Hyresgästföreningen representerar enbart hyresgäster i ÖBO... Men sättet man gör det på kan man fundera över.

Idag fick jag sju kort från "protesterande hyresgäster". Det var uppenbart att tre av de sju var skrivna av samma hand. Ytterligare två var misstänkt lika varandra. Inga av korten var undertecknade.

Andra partiföreträdare har fått kort som varit undertecknade, men där det varit uppenbart att namnteckningen inte stämt. Ett felstavat namn på en äldre invandrare - kan han inte skriva sitt eget namn, eller har någon annan använt hans (felstavade) namn? Med eller utan hans godkännande? Är det ett enda misstag, eller är det ett system?

På korten finns också information som man måste fundera över. En del hävdar att de måste flytta på grund av försäljningen. Andra att de nu ska få kraftiga hyreshöjningar. Vem sprider den desinformationen? Är det Hyresgästföreningens representanter? Är det medvetet, med ledningens goda vilja? Eller kan kampanjen misstolkas? Vems är då ansvaret för att många människor oroas i onödan? Tar Hyresgästföreningens styrelse och ledning det ansvaret? Tar socialdemokraterna (som ju är en annan gren av samma socialistiska träd som Hyresgästföreningen) något ansvar? Ännu har vi inte sett något sådant. Snarare tvärsom.

Örebro har många utmaningar. Integrationen är en av de största. 50 år av socialdemokratisk politik har skapat en situation i Örebro där segregationen är fastcementerad. Denna betongpolitik har skapats trots (eller kanske tack vare) det enorma kommunalägda bostadsbolaget, och dess bindningar till såväl socialdemokrati och Hyresgästförening. Nu vill vi bryta denna segregation, skapa nya möjligheter för fler människor att bli delaktiga i en bättre framtid. Till detta säger såväl Hyresgästförening som socialdemokraterna nej. Det är illa.

Socialdemokraterna i Örebro är också mer dogmatiskt socialistiska än sina partivänner i andra kommuner. I Gävle säljer (s) delar av allmännyttan, i Eskilstuna likaså. Men i Örebro blir överorden enorma.

Jag tror att Örebro och örebroarna behöver en bra allmännytta, som tar allmännyttans ansvar. Men jag tror också på att Örebro och örebroarna behöver en mycket mer flexibel och förändringsbenägen bostadsmarknad, där individer kan förändra sitt boende inom de bostadsområden de vill bo i. Fler bostadsrätter i de stora bostadsområdena. Olika typer av hyresrätter i samma områden. Fler villor i eller nära dessa bostadsområden. I detta arbete har ÖBO en viktig uppgift, en uppgift som kommer att kräva både nybyggnation, ombyggnation och försäljningar.

Hyresgästföreningens och socialdemokraternas stoppolitik cementerar utanförskapet i Örebro än mer.