Den svåra gränsen

Regeringen avskaffar id-kontrollerna mot Danmark. Folk jublar. Eller inte.

En del jublar för att deras vardag blir enklare.
Andra jublar för att nu sänds nya signaler - Sverige ska återta sin roll som spjutspets i flyktingfrågor.

En del jublar inte för att de tycker att Sverige inte ska ta emot fler.
Andra struntar i jublet för att de pekar på att det är ett slag i en luft som redan innehåller tillräckligt många hinder.

Jag tänker mest på de svåra avvägningarna som politik alltid är.

Fortfarande finns det bland mina kontakter på sociala medier människor som, enligt mitt tycke, rätt självgott säger ungefär så här: "OK, var är katastrofen som skulle komma i och med flyktingmottagandet? Var är välfärdens kollaps?" Underförstått sägs också: Ni hade fel alla ni som ville stänga gränser. Vi hade rätt.

Men hur ser en katastrof ut? Vad kännetecknar en kollaps?

I Nerikes Allehanda skriver en av dem som uttryckt sig ungefär som ovan, ledarskribenten Lars Ströman, om ett fall i Karlskoga där socialtjänsten misslyckats totalt och fått kritik för detta från IVO, den tidigare Socialstyrelsens granskingsenhet. Strömans sakkunskap i frågan är större än min. Jag har ingen sakkunskap om just detta fall, annat än vad som kunnat läsas i media. Om IVO ger kritik är den välgrundad. Mot detta finns inget att invända.

Däremot har jag under de senaste åren talat med politiker från just Karlskoga som beskriver en socialtjänst med utmaningar långt över vad man klarar. Skälet handlar i förstone om att man inte varit dimensionerad för det flyktingmottagande ingen räknat med. Insikten om att man inte klarar sitt uppdrag har varit generell. Insikten om att man inte heller hittar någon väg ur den är lika generell.

I Strömans inlägg ser det ut som det enbart handlar om pengar. Men det är inte så enkelt. Det fattas både pengar, personal och kompetens. Pengar går alltid att skjuta till. Men enligt SKL fattas mer än 1000 socialsekreterare i Sverige idag. Varenda socialsekreterartjänst som inte tillsätts innebär ytterligare en risk för felhantering.

För de drabbade är detta en katastrof. De ser välfärdens kollaps. Den sker inte i det stora. Samhället förändras inte över en natt, vi vaknar inte upp en morgon i ett samhälle där välfärden saknas. Men många små händelser över hela landet lägger ett nytt pussel. Det kan handla om briser i socialtjänsten i Karlskoga, om vanvård i kommunal äldreomsorg i Örebro (som tvingats spara varje år sedan 2010) eller något annat av de centrala välfärdsuppdragen. Sett i det stora syns ingen katastrof. Men varje händelse är en pusselbit i ett nytt pussel.

Det är inte svårt att ställa detta mot en generös flyktingpolitik. Välfärden urholkas långsamt när resurserna inte räcker. Krisen 2015 utlöste ett antal mekanismer som vi ännu inte sett de stora följderna av, eftersom kostnaderna hittills i huvudsak burits av staten. Om ett år kommer kommuner och landsting att belastas till fullo. Då blir krisen än större.

Jag skrev om detta redan 2014. Jag har inte hittills haft skäl att ändra mig. Men det finns ett perspektiv till som man bör fundera över.

Välfärden hade nog kollapsat i alla fall. Men det hade tagit lite längre tid.

Flyktingpolitiken kommer sannolikt de kommande åren att få bära hundhuvudet för att välfärdsstaten tvingas retirera. Resurserna kommer inte att räcka. Det handlar om reda pengar, men det handlar också om personella och rent fysiska resurser. Jag har rätt många gånger pekat på de långtidsutredningar som före detta Kommunförbundet och nuvarande SKL har genomfört. De pekar på att kommunerna behöver höja skatten med upp emot 15:- kronor de kommande åren för att klara välfärdsuppdraget som det ser ut idag, och med den kostadsökningstakt vi sett historiskt. Demografi och välfärdens utveckling har hittills varit förklaringsmodellerna. Nu kommer även flyktingsituationen.

Till detta kommer en stat med enorma utmaningar. Det handlar om försvaret, polisen, infrastruktur - överhuvudtaget den grundtrygghet och de grundförutsättningar ett land behöver. Där har årtionden av tillbakarullning satt Sverige i en svår sits.

Sammantaget innebär detta att statens möjligheter att hjälpa kommunsektorn minskar, oavsett regering.

Hur ska man då hantera detta? Det är tusenmiljarderskronorsfrågan.

Lars Ströman avslutar sin text så här:

"Och sveket mot barnen fortsätter även i nästa vecka - och veckan därpå!
Jag kokar av vrede av bara tanken."

Det är lätt att koka av vrede, speciellt när du är opinionsskribent. Problemet är att man inte behöver ta ansvar för något, inte de egna synpunkterna på någon fråga, och framförallt inte om den ena synpunkten hänger ihop med den andra.

Någonstans där ute finns däremot en socialsekreterare som går på knäna, medveten att hon inte klarar sitt jobb.
I samma kommun finns en ekonomichef som sannolikt oroas över att kulorna på kulramen verkar bli färre och färre, och det finns inte något svar på hur man ska få tillbaka dem.
Kanske finns också en ansvarsfull politiker som faktiskt funderar mer på hur det ska gå, hur man ska få ihop allt även nästa år och nästa, än på vilka utspel som passar media denna vecka.

Den ekvationen borde vi fundera mer kring. Kanske blir det en katastrof och kollaps. Kanske vi inte ens märker att den kommer.

Fritt fall för liberalismen, Lucia

Så kom den då igen. Luciadiskussionen. Denna gång orkestrerad av Åhléns.

Det var ett självklart och smart val av Åhléns. Att annonsen skulle skapa just de stämningar den senare gjorde, var sannolikt ett av skälen. Frågan är om Åhléns berättade för pojken att det som inträffade var sannolikt, eller om man bara cyniskt bortsåg från detta.

Reaktionerna från hatarna är, som vanligt, orimliga. Om någon vill klä ut sig till Lucia må han eller hon, svart eller vit, gammal eller ung, få göra det. Men att detta år efter år ställer till det för så många säger en del om vårt samhälle.

En del vill se det som kampen mellan de antirasistiska och de rasistiska. Och det finns nog de nyanserna där.

En del vill se det som en del i det liberalt radikala normkritiska samhällsprojektet, där motståndarna är de normativa, konservativa. Och visst finns de nyanserna med.

Men jag tänker i huvudsak på något annat. Bristen av det religiösa språket i samhället. Både hos de konservativa och de normkritiska. För en politiskt intresserad kan man också fundera över vilka parallella processer detta kan innebära. Men mer om detta senare.

För den första frågan man bör ställa sig är: Varför firar vi Lucia? Lars Ströman gör i Nerikes Allehanda en djupdykning i detta. Det är intressant. (Fast egentligen borde man bojkotta alla ledare som rubriksätts med inledningen "Men hallå"...) Men så landar han, självklart, i meningen att Lucia borde vara en medelhavsman, ett återskapande av en Jesus-gestalt. För lite normkritisk ska man ju alltid vara.

Men den som inte vill gå lika långt bakåt som Ströman borde fundera mer kring Lucia, varför det verkar bli allt svårare att rekrytera Lucior, och varför vi överhuvudtaget firar det. Då är det rätt lätt att stanna vid insikten om att Lucia firas för att minnas en kvinna som gav ett löfte till Gud, och som av människor straffades för detta tilltag.

Det finns en religiös grund för Lucia.

Men i dagens sekulära, antireligiösa samhälle blir detta en anomali. Det passar helt enkelt inte in i kontexten. Vare sig religion eller stabil könstillhörighet har bäring in i detta smått kristofobiska och normrelativistiska samhälle. Så istället för att bli en hågkomst av vad en kvinna lovade sin Gud, blir Lucia en fest som vilken som helst. Och barnen får sjunga om pepparkakor eller skidsemestrar istället för om Betlehems stjärna och det kommande Gudabarnet.

Det är inte konstigt att Lucia har det svårt. För om det inte finns någon djupare koppling till ett gemensamt kollektivt minne, blir Lucia inte något annat än en lördag, vilken som helst. Och när dessa kollektiva minnen försvinner, försvinner också behovet av, eller insikten av värdet av, att fira något gemensamt.

Detta pekar på något mycket intressant med svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. I en intressant bok av David Thurfjell: "Det gudlösa folket", som handlar om svenskarnas förhållande till religion i både dåtid och nutid, skriver han:

Religionssociologerna Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att den stabila nedgången av svenskarnas kyrksamhet under 1900-talet delvis måste förstås som ett ledarskapsproblem. Svenska Kyrkan, menar de, bemötte inte förändringar i samhället på sätt som skulle kunna bevara dess inflytande och betydelse för människors liv.

Speciellt lyfter de här fram förlusten av tillgång till och förståelse för ett kristet religiöst språk hos svenskarna. Kristendomsundervisningens gradvisa avkonfessionalisering och försvinnande från skolan innebar att svenskarna i mindre utsträckning uppfattade kyrkans verksamhet som relevant eller meningsfull

Svenskarna saknar tillgång till, och förståelse för, ett kristet religiöst språk. Ingen fattar vad offer är i ett kristet sammanhang, ingen begriper skillnaden mellan kärlek, definierad som åtrå eller sex å ena sidan och Guds kärlek å den andra. Och så vidare.

Så istället för att bli en manifestation för en kristen tradition, tappar Lucia sitt innehåll, och därmed sitt berättigande.

Det intressanta är att denna förlust sannolikt är lika stor hos de som värnar den traditionella Lucian, som hos dem som vill föra fram Lucia som ytterligare ett normkritiskt politiskt projekt. Språkförlusten, insikten om de djupare meningarna, är också den kollektiv.

Kristendomen har problem i Sverige. Det finns fortfarande en djupt rotad självbild hos många kristna, och minst lika många (procentuellt sett) kyrkoledare, att kyrkan och kristendomen fortfarande är en bärande del av samhällets utveckling. Men är det verkligen så? Eller lever vi nu bara med reminiscensen av, hågkomsten av, det på kristen moral, etik, dogmer och traditioner, byggda samhället?

Är det inte snarare så att kyrkan blivit en perifer del av ett samhälle som påverkas av helt andra faktorer? Styr Little Jinders, eller Sara Larssons åsikter mer än Antje Jackeléns? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Thurfjell skriver:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Svenska kyrkan, är alltså den av en kyrka som genoms in anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina sekulariserade medlemmars kristendomsförståelse.

Svenska kyrkans medlemmar fattar inte längre vad det är att vara kristen. Typ. Och vad får det för konsekvenser? Kanske att man tror att det är kristet att hata en mörkhyad pojke som Lucia? Eller att det är det normkritiska som är det enda sanna kristna?

Det finns betydande risker med en kyrka som inte har en ledning som klarar av att leda, och medlemmar som inte har en kollektiv förståelse för det sammanhang man är med i. Sannolikheten att denna lealöshet kan komma att resultera i framväxten av önskan om en stark ledare, är inte liten.

Och detta leder oss in på de politiska konsekvenserna.

Jag läser om Jan Björklund i dagens SvD. Om liberalismens utmaningar. Och tänker på Svenska kyrkan.

Dagens liberalism har blivit en tummelplats för den extrema individualismen. Det är egot som är i centrum. Kanske är det en naturlig utveckling av liberalismens betonande av individen. Men det får konsekvenser. En av dem är märkligt lik den som beskrivs ovan kring Svenska kyrkan.

Det kollektiva minnet av vad liberalism är raderas när allt blir ego. De gemensamma berättelserna försvinner när individen blir allt. Och när det gemensamma försvinner, försvinner också förståelsen för vad liberalism är. Politiken blir ett projekt för mig, och enbart för mig. Man skulle kunna ersätta "kristen" med "liberal" och "Svenska kyrkan" med "Liberalerna" ovan och få en ganska bra förståelse för utmaningen:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”liberal” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Liberalerna, är alltså den av ett parti som genom sin anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina normkritiska individualistiska medlemmars förståelse av liberalismen.

Följderna? Liberalerna kanske, likt kyrkan, tror att man är en kraft för samhällspåverkan. Men det är helt andra krafter som styr. Och i avvaktan på den starke ledaren (brrrr) så slåss liberalerna internt om vem som är mest och minst liberal i allt mer sekteristiska former.

Därför har Lars Ströman fullständigt fel (igen)

I en krönika i den "oberoende liberala" tidningen Nerikes Allehanda tar Lars Ströman (som tidigare har haft sin politiska hemvist långt till vänster om liberalismen...) heder och ära av bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Han kallar henne "slaskhöger" och pekar på ett antal sakfel hon haft i en blogg som angrep den nytillsatta partisekreteraren för socialdemokraterna, Lena Rådström Baastad.

Baastad (då i huvudsak utan mellannamn) var tidigare kommunalråd i opposition och kommunstyrelseordförande i Örebro. Under den tid hon innehade den högsta positionen i kommunen, var ledarsidan på Nerikes Allehanda påfallande ofta frånvarande eller mild i sin eventuella kritik av Baastad. I den nu aktuella krönikan fortsätter detta.

Lena Rådström Baastad kommer undan helskinnad från Strömans kritik. Istället är krönikan i mångt en kopia av den skrift' (mediakommentar) som socialdemokraterna gav ut omedelbart efter det att Valprövningsnämndens beslut blivit klart. Den skriftens huvudsakliga uppgift var att skjuta ansvaret så långt från såväl partiet som Baastad som möjligt. De som fick bära hundhuvudet var de tjänstemän som inte kunde ansvara för vallokalens ordning, liksom en enskild kandidat som var så okunnig/olycklig att hon sågs heja på en röstande precis invid röstmottagaren.

Men vad var det då som hände?

Strömans linje, liksom socialdemokraternas, ligger på att anklaga den enskilda kandidaten framme vid bordet, de röstmottagare som inte kunde hålla ordning i röstningslokalen och det faktum att det tält socialdemokraterna ställt upp stod för nära vallokalen. Men ingen skugga ska enligt Ströman falla på vare sig Rådström Baastad (hon nämns inte ens) eller Mona Sahlin.

Men vad var det som egentligen hände? Vad sade valnämnden? Och vad sade egentligen Valprövningsnämnden?

Det är helt klarlagt att socialdemokraterna haft en "valskola" inriktad på en specifik grupp invandrarkvinnor. Där har såväl röstsedlar som -kuvert funnits. På "valskolan" har både Mona Sahlin och Ala Idriss (välkänd lokal S-profil, numera även nationellt) uppträtt och berättat hur man röstar. Därefter har man i gemensam tropp gått till vallokalen. Mona Sahlin avvek före man kom fram till vallokalen, men där fanns flera lokala företrädare såväl utanför som innanför vallokalens väggar. Det har varit stökigt med många människor. Det är uppenbart att valhemligheten inte har kunnat garanteras. Det är sannolikt att i vart fall en lokal socialdemokratisk kandidat sannolikt kan ha påverkat själva röstningen.

Om det tvistar ingen.

Men är det så som Ströman skriver, om valskolan: "Men själva valskolan hade valprövningsnämnden inga anmärkningar på."

Är det så?

Först kan man kolla vad Valnämnden, den lokala nämnd som ansvarar för valet, hade att säga. I denna nämnd, som till sin natur är tjänstemannastyrd, skrev tjänstemännen följande yttrande:

Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal, där rösterna avgavs. Ett syfte med ett sådant förfarande kan givetvis vara att påverka väljarna i deras val. Graden av oordning i lokalen är svårbedömd på det material Valnämnden förfogar över, men Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk, att det för en tid var omöjligt att hålla ordning. – Om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet, torde det, med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen, med fog kunna antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången.

Det är uppenbart att den lokala varianten av Valprövningsnämnden tyckte att det fanns fog för funderingar kring det som Weidmo Uvell skriver. Men kanske är också den högst ansvarige tjänstemannen en del av den slaskhöger som Ströman verkar förakta...

Än intressantare kan man se hur det sedan blev med röstningen, eftersom valnämnden ändå har politiker som ska ta ansvar för besluten:

  - Två av Valnämndens fyra ledamöter, företrädare för det socialdemokratiska partiet, har reserverat sig mot det beslutade yttrandet.

Oj - socialdemokraterna tyckte inte att det var någon fara. Vare sig med valskolan, kampanjtältet eller att en kandidat stått inne i vallokalen och hejat på en invandrarkvinna som röstade. Och vem tror att dessa två socialdemokrater tog ett eget beslut? Knappast. Beslutet om att rösta mot var förankrat hela vägen upp i den lokala politiska ledningen. Rådström Baastads ande svävade självklart över reservationen. Vem bär ansvar? Vem slaskar? Vem slarvar med fakta?

Och Valprövningsnämnden då - vad säger de?

Först och främst, låt oss se slutsatsen:

Vad gäller valskolan finner alltså Valprövningsnämnden inte visat att någon handlat på ett sätt som varit otillbörligt.

Det verkar ju stödja Strömans variant. Men läser vi straxt innan ser vi följande skrivning:

Om det – som klaganden uppgett – skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klaganden uppgett.

Det har alltså inte klarlagts att det gått fel till. Det som inte kan bevisas kan inte heller läggas till grund för en dom. Det är därför inte Valprövningsnämnden heller kan säga att det varit valfusk. Men Valprövningsnämndens utredning har inte varit en brottsutredning. Man har inte eftersökt fel i den utsträckning exempelvis en åklagare kanske bort göra. Eller en spännande och engagerad lokal tidning... Hur många intervjuer gjordes med de närvarande invandrarkvinnorna? Under ed? Sannolikt ingen. Med de som arrangerade "valskolan"? Någon? Det framgår i vart fall inte av beslutet.

Och Valprövningsnämnden behövde inte heller göra en så djup analys. Dels ligger det inte i nämndens uppgift att göra en så djup utredning. Dels, och framförallt, räckte de andra missgreppen för att konstatera att Örebro behövde gå till omval.

Är Strömans analys rätt? Att valskolan inte var valfusk? Det vet vi inte. Och vi kommer aldrig att få veta eftersom ingen ställt de nödvändiga frågorna till de inblandade i tid. Men det är rätt magstarkt att anklaga en bloggare för att vara "slaskhöger" för att dra de slutsatser som den lokala valnämnden själv drog.

Och hur är det med de där röstsiffrorna? I valet 2011 "med bättre koll på röstningsförfarandet"? Då gick det ju ännu bättre för sossarna.

Läser man bara siffrorna rakt upp och ner så är det så. Men det Ströman undviker att ta upp är valdeltagandet. I det ordinarie valet låg valdeltagandet på ca 65, 63 respektive 65 % i de tre olika valdistrikten. I omvalet var det istället 53, 51 respektive 52 % valdeltagande.

Ströman är väl medveten om att omvalet var ett mobiliseringsval. Och han är lika medveten om att socialdemokraterna satsade nationellt på omvalet, med en budget som sannolikt översteg de övriga partiernas sammanlagda valbudgetar många gånger om. Med busslaster av valarbetare som enbart hade till syfte att knacka dörr och få människor att gå och rösta. I Vivalla hade vi i Folkpartiet sympatisörer som fick sin dörr knackade varje dag den sista veckan och fyra gånger på valdagen...

Gör man det man kan göra, jämföra resultatet med valdeltagandet, kan man rätt enkelt få fram att socialdemokraterna exempelvis tappade från ca 42 % av de totala antalet röstberättigade, till ca 40 % (Vivalla norra). Vi andra, som inte hade samma resurser, tappade betydligt mer främst i de områden som traditionellt är starka borgerliga områden där folk inte gick och röstade, men även i de för oss svagare områdena. Vi klarade inte av att mobilisera i samma utsträckning som socialdemokraterna. Självklart var det en resursfråga. Men knappast valfusk.

Det är enkelt att instämma i Benjamin Disraelis yttrande: Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik. Beroende på vilka sifferserier man visar och utelämnar kan man få olika bilder att framträda. Så gjorde Weidmo Uvell. Så gjorde Ströman. Den ene hävdar att den andra är "slaskhöger". Det är orimligt för de flesta att benämna en opponent på det sättet, och rejält olämpligt för en påstått liberal ledarskribent.

Fuskade då socialdemokraterna i Örebro? Och vilket ansvar hade Rådström Baastad? Det går inte att svara klart på någon av de frågorna idag. Med ett bättre journalistiskt arbete 2010 hade det gått att göra det. Men då fanns inget intresse. Nu får vi sannolikt aldrig veta om "valskolan" också innebar att invandrarkvinnorna fick färdiga valsedlar i färdiga valkuvert av de socialdemokratiska valarbetarna. Vi får aldrig veta om marschen upp mot vallokalen också innebar att det i praktiken bara fanns ett parti att rösta på för kvinnorna. Vi får aldrig veta vilken grad av påverkan på dem som de socialdemokratiska valarbetarna utsatte dem för.

Man kan bara gissa, och anta. Och den ena gissningen är i det läget lika god som den andra.

Vi kan ju alltid hoppas...

Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.

Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.

Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.

I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en  av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:

@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.

eller

@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.

eller

@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.

Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.

När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:

Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?

Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.

Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.

Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.

Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?

Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?

Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.

Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.

1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.

Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.

2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.

Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.

3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?

De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?

Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.

Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?

Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.

Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...

"Liberal" demonisering av den andre

Ibland blir jag bekymrad över det svenska debattklimatet. Ibland rent ledsen.

Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.

Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.

Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.

För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.

För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.

Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.

Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.

När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.

Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.

Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:

"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."

Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.

Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.

I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.

Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".

Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.

Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.