Gårdagens asylpolitik fungerar inte längre

Ibland springer man på intressanta diskussioner på nätet. Som i går då jag av en händelse såg en tweet om ett Timbro-arrangemang. En diskussion mellan ledarskribenten Widar Andersson, professor Lars Trägårdh och Timbros Andreas Johansson Heinö om det nya Sverige.

Självklart låg de nya migrationsströmmarna som grund för diskussionen. Men titeln på arrangemanget var mer hämtad från de tankar Lars Trägårdh lanserat - behovet av ett nytt samhällskontrakt - till exempel här i GP. Jag rekommenderar dig som har en timme över att lyssna igenom länken.

Jag har flera gånger själv bloggat om behovet av en förnyelse av tankarna kring detta samhällskontrakt, på svensk socialdemokratiska uttytt: "Gör din plikt, kräv din rätt!". Men idag ska jag fördjupa mig i två andra frågor som dök upp på seminariet.

Lars Trägårdh är rätt tydlig i sin kritik av hur vi idag definierar de nationella avtal, överenskommelser och konventioner som styr migration och asyl. Gång efter gång pekar han på att det måste finnas en korrelation mellan det nationella politiska systemet och de internationella konventionerna som styr människors rätt till asyl. Man kan inte, säger i princip Trägårdh, spela bort den nationella demokratin på de internationella konventionernas altare.

Men det är det vi gör idag i Sverige. Det finns massor av förespråkare; ledarskribenter som Lars Ströman på Nerikes Allehanda eller Axel Voronov på Eskilstunakuriren, politiker som Jonas Sjöstedt eller Annie Lööf, experter på just asylfrågor som Viktor Banke eller Frida Johansson Metso, som hävdar just detta: De internationella konventionerna kring asyl tar över hela det nationella beslutsfattandet. Riksdag och regering har bara att acceptera och lösa frågan. Hur den ska lösas överlåter de däremot mer än gärna till just riksdag och regering.

Med det svenska system vi har, med en omedelbar åtkomst till stora delar eller hela den svenska välfärdsmodellen för i princip alla som vistas i landet, med eller utan uppehållstillstånd, skapar det risker för enorma utmaningar för det demokratiska systemet. Vår självbild är att vi har råd att hjälpa alla. Tiggarna ska få bostad och mat. De som vistas i landet utan rätt till asyl eller uppehåll ska få sjukvård och skola (och kanske socialbidrag till och med om inte Kammarrätten i Sundsvall ändrar Förvaltningsdomstolens beslut). I väntan på beslut, och framförallt när du fått beslut om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, öppnar sig hela välfärdssektorn för dig.

Är det rimligt? Är det möjligt?

Förstår jag Trägårdh rätt så menar han att det sannolikt inte är så. Ett sådant system riskerar själva grundvalen för det nationella demokratiska system vi byggt under hundra år. Det system som genererat det som Trägårdh brukar beskriva som statsindividualism - att vi lämnar allt mer av välfärdsarbetet till staten, för att kunna förverkliga oss själva (kanske det som också innebär att vi är de lyckligaste(?) ensammaste människorna på jorden...). Om inte längre de nationella politikerna, i kommuner, landsting och i riksdagen, är förmögna att hantera en situation där välfärden ska fördelas till allt fler, utan att resurserna samtidigt ökar, kommer detta demokratiska system att ställas till svars. Och frågan är vad som händer. Om det samtidigt innebär att den homogena kultur som präglat Sverige (lyssna till Johansson Heinös inlägg om Herbert Tingsten citat från 1967 ca 56:30 in i programmet) förbyts i något annat ökar riskerna än mer.

I ena vågskålen kan alltså grunden för det demokratiska systemet ligga, om man väljer att tro på Trägårdh.

I den andra vågskålen ligger frågan om hur samhället kommer att se ut. Kommer vi att försaka den generella välfärden för att klara av en fortsatt stor invandring? Eller kommer välfärdssystemet att på något sätt ändå att klara av det? Är ett samhälle med mångfaldskultur en möjlighet, eller är det en återvändsgränd? Frågorna är många, svaren färre, men framförallt saknas ett tydligt vägval. Vart vill vi, vilka vägar ska vi i så fall vandra, och vad kommer det att kosta?

En av frågeställarna på slutet av seminariet var en advokat. Frågan handlar i huvudsak om just de internationella konventionernas stabilitet. Om vi ifrågasätter asylrätten, vilka andra internationella konventioner kommer i så fall att skaka?

Trägårdhs svar är intressant. Han pekar nämligen på den internationella affärsvärlden som skapat en i viss mån parallell juridisk ordning. Och där fungerar det betydligt bättre med att slita konflikter, än vad gäller asylfrågan.

Det leder in på den andra funderingen kring varför det ser ut som det gör. Och det handlar om den globalisering som inte rör varor, utan människor.

Hur kan det komma sig att det 2015 kom tiotusentals afghanska män och ungdomar till Sverige? Att vi ser hundratusentals eller miljoner människor söka sig från krig, fattigdom och elände i sina hemländer till fred, rikedom och välfärd i väst? Handlar det bara om krig?

Sannolikt inte. En stor del av förklaringarna ligger sannolikt, hur märkligt det än må låta, i ett ökat globalt välstånd. Den flykt som i går var omöjlig eftersom det vare sig fanns pengar eller transportresurser, är idag möjlig för många. Och om utvecklingen fortsätter kommer allt fler att omfattas av dessa möjligheter. Migrationen är här för att stanna...

Det är denna ekvation som det demokratiska systemet nu måste hantera. Och man kan inte göra det med gårdagens redskap. Asylpolitiken byggdes upp efter Andra världskriget med de förutsättningar som då fanns. Visst var flyktingströmmarna i Europa större då än nu. Men de var i huvudsak regionala, inomeuropeiska. Systemet skapades inte för en globaliserad migration.

Och kombinationen ovillkorlig rätt att få sin asylansökan prövad, asylrättens omfång, en globaliserad migration och den svenska välfärdsmodellen är sannolikt inte funktionell. Frågan är i hur många av de demokratiska migrationsmottagarländerna den är det.

Vi ser idag länder som hanterar denna situation olika. Vi har sett Sverige svänga 180 grader, från öppna gränser till identitetskontroller. Och vi ser de olika lägren i asylpolitiken bygga murar mellan varandra. De som hävdar att asylrätten och de internationella konventionerna är skrivna i sten, oförändringsbara och bara att hantera för den nationella demokratin. De som hävdar att den enda lösningen är att bygga högre murar, avbryta internationella samarbeten, begränsa och stänga in.

Men ingen av dessa vägar är framgångsrik.

Det Sverige, Europa, och världen, skulle behöva idag är politiska ledare som kunde ta i frågan kring migration på ett nytt sätt. Migration i en globaliserad värld, migration där välståndsspridningen gör det möjligt för fler att migrera, migration i en värld med krig och förföljelse, klimat- och miljöhot, ekonomisk ojämlikhet och ofärd, migration i en värld där människor både vill och kan flytta till jobb och framtid, och så vidare. Hur kommer ett sådant system att se ut? Hur påverkar det dagens konventioner, och i vilka fall måste de förkastas, omförhandlas, förnyas, förändras?

Det borde vara slut på tiden då den egna sanningen i asylfrågan är den enda sanningen, oavsett vilken sanning denna är. Det borde vara tid för samtal; lokalt, nationellt och internationellt.

Står flyktingkonventionen över Sveriges Riksdag?

Jag läser media, kollar tweets och facebook. Och slås av att så många försöker göra ner Moderaternas förslag för att hantera flyktingkrisen. Det finns tre linjer:

Dels de som hävdar att Moderaterna nu mer eller mindre är fascistiska, bruna, rasister - epiteten känner inga gränser. Det är som det brukar, mest på twitter förståss. Den linjen är som vanligt meningslös att bry sig om. Epitetsklistrande, förminskande, gulit by association - är ingen grund för en vettig politisk diskussion.

Dels de som hävdar att förslagen inte går att genomföra. Man försöker frammana bilder av vägspärrar på Öresundsbron där ingen slipper igenom. Den linjen är intressantare. Frågan här måste vara vilka alternativ som är möjliga. Varför har, som Ivar Arpi säger i Studio ett, Sverige på en vecka tagit emot fler flyktingar än Danmark under hela denna kris? Måste det vara vägspärrar, eller kan vi hitta andra alternativ som gör det möjligt för oss att fortsätta ha en reglerad invandring?

Men den tredje ståndpunkten är den intressantaste. Det är de experter och jurister som hävdar att Sverige är bundet av ett antal internationella konventioner som gör det omöjligt för oss att genomföra det Moderaterna just föreslagit. Det kan vara såväl Dublinkonvention som Flyktingkonvention. Huvudpoängen är att dessa konventioner står över svensk lag, och därmed är oomkullrunkeliga.

Men är det så?

Internationell rätt är inte enkel. Den bygger på att vissa juridiska principer ska gälla alla traktatsstater, och att dessa principer ska vara långsiktigt hållbara. Skälet är förstås enkelt - om inte principerna är långsiktigt hållbara så försvåras internationella kontakter. Det kan gälla handel, kommunikationer, kvalitetsbestämmelser - men också migration och asyl.

Men det finns ett stor men - som i princip alla experter och jurister jag läst och hört undvikit att tala om.

Vad skulle hända om Sverige övergav Dublinförordningen? Eller sade: Nej - läget är sådant just nu att vi gör en paus i att tillämpa FNs flyktingkonvention. Vi klarar det helt enkelt inte längre?

Svaret är - sannolikt - ingenting.

För trots allt är internationell rätt betydligt mer politik än vad nationell juridik är. Även i fall där det finns sanktionsmöjligheter är det inte säkert att de används. Internationell rätt är fortfarande den starkes rätt. Om Ryssland ockuperar Krim är det emot alla internationella konventioner. Men det är politikerna som avgör vilka, hur och i vilken omfattning sanktioner ska införas. För att inte tala om Kinas 50-åriga ockupation av Tibet, och nuvarande agerande i Sydkinesiska sjön... När USA använder drönare för att på andra länders territorium utan rättegång avrätta terrorister, och genom misstag en del andra oskyldiga också, blir reaktionerna möjligtvis politiska.

Eller ta Europa. Vi kan och bör fördöma Ungerns agerande i flera frågor, inte bara vad gäller flyktingar. Det finns också ett antal liberaler som försöker dra igång en granskning inom EU kring hur Ungerns agerande stämmer överens med EUs regler. Men det är mer politik än juridik, även om juridiken ligger till grund för det politiska agerandet.

Om Sverige övergav Dublinförordningen kunde resultatet bli att övriga EU-länder kastade ut Sverige ur gemenskapen. Men är det någon som tror att det skulle ske?

Om Sverige hävdade att man behövde en paus i asylmottagandet - vad skulle hända? Vilka sanktioner skulle kunna införas, vilka åtgärder från omvärlden kunde vi förvänta oss?

Det finns uppenbara risker med att frånträda internationella konventioner. Det internationella samarbetet som leder till fred, tillväxt och välstånd hotas. Riskerna för EU om en av de grundläggande friheterna - människors rörlighet - inskränks är uppenbara. Men de är av politisk, och inte juridisk natur.

Jag säger inte att Sverige ska lämna vare sig Dublinförordningen eller Flyktingkonventionen. Men det är meningslöst att försöka slå juridik i huvudet på varandra för att lösa en akut situation.

I förmiddags kunde man läsa att Sverige under måndagen tog emot drygt 2100 asylsökande. Runt 740 av dem var ensamkommande ungdomar. Årstakten för mottagandet ligger nu på långt över en halv miljon. Och om antalet ensamkommande fortsätter i samma takt som hittills kommer över 200.000 ungdomar att komma till Sverige. I eftermiddags drog Migrationsverket tillbaka siffrorna. Det "råder osäkerhet" kring dem. Oavsett vilket är antalet som aldrig söker asyl fortfarande ett okänt mörkertal, tusentals människor som kanske finns någonstans i landet. Som också kommer att påverka våra möjligheter till såväl nationell välfärd som internationell solidaritet.

Kanske blir det inte så illa. Men hittills i år har alla prognoser Migrationsverket gjort överträffats med råge. Och trenden är inte minskande, utan ökande.

De flesta menar nu att det finns ett tak för vad vi klarar. Då borde vi fundera över följande frågor:

Kortsiktigt:
Var finns det taket? För vuxna? För ungdomarna?
Vad blir konsekvenserna om det överskrids?
Vilka åtgärder kan vi genomföra för att inte hamna i den situationen?
Om vi redan är där - vad måste vi nu göra akut?

Långsiktigt:
Vad krävs för att klara välfärden? För alla? För flyktingarna?
Vad krävs för att skapa jobb, utbildning, innanförskap?
Hur reformerar vi de internationella systemen för såväl välfärd som migration?

Den debatten lyser fortfarande alldeles för mycket med sin frånvaro. Istället kastas epitet på varandra:

Du är dum, fascist, rasist, främlingsfientllig, sverigedemokrat. Dina idéer går inte att genomföra!

Nej - det är du som är dum, naiv, vänsterflummare. Inte en konkret åtgärd har du föreslagit!

Det kanske vore dags att tala med varandra istället. Men för det krävs politiskt ledarskap. Och den bristen är alldeles för tydlig idag.

När inga utgifter är heliga (utom flyktingmottagandet då...)

Jag läser med stigande förvåning DNs huvudledare idag. Och när jag kommer till slutet blir det nästan för mycket. Så här skriver det liberala flaggskeppet:

"Enprocentsdogmen har fungerat som en propp. I stället för att trixa med siffrorna och maximera avräkningarna borde regeringen slopa målet och påbörja en ordentlig översyn. Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Jag trodde aldrig att jag skulle få läsa detta i en liberal tidning. "Enprocentsdogmen". "Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Vad är det då som rättfärdigar detta skifte i liberal politik? Självklart flyktingströmmarna. Kostnaderna för det svenska flyktingmottagandet spränger alla gränser. Hur kommuner och landsting kommer att klara situationen är än så länge höljt i dunkel - merparten av deras kostnader kommer att landa några år framåt. Men även staten börjar gå på knäna.

De hittills kända kostnadsökningarna för staten landar på runt 30 miljarder. Då handlar det om det akuta mottagandet, kostnader som främst Migrationsverket har. Men i går larmade också Arbetsförmedlingen om kostnadsökningar och risk för uteblivna reformer för arbetslösa, sänkt kvalitet och annat fokus än vad som tidigare varit fallet.

I Expressen i går skriver Ann-Charlotte Marteus om fler risker med volymerna i mottagandet. Om en skola som antingen får en generellt sämre kvalitet, eller en skola där vissa elever (invandrarbarn) får en sämre skola och de med svensk härkomst en bättre. Vem hade ens kunnat tänka den tanken bara för ett år sedan?

Det finns ett uppenbart problem med DNs ledarredaktions argumentation kring biståndet. DN argumenterar enligt två linjer:

Huvudlinjen är att allt bistånd inte är effektivt. Det finns massor som borde göras bättre. Det kan till och med uppamma korruption och försämra utvecklingen.

Den underliggande linjen är lite svårare att följa. Den verkar handlar om att det finns någon variant på biståndsbidragslinje inom såväl stat som civilsamhälle som borde kunna minskas.

I en länge förbisedd statlig utredning som nu har nästan 20 år på nacken skrev den dåvarande rektorn för Örebro Universitet, Jan-Erik Gidlund och Per Frankelius om effektivitet i den offentliga sektorn. Den som vill läsa mer om deras arbete kring "Innovativa processer" kan börja här. Enormt förenklat skulle man kunna säga att de kom till resultatet att om vi var lika effektiva som den effektivaste  organisationen globalt på varje välfärdsområde, skulle vi kunna dubbla kvaliteten eller halvera kostnaden för det offentliga välfärdsuppdraget.

Visst vore det fantastiskt. Lika bra välfärd till halva kostnaden. Tänk så det skulle kunna påverka såväl statsbudget, skattenivåer som kostnaderna för flyktingmottagning. Men så enkelt är det inte (vilket författarna var väl medvetna om...).

Men om DN nu tänker rätt borde de i alla fall fundera vidare: Svensk skola ligger i topp vad gäller kostnader. Men resultatet lackar. Vore det inte idé att ta av skolkostnaderna för att finansiera flyktingmottagandet?

Och tänk bara på vilka privata aktörer skolpengen försörjer. Det talar väl för att dra in pengar till skolan. Och bara Skolverket har nästan 500 anställda. Och tänk så många skolbyråkrater som finns såväl lokalt som nationellt. Det handlar inte om de futtiga 1000 statligt anställda som enligt DN försörjs av biståndet. Nej - här talar vi om helt andra siffror.

Vi kan gå igenom välfärdsområde efter välfärdsområde. Vi kommer att hitta ineffektivitet. Vi kommer att hitta bidrag och utgifter som missar målet eller till och med går i motsatt riktning mot det önskvärda. Vi kommer till och med att hitta korruption (det är inte bara med LSS-medel det fuskas).

Men ingenstans har hittills någon liberal sagt att det är OK att minska utgifterna först och sedan kolla vilka effekter det får om den offentliga sektorn inte klarar av att effektivisera sitt arbete. För larmrapporterna om att barn kommer i kläm när socialtjänsten inte klarar sitt uppdrag, elever inte får det stöd de enligt lag är berättigade till, äldre inte får den omsorg ett humant samhälle ska ge dem - de är nog fel. För, som DN skriver; Om alla välfärdskronor var så effektiva vore det illa att sänka anslagen. Sannolikt är det inte fallet. (Jag bytte bara ut biståndskronor mot välfärdskronor...)

Men det är just detta DN gör idag. Minska biståndet först. Kolla vilka effekter det får i efterhand. Larmrapporterna är nog fel. Kanske är det så att SIDA med flera klarar av att effektivisera. Om inte så gör det ju inget. Sverige behöver inte ge en procent när medel bara är 0,7...

Det är uppenbart att vissa anser att flyktingkonventionen och det svenska ansvaret för den globala flyktingsituationen är överordnat allt annat. Det blir närmast en religiös sanning, att det enda sättet att visa sann humanitet är att vi ska ta emot alla som kommer hit och har flyktingsskäl. Det spelar inga roll vilka konsekvenser det får. Inte för svensk välfärd. Inte för den globala solidariteten utanför flyktingmottagandet.

Jag delar inte den åsikten. Vare sig på kort eller lång sikt.

På kort sikt tar vi pengar från de allra fattigaste och lägger på de som varit så pass rika att de kunnat ta sig hit. Är det sann humanitet?

På lång sikt riskerar vi vårt välfärdssamhälles stabilitet (ingen kan idag säga om det kommer att fungera eller ej - det finns helt enkelt inget att jämföra med) och om det sker kommer vår förmåga att även i fortsättningen vara en humanitär stormakt i världen (om vi nu är det) att begränsas. Är det sann humanitet?

Och som en upplysning till DN. Redan idag tas drygt 20 % av biståndet till det nationella flyktingmottagandet. Vi lägger alltså just nu bara 0,8 % av BNP till traditionellt bistånd. De fattigaste har redan fått betala.

Är det verkligen liberalt?

Varför växer inte SD (mer)?

De senaste opinionsundersökningarna har visat på en förändring. Opinionen står helt still. Och det gäller alla.

Den tidigare utvecklingen, där alla utom SD stod stilla, har alltså brutits. Nu är alla i samma sits. Och det är lite märkligt av flera anledningar.

Märkligt 1) Invandringsproblematiken blir allt tydligare. Kommun efter kommun krisar. Välfärdssystemen skakar. Men SD växer inte.

Märkligt 2) Sällan har så många ställt upp för flyktingar som idag. De positiva sidorna av det civila samhället visar sig. Men de partier som mest står upp för en oreglerad invandring, MP och C, växer inte.

Så vad händer, och varför? Och vad kommer att hända? Främst med SDs utveckling. Denna blogg blir en massa gissningar. Men jag har haft hyfsat rätt när det gäller SDs utveckling från 2006 (då jag tog min första debatt mot dem och fick så på pälsen av sossar och vänsterpartister och nästan alla andra) och fram till idag. Så jag fortsätter gissa.

Det finns många som hävdar att SDs framväxt beror på att människor är invandringsskeptiska/-fientliga eller rent av rasister eller fascister. Jag har länge menat att det är en förenklad syn på SD. Frågan är om skeptisismen är en orsak eller verkan. Jag menar att det är det senare. Invandringsfrågan blir viktig för att andra värden upplevs hotade. Stängda(re) gränser blir svaret när man vill värna kulturen, svenskheten, tryggheten, det kända. Medan alla andra partier har stått för någon form av modernistisk politik där allt nytt alltid är bättre, har SD varit det enda som slagits för det bestående. Och där alla andra partier misslyckats med att beskriva sin bild av det goda samhället, har SD varit framgångsrika i att skapa en bild av sitt. Jag har skrivit om det bland annat i bloggen här.

Men nu är frågan om det fungerar längre. Eller om omständigheterna inneburit att också deras bildskapande blivit obsolet. Ungefär så här:

Allt fler inser att vi inte längre kan gå tillbaka. Om det kommer några hundra tusen flyktingar från Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan till Sverige under en kort period, kommer det att förändra samhället i grunden. Om man är positivt lagd så kommer de att jobba och skapa välfärd för fler. Om man är negativare kommer utanförskapet att explodera och välfärden att rämna.

Men det finns ingen väg tillbaka. Bildbeskrivningen av det lyckliga Sverige på 1950-talet, eller 1930-talet fungerar inte längre. Verkligheten är så olik att det inte längre går att relatera till en tid som varit.

Övertydligt blir det när man följer de förslag på åtgärder som SD nu avkrävs. Innan mer än 100.000 människor hade passerat Sveriges gränser, var det fortfarande möjligt att säga: Stäng gränserna. Stoppa invandringen.

Men nu räcker inte det. Nu måste man också svara på frågan vad vi gör med alla som är här. Och där är SD lika svarslösa som alla oss andra. Än så länge. När "hur-frågan" ställs har vare sig Åkesson eller någon annan av SD-topparna klarat av att svara. Och då blir man bara ytterligare en del av den kökkenmödding som svensk invandringspolitik är. Det är 8 istället för 7 partier som inte kan svara när de avkrävs svar. Och det påverkar opinionen.

Frågan är vad som händer nu. Svaren på den frågan är flera. Och beroende av varandra. Låt mig peka på några troliga utvecklingsvägar:

1) Det skiter sig ännu mer.

Det blir allt uppenbarare att Sverige inte klarar av den flyktingmottagning vi har. Välfärdssystemen inte bara darrar, utan börjar krackelera. Det som började med brister bland socialsekreterare, fortsätter i skolor och förskolor och accentueras av en primärvård som krisar. Utvecklingen går fortast i glesbygden, men så småningom påverkas även storstäderna.

Vad händer med politiken? Hur länge kommer merparten av svenskarna att fortsätta att tro på att de traditionella partierna har lösningen på problematiken? Och vad händer när fler tappar tilltron till oss? Lämnar de för SD? Eller kommer det att poppa upp ytterligare något än mer populistiskt parti som tar röster från såväl SD som de övriga?

Det är uppenbart att socialdemokraterna spelar ett enormt riskfyllt spel. Det är i deras väljarbaser välfärdssystemen kommer att krackelera först (om de gör det). Och det är hos dem slitningen mellan stad och land, mellan Stockholm och Ljusnarsberg, mellan dom där uppe och dom där nere kommer att visa sig. Fallhöjden för S är enorm. Om utvecklingen inte avstannar, är sannolikheten hög att S redan i valet 2018 kommer att vara ett mycket litet parti. Och SD (och kanske något annat populistparti) betydligt större.

2) SD går all in på populism.

Vad händer om SD inser att det inte räcker med att säga stopp men inte ha några förslag? Vad händer om de väljer att istället säga: Stäng gränserna, med militär om så krävs. Skicka hem alla som kommit hit, så snabbt det bara går. Och så länge de är här ska de inte tillåtas leva på den välfärd vi slitit ihop. Existensminimum är det som gäller om man inte fixar jobb själv. Men med avtalsenliga villkor. Svenska jobb är för svenskarna, och i alla fall med svenska villkor.

Skulle situationen fortsätta att förvärras är detta ett möjligt scenario. En handlingsförlamad regering som säger att vi kanske har en lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd på plats om ett år, en opposition som är bakbunden av en överenskommelse som både är för sen och ger för lite, skapar alla förutsättningar för en allt tuffare och tydligare populism.

Kommer det att göra avtryck i opinionen? Allt hänger på hur det går med mottagandet. Jag skulle tro att det, även med en lindrigare utveckling än under punkt 1 ovan, kommer att generera ytterligare ett antal procent i opinionen. Och de procenten kommer att tas från alla andra partier.

3) Det går hyfsat eller till och med bra.

Flera debattörer har pekat på att det fungerat tidigare. Bo Rothstein i gårdagens DN som ett exempel. Helene Lööw i dagens SvD är ett annat. Vi har klarat tuffa uppgifter tidigare, både i Sverige och i västvärlden. Och vi kan klara detta också. För att tala med Angela Merkels ord: Wir schaffen das.

Kanske är oron ogrundad. Kanske kommer flyktingströmmarna att avta. Kanske klarar den offentliga välfärden den akuta situationen och kan rekrytera nödvändig kompetens. Kanske får vi igång bostadsbyggandet där billiga lägenheter på något sätt kan produceras. Kanske ökar tillväxten genom invandringen och skapar fler jobb också i ett kortare perspektiv. Kanske blir integrationen enklare om fler med någorlunda samma etniska bakgrund kan skapa tilltro och tillväxt som delar av ett samhälle med rötter i ett subsamhälle.

Fortfarande kommer dock striden att stå mellan dem som menar att Sverige var bättre förr, och dem som menar att allt alltid blir bättre. Det går inte att tänka bort SD ens om ifall allt skulle gå bra. Frågan är i detta läge mer om de kan fortsätta vara det viktigaste partiet för den formen av värdekonservatism och svenskpopulism som de hittills varit.

---

Jag menar att det är uppenbart att de tre scenarierna ovan är rankade utifrån sannolikhet. Det finns idag inget som talar för att inte punkt ett skulle inträffa. Frågan är mer när än om... Och följdfrågan blir vad de övriga partierna i så fall gör.

Låt mig göra en för detta blogginlägg sista förutsägelse:

Det är socialdemokraterna som står vid vägskälet. Och det är inget enkelt val de har att göra. Antingen fortsätter de som nu. Då kommer det krisande Sverige att växa till en bila över regeringens huvud. Valet 2018 blir en mardröm och S blir riksdagens minsta parti, om de ens klarar sig kvar. Partiet kan mycket väl implodera, upplösas likt de regeringsbärande partierna i exempelvis Italien tidigare gjort.

Eller så väljer partiet den tuffare vägen. Stoppar invandring. Lämnar flyktingkonventionen. Återförvisar ensamkommande. Drar ner bidrag till de asylsökande. Värnar sina kärnväljare i småstäder och bruksorter. Men klarar partiet den transformeringen? Vad säger de förtroendevalda som fram tills dess fått sig itutat att det är S som står som mur mot fascismen? Klarar deras hierariker och toppstyrning av en sådan uppgift? Och klarar Stefan Löfven av den?

Några tankar om en ny asyl- och migrationspolitik

-->

För en dryg vecka sedan gick det fortfarande att diskutera flyktingkrisen i generella termer. Frågorna om var de asylsökande skulle bo, leva och få sin del av välfärden var inte akuta, annat än för de mest initierade. Liksom för de kommuner som redan gick på knäna.

Situationen i Filipstad kan tjäna som exempel. En mindre kommun tar emot 900 flyktingar. Ansvariga politiker och tjänstemän uttrycker sig rätt drastiskt i lokaltidningen. De kommer inte att ha möjlighet att erbjuda förskola och skolgång. Den kommunala servicen darrar. Och från staten hörs inget.

En vecka senare beslutar Malmö införa det andra steget av tre i sin krisorganisation. Läget är akut.

 Vi är alla medvetna om siffrorna: Idag ankommer knappt 2000 personer per dag till Sverige. Det är mer än en femdubbling av antalet asylsökande jämfört med perioden 2010-2013. Under samma period ankom i medeltal 300 ensamkommande barn/ungdomar per månad till Sverige. Idag handlar det om nästan 300 ensamkommande i huvudsak ungdomar per dag.

För att göra situationen övertydlig: Antalet ensamkommande ungdomar idag motsvarar nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. Det föds ungefär 100.000 barn per år, eller ca 270 barn varje dag. De nuvarande migrationsnivåerna är som att fördubbla den siffran.

Det finns idag ingen politik för hur detta ska hanteras. Det saknas svar både på hur vi ska hantera den kortsiktiga situationen, den kris i flyktingmottagandet som vi nu är mitt uppe i. Och det saknas helt svar på hur samhället ska förändras på längre sikt för att klara av att integrera dessa människor.

Frågorna blir allt mer konkreta, allt mer i behov av snabba svar:

Hur ska vi få fram tillräckligt antal gode män till de ensamkommande ungdomarna?
Var ska alla flyktingar bo?
Var finns vårdpersonal som klarar de nya uppgifterna?
Hur ska kommunerna planera för förskolor och skolor?

Vilka socialsekreterare ska sköta det dagliga jobbet?

Var finns resurserna?

När Centerpartiet, det parti som tydligast hävdat sig stå för en öppen migrationspolitik i sak redovisar sina förslag till en förändrad migrations- och integrationspolitik är ett av huvudnumren att kommunerna åter ska ta över integrationsarbetet och arbetet med att få invandrarna i jobb. Även om lösningen tidigare prövats, och misslyckats trots en tiondel så många asylsökanden, påstår partiet att de har lösningen på problemen.

Men som så ofta blir det mest många, innehållslösa ord när migrationens akuta, och integrationens långsiktiga utmaningar ska konkretiseras ner i faktiska förslag. De verkliga åtgärder som skulle krävas: En annan lönebildning med en verklig låglönesektor, en sänkning av levnadsstandarden för fler genom lägre nivåer på försörjningsstöd och etableringsersättning, en bostadsmarknad med enkla lågstandardbostäder, lägre kvalitet på de centrala välfärdsuppdragen (skolan, äldreomsorgen, den sociala omsorgen) och så vidare, lyser med sin frånvaro. Skälet? Det skulle förändra det svenska välfärdssamhället i grunden.

Det är uppenbart att det saknas en politik som motsvarar de utmaningar ett flyktingmottagande på dessa nivåer ställer vårt land. Regeringen är handlingsförlamad. Oppositionen saknar reella alternativ. Vare sig krav på EU eller kommunerna är någon lösning på grundproblemet: Välfärdsstaten klarar inte det uppdrag den nu ställs inför.

Det finns inget annat alternativ än att vi nu måste vända på samtliga stenar, söka samtliga möjliga lösningar för att klara vår uppgift. Grunden är ett värnande av den reglerade invandringens principer. Liksom en tydlighet är att politikens huvudsakliga ansvar är nationellt. Det är de svenska skattebetalarnas avstådda löner som har burit upp välfärden, inte bara för dem själva utan också för de övriga medborgarna. Det finns inte, och har aldrig funnits, ett av medborgarna givet uppdrag att för deras skattepengar lösa internationella flyktingsituationer utan vare sig början eller slut.

Sverige är i behov av en helt ny syn på migrations- och flyktingpolitiken. Nedan redovisas i fem punkter hur en sådan förändring kan ske. I detta måste vi vara medvetna om att förändringarna kan komma att få konsekvenser för hur vi själva och omvärlden ser på vår förmåga att upprätthålla FNs flyktingkonvention. Sannolikt är den i grunden överspelad. Forskaren Joakim Ruist skriver i Svenska Dagbladet om att det är dags att överge den. Dess syfte var enbart att lösa situationen efter andra världskriget. Dagens flyktingströmmar kräver en helt ny syn på hur världen ska hantera migrationsströmmar orsakade av krig, förföljelse, armod eller katastrofer.

Ett nationellt program för en ny migrationspolitik i 2000-talets folkvandringstid kan bygga på fem principer:

1)   Sverige ska mångdubbla antalet kvotflyktingar. Riksdag och regering ska i statsbudgeten bestämma hur många kvotflyktingar landet kan ta emot, avsätta medel för dem och ålägga kommunerna att ta emot dem. En nivå i paritet med det totala flyktingmottagandet 2012-13, d.v.s. runt 30.000 personer, kan vara ett riktvärde.

2)   Människor som utöver dessa kvotflyktingar söker asyl i Sverige ska, om asylskäl finns, beviljas tillfälliga uppehållstillstånd. De omfattas inte av det välfärdsuppdrag som genomförs av kommuner och landsting. Det blir statens uppgift att bestämma nivåer för den välfärd som ska ges, liksom att finansiera och genomföra den.

3)   Biståndet ska upprätthållas. Det är orimligt att ta pengar från de allra mest utsatta i krigets eller ofärdens närhet för att lägga på flyktingmottagande i Sverige.

4)   Anhöriginvandring ska tillåtas, enbart i de fall där den i Sverige boende anhörige kan visa att såväl försörjning som bostad klarar av att hantera de nyankomna anhöriga.

5)   Permanenta uppehållstillstånd ges till den som har ordnad försörjning, oavsett om det handlar om direktinvandring, eller en omvandling av tillfälliga uppehållstillstånd i enlighet med punkt 2.

Ibland låter det som om tiden före 2013 karaktäriserades av en värld utan flyende. Men under de första åren av 2000-talet var antalet flyktingar i världen mellan 40 och 45 miljoner. Redan då fanns behoven. Men vi valde andra lösningar för att visa vår solidaritet.

I november ska Folkpartiet ta ställning för hur partiets framtida migrationspolitik ska utformas. Folkpartiet slits idag av motsättningar mellan oss som är mer restriktiva, och de som vill öppna gränserna ytterligare. Denna slitning är en spegelbild av det omgivande samhället, den nationella och lokala politiken, där vi allt mer lever i parallella strukturer, oförmögna att vare sig vilja eller kunna se motparternas bilder av världen nära och långt borta.

Det är en orimlig hållning, oavsett vilken sida man står på. För att Folkpartiet ska klara av att bli en starkare liberal kraft i framtiden måste vi klara av att ta tuffa beslut i respekt för varandras olika åsikter. Och för att Sverige ska klara av att fortsätta att vara en stormakt i välfärd och för migration, krävs samma respekt när samtliga frågor ställs, samtliga möjliga och omöjliga svar prövas och målen för samhällsbygget förnyas.

Vi kan ju alltid hoppas...

Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.

Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.

Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.

I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en  av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:

@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.

eller

@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.

eller

@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.

Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.

När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:

Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?

Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.

Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.

Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.

Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?

Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?

Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.

Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.

1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.

Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.

2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.

Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.

3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?

De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?

Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.

Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?

Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.

Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...