Ja - jag var eliten.

Finns det en elit som styr Sverige, och världen?

Den frågan är en av de centrala i dagens politik. Populister till höger och vänster bygger sina argument på att de företräder "folket" mot "eliterna". Eliterna - det är det där komplexet av politiker, journalister, kulturpersonligheter, fackföreningsledare, lobbyister, bankdirektörer - de som behärskar såväl media som beslutsfattandet.

Mot detta har det kommit en annan rörelse, ofta från de människor som borde höra hemma i eliterna. Nej - jag är ingen elit, säger den. Jag är en vanlig människa, jag står på de fattigastes sida. Det är någon annan som i så fall är elit. Och populisterna har fel.

I den senaste artikeln i nättidskriften Kvartal skriver Peter Santesson om en elit på flykt. Frågan är varför de flyr, och vart de är på väg. Läs gärna artikeln och fundera över Santessons akademiska ingångar i frågan. Den är värd det.

Santessons artikel gav mig stöd i en del av de tankar jag burit med mig de senaste veckorna. Frågan om politikens utarmning när eliten abdikerar. Jag tänkte ta flyktingfrågan som exempel - helt enkelt för att den varit den viktigaste frågan för populisterna i Sverige att använda.

Men först en egen reflektion.

Jag har varit en i eliten. I nästan 16 år var jag kommunalråd i Örebro. I fyra år var jag kommunstyrelsens ordförande, i fyra år var jag oppositionsledare. Jag har suttit i Folkpartiets partistyrelse, varit ordförande i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting. Och jag kan säga:

Ja - jag var eliten.

Inte så att jag bestämde allt. Inte ens som kommunstyrelseordförande var beslutandeutrymmet speciellt stort. Men jag var med i de grupper där saker och ting hände. Jag kunde ibland påverka partiet, ibland kunde partiet därefter påverka regeringen och därmed Sverige. Jag kunde, även om det var på marginalen, styra Örebros utveckling. Sällan ensam, ofta med andra människor som ingick i samma elit.

Det finns ett bekymmer med att vara en del av eliten - och det är att man inte inser att man är en del av den. För det är ju själva jobbet. Man umgås med trevliga människor och pratar både formellt och informellt med dem. Orkar man se efter ser man att det är ungefär samma människor hela tiden. Mer framträdande lokalt än nationellt utifrån min position. Men är man nationell politiker gäller nog samma sak där. Nätverken finns där. Människor som är kloka, som kan ta och ge kritik. Men aldrig fronta dig - i vart fall inte direkt.

Det finns två problem med detta. Det ena är att den politiska kontexten säger att man inte ska vara elit. Det är fint att vara en man av folket. Men att vara elit är fult. (Det gäller också i Liberalerna - detta Folkpartiet där det tidigare var en framgångsfaktor att vara akademiker har blivit i huvudsak ett parti där man inte ska skylta med sin akademiska elitism (Mats Persson undantagen...) utan istället kunna tala med och för folket.)

Jag återkommer till detta.

Det andra problemet är att dagens politiska system kräver elitism. Även den minsta kommun är idag ett större företag, med hundratals anställda - ibland tiotusentals. Med omsättningar på hundratals miljoner till tiotals miljarder. Det kräver ekonomistyrning, verksamhetsstyrning och förmåga att sätta sig in i mängder av information, sortera, formulera och sätta sig över detaljerna för att kunna se helheterna. Tron att det är något som "alla" skulle klara är väl spridd bland väljarna, och även bland politikerna, men den är i grunden fel. Just denna tro urholkar demokratins legitimitet.

En av elitens uppgifter är att kunna ställa sig över detaljer och individer och göra generella bedömningar. Politiska beslut kommer att påverka människor, ibland till det sämre. Men elitens uppgift är att försöka göra en rimlig tolkning både av vad som är möjligt och vad som är bäst på både kort och längre sikt.

När man fattar ett sådant beslut kommer alltså en del människor att påverkas negativt. Det kan gälla förändringar i sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring eller andra bidragssystem. Det kan gälla byggregler, stöd till elever eller äldre, eller hur sjukvården ska prioritera. Om man inte klarar av att fatta beslut som inte gynnar alla (för de finns inte) så borde man inte vara ledande politiker.

Ett typexempel på elitens abidkation är flyktingpolitiken. Den är ett enkelt exempel på ett beslut där politikerna, som den elit de är, borde kunnat prioritera. Alla kan inte få allt. Sverige kan inte ta emot all världens flyktingar. Välfärdsstaten ställs emot öppna gränser.

Men ingen kunde. För vem vill vara elit? I den subkultur dessa politiker befinner sig i, tillsammans med likasinnade i media, kultur, näringsliv..., var det ingen som ville fatta de nödvändiga besluten. Ingen ville vara den elit som tack vare sin högre position kunde se längre. Alla ville löpa med folket, och ju längre ner man sprang, desto folkligare blev man.

En del av oss tog ändå vårt uppdrag som elit på allvar. Tillsammans med några andra folkpartister försökte jag redan hösten 2015 peka på det som eliten från sin upphöjda position borde inse. Det funkar inte med öppna gränser och bibehållen välfärd. Men det gick inte att säga då. Den elit som inte finns, den subkultur av mediala innanförmänniskor och -beslutsfattare som inte har de gemensamma värderingar den ständigt visar på, hade en annan agenda. De var med folket. Inte minst de som runt om i världen svalt och flydde. Alla andra perspektiv var av ondo.

Tänk om eliten istället tagit sitt uppdrag på allvar. Tänk om man med ekonomiska analyser kunnat peka på hur det blir om gränserna är öppna och välfärden omfattar alla. Tänk om man hade redovisat alternativen klart och tydligt. Gärna öppna gränser - men det innebär sämre välfärd för alla utom de riktigt rika. Eller: Gärna välfärdsstat - men det innebär att invandringen kommer att begränsas till det som statens välfärdsuppdrag klarar av.

Hur hade verkligheten sett ut då?

Kanske hade den inte alls sett annorlunda ut. För politiker och media är som ler och långhalm. Och det räcker inte med att politikerna inser att de är en nödvändig elit. Media måste också göra det. Och framförallt måste den media som menar att man övergått från att vara passivt beskrivande till aktivt agendasättande inse att man också tagit till sig elitens makt - men framförallt elitens ansvar.

Vart kommer då detta att leda, som Spanarna i P1 brukar säga. Ja - det är en bra fråga. Peter Santesson redovisar i sin artikel ett antal parametrar som ställer det samhälle vi levt i på ända. Eliterna har inte längre vare sig problemformuleringsprivilegiet, eller privilegiet att leda besluten dit man vill ha dem. Folket har idag möjligheter som är oändliga.

Risken finns att politiken blir än mer kommunikativt centrerad, populistisk och kortsiktig. Det kommer att innebära att det offentliga allt mer blir ostyrbart politiskt, eftersom politisk styrning förutsätter långsiktighet. Styrningen kommer att flytta till de ovalda, tjänstemännen, administrationen, domstolarna. Politiken blir ett spel för folket, på en arena där beslut inte längre fattas.

Det franska presidentvalet, med de fyra i topp som utstuderade populister med olika politisk bakgrund, kan bära syn för sägen.

Ännu en analys

Det går väl tretton analyser på dussinet efter Trumps seger i presidentvalet. Det vore förmätet att påstå att jag har någon unik kunskap som gör min analys viktig. Men jag tänkte tillföra en dimension som andra möjligtvis snuddat vid, men som inte varit central. Och som så ofta handlar det om det som jag tycker är förbisett i dagens politik.

Vi snöar in på olika områden. En del vill analysera skeendena utifrån rasism-antirasism, vänster-höger, vit-färgad, över-underklass, nationalism-globalisering o.s.v. Men den som följt mig vet att jag har snöat in på skalan normativitet-normkritik-normlöshet. Och just detta är grunden för denna analys.

Vill man läsa ett par artiklar som hjälp innan bloggen kan exempelvis Ivar Arpi och Alice Teodorescu vara intressanta.

---

• Det liberala samhället bär inom sig fröet till sin undergång. Sant eller falskt?
• Demokratins baksida är att den starka demokratin innehåller en rätt för en majoritet att avskaffa densamma. Rätt eller fel?
• Ett individualistiskt samhälle kan inte fungera som en demokrati. Sant eller falskt?

Det finns ett antal funderingar kring samhällsutvecklingen som varje politiker borde fundera över. Samtidigt är det väldigt få som gör det. Låt oss bena lite i de ovanstående påståendena.

Kanske är det så att alla samhällen inom sig bär fröerna till sina egna undergångar. En diktaturs repressiva behov, internt och externt, skapar motkrafter som i sinom tid kommer att välta diktatorn över ända. Men det liberala samhället, med en önskan om att individen själv ska ha så stort utrymme för sina egna utvecklingsbehov som möjligt, är en späd planta. Den sammanhållning mellan individerna som krävs för att kollektivt styra ett samhälle måste bygga på underförstådda dogmer som omfattar en betydande majoritet av befolkningen. Saknas det skakar samhällets grundvalar.

Sannolikt är det möjligt att avskaffa demokratin, som vi känner den, genom majoritetsbeslut i parlamentet. Men det behöver inte gå så långt. Ett parlament kan outsourca sin beslutanderätt till såväl politiker som tjänstemän på ett sätt som gör demokratin allt ihåligare. Det sker kontinuerligt och på alla plan i samhället, även i Sverige och idag. Beslut flyttas till bolag, till myndigheter, till tjänstemän på mer eller mindre medvetna grunder. Följderna för demokratin är svåra att överblicka. Ytterligare ett sätt att försvaga demokratin är att avståndet mellan väljare och valda blir för stort.Den förklaringsmodellen har varit flitigt förekommande när det gäller Trump. Men det finns läge för nationell självkritik också här. Den politiska subkulturen är uppenbar för den som funnits i dess räjonger. De mediala-politiska kopplingarna i den lilla krets som styr den mediala bilden av politiken, dess innehåll och dess budbärare, är uppenbara. Det är inte för inte som Södermalm definierar den svenska politiska bilden.

Och så det individualistiska samhället. Kan det fungera? Vilken nivå av kollektivism krävs för att demokratin ska vara livsduglig? Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men jag hävdar att just denna fråga är den som är en av de viktigaste grundstenarna i den utveckling av den västerländska demokratin vi idag ser, i USA, i Europa och i Sverige.

Individualismen har under 1900-talets senare år och framförallt under 2000-talet gått från att vara en del av en frigörelse från kollektiva förtryckarideologier, till att vara huvudpunkten i nästan all politik. Det är du, och ingen annan, som ska avgöra vad som är rätt för dig. Det spelar ingen roll om det är identitetspolitik, HBTQ-politik, ekonomisk politik eller vad som helst - det är du som är centrum. Denna trend förstärks i såväl kultur som media.

Tillsammans med den normkritik som allt mer kantrar över till normlöshet, blir detta en häxbrygd av egocentrism. De normer som bland annat styrde liberalismen (min frihet sträcker sig bara så långt att den inte gör någon annan mer ofri) håller på att förvandlas. Mina krav på frihet är absoluta. Andra har att rätta sig efter dem.

Men är exempelvis inte identitetspolitiken kollektivistisk? Handlar det inte om grupptillhörighet baserad på hudfärg, kön, biologiska egenskaper? Knappast. De som vill kritisera utifrån identitet väljer att göra det till sin egen rätt, baserad på biologiska egenskaper, men kanaliserad enbart utifrån de egna preferenserna. I sak blir man rätt lika en Donald Trump eller en Nigel Farage. Man talar utifrån sin definition av företrädare för "folket" - utan att ha någon annan grund för det än att man har samma biologiska egenskaper.

När jag skriver om detta, är det just ett exempel på hur en elit (som jag tillhör), diskuterar frågor som knappast någon utanför eliten bryr sig om. Jag har rätt många exempel från mitt eget parti där frågor om just kön, genus, identitet, o.s.v. varit de mest brännande. Gång på gång. År efter år. Men aldrig att jag mött människor utanför partiet eller politiken som egentligen brytt sig. Det är helt andra frågor som berör.

Men är det inte så att det ändå rör sig i folkdjupen? Läs Ivar Arpi, skulle jag då vilja säga. Människor kan acceptera rätt mycket, så länge det inte påverkar deras kärna. Vi kan alla bli veganer, eftersom det egentligen inte spelar så stor roll. Vi kan acceptera att eliterna pratar identitet och queerkultur, så länge jag slipper bry mig.

Men någon gång läggs pusselbit till pusselbit och det blir en tydligare bild. När vi måste vara globaliserade, könlösa, genusbefriade, queerideologiskt anpassade identitetstillhöriga - blir det kanske för mycket. När de normer man trott styrt samhället uppenbarligen blivit obsoleta, i vart fall för eliterna, så händer sannolikt något.

Och kanske kan man landa i en Donald Trump. För en del av Trumps framgångar bygger på att han företräder de normer som tidigare gällde. När amerikaner själva byggde sitt land stort. När en man var en riktig man och en kvinna en kvinna. När mest pengar när man dog vann. När vi var vi och dom var dom. När det fanns en gud som var bra och en annan som var ond. Och så vidare.

Det spelar ingen roll om han själv sedan håller sig till dessa normer eller inte, bara erkännandet av dem är tillräckligt. För det bevisar också att han är som oss andra, vi som också inser normernas värde - även när vi bryter mot dem för hundrade gången.

Bristen på hyfsat allmängiltiga och allmänna normer blir allt tydligare i ett samhälle där det saknas en sammanhållande länk. Länge var statskyrkan det i Sverige. Kristendomens roll som normbärare i västvärlden får inte underskattas. Länge har USA varit impregnerat av denna kristendom. Men så är det inte längre. Och vad håller då ihop samhället?

Det finns en uppenbar risk att det, i normupplösningens spår, följer ledare som säger ungefär som Donald Trump: Lita på mig så blir allt bra. När inte de generella normerna är det fundament man har att stå på, eller den ledstjärna man har att följa, är risken uppenbar att den starke ledaren både blir fundament och ledstjärna.

Det som idag sker i USA håller med god fart på att hända i Europa. På ont och på gott. Det är inte bara Orban, le Pen eller Johnson som är ute och fiskar i vattnen. På den andra sidan finns en Merkel, en Obama och varför inte en Franciskus. Det är de starka ledarnas tidevarv. De man vill följa. Dit de går.

Länge trodde vi att vi i Sverige var vaccinerade mot denna utveckling. Men först har vi fått se Sverigedemokraterna inta scenen. En del av deras framgångar baseras just på striden kring normerna. De står för de gamla normerna, i motstånd mot de normlösa. En annan del handlar om ledarskapet. Men där är de inte ensamma. De gamla partierna har, tillsammans med sina vänner i media, trampat upp stigarna där ledaren för partiet är frälsaren, medan parti och ideologi försvinner i bakgrunden.

Det finns en risk att denna utveckling fortgår. De eliter som inte behöver normerna, fortsätter sin strid för det normkritiska, a-normativa samhället, högt påhejade av en medialt verbal, gärna ungdomligt entusiastisk och förändringsbenägen kader. Men ju högre dessa påhejare ropar, desto svårare får de att urskilja vad som rör sig utanför parlamentens och innemedias väggar. Och inte törs de lyssna på de alternativa kanaler som finns, rädda för att bli förknippade med de åsikter som där luftas.

Det kan gå bra, eliterna kan fortsätta att styra och medborgarna att följa, så länge det inte dyker upp någon folktalare, någon som man kan identifiera sig med, någon som säger rätt saker på rätt sätt, någon som inte är med eliten, någon som får massorna med sig.

Idag Donald Trump. I morgon ???

Om jag vore partist idag, skulle jag fundera över vilka normer som borde styra mig som individ, mig som samhällsmedborgare, och i längden mig som ett del av det nödvändiga kollektiv som är basen för demokratin.

Varför växer inte SD (mer)?

De senaste opinionsundersökningarna har visat på en förändring. Opinionen står helt still. Och det gäller alla.

Den tidigare utvecklingen, där alla utom SD stod stilla, har alltså brutits. Nu är alla i samma sits. Och det är lite märkligt av flera anledningar.

Märkligt 1) Invandringsproblematiken blir allt tydligare. Kommun efter kommun krisar. Välfärdssystemen skakar. Men SD växer inte.

Märkligt 2) Sällan har så många ställt upp för flyktingar som idag. De positiva sidorna av det civila samhället visar sig. Men de partier som mest står upp för en oreglerad invandring, MP och C, växer inte.

Så vad händer, och varför? Och vad kommer att hända? Främst med SDs utveckling. Denna blogg blir en massa gissningar. Men jag har haft hyfsat rätt när det gäller SDs utveckling från 2006 (då jag tog min första debatt mot dem och fick så på pälsen av sossar och vänsterpartister och nästan alla andra) och fram till idag. Så jag fortsätter gissa.

Det finns många som hävdar att SDs framväxt beror på att människor är invandringsskeptiska/-fientliga eller rent av rasister eller fascister. Jag har länge menat att det är en förenklad syn på SD. Frågan är om skeptisismen är en orsak eller verkan. Jag menar att det är det senare. Invandringsfrågan blir viktig för att andra värden upplevs hotade. Stängda(re) gränser blir svaret när man vill värna kulturen, svenskheten, tryggheten, det kända. Medan alla andra partier har stått för någon form av modernistisk politik där allt nytt alltid är bättre, har SD varit det enda som slagits för det bestående. Och där alla andra partier misslyckats med att beskriva sin bild av det goda samhället, har SD varit framgångsrika i att skapa en bild av sitt. Jag har skrivit om det bland annat i bloggen här.

Men nu är frågan om det fungerar längre. Eller om omständigheterna inneburit att också deras bildskapande blivit obsolet. Ungefär så här:

Allt fler inser att vi inte längre kan gå tillbaka. Om det kommer några hundra tusen flyktingar från Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan till Sverige under en kort period, kommer det att förändra samhället i grunden. Om man är positivt lagd så kommer de att jobba och skapa välfärd för fler. Om man är negativare kommer utanförskapet att explodera och välfärden att rämna.

Men det finns ingen väg tillbaka. Bildbeskrivningen av det lyckliga Sverige på 1950-talet, eller 1930-talet fungerar inte längre. Verkligheten är så olik att det inte längre går att relatera till en tid som varit.

Övertydligt blir det när man följer de förslag på åtgärder som SD nu avkrävs. Innan mer än 100.000 människor hade passerat Sveriges gränser, var det fortfarande möjligt att säga: Stäng gränserna. Stoppa invandringen.

Men nu räcker inte det. Nu måste man också svara på frågan vad vi gör med alla som är här. Och där är SD lika svarslösa som alla oss andra. Än så länge. När "hur-frågan" ställs har vare sig Åkesson eller någon annan av SD-topparna klarat av att svara. Och då blir man bara ytterligare en del av den kökkenmödding som svensk invandringspolitik är. Det är 8 istället för 7 partier som inte kan svara när de avkrävs svar. Och det påverkar opinionen.

Frågan är vad som händer nu. Svaren på den frågan är flera. Och beroende av varandra. Låt mig peka på några troliga utvecklingsvägar:

1) Det skiter sig ännu mer.

Det blir allt uppenbarare att Sverige inte klarar av den flyktingmottagning vi har. Välfärdssystemen inte bara darrar, utan börjar krackelera. Det som började med brister bland socialsekreterare, fortsätter i skolor och förskolor och accentueras av en primärvård som krisar. Utvecklingen går fortast i glesbygden, men så småningom påverkas även storstäderna.

Vad händer med politiken? Hur länge kommer merparten av svenskarna att fortsätta att tro på att de traditionella partierna har lösningen på problematiken? Och vad händer när fler tappar tilltron till oss? Lämnar de för SD? Eller kommer det att poppa upp ytterligare något än mer populistiskt parti som tar röster från såväl SD som de övriga?

Det är uppenbart att socialdemokraterna spelar ett enormt riskfyllt spel. Det är i deras väljarbaser välfärdssystemen kommer att krackelera först (om de gör det). Och det är hos dem slitningen mellan stad och land, mellan Stockholm och Ljusnarsberg, mellan dom där uppe och dom där nere kommer att visa sig. Fallhöjden för S är enorm. Om utvecklingen inte avstannar, är sannolikheten hög att S redan i valet 2018 kommer att vara ett mycket litet parti. Och SD (och kanske något annat populistparti) betydligt större.

2) SD går all in på populism.

Vad händer om SD inser att det inte räcker med att säga stopp men inte ha några förslag? Vad händer om de väljer att istället säga: Stäng gränserna, med militär om så krävs. Skicka hem alla som kommit hit, så snabbt det bara går. Och så länge de är här ska de inte tillåtas leva på den välfärd vi slitit ihop. Existensminimum är det som gäller om man inte fixar jobb själv. Men med avtalsenliga villkor. Svenska jobb är för svenskarna, och i alla fall med svenska villkor.

Skulle situationen fortsätta att förvärras är detta ett möjligt scenario. En handlingsförlamad regering som säger att vi kanske har en lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd på plats om ett år, en opposition som är bakbunden av en överenskommelse som både är för sen och ger för lite, skapar alla förutsättningar för en allt tuffare och tydligare populism.

Kommer det att göra avtryck i opinionen? Allt hänger på hur det går med mottagandet. Jag skulle tro att det, även med en lindrigare utveckling än under punkt 1 ovan, kommer att generera ytterligare ett antal procent i opinionen. Och de procenten kommer att tas från alla andra partier.

3) Det går hyfsat eller till och med bra.

Flera debattörer har pekat på att det fungerat tidigare. Bo Rothstein i gårdagens DN som ett exempel. Helene Lööw i dagens SvD är ett annat. Vi har klarat tuffa uppgifter tidigare, både i Sverige och i västvärlden. Och vi kan klara detta också. För att tala med Angela Merkels ord: Wir schaffen das.

Kanske är oron ogrundad. Kanske kommer flyktingströmmarna att avta. Kanske klarar den offentliga välfärden den akuta situationen och kan rekrytera nödvändig kompetens. Kanske får vi igång bostadsbyggandet där billiga lägenheter på något sätt kan produceras. Kanske ökar tillväxten genom invandringen och skapar fler jobb också i ett kortare perspektiv. Kanske blir integrationen enklare om fler med någorlunda samma etniska bakgrund kan skapa tilltro och tillväxt som delar av ett samhälle med rötter i ett subsamhälle.

Fortfarande kommer dock striden att stå mellan dem som menar att Sverige var bättre förr, och dem som menar att allt alltid blir bättre. Det går inte att tänka bort SD ens om ifall allt skulle gå bra. Frågan är i detta läge mer om de kan fortsätta vara det viktigaste partiet för den formen av värdekonservatism och svenskpopulism som de hittills varit.

---

Jag menar att det är uppenbart att de tre scenarierna ovan är rankade utifrån sannolikhet. Det finns idag inget som talar för att inte punkt ett skulle inträffa. Frågan är mer när än om... Och följdfrågan blir vad de övriga partierna i så fall gör.

Låt mig göra en för detta blogginlägg sista förutsägelse:

Det är socialdemokraterna som står vid vägskälet. Och det är inget enkelt val de har att göra. Antingen fortsätter de som nu. Då kommer det krisande Sverige att växa till en bila över regeringens huvud. Valet 2018 blir en mardröm och S blir riksdagens minsta parti, om de ens klarar sig kvar. Partiet kan mycket väl implodera, upplösas likt de regeringsbärande partierna i exempelvis Italien tidigare gjort.

Eller så väljer partiet den tuffare vägen. Stoppar invandring. Lämnar flyktingkonventionen. Återförvisar ensamkommande. Drar ner bidrag till de asylsökande. Värnar sina kärnväljare i småstäder och bruksorter. Men klarar partiet den transformeringen? Vad säger de förtroendevalda som fram tills dess fått sig itutat att det är S som står som mur mot fascismen? Klarar deras hierariker och toppstyrning av en sådan uppgift? Och klarar Stefan Löfven av den?

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

Som man bäDdar...

Jag kommer att redovisa två kommentarer till den senaste opinionsmätningen. En i kväll och en i morgon. De har båda en något annorlunda approach än de traditionella kommentarerna. Morgondagens blogg kommer att handla om den hemlösa värdekonservatismen. Kvällens om opportunism.

Jag kan inte släppa det. Receptet på hur man vinner ett val. Beskrivet av det nuvarande kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin, efter omvalet i Örebro i maj 2011. Socialdemokraterna vann klart. Nästan hälften av de som gick och röstade, gjorde det på sossarna. Och Sundin kunde inte bärga sig utan berättade i Dagens Samhälle om hur man vann ett val.

Det räcker med fem punkter. Om något som kallas väljardialog. Inte något om vilken politik man vill föra. Inte något om ideologisk hemvist, om sakfrågor eller om vad man vill med Örebro. Utan om kampanj. Det var ytan, inte innehållet, som vann valet. (Det fanns en del annat också som kan förklara valvinsten - men det kanske vi kan ta en annan gång)

Sossarnas framgångsrecept i Örebro var tyvärr inte ens kulmen, utan ett steg i en utveckling som pågått länge. En utveckling som inte enbart är svensk, utan som handlar om hur politik formas i västvärldens mogna demokratier.

Förenklat kan man säga att USA är förebilden, med presidentvalskampanjernas noga strukturerade och strategiska kampanjande. Med förödande negativa kampanjer mot motståndaren, med en annan avsändare än presidentkandidaten som inte får befläckas. Och med kandidater som försöker sola sig i glansen av goda resultat, trevliga möten och stora löften.

Men alla vi som varit med i svensk politik ett tag har sett samma utveckling i Sverige. Politik har blivit allt mer kampanj och allt mindre ideologi. Kampanjen har blivit allt mer glättig yta och allt mindre sammanhängande sakpolitik. Det är det mediala genomslaget som spelar roll. Hur du når dit är en annan femma.

Trots allt har de traditionella partierna i Sverige klarat av att hålla sig inom en ram av samförstånd. Det har funnits en hyfsad samsyn kring ekonomiska fundamenta (även om Vänsterpartiet haft pengar till allt). Det har funnits en hyfsad samsyn även kring andra större frågekomplex, som skatter, välfärdssystemens utformning, bostadspolitiken, migrationen och så vidare. Kampen har förts med någorlunda samma vapen, och med någorlunda samma regler.

Men den som följt politikens utveckling de senaste 30 åren kan ändå konstatera att det är en milsvid skillnad på 1980-talets politik och 2010-talets. Nu opinionsundersöks, följs kandidater med Retriever och analyseras olika kampanjmetoders framgångsfaktorer. Vi reser till länder där man är ännu bättre på att kampanja. Och vi tror att framgången för olika politiker i olika kommuner beror på att man hittat rätt anslag i kampanjen. Precis som sossarna trodde efter extravalet i Örebro 2011.

Men mitt i allt detta förändras politiken, och politikerna. Politiken har blivit allt mer av ett spel. Och de kvarvarande politikerna är allt oftare sådana som fascineras av detta spel. Politik handlar om att vinna ett val, inte om att leda ett land.

Och så hade det kunnat fortsätta. En långsam rutschkana ut mot en politisk vardag där politik inte längre handlade om ideologi, om styrning och ledning, utan om kampanj, kampanjmetoder och mediala genomslag. Och så hade demokratin långsamt upplöst sig själv i ett hav av kampanjande populister.

Men så kom SD. Och satte allt på ända.

För plötsligt fanns ett parti som inte alls accepterade de ramar och den samsyn som de övriga sju begränsades av. Här fanns plötsligt ett parti som tog populismen till nya höjder. Och som gjorde det skickligt.

Allt var invandringens fel. Allt kunde finansieras av mindre invandring. Fanns något samhällsproblem - hantera det med att minska invandringen.

Sverigedemokraterna var inte bara främlingsfientliga. De var också populistiska på ett sätt som Sverige bara hade upplevt parentetiskt tidigare. Och de var också mer strukturerade, mer strategiska och skickligare i sin populism än något parti tidigare varit.

Hur skulle nu de andra partierna möta detta? Skulle något våga gå utanför de ramar de tidigare gemensamt hållit sig inom?

Svaret på den frågan är, hittills, nej.  Sju har stått på sin egen spelplan och skrikit mot ett åttonde och hävdat att det inte följer reglerna. Problemet är bara att det partiet spelar på en egen spelplan, med egna regler och med en egen, allt mer ökande publik.

Hur kunde det gå så illa? I Sverige av alla länder? Svaret är inte enkelt. Men de övriga partierna har delvis sig själva att skylla. Genom ett allt mer opportunistiskt, populistiskt och förytligat sätt att ersätta politik med kampanj, har man skapat en grogrund för det nuvarande skeendet.

Hade man kunnat göra annorlunda? Sannolikheten är minimal. Samma skeenden finns i nästan alla västländer. Samma utveckling. Och partierna är inte ensamt skyldiga. Det finns en ömsesidighet mellan partier, media och allmänhet i hur politiken utvecklats. Samhällets förändring, från djup och långsamhet till yta och snabbhet, begränsar sig inte till politik.

Men det är en pusselbit i förståelsen för vad som hänt, och vad som krävs för att vrida färdriktningen åt ett annat håll.

2014 var det val i Örebro igen. Sossarna gick till val på samma sätt som förut. Samma fem punkter. Samma ytliga kampanj, utan vare sig politik, ideologi eller visioner om vad man ville med kommunen.

Hur det gick?

Socialdemokraterna tappade 12 %. Det blev ingen ny artikel i Dagens Samhälle.

Sommarstiltje? Eller??

Måndagsförmiddagen ägnades åt att köra traktor. Det jobb som borde varit färdigt, stängsla en ny hage åt fåren, börjar nu i alla fall komma en bit på väg. Satte upp ytterligare 35 stolp, tryckte ner dessa plus de 84 jag satte i helgen med traktorns lastare och köpte 90 stolp till. I morgon hämtar jag dem och sedan ska de ner i backen senast torsdag. Sen är det bara att rulla fårstängsel.

Det är behagligt att göra något annat än att jobba med politik jämt. Att vara fritidsbonde, eller snarare jobba som bonde utanför det vanliga arbetet, är mentalt avkopplande. Du kan inte tänka på dagspolitiken när du ska finköra med lastaren. Lika lite som du har budgeten i tankarna när du kollar lammen, kör röjsågen eller trimmar undertråden på elstängslet.

Men ändå är mitt bondearbete också politik. Istället för nästa KS-sammanträde så kan man fundera över vägval och långsiktighet i politiken. Istället för att fundera kring ordvändningar i kommande KF-inlägg så rullar tankarna på kring mer djupa frågor, rätt ofta kring vart vi och samhället är på väg. När jag var KS-ordförande hann jag aldrig med detta. Då var det bara att hugga ärende efter ärende. Timme efter timme, dag efter dag var bokade med olika former av uppdrag. Och de timmar som blev över var jag tvungen att komma ikapp med eposten.

Politik tenderar att bli allt kortsiktigare. Politik håller också på att bli allt mer yta och allt mindre djup. En del av det beror på oss själva, vi som är politiker. Vi klarar inte av vår uppgift att vara aktiva i det civila samhället, inte som propagandister utan som samhällssamtalare. En del beror på media. Idag säljer inte djupa, breddande artiklar. Idag säljer konfrontation och personmotsättningar. En del beror på hela samhällsutvecklingen. Allt fler kommer till valstugorna idag och frågar: "Om jag röstar på er, hur får just jag det bättre då?" Den senaste omvalsrörelsen var ju ett typexempel på hur något parti accepterar detta sätt att förhålla sig till de nya, egoistiska medborgarna, och lovar inte allt åt alla, utan just det du behöver till dig. Det spelar mindre roll om det är att bevara Rudbeckskolan, direkt bussar till Vivalla, eller löften om "Visst fixar vi ett jobb till dig bara du röstar på oss!". Populism och egoism går hand i hand.

Sannolikt är detta en av de större spikarna i demokratins kista. Det är inte märkligt att 25 % av de unga idag tycker att man kan sälja sin röst. För redan nu så är ju valrörelserna kortsiktiga röstköparaktiviteter. Och när man sedan inser att politiker inte kan leverera allt, framförallt inte de individuella löftena man gett, så fördjupas misstron mot politik och demokrati.

Sådana tankar finns trots allt i huvudet när man kör traktor en junimåndag. Men mitt bondeliv är också en politisk protest. Jag har allmogefår - bara för att jag vill värna den genetiska mångfalden. Jag har får och låter dem beta på obesprutade hagar och ängar - bara för att jag vill bevara den biologiska mångfalden. Visst kan det vara så att morgondagen tillhör de genetiskt modifierade grödorna. De som klarar bekämpningsmedel bättre.

Men i år kom ladusvalorna tillbaka till min lada. Förra året var de borta. De är en av de många arter som hotas i det moderna industrijordbruket idag. De faller offer för en allt artfattigare miljö. Inte innebär det jag gör att jag räddar ladusvalorna, göktytan, kornknarren eller stararna. Men jag gör det jag kan.

Det är också politik.