Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.
I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).
Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?
Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???
Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.
Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.
Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.
Och vid sidan om står SD och myser.
Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.
Varför kan det vara så?
Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.
Ekonomin.
I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.
Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.
Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.
Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).
Vem vill vara vid makten då?
Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.
Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.
I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.
Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.
Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?
När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.
Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.
Och snart är det valår 2022.
När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.
Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.
Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.
Så vad ska man göra?
Ja - om jag det visste.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänsterpartiet. Visa alla inlägg
2017-03-02
Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!
Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.
Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.
Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrationsfriheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:
Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...
Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".
Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”
Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:
TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.
Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
Så långt är allt enkelt.
Men sedan blir det mer komplicerat.
När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.
På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:
Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.
Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.
Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:
Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?
Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.
Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.
Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?
Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.
Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.
Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:
För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.
Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.
För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?
Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?
Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?
Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?
Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.
Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.
Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrationsfriheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:
Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...
Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".
Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”
Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:
TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.
Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
Så långt är allt enkelt.
Men sedan blir det mer komplicerat.
När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.
På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:
| Arboga kommun | Bl | M ,C, L, KD, MP, V, OPA | Majoritet | Bl | S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga | ||
Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.
Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.
Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:
| Karlskoga kommun | Bl | S, V, FP | Majoritet | V | S,V |
Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?
Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.
Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.
Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?
Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.
Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.
Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:
För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.
Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.
För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?
Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?
Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?
Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?
Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.
2016-12-15
Juda(s)kyssen av Nordström
Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.
Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.
Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.
Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.
Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.
(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)
Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.
Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.
Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.
Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.
Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.
(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)
Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.
Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.
Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.
Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.
(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)
Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.
Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.
Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.
Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.
Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.
(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)
2015-10-19
Hej då, partierna...
I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.
Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.
Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer. Låt mig ta tre konkreta exempel:
Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?
Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?
Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?
På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...
Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.
Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.
Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.
Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.
Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.
De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?
De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?
Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.
Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.
Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.
Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.
Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.
Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer. Låt mig ta tre konkreta exempel:
Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?
Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?
Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?
På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...
Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.
Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.
Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.
Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.
Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.
De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?
De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?
Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.
Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.
Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.
Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.
2015-10-08
Men tänk om Jimmie har rätt...
eller frågan Hans Rosling aldrig fick.
Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.
Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.
På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.
Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.
Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.
Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.
Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.
(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)
För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?
Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.
Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.
SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.
Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.
Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.
Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.
Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...
Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.
Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?
Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?
Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.
SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...
Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.
I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.
Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.
Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.
Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...
Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.
Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.
Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.
På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.
Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.
Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.
Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.
Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.
(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)
För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?
Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.
Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.
SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.
Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.
Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.
Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.
Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...
Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.
Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?
Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?
Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.
SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...
Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.
I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.
Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.
Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.
Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...
2013-07-05
(Val)frihetens fiende
I går talade Jonas Sjöstedt i Almedalen. Det var också ett retoriskt skickligt tal. Jag gissar att många av hans anhängare kände sig styrkta av det.
Huvudtemat i Sjöstedts och Vänsterpartiets politik inför valet 2014 verkar komma att bygga på att avskaffa valfriheten inom välfärden. Det gäller all valfrihet till alla alternativ utanför den offentliga sektorn. Det spelar ingen roll om driften sköts av privata företag eller ideella organisationer. För Sjöstedts vänster är själva alternativet något farligt.
De två huvudförslagen från Vänsterpartiet är dels en grundlagsändring som ska "försvåra" försäljningar av offentlig verksamhet, dels ett vinstförbud inom välfärdsområdet. Båda kommer i praktiken innebära att all alternativ drift av välfärdstjänster kommer att omöjliggöras.
Ett försäljningsförbud i grundlagen är ohanterbart för alla privata företagare. Tänk er själva hur det skulle vara att göra upp om en försäljning i januari 2015 och behöva vänta till oktober 2018 (efter nästa val) innan försäljningen kan genomföras. Under denna period kan försäljningens fiender kontinuerligt attackera såväl kommunala politiker som privata företag med negativt bildskapande.
Resultat? Inga sådana affärer kommer att bli gjorda
Och när till och med företrädare för den civila sektorns innersta kärna beskriver behoven av vinst, även för den ideella sektorn, visar det med all tydlighet att vänsterns vinstförbud har udden riktad mot all icke-offentlig välfärdsverksamhet. (Läs exempelvis Ersta Diakoni i Dagens Samhälle)
Resultat? Ingen valfrihet inom förskola, skola, äldreomsorg eller social omsorg.
Att vänsterpartiet har en sådan inställning till alternativ inom välfärd är inte så svårt att förstå. Vänsterns ideologiska kärna finns fortfarande i ett samhällssystem där politikerna vet bättre än medborgarna om vad medborgarna vill ha. Frihet och valfrihet underordnas den politiska processen.
Mer bekymmersamt blir det när såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna mer eller mindre öppet ger stöd till denna kraftiga inskränkning av valfriheten. (Se ex vis SR) Både Socialdemokraternas och Miljöpartiets kongresser har tidigare kört över sina partiledningar när det gäller vinstfrågan. Och nu hänger samma partier på frågan om att omöjliggöra försäljningar.
Det är uppenbart att partiledningarna i båda partierna har bekymmer med sina partier. Och att de använder samma väg att hantera det. Miljöpartiets vänstersväng är uppenbar. Det finns inget i den nationella politiken längre som har drag av det "gamla" oberoende Miljöpartiet. Partiet är idag en av de tydligaste vänsterkrafterna, där statens makt över individerna blir allt mer obegränsat. Valfriheten i välfärden förpassas till sophögen. Arbetslinjen ska avskaffas. EU-skepticismen ökar åter och globaliseringen ses mest som ett hot.
Inom socialdemokratin talar partiledningen med vänsterretorik. Samtidigt är de konkreta förslagen fortfarande få. Partiets förslag om vinstbegränsningar inom välfärden är mest snömos. Frågan är vad som händer när partiets vänsterinriktade gräsrötter kräver genomförande av den politik som framröstats.
Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen. Om ett par timmar kommer Jan Björklund att tala från scenen. Jag hoppas att han även här visar på alternativet till den rädda vänsterrörelse som vill ta ifrån medborgarna deras valfrihet. Jag hoppas att han även här står upp för egenmakten och rätten för varenda individ att själv få bestämma sin vardag och sin morgondag. Jag hoppas att han även här tydligt tar ställning för den förnyelse som svensk välfärd är i så stort behov av, en förändring som välkomnar fler utförare och som skapar tydliga regler istället för att stänga dörrar och förbjuda.
Liberalismen som frihets- och valfrihetsrörelse behövs alltid. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har denna vecka visat att behovet idag är större än vi kanske anat.
Media: DN, EX1, EX2, SVD, SR,
Huvudtemat i Sjöstedts och Vänsterpartiets politik inför valet 2014 verkar komma att bygga på att avskaffa valfriheten inom välfärden. Det gäller all valfrihet till alla alternativ utanför den offentliga sektorn. Det spelar ingen roll om driften sköts av privata företag eller ideella organisationer. För Sjöstedts vänster är själva alternativet något farligt.
De två huvudförslagen från Vänsterpartiet är dels en grundlagsändring som ska "försvåra" försäljningar av offentlig verksamhet, dels ett vinstförbud inom välfärdsområdet. Båda kommer i praktiken innebära att all alternativ drift av välfärdstjänster kommer att omöjliggöras.
Ett försäljningsförbud i grundlagen är ohanterbart för alla privata företagare. Tänk er själva hur det skulle vara att göra upp om en försäljning i januari 2015 och behöva vänta till oktober 2018 (efter nästa val) innan försäljningen kan genomföras. Under denna period kan försäljningens fiender kontinuerligt attackera såväl kommunala politiker som privata företag med negativt bildskapande.
Resultat? Inga sådana affärer kommer att bli gjorda
Och när till och med företrädare för den civila sektorns innersta kärna beskriver behoven av vinst, även för den ideella sektorn, visar det med all tydlighet att vänsterns vinstförbud har udden riktad mot all icke-offentlig välfärdsverksamhet. (Läs exempelvis Ersta Diakoni i Dagens Samhälle)
Resultat? Ingen valfrihet inom förskola, skola, äldreomsorg eller social omsorg.
Att vänsterpartiet har en sådan inställning till alternativ inom välfärd är inte så svårt att förstå. Vänsterns ideologiska kärna finns fortfarande i ett samhällssystem där politikerna vet bättre än medborgarna om vad medborgarna vill ha. Frihet och valfrihet underordnas den politiska processen.
Mer bekymmersamt blir det när såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna mer eller mindre öppet ger stöd till denna kraftiga inskränkning av valfriheten. (Se ex vis SR) Både Socialdemokraternas och Miljöpartiets kongresser har tidigare kört över sina partiledningar när det gäller vinstfrågan. Och nu hänger samma partier på frågan om att omöjliggöra försäljningar.
Det är uppenbart att partiledningarna i båda partierna har bekymmer med sina partier. Och att de använder samma väg att hantera det. Miljöpartiets vänstersväng är uppenbar. Det finns inget i den nationella politiken längre som har drag av det "gamla" oberoende Miljöpartiet. Partiet är idag en av de tydligaste vänsterkrafterna, där statens makt över individerna blir allt mer obegränsat. Valfriheten i välfärden förpassas till sophögen. Arbetslinjen ska avskaffas. EU-skepticismen ökar åter och globaliseringen ses mest som ett hot.
Inom socialdemokratin talar partiledningen med vänsterretorik. Samtidigt är de konkreta förslagen fortfarande få. Partiets förslag om vinstbegränsningar inom välfärden är mest snömos. Frågan är vad som händer när partiets vänsterinriktade gräsrötter kräver genomförande av den politik som framröstats.
Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen. Om ett par timmar kommer Jan Björklund att tala från scenen. Jag hoppas att han även här visar på alternativet till den rädda vänsterrörelse som vill ta ifrån medborgarna deras valfrihet. Jag hoppas att han även här står upp för egenmakten och rätten för varenda individ att själv få bestämma sin vardag och sin morgondag. Jag hoppas att han även här tydligt tar ställning för den förnyelse som svensk välfärd är i så stort behov av, en förändring som välkomnar fler utförare och som skapar tydliga regler istället för att stänga dörrar och förbjuda.
Liberalismen som frihets- och valfrihetsrörelse behövs alltid. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har denna vecka visat att behovet idag är större än vi kanske anat.
Media: DN, EX1, EX2, SVD, SR,
2013-04-18
Regeringsduglighet
I kölvattnet av Omar Mustafa-affären rasar tilltron till socialdemokraternas regeringsduglighet. Om en partiledare inte ens kan klara av att hantera en intern valberedningsfråga, hur ska han då kunna hantera ett land i en turbulent omvärld?
Stefan Löfvens trovärdighet som regeringsbildare har fått sig en rejäl törn. Hur ska han kunna hantera en regering där han ska få ihop rödvänstern med grönhögern, grönvänstern med betongsossar? Kommer Sverige i så fall att styras av en statsminister som inte finns eller syns, som låter andrarangspolitiker täcka upp och som själv bara försöker fronta i de populära frågorna?
Ledarskap och regeringsduglighet, som varit socialdemokraternas främsta fråga, havererar nu nationellt.
Och även lokalt.
I veckan har tre kommunledningar under socialdemokratisk ledning brutit samman. Vänsterpartiet eller Centerpartiet lämnar kommunledningarna i Nora, Hällefors och Hallsberg. Det är olika skäl i samtliga kommuner, men det är tydligt att det forna så stabila partiet, som kunde hantera och diktera förhållandena i många kommuner, även här har mist sin roll som regeringsbärare. Även i den röda Bergslagen går socialdemokraterna snett.
Frågan är vad det beror på?
Ett skäl handlar säkerligen inte enbart om socialdemokraterna. I skuggan av den mediala upprördheten över politikernas "höga" arvoden och "höga" pensioner, blir rekryteringsunderlaget allt mindre för de poster som ska besättas. Allt färre vill ta den börda det innebär att vara kommunalråd, kommunstyrelseordförande. Och allt färre av de som skulle kunna hantera en så krävande post, är intresserade av att ens försöka engagera sig politiskt.
Samtliga politiska partier har liknande problem. Men det socialdemokratiska problemet är större än så.
I min förra blogg skrev jag om ett parti utan kompass, utan ideologi, utan annat mål än makten. Socialdemokraterna saknar någon egen berättelse om vad de egentligen vill. De vet inte vilka de företräder, och de vet inte vart de ska.
Diskussionen kring vinster i välfärden är ett av många exempel. Vänstersossarna, de som fortfarande har någon sorts ideologisk bas, är tydliga i sin kritik av vinster. De vill förbjuda, oavsett om det innebär att de privata alternativen försvinner och valfriheten med den. Högersossarna inser att en sådan politik skulle göra det omöjligt att få den makt partiet eftersträvar. Alltså blir det en kompromiss, en ickepolitik, som blir partiets hållning.
En sådan politik engagerar få. Det har märkts först i de stora städerna. Men nu börjar det också märkas i de röda delarna av landet. Bruksorterna i Bergslagen har varit och är socialdemokratins kärnområde. Men varför ska de som bor där engagera sig i ett parti som inte betyder något annat än att vara likadana som moderaterna, men sämre - i vart fall att regera???
Frågan är om detta som nu hänt i tre av länets kommuner kommer att få följdverkningar i valet 2014. Socialdemokraterna har haft en enormt stark ställning i länet, och i länets kommuner. Denna ställning har brutits i Örebro kommun. I landstinget krävs nu två stödpartier för att klara majoriteten. Och runt om i länet rasar det.
Det blir en spännande period fram till valet 2014.
Media: NA1, NA2, SR, SVT
Stefan Löfvens trovärdighet som regeringsbildare har fått sig en rejäl törn. Hur ska han kunna hantera en regering där han ska få ihop rödvänstern med grönhögern, grönvänstern med betongsossar? Kommer Sverige i så fall att styras av en statsminister som inte finns eller syns, som låter andrarangspolitiker täcka upp och som själv bara försöker fronta i de populära frågorna?
Ledarskap och regeringsduglighet, som varit socialdemokraternas främsta fråga, havererar nu nationellt.
Och även lokalt.
I veckan har tre kommunledningar under socialdemokratisk ledning brutit samman. Vänsterpartiet eller Centerpartiet lämnar kommunledningarna i Nora, Hällefors och Hallsberg. Det är olika skäl i samtliga kommuner, men det är tydligt att det forna så stabila partiet, som kunde hantera och diktera förhållandena i många kommuner, även här har mist sin roll som regeringsbärare. Även i den röda Bergslagen går socialdemokraterna snett.
Frågan är vad det beror på?
Ett skäl handlar säkerligen inte enbart om socialdemokraterna. I skuggan av den mediala upprördheten över politikernas "höga" arvoden och "höga" pensioner, blir rekryteringsunderlaget allt mindre för de poster som ska besättas. Allt färre vill ta den börda det innebär att vara kommunalråd, kommunstyrelseordförande. Och allt färre av de som skulle kunna hantera en så krävande post, är intresserade av att ens försöka engagera sig politiskt.
Samtliga politiska partier har liknande problem. Men det socialdemokratiska problemet är större än så.
I min förra blogg skrev jag om ett parti utan kompass, utan ideologi, utan annat mål än makten. Socialdemokraterna saknar någon egen berättelse om vad de egentligen vill. De vet inte vilka de företräder, och de vet inte vart de ska.
Diskussionen kring vinster i välfärden är ett av många exempel. Vänstersossarna, de som fortfarande har någon sorts ideologisk bas, är tydliga i sin kritik av vinster. De vill förbjuda, oavsett om det innebär att de privata alternativen försvinner och valfriheten med den. Högersossarna inser att en sådan politik skulle göra det omöjligt att få den makt partiet eftersträvar. Alltså blir det en kompromiss, en ickepolitik, som blir partiets hållning.
En sådan politik engagerar få. Det har märkts först i de stora städerna. Men nu börjar det också märkas i de röda delarna av landet. Bruksorterna i Bergslagen har varit och är socialdemokratins kärnområde. Men varför ska de som bor där engagera sig i ett parti som inte betyder något annat än att vara likadana som moderaterna, men sämre - i vart fall att regera???
Frågan är om detta som nu hänt i tre av länets kommuner kommer att få följdverkningar i valet 2014. Socialdemokraterna har haft en enormt stark ställning i länet, och i länets kommuner. Denna ställning har brutits i Örebro kommun. I landstinget krävs nu två stödpartier för att klara majoriteten. Och runt om i länet rasar det.
Det blir en spännande period fram till valet 2014.
Media: NA1, NA2, SR, SVT
2013-03-22
(V)inster i (v)ården
Idag kan vi läsa om att Vänsterpartiet i Örebro räknat fram att de lokala företagarna som driver framgångsrik äldreomsorg, gör vinster som sedan flyttas i skatteparadis.
Nej - riktig så skriver de inte. Men den bild vänsterpartisterna vill sätta är sådan.
Vänsterpartisterna är inte ensamma. Det pågår en skarp debatt inom socialdemokratin kring vinster i vården. Frågan är vad kongressen kommer att säga senare i vår. Sannolikt kommer Stefan Löfvens accepterande linje att vinna. Frågan är bara vilka hängslen och livremmar vänstersidan i partiet kommer att sätta på honom. Och hur det påverkar den förda politiken.
Annars har Vänsterpartiet en delvis enklare sits. De är emot alla privata initiativ i förskola, skola och äldreomsorg. De är emot en del andra privata företag också. Och partiet är enigt i denna motpolitik.
Socialdemokraterna är kluvna. Oavsett hur det går på kongressen kommer stora delar av partiet att vara förlorare. Om Stefan Löfven förlorar kan han inte sitta kvar. Han har investerat för mycket i sitt accepterande av vinster, med alla de förbehåll han gjort (och som kommer att göra det mer eller mindre omöjligt att driva företag inom välfärdsbranscherna). Därför kommer han att vinna (för partiet orkar inte med en partiledarstrid till) och vänsterfalangen kommer att förlora.
I Örebro är det oklart vad den socialdemokratiska ledningen vill. Lena Baastad säger ja till de bolag som nu driver skolor, förskolor och äldreomsorg. Men det är ett ja utan engagemang. Och det LOV-införande som det pratats om i år, flyttas allt längre fram. Det är uppenbart att vänsterfalangen inom socialdemokratin i Örebro fortfarande är stark.
Vänsterpartiets rapport hävdar att företagen i äldreomsorgen i Örebro gjort miljonvinster. Men det går inte att läsa ut om man gjort det, i så fall på vilka nivåer, och vad pengarna använts till. Det är antaganden, gissningar, generaliseringar.
Men även om företagen verkligen gjort dessa vinster, är det fel?
Det liberala svaret är självklart nej. Det är inte fel att göra vinst, vare sig för det byggbolag som bygger äldreboendet, eller för det vårdbolag som driver det. Det är inte fel att ett bolag tjänar pengar på maten som de gamla äter, att ett annat tjänar pengar på medicinerna, att ett tredje gör vinst på hjälpmedel och utrustning. Vinsten är inte det problem Vänsterpartiet gör det till.
I Örebro är det dessutom så att de privata företagarna klarat av att förbättra verksamhet som varit av låg kvalitet. Jag minns mycket väl ett besök på Sirishov för några år sedan, då i kommunal drift, där jag rätt skrämd vandrade därifrån. Hela verksamhetskulturen på det kommunalt drivna äldreboendet, var ovärdig de gamla. De gamla fanns inte som individer. Samarbete saknades mellan medarbetargrupper. Ledarskapet var katastrofalt.
När jag nyligen besökte boendet igen, var förändringen radikal. Det fungerade, det fanns en bejakande verksamhetskultur. Den privata företagaren hade skapat ett gott boende för de äldre, med personal som brydde sig och som visste vad de gjorde.
Det är självklart att det är den gamla människans behov av service och omsorg som ska styra våra politiska beslut. Det handlar inte om organisation. Det handlar om verksamhetskultur, kvalitet och om att se varje gammal människa som en unik, värdefull och ovärdelig individ. Det kan man göra i det offentliga. Det kan man göra som privat företagare.
Och är då vinst fel? Vänsterpartiet borde fundera en gång till. I år gjorde Örebro kommun en vinst på över 500 miljoner kronor på en omsättning på 6,5 miljarder. Det är 7,6 %, betydligt över snittet för de privata välfärdsföretagen. Och år efter år strävar Örebro kommun, liksom alla andra kommuner, att ha ett överskott, att göra en vinst, på ungefär 2% av omsättningen. Vi gör det för att vi ska klara av att investera i nya äldreboenden, skolor och förskolor. Vi gör det för att kunna brygga över konjunkturer utan att behöva säga upp medarbetare. Vi gör det för att kunna utvecklas och förnyas.
Det är en rätt stor skillnad mellan liberal politik a la Folkpartiet, och socialistisk politik a la Vänsterpartiet. Örebro skulle må bra av en betydligt liberalare syn på vem som ska driva välfärdstjänsterna. Det är kvaliteten i förskolan som spelar roll, inte vem som utför tjänsten. Det är kvaliteten i skolan som spelar roll, inte vem som äger den. Det är kvaliteten i äldreomsorgen som betyder något för de gamla, inte om det är kommunen eller Attendo som har sitt namn på entredörren.
Media: NA, SVT Tvärsnytt, SR Örebro
Övrigt: Svenskt Näringsliv
Nej - riktig så skriver de inte. Men den bild vänsterpartisterna vill sätta är sådan.
Vänsterpartisterna är inte ensamma. Det pågår en skarp debatt inom socialdemokratin kring vinster i vården. Frågan är vad kongressen kommer att säga senare i vår. Sannolikt kommer Stefan Löfvens accepterande linje att vinna. Frågan är bara vilka hängslen och livremmar vänstersidan i partiet kommer att sätta på honom. Och hur det påverkar den förda politiken.
Annars har Vänsterpartiet en delvis enklare sits. De är emot alla privata initiativ i förskola, skola och äldreomsorg. De är emot en del andra privata företag också. Och partiet är enigt i denna motpolitik.
Socialdemokraterna är kluvna. Oavsett hur det går på kongressen kommer stora delar av partiet att vara förlorare. Om Stefan Löfven förlorar kan han inte sitta kvar. Han har investerat för mycket i sitt accepterande av vinster, med alla de förbehåll han gjort (och som kommer att göra det mer eller mindre omöjligt att driva företag inom välfärdsbranscherna). Därför kommer han att vinna (för partiet orkar inte med en partiledarstrid till) och vänsterfalangen kommer att förlora.
I Örebro är det oklart vad den socialdemokratiska ledningen vill. Lena Baastad säger ja till de bolag som nu driver skolor, förskolor och äldreomsorg. Men det är ett ja utan engagemang. Och det LOV-införande som det pratats om i år, flyttas allt längre fram. Det är uppenbart att vänsterfalangen inom socialdemokratin i Örebro fortfarande är stark.
Vänsterpartiets rapport hävdar att företagen i äldreomsorgen i Örebro gjort miljonvinster. Men det går inte att läsa ut om man gjort det, i så fall på vilka nivåer, och vad pengarna använts till. Det är antaganden, gissningar, generaliseringar.
Men även om företagen verkligen gjort dessa vinster, är det fel?
Det liberala svaret är självklart nej. Det är inte fel att göra vinst, vare sig för det byggbolag som bygger äldreboendet, eller för det vårdbolag som driver det. Det är inte fel att ett bolag tjänar pengar på maten som de gamla äter, att ett annat tjänar pengar på medicinerna, att ett tredje gör vinst på hjälpmedel och utrustning. Vinsten är inte det problem Vänsterpartiet gör det till.
I Örebro är det dessutom så att de privata företagarna klarat av att förbättra verksamhet som varit av låg kvalitet. Jag minns mycket väl ett besök på Sirishov för några år sedan, då i kommunal drift, där jag rätt skrämd vandrade därifrån. Hela verksamhetskulturen på det kommunalt drivna äldreboendet, var ovärdig de gamla. De gamla fanns inte som individer. Samarbete saknades mellan medarbetargrupper. Ledarskapet var katastrofalt.
När jag nyligen besökte boendet igen, var förändringen radikal. Det fungerade, det fanns en bejakande verksamhetskultur. Den privata företagaren hade skapat ett gott boende för de äldre, med personal som brydde sig och som visste vad de gjorde.
Det är självklart att det är den gamla människans behov av service och omsorg som ska styra våra politiska beslut. Det handlar inte om organisation. Det handlar om verksamhetskultur, kvalitet och om att se varje gammal människa som en unik, värdefull och ovärdelig individ. Det kan man göra i det offentliga. Det kan man göra som privat företagare.
Och är då vinst fel? Vänsterpartiet borde fundera en gång till. I år gjorde Örebro kommun en vinst på över 500 miljoner kronor på en omsättning på 6,5 miljarder. Det är 7,6 %, betydligt över snittet för de privata välfärdsföretagen. Och år efter år strävar Örebro kommun, liksom alla andra kommuner, att ha ett överskott, att göra en vinst, på ungefär 2% av omsättningen. Vi gör det för att vi ska klara av att investera i nya äldreboenden, skolor och förskolor. Vi gör det för att kunna brygga över konjunkturer utan att behöva säga upp medarbetare. Vi gör det för att kunna utvecklas och förnyas.
Det är en rätt stor skillnad mellan liberal politik a la Folkpartiet, och socialistisk politik a la Vänsterpartiet. Örebro skulle må bra av en betydligt liberalare syn på vem som ska driva välfärdstjänsterna. Det är kvaliteten i förskolan som spelar roll, inte vem som utför tjänsten. Det är kvaliteten i skolan som spelar roll, inte vem som äger den. Det är kvaliteten i äldreomsorgen som betyder något för de gamla, inte om det är kommunen eller Attendo som har sitt namn på entredörren.
Media: NA, SVT Tvärsnytt, SR Örebro
Övrigt: Svenskt Näringsliv
2012-01-29
Acta iacta est!
Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.
Låt oss börja med de som inte bytt ledare:
Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.
Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.
Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.
Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?
Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!
Och så bytarpartierna:
Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.
Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".
Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...
Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.
---
Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?
I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA
Låt oss börja med de som inte bytt ledare:
Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.
Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.
Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.
Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?
Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!
Och så bytarpartierna:
Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.
Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".
Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...
Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.
---
Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?
I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA
2012-01-18
De historielösa...
Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.
Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!
Eller...
Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.
Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.
När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.
Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.
EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.
Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.
Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?
I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.
Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.
För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.
Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.
Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.
Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.
Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,
Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!
Eller...
Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.
Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.
När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.
Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.
EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.
Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.
Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?
I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.
Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.
För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.
Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.
Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.
Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.
Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,
2012-01-13
Varför Europa?
Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.
Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.
Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.
När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.
Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.
Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.
Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.
Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.
Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,
Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.
Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.
När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.
Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.
Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.
Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.
Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.
Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,
2012-01-08
Behovet av vila och eftertanke
Det har gått nästan tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg. Jag har låtit möjligheten att driva politik denna lågintensiva nyhetsperiod gå mig förbi. Inte ett inlägg. Knappt en tweet. Inte ens inne på Facebook.
Och det har varit medvetet.
Politiken blir allt mer en dagligvaruhandel. Eller en nyhetsredaktion. Det handlar om att tycka, tänka och skriva om allt och lite till. Antingen ska man reagera på det som skett, som att Vänsterpartiet fått en ny kommunist som partiledare, eller att de tänker förbjuda bemanningsföretag för att människor har rätt till tillsvidareanställning (hål i huvudet faktiskt eftersom bemanningsföretag ofta erbjuder människor som annars är hänvisade till korta vikariat just tillsvidareanställning...). Eller så ska man agera. Attackera någon. Släppa någon nyhet. Vara arg på något.
Och det ska upprepas. Gärna varje dag. Gärna flera gånger om dagen.
Jag läser i normala fall en del politiska bloggar. Både av meningsfränder och ibland av motståndare. Och jag ser väldigt sällan något som skrivs med kvalitet. Ofta är det upprepningar av det redan sagda. Eller så är det alldeles för grunda analyser, för korta tankebanor, för populistiska antaganden. Och det är väl egentligen helt OK, eftersom bloggen ofta används som just det korta perspektivets megafon.
Men det måste finnas en motvikt. Ibland ser jag den på sidor som DN, där Peter Wolodarski och Hanne Kjöller ofta (men absolut inte alltid) gör djupare analyser av olika skeenden. Ibland träffar även SvD rätt, men det verkar tyvärr som om den allt grundare moderata ideologin återspeglar sig i tidningens kommentarer. Alldeles för många moderata bloggare och åsiktsprofeter upprepar samma tema om och om igen, ofta bara med några ord utbytta (och alldeles för ofta med alldeles för dålig svenska...).
Läser man Wolodarski idag är det en intressant krönika om politikens avideologisering. Om det moderata vinstkonceptet och grunderna för det socialdemokratiska sönderfallet. Det är enkelt att utifrån den första läsningen bara fundera (som SvD gör) kring att regeringens framgång beror på oppositionens svaghet. Och för en dagspolitiker är det sannolikt jätteintressant.
Men det finns större och bredare skeenden som borde väcka fler tankar, och fler bloggare. För vad som nu händer i svensk politik är sannolikt ett större paradigmskifte än maktskiftet mellan (m) och (s). Kan det till och med vara så att vi idag ser de första tydliga exemplen på 1900-talsdemokratins död? Striden mellan de ideologier som varit kännetecknande för det sena 1800-talet och hela 1900-talet förbyts i något annat. En administration av ett allmängiltigt politiskt system? En personifiering av politiken? Partiernas död och något annats födelse? Hur påverkar det oss som politiker? Det bör man nog ta några dagar att fundera kring.
Under min mediala tystnad har jag tänkt rätt mycket kring politikens yta, djup och former. Ibland är det nödvändigt. Ibland är det nödvändigt för oss som nästan alltid tror att politiken är alltings centrum att ställa sig utanför. Därför att där utanför politiken inser man snabbt att de allra flesta som inte är politiker har en helt annan bild av såväl politik som politiker. Poltiken är inte centrum, möjligtvis ett av flera centrum i de flesta människors liv, och väldigt sällan ett centrum som prioriteras speciellt högt. För de allra flesta människor finns en verklighet som inte inbegriper vare sig politik eller politiker. Och det är också något vi som är politiskt aktiva bör fundera över.
Det finns en uppenbar risk att den politik som tidigare var baserad på ideologiska ställningstaganden, och som påverkade många människor på djupet, istället blir ett spel för gallerierna. Istället för att ideologerna vinner valen, blir det spindoktorerna. Vi kan se det hos såväl moderaterna nationellt som hos socialdemokraterna lokalt. Sätt en bild av partiet och partiets profilerade personer. Sätt en annan bild av motståndarnas personer och partier. Och det är inte sanningshalten i bilden som är det viktiga, utan att man får ut en medialt och populistiskt trovärdig bild med eller utan sanningsgrund. Och vart leder detta demokrati och politik? Sannolikt behöver vi som är politiskt aktiva fundera över flera jul- och nyårshelger över detta.
Och vart är världen på väg? Klimathotet, som denna milda vinter som aldrig vill bli utan som mer verkar vara en ständigt pågående höst, blir allt akutare. Europas kris som hackar framåt och där USAs och Kinas respektive framtider både är möjligheter och hot. De demografiska frågorna och de ekonomiska utmaningarna kring välfärdens finansiering? Människovärdet, etik och moral i en värld där det inte längre finns någon gemensam moralisk grund ens i teorin. Jag skulle nog behöva någon dag till för att fundera över detta:-)
För mig har detta funderande lett fram till ett antal ställningstaganden. Ett av dem rör mitt eget partis politik och framtid. Jag tror att vi måste bli betydligt tydligare liberaler. Men att den liberalism vi bygger måste ha en betydligt tydligare värdekärna. Liberalismen är den starkaste ideologin i det allt mer ideologilösa samhället. Kanske beror det på att vem som helst kan tolka in vad som helst i det man menar vara liberalims. Det är sannolikt därför det finns människor som kallar sig liberaler i nästan alla partier. För oss som är Folkpartister och som bär det liberala arvet med oss innebär det två utmaningar. Dels att hålla det arv levande som tidigare liberaler efterlämnat, utan att för den skull bli konservativa. Dels att skapa en framåtsyftande och i viss mån samhällskritisk liberalism för morgondagen, utan att släppa de universella värden som en gång låg till grund för de första liberalerna.
Hur ska det då ske? På den frågan har jag idag inga klara svar. Men ett antal funderingar. Jag ber att få återkomma.
Media. DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1, AB1, NA
Och det har varit medvetet.
Politiken blir allt mer en dagligvaruhandel. Eller en nyhetsredaktion. Det handlar om att tycka, tänka och skriva om allt och lite till. Antingen ska man reagera på det som skett, som att Vänsterpartiet fått en ny kommunist som partiledare, eller att de tänker förbjuda bemanningsföretag för att människor har rätt till tillsvidareanställning (hål i huvudet faktiskt eftersom bemanningsföretag ofta erbjuder människor som annars är hänvisade till korta vikariat just tillsvidareanställning...). Eller så ska man agera. Attackera någon. Släppa någon nyhet. Vara arg på något.
Och det ska upprepas. Gärna varje dag. Gärna flera gånger om dagen.
Jag läser i normala fall en del politiska bloggar. Både av meningsfränder och ibland av motståndare. Och jag ser väldigt sällan något som skrivs med kvalitet. Ofta är det upprepningar av det redan sagda. Eller så är det alldeles för grunda analyser, för korta tankebanor, för populistiska antaganden. Och det är väl egentligen helt OK, eftersom bloggen ofta används som just det korta perspektivets megafon.
Men det måste finnas en motvikt. Ibland ser jag den på sidor som DN, där Peter Wolodarski och Hanne Kjöller ofta (men absolut inte alltid) gör djupare analyser av olika skeenden. Ibland träffar även SvD rätt, men det verkar tyvärr som om den allt grundare moderata ideologin återspeglar sig i tidningens kommentarer. Alldeles för många moderata bloggare och åsiktsprofeter upprepar samma tema om och om igen, ofta bara med några ord utbytta (och alldeles för ofta med alldeles för dålig svenska...).
Läser man Wolodarski idag är det en intressant krönika om politikens avideologisering. Om det moderata vinstkonceptet och grunderna för det socialdemokratiska sönderfallet. Det är enkelt att utifrån den första läsningen bara fundera (som SvD gör) kring att regeringens framgång beror på oppositionens svaghet. Och för en dagspolitiker är det sannolikt jätteintressant.
Men det finns större och bredare skeenden som borde väcka fler tankar, och fler bloggare. För vad som nu händer i svensk politik är sannolikt ett större paradigmskifte än maktskiftet mellan (m) och (s). Kan det till och med vara så att vi idag ser de första tydliga exemplen på 1900-talsdemokratins död? Striden mellan de ideologier som varit kännetecknande för det sena 1800-talet och hela 1900-talet förbyts i något annat. En administration av ett allmängiltigt politiskt system? En personifiering av politiken? Partiernas död och något annats födelse? Hur påverkar det oss som politiker? Det bör man nog ta några dagar att fundera kring.
Under min mediala tystnad har jag tänkt rätt mycket kring politikens yta, djup och former. Ibland är det nödvändigt. Ibland är det nödvändigt för oss som nästan alltid tror att politiken är alltings centrum att ställa sig utanför. Därför att där utanför politiken inser man snabbt att de allra flesta som inte är politiker har en helt annan bild av såväl politik som politiker. Poltiken är inte centrum, möjligtvis ett av flera centrum i de flesta människors liv, och väldigt sällan ett centrum som prioriteras speciellt högt. För de allra flesta människor finns en verklighet som inte inbegriper vare sig politik eller politiker. Och det är också något vi som är politiskt aktiva bör fundera över.
Det finns en uppenbar risk att den politik som tidigare var baserad på ideologiska ställningstaganden, och som påverkade många människor på djupet, istället blir ett spel för gallerierna. Istället för att ideologerna vinner valen, blir det spindoktorerna. Vi kan se det hos såväl moderaterna nationellt som hos socialdemokraterna lokalt. Sätt en bild av partiet och partiets profilerade personer. Sätt en annan bild av motståndarnas personer och partier. Och det är inte sanningshalten i bilden som är det viktiga, utan att man får ut en medialt och populistiskt trovärdig bild med eller utan sanningsgrund. Och vart leder detta demokrati och politik? Sannolikt behöver vi som är politiskt aktiva fundera över flera jul- och nyårshelger över detta.
Och vart är världen på väg? Klimathotet, som denna milda vinter som aldrig vill bli utan som mer verkar vara en ständigt pågående höst, blir allt akutare. Europas kris som hackar framåt och där USAs och Kinas respektive framtider både är möjligheter och hot. De demografiska frågorna och de ekonomiska utmaningarna kring välfärdens finansiering? Människovärdet, etik och moral i en värld där det inte längre finns någon gemensam moralisk grund ens i teorin. Jag skulle nog behöva någon dag till för att fundera över detta:-)
För mig har detta funderande lett fram till ett antal ställningstaganden. Ett av dem rör mitt eget partis politik och framtid. Jag tror att vi måste bli betydligt tydligare liberaler. Men att den liberalism vi bygger måste ha en betydligt tydligare värdekärna. Liberalismen är den starkaste ideologin i det allt mer ideologilösa samhället. Kanske beror det på att vem som helst kan tolka in vad som helst i det man menar vara liberalims. Det är sannolikt därför det finns människor som kallar sig liberaler i nästan alla partier. För oss som är Folkpartister och som bär det liberala arvet med oss innebär det två utmaningar. Dels att hålla det arv levande som tidigare liberaler efterlämnat, utan att för den skull bli konservativa. Dels att skapa en framåtsyftande och i viss mån samhällskritisk liberalism för morgondagen, utan att släppa de universella värden som en gång låg till grund för de första liberalerna.
Hur ska det då ske? På den frågan har jag idag inga klara svar. Men ett antal funderingar. Jag ber att få återkomma.
Media. DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1, AB1, NA
2011-10-05
Jobb mot - ja mot vaddå?
Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...
Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.
Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.
I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.
Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.
Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.
Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.
Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!
Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.
Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1
Bloggar: Kent Persson
Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.
Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.
I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.
Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.
Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.
Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.
Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!
Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.
Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1
Bloggar: Kent Persson
2011-10-03
Att lägga sig i eller inte
Svensk politik lider fortfarande av ett "postsocialdemokratiskt pampsyndrom". Ni vet - den där pampen som inte bara vet bäst vad alla vill utan också vad som är bäst för alla. Han, för bilden är maskulin även om det idag finns kvinnor som mycket väl fyller upp den, som petar och bestämmer i stort och smått, som tycker att han vet vilka skolor som är bäst för dina barn (och dessutom är inne och petar i pedagogiken), som tycker att han ska bestämma vem som ska driva det äldreboende dit du blir visad, som har full kunskap om framtiden och därför kan styra näringslivet bättre än företagarna, och så vidare.
Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.
Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.
Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.
Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.
Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.
Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.
Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.
Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.
Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.
Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.
Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.
Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,
Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.
Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.
Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4
Blogg: Kent Persson
Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.
Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.
Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.
Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.
Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.
Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.
Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.
Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.
Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.
Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.
Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.
Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,
Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.
Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.
Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4
Blogg: Kent Persson
2011-08-26
4 partier i Sveriges riksdag?
Det är en rätt intressant läsning som DN står med idag. Om opinionsinstitutet Synovate har rätt så skulle Sveriges riksdag vid ett val idag enbart bestå av fyra partier, Folkpartiet, nya Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. En ny stabil majoritet skulle kunna formeras av Folkpartiet och nya Moderaterna, trots att partierna bara har stöd av drygt 43 % av väljarkåren. Nästan 15 % av de avgivna rösterna skulle gå till partier som inte skulle ta några mandat.
Sannolikheten för en sådan utveckling är väl inte så stor. Men det är framförallt tre partier som lever farligt.
Kristdemokraterna naturligtvis. Allas slagpåse. Partiet utan politik, utan partiledare och utan framtid.
Centerpartiet. Partiet som sätter allt på ett kort. Ingen politisk kompass. Men en ung och okänd kvinna ska lyfta partiet mot nya höjder.
Vänsterpartiet. Hur många kommunister finns det i Sverige? 2%? Och utan stödröster från ett vingklippt socialdemokratiskt parti lär det bli svårt få fler att tro på en statsägd solidaritet.
Jag är däremot orolig för att Sverigedemokraternas siffror bara är ett tillfälligt hack i en fortsatt trend. Deras främlingsskeptiska, nationalistanstrukna folkhemskonservatism har sina förespråkare. De lyckas dessutom ofta måla upp en annan bild av den framtida verkligheten än oss andra.
Det centerpartiet och Kristdemokraterna fått smaka på är den moderata ångvälten. De nya Moderaterna har på ett väl genomfört sätt klarat av att både vara trovärdigare för de värdekonservativa, mer trygghetskramande, mer utvecklingsinriktade och mer statsbärande än vad både KD och C klarat av. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Politik kan knappast bli ett reservat för partier och partimedlemmar. Det behövs säkerligen mer förnyelse både inom de nuvarande partierna men också ett inflöde av nya partier och ett uflöde av gamla för att demokratin ska hållas vital.
Moderaterna har medvetet spelat ut såväl KD och C och tagit deras röster. Det är inte svårt att se att blickarna nu riktas mot Folkpartiet och lliberalismen. Medvetet och långsiktigt arbetar man för att bli ett tydligare skol- och utbildningsparti. Ett skäl är naturligtvis att det egna partiet ska bli bättre. Ett annat är sannolikt att också marginalisera Folkpartiet. Inget ont i det. Om ett parti inte har en ideologi, en politik och en framtoning som lockar väljare så är det väl bättre att något annat parti, som har dessa inslag, tar över.
Nu är jag rätt säker på att detta inte kommer att ske. Varför? Skälet är enkelt. Till skillnad från konservatismen, främst företrädd inom KD, och den eventuella ideologi som burit C genom åren, har liberalismen en egen plats inom såväl svensk som internationell politik. Moderaterna har enkelt kunnat ta över de konservativa dragen från KD, eftersom deras egen ideologi i botten är konservativ. De har kunnat plocka röster från ett Centerparti som inte har någon tydlig profil.
Men det är svårt att förena konservatism med liberalism. Det är svårt att förena den individualism som vi liberaler ständigt och benhårt kämpar för med kampen för de små gemenskaperna som är så grundläggande för konservatismen. Därför blir uppgiften i detta läge betydligt svårare. För om moderaterna överger delar av den konservativa grunden för att locka fler liberaler, riskerar man att tappa dessa grupper till andra, kanske nya, partier. Och om man behåller de konservativa dragen lockas få liberaler.
Så för oss liberaler gäller det nu att bygga vidare på ett tydligare liberalt framtidsmanifest. Ett manifest som visar på individernas möjligheter och ansvar, som visar på framtidstro, internationalism och individuell solidaritet. Ett manifest som (som vanligt) tar sin grund i en skola och en utbildning som ger individen de redskap hon behöver i ett förändrande samhälle. Ett manifest som inte väjer för de svåra frågorna, och som vågar visa på de nödvändiga vägarna även om de kan vara kontroversiella och oprövade. Gör vi det på ett bra sätt behöver vi inte frukta konkurrensen från andra partier, utan istället välkomna den.
Oavsett om behovet av trygghet i en värld av kaos ibland får stats- och finansministrarna att framstå som lika nödvändiga som ett kramdjur för en ettåring.
Media: DN och DN
Sannolikheten för en sådan utveckling är väl inte så stor. Men det är framförallt tre partier som lever farligt.
Kristdemokraterna naturligtvis. Allas slagpåse. Partiet utan politik, utan partiledare och utan framtid.
Centerpartiet. Partiet som sätter allt på ett kort. Ingen politisk kompass. Men en ung och okänd kvinna ska lyfta partiet mot nya höjder.
Vänsterpartiet. Hur många kommunister finns det i Sverige? 2%? Och utan stödröster från ett vingklippt socialdemokratiskt parti lär det bli svårt få fler att tro på en statsägd solidaritet.
Jag är däremot orolig för att Sverigedemokraternas siffror bara är ett tillfälligt hack i en fortsatt trend. Deras främlingsskeptiska, nationalistanstrukna folkhemskonservatism har sina förespråkare. De lyckas dessutom ofta måla upp en annan bild av den framtida verkligheten än oss andra.
Det centerpartiet och Kristdemokraterna fått smaka på är den moderata ångvälten. De nya Moderaterna har på ett väl genomfört sätt klarat av att både vara trovärdigare för de värdekonservativa, mer trygghetskramande, mer utvecklingsinriktade och mer statsbärande än vad både KD och C klarat av. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Politik kan knappast bli ett reservat för partier och partimedlemmar. Det behövs säkerligen mer förnyelse både inom de nuvarande partierna men också ett inflöde av nya partier och ett uflöde av gamla för att demokratin ska hållas vital.
Moderaterna har medvetet spelat ut såväl KD och C och tagit deras röster. Det är inte svårt att se att blickarna nu riktas mot Folkpartiet och lliberalismen. Medvetet och långsiktigt arbetar man för att bli ett tydligare skol- och utbildningsparti. Ett skäl är naturligtvis att det egna partiet ska bli bättre. Ett annat är sannolikt att också marginalisera Folkpartiet. Inget ont i det. Om ett parti inte har en ideologi, en politik och en framtoning som lockar väljare så är det väl bättre att något annat parti, som har dessa inslag, tar över.
Nu är jag rätt säker på att detta inte kommer att ske. Varför? Skälet är enkelt. Till skillnad från konservatismen, främst företrädd inom KD, och den eventuella ideologi som burit C genom åren, har liberalismen en egen plats inom såväl svensk som internationell politik. Moderaterna har enkelt kunnat ta över de konservativa dragen från KD, eftersom deras egen ideologi i botten är konservativ. De har kunnat plocka röster från ett Centerparti som inte har någon tydlig profil.
Men det är svårt att förena konservatism med liberalism. Det är svårt att förena den individualism som vi liberaler ständigt och benhårt kämpar för med kampen för de små gemenskaperna som är så grundläggande för konservatismen. Därför blir uppgiften i detta läge betydligt svårare. För om moderaterna överger delar av den konservativa grunden för att locka fler liberaler, riskerar man att tappa dessa grupper till andra, kanske nya, partier. Och om man behåller de konservativa dragen lockas få liberaler.
Så för oss liberaler gäller det nu att bygga vidare på ett tydligare liberalt framtidsmanifest. Ett manifest som visar på individernas möjligheter och ansvar, som visar på framtidstro, internationalism och individuell solidaritet. Ett manifest som (som vanligt) tar sin grund i en skola och en utbildning som ger individen de redskap hon behöver i ett förändrande samhälle. Ett manifest som inte väjer för de svåra frågorna, och som vågar visa på de nödvändiga vägarna även om de kan vara kontroversiella och oprövade. Gör vi det på ett bra sätt behöver vi inte frukta konkurrensen från andra partier, utan istället välkomna den.
Oavsett om behovet av trygghet i en värld av kaos ibland får stats- och finansministrarna att framstå som lika nödvändiga som ett kramdjur för en ettåring.
Media: DN och DN
2011-08-24
Man undrar...
Läser Nerikes Allehandas ledare. Om vänsterpartiet. En ganska menlös ledare som funderar över vilken väg ett parti på gränsen till riksdagen ska ta. Tillvänster och den testuggande kommunismen? Eller till höger och bli Schymanska vänsterpopulister?
Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.
Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.
Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.
Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.
Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.
Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.
Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.
Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.
Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.
Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.
Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.
Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.
Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.
Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.
Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.
Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.
Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.
Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.
Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.
Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.
2011-05-02
Vem vill regera med (s)?
Koalition Örebro har ett starkt lag. I många olika sammanhang har vi visat att vi kan och vill regera Örebro för en fortsatt god utveckling. Vi har redan gjort klart hur vi formerar vårt lag. Jag lämnar kommunstyrelseordförandeposten, Kent Persson tillträder. Jag blir utvecklingskommunalråd. De två nya Ia Malmqvist och Maria Haglund får bland annat klimat och trygghet på sina agendor. Rasmus, Fredrik och Lennart fortsätter i huvudsak med sina tidigare arbetsuppgifter.
Vi har också en gemensam politisk bas. Visst kan omvalsresultatet innebära att ett parti blir något starkare än tidigare och därmed kommer att få något mer inflytande över politiken de kommande åren. Men inriktningen ligger fast. Vi vill skapa ett tryggare Örebro för fler. Vi vill att långsiktig hållbarhet ska genomsyra såväl ekonomi som ekologi. Vi vill att Örebro ska bli attraktivt, vacker och företagsamt. Vi började den resan för fyra år sedan och vi vill fortsätta.
Vår gemensamma styrka visas på område efter område. Vi kommer överens om ÖBO. Vi kommer överens om skatten. Vi kommer överens om kommunalrådsposterna. Vi kommer helt enkelt överens. Vi samtalar, diskuterar och löser problem. Hela tiden. Tillsammans.
Men vem vill regera med (s)?
Före septembervalet hade sossarna och vänsterpartiet rätt många gemensamma engagemang. Men nu lyser de mest med sin frånvaro. Det är två partier som kör helt egna race. Det är som på riksplanet. Vänsterpartiet går allt längre åt vänster. De är snart mot allt privat igen och saknar ekonomisk trovärdighet. Och socialdemokraterna saknar helt politik. Den ekonomiska vårmotionen som lades idag var helt tom på innehåll. Hundra miljoner ska lösa arbetslösheten... Musikskolan (inte kulturskolan) ska bli för alla... Snacka om att tappa bort sig i detaljer! Lika illa är det lokalt. Visst kan man läsa om hur man ska flytta cykelbanor. Men vad de vill med Örebro är lika dimmigt som vad de vill med Sverige.
Så hur ska de samarbeta? Och vilken politik ska de genomföra?
Blir det vänsterns näringslivsfientliga politik som kommer att bestämma?
Blir det vänsterns valfrihetsfientliga politik som får råda? Fast sossarna i Örebro är ju rätt valfrihetsfientliga de med...
Den ekonomiska trovärdigheten har båda partierna problem med, men vad gäller?
Hur blir skolpolitiken? Hur illa kan friskolorna räkna med att bli behandlade? Hur lite fokus på kunskap kommer de två att sätta?
Hur blir äldreomsorgen? Kommer de gamla att överhuvudtaget kunna få välja? Kommer det att få fler boenden eller bli kvartvingade hemma som förr?
Hur kommer kulturen att behandlas? Mest vänstern, men även en sådan som Björn Sundin (s), har ju tidigare varit rent fientliga till Svenska Kammarorkestern. Hur blir det nu?
Detta är några av alla de frågor som borde besvaras i god tid innan valet. Men det verkar idag inte finnas något tydligt vänsteralternativ.
Mot detta ställs alltså en koalition som är starkare än någonsin. Vi har fört Örebro genom en tuff period. Vi har gjort det och värnat välfärden samtidigt som vi klarat ekonomin. Nu begär vi, fem partier tillsammans, mandat för att fortsätta.
Vi vet att vi klarar det.
Örebroarna vet att vi klarar det.
Örebro är en fantastisk stad i en fantastisk kommun. Det finns idag egentligen bara ett alternativ för en fortsatt fantastisk utveckling av Örebro. Det alternativet är koalitionen!
Vi har också en gemensam politisk bas. Visst kan omvalsresultatet innebära att ett parti blir något starkare än tidigare och därmed kommer att få något mer inflytande över politiken de kommande åren. Men inriktningen ligger fast. Vi vill skapa ett tryggare Örebro för fler. Vi vill att långsiktig hållbarhet ska genomsyra såväl ekonomi som ekologi. Vi vill att Örebro ska bli attraktivt, vacker och företagsamt. Vi började den resan för fyra år sedan och vi vill fortsätta.
Vår gemensamma styrka visas på område efter område. Vi kommer överens om ÖBO. Vi kommer överens om skatten. Vi kommer överens om kommunalrådsposterna. Vi kommer helt enkelt överens. Vi samtalar, diskuterar och löser problem. Hela tiden. Tillsammans.
Men vem vill regera med (s)?
Före septembervalet hade sossarna och vänsterpartiet rätt många gemensamma engagemang. Men nu lyser de mest med sin frånvaro. Det är två partier som kör helt egna race. Det är som på riksplanet. Vänsterpartiet går allt längre åt vänster. De är snart mot allt privat igen och saknar ekonomisk trovärdighet. Och socialdemokraterna saknar helt politik. Den ekonomiska vårmotionen som lades idag var helt tom på innehåll. Hundra miljoner ska lösa arbetslösheten... Musikskolan (inte kulturskolan) ska bli för alla... Snacka om att tappa bort sig i detaljer! Lika illa är det lokalt. Visst kan man läsa om hur man ska flytta cykelbanor. Men vad de vill med Örebro är lika dimmigt som vad de vill med Sverige.
Så hur ska de samarbeta? Och vilken politik ska de genomföra?
Blir det vänsterns näringslivsfientliga politik som kommer att bestämma?
Blir det vänsterns valfrihetsfientliga politik som får råda? Fast sossarna i Örebro är ju rätt valfrihetsfientliga de med...
Den ekonomiska trovärdigheten har båda partierna problem med, men vad gäller?
Hur blir skolpolitiken? Hur illa kan friskolorna räkna med att bli behandlade? Hur lite fokus på kunskap kommer de två att sätta?
Hur blir äldreomsorgen? Kommer de gamla att överhuvudtaget kunna få välja? Kommer det att få fler boenden eller bli kvartvingade hemma som förr?
Hur kommer kulturen att behandlas? Mest vänstern, men även en sådan som Björn Sundin (s), har ju tidigare varit rent fientliga till Svenska Kammarorkestern. Hur blir det nu?
Detta är några av alla de frågor som borde besvaras i god tid innan valet. Men det verkar idag inte finnas något tydligt vänsteralternativ.
Mot detta ställs alltså en koalition som är starkare än någonsin. Vi har fört Örebro genom en tuff period. Vi har gjort det och värnat välfärden samtidigt som vi klarat ekonomin. Nu begär vi, fem partier tillsammans, mandat för att fortsätta.
Vi vet att vi klarar det.
Örebroarna vet att vi klarar det.
Örebro är en fantastisk stad i en fantastisk kommun. Det finns idag egentligen bara ett alternativ för en fortsatt fantastisk utveckling av Örebro. Det alternativet är koalitionen!
2011-04-08
Folkpartiet stärks
Läser dagens SKOP-mätning. Det finns tre intressanta iakttagelser:
För det första: Folkpartiet stärks. Den trend som funnits i många mätningar i år, där Folkpartiet och Miljöpartiet bildar någon form av mittenlag i Riksdagsallsvenskan, förtydligas. Det är rätt intressant. Det är två partier som både är varandras syskon och varandras fiender. Många Stockholmska miljöpartister är tidigare folkpartistiska liberaler. Det finns en frihetsrörelse inom miljöpartiet som är liberal. Samtidigt är partierna varandras motsatser. Folkpartiet står för tillväxt. Miljöpartiet för nolltillväxt. Folkpartiet för kärnkraft. Miljöpartiet mot. Och så vidare.
Det intressanta är att partierna är tydliga i sina ställningstaganden. Folkpartiet skola. Miljöpartiet miljö. Tyvärr har det på riksplanet inte gått att hitta samverkan mellan dessa två partier. I Örebro har vi kunnat brygga över de frågor där vi har olika uppfattning.
För det andra: Det finns ingen Juholt-effekt. Socialdemokraternas kris är en politisk kris. De saknar svaren på de frågor människor ställer idag. Det är tydligt på riksnivå. det är lika tydligt i Örebro. Nationellt har de skapat regler som gjort människor bidragsberoende och lyft ut dem från arbetsmarknaden. I Örebro har de använt dem. De skapade flumskolan på riksplanet. De använde den i Örebro. De kollektiviserade de äldre på riksplanet. De vägrade de äldre valfrihet lokalt. De har skapat utanförskapet som tyvärr är så kännetecknande för det delade Örebro.
För Folkpartiet i Örebro är detta de högst prioriterade frågorna. Återupprätta skolan och kunskaperna. Ge folk jobb istället för bidrag. Låt även den gamla människan vara individ med individuella rättigheter och möjligheter. Bryt utanförskapet, bort med omhändertagandementaliteten, alla människor har möjligheter och utvecklingskraft!
För det tredje: Det finns fyra partier med problem. Det handlar inte bara om KD och C. Även V och SD finns i gränslandet. Det intressanta är här att såväl KD som C har större möjligheter än framförallt V. Många allmänborgerliga säger idag att de ska rösta på M. Men det finns överströmningsmöjligheter. Men varifrån ska V ta sina säkrande röster? Från en socialdemokrati som fortfarande blöder?
I några tidigare bloggar har jag beskrivit alliansens framtida utmaningar. Jag tror inte att det kommer att finnas fyra allianspartier om några år. Jag hoppas på ett starkt liberalt alternativ. Men frågan är vad som händer med socialisterna? En förstenad socialdemokrati under Juholt? En mer rabiat vänster under, ja under vem...
Vägen fram till valet 2014 lär sannerligen bli spännande.
Media: DN, SVT, Expressen
Bloggar: Det politiska landskapet (sju delar)
För det första: Folkpartiet stärks. Den trend som funnits i många mätningar i år, där Folkpartiet och Miljöpartiet bildar någon form av mittenlag i Riksdagsallsvenskan, förtydligas. Det är rätt intressant. Det är två partier som både är varandras syskon och varandras fiender. Många Stockholmska miljöpartister är tidigare folkpartistiska liberaler. Det finns en frihetsrörelse inom miljöpartiet som är liberal. Samtidigt är partierna varandras motsatser. Folkpartiet står för tillväxt. Miljöpartiet för nolltillväxt. Folkpartiet för kärnkraft. Miljöpartiet mot. Och så vidare.
Det intressanta är att partierna är tydliga i sina ställningstaganden. Folkpartiet skola. Miljöpartiet miljö. Tyvärr har det på riksplanet inte gått att hitta samverkan mellan dessa två partier. I Örebro har vi kunnat brygga över de frågor där vi har olika uppfattning.
För det andra: Det finns ingen Juholt-effekt. Socialdemokraternas kris är en politisk kris. De saknar svaren på de frågor människor ställer idag. Det är tydligt på riksnivå. det är lika tydligt i Örebro. Nationellt har de skapat regler som gjort människor bidragsberoende och lyft ut dem från arbetsmarknaden. I Örebro har de använt dem. De skapade flumskolan på riksplanet. De använde den i Örebro. De kollektiviserade de äldre på riksplanet. De vägrade de äldre valfrihet lokalt. De har skapat utanförskapet som tyvärr är så kännetecknande för det delade Örebro.
För Folkpartiet i Örebro är detta de högst prioriterade frågorna. Återupprätta skolan och kunskaperna. Ge folk jobb istället för bidrag. Låt även den gamla människan vara individ med individuella rättigheter och möjligheter. Bryt utanförskapet, bort med omhändertagandementaliteten, alla människor har möjligheter och utvecklingskraft!
För det tredje: Det finns fyra partier med problem. Det handlar inte bara om KD och C. Även V och SD finns i gränslandet. Det intressanta är här att såväl KD som C har större möjligheter än framförallt V. Många allmänborgerliga säger idag att de ska rösta på M. Men det finns överströmningsmöjligheter. Men varifrån ska V ta sina säkrande röster? Från en socialdemokrati som fortfarande blöder?
I några tidigare bloggar har jag beskrivit alliansens framtida utmaningar. Jag tror inte att det kommer att finnas fyra allianspartier om några år. Jag hoppas på ett starkt liberalt alternativ. Men frågan är vad som händer med socialisterna? En förstenad socialdemokrati under Juholt? En mer rabiat vänster under, ja under vem...
Vägen fram till valet 2014 lär sannerligen bli spännande.
Media: DN, SVT, Expressen
Bloggar: Det politiska landskapet (sju delar)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)