Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!

Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.

Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.

Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrations­friheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:

Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...

Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".

Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”

Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:

TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.

Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

Så långt är allt enkelt.

Men sedan blir det mer komplicerat.

När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.

På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:

Arboga kommun

Bl

M ,C, L, KD, MP, V, OPA

Majoritet

Bl

S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga

Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.

Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.

Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:

Karlskoga kommun

Bl

S, V, FP

Majoritet

V

S,V

Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?

Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.

Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.

Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?

Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.

Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.

Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:

För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.

Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.

För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?

Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?

Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?

Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?

Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.

Omsorg om äldre

Under de senaste två dagarna har jag bland annat läst Socialstyrelsens förslag kring bemanning med mera på äldreboenden och för hemtjänsten riktad mot äldre med demenssjukdomar. Jag väljer nedan att skriva "äldre med demens" även om det är fel terminologi.

Varför nu dessa nya regler? Har kommunerna misskött den äldreomsorg vi är skickade att göra? Är det några nya händelser som fått Socialstyrelsen att agera? Min tolkning är att det knappast är fallet. Socialstyrelsens nya regler bygger på den uppmärksamhet äldreomsorgen fått de senaste två åren. Det handlar både om mediala fokuseringar och reella bekymmer. Som det politiska landskapet idag fungerar, har det fått framförallt oppositionen i riksdagen att agera, inte utifrån fakta utan utifrån den bild som skapats i media. Riksdagspolitiker har krävt krafttag mot försumliga kommunpolitiker och därmed tvingat Socialstyrelsen att agera.

När Socialutskottet i riksdagen till slut enades om ett betänkande innehöll det knappast några tydligheter kring vad riksdagsledamöterna egentligen ville. Oppositionen insåg sannolikt till slut att krav på statligt styrda bemanningsregler skulle innebära en enormt fyrkantig organisation som skulle kosta kommunerna tiotals miljarder. Men skrivningarna är så otydliga att det går att tolka in nästan allt möjligt i dem. Och det är det nu Socialstyrelsen gör.

Socialstyrelsens förslag skapar fler frågor än det möjligtvis besvarar. Man kommer inte med några tydliga krav på bemanning, även om man säger att nattpersonal inte ska behöva ansvara för mer än tio äldre. Men skrivningarna som finns skapar så många problematiska överväganden att de inte går att bortse från. Några exempel:

"ett särskilt boende där en person med demenssjukdom bor är bemannad dygnet runt så att personen omedelbart kan få sådant stöd och sådan hjälp"

Alla boende ska alltså omedelbart kunna få hjälp. På flera platser i förslaget finns denna skrivning med ordet "omedelbart". Vad innebär det i bemanningshänseende? Det räcker sannolikt inte med en personal per boende. Här handlar det ju om att kunna hjälpa var och en omedelbart. Bemanningen måste alltså dimensioneras efter det värsta tänkbara scenariot, även om det innebär att personalen de flesta nätter inte kommer att ha något att göra. Kostnaderna skenar, men kommer inte de äldre till godo.

Och personalen ska "ges möjlighet till stöd och vägledning dygnet runt från en person som har befogenhet att leda och fördela löpande arbetsuppgifter och ges tillgång till handledning."

 

Kommunen ska alltså ha en jourverksamhet som omfattar varje enskilt äldreboende, där en chef eller verksamhetsledare ständigt ska kunna rycka ut. Detta innebär enorma kostnader för kommunerna, men frågan är till vilken nytta?

För att staten genom Socialstyrelsen därefter ska ha koll på vad kommunerna gör, kräver man att alla boenden ska fylla i en fyrasidig blankett, där man kontinuerligt redovisar hur många timmar och minuter personalen arbetar med olika detaljfrågor. Denna blankett ska sedan skickas till Socialstyrelsen som ska bedöma om den avsatta tiden är riktig. Snacka om administration. Och hur ska Socialstyrelsens administratörer kunna göra rätta bedömningar? De träffar ju aldrig de äldre. De måste rätta blanketten efter någon mall...

Bara dessa tre exempel visar på hur bekymmersamt det är när staten försöker ta över ett ansvar, utan att ta över ansvaret. Fortfarande är det kommunerna som ska göra jobbet, som har ansvaret. Men eftersom staten inte litar på kommunpolitikernas möjlighet att prioritera, sätter man på en överrock. Till vilken nytta?

Denna överrock kommer att skapa en likriktning av svensk äldreomsorg där gamla än en gång bedöms som delar av ett kollektiv istället för som individer, oavsett vad Socialstyrelsen skriver. Det är deras eget förslag som skapar denna kollektivisering, när de statliga överrocksadministratörerna ska bedöma kommunens insatser enligt den statliga rätta mallen för äldreomsorg.

I sig skapar detta fler problem. Vi befinner oss just nu i början av den period då allt fler svenskar kommer att bli allt äldre. Än vet ingen hur vi vare sig ska klara detta kvalitetsmässigt, ekonomiskt eller personalmässigt. Det enda vi vet är att vi måste hitta många nya vägar för att finna flera olika lösningar. I detta läge väljer staten att likrikta. Det som borde vara mångfald blir enfald. Det som borde vara individualisering, blir kollektivisering. Det som borde vara människoinriktat, blir organisationsinriktat.

Hur borde man då göra? Det finns egentligen bara två huvudvägar. Antingen tror staten att man klarar detta bättre än kommunerna och så förstatligar man äldreomsorgen. Då får man själv prioritera de resurser som finns och ta det fulla ansvaret för verksamheten.

Eller så får kommunerna fortsätta att jobba med frågan, var och en utifrån sina unika förutsättningar. Jag tror fortfarande på att denna modell har sina fördelar. Det är skillnad på Stockholm och Sandviken, på Göteborg och Gällivare, på Malmö och Malå. Man kan inte lägga en mall över Sverige och tro att allt som fungerar på Södermalm också ska fungera överallt i hela landet.

Men det huvudsakliga är att även de äldre, dementa personerna faktiskt är individer. Med olika förutsättningar. Med olika utmaningar. Med olika möjligheter. Och med rätt att bli sedda och bedömda som individer. Det gör man inte genom statliga administrativa uppföljningar. Det gör man genom ett lokalt arbete, där verksamhetskulturen måste omfatta alla, där ledarskapet är tydligt och människoinriktat, där personalen drar åt samma håll, där kompetensen finns i hela arbetsgruppen, där anhöriga och civilsamhället engageras i arbetet kring den gamla.

Och resurserna då? Behövs det inte mer? Ibland kanske. Ibland inte. Resurserna är en nödvändig bas. Men de allra flesta kommuner lägger sannolikt de pengar som behövs. Men hur de sedan utnyttjas är en annan fråga. Tyvärr svarar inte statlig överrocksstyrning på den frågan heller.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, AB1

Kommunal äldreomsorg

Läser en bra DN-ledare, som så ofta. Denna gång om varför det är bra med kommunal äldreomsorg, trots alla olikheter det kan innebära.

Ledaren är välkommen. Fler borde följa. Det finns nämligen en annan utvecklingstendens nu som pekar åt ett helt annat håll:

Uppdrag granskning (med den sanningshalt man nu möjligtvis kan fästa vid det programmet) gör nedslag i den hemska äldreomsorgen i Piteå där gamla lämnas ensamma...
Socialstyrelsen gör landsomfattande nedslag om natten på äldreboenden för att kolla upp om det finns personal som vet och kan göra det de gör...
Vänsterpartierna gör upp med Sverigedemokraterna i riksdagen och får igenom krav på nationella riktlinjer för bemanning...
och så vidare.

Huvudtemat i dessa nedslag är att äldreomsorgen inte fungerar, att det är kommunernas fel, och att staten skulle kunna göra det bättre. Problemet med den analysen är väl att det är tre fel av tre möjliga.

Svensk äldreomsorg fungerar i huvudsak väl. Det har varit en kvalitetsmässig kontinuerlig förbättring de senaste 20 åren. När Bengt Westerberg (fp) vann valet på temat Eget rum på långvården, så var inte ens rätten till eget rum norm. Nu är den en självklarhet. Istället funderar vi på hur snabbt och mycket vi kan öka på valfriheten för de äldre.

För 20 år sedan var demensboenden något udda. Idag är boenden för människor med olika former av demenssjukdomar istället norm. Det vi nu funderar över är hur vi ska få dessa människor att bibehålla och förhoppningsvis återutveckla de funktioner de behöver för att klara ett gott dagligt liv.

Men det återstår massor.

Ett av de större kvarvarande problemen är hur synen på den åldrande människan påverkar vård och omsorg. Alldeles för ofta blir en äldre människa främst en del av ett kollektiv, en grå del av en grå massa. Obehövd. Ointressant. Obeforskad. För mig som liberal är det självklart att detta också har en politisk vinkling. Det är en av de sista socialdemokratiska/socialistiska bastionerna som fortfarande väntar på att falla. Individualismen måste också kunna gälla en nybliven pensionär lika väl som en pigg 90-åring eller en 75 åring med begynnande problem med minnet.

Det finns en övertro på att en statlig normering skulle innebära en bättre omsorg om dessa de äldre. Jag delar inte den uppfattningen. Istället måste vi i framtiden hitta vägar att lösa såväl vård som omsorg om de gamla på många nya, olika sätt. Ett statligt normsystem riskerar att bli så stelt och inramat att det istället för att öka möjligheterna till bättre omsorg, hindrar den nödvändiga utvecklingen.

Detta blir också en tydlig politisk skiljelinje. Vänsterpartiernas och SDs beslut om statlig normering av bemanning är just en sådan mer eller mindre kollektivistisk stelbenthet som gör den gamla människan till främst en del av ett kollektiv. Alla ska ha lika.

Men vården och omsorgen om de gamla handlar om något helt annat. Alla ska ha rätt att ha olika.

Vem vill leva ett liv som är precis likadant som grannens? I just detta kvarter ska alla gå upp klockan 7, äta samma gröt och mackor, få samma lunch på samma tid, dricka kaffe klockan 10 och klockan 3 och gå och lägga sig klockan 8 senast. Låter det som en dröm? Knappast. Men den drömbilden har varit den som alldeles för många äldre människor varit en del av.

Framtidens äldreomsorg handlar om individualism och olikhet. Varje åldrande människa ska ha rätt till ett liv utifrån sin egen vilja, sina egna förutsättningar och sina möjligheter att forma sin egen framtid. Den olikheten skapas knappast av en allsmäktig stat.