Fel fokus

Folkpartiets landsmöte 2011 är slut. Det har varit ett bra landsmöte. Många frågor har gått i klart liberal riktning. Andra har handlat om de värderingsgrunder som måste finnas för ett liberalt samhällsbygge. På många områden har den dualism som socialliberalismen är, blivit tydlig. Klart liberalare inriktning på skatter, på arbetsmarknad, på lönebildning. Klart socialare inriktning på socialt arbete, på integration, på äldrevård. Och mer kommer fram till landsmötet 2013 då hela partiprogrammet ska vara förnyat.

Men det finns en del saker där även Folkpartiet är på väg åt fel håll.

Alldeles för ofta är nästan alla svenska "goda socialdemokrater". Den unika maktposition som partiet haft under 1900-talet har påverkat all politik, all media, alla partier på ett sätt som är fascinerande. De nya moderaterna kallar sig inte "Sveriges enda arbetareparti" för inte. För att bli maktägande måste man vara arbetareparti i Sverige, även om själva begreppet "arbetare" inte längre borde definiera svensk arbetsmarknad. Men socialdemokraterna har till och med fått många högskoleutbildade att tro att de egentligen är arbetare. Om inte genom att se till så de som är offentliganställda har fått dålig löneutveckling. Som lärarna till exempel. Eller sjuksköterskorna.

Det är i det perspektivet intressant att läsa Expressens ledare idag, och den diskussion som förs på SVD-Brännpunkt, kring rätten till heltid. Och det är i samma perspektiv intressant att följa de öppningar för att även folkpartister ska jobba för rätt till heltid som Folkpartiet nu diskuterat. I vårt fall handlar det om att vi som lokalpolitiker ska jobba för det.

Jag delar inte den synpunkten. Det finns flera skäl för det.

Det finns inte en kommun eller ett landsting som bildats för de anställdas skull. Vi har vårt uppdrag från medborgarna. Det är deras problem vi är satta att lösa. Det är deras uppdrag vi ska genomföra. Det är deras skattepengar vi ska förvalta. Men det synsätt som nu håller på att sprida sig från socialdemokratin in i moderaterna, och som även håller på att sippra in i Folkpartiet, är att det är de anställdas rätt som går före.

Det finns klara problem med en ovillkorlig rätt till heltid. Framförallt i små kommuner och på små arbetsplatser i kommunerna, men även för de anställda. Rätten till heltid kommer att innebära betydligt större krav på flexibilitet både vad gäller arbetstid och arbetsplats. Det kommer att handla om delade turer och fler arbetsplatser. Är medarbetarna villiga att acceptera detta? Och om inte - vad kommer alternativet att kosta?

Det finns beräkningar för Örebro kommuns del som visar att en rätt till heltid skulle innebära minst 10 miljoner kronor mer i utgifter, och sannolikt betydligt mer - varje månad! Är det verkligen rimligt? Det finns inga gratis luncher, ens i kommunen, så någon annan skulle få betala.

Kommer det att innebära sämre löneutveckling? Ja - i så fall finns ju inga skäl till att införa heltidsrätten, eftersom det är just möjligheten att leva på sin lön som är grunden.

Eller blir det skattehöjningar? Lika illa där - det blir inte lättare att leva på sin lön om den skatt som slår hårdast mot låginkomsttagare höjs...

Eller sänker de som vill ha rätt till heltider kvaliteten i vård, skola och omsorg? Ska de gamla, skolbarnen och förskoleungarna betala?

För mig handlar politik om att göra det som örebroarna önskar, på ett så bra sätt som möjligt:

Vi ska ha Sveriges bästa förskolor och skolor för kunskap och bildning där barn och ungdomar kan ta vara på sina möjligheter.

Vi ska ha Sveriges tryggaste äldreomsorg där den gamla kan känna sig trygg och omhändertagen på de villkor som just hon har ställt, helt individualiserat och personligt.

Vi ska vara Sveriges tryggaste stad, där vem som helst kan vistas var som helst vilken tid på dygnet som helst utan att känna otrygghet eller rädsla.

Och vi ska göra det med Sveriges bästa personal. Väl avlönad. Väl utbildad. Med bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Och med den arbetstid som fungerar bäst både för arbetstagaren och arbetsgivaren utifrån örebroarnas krav och vilja.

De gamla socialdemokraterna hade oftast organisationen som mål. Banden mellan Kommunal och sossarna är orimliga! Deras påverkan på såväl lönebildning för andra grupper inom kommunen (typ lärare) som synen på heltidstjänster riskerar både välfärd och utveckling. Den kollektivistiska tron på en ovillkorlig rätt till heltid innebär att perspektivet förskjuts, från att den offentliga sektorn ska utföra det medborgarna vill och önskar, till att den själv bestämmer sina mål och sitt innehåll.

Det är sannerligen inte liberalt.

Media: SVD1 och SVD2, Expressen, DN

Kommunal äldreomsorg

Läser en bra DN-ledare, som så ofta. Denna gång om varför det är bra med kommunal äldreomsorg, trots alla olikheter det kan innebära.

Ledaren är välkommen. Fler borde följa. Det finns nämligen en annan utvecklingstendens nu som pekar åt ett helt annat håll:

Uppdrag granskning (med den sanningshalt man nu möjligtvis kan fästa vid det programmet) gör nedslag i den hemska äldreomsorgen i Piteå där gamla lämnas ensamma...
Socialstyrelsen gör landsomfattande nedslag om natten på äldreboenden för att kolla upp om det finns personal som vet och kan göra det de gör...
Vänsterpartierna gör upp med Sverigedemokraterna i riksdagen och får igenom krav på nationella riktlinjer för bemanning...
och så vidare.

Huvudtemat i dessa nedslag är att äldreomsorgen inte fungerar, att det är kommunernas fel, och att staten skulle kunna göra det bättre. Problemet med den analysen är väl att det är tre fel av tre möjliga.

Svensk äldreomsorg fungerar i huvudsak väl. Det har varit en kvalitetsmässig kontinuerlig förbättring de senaste 20 åren. När Bengt Westerberg (fp) vann valet på temat Eget rum på långvården, så var inte ens rätten till eget rum norm. Nu är den en självklarhet. Istället funderar vi på hur snabbt och mycket vi kan öka på valfriheten för de äldre.

För 20 år sedan var demensboenden något udda. Idag är boenden för människor med olika former av demenssjukdomar istället norm. Det vi nu funderar över är hur vi ska få dessa människor att bibehålla och förhoppningsvis återutveckla de funktioner de behöver för att klara ett gott dagligt liv.

Men det återstår massor.

Ett av de större kvarvarande problemen är hur synen på den åldrande människan påverkar vård och omsorg. Alldeles för ofta blir en äldre människa främst en del av ett kollektiv, en grå del av en grå massa. Obehövd. Ointressant. Obeforskad. För mig som liberal är det självklart att detta också har en politisk vinkling. Det är en av de sista socialdemokratiska/socialistiska bastionerna som fortfarande väntar på att falla. Individualismen måste också kunna gälla en nybliven pensionär lika väl som en pigg 90-åring eller en 75 åring med begynnande problem med minnet.

Det finns en övertro på att en statlig normering skulle innebära en bättre omsorg om dessa de äldre. Jag delar inte den uppfattningen. Istället måste vi i framtiden hitta vägar att lösa såväl vård som omsorg om de gamla på många nya, olika sätt. Ett statligt normsystem riskerar att bli så stelt och inramat att det istället för att öka möjligheterna till bättre omsorg, hindrar den nödvändiga utvecklingen.

Detta blir också en tydlig politisk skiljelinje. Vänsterpartiernas och SDs beslut om statlig normering av bemanning är just en sådan mer eller mindre kollektivistisk stelbenthet som gör den gamla människan till främst en del av ett kollektiv. Alla ska ha lika.

Men vården och omsorgen om de gamla handlar om något helt annat. Alla ska ha rätt att ha olika.

Vem vill leva ett liv som är precis likadant som grannens? I just detta kvarter ska alla gå upp klockan 7, äta samma gröt och mackor, få samma lunch på samma tid, dricka kaffe klockan 10 och klockan 3 och gå och lägga sig klockan 8 senast. Låter det som en dröm? Knappast. Men den drömbilden har varit den som alldeles för många äldre människor varit en del av.

Framtidens äldreomsorg handlar om individualism och olikhet. Varje åldrande människa ska ha rätt till ett liv utifrån sin egen vilja, sina egna förutsättningar och sina möjligheter att forma sin egen framtid. Den olikheten skapas knappast av en allsmäktig stat.

Individ trots gammal och sjuk?

Detta är avslutningsanförandet på konferensen om multisjuka äldre jag höll idag:

I går var Margit på besök hemma hos oss. Hon hade tagit bilen som vanligt. Vi bor en bit utanför stan och hon bor i sitt föräldrahem i ett bostadsområde.

Margit är snart 75. Hon är extramormor åt mina små barn.

Margit mår inte så bra. Hon har ett svagt hjärta. Dåliga leder. Ständiga inflammationer. Högt blodtryck. Sjunkande njurvärden. Bara för att nämna något. När vi pratade mediciner för ett bra tag sedan så berättade hon att hon tog 15 olika piller om dan. Dessutom åker hon då och då in på sjukhus. När kroppen inte längre orkar.

Egentligen skulle hon inte få åka ut till oss. Läkaren vill inte att hon ska ta bilen. Hon ska inte bo kvar hemma heller. Men det, ursäkta uttrycket, skiter Margit fullständigt i.

Margit har ett fantastiskt psyke. För varje krämpa som drabbar kroppen, verkar hennes mentala styrka öka. Nästan alltid glad. Nästan alltid positiv. Det finns alltid andra som har det värre. Snart hittar vi rätt med medicinerna så jag känner mig friskare.

Margit är en av mina vardagshjältar. Men: Är hon en multisjuk äldre?

---

Jag gissar att de flesta av oss har bilder av de människor den här dagens konferens har handlat om. En del har det utifrån ett patientperspektiv. En del utifrån ett omsorgstagarperspektiv. En del utifrån ett organisationsperspektiv. En del utifrån ett finansieringsperspektiv.

Det är rätt. Landstingen måste fundera över hur vi ska få sjukvården att ge de sjuka gamla en anpassad vård med rätt innehåll och i rätt tid. Och det är självklart att kommunernas äldreboenden, hemvård och hemtjänst hela tiden måste fundera över hur vi ska skapa en bättre äldreomsorg. Vi måste hela tiden fundera över hur vi, trots att vi arbetar inom eller företräder olika organisationer, skapar en omsorgs- och vårdkedja som har individen i centrum. Och det vore oansvarigt att låtsas som om resurserna var oändliga.

De diskussionerna är nödvändiga. De först också ständigt. Mellan kommuner och landsting. Inom Sveriges Kommuner och Landsting. Mellan regering och riksdag. Med det civila samhället och alla andra aktörer inom äldreomsorgsområdet. Vi försöker att hitta strukturer och strategier för att lösa ett växande problem.

Men i detta sökande av strukturer och strategier finns också risker. När man sätter fokus på just de äldre som kallas multisjuka, blir risken stor att vi åter kollektiviserar såväl åldrande som sjukdom.

---

Åldrandet har länge varit en kollektiv process. När vi är unga är vi individer, på väg in i ett liv fyllt av skapande och produktion. Under hela vår yrkesverksamma tid skapas individen genom vårt arbete. Vi får värde och värdighet genom att bidra till samhällets utveckling och växt. Vi får värde och värdighet genom att vara en del av en familj, en förening, ett företag.

Men när pensionsdagen och de närmaste åren därefter passerat har något hänt. Förhoppningsvis får de flesta av oss mening med livet genom att vara mormor eller farfar, genom att vara aktiva i föreningar och samhälle. Genom att ha vänner och bekanta. Men för varje dag vi lever minskar kontaktytorna med samhället för de flesta av oss.

Och så blir vi sjuka…

Det moderna samhället, med vår tydliga fokusering på produktion och konsumtion, ekonomi och effektivitet, passar sällsynt dåligt den åldrande, multisjuka människan.

Detta, menar jag, är en av pusselbitarna i det pussel som objektiviserat åldrandet. Vi går från att vara självständiga subjekt, du och jag, till osjälvständiga objekt, hon och han, eller värre dom (patientgruppen) eller det (diagnosen, biståndsärendet).

Och som alltid är det de sårbaraste individerna som drabbas hårdast. Vi talar fortfarande om demensboenden, inte anpassade boenden för individer med demenssjukdomar. Och vi pratar om multisjuka äldre.

Men det finns inga multisjuka äldre. Det finns ett antal, ett rätt stort antal och sannolikt kraftigt ökande, individer som lider under och lever med inte bara en sjukdom, utan både två, fem eller femton olika sjukdomar, skröppligheter, svagheter. Inte en enda är den andra lik.

För: Inte en enda ska bli en del av ett kollektiv bara för att man råkar vara gammal, vara sjuk och vara i behov av samhällets stöd.

När jag ser det arbete som nu sker, blir jag ibland bekymrad över att vi trots allt ser mer till organisation, mer till tradition och mer till kollektiv, än till individen. Diskussionen om att hitta sammanhållna vårdkedjor är knappast ny. Samtalen mellan landsting och kommuner är inte något nytt påhitt. Frågan är ändå vad dessa samtal lett till. När vi fokuserar på en grupp, som nu de multisjuka äldre, innebär det att vi tappar fokus på någon annan grupp, att samtalet där avslutar och murarna mellan organisationerna åter byggs?

Vad blir då mitt inspel i denna fråga? Ska vi kommunalisera primärvården? Ska äldreomsorgen bli landstingskommunal? Spelar organisationsformen någon roll?

Det enkla svaret på den sistnämnda frågan är naturligtvis nej. Organisationsformen spelar, eller borde inte spela, någon roll. Men om den låser oss i tankar mer kring organisation och mindre till individen och hennes individuella behov är den en del i de strukturer som vi borde kunna sätta oss över.

Framtidens äldreomsorg, med fler äldre och fler sjuka äldre, kommer att kräva omfattande förändringar i hur och med vad vi jobbar. Det kommer att krävas nya strukturer snarare än förändrade strukturer. Det kommer att handla om ständig förändring, där vi själva är villiga att förändra vårt sätt att jobba, snarare än att kräva att andra förändras. Och det kommer att kräva ett allt tydligare individperspektiv.

---

En del av de multisjuka äldre lever, som Margit, länge med sina skröppligheter. Kanske kan vi till och med göra några av dem friskare. De är sannerligen inga otydliga delar av ett grått pensionärskollektiv. Varenda en av dem har en nutid och en framtid. Varenda en av dem är en individ med värde och värdighet i ett humant samhälle.

En del av de multisjuka lever med sina sjukdomar bara en liten tid, innan döden kommer. Var och en av dem har ändå en självklar rätt till att behandlas med den respekt som varje individ ska ha, från den första levnadsdagen till den sista.

Varje människa har rätt att vara individ. Med individuella rättigheter och skyldigheter genom hela livet. Varje människa har rätt att söka och finna sin egen framtid, till sin sista livsdag, även om framtiden mest handlar om de efterlevandes minnesbilder.

---

Vi går en fantastisk framtid till mötes. Tänk så många av oss här inne som kommer att få förmånen att uppleva vår hundraårsdag! Tänk så många av oss som kommer att kunna leva ett gott liv, inte bara med en, utan med många olika sjukdomar och skröppligheter. Tänk så många av oss som kommer att bli multisjuka äldre, behandlade som individer, med respekt för vem och vad vi är och vill vara, och med tankar och drömmar om vår framtid.

Vi kan komma dit. Men det är ingen annan än du och jag som kan ordna det.

Det politiska landskapet, avsnitt 3

Om att förhålla sig till de två stora.

Först (s).

Svensk liberalism har sedan 1930-talet för det mesta varit en oppositionsrörelse. Allt mer sällan det ledande oppositionsalternativet. Partiet har fått förhålla sig till andra partiers agendor, man har inte haft styrka nog att styra debatt och diskussion.

Partiet uppstod som en rösträttsrörelse, en folkskolerörelse, en frihetsrörelse. Då var motståndarna de konservativa högerkrafterna. Under 1900-talet har motståndarna funnits både till höger och vänster.

Man brukar beskriva 1900-talets andra hälft som den tid samtliga partier fick förhålla sig till socialdemokraterna och deras politik. Partiet hade en ställning som omöjliggjorde en annan politisk diskussion än den partiet ville föra. Och som om detta inte vore nog skapade partiet sig en maktbas som sannolikt är unik i västerländsk demokratisk historia. Inom alla områden kollektiviserades, socialdemokratiserades, välfärdsaktörer. Fackföreningar, försäkringsbolag, hyresgästföreningar, folkets husföreningar och folkparker, som god socialdemokrat kunde man leva hela livet i rörelsen.

Den unika maktbasen var ett resultat av att partiet valde en politik som skulle innefatta stora samhällsgrupper. I vissa delar förändrades politiken för att passa medelklassen. Ända från ATP-beslutet, som hade sitt syfte att nå medelklassen, till maxtaxan inom barnomsorgen sökte partiet en politik som skulle attrahera fler än de arbetare man i de demagogiska talen ofta vände sig till.

I andra fall förändrades medelklassen för att passa den socialdemokratiska politiken. ”Arbetariseringen” av yrken med tidigare mer akademisk botten förändrade såväl samhälle som partier. Lärarna blev inte längre välbetalda akademiker, utan snarare lågbetalda kommunaltjänstemän. Det kom att påverka synen på lärarna, på skolan och på utbildningen. På samma sätt är det med andra grupper med högre utbildning; sjuksköterskor, socionomer – ja i princip alla universitetsutbildade grupper inom offentlig sektor.

Folkpartiet och Socialdemokraterna är sprungna ur samma omvälvning. Men partierna tog ganska snabbt olika vägar. Frisinnets och liberalismens gränsdragning mot socialism och kommunism var glasklar. Det innebar att partierna snart blev varandras huvudmotståndare. Så har det varit under större delen av 1900-talet.

Det har alltid funnits en grundläggande skillnad mellan partierna, som gjort det förhållandevis enkelt att upprätthålla denna situation. För liberaler är individen politikens mål och medel. För socialdemokratin kan det lika gärna vara kollektivet, i någon av dess former. Ända in i dessa dagar består dessa skillnader. De valfrihetssystem som nu sjösätts motarbetas i större eller mindre grad av socialdemokraterna.

Individen mot kollektivet. Valfrihet och rätten till frihet från politik mot politiska överrockar och hierarkier.

Det finns inget idag som pekar på ett närmande mellan socialliberaler och socialdemokrater. Snarare tvärsom, när nu socialdemokraterna verkar söka sig vänsterut på den traditionella skalan.