Om döden, LUF och den starkes rätt

Vad är en människa?

En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?

Eller...

Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?

Eller...

Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.

Eller...

Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.

Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.

Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.

Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.

Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.

Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.

Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.

Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.

Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:

• Från en individualism inom en helhet, till en individualism för egot.
• Från ett normativ till en normlöshet.
• Från ett välfärdssamhälle till en minimal stat.
• Från människans oändliga värde och värdighet till människan som mätbar produkt.

Det är inte en helt ny utveckling. Synen på människan, på normativ, på etik och moral, på värde och värdighet, är en ständig kamp mellan olika system. Men det nya för svensk del är att delar av det parti det ungdomsförbund som tidigare stod upp för värde och värdighet, för normativa system och för välfärdssamhälle, nu svajar.

I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.

Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.

Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.

Parallella processer

Formar människan samhället, eller formar samhället människan?

Frågan är intressantare än på länge dessa dagar då en diskussion om kulturens påverkan på människors handlande svirrar runt i olika forum. Formar människan samhället, eller formas hon av det?

Sannolikt är det parallella processer. Människan formar samhället. Men samhället formar också människan. De mångas värden och värderingar skapar en yta för individen att agera på. Men individens val, ensamt eller tillsammans med andra, påverkar också förändringen av denna yta.

Jag har rätt många gånger, i bloggen och andra forum, funderat kring detta. Varför agerar vi som vi gör, och vilka konsekvenser får det? De senaste månadernas samhällsutveckling ställer den frågan i än mer brännande ljus.

Varför skakar det samhälleliga normativet just nu? Är det bara på grund av trycket från en alltför stor invandring som människor i Sverige bestämmer sig för att maskera sig och dra ut på stan för att misshandla ensamkommande flyktingungdomar? Hur kan det komma sig att nätet exploderar av människor som tycker sig ha rätt att attackera andra på alla nivåer som tänkas kan? Går det ens att analysera om vad som orsakar det och vilken verkan det får?

När Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i DN skriver om hur nazisterna i Tyskland kunde ta över ett väl fungerande land, med stabila institutioner, går det att bli bekymrad. För Wolodarskis analys pekar mot att det stabila demokratiska samhälle vi tror oss leva i inte alls är den garant mot ens det värsta förtryck som vi kanske trott. Wolodarski avslutar:

Folkmord har genomförts gång på gång efter 1945, just därför att kapaciteten till bottenlös ondska finns latent i  alla samhällen. Lärdomen är att aldrig underskatta hatideologier.

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge. I USA hetsar presidentkandidaten Donald Trump mot muslimer, mexikaner och kvinnor. Den amerikanska offentligheten har på kort tid brutaliserats på ett sätt som få trodde var möjligt. I Europa skördar högernationalister framgångar i flera länder. I  Ryssland ger Putins regim prov på en skrämmande aggressionspolitik.

Står demokratin säkert? Är våra liberala konstitutioner huggna i sten?

Svaret på frågorna är i vart fall inte ett rungande ja. Snarare handlar det idag om en tveksamhet, och ibland en stor osäkerhet, kring utvecklingen. Internationellt likväl som nationellt.

Ett av de bekymmer jag upplever är att det sedan länge såväl saknas en gemensam vision, en gemensam normativ bas och ett gemensamt språk i den del av världen vi lever i.

Vad vill vi med samhället? Vart ska vi?

Förstår vi varandra, ens när vi talar samma dialekt?
Vilka ramar ska begränsa oss som människor?

Bristen på visioner i politiken blir allt mer uppenbar. Allt mer handlar om att administrera ett mer eller mindre väl fungerande system. De socialdemokratiska våndorna om varför det går så illa, kan tjäna som exempel. Men de andra partierna är inte mycket bättre.

Och språket, inte det talade, utan det som gör att vi förstår också det som sägs mellan raderna, kontexten, sammanhanget, relaterandet, blir allt fattigare (En utvikning - fantastisk artikel - om det religiösa språkets centrala betydelse och minskande vikt finns här). Och om vi inte talar samma språk, och inte ens finns på samma (mediala)arenor - de korrekta i vanligmedia, de inkorrekta i nätets irrgångar - hur ska vi då kunna forma en gemensam berättelse, en vision som människor vill följa?

Och om det personliga projektet blir allt, att jag som individ betyder allt mer och de omkring mig allt mindre (så länge de inte tycker som jag), hur ska vi då kunna hitta det gemensamma språket och den gemensamma visionen?

Jag är liberal, därför att jag tror på individens förmågor, möjligheter och färdigheter. Men jag är frisinnad, därför att jag tror att denna individualism måste ha begränsningar. Den liberala grundtanken kring individualism; "min frihet begränsas bara av om den minskar någon annans frihet" är fin, men ack så tom. Den tolkas idag som om vi kan leva i lufttomma rum, där allt mer av det jag gör enbart är för mig själv och där bara jag själv har rätt att tolka om det sätt jag väljer att leva på är förenligt med den liberala grundtesen.

Individualism ersätts allt mer av egocentrism. Det gemensamma ersätts av det egna. Livet med andra ersätts av mitt livet som mitt eget projekt. Det räcker med att bläddra i media för att se signalerna. Allt mer, från jobb och fritid, över religion och politik till sex och familj, handlar om dig själv och ditt självförverkligande.

Inte ens könstillhörighet är numera något man ska nöja sig med. Det basalt biologiska, i princip alla av oss är födda som kvinna eller man, är något du ska nöja dig med. Frågan är hur du istället identifierar dig. Som CIS-man kanske? Eller som en kvinna i en manskropp eller tvärsom? Eller kanske utan kön eller med alla samtidigt? Eller kanske du inte alls identifierar dig som människa, utan som katt...

Det ego-centrerade uttrycket blir sällan så övertydligt som just detta. Jag definierar mig själv, och är jag inte nöjd med det så är det bara för mig att definiera om mig. Samhällets uppgift är att ställa upp på denna identifikation - inte bara med acceptans för mig själv utan också med systemförändringar och krav på offentliga resurser.

Så det är alltså detta som är orsaken till våldsutbrotten och rasismen? Knappast. Men alldeles för ofta söker vi idag de enkla lösningarna och de snabba svaren.

Egocentrism och den normkritik den är sprungen ur, är inte en isolerad händelse, som enbart kan stanna vid könsidentifikation eller något annat i den nuvarande liberala mainstreampolitiken. Den normikritk som tror sig ha till uppgift att befria människor från vissa normer, kommer med all sannolikhet att leda till en förändrad syn på även helt andra normativa komplex. Och då står vi inte längre med en normkritisk jämställdhetspolitik, utan med en politik för normlöshet och normupplösning.

Och det är då det blir verkligt oroande.

Det som händer i svensk och europeisk politik idag är att allt fler landar i två parallella diken. Det ena - där normkritiken är norm - och det andra - där nynormativismen blir allt mer förtryckande. Utvecklingen i Polen, Ungern, Frankrike - ja även i Norden - går att tolka som en reaktion på den normlöshet som de ledarna tycker sig se. Att deras reaktioner är betydligt mer skrämmande än den normlöshet de vill bekämpa är tyvärr bara ett typiskt uttryck för människans dualism. Det är ytterligheterna i oss som alldeles för ofta styr.

Men det krävs ett liberalt uppvaknande kring frågan hur vi ser på det normativa komplex som inte bara ska styra staten, utan också oss som individer. Sätter man ihop den text som jag refererar till i fredagens blogg, med Wolodarskis söndagskrönika, så borde det finnas alla liberala skäl i världen att göra ett omtag kring synen på normernas betydelse för samhället, och än mer för individen.

Går det att bygga ett stabilt samhälle på individer som bara ser livet som sitt egocentrerade projekt för självförverkligande? Vilka konsekvenser får det för den helhet vi ändå är delar av? Påverkar vi som individer samhället? Eller är vi bara passivt påverkade av det samhälle vi lever i?

För mig som frisinnad är det nödvändigt att liberalismen återuppväcker den diskussion om normativa processer som helt avstannat. Det måste gå att skapa en öppen normativitet, där du som individ kan känna dig accepterad - även om du skulle identifiera dig som katt - men där samhället är mycket tydligt i vad vi förväntar oss av dig som människa och medmänniska, och lika tydlig i vad du kan förvänta dig av, och vad du inte kan kräva, av det samhälle du lever i och av.

Skogen

För 25 år sedan började jag på min doktorsavhandling. "Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." Den är ännu inte färdig. Skälet? Jag snöade in på varför man ska bevara mångfalden. Varför ska man det?

Den fråga slår mig åter när jag läser DNs utmärkta ledare idag. I år är det skogens år, i fjol var det den biologiska mångfaldens år. Båda lär gå till historien som misslyckanden. Få lär bry sig.

För varför ska man spara biologisk mångfald? Varför ska man spara skog? Är skälen många, eller ett enda?

Visst finns det kortsiktiga ekonomiska skäl. Mangroveskogarna skyddar kuster, ökar fisket, minskar översvämningsrisker. Skogen är fortfarande basen i svensk industri. Och så vidare. Men om räkodlingar ger mer än mangrove, varför ska den då bevaras? Och om skog kan ersättas med trädplantager, varför ska den då värnas?

Visst finns det långsiktiga ekonomiska skäl. Vem vet vilka rikedomar skogen gömmer? Hur många nya mediciner, hur många nya odlingsbara växter, hur många användbara djur finns i våra skogar? Men å andra sidan - det kanske inte finns en enda. Och de som finns kan vi producera på annat sätt.

Så där kan man fortsätta. Jag tror jag i vart fall gick igenom ekonomiska, humanitära, säkerhetspolitiska, ekologiska och kulturella skäl innan jag gav upp. Jag fastnade ändå bara i att den biologiska mångfalden främst är en etisk fråga. Visst finns det risker med att en försvagad biologisk mångfald till sist gör vår planet oanvändbar, oavsett hur vi kan manipulera gener och arter. Visst finns risker att vi blir fattigare om vi utrotar djur och förstör ekosystem. Visst blir allt fulare, tristare, tråkigare om inte detta livets myller finns. Men det kommer aldrig att räcka som skäl för att värna något så oklart som den biologiska mångfalden. Och värnandet kommer bara att bli svårare.

För nästan lika lång tid sedan hade jag en god vän, som skämtsamt, men med en botten av allvar, sa att han aldrig förstått vad den gröna spenaten utanför staden var bra för. Med en allt längre gående urbanisering riskerar förståelsen för spenaten utanför staden att bli allt mindre. Risken finns att biologisk mångfald reduceras till det som National Geographic visar på TV. Tigrar, valar, fascinerande och vackra insekter. Det är väl OK.

Men den biologiska mångfalden är också fästingar, getingar, mygg, ormar - allt elände som finns där utanför i spenaten. Som inte verkar uppfylla någon annan funktion än att störa oss människor, skapelsens kungar. Men som är en nödvändig del av den livsväv som ständigt omger oss alla.

För mig blir bevarandet av biologisk mångfald en rent etisk fråga. För att tala med de gamla frisinnades ord: "Vi ska lämna över en skapelse till våra barn, som är rikare än den vi ärvde av våra föräldrar." Det finns en etisk dimension, för mig en etisk dimension med kristna förtecken, som är det enda som långsiktigt kommer att kunna bära arbetet med bevarandet av den biologiska mångfalden. Gud skapade världen som ett paradis. Vår biologiska enfald riskerar att göra den till ett helvete, eller i vart fall en skärseld.

Sådana tankar far igenom mitt huvud när jag går i spåren efter skördaren hemma. På mina marker stod förr hundraåriga aspar. Nu är där kalt. Men innan skördaren kom hade jag och hustrun gått och sparat ut främst sälgen för alla dess viktiga vårblommor. Men även aspar, ekar, björkar, lindar och lönnar, och någon enstaka tall och gran, för att få till den hagmark vi eftersträvar. En liten plätt av ett förlorat paradis som en gång fanns. En oas för lite fler fåglar, fjärilar och skalbaggar. En plats för bålgetingar och huggormar. Ett arbete för att lämna över en värld som är lite bättre, lite rikare på det som inte kan värderas, till våra barn och barnbarn.

Det politiska landskapet, avsnitt 5

Liberal revansch!

För att förstå mina tankar kring en liberal revansch måste jag sannolikt förklara min egen hemvist i Folkpartiet.

Under många år karaktäriserade jag mig själv som socialliberal, frisinnad, vänsterliberal. Positionen var inte självskriven utan snarare en motposition mot andra liberaler; nyliberaler, marknadsliberaler, högerliberaler, stadsliberaler. Dessa motpositioner är inte nya eller okända. Folkpartiet har under hela sin drygt hundraåriga historia kännetecknats av dualismen mellan de liberaler som haft social ingenjörskonst med förbättringar för de sämst ställda individerna som en huvudfåra, och de som mer drivits av marknadens frihet och funktion och individualismens rättigheter och krav. Under hela perioden har partiet hållits samman av vissa frågor. Det är inte för inte som Folkpartiet även idag är skolpartiet framför andra. För alla oss liberaler är skolan, utbildningen och bildningen central för såväl individen som samhället.

Jag använder idag allt mer sällan prefix till den liberalism jag menar mig förespråka. Skälet är enkelt. Min liberalism är inte antingen/eller. Snarare både/och. Jag håller mig till en rätt traditionell vänsterposition i flera frågor. Jag är pacifist. Naturvården och miljöfrågorna är centrala i mitt liberala engagemang. Den internationella solidariteten, främst med de sämst ställda i världen, har en given plats. Mitt kulturella intresse skulle nog av många kunna beskrivas som en vänsterposition.

I andra frågor är jag betydligt mer höger. Jag ser behoven av skattesänkningar för välutbildade som mer nödvändiga idag än fortsatta jobbskatteavdrag. Jag menar att arbetsrätten måste reformeras för att öppna idag slutna dörrar in på arbetsmarknaden. Jag har alltid varit för kärnkraft.

I en del frågor delar jag inte de värderingar som de flesta idag anses liberalt normativa. Min syn på moralfrågor ligger betydligt närmre gårdagens frisinnade, än dagens liberala, ja till och med konservativa partiers syn på etik och moral.

Genom hela mitt politiska liv har jag varit tydlig i hur jag vill att mitt parti ska utvecklas. Ofta har det varit i strid mot andra strömningar, mot partiledning och partiledare eftersom de företrätt andra riktningar än de jag ansett mig företräda. Under hela denna tid har jag också försökt vara tydlig i att för mig är det självklart att Folkpartiet har råd med interna ideologiska strider. Jag accepterar att jag inte är, och sannolikt aldrig kommer att vara, i majoritetsposition vad gäller många av de frågor jag drivit. Samtidigt menar jag att partiet skulle varit fattigare om inte också mina åsikter och de som har samma åsikter som jag skulle kommit fram och fått debatteras.

När jag läser de två ungdomsförbudens, LUF och CUF, inlägg på Newsmill den 7 januari slår det mig hur lite som hänt med vårt parti och tankarna kring partiets utveckling under den drygt 20-åriga period jag varit politiskt aktiv. Eller snarare, hur lite som hänt sedan 1970-talet då sammanslagningen först var på tal. Fortfarande handlar det om att två traditionella partistrukturer ska slås samman till en ny, men fortfarande lika traditionell, partistruktur. Det kommer aldrig att fungera. Ett plus ett blir i ett sådant scenario betydligt mindre än två.

Jag tror på ett närmare samarbete mellan de liberala krafterna i Centerpartiet och Folkpartiet. Men jag menar att det är för defensivt att hantera frågan som en partisammanslagning. Det känns mer som en reaktion på de nya moderaternas styrka och stöddighet, än en vilja att lyfta liberalismen. För att en liberal revansch ska bli möjlig måste vi tänka så nytt att vi åter hamnar i de tankar som bar 1800-talets svenska liberala parti.

Mer om detta i kapitel 6.

Det politiska landskapet, avsnitt 3

Om att förhålla sig till de två stora.

Först (s).

Svensk liberalism har sedan 1930-talet för det mesta varit en oppositionsrörelse. Allt mer sällan det ledande oppositionsalternativet. Partiet har fått förhålla sig till andra partiers agendor, man har inte haft styrka nog att styra debatt och diskussion.

Partiet uppstod som en rösträttsrörelse, en folkskolerörelse, en frihetsrörelse. Då var motståndarna de konservativa högerkrafterna. Under 1900-talet har motståndarna funnits både till höger och vänster.

Man brukar beskriva 1900-talets andra hälft som den tid samtliga partier fick förhålla sig till socialdemokraterna och deras politik. Partiet hade en ställning som omöjliggjorde en annan politisk diskussion än den partiet ville föra. Och som om detta inte vore nog skapade partiet sig en maktbas som sannolikt är unik i västerländsk demokratisk historia. Inom alla områden kollektiviserades, socialdemokratiserades, välfärdsaktörer. Fackföreningar, försäkringsbolag, hyresgästföreningar, folkets husföreningar och folkparker, som god socialdemokrat kunde man leva hela livet i rörelsen.

Den unika maktbasen var ett resultat av att partiet valde en politik som skulle innefatta stora samhällsgrupper. I vissa delar förändrades politiken för att passa medelklassen. Ända från ATP-beslutet, som hade sitt syfte att nå medelklassen, till maxtaxan inom barnomsorgen sökte partiet en politik som skulle attrahera fler än de arbetare man i de demagogiska talen ofta vände sig till.

I andra fall förändrades medelklassen för att passa den socialdemokratiska politiken. ”Arbetariseringen” av yrken med tidigare mer akademisk botten förändrade såväl samhälle som partier. Lärarna blev inte längre välbetalda akademiker, utan snarare lågbetalda kommunaltjänstemän. Det kom att påverka synen på lärarna, på skolan och på utbildningen. På samma sätt är det med andra grupper med högre utbildning; sjuksköterskor, socionomer – ja i princip alla universitetsutbildade grupper inom offentlig sektor.

Folkpartiet och Socialdemokraterna är sprungna ur samma omvälvning. Men partierna tog ganska snabbt olika vägar. Frisinnets och liberalismens gränsdragning mot socialism och kommunism var glasklar. Det innebar att partierna snart blev varandras huvudmotståndare. Så har det varit under större delen av 1900-talet.

Det har alltid funnits en grundläggande skillnad mellan partierna, som gjort det förhållandevis enkelt att upprätthålla denna situation. För liberaler är individen politikens mål och medel. För socialdemokratin kan det lika gärna vara kollektivet, i någon av dess former. Ända in i dessa dagar består dessa skillnader. De valfrihetssystem som nu sjösätts motarbetas i större eller mindre grad av socialdemokraterna.

Individen mot kollektivet. Valfrihet och rätten till frihet från politik mot politiska överrockar och hierarkier.

Det finns inget idag som pekar på ett närmande mellan socialliberaler och socialdemokrater. Snarare tvärsom, när nu socialdemokraterna verkar söka sig vänsterut på den traditionella skalan.