Parallella processer

Formar människan samhället, eller formar samhället människan?

Frågan är intressantare än på länge dessa dagar då en diskussion om kulturens påverkan på människors handlande svirrar runt i olika forum. Formar människan samhället, eller formas hon av det?

Sannolikt är det parallella processer. Människan formar samhället. Men samhället formar också människan. De mångas värden och värderingar skapar en yta för individen att agera på. Men individens val, ensamt eller tillsammans med andra, påverkar också förändringen av denna yta.

Jag har rätt många gånger, i bloggen och andra forum, funderat kring detta. Varför agerar vi som vi gör, och vilka konsekvenser får det? De senaste månadernas samhällsutveckling ställer den frågan i än mer brännande ljus.

Varför skakar det samhälleliga normativet just nu? Är det bara på grund av trycket från en alltför stor invandring som människor i Sverige bestämmer sig för att maskera sig och dra ut på stan för att misshandla ensamkommande flyktingungdomar? Hur kan det komma sig att nätet exploderar av människor som tycker sig ha rätt att attackera andra på alla nivåer som tänkas kan? Går det ens att analysera om vad som orsakar det och vilken verkan det får?

När Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i DN skriver om hur nazisterna i Tyskland kunde ta över ett väl fungerande land, med stabila institutioner, går det att bli bekymrad. För Wolodarskis analys pekar mot att det stabila demokratiska samhälle vi tror oss leva i inte alls är den garant mot ens det värsta förtryck som vi kanske trott. Wolodarski avslutar:

Folkmord har genomförts gång på gång efter 1945, just därför att kapaciteten till bottenlös ondska finns latent i  alla samhällen. Lärdomen är att aldrig underskatta hatideologier.

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge. I USA hetsar presidentkandidaten Donald Trump mot muslimer, mexikaner och kvinnor. Den amerikanska offentligheten har på kort tid brutaliserats på ett sätt som få trodde var möjligt. I Europa skördar högernationalister framgångar i flera länder. I  Ryssland ger Putins regim prov på en skrämmande aggressionspolitik.

Står demokratin säkert? Är våra liberala konstitutioner huggna i sten?

Svaret på frågorna är i vart fall inte ett rungande ja. Snarare handlar det idag om en tveksamhet, och ibland en stor osäkerhet, kring utvecklingen. Internationellt likväl som nationellt.

Ett av de bekymmer jag upplever är att det sedan länge såväl saknas en gemensam vision, en gemensam normativ bas och ett gemensamt språk i den del av världen vi lever i.

Vad vill vi med samhället? Vart ska vi?

Förstår vi varandra, ens när vi talar samma dialekt?
Vilka ramar ska begränsa oss som människor?

Bristen på visioner i politiken blir allt mer uppenbar. Allt mer handlar om att administrera ett mer eller mindre väl fungerande system. De socialdemokratiska våndorna om varför det går så illa, kan tjäna som exempel. Men de andra partierna är inte mycket bättre.

Och språket, inte det talade, utan det som gör att vi förstår också det som sägs mellan raderna, kontexten, sammanhanget, relaterandet, blir allt fattigare (En utvikning - fantastisk artikel - om det religiösa språkets centrala betydelse och minskande vikt finns här). Och om vi inte talar samma språk, och inte ens finns på samma (mediala)arenor - de korrekta i vanligmedia, de inkorrekta i nätets irrgångar - hur ska vi då kunna forma en gemensam berättelse, en vision som människor vill följa?

Och om det personliga projektet blir allt, att jag som individ betyder allt mer och de omkring mig allt mindre (så länge de inte tycker som jag), hur ska vi då kunna hitta det gemensamma språket och den gemensamma visionen?

Jag är liberal, därför att jag tror på individens förmågor, möjligheter och färdigheter. Men jag är frisinnad, därför att jag tror att denna individualism måste ha begränsningar. Den liberala grundtanken kring individualism; "min frihet begränsas bara av om den minskar någon annans frihet" är fin, men ack så tom. Den tolkas idag som om vi kan leva i lufttomma rum, där allt mer av det jag gör enbart är för mig själv och där bara jag själv har rätt att tolka om det sätt jag väljer att leva på är förenligt med den liberala grundtesen.

Individualism ersätts allt mer av egocentrism. Det gemensamma ersätts av det egna. Livet med andra ersätts av mitt livet som mitt eget projekt. Det räcker med att bläddra i media för att se signalerna. Allt mer, från jobb och fritid, över religion och politik till sex och familj, handlar om dig själv och ditt självförverkligande.

Inte ens könstillhörighet är numera något man ska nöja sig med. Det basalt biologiska, i princip alla av oss är födda som kvinna eller man, är något du ska nöja dig med. Frågan är hur du istället identifierar dig. Som CIS-man kanske? Eller som en kvinna i en manskropp eller tvärsom? Eller kanske utan kön eller med alla samtidigt? Eller kanske du inte alls identifierar dig som människa, utan som katt...

Det ego-centrerade uttrycket blir sällan så övertydligt som just detta. Jag definierar mig själv, och är jag inte nöjd med det så är det bara för mig att definiera om mig. Samhällets uppgift är att ställa upp på denna identifikation - inte bara med acceptans för mig själv utan också med systemförändringar och krav på offentliga resurser.

Så det är alltså detta som är orsaken till våldsutbrotten och rasismen? Knappast. Men alldeles för ofta söker vi idag de enkla lösningarna och de snabba svaren.

Egocentrism och den normkritik den är sprungen ur, är inte en isolerad händelse, som enbart kan stanna vid könsidentifikation eller något annat i den nuvarande liberala mainstreampolitiken. Den normikritk som tror sig ha till uppgift att befria människor från vissa normer, kommer med all sannolikhet att leda till en förändrad syn på även helt andra normativa komplex. Och då står vi inte längre med en normkritisk jämställdhetspolitik, utan med en politik för normlöshet och normupplösning.

Och det är då det blir verkligt oroande.

Det som händer i svensk och europeisk politik idag är att allt fler landar i två parallella diken. Det ena - där normkritiken är norm - och det andra - där nynormativismen blir allt mer förtryckande. Utvecklingen i Polen, Ungern, Frankrike - ja även i Norden - går att tolka som en reaktion på den normlöshet som de ledarna tycker sig se. Att deras reaktioner är betydligt mer skrämmande än den normlöshet de vill bekämpa är tyvärr bara ett typiskt uttryck för människans dualism. Det är ytterligheterna i oss som alldeles för ofta styr.

Men det krävs ett liberalt uppvaknande kring frågan hur vi ser på det normativa komplex som inte bara ska styra staten, utan också oss som individer. Sätter man ihop den text som jag refererar till i fredagens blogg, med Wolodarskis söndagskrönika, så borde det finnas alla liberala skäl i världen att göra ett omtag kring synen på normernas betydelse för samhället, och än mer för individen.

Går det att bygga ett stabilt samhälle på individer som bara ser livet som sitt egocentrerade projekt för självförverkligande? Vilka konsekvenser får det för den helhet vi ändå är delar av? Påverkar vi som individer samhället? Eller är vi bara passivt påverkade av det samhälle vi lever i?

För mig som frisinnad är det nödvändigt att liberalismen återuppväcker den diskussion om normativa processer som helt avstannat. Det måste gå att skapa en öppen normativitet, där du som individ kan känna dig accepterad - även om du skulle identifiera dig som katt - men där samhället är mycket tydligt i vad vi förväntar oss av dig som människa och medmänniska, och lika tydlig i vad du kan förvänta dig av, och vad du inte kan kräva, av det samhälle du lever i och av.