Björklund, Liberalerna och regeringsalternativen

Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.

I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).

Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?

Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???

Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.

Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.

Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.

Och vid sidan om står SD och myser.

Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.

Varför kan det vara så?

Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.

Ekonomin.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.

Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.

Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.

Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).

Vem vill vara vid makten då?

Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.

Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.

I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.

Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.

Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?

När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.

Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.

Och snart är det valår 2022.

När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.

Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.

Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.

Så vad ska man göra?

Ja - om jag det visste.

Acta iacta est!

Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.

Låt oss börja med de som inte bytt ledare:

Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.

Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.

Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.

Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?

Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!

Och så bytarpartierna:

Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.

Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".

Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...

Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.

---

Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?

I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA

På väg...

Dagens Demoskop visar att ett antal trender fortsätter.

Miljöpartiet fortsätter sitt framgångståg. Det är en intressant utveckling. Frågan är vad det innebär för partiets identitet. Miljöpartiet har hittills hämtat de flesta av sina nya sympatisörer hos de andra vänsterpartierna. Samtidigt är partiet starkast i de liberalt färgade storstäderna. Vad kommer det att innebära för partiet? Klarar man av denna splittring? Vilken politik ska man föra? Socialistisk planekonomi som lösning på klimatfrågorna? Eller hoppas på att liberal individualism ska lösa desamma? Vad innebär det för partiets gamla kärna? Klarar Fridolin av att göra en Reinfeldt, att göra om hela partiet, utan att man för den skull förlorar sin identitet?

Sannolikheten är betydligt mindre att miljöpartiet lyckas än vad den var för moderaterna. Miljöpartiets politik bygger på en sakfråga, miljöpolitiken, betydligt mer än vad moderaternas gjorde. M kan aspirera på makt för maktens skull. Men ett miljöparti utan ordentlig miljöpolitik, som bara går för makt, är inte speciellt trovärdigt.

Kristdemokraternas marsch mot undergång verkar fortsätta. De interna stridigheterna har sannolikt inte gjort saken bättre. Problemet är väl att partiet, för att kunna fortsätta motivera sin existens, borde bli betydligt mer värdekonservativt. Men ingen i partiets ledning verkar vilja driva partiet i den riktningen.

Men det mest intressanta är naturligtvis socialdemokraternas fortsatta ökenvandring. Är de på väg ner mot de 15 - 16 % som jag tidigare bedömt vara botten? Och vad är felet? Jag säger det åter. Håkan Juholt är ett symptom på deras problem, inte ett problem i sig. Dagens socialdemokrat har ingen politisk bas att stå på. De inser att de inte kan flirta med socialismen på samma sätt som Vänsterpartiet helt enkelt därför att de fortfarande minns hur det var att regera ett land. Och socialism är ingen ideologi för den som vill regera väl.

De skulle sannolikt vilja vara mer opportunistiska, lova mer pengar till både det ena och det andra, men då har de en formidabel motståndare i Anders Borg. Och hittills har ingen annan sosse ens varit i närheten av Borgs trovärdighet i ekonomiska frågor. Varje utgiftsökning möts av ett antal frågor så relevanta att ingen s-märkt politiker klarat av att besvara dem med någon bibehållen trovärdighet.

De skulle sannolikt vilja driva en mer nationalistisk politik i den bemärkelsen att de önskar att globaliseringen inte slog igenom så illa kraftigt. Det var enklare att vara god folkhemsbyggare när man verkligen kunde bestämma vad som skulle ske i Sverige. När man kunde lova det ena och det andra utan att titta på vad konkurrenterna gjorde i Kina, Indien, Brasilien eller Kenya. Nu kan man inte ens garantera att höjda skatter innebär ökade statliga intäkter. Kanske är det till och med tvärsom...

Och nu kommer också vänsterpartiet smygande med en ny partiledare som sannolikt är lika mycket kommunist som Lars Ohly, men som låter betydligt vänligare. Hur många bakåtsträvare på den socialdemokratiska vänsterkanten kan han locka? Hur många socialister finns egentligen inom socialdemokratin?

Och Folkpartiet står och stampar. Det är inte helt svårförståeligt. Vi har en politik som är stark på ett område. Folkpartiet är utbildningspartiet. Men utbildningsfrågorna är idag inte lika heta som för tio år sedan, då socialdemokraterna i rask takt var på väg att montera ner den svenska bildningsskolan. Nu triangulerar de istället hej vilt och lägger sig så nära Folkpartiet de kan. Det innebär att det idag inte finns några tydliga skiljelinjer inom skolpolitiken, och utan tydliga skiljelinjer inga politiska strider och därmed minskad uppmärksamhet.

2011 satte Folkpartiet igång med sitt partiprogramsarbete. 2012 går det in i nästa fas. Detta arbete kommer att bli livsavgörande för det svenska liberala partiet. Hittar vi en liberal agenda för 2000-talets stora frågor? Kan vi söka liberala svar på hur vi ska hantera klimatkris och integration, på arbetsrätt och ekonomi, på demokrati och globalisering, på kultur och människovärdesfrågor? Och naturligtvis - hur förnyar vi skolpolitiken till version 2.0?

Liberalismen har en svaghet - och en styrka. Vi har inget bestämt slutmål för vår politik. Liberalismen arbetar alltid med individen som centrum men sätter de politiska utmaningarna i ljuset av hur vardagen ser ut just nu. Det var därför prästen och liberalen Anders Chydenius för 250 år sedan jobbade för att de östfinländska bönderna fritt skulle få sälja sina varor på stadens torg. Det var därför liberalen Fridtjuv Berg för 130 år sedan såg behovet av att fler fick lära sig räkna, läsa och skriva. Det var därför Karl Staaf för 100 år sedan drev igenom den svenska demokratin. Det var därför Bertil Ohlin för 50 år sedan jobbade för en starkare social välfärd, byggd på en stark samhällsekonomi. Alltid individperspektiv. Alltid denna vardags utmaningar. Alltid ett bygge av starkare individer. Alltid ett underifrånperspektiv.

Och nu - 50 år senare. Vad är det liberala uppdraget idag? Var finns dagens vardagliga utmaningar? Hur bygger vi starkare individer som själva och tillsammans kan bygga en än bättre värld? Vilket perspektiv är underifrånperspektivet idag?

Om ett liberalt parti inte söker svaren på dessa frågor har de inte något berättigande i politiken. Det är därför vårt programarbete är livsavgörande för den svenska liberalismen. Livsavgörande idag, som alltid.

Media: Metro, SvD, SVD2, SVD3, DN, DN, DN3, Expr, AB, Nyheter24,

SCB förståss

Det är omöjligt att som politisk bloggare idag att inte kommentera SCBs novembermätning. De stora dragen är ju enkelt igenkända:

Socialdemokraternas väg mot ett annat, mindre, parti förstärks.

Moderaterna ökar.

Miljöpartiet befäster sig som Sveriges tredje största parti.

Och vi andra står och hackar. Det finns fyra partier på 5,5% typ och ett på knappt 4%.

Men under dessa generella händelser finns fler intressanta förändringar. Att socialdemokraternas plats i storstäderna nu håller på att övertas av Miljöpartiet är intressant av tre skäl. Dels ur ett socialdemokratiskt perspektiv - hur ska man hantera sin politik som så uppenbart inte attraherar storstadsbor? Dels ur ett miljöpartistiskt perspektiv - är det vänsterväljare som gått från S och V till MP, och vad betyder det för partiets politik? Men också från ett Alliansperspektiv - är MPs plats på den politiska kartan att vara storstädernas grön/röda vänster, eller är storstadsinbrytningen baserad på en liberal utveckling?

Det sistnämnda har säkert stor betydelse för hur Alliansen väljer att hantera Miljöpartiet inför nästa val. Det kan bli en intressant politisk resa.

Det som talar mot att Miljöpartiet är ett mer liberalt storstadsparti är väl Folkpartiets utveckling. Folkpartiet har alltid varit ett stadsparti. Men man har dippat i såväl Stockholm som Göteborg. Nu ser det ut som det vänder. I Göteborg är siffrorna spännande. Helene Odenjungs arbete med en liberalare touch på partipolitiken såväl lokalt som nationellt verkar ge resultat. De 12,4 % som partiet får i länet är överraskande starkt.

Men också i Stockholm är Folkpartiet starkt. Här finns en annan, mer positiv, tradition av bättre siffror, men partiet befäster sin ställning som ett liberalt alternativ för Sveriges enda storstadsområde.

Och i de siffror som man kan just nu kan se nedbrytna, för Nordöstra Svealand, händer det också intressanta saker. Socialdemokraterna är inte längre största parti. Moderaterna har tagit över platsen. Det har varit en enorm omsvängning. Mer än 10 % på ett par år. Det röda Bergslagsområdet har tappat färgen. Även här är det mer blått och grönt än tidigare.

För Folkpartiets del ser siffrorna på riksplanet ut som förväntat. Vi ligger på mellan 5,5 och 7 % i nästan varje mätning. Det är i och för sig bara att acceptera. I dagsläget tar moderaterna nästan all uppmärksamhet när världens ekonomier krisar och Anders Borg står som en fast klippa för Sverige i ett stormigt globalt hav.

Men vi måste börja fundera över hur vi hanterar vårt liberala uppdrag. Jag menar att Folkpartiet under lång tid varit för inriktade på att driva en rätt pragmatisk politik som balansspelare på mitten. Det har varit för få liberala initiativ. Nu håller vi på att vända skutan. Men mer måste till. Det handlar om skattepolitik. Det handlar om bostadspolitik. Det handlar om äldrepolitik. Och så vidare.

Det liberala uppdraget måste bli tydligare. Frihetsbegreppet måste relanseras. Valfriheten försvaras. Individualismen bejakas. Inom nästan varje politikområde finns det en liberal utmaning. Om våra siffror ska lyfta krävs att vi gör ett ordentlig hemarbete. Vi har börjat. Men - för att travestera partiledare Björklund - om man vill nå resultat gäller det att jobba hårt och göra hemläxorna. Där har vi rätt mycket kvar att göra.

Media: NA SR1, SVT1, SVT2, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Expr, Expr, AB och DN2 och AB2 och AB3 och Ab4