Tiggeriets vara eller inte

Ska man få tigga i Sverige?

Efter Moderaternas senaste utspel om tiggeriförbud nationellt, går diskussionerna åter höga. Jag tänker inte ens försöka beskriva alla olika nyanser av skäl för det ena eller det andra. Men bara översiktligt. Först de svartvitaste:

"De där tiggarna" hör inte hemma på svenska gator och torg. Bort med dem.

Varför begränsa en människas rätt när hon inte stör någon annan? Det är oliberalt att tänka annorlunda.

Tiggeriet är en inkörsport till annan brottslighet. Människohandeln grasserar.

Tiggarna har funnit ett sätt att göra sina liv bättre när deras egna länder struntar i dem, varför förneka dem det?

På dessa finns det ett otal varianter.

Sedan finns det praktiska invändningar också. Som hur polisen skulle kunna hantera frågan om vad som är förbjudet tiggeri och hur de ska lagföras, och vad som är tillåten insamlingsverksamhet.

Det finns en del moraliska frågor också. Och det är kring dessa jag ska skriva.

Under hela min uppväxt, under 1960, 70, 80 och 90-talen, såg jag inte en enda tiggare. De fanns inte. Tiggeri har däremot funnits i Sverige under historisk tid. Vad är det som gjorde att de försvann?

Svaret är självklart. Det var uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället. Tiggeriet förbjöds inte, men i princip kan man säga att tiggeri inte tilläts. Den svenska modellen satte en lägsta tillåtna gräns för vad samhället kunde acceptera att en svensk medborgare levde på. Därunder tog Socialtjänstlagen över. De flesta tänker då på att de riktigt fattiga kunde få socialbidrag, försörjningsstöd. Och det är också huvudlinjen. Men även inom den sociala lagstiftningen finns det tvång.

LVU och LVM är de tydligaste exemplen. LVM berör missbrukare. Om en missbrukssituation föreligger i samband med tiggeri kan lagen användas för att tvinga vuxna människor bort från gatan.

LVU berör unga människor. Så här beskrivs situationerna där den får användas: Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Något annat socialt nedbrytande beteende är alltså skäl nog att tvinga en människa till vård. Att tiggeri skulle vara ett sådant beteende är sannolikt.

Gränsen mellan kriminalisering och socialtjänsten är inte som en gräns mellan svart eller vitt. Hur skulle vi se på frågan om tiggeri blev vanligt bland svenska medborgare? Skulle vi acceptera det, eller skulle vi kanske fixa en lag om LVV, Lag om Vård av Vuxna, där "något annat socialt nedbrytande beteende" var skäl för tvångsvård?

Problemet med tiggarna är att de inte är svenska medborgare. Och där ligger pudelns kärna. Hela det svenska välfärdsbygget under 1900-talet inriktade sig på svenska medborgares väl och ve. Varenda reform handlade om att skapa bättre förutsättningar för oss som fötts här eller som invandrat och fått medborgarskap (ja - jag vet om PUT...). Det internationella ansvaret togs genom speciella budgetposter, ofta kallade U-landshjälp eller senare bistånd. Utanför statens agerande, tog frivilligkrafter ansvar på ett likartat sätt, alltifrån de tidigaste missionärerna till de stora biståndsorganisationerna. Insamlingar här, hjälp där.

Hela det svenska 1900-talet präglades av det många idag betecknar som nationalism, ofta med bruna förtecken. Men det var självklart då (och det är inte länge sedan) att den svenska statens ansvar var det svenska samhället och de svenska medborgarnas väl och ve. Vad därutöver var, skedde på marginalen. Folkpartiets krav på 1% i bistånd, som var utmärkande för den unika och starka internationalism det som enskilt parti hade, visar på det med stor tydlighet.

Nu har detta förändrats. EU-medlemskapet öppnade de europeiska gränserna på ett nytt sätt. När Göran Persson (s) varnade för social turism i samband med dessa öppna gränser, blev han hudflängd. Ändå ser vi idag liknande utvecklingar.

Till detta kommer den förändrade synen hos många partier på flyktingfrågan. Från att det varit en självklarhet att vi i huvudsak skulle hjälpa där, svängde partierna efter 2010 att vårt huvudsakliga uppdrag var att hjälpa här. Biståndet till de många där minskade, till förmån för att hjälpa de få som tog sig hit. Efter det kaos som uppstod hösten 2015 har partierna åter svängt. Men det finns egentligen ingen ideologisk grund för svängningen. Ska vi ha öppna gränser, eller ska det vara reglerad invandring? Vilka konsekvenser får det ena eller det andra, pragmatiskt och ideologiskt? Diskussionerna lyser med sin frånvaro.

I den kontext jag befinner mig i är det ofta gott att vilja ha öppna gränser och hjälpa här. Det är ont att föreslå reglerad invandring även om man menar att vi ska hjälpa fler där. Jag gissar att det på andra sidan är precis tvärs om. Den inskränkta nationalismen menar säkert att mycket reglerad invandring är det goda, men glömmer sannolikt bort kraven på att därmed öka hjälpen på plats långt borta (annat än i högtidstalen...).

Ofta funderar jag på varför det är så. Varför är det mer humant att hjälpa här, även om de som kommer hit är en rännil, än att hjälpa där? Jag kan inte se något annat skäl än att vi idag lever i ett samhälle där vi måste se på riktigt för att kunna agera. Vi matas via medier ständigt med så många  bilder av lidande långt borta så allt blir så diffust att det inte går att möta. Först när människan står på stationen med sitt bylte med kläder, eller sitter på en kartongbit utanför Coop, når känslorna ikapp oss. Och i ett samhälle som allt mer styrs av känslor och subjektivitet, "vet" vi att det är rätt att öppna gränser eller ge pengar oavsett konsekvenserna bara för att vi känner att det är så.

Ibland påpekas att ett tiggeriförbud är en moralisk orimlighet. Ett förbud kommer att förhärda oss som människor och göra skillnad på människa och människa. Bara den som ser tiggaren, och människan bakom, har ett öppet och bultande hjärta. Förbudet kommer att göra samhället hårt. Först tiggarna, sedan...

Men tänk om det inte är hela sanningen. Tänk om det finns fler bottnar även här.

Vi befinner oss idag i en skärningspunkt mellan ett öppnare och ett slutnare samhälle. Båda får konsekvenser. Ofta tittar vi bara på hur det slutnare samhället skulle se ut, och pekar finger åt dem som är rädda för öppenheten. (Konsekvenserna av detta, som att den hårda nationalismen sannolikt därmed blir än hårdare får komma i en annan blogg). Men vad får öppenheten för konsekvenser?

Det alternativ som står till buds för det öppna samhällets förespråkare, är att Sverige menar att allt tiggeri är ovärdigt, oavsett varifrån människan som tigger kommer. Då öppnas välfärden här för alla, med konsekvenser som är enorma för vårt välfärdssystem. Göran Perssons sociala turism kan bli verklighet. Få förespråkar detta av förklarliga skäl. Hellre låter man då människor vara verksamma med sådant vi tidigare menat var inhumant och oacceptabelt ur ett människovärdigt perspektiv.

Och: Visst kan man kräva att EU-länderna varifrån tiggarna kommer ska göra mer. Visst kan man kräva indragna EU-bidrag och inskränkningar i rösträtten. Frågorna blir om det löser något, om det gör något bättre för någon av de som tigger, och om det överhuvudtaget kommer att ske. Sverige har inte rådighet över detta.


Idag är det i princip bara Centerpartiet som i vart fall principiellt står bakom det öppnare samhället. Jag kritiserar dem ofta för att deras politik inte hänger ihop. Principiellt vill de ha ett öppet samhälle, konsekvenserna blir ökade klyftor, låglönejobb och inkvalificeringskrav till välfärdssystemen. Men i Centerns politik verkar det som om ingen kommer att drabbas... Det funkar inte helt enkelt. Vad återstår i så fall för den som inte kan leva på sin låglön, och som heller inte kvalificerat sig in i välfärdssystemen? Var finns framtidens gräns mellan välfärd och socialt nedbrytande beteende?

Slutligen:

Det finns ett stråk av oro för att hårdare attityder mot tiggare kommer att spilla över på samhället i övrigt. Som jag skrev ovan: Först tiggarna, sedan...

Den oron ska inte negligeras. Men också den måste kompletteras med sin motsats.

Tänk om en accepterande syn på tiggare också får konsekvenser för hur vi ser på människovärde och välfärdssystem. Om det är acceptabelt för romer att tigga för att klara sin försörjning, vilka andra grupper ska det då också vara acceptabelt för?

I ett välfärdssystem satt under press, där vare sig den trygghet eller de välfärdsnivåer vi varit vana vid kan garanteras, kommer vår skattevilja också att sättas under press. Varför ska jag betala skatt när samhället inte längre levererar som det borde? Varför ska jag betala skatt för människor som överhuvudtaget inte bidrar till samhällets uppbyggnad?

Riskerar svaret att blir mer av: "Låt dem sköta sitt själva!"? I så fall riskeras basen för det välfärdssamhälle vi byggt, och tiggeriet kommer att bli allt mer utbrett.

Eller så kanske välfärdssystemen klarar utmaningen och välfärden klaras...

---

Vad är då det mest humana? Ge eller inte?

Tänk om det mest humana är att ge, men inte till tiggaren utan till alla de organisationer som hjälper på plats, utan risk för vare sig människohandel, korruption eller annat socialt nedbrytande beteende. Tänk om den krona du tänkte lägga i koppen, istället skulle bli en krona till Röda Korset, Diakonia eller Caritas istället för att inte bli en krona till någon hjälp alls. Vad skulle det innebära?

Men - de människorna som vi då hjälper, ser vi ju inte. Så det lär nog inte bli så. Antingen lägger vi en krona i koppen och hoppas på att den hamnar rätt. Eller så struntar vi i det, köper en mjölkchoklad till och går hemåt, bligande på mobilens skärm för att slippa se människan som tigger.

Moderat framtid ligger utanför Alliansen

Det är ofta intressantare att beskåda andra partiers problem, än att tvingas grotta ner sig i det egnas. Ibland kan det kanske också vara så att ett utifrånbeskådande kan vara mer konstruktivt än ett inifrån dito. En fri och obunden betraktare kan, om avsikterna ändå är att söka konstruktiva lösningar på partiers problem, se andra möjligheter än de som i förstone verkar de enda rimliga.

När det gäller Moderaterna är det enligt mig uppenbart att de analyser som olika tyckare gör är bristfälliga. Alla landar nämligen på något sätt i förhållningssättet att Alliansen är en moderat kärnfråga. Ett bevarande av Alliansen är en självklar del av en politik för det parti som skapade och regerade /med/ densamma. Det som är bra för Alliansen är bra för Moderaterna, har det hetat.

Men kanske är det tvärsom. Alliansen har blivit den kvarnsten som drar Moderaterna ner i opinionsdjupen. Kanske är det inte de mindre partierna som förlorat mest, kanske är de istället dagens vinnare på en bibehållen allians.

Man skulle kunna fundera så här:

Vad är det som gjort Socialdemokraterna så framgångsrika under så lång tid? Och varför är det omöjligt att som mindre parti samregera med dem utan att tappa såväl opinionsstöd som själ? Svaret är sannolikt att Socialdemokraterna under 1900-talet utvecklades från ett parti till en allians.

Inom sig härbärgerar Socialdemokraterna de mest vitt skilda åsikter. Det finns progressiva och konservativa. Det finns nationalister och internationalister. Det finns liberaler och socialister. Inom snart sagt varje område finns inom partiet ett antal disparata åsikter som egentligen inte skulle kunna fungera inom ett parti. Men under 1900-talets långa maktinnehav förändrades partiet. Istället för en tydlig politik, blev partiet en kompromissorganisation vars huvudsyfte var att finna en minsta gemensam nämnare där de olika mainstreamåsikterna kunde samsas, och där de mest disparata kunde hanteras.

Socialdemokratin blev, med några få undantag som Meidnerfonderna, ett parti som i praktisk politik reagerade, och använde kampanj och tal till ett innehållslöst agerande. Sverige byggdes inte genom revolution utan genom administration.

Genom sina många korporativistiskt baserade känselspröt ute i samhället, kunde partiet ana hur nästa administrativa åtgärd skulle se ut. Lite mer till skolan här, lite mer barnbidrag där. Något till sjukvården, något till socialtjänsten. Och så länge skattetrycket medgav högre skatter kunde det mesta lösas.

Någon gång under 1990-talet ändrades detta. Det fanns flera förklaringar. Internationalisering, individualisering, skattetryckets höjd, är bara några. Men det blev allt svårare att ana vad den rimliga politiken skulle innehålla.

I det läget steg Alliansen fram. Fredrik Reinfeldt hade gjort en rimlig analys av behovet av en borgerlig motsvarighet till socialdemokratin. Alliansen skapades och övertog synsättet att politik skulle administreras fram. Skiljelinjen var knappast ideologisk. Synen på att arbete ska löna sig är sannolikt företrädd även inom socialdemokratin. Frågan handlade mer om hur man bäst administrerade fram detta, än om skilda syner på landets utveckling.

Så länge Alliansen hade majoritet i riksdagen fungerade det lika bra som för socialdemokraterna. De socialdemokratiska regeringarna hade kunnat räkna hem sina majoriteter med ett marginaliserat kommunistiskt parti som även när det under galgen reformerats till ett vänstersocialistiskt dito, enbart hade ett val – att stötta Socialdemokraterna.

Majoritetsförhållandet gjorde de inre kompromisserna verkningsfulla. När de fyra partiledarna i Alliansen gjort upp, blev det också partiets politik. Det är på samma sätt inom Socialdemokraterna. När de olika representanterna för ”rörelsen” gjort upp i Verkställande utskottet, är det den kompromissen som gäller.

Men vad händer då det inte längre finns någon majoritet? Regeringen Göran Perssons inneffektivitet före 2006, kan i ljuset av en bristfällig majoritetkonstellation, bli mer förklarad. Det räckte inte längre med Verkställande utskottets kompromiss. När de var klar behövde man fortsätta kompromissa med andra. Persson löste detta genom att slänga till Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet några köttben inom respektive partis favoritområden. Som ersättning gavs stöd till de stora frågorna som bars av socialdemokratin.

Efter valet 2010 befann sig Alliansen i en liknande sits. Den egna majoriteten var borta. Hur mycket partiledarna än kompromissade, räckte det inte. Det krävdes en kompromiss till, med ytterligare ett parti.

För socialdemokratin hade VPK/Vänsterpartiet varit den självklara räddningsplankan. Men vem skulle rädda Alliansen? Miljöpartiet valde vägen vänsterut. Kvar fanns det otänkbara SD. Det var uppenbart att Alliansen saknade strategi för hur en sådan situation skulle hanteras. Perioden 2010 – 2014 betecknas ofta som en period där idéerna tog slut. Men lika gärna skulle man kunna peka på att majoriteten tog slut, och strategierna för hur det skulle hanteras saknades.

Synen på SD är i detta avgörande. Inget parti är intresserat av aktivt stöd från SD. Passivt stöd går bra, så länge man inte talar om det. Att Alliansregeringen valde att analysera hur SD skulle rösta innan man lade propositioner, och därefter valde att förändra eller dra tillbaka förslag, är självklart. Att Socialdemokraterna gör så idag är lika självklart. För att minska risken för SD-isering, läggs ett antal förslag där man är medveten om att man kommer att förlora. Men förlusten är alltid acceptabel.

Det finns idag ingen i nationell politik som förespråkar samma hantering av SD som den som socialdemokraterna använde sig av under VPKs mest agitativa kommunistiska period. SD är paria och ska som sådan behandlas. Kvar står sju partier som försöker finna olika sätt att hantera en regeringsfråga som ter sig allt mer omöjlig. Det finns inga naturliga majoriteter. Och till detta kommer bristen på insikt om kompromissandets gränser.

Miljöpartiet får idag betala för hur socialdemokraterna historiskt agerat. Regeringssamarbetet fungerar enbart om den kompromiss som de olika falangerna inom socialdemokratin också blir regeringens politik. Socialdemokratin är oförmögna att kompromissa med MP om kärnfrågorna inom politiken, helt enkelt därför att det skulle omintetgöra de interna kompromisser som redan gjorts inom socialdemokratin. Man kan inte först kompromissa i S, därefter kompromissa om kompromissen med MP, för att sedan återvända till Verkställande utskottet för att antingen få en accept för den kompromissade kompromissen, eller ytterligare en kompromiss. Handlingsförlamning blir normalläget.

Det borde också regeringen Reinfeldt II insett. Men den orealistiska förhoppningen om att SD skulle fortsätta vara ett marginaliserat populistparti kom på skam, och därmed kastades svensk politik in i det limbo den sedan dess befunnit sig i.

Socialdemokraterna vann den relativa majoriteten, och har agerat därefter i förhoppning om att de övriga partierna inte skulle finna relevanta strategier för den pågående situationen. Den analysen har visat sig riktig. Inget av Allianspartierna har haft förmåga att ompröva sin roll. Och skälet stavas Alliansen.

Alliansen var en form av nödvändighet i svensk politik 2006. Men lika nödvändig 2006, lika obsolet är den idag. 2006 hade vi fortfarande kvar 1900-talspolitiken. Idag är vi inne i 2010-talspolitiken. Förändringen har gått snabbt. Sannolikheten att framtiden bär med sig än större förändringar är knappast mindre.

Alliansen bildades som ett motblock till det röda blocket. Hade man inte fått majoritet hade Alliansen sannolikt upplösts. Under den första regeringsperioden fungerade samarbetet väl. Man ska dock hålla ett par saker i minne.

Ofta har det påpekats att Alliansen fungerade tack vare Moderaternas styrka och de övrigas svaghet. Det är en delförklaring. Men lika viktigt är acceptansen för hur kompromisser skulle se ut. En avgörande nyckel var sannolikt Folkparti-ledaren Lars Leijonborgs syn på makt och egen ideologi. I en intervju hävdade han att man för att komma överens skulle kunna kompromissa också om partiets hjärtefrågor. Även om det var outtalat, skapade det en situation som var jämförbar med förhållandet mellan S och VPK/V. Bättre lite liberalism i regeringsställning, än en tydlig ideologisk kompass i opposition. Den åsikten uttalades inte lika tydligt av de andra mindre partierna. Men den fanns där trots allt.

Efter valet 2010 fungerade inte detta längre, som jag beskrivit ovan. Verkligheten efter valet 2014 har än mer komplicerat situationen. Det finns inga reella majoritetsregeringsalternativ. Drömmen om en S-C-L-regering är en dröm om en minoritetsregering med marginellt större kraft än dagens. Inte ens en S-M-regering samlar idag en majoritet. Så länge SD ska hållas utanför förhandlingsbordet blir det en dans, där sju dansar var för sig på det ena dansgolvet medan eliterna tittar på, medan den sista står utanför och ropar åt de som köar för att komma in.

Vad ska då hända? Vad ska Moderaterna göra?

Svaret är i sig enkelt. De ska bestämma vilket parti de vill vara. Och det finns egentligen bara två vägar. Men på ingen av vägarna får de sällskap av Alliansen.

Antingen bestämmer sig ledningen för att det är makten som räknas. Ungefär som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet. Det viktiga är att leda en regering. Vem som stöttar statsministern är mindre intressant. Pragmatik och administration ersätter ideologi och renlärighet. Sökandet efter balanspunkten, där balans nås mellan att gå opinionens majoritet till mötes och övergivande av egna ståndpunkter, sökes ständigt. Så länge partiet sitter på de tunga maktposterna, egentligen handlar det bara om statsministern och finansministern, samt har den starkaste positionen i regeringen, spelar resten mindre roll.

Rent konkret innebär det att alla partier utanför det egna jämställs. Det spelar ingen roll vilka ideologier som finns bakom.

Kommer det att fungera? Kanske. Ett sådant system bygger på att det finns en eller flera starka ledare i partiet som är bärare av de långsamma förändringarnas politik. En landsfader eller en nationsmoder som likt en Merkel eller Blair vandrar oberörda över de vanliga politikernas käbbel.

Det andra alternativet är ideologin framför allt.  Moderaterna bestämmer sig för att bli en konservativ kraft i svensk politik. Om det är omöjligt att följa folkets allt mer heterogena opinionsyttringar, är det bättre att försöka få folket att följa partiet. Lite handlar det om ”back to basic”, konservativ 1900-tals politiskt hantverk. Frågorna man måste ställa är vad ett konservativt samhälle innebär inte bara 2018 utan 2026 och 2038.

Kommer det att fungera? Kanske. Kanske finns det en övertro på att politiker ska följa medborgarna, liksom det finns en underskattning av ideologiernas svaghet. Det är uppenbart att politiker, som Jeremy Corbyn, skapar ett intresse kring sig tack vare, och inte trots, den tydliga ideologiska hållningen. En hållning som ”etablissemanget” eller ”eliterna” menar vara en orimlighet.

Det är de alternativen som finns. Och de finns utan Alliansen som vi känner den. Det är möjligt att det i båda alternativen finns en axel mellan M och KD som kan stärkas, förutsatt att KD finns kvar som politisk kraft. Men avståndet till L och C kommer att öka. Det är också intressant och ställer framförallt C inför en ny problematik.

C är nämligen det enda parti som förmått kapitalisera på Alliansens oförmåga. Väl medvetna om det orimliga i att i allt förespråka en ny Allians-regering samtidigt som den egna politiken på område efter område distanserar sig från Allians-kollegornas, har C lyckats med konststycket att både vara mittenparti och extremliberalt, att både vara systemkramare och systemkritiker, att både vara för ansvar och släppa allt ansvar. Skälet till att detta lyckats stavas ”Alliansen”. Så länge C kan hävda att partiet är en given del av Alliansen, och Alliansen inte finns mer än som en luddig framtidsdröm, kan övrig politik skapas för att ge största möjliga utrymme åt de egna åsikterna, åsikter som skickligt torgförs för de grupper man anser sig kunna attrahera. Och så länge C säger att Alliansen är förstahandsvalet, blir den interna kannibalismen – främst riktad mot M – omöjlig att hantera för det parti som har som sin självbild att vara Alliansens ledare.

Även om Alliansen får en ”relativ majoritet” - för att tala med partiledarkandidaten Odenbergs mun - efter valet 2018, kommer denna Alliansregering att vara än mer handlingsförlamad än den tidigare. Att efter interna kompromisser söka stöd genom ständigt hoppande majoriteter skapar en situation som är ohållbar. Och att en Alliansregering, som först kompromissat internt, därefter ska söka stöd hos en oppositionell socialdemokrati som själv är en del av en kompromissorganisation, är svårarbetat (för att tala med små bokstäver).

Det finns inga regeringsalternativ i dagsläget. Med nuvarande partibesättning i riksdagen saknas relevanta underlag. Förutsatt att inget än mer omvälvande händer (man ska inte vara alltför säker på att partisystemet som det ser ut idag överlever ens valet 2018) bär Moderaterna nyckeln till det framtida politiska systemet.

Antingen utmanar man Socialdemokraterna på deras hemmaplan. Ett maktparti till vänster och ett till höger söker sina majoriteter där de kan finnas. I dagsläget är det enbart Socialdemokraterna som kan hävdas ha någon förutsättning att leda en regering efter 2018. Men opinionerna kan svänga snabbt, framförallt om regeringsalternativen blir tydligare än vad de är idag.

Eller så utmanar man på den ideologiska planhalvan. Det innebär sannolikt att det kommer att finnas ett block med progressiva partier, C, L, Mp, V och delar av S, och ett med konservativa, M, Kd, Sd och delar av S, i svensk politik. En sådan uppdelning kommer att ställa främst socialdemokratin inför en unik utmaning på något längre sikt. Kanske kan Moderaterna i ett sådant läge acceptera att förlora slaget om regeringsmakten 2018 för att istället vinna kriget om de konservativa rösterna i framtida val (samtidigt som man splittrar sin huvudmotståndare).

Ofta hörs från olika företrädare från de mindre partierna i Alliansen, att den spelat ut sin roll och att partierna behöver frigöra sig från den för att ha chansen att utvecklas och överleva. Frågan är om det inte borde vara Moderaterna som ropade högst i den frågan.

Björklund, Liberalerna och regeringsalternativen

Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.

I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).

Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?

Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???

Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.

Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.

Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.

Och vid sidan om står SD och myser.

Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.

Varför kan det vara så?

Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.

Ekonomin.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.

Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.

Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.

Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).

Vem vill vara vid makten då?

Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.

Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.

I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.

Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.

Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?

När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.

Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.

Och snart är det valår 2022.

När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.

Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.

Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.

Så vad ska man göra?

Ja - om jag det visste.

Ingen majoritet, ingen politik.

Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?

Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?

Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?

Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.

Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.

I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?

Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?

Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)

Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.

Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.

Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.

Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.

Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?

I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)

Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.

Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.

Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

Schlingmann - En annan allians formas

Per Schlingmann lämnar regeringskansliet och återgår till Moderaternas partikansli. Där ska han, tillsammans med Kent Persson, forma de nya moderaterna för nya valframgångar. Det behövs sannolikt. Fortfarande surfar Stefan Löfven på vågen som startade när han valdes. Fortfarande behöver han inte prata politik eller föreslå något konkret. Fortfarande räcker det med att inte vara Håkan Juholt. Men det är lång tid kvar till valet. Och Stefan Löfven måste hålla ihop ett parti som spretar rejält internt. Det är från socialdemokraterna SD fått många av sina väljare. Och det är till Vänsterpartiet som de missnöjda sossarna gick under Juholt.

Socialdemokraterna spretar alltså rejält som parti. Själva partiet påminner om en allians av olika politiska krafter. Det är nog ett av skälen att sossarna aldrig kommer att kunna bli ett bra koalitionsparti. Man kan inte först kompromissa för att komma överens internt, för att sedan kompromissa kompromissen för att komma överens i en koalition.

Men nu händer också saker inom Alliansen. Just nu har vi två problem. De tre små är för små. Och moderaterna minskar utan att det spiller över på oss andra.

Det första problemet har diskuterats under en tid. Och det har funnits en tydlig inriktning på hur man ska söka lösningar. Det finns ett friutrymme för alla partier i Alliansen. Vi tre mindre partier måste få prioritera vår egen profilering i olika sakfrågor, även när vi inte är överens inom Alliansen.

För oss i Folkpartiet innebär det att vi måste skapa en tydligare liberal profil. Vi måste klara av att bli mer liberala i ekonomiska frågor, i närinvslivsfrågor, i arbetsrätt, i integritetsfrågor, i trygghetsfrågor och i valfrihetsfrågor. Vi måste bli tydligare i vår socialliberala profil, med värnandet av en generell välfärd (inte alltid utförd av det offentliga), av skyddet av omistliga värden (etik, demokrati, jämställdhet, natur, kultur) som bär det liberala uppdraget. Vi är på väg. Men det måste ske mer. Vårt partiprogramarbete är oerhört viktigt.

Det som nu sker är också att moderaterna, genom övergången av Schlingmann, visar att huvudintresset nu inte ligger på Alliansen, utan på de nya Moderaterna. Alliansen håller på att bli en lösligare variant av sig själv. Fokus flyttas. Schlingmanns uppdrag innebär att den tyngsta mediala kraften lägger sitt arbete på det moderaterna ska göra och hur moderaterna ska uppfattas, inte vad regeringen ska göra eller hur regeringen ska uppfattas.

Det är i huvudsak bra. Alliansen har skapat något nytt i svensk politik. Men i sin iver att bli den starka regeringskraften har behovet av samordning och likhet blivit norm. Det är en av grunderna för de mindre partiernas kräftgång. Men det är också en av grunderna för den brist på framtidsstrategier som regeringen kan anklagas för. Om man inte vågar bryta olika åsikter, internt och offentligt, så kommer inte det framtidsinriktade arbetet att lyfta. Även vi svenskar måste våga inse att konflikt är en del av utveckling.

Per Schlingmann kommer förhoppningsvis att lyfta de nya Moderaterna tillsammans med Kent Persson. Förhoppningen är att de tar sina nya väljare från de gamla socialdemokraterna. För oss liberaler återstår då ett spännande men mödosamt arbete att förtydliga svensk liberalism. Ibland i samförstånd med våra alliansvänner. Ibland som en egen tydlig liberal kraft för förändring, förbättring och framtid.

Media: SVD, SR, SvD, DN, AB, Expr, DN2, TV4,

Blogg: Kent

På väg...

Dagens Demoskop visar att ett antal trender fortsätter.

Miljöpartiet fortsätter sitt framgångståg. Det är en intressant utveckling. Frågan är vad det innebär för partiets identitet. Miljöpartiet har hittills hämtat de flesta av sina nya sympatisörer hos de andra vänsterpartierna. Samtidigt är partiet starkast i de liberalt färgade storstäderna. Vad kommer det att innebära för partiet? Klarar man av denna splittring? Vilken politik ska man föra? Socialistisk planekonomi som lösning på klimatfrågorna? Eller hoppas på att liberal individualism ska lösa desamma? Vad innebär det för partiets gamla kärna? Klarar Fridolin av att göra en Reinfeldt, att göra om hela partiet, utan att man för den skull förlorar sin identitet?

Sannolikheten är betydligt mindre att miljöpartiet lyckas än vad den var för moderaterna. Miljöpartiets politik bygger på en sakfråga, miljöpolitiken, betydligt mer än vad moderaternas gjorde. M kan aspirera på makt för maktens skull. Men ett miljöparti utan ordentlig miljöpolitik, som bara går för makt, är inte speciellt trovärdigt.

Kristdemokraternas marsch mot undergång verkar fortsätta. De interna stridigheterna har sannolikt inte gjort saken bättre. Problemet är väl att partiet, för att kunna fortsätta motivera sin existens, borde bli betydligt mer värdekonservativt. Men ingen i partiets ledning verkar vilja driva partiet i den riktningen.

Men det mest intressanta är naturligtvis socialdemokraternas fortsatta ökenvandring. Är de på väg ner mot de 15 - 16 % som jag tidigare bedömt vara botten? Och vad är felet? Jag säger det åter. Håkan Juholt är ett symptom på deras problem, inte ett problem i sig. Dagens socialdemokrat har ingen politisk bas att stå på. De inser att de inte kan flirta med socialismen på samma sätt som Vänsterpartiet helt enkelt därför att de fortfarande minns hur det var att regera ett land. Och socialism är ingen ideologi för den som vill regera väl.

De skulle sannolikt vilja vara mer opportunistiska, lova mer pengar till både det ena och det andra, men då har de en formidabel motståndare i Anders Borg. Och hittills har ingen annan sosse ens varit i närheten av Borgs trovärdighet i ekonomiska frågor. Varje utgiftsökning möts av ett antal frågor så relevanta att ingen s-märkt politiker klarat av att besvara dem med någon bibehållen trovärdighet.

De skulle sannolikt vilja driva en mer nationalistisk politik i den bemärkelsen att de önskar att globaliseringen inte slog igenom så illa kraftigt. Det var enklare att vara god folkhemsbyggare när man verkligen kunde bestämma vad som skulle ske i Sverige. När man kunde lova det ena och det andra utan att titta på vad konkurrenterna gjorde i Kina, Indien, Brasilien eller Kenya. Nu kan man inte ens garantera att höjda skatter innebär ökade statliga intäkter. Kanske är det till och med tvärsom...

Och nu kommer också vänsterpartiet smygande med en ny partiledare som sannolikt är lika mycket kommunist som Lars Ohly, men som låter betydligt vänligare. Hur många bakåtsträvare på den socialdemokratiska vänsterkanten kan han locka? Hur många socialister finns egentligen inom socialdemokratin?

Och Folkpartiet står och stampar. Det är inte helt svårförståeligt. Vi har en politik som är stark på ett område. Folkpartiet är utbildningspartiet. Men utbildningsfrågorna är idag inte lika heta som för tio år sedan, då socialdemokraterna i rask takt var på väg att montera ner den svenska bildningsskolan. Nu triangulerar de istället hej vilt och lägger sig så nära Folkpartiet de kan. Det innebär att det idag inte finns några tydliga skiljelinjer inom skolpolitiken, och utan tydliga skiljelinjer inga politiska strider och därmed minskad uppmärksamhet.

2011 satte Folkpartiet igång med sitt partiprogramsarbete. 2012 går det in i nästa fas. Detta arbete kommer att bli livsavgörande för det svenska liberala partiet. Hittar vi en liberal agenda för 2000-talets stora frågor? Kan vi söka liberala svar på hur vi ska hantera klimatkris och integration, på arbetsrätt och ekonomi, på demokrati och globalisering, på kultur och människovärdesfrågor? Och naturligtvis - hur förnyar vi skolpolitiken till version 2.0?

Liberalismen har en svaghet - och en styrka. Vi har inget bestämt slutmål för vår politik. Liberalismen arbetar alltid med individen som centrum men sätter de politiska utmaningarna i ljuset av hur vardagen ser ut just nu. Det var därför prästen och liberalen Anders Chydenius för 250 år sedan jobbade för att de östfinländska bönderna fritt skulle få sälja sina varor på stadens torg. Det var därför liberalen Fridtjuv Berg för 130 år sedan såg behovet av att fler fick lära sig räkna, läsa och skriva. Det var därför Karl Staaf för 100 år sedan drev igenom den svenska demokratin. Det var därför Bertil Ohlin för 50 år sedan jobbade för en starkare social välfärd, byggd på en stark samhällsekonomi. Alltid individperspektiv. Alltid denna vardags utmaningar. Alltid ett bygge av starkare individer. Alltid ett underifrånperspektiv.

Och nu - 50 år senare. Vad är det liberala uppdraget idag? Var finns dagens vardagliga utmaningar? Hur bygger vi starkare individer som själva och tillsammans kan bygga en än bättre värld? Vilket perspektiv är underifrånperspektivet idag?

Om ett liberalt parti inte söker svaren på dessa frågor har de inte något berättigande i politiken. Det är därför vårt programarbete är livsavgörande för den svenska liberalismen. Livsavgörande idag, som alltid.

Media: Metro, SvD, SVD2, SVD3, DN, DN, DN3, Expr, AB, Nyheter24,

Juholt och liberalismen

Även idag är det mest Juholt på de stora tidningarnas ledarsidor. Det finns rätt mycket att kommentera efter sossarnas rekorddåliga siffror. De flesta tycks vara överens om att raset inte enbart har med Håkan Juholt att göra. Juholt blir mer ett lackmuspapper på den syra som sipprar genom socialdemokratin. En syra som löser upp gamla traditioner och idéer och som ibland verkar lösa upp hela partiet. Den syran började inte rinna i mars 2010, utan har sina källor i det uppenbara problemet hos ett parti som inte klarat av att förnya sig i samma takt som omvärlden.

Färre diskuterar idag det vägval socialdemokraterna kommer att göra. Blir det tillbaka till rötterna, en vänstersväng med kanske mer nationella drag, som Blue labour i Storbrittanien? Är det läge att först vinna tillbaka Norrland, Bergslagen och de bidragsberoende innan man börjar fundera över nästa steg? Eller är det att ta ett par steg åt höger, bli pragmatiska, acceptera såväl skattesänkningar som RUT och LOV för att försöka hitta tillbaka till storstäderna?

Så länge Håkan Juholt sitter kvar känns det mer sannolikt att socialdemokraterna går vänsterut. En högersväng förutsätter sannolikt en ny ledare.

För oss liberaler är socialdemokraternas framtid en viktig sak att fundera över. Gör partiet en högersväng och försöker återta platsen som ett rätt pragmatiskt parti med mer fokus på demokrati än socialism, blir det trångt i mitten. Ett sådant triangulerande av moderaternas framgångsrecept kommer att innebära en än tydligare kamp mellan två partier som har makten som huvudsakligt mål och ideologi.

Det innebär att vi liberaler har en möjlighet att bli mer ideologiska och söka utrymme för ett parti som har en tydlig berättelse om en alternativ framtid. En framtid där individen sätts i centrum. En framtid där individernas egen kraft och egenmakt är något att räkna med. En framtid där statens roll begränsas, där välfärdens kärna värnas och där finansieringen och inte utförandet av välfärdens service är i fokus. En framtid där världen bjuds in, där vi lär oss av andra utanför landets gränser och söker vår roll i en globaliserad värld. En framtid där vi också värnar de och det som saknar egen röst: De sårbaraste, De kommande generationerna, Naturen, Kulturen.

Om socialdemokraterna fortsätter sin vänstersväng innebär det att moderaterna får ytterligare spelrum som det pragmatiska maktpartiet. Det kommer att bli tydligare ideologiska strider mellan höger och vänster. Det kommer att bli större skillnader mellan de som värnar välfärden och de som värnar den offentliga sektorn. Sannolikt kommer en sådan vänstersväng också att innebära att tryggheten söks i det oföränderligare och utan den globala utblicken.

Den liberala utmaningen blir då än tydligare. Förutom två konservativa vänsterpartier har vi också att hantera ett konservativt mittenmaktparti. Den huvudsakliga striden kommer självklart att stå mot de återsocialistiska partierna. Det liberala  uppdraget blir att stå upp för frihet och valfrihet, för individ och individualism, för globalisering, förändring och förnyelse.

Men det kommer också att krävas en distansering från ett parti som ser själva makten, och den långsamma förändringen byggd på ständig anpassning till den huvudsakliga medborgarviljan som sitt uppdrag. Jag tror fortfarande att Alliansen är en nödvändighet för såväl Sverige som för en fortsatt ickesocialistisk utveckling av politiken. Men Alliansen måste för att överleva klara av att inom sig tåla större skillnader mellan partierna. Partierna måste också våga ta egna initiativ för att Alliansen inte ska stanna upp. Den liberala framtidsberättelsen är en sådan nödvändig väg.

Folkpartiet är mitt inne i ett partiprogramsarbete. Jag har vid flera tillfällen talat om vikten av att det inte bara blir sakpolitiska detaljfrågor som hanteras. Vi måste hitta den liberala berättelsen, en berättelse som förankrar vår politik hos medborgare som vill vara med och förändra och förnya Sverige. Den liberala berättelsen blir aldrig färdigskriven. Varje tid måste ha sin berättelse. För hundra år sedan handlade berättelsen om allas lika rätt att rösta, om studier och kunskap för att lyfta människor och samhället ur fattigdom, om jämlikhet mellan kvinnor och män, om en grundläggande social trygghet, om ett värnande av den fantastiska naturen.

Frågan vi nu måste besvara är vad den liberala berättelsen innehåller 2011 och framåt.

Media: DN, SVD, EXpr, AB

SCB förståss

Det är omöjligt att som politisk bloggare idag att inte kommentera SCBs novembermätning. De stora dragen är ju enkelt igenkända:

Socialdemokraternas väg mot ett annat, mindre, parti förstärks.

Moderaterna ökar.

Miljöpartiet befäster sig som Sveriges tredje största parti.

Och vi andra står och hackar. Det finns fyra partier på 5,5% typ och ett på knappt 4%.

Men under dessa generella händelser finns fler intressanta förändringar. Att socialdemokraternas plats i storstäderna nu håller på att övertas av Miljöpartiet är intressant av tre skäl. Dels ur ett socialdemokratiskt perspektiv - hur ska man hantera sin politik som så uppenbart inte attraherar storstadsbor? Dels ur ett miljöpartistiskt perspektiv - är det vänsterväljare som gått från S och V till MP, och vad betyder det för partiets politik? Men också från ett Alliansperspektiv - är MPs plats på den politiska kartan att vara storstädernas grön/röda vänster, eller är storstadsinbrytningen baserad på en liberal utveckling?

Det sistnämnda har säkert stor betydelse för hur Alliansen väljer att hantera Miljöpartiet inför nästa val. Det kan bli en intressant politisk resa.

Det som talar mot att Miljöpartiet är ett mer liberalt storstadsparti är väl Folkpartiets utveckling. Folkpartiet har alltid varit ett stadsparti. Men man har dippat i såväl Stockholm som Göteborg. Nu ser det ut som det vänder. I Göteborg är siffrorna spännande. Helene Odenjungs arbete med en liberalare touch på partipolitiken såväl lokalt som nationellt verkar ge resultat. De 12,4 % som partiet får i länet är överraskande starkt.

Men också i Stockholm är Folkpartiet starkt. Här finns en annan, mer positiv, tradition av bättre siffror, men partiet befäster sin ställning som ett liberalt alternativ för Sveriges enda storstadsområde.

Och i de siffror som man kan just nu kan se nedbrytna, för Nordöstra Svealand, händer det också intressanta saker. Socialdemokraterna är inte längre största parti. Moderaterna har tagit över platsen. Det har varit en enorm omsvängning. Mer än 10 % på ett par år. Det röda Bergslagsområdet har tappat färgen. Även här är det mer blått och grönt än tidigare.

För Folkpartiets del ser siffrorna på riksplanet ut som förväntat. Vi ligger på mellan 5,5 och 7 % i nästan varje mätning. Det är i och för sig bara att acceptera. I dagsläget tar moderaterna nästan all uppmärksamhet när världens ekonomier krisar och Anders Borg står som en fast klippa för Sverige i ett stormigt globalt hav.

Men vi måste börja fundera över hur vi hanterar vårt liberala uppdrag. Jag menar att Folkpartiet under lång tid varit för inriktade på att driva en rätt pragmatisk politik som balansspelare på mitten. Det har varit för få liberala initiativ. Nu håller vi på att vända skutan. Men mer måste till. Det handlar om skattepolitik. Det handlar om bostadspolitik. Det handlar om äldrepolitik. Och så vidare.

Det liberala uppdraget måste bli tydligare. Frihetsbegreppet måste relanseras. Valfriheten försvaras. Individualismen bejakas. Inom nästan varje politikområde finns det en liberal utmaning. Om våra siffror ska lyfta krävs att vi gör ett ordentlig hemarbete. Vi har börjat. Men - för att travestera partiledare Björklund - om man vill nå resultat gäller det att jobba hårt och göra hemläxorna. Där har vi rätt mycket kvar att göra.

Media: NA SR1, SVT1, SVT2, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Expr, Expr, AB och DN2 och AB2 och AB3 och Ab4

Toppstyrning...

Läser om boken Knapptryckarkompaniet och hur den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kände sig i den moderata riksdagsgruppen. Bilden är inte förvånande.

Det finns två skäl till detta.

Det ena är att bilden bara är en pusselbit i ett större pussel. Jag har hört företrädare för andra partier uttrycka ungefär samma sak vad gäller den interna demokratin i sina partier. Kanske är det främst företrädare för de två stora som gör det. Bilden av socialdemokratin är absolut inte annorlunda. Inte heller på det lokala planet. Många socialdemokrater lokalt har mellan skål och vägg vittnat om att behovet att hålla samman partiet har vägt över alla andra behov. Utskällningar av enskilda har varit en del av den politiska vardagen.

Visst möter man ibland kritik såväl från sitt eget parti och från de andra mindre partierna, men det är inte lika frekvent. (Hur vi hanterat frågan i Folkpartiet lokalt återkommer jag till.) Men det är framförallt från de två stora den massiva kritiken kommer. Frågan är varför?

Jag tror det finns två huvudanledningar.

Den första är att båda partierna har en enormt tydlig hierarki. Såväl moderater som socialdemokrater lever i en organisation som styrs från toppen. Jag har ofta blivit fascinerad över hur socialdemokraterna kan få alla sina ledamöter att över en natt byta åsikt, bara för att Verkställande Utskottet bytt politik. Skolpolitiken är det mest lysande exemplet. Men det finns många. De socialdemokratiska bloggarna och twittrarna verkar lika styrda. Ett direktiv går ut, och sedan agerar man som ett kollektiv.

Inom Folkpartiet är vi ofta glada över att vi får med oss våra förtroendevalda på någon form av kollektivt agerande. Synen på individualismen är djupt förankrad, och eftersom liberalism aldrig eftersträvar en lösning för allt given för alltid, finns möjlighet till ständiga tolkningar. Och, säger våra medlemmar och förtroendevalda, varför har någon annans tolkning större företräde än min?

Den andra huvudanledningen är makt. Det finns två maktpartier i Sverige. S och M. Strävar man efter makten som huvudorsak måste man agera utifrån de förutsättningar som gäller. Då handlar det om att visa (alltså visa - inte vara) enighet, om ETT budskap som går ut överallt, om EN organisation som agerar snabbt och effektivt och så vidare. Politikens form blir lite mer av en försäljning av en vara, än en ideologisk smältdegel.

Men det finns också ursäkter för varför man måste agera som man gör. Här kommer också mina egna erfarenheter från koalition Örebro att synas.

När Allians för Sverige bildades gjordes det för att bryta det ohälsosamma enpartivälde som styrt Sverige under merparten av de senaste 100 åren. Att bryta socialdemokraternas makthegemoni var värt rätt mycket för alla allianspartierna. Det innebar att man fick kompromissa. Och när fyra partier ska kompromissa kan inte alla kompromisser diskuteras i vare sig partistyrelse, riksdagsgrupp eller på landsmötet. Det gäller att lita på de som kompromissar, partiledare och partiledning.

När sedan Alliansen vinner, och en regering ska bli handlingskraftig, krävs samma kompromissande kontinuerligt. När partiledarna ska avgöra en fråga kan de rätt ofta inte invänta en bredare förankring i partiernas organisationer. Det gäller att de har ett starkt förtroende som bas för sina kompromisser, och att det egna partiet hela tiden antingen känner att kompromissen är förankrad i den egna politiken, eller att om man viker från den egna politiken ändå kan känna att helheten är acceptabel.

I detta läge är riksdagsgruppens jobb bara att vara ett knapptryckarkompani. Det finns inte så många andra alternativ. Bilderna från socialdemokratins maktperiod var ungefär likadana. Men istället för att handla om kompromisser mellan fyra partier handlade det om kompromisser inom ett parti med lika stor spännvidd som mellan de fyra allianspartierna.

Vi hade den diskussionen ofta lokalt i Folkpartiet under den förra perioden. Mitt inspel var där att vi fick acceptera helheten trots att vi förlorade i detaljer. Att min roll mer var att företräda Koalition Örebro och mindre Folkpartiet Örebro. Att det var viktigare för Folkpartiet att det fanns en majoritet där vi fanns med men inte fick igenom all vår politik, än att vi kunde driva vår politik i opposition. Att vi måste lita till varandra när vi kompromissade, i nämnder, programnämnder, kommunstyrelse. Att de andra partierna i koalitionen skulle kunna lita på oss när vi antingen sade ja eller nej till en kompromiss. Det var inte lätt, därför att det innebar att många upplevde sig som just en del i ett knapptryckarkompani. Men det var nödvändigt för att få en kommunledning som kunde agera.

Så - är detta en nödvändig del av den moderna politiken? I vårt politiska system är det sannolikt så. Jag kan personligen inte förstå hur man i andra partier kan acceptera offentliga utskällningar inför partier eller förtroendegrupper. Men för att en majoritet ska fungera så måste man acceptera att de valda representanterna i partiet just får vara den representativa demokratins medspelare.

Om vi vill ha ett annat system, måste vi byta fot. Vårt demokratiska system utgår från partierna, inte personerna. För att en person ska ha "rätt" att vara individualist inom ett parti måste man vara personvald. Men det är inte en speciellt stark "rätt" eftersom partivalet trots allt lägger grunden också för din framgång.

Ska vi slippa knapptryckarkompanier lär vi förändra såväl partisystem som valsystem. Majoritetsval i enmansvalkretsar ger dig som person en betydligt starkare ställning. Men vi får ett tvåpartisystem. Ett totalt genomslag av personkryss i valet skapar också en starkare rätt till individuella bedömningar.

Folkpartiet var på väg mot en annan hållning i dessa individuella frågor, framförallt när Mauricio Rojas röjde runt som fristående liberal. Men för att skapa hållbara sådana förändringar krävs en bred politisk enighet över många partigränser. Och så länge som makten står på spel, lär sådana förändringar inte komma till stånd.

Media: DN1, DN2, SVD1, SR1, SR2, SVT1, TV4-1, AB1, AB2, Expr1,

Från ett litet parti

Folkpartiet är ett rätt litet parti. De socialliberala åsikterna delas idag av ungefär 7% av svenskarna. I Örebro är vi ett par procent fler. Som mest i modern tid har vi lockat ungefär 15 %.

Under alliansens tid har Folkpartiet backat med ungefär 4 %, från 11 till 7 %. Alliansen har uppenbarligen inte varit bra för Folkpartiet. Så nu ska vi gå ur!

Eller?

Jag blir så trött när jag läser centerpartisternas framgångslösning. När inte den egna politiken räcker till, så ska man skylla på någon annan. Nu är det moderaternas fel. Det är deras fel att de är för duktiga och därför ska man sluta. Det finns bara en sak att säga om det: Återvändsgata.

Vem tror att centerpartiet blir större bara för att man inte hänkar med modsen? Är det inte så att de politiska idéerna borde leda människorna till partiet? Är det inte där problemet ligger för centerpartisterna och deras parti. Förr var de ett bondeparti. Ordentligt konservativt. Sen blev de ett landsbygdsparti. Då fanns det tydliga röda strömmar inom partiet. Då samarbetade man gärna med sossarna. En del av denna också rätt konservativa centersocialism har levat kvar länge. I Örebro län har Centern varit en trogen del av den oändliga socialdemokratiska maktapparaten fram till förra valet. Och här har det gått bättre för partiet? Knappast.

Maud Olofsson insåg att de gamla centeridéerna var dödfödda. Hon har försökt skapa ett liberalt parti av centern. I vissa lägen ordentligt nyliberalt. I andra lägen rätt socialliberalt. Det har sannolikt varit nödvändigt. Men det är inte säkert att det leder till framgång.

27 % av svenskarna säger sig vara liberaler. Det är bara en grupp som är större, de oideologiska som har 7 % fler sympatisörer. Liberalerna finns inom flera partier. Det är knappast så att bara Folkpartiet har liberaler inom sig. Och liberalismen har vunnit så många segrar att rätt många av de oideologiska om de tänkte efter nog hade rätt mycket liberalism i sig. Den marknadsanpassade, styrda ekonomin, med ökande individualism och valfrihet, är idag normen (även om sossarna i t. ex. Örebro läns landsting fortfarande tror att politikerna, läs Marie-Louise Forssberg-Fransson, vet bättre om vad alla vill än örebroarna själva...).

Liberalismens segrar har inneburit att de flesta partier också ofta driver en någorlunda liberal politik inom många områden. För maktpartierna m och s är det nödvändigt att i stora delar ändå ha en politik som passar merparten av de 27 % liberaler. För Folkpartiet är liberalismen inget man kan välja bort. Miljöpartiet vill gärna framstå som lagom liberalt. Det är nästan så att även KD ibland verkar lite liberalt. Det är i denna mittfåra centerpartiet nu ska placera sig.

Är det sannolikt att det leder till omedelbar framgång? Knappast. Varför skulle just centern vara bättre än originalet Folkpartiet att sno åt sig av de 27 % liberaler? Inget talar för det. Men om man lägger ett par procent liberaler till de lika många landsbygdsväljarna, så klarar man i alla fall riksdagsspärren.

Det är dessa hårda fakta centerpartisterna borde fundera över. Då skulle nog tankarna om att lämna alliansen bli mindre framträdande.

Jag bloggade sju bloggar i februari om Folkpartiets framtid. Jag tror nämligen att liberalismen har en framtid, oavsett hur det ser ut med Alliansen efter valet 2014. Jag tror också att vi behöver ett flerpartisystem, där någon kan utmana maktpartierna m och s på fler områden.

Men jag var då, och är det fortfarande, mycket tydlig på att detta stärkande av Folkpartiet måste ske inom Allianssamarbetet. Det finns inga bärande skäl, vare sig partiegoistiska eller alliansegoistiska, att ens diskutera att lämna Alliansen. Om de små partierna skulle säkra sin överlevnad skulle de snarare driva frågan om gemensamma listor, att skapa en valkartell redan före valet 2014, där Allians för Sverige blev överskriften, medan partierna själva kan nominera under denna överbyggnad. Men den frågan verkar tyvärr död.

Det kontraproduktiva agerande som bland annat Örebros centerpartistiske länsordförande Lars Johansson hänger sig åt är enbart ett tragiskt exempel på ett parti som saknar både politisk inriktning och självförtroende. Det var inte bättre förr, när sossarna kunde styra orubbat i årtionde efter årtionde. Det kan bli bättre i morgon, om såväl Folkpartiet som Centerpartiet blir bättre på att driva en politik som attraherar fler. Eller så kanske man ska acceptera att man driver en politik som bara attraherar de 7 % som verkligen tänker socialliberalt, eller de 4 % som är landsbygdsliberaler...

Så istället för att skylla på de stora, stöddiga moderaterna måste vi göra ett bra hemarbete. För ingen av oss tjänar på att moderaterna blir svagare. Det räcker med att se hur det gick i Örebro. Det är inte på grund av vare sig Folkpartiets, Centerpartiets eller Kristdemokraternas svaghet som Koalition Örebro inte behöll makten. Det är på grund av att moderaterna här är svagare än i landet som vi inte klarade den uppgiften. Och resultatet? En röd kökkenmödding.

Är det den centerpartistiska framtidsdrömmen?

Media: SVD, DN