Moderat framtid ligger utanför Alliansen

Det är ofta intressantare att beskåda andra partiers problem, än att tvingas grotta ner sig i det egnas. Ibland kan det kanske också vara så att ett utifrånbeskådande kan vara mer konstruktivt än ett inifrån dito. En fri och obunden betraktare kan, om avsikterna ändå är att söka konstruktiva lösningar på partiers problem, se andra möjligheter än de som i förstone verkar de enda rimliga.

När det gäller Moderaterna är det enligt mig uppenbart att de analyser som olika tyckare gör är bristfälliga. Alla landar nämligen på något sätt i förhållningssättet att Alliansen är en moderat kärnfråga. Ett bevarande av Alliansen är en självklar del av en politik för det parti som skapade och regerade /med/ densamma. Det som är bra för Alliansen är bra för Moderaterna, har det hetat.

Men kanske är det tvärsom. Alliansen har blivit den kvarnsten som drar Moderaterna ner i opinionsdjupen. Kanske är det inte de mindre partierna som förlorat mest, kanske är de istället dagens vinnare på en bibehållen allians.

Man skulle kunna fundera så här:

Vad är det som gjort Socialdemokraterna så framgångsrika under så lång tid? Och varför är det omöjligt att som mindre parti samregera med dem utan att tappa såväl opinionsstöd som själ? Svaret är sannolikt att Socialdemokraterna under 1900-talet utvecklades från ett parti till en allians.

Inom sig härbärgerar Socialdemokraterna de mest vitt skilda åsikter. Det finns progressiva och konservativa. Det finns nationalister och internationalister. Det finns liberaler och socialister. Inom snart sagt varje område finns inom partiet ett antal disparata åsikter som egentligen inte skulle kunna fungera inom ett parti. Men under 1900-talets långa maktinnehav förändrades partiet. Istället för en tydlig politik, blev partiet en kompromissorganisation vars huvudsyfte var att finna en minsta gemensam nämnare där de olika mainstreamåsikterna kunde samsas, och där de mest disparata kunde hanteras.

Socialdemokratin blev, med några få undantag som Meidnerfonderna, ett parti som i praktisk politik reagerade, och använde kampanj och tal till ett innehållslöst agerande. Sverige byggdes inte genom revolution utan genom administration.

Genom sina många korporativistiskt baserade känselspröt ute i samhället, kunde partiet ana hur nästa administrativa åtgärd skulle se ut. Lite mer till skolan här, lite mer barnbidrag där. Något till sjukvården, något till socialtjänsten. Och så länge skattetrycket medgav högre skatter kunde det mesta lösas.

Någon gång under 1990-talet ändrades detta. Det fanns flera förklaringar. Internationalisering, individualisering, skattetryckets höjd, är bara några. Men det blev allt svårare att ana vad den rimliga politiken skulle innehålla.

I det läget steg Alliansen fram. Fredrik Reinfeldt hade gjort en rimlig analys av behovet av en borgerlig motsvarighet till socialdemokratin. Alliansen skapades och övertog synsättet att politik skulle administreras fram. Skiljelinjen var knappast ideologisk. Synen på att arbete ska löna sig är sannolikt företrädd även inom socialdemokratin. Frågan handlade mer om hur man bäst administrerade fram detta, än om skilda syner på landets utveckling.

Så länge Alliansen hade majoritet i riksdagen fungerade det lika bra som för socialdemokraterna. De socialdemokratiska regeringarna hade kunnat räkna hem sina majoriteter med ett marginaliserat kommunistiskt parti som även när det under galgen reformerats till ett vänstersocialistiskt dito, enbart hade ett val – att stötta Socialdemokraterna.

Majoritetsförhållandet gjorde de inre kompromisserna verkningsfulla. När de fyra partiledarna i Alliansen gjort upp, blev det också partiets politik. Det är på samma sätt inom Socialdemokraterna. När de olika representanterna för ”rörelsen” gjort upp i Verkställande utskottet, är det den kompromissen som gäller.

Men vad händer då det inte längre finns någon majoritet? Regeringen Göran Perssons inneffektivitet före 2006, kan i ljuset av en bristfällig majoritetkonstellation, bli mer förklarad. Det räckte inte längre med Verkställande utskottets kompromiss. När de var klar behövde man fortsätta kompromissa med andra. Persson löste detta genom att slänga till Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet några köttben inom respektive partis favoritområden. Som ersättning gavs stöd till de stora frågorna som bars av socialdemokratin.

Efter valet 2010 befann sig Alliansen i en liknande sits. Den egna majoriteten var borta. Hur mycket partiledarna än kompromissade, räckte det inte. Det krävdes en kompromiss till, med ytterligare ett parti.

För socialdemokratin hade VPK/Vänsterpartiet varit den självklara räddningsplankan. Men vem skulle rädda Alliansen? Miljöpartiet valde vägen vänsterut. Kvar fanns det otänkbara SD. Det var uppenbart att Alliansen saknade strategi för hur en sådan situation skulle hanteras. Perioden 2010 – 2014 betecknas ofta som en period där idéerna tog slut. Men lika gärna skulle man kunna peka på att majoriteten tog slut, och strategierna för hur det skulle hanteras saknades.

Synen på SD är i detta avgörande. Inget parti är intresserat av aktivt stöd från SD. Passivt stöd går bra, så länge man inte talar om det. Att Alliansregeringen valde att analysera hur SD skulle rösta innan man lade propositioner, och därefter valde att förändra eller dra tillbaka förslag, är självklart. Att Socialdemokraterna gör så idag är lika självklart. För att minska risken för SD-isering, läggs ett antal förslag där man är medveten om att man kommer att förlora. Men förlusten är alltid acceptabel.

Det finns idag ingen i nationell politik som förespråkar samma hantering av SD som den som socialdemokraterna använde sig av under VPKs mest agitativa kommunistiska period. SD är paria och ska som sådan behandlas. Kvar står sju partier som försöker finna olika sätt att hantera en regeringsfråga som ter sig allt mer omöjlig. Det finns inga naturliga majoriteter. Och till detta kommer bristen på insikt om kompromissandets gränser.

Miljöpartiet får idag betala för hur socialdemokraterna historiskt agerat. Regeringssamarbetet fungerar enbart om den kompromiss som de olika falangerna inom socialdemokratin också blir regeringens politik. Socialdemokratin är oförmögna att kompromissa med MP om kärnfrågorna inom politiken, helt enkelt därför att det skulle omintetgöra de interna kompromisser som redan gjorts inom socialdemokratin. Man kan inte först kompromissa i S, därefter kompromissa om kompromissen med MP, för att sedan återvända till Verkställande utskottet för att antingen få en accept för den kompromissade kompromissen, eller ytterligare en kompromiss. Handlingsförlamning blir normalläget.

Det borde också regeringen Reinfeldt II insett. Men den orealistiska förhoppningen om att SD skulle fortsätta vara ett marginaliserat populistparti kom på skam, och därmed kastades svensk politik in i det limbo den sedan dess befunnit sig i.

Socialdemokraterna vann den relativa majoriteten, och har agerat därefter i förhoppning om att de övriga partierna inte skulle finna relevanta strategier för den pågående situationen. Den analysen har visat sig riktig. Inget av Allianspartierna har haft förmåga att ompröva sin roll. Och skälet stavas Alliansen.

Alliansen var en form av nödvändighet i svensk politik 2006. Men lika nödvändig 2006, lika obsolet är den idag. 2006 hade vi fortfarande kvar 1900-talspolitiken. Idag är vi inne i 2010-talspolitiken. Förändringen har gått snabbt. Sannolikheten att framtiden bär med sig än större förändringar är knappast mindre.

Alliansen bildades som ett motblock till det röda blocket. Hade man inte fått majoritet hade Alliansen sannolikt upplösts. Under den första regeringsperioden fungerade samarbetet väl. Man ska dock hålla ett par saker i minne.

Ofta har det påpekats att Alliansen fungerade tack vare Moderaternas styrka och de övrigas svaghet. Det är en delförklaring. Men lika viktigt är acceptansen för hur kompromisser skulle se ut. En avgörande nyckel var sannolikt Folkparti-ledaren Lars Leijonborgs syn på makt och egen ideologi. I en intervju hävdade han att man för att komma överens skulle kunna kompromissa också om partiets hjärtefrågor. Även om det var outtalat, skapade det en situation som var jämförbar med förhållandet mellan S och VPK/V. Bättre lite liberalism i regeringsställning, än en tydlig ideologisk kompass i opposition. Den åsikten uttalades inte lika tydligt av de andra mindre partierna. Men den fanns där trots allt.

Efter valet 2010 fungerade inte detta längre, som jag beskrivit ovan. Verkligheten efter valet 2014 har än mer komplicerat situationen. Det finns inga reella majoritetsregeringsalternativ. Drömmen om en S-C-L-regering är en dröm om en minoritetsregering med marginellt större kraft än dagens. Inte ens en S-M-regering samlar idag en majoritet. Så länge SD ska hållas utanför förhandlingsbordet blir det en dans, där sju dansar var för sig på det ena dansgolvet medan eliterna tittar på, medan den sista står utanför och ropar åt de som köar för att komma in.

Vad ska då hända? Vad ska Moderaterna göra?

Svaret är i sig enkelt. De ska bestämma vilket parti de vill vara. Och det finns egentligen bara två vägar. Men på ingen av vägarna får de sällskap av Alliansen.

Antingen bestämmer sig ledningen för att det är makten som räknas. Ungefär som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet. Det viktiga är att leda en regering. Vem som stöttar statsministern är mindre intressant. Pragmatik och administration ersätter ideologi och renlärighet. Sökandet efter balanspunkten, där balans nås mellan att gå opinionens majoritet till mötes och övergivande av egna ståndpunkter, sökes ständigt. Så länge partiet sitter på de tunga maktposterna, egentligen handlar det bara om statsministern och finansministern, samt har den starkaste positionen i regeringen, spelar resten mindre roll.

Rent konkret innebär det att alla partier utanför det egna jämställs. Det spelar ingen roll vilka ideologier som finns bakom.

Kommer det att fungera? Kanske. Ett sådant system bygger på att det finns en eller flera starka ledare i partiet som är bärare av de långsamma förändringarnas politik. En landsfader eller en nationsmoder som likt en Merkel eller Blair vandrar oberörda över de vanliga politikernas käbbel.

Det andra alternativet är ideologin framför allt.  Moderaterna bestämmer sig för att bli en konservativ kraft i svensk politik. Om det är omöjligt att följa folkets allt mer heterogena opinionsyttringar, är det bättre att försöka få folket att följa partiet. Lite handlar det om ”back to basic”, konservativ 1900-tals politiskt hantverk. Frågorna man måste ställa är vad ett konservativt samhälle innebär inte bara 2018 utan 2026 och 2038.

Kommer det att fungera? Kanske. Kanske finns det en övertro på att politiker ska följa medborgarna, liksom det finns en underskattning av ideologiernas svaghet. Det är uppenbart att politiker, som Jeremy Corbyn, skapar ett intresse kring sig tack vare, och inte trots, den tydliga ideologiska hållningen. En hållning som ”etablissemanget” eller ”eliterna” menar vara en orimlighet.

Det är de alternativen som finns. Och de finns utan Alliansen som vi känner den. Det är möjligt att det i båda alternativen finns en axel mellan M och KD som kan stärkas, förutsatt att KD finns kvar som politisk kraft. Men avståndet till L och C kommer att öka. Det är också intressant och ställer framförallt C inför en ny problematik.

C är nämligen det enda parti som förmått kapitalisera på Alliansens oförmåga. Väl medvetna om det orimliga i att i allt förespråka en ny Allians-regering samtidigt som den egna politiken på område efter område distanserar sig från Allians-kollegornas, har C lyckats med konststycket att både vara mittenparti och extremliberalt, att både vara systemkramare och systemkritiker, att både vara för ansvar och släppa allt ansvar. Skälet till att detta lyckats stavas ”Alliansen”. Så länge C kan hävda att partiet är en given del av Alliansen, och Alliansen inte finns mer än som en luddig framtidsdröm, kan övrig politik skapas för att ge största möjliga utrymme åt de egna åsikterna, åsikter som skickligt torgförs för de grupper man anser sig kunna attrahera. Och så länge C säger att Alliansen är förstahandsvalet, blir den interna kannibalismen – främst riktad mot M – omöjlig att hantera för det parti som har som sin självbild att vara Alliansens ledare.

Även om Alliansen får en ”relativ majoritet” - för att tala med partiledarkandidaten Odenbergs mun - efter valet 2018, kommer denna Alliansregering att vara än mer handlingsförlamad än den tidigare. Att efter interna kompromisser söka stöd genom ständigt hoppande majoriteter skapar en situation som är ohållbar. Och att en Alliansregering, som först kompromissat internt, därefter ska söka stöd hos en oppositionell socialdemokrati som själv är en del av en kompromissorganisation, är svårarbetat (för att tala med små bokstäver).

Det finns inga regeringsalternativ i dagsläget. Med nuvarande partibesättning i riksdagen saknas relevanta underlag. Förutsatt att inget än mer omvälvande händer (man ska inte vara alltför säker på att partisystemet som det ser ut idag överlever ens valet 2018) bär Moderaterna nyckeln till det framtida politiska systemet.

Antingen utmanar man Socialdemokraterna på deras hemmaplan. Ett maktparti till vänster och ett till höger söker sina majoriteter där de kan finnas. I dagsläget är det enbart Socialdemokraterna som kan hävdas ha någon förutsättning att leda en regering efter 2018. Men opinionerna kan svänga snabbt, framförallt om regeringsalternativen blir tydligare än vad de är idag.

Eller så utmanar man på den ideologiska planhalvan. Det innebär sannolikt att det kommer att finnas ett block med progressiva partier, C, L, Mp, V och delar av S, och ett med konservativa, M, Kd, Sd och delar av S, i svensk politik. En sådan uppdelning kommer att ställa främst socialdemokratin inför en unik utmaning på något längre sikt. Kanske kan Moderaterna i ett sådant läge acceptera att förlora slaget om regeringsmakten 2018 för att istället vinna kriget om de konservativa rösterna i framtida val (samtidigt som man splittrar sin huvudmotståndare).

Ofta hörs från olika företrädare från de mindre partierna i Alliansen, att den spelat ut sin roll och att partierna behöver frigöra sig från den för att ha chansen att utvecklas och överleva. Frågan är om det inte borde vara Moderaterna som ropade högst i den frågan.

Men fatta då!!!

I efterdyningarna av helgens SIFO skrivs ett antal intressanta kommentarer. Men denna gång var en av de intressantaste en som var skriven en vecka före. Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle - tidningen för alla politiknördar, förtroendevalda och nuförtiden också brett samhällsintresserade - skrev den 13 maj en krönika om de tre stora partiernas framtid. En dystopisk bild av ett Sverige där snart SD går om såväl S som M som Sveriges största parti.

Risken är att han har rätt. För ser man de senaste årens och framförallt det senaste årets opinionsmätningar visar det sig rätt tydligt att sju partier står och stampar, eller backar, medan ett går fram. SD är det enda partiet som har framgång i opinionen. Och ingen fattar varför...

Så jag fortsätter att upprepa mitt mantra: Nån gång borde någon fatta att politik inte handlar om procentsatser i momsen, om det ska finnas ett amorteringskrav eller ens om vi ska tillsätta en ny NATO-utredning när ryssen knackar på Gotlandsdörren.

Nej - politik handlar om att visa på en bättre framtid för dig, för dina närmaste, för de som du bryr dig om eller om du känner dig enormt altruistisk - för hela världen.

Men inget parti verkar fatta det. Regeringen har slutat regera ens innan man började eftersom det visade sig att sossarna bara var intresserade av makten för maktens skull och miljöpartisterna lätt valde att sälja alla sina idéer bara de fick vara med vid maktens grytor.

Och Alliansens partier håller på med detaljfäktning i riksdagens utskott. Ändlösa "tillkännagivanden" ska visa på hur svag regeringen är och tvinga den att föra en mer alliansinriktad politik.

Men vad vill regeringen med Sverige?

Vad vill Alliansen?

Och vad vill mitt Folkparti?

Hur ser framtidens goda samhälle ut? Finns det någon ledare, något parti, någon rörelse som kan peka ut en väg framåt där vi känner att vi är med på en resa större än vi själva? Eller är alla landvinningar gjorda, all teknik uppfunnen, all välfärd på plats? Är morgondagens dröm bara att äta mer, resa mer, konsumera mer? Oavsett om det innebär att vi bara blir tjockare, sjukare, mer rädda för ett skenande klimat och totalt liknöjda eftersom konsumtion inte uppfyller våra önskningar annat än momentant?

Var finns det som kittlar, spänningen, utmaningen, viljan till ett nytt språng för människan och mänskligheten in i en ljusare framtid?

I brist på att någon kan, orkar eller vågar formulera en sådan positiv samhällsvision, är det enklare att gå den motsatta vägen. Att hitta den gemensamma fienden så att vi kan hålla ihop vår familj, vårt parti, vårt land. För när vi besegrat fienden, då kommer vi att komma till vårt lyckorike. Bara invandrarna är borta eller assimilerade, då blir Sverige helt igen...

Det krävs inget annat än ett under för att förändra opinionen, såväl i Sverige som Europa. Det krävs politiker som ger fler ett hopp om en bättre framtid. Men inte på någon annans bekostnad.

Bara dåliga alternativ.

Dagen har varit intressant. Sverigedemokraterna har valt att förändra riksdagens traditionella arbetssätt. En del säger att de inte följer praxis, men det finns ingen sådan praxis. Läget är unikt på många sätt. En unikt svag regering. En unikt sammansvetsad Allians. Ett unikt vågmästarläge. Ett parti som idkar politisk utpressning på ett unikt sätt.

Nu kastar många ur sig förslag på både det ena och det andra. Nu ska man samverka över blockgränserna. Nu ska Socialdemokraterna styra själva. Nu ska Alliansen styra själva. Nu blir det nyval. Nu ska SD verkligen marginaliseras.

Men frågan är om det finns något bra alternativ.

Men låt oss ta en liten historisk tillbakablick.

Före valet fanns ett regeringsalternativ: Alliansen. Med en klar och förhandlad politik och en funktionsduglig budget.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven lovade gång efter gång att berätta om vilka man skulle regera med. Men ju närmare valet man kom, desto otydligare blev Löfven. Till slut fanns det bara information om att socialdemokraterna gick till val som eget parti. Vad som hände efter valet fick ingen veta förrän - efter valet.

Men socialdemokraterna var tydliga i flera politiska frågor. Man dissade Alliansens politik totalt på område efter område. Den ekonomiska politiken. Skattepolitiken. Utbildningspolitiken. Äldrevården. Sjukvården. Arbetsmarknadspolitiken. Socialförsäkringarna. På alla centrala områden menade socialdemokraterna att Alliansens politik var usel. Vad alternativet var var oklart. Men i partiet fanns tydliga representanter för en kraftig vänstersväng i politiken.

I det så kallade rödgröna blocket (som ju inte var ett block i egentlig mening eftersom man inte hade någon gemensam politik) var såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet betydligt mer röda än tidigare. Vinstförbuden inom skola, vård och omsorg var bara toppen på ett isberg som var ifrågasättande av stora delar av näringslivet. Tillväxtskepsisen var tydlig.

Sedan röstade svenskarna. Och resultatet blev kaos. Det såg vi redan i september. Det fanns inget tydligt regeringsalternativ. Alliansen fick på moppe, trots att man lotsat Sverige igenom kris efter kris på ett sätt som hela världen applåderade. Ingen i vänsterblocket vann något. De enda som vann var SD.

Alliansen hade lovat att släppa fram det block som blev störst. Förutsättningen var att regeringsbildaren också skulle få igenom sin budget. Stefan Löfven ledde det största blocket, och lovade att han skulle få igenom budgeten. (När f.d. talmannen Per Westerberg lade in detta om att få igenom budget gick en del vänsterfolk i taket. Man kan fundera hur de tänker nu...)

Sedan förhandlade Löfven med Vänsterpartiet. Och den budget som lagts har tydliga vänsterdrag. Det ska bli stopp för vinster i välfärd och stopp för valfrihet. Det ska bli mer bidrag till dem som inte jobbar och högre skatter även för rätt vanliga inkomster. Flera tillväxtfrågor stoppas och näringspolitiken går från att vara stöttande till att vara styrande.

Denna budget rev ytterligare några av de broar som funnits mellan blocken. Inte nog med att socialdemokraterna i år slagit mot de centrala delarna i Alliansens politik. Nu övergav man också friskoleuppgörelsen, ett av de alltför få starka handslag som funnits i svensk politik. Men löften bröts enkelt när budgeten behövde vänsterstöd.

Ibland påstår Stefan Löfven att han velat ha blocköverskridande regeringar länge. Men ser man till såväl hans alternativa politik, som till det tilltal han (och än mer hans högra hand Magdalena Andersson) liksom hans tidigare organisation LO haft mot samtliga Allianspartier, ser inte den utsträckta handen speciellt inbjudande ut för någon. Man kan helt enkelt inte ena dagen såga någon jäms med fotknölarna, för att nästa dag säga "nu ska vi samarbeta". Förutsättningarna saknades. Och det borde Stefan Löfven vetat.

Vägen fram till regeringskrisen den 2 december 2014 var utstakad. Det var inte så svårt att inse att SD skulle spela den roll som vågmästare som tilldelats dem. Och huvudansvaret för detta vilar på Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Han misslyckades med det han lovade - att både bilda regering och att få majoritet för sin budget. Det var hans ansvar, och hans allena.

Så vad händer nu? Finns något bra alternativ?

Ska regeringen fortsätta och regera med Alliansens budget? Stefan Löfven skulle kanske kunna göra det, medveten om att Alliansen inte kommer att lägga en gemensam budget 2015. Han kunde övervintra och lägga en tilläggsbudget i april som bar en mer rödgrön prägel.

Problemet är att Allianspartierna också lagt ett antal motioner där det är uppenbart att regeringen kommer att få stryk. Så frågan är om en så svag regering, med en tydlig blockskapande politik, verkligen kan styra?

Eller så går man över blocken och får med sig något Alliansparti. Men hur skulle det fungera? Kan något Alliansparti överhuvudtaget sätta sig med en regering vars politik går på tvärs i de centrala politiska frågorna mot vad Alliansen drivit? Finns det partiet kvar vid nästa opinionsundersökning? Knappast.

Kanske ska Alliansen regera? Men Alliansen ligger sannolikt ännu längre från SDs invandringspolitik än vad S gör. Så länge S-MP-V har en gemensam budget, har denna också större stöd än Alliansens. Och med tanke på SDs agerande i år, kan exempelvis V och MP varje gång de kommande åren rösta med S när deras egna budgetar fallit.

Finns förutsättningar för en Alliansregering med stöd av S eller MP? Tyvärr verkar S självbild vara att andra partier gärna får stödja dem, men de kommer aldrig att stötta andra alternativ. Blocköverskridande lösningar är alltid lösningar där S har makten... Och MP, som bara för något år sedan var ett fritt parti mellan blocken, har under Fridolin/Romson utvecklats till ett mycket tydligt vänsterparti. Så sannolikheten är ringa.

Och i alla ovanstående fall ges Sverigedemokraterna en offerroll som de både vill och kan spela. Får de dessutom bli det "enda" oppositionspartiet riskeras än mer.

Då blir det väl nyval. Men vad löser det? Opinionsundersökningarna visar på ett status quo-läge. En något starkare Allians. En något svagare rödgrön-konstellation. SD som tungan på vågen.

Visst kan mycket hända snabbt i politiken. Men nyval SKA hållas inom tre månader från beslutet, d.v.s. tidigast i slutet av mars, och vem tror på enorma förändringar fram tills dess?

Ur ett rent spelteoretiskt perspektiv finns inga riktigt bra alternativ.

Och det blir värre.

För det Sverigedemokraterna nu gjort, är att de har fått upp invandringsfrågan som den centrala politiska frågan. Alla andra frågor riskeras att underordnas denna enda. Och alla diskussioner kring invandringens mål, medel och förutsättningar riskerar att inte kunna föras. Risken att bli förknippad med SD kan bli för stor.

Men invandringen är inte den viktigaste frågan. Snarare är det så att de andra frågorna, de som vi borde diskutera - tillväxten, näringslivet, utbildningen, vården och omsorgen, ekonomisk stabilitet, skatter, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik - allt det är viktigare, framförallt för att de lägger grunden för en fortsatt ambitiös migrations- och integrationspolitik.

Men frågan är om vare sig politiker, partier eller media nu klarar av att göra de avvägningarna. Eller fastnar de i det Sverigedemokratiska invandringsdiket?

Just nu finns inga riktigt bra alternativ inom svensk politik. Därför är det viktigt att tänka på två saker:

För det första: Detta är en del av det demokratiska systemet. Ändra inte grunderna för demokratin, för att resultatet en gång blir något annat än vad du förväntade, ville eller önskade.

För det andra: Demokrati är långsamhet. Ibland är det viktigaste man kan göra att tänka efter före. Demokratin kommer att överleva även denna regeringskris. Sverige likaså. De flesta svenskarna är inte politiska nördar som sitter och bloggar eller twittrar i makt eller vanmakt. Företag kommer att växa, utvecklas och avslutas. Människor kommer att älska och hata. Barn kommer att födas. Vi kommer att gå till jobbet, skolan, träningen även i morgon.

Politik är inte allt. Det finns tid att tänka.

Det hänger inte ihop...

Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.

Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.

Så trist.

Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.

Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:

Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...

Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...

Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...

Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...

På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.

Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.

Media: NA, SR Örebro

Alliansens räddning?!

Idag presenterade Jan Björklund en stor satsning på lärarlöner. Antalet förstelärare kommer att utökas och bli 17000 om några år. De mest utsatta områdena, och därmed många elever med särskilda utmaningar, kommer att få extra många förstelärare. Dessutom kommer Folkpartiet att driva på för att även förskollärare ska få förstelärartjänster.

Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.

Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.

Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?

Nej. Tvärsom. De sparar!

Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.

Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?

Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.

Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.

Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.

Förändringstakten är hög. Det är bra.

Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.

Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.

Till del kan jag hålla med.

Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.

Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.

Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.

Media: EX, Ekot, SVT och DN
 
Bloggar: Anna, Rasmus

Vändpunkten

I går lyssnade jag på Fredrik Reinfeldt. Statsminister tillika moderatledare.

Och jag blev imponerad.

Inledningen på Reinfeldts tal pekade mot en ökenvandring. Sifferexercis som mer liknade en föredragning av en SCB-tjänsteman skapade få glädjepunkter och färre applåder. Tänk om det åter var den trötte, administrativa statsministern som stod där. Hur skulle det kännas.

Men så vänder det.

Plötsligt kommer en glöd fram som inte märkts på år. Plötsligt skapas en känsla av en människa som vill något, som är tydlig i vad han vill och som pekar framåt.

Oavsett vad man tycker om innehållet i talet, om innehållet i den moderata politiken, var Reinfeldts tal ett lysande exempel på hur politisk retorik fungerar som bäst. Uppbyggnaden var suverän.

Först den lågmälda, administrativa inledningen med alla de fakta som de logos-bundna attraheras av.
I mitten en tydlig pathos-del där Reinfeldt pekar på sin och Alliansens tydlighet, deras regeringsduglighet och deras vilja att släppa fram ett vänsteralternativ för att stänga ute SD.
Och sedan ethos-avslutningen där statsministern lovade att kämpa än mer, än hårdare, än bättre för att vinna valet i september 2014.

Socialdemokraternas politik må vara lika ihålig som en schweizerost. Men deras bildsättande är helgjutet. Under flera år har de skapat en bild av en trött regering, en bild som till och med fått genomslag internt i allianspartierna. Medvetet, långsiktigt, skickligt har de manövrerat allmänhet, media och politiker att omfatta bilden av den trötta statsministern i den trötta regeringen.

Men i går kom sannolikt vändpunkten. Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2013 kan gå till historien som det tal som vände vinden, som lade grunden till ytterligare fyra år av alliansstyre. Det är intressant.

Varför denna hyllningstext till den moderata partiledaren från mig som liberal? Kämpar jag för en moderat valseger?

Knappast.

Det finns de som menar att de fyra Allianspartiernas framtid bygger på en ökad splittring. Framförallt företrädare för de tre små partierna hävdar att tiden nu är mogen för att man ska gå till val enskilt och obundet. Valresultatet får bestämma vem man sedan ska samarbeta med.

Jag delar inte den analysen. Jag menar att det är nödvändigt att Alliansen, fram till sin sista dag - oavsett när den kommer, bär bilden av att vara ett framgångsprojekt. För Folkpartiet är det lika nödvändigt att Alliansledaren kan skapa en positiv bild av Alliansprojektet som för Moderaterna. Vår uppgift att vinna fler väljare blir inte enklare om fler inte ser något av allianspartierna som något alternativ.

I det har Reinfeldts tal i går en avgörande betydelse. Men för oss liberaler återstår det viktigaste.

I morgon talar Jan Björklund från Almedalens scen. Då måste han fortsätta skapa bilden av det liberala Sverige, det liberala partiet och den liberala politiken. Vi måste jobba utifrån insikten om att det inte är andra partiers svaghet, utan vår egen styrka, som skapar vår framtid. Klarar inte vi av att visa på att det Sverige som bärs av liberala värderingar är det Sverige som skapar din bästa framtid, är ansvaret vårt, och bara vårt.

I Örebro arbetar vi med att skapa den nya, alternativa bilden av staden Örebro. Vi gör det utan att snegla vare sig åt höger eller vänster. Vi förhåller oss inte till andra partier och deras politik när vi formar vår. Vi söker inte kortsiktiga, mediala framgångar när vi skapar den långsiktiga, framtidsinriktade politiken för Örebro.

Vi bygger vårt liberala Örebro utifrån vår ideologi, dagens och morgondagens utmaningar och alla de möjligheter och förutsättningar som finns i vår vardag. I Örebro. I Sverige. I världen.

Den resan måste Folkpartiet också göra nationellt. Vi är på väg med det partiprogram vi nu tillsammans skapar. Och vi kan ta ytterligare ett steg när Jan Björklund i morgon tar över Almedalen.

Media: DN, SVD, EX, SR, SVT

Att kunna satsa eller inte

Idag var regeringens partiledare i Helsingborg. Jan Björklund och hans vänner presenterade ytterligare en satsning av flera som kommer i höstbudgeten. Idag handlade det om studier och jobb. Fler platser på vuxenutbildning. Fler nystartsjobb. Bättre villkor för lärlingsanordnare. På område efter område agerar nu regeringen kraftfullt. Det är bra.

Från oppositionen hörs mest trista suckar. "De borde gjort ännu mer." är väl det vanligaste. Men det finns så liten trovärdighet kring detta. Vänsterpartiet har ju sin egen sedelpress och behöver aldrig finansiera några förslag. Men även om socialdemokraternas nya ekonomitalesperson, Magdalena Andersson, verkar känna sig obekväm i rollen som "merropare" gör hon ändå som rörelsen alltid gjort. Mer av allt...

I Örebro hade vi idag en halvdag kring budgetförutsättningarna för 2013 och framåt. Det var en märklig förmiddag. Först en utmärkt genomgång av ekonomikontoret kring de ekonomiska fundamenta som rör kommunen. Återkommer till det.

Sedan blev det politiska högtidstal och vackra bildspel på nya bostadsområden när de socialdemokratiska kommunalråden tog över. Jag valde att gå. För mig är det självklart att vi ska få samma grund för våra olika politiskt färgade budgetar och det är väl bra om vi får dem vid ett tillfälle istället för vid flera. Men att få majoritetens partisilade budgetsiffror, eller personalkontorets föredragning som helt byggde på majoritetens budgetförslag, är inte bra ur någon synvinkel. Majoriteten borde jobba med sina siffror och sina överväganden på sitt håll och kontakta oss om de vill förhandla. Tjänstemännen ska serva såväl majoritet som opposition med fakta som inte har någon politisk över- eller underton.

Nåväl. Medan Alliansregeringen kan satsa, har SKDC-regimen i Örebro det svårare. Visserligen växer kakan de kommande åren rejält. Mellan 200 och 275 miljoner per år. Men de har redan intecknat hela den summan och mer därtill. Beräkningarna som visades pekade på besparingskrav i storleksordningen 50 mkr för nästa år. Och det är om budgeten 2012 håller. Och det gör den nog inte.

Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad har tvingat skolorna till inköpsstopp för att försöka lösa problemet med ett underskott i 20-miljonersklassen. I Rasmus Perssons fögderi visar till exempel Nämnden för funktionshindrade ett underskott på drygt 4 mkr. Frågan är när nödstoppen kommer här.

Som vanligt är det bara Björn Sundin som surfar på. Och på dagens dragning blev det övertydligt. Investeringssiffrorna slår i taket. Och nu börjar kommunen låna igen på allvar. Lånebehovet för koncernen (kommunen och bolagen) de kommande åren är svindlande 1,8 miljarder, 1.800.000.000:- kronor. Det är svårt att förstå. Men det är lika mycket som hela grundskolan kostar i kommunen. Kommunkoncernens låneskuld kommer att knäcka 8-miljardersvallen. Och kommunen kommer själv, trots att man sålt bolag till sig själv och gömt skulder i exempelvis Futurum Fastigheter, att behöva låna uppåt en halv miljard. Inte svårt att se hur Sundin gnuggar händerna. Inte svårt att se vem som egentligen styr.

Men kommunen är på väg mot ett mörker a la Mats Sjöström 1995. Och nu finns inget Örebro Energi att sälja. Frågan är kanske när Baastad och Sundin vänder blickarna mot ÖBO för att rädda det som räddas kan...

Men stopp, säger den som kan lite ekonomi, man måste skilja på investeringar och drift. 1,8 miljarder i investeringar kan inte användas för driften av skolan. Och nu är det billigt att låna. Och det har de alldeles rätt i.

Men den som kan lite mer ekonomi börjar sannolikt fundera över vilka räntekostnader 1,8 miljarder innebär. I år, då räntorna är låga, och i framtiden då räntorna sannolikt blir högre. 4 % idag kanske? Det blir drygt 70 miljoner som ska ut från driftpengar varje år. Och varje ny procent i räntehöjning motsvarar 18 miljoner kronor. Och sedan kommer avskrivningar, kanske nedskrivningar, underhåll och drift av allting. Allt måste tas mot resultatet. Allt påverkar skolan, äldreomsorgen och välfärden.

Till skillnad från Alliansregeringen som skött sina finanser, har SKDC inte brytt sig. Det finns allt fler i organisationen som klagar över att det inte finns någon i den politiska ledningen som tar ekonomin på allvar. Det finns helt enkelt ingen att tala med. Ekonomi är för dagens lokala S-ledning något ovidkommande, något som stör skapandet av den mediala bilden av dem som alla goda gåvors givare. Politik är väl att vilja, då ska inte ekonomin få sätta käppar i hjulet...

Alliansregeringen kan möta krisen utifrån en styrkeposition, där det finns en klar politisk ekonomisk ledning, tydliga direktiv, sparade pengar och en långsiktigt hållbar ekonomi. Alliansregeringen är helt enkelt bäst i klassen.

I Örebro är det inte bara elitidrotten som numera harvar i gärdesgårdsserien. Här finns ingen politisk ekonomisk ledning, inga tydliga direktiv. Det är snart slut på pengarna vi som var mer varsamma sparade ihop. Och man kan knappast stava till långsiktigt hållbar. Då blir det heller inga satsningar. Eller det kanske det blir, för lånade pengar...

Det är verkligen dags för en liberal kommunledning. Dagens tre partier i den röda soppan har gjort sitt i Örebropolitiken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR, SVT,

Liberalism, Allians och Löfven

Nästan två månader utan blogg. Det är inte bra. I vart fall inte för bloggen. Eller i vart fall inte för läsarsiffrorna. En normaldag pendlar mina läsarsiffror från runt 150 till uppåt 400 när det är något mer spännande. Men det har tagit tid att få upp siffrorna. Och varje avbrott gör att man om inte startar på noll i alla fall startar på ruta två.

Så det är väl lika bra att börja.

Tidig måndagmorgon. 06.56 på väg till Stockholm och Folkpartiets partistyrelse. Idag kommer sannolikt det mesta att kretsa kring budgeten och utfallet av de förhandlingar som ägt rum. Det är intressant. Regeringen befinner sig i ett ganska trevligt läge. Sverige går bättre än väntat. Regeringen kan välja att satsa utifrån hur man vill hantera den internationella konjunkturens påverkan på svensk arbetsmarknad. Det finns utrymme.

Den senaste tiden har det varit diskussioner om Alliansens samarbete. Finns det, som Fredrik Reinfeldt vill mena, ett gemensamt alliansprojekt som sträcker sig utanför behovet av att någon annan än socialdemokraterna ska styra Sverige? Eller är just det uppdraget fortfarande giltigt?

Alliansen var en nödvändighet när den tog makten 2006. De nya moderaterna gjorde detta projekt, som egentligen Lars Leijonborg (fp) flaggat för redan efter valet 2002, möjligt. Men deras förändring från ett ideologiskt styrt högerparti, till ett pragmatiskt maktparti, skapade det nödvändiga förändringsmomentumet.

I Alliansen finns dock rätt skilda åsikter. De mest egoliberala inom Folkpartiet går inte speciellt bra ihop med de mest värdekonservativa inom KD. Och Centerpartiets landsbygdsfalang polar inte alltid med de liberala, vare sig i det egna partiet eller i FP. Moderaterna själv har en spännvidd mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism.

Det är självklart att det i ett sådant perspektiv inte finns något gemensamt Alliansprojekt som sträcker sig utanför det behov Sverige hade att regeras av någon annan än (S), och de behov av grundläggande förändringar i skola, skattesystem, valfrihetssystem med mera som alliansen nu genomfört. Visst finns det fortfarande rätt mycket att skruva i, i både stort och smått. Men det Alliansen gjort de senaste sex åren är att ha förändrat svensk politik i grunden.

Så är det nog? Finns det behov av en gemensam projektidé fram till valet 2014, ett Alliansen 2.0 som Annie Lööf sagt? Eller är framtiden åter en period av tydligare partiprofilering på Alliansens bekostnad? Eller finns det en tredje väg?

Jag är frisinnad, liberal med djupa rötter i den värderingstradition som kommer från min kristna tro och det arv denna tro bär med sig. Min hemvist har hittills varit Folkpartiet. Det finns fortfarande en plats för frisinnet i detta parti, även om jag oroas över den brist på funderingar kring vilka värden, vilka normer och vilka etiska och moraliska fundamenta vår tids liberalism ska vila på. (Mer om detta i kommande bloggar)

Jag är övertygad om att det finns ett behov och ett utrymme för en starkare liberalism i Sverige. En liberalism som ser till den enskilda individen, före alla kollektiv, men också en liberalism som inser att ingen människa är en ensam båt på en öde ocean. En liberalism som vågar stå för en solidaritet som går utanför både synen på att solidaritet alltid är en kollektiv rörelse (styrd från de i toppen som vet bäst…) och från de som tror att solidaritet är att ”jag alltid har rätt att göra det jag vill och jag och mina kompisar tycker är rätt”. En liberalism som vågar stå upp för ett människovärde, unikt och odelbart, som är lika för alla oavsett varifrån man kommer eller vem man är.

Men också en liberalism som vågar prata ekonomisk liberalism i ena andetaget och socialt ansvarstagande i det andra. En liberalism som vågar värna den natur och den miljö som vi ärvt av våra föräldrar och ska lämna till våra barn, och samtidigt jobba för den tillväxt som är en del av att vara mänsklig. En liberalism som vågar stå upp för människans unika värde och behovet av trygghet och omsorg ända fram till den sista livsdagen, och samtidigt vara den tydligaste förespråkaren för den frihet och den valfrihet vi söker hela livet.

Det är inte säkert, eller ens troligt, att en sådan politik när den brutits ner i konkreta detaljer, omfattas av alla de andra Allianspartierna. För att ta två exempel: Jag menar att vi måste se över skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att vara en bra entreprenör. Höga skatter på höga inkomster är sannolikt inte det bästa för ett land som vill växa in i framtiden. Och det är självklart att ett värdeförankrat liberalt parti ska värna de omistliga värden som fortfarande finns i svensk natur. Höga skatter på miljöstörande konstgödsel och ackumulerande gifter, typ.

Båda dessa frågor, och en massa andra, har ingen gemensam Alliansplattform.

Så ska då Alliansen upplösas? Mitt svar på den frågan är ett självklart NEJ. Det finns både ett kort- och ett långsiktigt projekt med Alliansen.

Det kortsiktiga är att fortsätta att hålla socialdemokraterna borta från makten och att fortsätta att skruva på de befintliga parametrarna för att göra systemet bättre. Vi lever fortfarande i ett samhälle som är byggt på och av socialdemokratiska politiker. Det finns fortfarande alldeles för många korporativistiska drag i Sverige, med socialdemokraterna som spindeln i nätet, för att en liberal ens ska våga vilja diskutera andra lösningar kring makten. Först när dessa är borta, där det osunda bandet till LO är det viktigaste, och socialdemokraterna blivit ett vanligt parti med samma begränsningar som andra demokratiska partier, har denna Alliansuppgift lösts ut.

Det långsiktiga handlar om makt. Alliansen har visat att man kan klara av att regera. Nu gäller det att visa att man klarar av att göra Alliansen både starkare och mer flexibel. Alliansen måste tillåta de enskilda partierna att ta ut svängarna betydligt mer än idag. Man måste tillåta interna strider kring enskilda sakfrågor. Det krävs att man vågar bryta både värderingar och ideologiska ståndpunkter för att man sakpolitiskt ska gå framåt. Och demokratin förutsätter att detta sker i offentlighet.

Men denna flexibilitet måste också innebära att partierna ger varandra ett långsiktigt löfte om ett fortsatt Allianssamarbete. Allians för Sverige avslutas inte 2014, eller ens 2018. Men när valet 2018 är vunnet, bör de partier som ingår i Allians för Sverige sätta sig ner för att på ett vänligt sätt diskutera Alliansens fortsättning, eller planera för tack- och avskedsföreställningen.

Politik är makt. Och demokrati förutsätter att makten utövas av den som har flertalet av de röstande bakom sig. Den som tror att det skulle vara enklare med ETT Alliansparti med EN åsikt, kan hitta facit i exempelvis Stefan Löfvens agerande i gårdagens Agenda. Ett stort parti innebär alltid flera åsikter, oförenliga med varandra. Ett sådant parti måste antingen ledas av en ordförande som tar makten i egna händer och styr dit han vill, eller av en ledare som blir så otydlig att alla, och därmed ingen, känner igen sig.

(Det blev en rätt lång blogg. Men så är det ju den första sen Almedalsveckan också…)

Media: DN1, DN2, SVD1, EX, AB1, AB2, SR, SVT

Schlingmann - En annan allians formas

Per Schlingmann lämnar regeringskansliet och återgår till Moderaternas partikansli. Där ska han, tillsammans med Kent Persson, forma de nya moderaterna för nya valframgångar. Det behövs sannolikt. Fortfarande surfar Stefan Löfven på vågen som startade när han valdes. Fortfarande behöver han inte prata politik eller föreslå något konkret. Fortfarande räcker det med att inte vara Håkan Juholt. Men det är lång tid kvar till valet. Och Stefan Löfven måste hålla ihop ett parti som spretar rejält internt. Det är från socialdemokraterna SD fått många av sina väljare. Och det är till Vänsterpartiet som de missnöjda sossarna gick under Juholt.

Socialdemokraterna spretar alltså rejält som parti. Själva partiet påminner om en allians av olika politiska krafter. Det är nog ett av skälen att sossarna aldrig kommer att kunna bli ett bra koalitionsparti. Man kan inte först kompromissa för att komma överens internt, för att sedan kompromissa kompromissen för att komma överens i en koalition.

Men nu händer också saker inom Alliansen. Just nu har vi två problem. De tre små är för små. Och moderaterna minskar utan att det spiller över på oss andra.

Det första problemet har diskuterats under en tid. Och det har funnits en tydlig inriktning på hur man ska söka lösningar. Det finns ett friutrymme för alla partier i Alliansen. Vi tre mindre partier måste få prioritera vår egen profilering i olika sakfrågor, även när vi inte är överens inom Alliansen.

För oss i Folkpartiet innebär det att vi måste skapa en tydligare liberal profil. Vi måste klara av att bli mer liberala i ekonomiska frågor, i närinvslivsfrågor, i arbetsrätt, i integritetsfrågor, i trygghetsfrågor och i valfrihetsfrågor. Vi måste bli tydligare i vår socialliberala profil, med värnandet av en generell välfärd (inte alltid utförd av det offentliga), av skyddet av omistliga värden (etik, demokrati, jämställdhet, natur, kultur) som bär det liberala uppdraget. Vi är på väg. Men det måste ske mer. Vårt partiprogramarbete är oerhört viktigt.

Det som nu sker är också att moderaterna, genom övergången av Schlingmann, visar att huvudintresset nu inte ligger på Alliansen, utan på de nya Moderaterna. Alliansen håller på att bli en lösligare variant av sig själv. Fokus flyttas. Schlingmanns uppdrag innebär att den tyngsta mediala kraften lägger sitt arbete på det moderaterna ska göra och hur moderaterna ska uppfattas, inte vad regeringen ska göra eller hur regeringen ska uppfattas.

Det är i huvudsak bra. Alliansen har skapat något nytt i svensk politik. Men i sin iver att bli den starka regeringskraften har behovet av samordning och likhet blivit norm. Det är en av grunderna för de mindre partiernas kräftgång. Men det är också en av grunderna för den brist på framtidsstrategier som regeringen kan anklagas för. Om man inte vågar bryta olika åsikter, internt och offentligt, så kommer inte det framtidsinriktade arbetet att lyfta. Även vi svenskar måste våga inse att konflikt är en del av utveckling.

Per Schlingmann kommer förhoppningsvis att lyfta de nya Moderaterna tillsammans med Kent Persson. Förhoppningen är att de tar sina nya väljare från de gamla socialdemokraterna. För oss liberaler återstår då ett spännande men mödosamt arbete att förtydliga svensk liberalism. Ibland i samförstånd med våra alliansvänner. Ibland som en egen tydlig liberal kraft för förändring, förbättring och framtid.

Media: SVD, SR, SvD, DN, AB, Expr, DN2, TV4,

Blogg: Kent

Min vän miljöpartisten

I fyra år ledde jag en koalitionsregering i Örebro. Ett av de deltagande partierna var miljöpartiet. De andra fyra var allianspartier. I fyra år samtalade vi oss igenom politik av många olika slag. Vi sökte och löste frågor där vi ofta var rätt oöverens. Vi gav alla med oss även i svåra frågor och fick tillbaka annat som vi upplevde som än viktigare för oss.

I alla dessa diskussioner var det nästan aldrig miljöpartiet som var det stora problemet. Miljöpartiet i Örebro hade haft en historia av att vara ett stödparti till socialdemokraterna. Med i majoriteten men ändå inte. Nu när de satte sig med oss andra runt beslutsborden hade de gjort ett val: De var en del av en majoritet, lika viktig som alla andra. Det var aldrig en mot fyra, eller fyra mot en. Det var alltid fem tillsammans.

Miljöpartiet i Örebro gjorde ett val. Man blev en del av en regering. Inte en del av ett regeringsunderlag, utan en del av en helhet.

Med detta i tankarna läser jag de senaste dagarnas utspel om och kring miljöpartiets nationella politik och politiker. Partiet gör sig åter fritt från vänsterkartellen. Men samtidigt sätter man upp murar mot främst moderaterna. Och de flesta utspel från de nya språkrören har en tydlig vänsterprägel, riktat mot alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet.

Svensk politik är idag rätt otydlig. Det finns en allians som styr landet, med ett stort och framgångsrikt parti och tre mindre partier som söker sina egna profiler. Mot denna allians står numera fyra partier som inte längre samarbetar, annat än när det gäller att fälla regeringen i vissa frågor.

Men när man synar sakpolitiken blir det än otydligare. Det finns två partier som sticker ut mer än de andra, det är ytterkanterna SD och V. SD arbetar tydligt på att skapa sin grund som en allt tydligare kulturkonservativ höger, med främlingsfientligheten som grund. V jobbar på ett eget ekonomiskt koncept med mindre koll på utgifter och större möjligheter för statligt ägande.

Men hos de andra sex partierna är skillnaderna rätt små. I vissa lägen är sannolikt skillnaderna inom främst de två stora partierna ofta större än mellan majoritets och oppositionspartier. Det finns fortfarande gammelkonservativ höger inom moderaterna, i konflikt med de nya moderaternas oideologiska pragmatism. Och inom socialdemokratin är spännvidden sannolikt än större, från vänsterytterkantens socialister till resterna av "kanslihushögern".

Det är i detta politiska landskap som alla partier, inklusiva miljöpartiet, måste navigera. Det handlar både om att skapa en egen tydlig politisk profil, samtidigt som man bygger de relationer som gör det möjligt för partiet att vara en del av den politiska makten.

Vi i Folkpartiet har vårt jobb att göra. Vi har länge visat att vi vill och kan vara en del i en regering där kompromissandet fungerar. Vi har visat att vi kan ta ansvar, kan fatta beslut, kan leda ett land. Men vi har mycket kvar att göra kring vilka vi är, vad vi vill och varför man ska rösta på oss. Det liberala budskapet för Sverige är inte glasklart. Försvaret av de liberala idéerna begränsas alldeles för ofta av oss själva. Det är tyvärr bara inom det privatmoraliska området som vi har haft en långsiktigt tydlig liberal politik. När det gäller skolan är vi på gång. Men framförallt vad gäller ekonomiska frågor är vi fortfarande goda socialdemokrater. Vi måste bli betydligt liberalare i vissa frågor, för att kunna värna välfärd och socialt ansvarstagane i andra.

För miljöpartiet är det precis tvärsom. Man har en rätt tydlig politisk profil. Men man har närmat sig mitten. Arbetet för att bli en tydlig maktspelare har börjat. Men mycket återstår att göra. Det finns ingen idag som har en aning om hur eller om miljöpartiet skulle fungera i en regering. Skulle man börja jobba med ultimativa krav? Skulle regeringsperioden kännetecknas av att man var en del i ett regeringsunderlag men inte en del i en regering? Alldeles för mycket av såväl språkrörens som andra ledande miljöpartisters uttalanden pekar tyvärr i den riktningen. Det är synd.

Ingen vet hur valet 2014 slutar. Ingen vet vilka partier som kommer in, eller hur den politiska situationen ser ut. Hur många vågmästarpartier finns det? Hur har det gått för ytterkantspartierna till höger och vänster? Vilka allianser behöver skapas för att leda Sverige in i framtiden?

Jag har, med grund i mina lokala erfarenheter, i mitt parti drivit att vi måste ha öppna kanaler till miljöpartiet nationellt. De diskussioner som Lars Leijonborg startade efter valet 2002 borde ha haft en kontinuerlig fortsättning. Skälen är många. Vi som är gröna liberaler har ett uppdrag att visa att miljöpolitik inte är detsamma som vänster. Men alla liberaler har ett uppdrag att finna goda grunder för en fortsatt stark och demokratisk ledning av Sverige.

I den lokala politiken handlar allianser ofta om personsamband. Min vän miljöpartisten, eller min vän vänsterpartisten, är ofta lika viktiga som ideologiska samband eller skillnader.

Men även nationellt, då de ideologiska skillnaderna ibland tydliggörs, är det viktigt med goda personsamband för att kunna hitta lösningar på ibland svåra problem. Det borde miljöpartiet tänka på redan idag, istället för att alldeles för ofta stänga dörrarna till höger. Men det måste också allianspartierna tänka på, istället för att alldeles för ofta tro att maskrosor bara är ogräs. Det säger i alla fall min vän miljöpartisten.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, NA, Sydsvenskan

Vi är för allt bra!

I går kunde vi läsa om restaurangbranschens beräkningar kring vad den sänkta restaurangmomsen inneburit. Det handlar dels om att tusentals jobb skapats och/eller värnats. Dels handlar det om att det faktiskt inneburit sänkta priser, även om sänkningarna ännu inte är särskilt stora.

När regeringen beslutade om att sänka restaurangmomsen var skälet huvudsakligen att stärka en av de sektorer som skapar instegsjobb. Många unga jobbar inom restaurangbranschen. Många med invandrarbakgrund likaså. Trösklarna skulle sänkas.

Kritiken var rätt hård. Oppositionen talade om stöd till McDonalds, om räkmackor och om åtgärder som inte gav effekt. När Magdalena Andersson tillträtt som ekonomiskpolitisk talesperson för socialdemokraterna fortsatte hon, fast med andra ord, kritiken. Idag, när socialdemokraterna presenterar sin alternativ-vårbudget, är sannolikt ett avskaffande av den sänkta restaurangmomsen med som en del.

Men frågan är vad som händer i framtiden.

Socialdemokraternas politik har de senaste åren varit en spegel av Alliansregeringens politik. Först ett kraftigt avståndstagande, en enorm politisk retorik mot den högervridning som nu sker. Sedan en långsam anpassning under betydligt mindre buller och bång. Slutligen ett accepterande av den politik som bara något år sedan varit höjden av högervridning.

Det gäller jobbskatteavdragen. Men det gäller också frågor inom så skilda områden som skola, socialförsäkringar och äldreomsorg. Sannolikt kommer Jan Björklunds skolpolitik nu att bli än mer accepterad av socialdemokraterna. När ansökningarna till lärarutbildningarna ökar ges Björklund rätt, så vad gör kritikerna?

Under Stefan Löfven har detta blivit övertydligt. Stefan Löfvens socialdemokrater har en enda politisk agenda: "Vi är för allt bra! Och mot allt dåligt!"

Följdfrågorna måste då bli: Vad är bra? och Vad är dåligt?

Och hittills har socialdemokraternas svar varit ungefär så här: Vi vet ju inte förrän vi vet. Vi vågar knappt lägga egna förslag eftersom vi inte vet om de fungerar bra eller dåligt. Och eftersom förslagen inte genomförs, kan vi ju inte vara säkra på om vi är för allt bra och mot allt dåligt. Därför blir det mest fina ord och innehållslösa tal.

Just nu är socialdemokraterna emot såväl restaurangmoms som lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men dagen före deras alternativa vårbudget presenteras kommer nya siffror som visar något annat än vad de tidigare byggt sin argumentation kring. Frågan är nu om de kommer att ändra politik. Först genom att sluta prata om restaurangmomsen. Sedan att anpassa sig till den. Till slut anamma den. Kommer avskaffandet att vara kvar i Löfvens och Anderssons höstbudget? Eller försvinner den först nästa år?

För Folkpartiet och Alliansen innebär detta ett bekymmer och en möjlighet. Att slåss mot en geleklump är rätt jobbigt. Hur man än slår så tas slaget upp utan att klumpen påverkas. Stefan Löfven låter hittills som om han är för att bra som Alliansen står för, men mot allt dåligt. Och han har hittills haft möjligheten att avvakta och se vad som fungerar bra och mindre bra.

Men Löfven är lika bunden som företrädaren Juholt i det parti som inte vet vart det ska, som inte har någon egen politik, som vill vara vänster men som inser att det borde vara höger. Så fort han lägger skarpa förslag kommer hans parti att reagera. Antingen höger eller vänsterkanten. Så fort de skarpa förslagen kommer stelnar geleklumpen och blir möjlig att bemöta.

Så Folkpartiet och Alliansen måste fortsätta att lägga tydliga förslag som bygger en bild av det positiva Sverige, Sverige för arbete och välstånd, Sverige för framtid och förnyelse. Huvudansvaret ligger på Fredrik Reinfeldt som måste bli mer visionär. Men för Jan Björklund och oss liberaler ligger vägen mot framgång både i opinion, val och politik öppen. För till syvende och sidst kommer denna bild att visa sig starkare än det parti som likt en ogreppbar geleklump är för allt bra och mot allt dåligt utan att veta vad vare sig det ena eller det andra är.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3, SR1, SVT1, TV4-1, TV4-2

Från ett litet parti

Folkpartiet är ett rätt litet parti. De socialliberala åsikterna delas idag av ungefär 7% av svenskarna. I Örebro är vi ett par procent fler. Som mest i modern tid har vi lockat ungefär 15 %.

Under alliansens tid har Folkpartiet backat med ungefär 4 %, från 11 till 7 %. Alliansen har uppenbarligen inte varit bra för Folkpartiet. Så nu ska vi gå ur!

Eller?

Jag blir så trött när jag läser centerpartisternas framgångslösning. När inte den egna politiken räcker till, så ska man skylla på någon annan. Nu är det moderaternas fel. Det är deras fel att de är för duktiga och därför ska man sluta. Det finns bara en sak att säga om det: Återvändsgata.

Vem tror att centerpartiet blir större bara för att man inte hänkar med modsen? Är det inte så att de politiska idéerna borde leda människorna till partiet? Är det inte där problemet ligger för centerpartisterna och deras parti. Förr var de ett bondeparti. Ordentligt konservativt. Sen blev de ett landsbygdsparti. Då fanns det tydliga röda strömmar inom partiet. Då samarbetade man gärna med sossarna. En del av denna också rätt konservativa centersocialism har levat kvar länge. I Örebro län har Centern varit en trogen del av den oändliga socialdemokratiska maktapparaten fram till förra valet. Och här har det gått bättre för partiet? Knappast.

Maud Olofsson insåg att de gamla centeridéerna var dödfödda. Hon har försökt skapa ett liberalt parti av centern. I vissa lägen ordentligt nyliberalt. I andra lägen rätt socialliberalt. Det har sannolikt varit nödvändigt. Men det är inte säkert att det leder till framgång.

27 % av svenskarna säger sig vara liberaler. Det är bara en grupp som är större, de oideologiska som har 7 % fler sympatisörer. Liberalerna finns inom flera partier. Det är knappast så att bara Folkpartiet har liberaler inom sig. Och liberalismen har vunnit så många segrar att rätt många av de oideologiska om de tänkte efter nog hade rätt mycket liberalism i sig. Den marknadsanpassade, styrda ekonomin, med ökande individualism och valfrihet, är idag normen (även om sossarna i t. ex. Örebro läns landsting fortfarande tror att politikerna, läs Marie-Louise Forssberg-Fransson, vet bättre om vad alla vill än örebroarna själva...).

Liberalismens segrar har inneburit att de flesta partier också ofta driver en någorlunda liberal politik inom många områden. För maktpartierna m och s är det nödvändigt att i stora delar ändå ha en politik som passar merparten av de 27 % liberaler. För Folkpartiet är liberalismen inget man kan välja bort. Miljöpartiet vill gärna framstå som lagom liberalt. Det är nästan så att även KD ibland verkar lite liberalt. Det är i denna mittfåra centerpartiet nu ska placera sig.

Är det sannolikt att det leder till omedelbar framgång? Knappast. Varför skulle just centern vara bättre än originalet Folkpartiet att sno åt sig av de 27 % liberaler? Inget talar för det. Men om man lägger ett par procent liberaler till de lika många landsbygdsväljarna, så klarar man i alla fall riksdagsspärren.

Det är dessa hårda fakta centerpartisterna borde fundera över. Då skulle nog tankarna om att lämna alliansen bli mindre framträdande.

Jag bloggade sju bloggar i februari om Folkpartiets framtid. Jag tror nämligen att liberalismen har en framtid, oavsett hur det ser ut med Alliansen efter valet 2014. Jag tror också att vi behöver ett flerpartisystem, där någon kan utmana maktpartierna m och s på fler områden.

Men jag var då, och är det fortfarande, mycket tydlig på att detta stärkande av Folkpartiet måste ske inom Allianssamarbetet. Det finns inga bärande skäl, vare sig partiegoistiska eller alliansegoistiska, att ens diskutera att lämna Alliansen. Om de små partierna skulle säkra sin överlevnad skulle de snarare driva frågan om gemensamma listor, att skapa en valkartell redan före valet 2014, där Allians för Sverige blev överskriften, medan partierna själva kan nominera under denna överbyggnad. Men den frågan verkar tyvärr död.

Det kontraproduktiva agerande som bland annat Örebros centerpartistiske länsordförande Lars Johansson hänger sig åt är enbart ett tragiskt exempel på ett parti som saknar både politisk inriktning och självförtroende. Det var inte bättre förr, när sossarna kunde styra orubbat i årtionde efter årtionde. Det kan bli bättre i morgon, om såväl Folkpartiet som Centerpartiet blir bättre på att driva en politik som attraherar fler. Eller så kanske man ska acceptera att man driver en politik som bara attraherar de 7 % som verkligen tänker socialliberalt, eller de 4 % som är landsbygdsliberaler...

Så istället för att skylla på de stora, stöddiga moderaterna måste vi göra ett bra hemarbete. För ingen av oss tjänar på att moderaterna blir svagare. Det räcker med att se hur det gick i Örebro. Det är inte på grund av vare sig Folkpartiets, Centerpartiets eller Kristdemokraternas svaghet som Koalition Örebro inte behöll makten. Det är på grund av att moderaterna här är svagare än i landet som vi inte klarade den uppgiften. Och resultatet? En röd kökkenmödding.

Är det den centerpartistiska framtidsdrömmen?

Media: SVD, DN

Det politiska landskapet, avsnitt 4

Efter några dagars förkylning orkar jag med att publicera den fjärde delen av mina tankar kring dagens och morgondagens politik. Denna gång om förhållningen gentemot de nya moderaterna:


De senaste åren har Folkpartiet befunnit sig i regeringsställning. Allianssamarbetet som startade året före valet 2006 var en nödvändig förändring av det svenska politiska landskapet. Lars Leijonborg, Folkpartiets tidigare partiledare, hade varit inne på detta tidigare. Dels sade han att det sannolikt fanns för många partier i svensk riksdag. Dels menade han att man i ett nära samarbete även skulle kunna förhandla om partiernas hjärtefrågor.

Jag har varit tveksam till Leijonborgs ställningstaganden. Men jag tror numera att han bara var före sin tid. Det svenska partiväsendet kommer att förändras mycket de kommande åren. Sannolikheten att ett tidigare så stort och samhällsbärande parti som socialdemokraterna raderas från den politiska kartan är inte längre försumbar. Och de mindre allianspartierna riskerar att gå samma väg.

Hur ska då Folkpartiet förhålla sig till storebror (m)? Det är uppenbart att de nya moderaterna har en agenda för att bli det enda allianspartiet. Partiet jobbar oblygt både på att göra allianskollegorna till enfrågepartier, och lika oblygt att därefter ta över deras sakfrågeområden. Det sker på riksplanet. Och det kommer att ske på det lokala planet. Min kommunkollega Kent Persson (m) skriver detta i princip rakt ut på DN-debatt den 25 oktober 2010.

För Folkpartiet, och de andra små allianspartierna, finns i huvudsak tre vägar.

För det första: Acceptera att storebror bestämmer, söka en väg till ett alliansparti under moderat ledning.

För det andra: Bli ett enfrågeparti inom en bibehållen Allians, och hoppas på att såväl väljare som andra partier respekterar detta.

För det tredje: Söka att stärka den egna profilen, skapa en ideologisk motvikt till den ickeideologiska samarbetspartnern, och inom Allianssamarbetet formulera tydliga alternativa, långsiktiga strategier.

Det fjärde alternativet, att lämna Alliansen, är för överskådlig tid ett ickealternativ. De enda som skulle tjäna på detta är oppositionen.

Under lång tid har jag varit övertygad om att det andra alternativet är ohanterbart. Folkpartiet är månne förknippat med skola och utbildning. Men liberalismen begränsas knappast till en fråga. Detta blir alltså inte ett alternativ.

Under lika lång tid har jag funderat över om inte det första alternativet är det rätta. Partier finns inte för att de alltid ska finnas. Om ett parti hittar en väg som är acceptabel för hur ett samhälle ska styras och med klara liberala drag, kan liberalismen lika gärna vara en kraft inom, som utanför ett sådant parti.

Men allt mer har jag kommit att känna att även denna väg är en återvändsgränd. Det finns två skäl för detta. Det första är åter Per Schlingmans märkliga DN-debattartikel. Låt mig citera två stycken ur den:

”Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land.”

”Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik.”

Det andra stycket pekar egentligen bara på vad jag tidigare skrivit. Det finns för moderaterna bara en väg att gå. De är centrum i svensk politik. Vi andra har att förhålla oss till dem, cirkulera som mer eller mindre beroende elektroner runt den kärna som bestämmer. Det är rätt stöddigt, milt skrivet.

Men slutet av det andra stycket, och hela det första, pekar på det som gör det omöjligt för en liberal att ingå i ett Alliansparti med moderaterna. Allmänintresset, detta enda och allena saliggörande ord som ersätter den ideologiska basen som tidigare varit grunden för de flesta svenska partierna (socialdemokraterna övergav ju sin ideologi på samma sätt under sin makttid).

Det finns två problem med en politik baserad på allmänintresset och som skapar konflikter med liberalismen: Behovet av att värna minoritetsintressen och bristen på långsiktighet.

För det första, behovet att värna minoritetsintressen: Liberalismen är en rörelse för allmänintresset. Partiets grund är att alla människor, oavsett ursprung, bakgrund och livssituation, ska ha samma förutsättningar att förverkliga sina liv. Allmänintresse så det skriker om det.

Men tänk om detta att förverkliga sina liv innebär att man blir en del av en minoritet. Ofta är det enkelt. Många minoriteter påverkar inte majoritetens möjligheter eller sätt att leva. Men andra gör det. Vad var allmänintresset på 1850-talet när frikyrkorna bildades? Vad var allmänintresset på 1920-talet när kvinnorna fick rösträtt? Vad var allmänintresset på 1940-talet när Sverige vänslades med Tyskland. Vad var allmänintresset på 1970-talet när nationalälvarna räddades? Vad är allmänintresset idag, religionsfrihet, frihet från religion eller religion på statens villkor?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Naturligtvis kan man invända att allmänintresset alltid innebär en rätt för olikheter att få finnas, att heterogeniteten är en del av allmänintresset. Men i verkliga livet är det annorlunda. Det finns politiska beslut som kan återtas och göras om. Men det finns politiska beslut som är irreversibla, eller i vart fall har en mycket lång halveringstid. Och alla politiska beslut påverkar enskilda individer.

Detta för oss osökt in på den andra problematiken. Allmänintressets kortsiktighet.

Jag började för 25 år sedan på en doktorsavhandling i miljörätt. ”Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv.” var tanken att det skulle heta. Den är ännu inte klar… Ett av de problem jag då stötte på, och som senare har följt mig genom min politiska karriär, är allmänintressets kortsiktighet. Det finns en generationsproblematik (som också innefattar geografiska och etiska överväganden) inom natur- och miljövården som slår igenom i nästan alla frågor.

Klimatfrågorna: Vad ska jag göra för uppoffringar idag för att mina barnbarn kanske ska få ett bättre liv?
Miljöfrågorna: Vad ska jag köpa och inte köpa, använda och inte använda, idag för att människor runt om i världen kanske ska få ett bättre liv?
Naturfrågorna: Hur stor plats kan människan ta, innan livsväven, det globala ekosystemet, rivs upp?

En snäv tolkning av allmänintresset, ett intresse som mer ser till kommande val än till kommande generationer, väljer alltid det kortsiktiga framför det långsiktiga.

Klimatproblemen hanterar morgondagens teknik.
Gifterna i Kina, eller antibiotikan i Indien, kan vi lösa i morgon.
Människan är alltings mått och hennes livsrum känner inga gränser.

Om detta vore ett problem bara inom miljöområdet skulle vissa (även liberaler) mena att det var ett särintresse som fick hanteras separat. Men det kortsiktiga allmänintresset är inte bara en miljöfråga. Den spränger sin väg genom alla frågor.

Ekonomi och välfärd, utbildning och skola, etik och moral, människosyn och människovärde, kultur – jag kan fortsätta att räkna upp vartenda politikområde.

Problemet med ett parti som säger sig stå för allmänintresset är att det snarare blir följande än ledande, administrerande än visionerande. Det innebär att de flesta besluten blir kortsiktiga. Politikens roll blir att skapa en kortsiktig acceptans för politiska beslut, men inriktningen förblir oklar.

Politiken kan möjligtvis hantera ett administrerande partiväsende. Men demokratin klarar det inte. När partierna överger visionerna och formandet av samhället, kommer tomrummet att fyllas av andra. Och är det inte det vi ser idag? Skapas inte visionerna mer av företag, organisationer, föreningar, nätverk, än av partier? Och hur hanterar demokratin det?

För Folkpartiet återstår att söka bygga en stark liberal grund för ett fortsatt starkt liberalt parti. Det partiet kan aldrig bli en del i ett parti där allmänintresset ersatt den ideologiska basen. Det är ingen enkel vandring. Den leder sannolikt inte till några omedelbara opinionsframgångar. Men den är nödvändig.

Mer om detta i kommande inlägg.

(Läs även Peter Wolodarski på DN den 20 februari, finns knytpunkter)

Det politiska landskapet, avsnitt 1

I ett antal bloggar ska jag fundera lite över det nya politiska landskapet. Det blir naturligtvis ett fokus på liberalismen, men det är i förhållande till och med avstamp i hur det andra partierna nu formerar sig. Det kommer att bli rätt många bloggar. Håll ut:

Det svenska partiväsendet är inte skrivet i sten. De senaste årens förändringar, med ett moderat parti som övertagit socialdemokraternas statsbärande roll och med en socialdemokrati på rask marsch mot utplåning, visar detta med all tydlighet. Men det finns fler tecken. Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken är kanske det mest tydliga.

Men under ytan pågår ännu större förändringar. Även om partiernas medlemstapp avstannat, innebär försvagade partier större svårigheter för en fungerande lokal demokrati enligt den modell vi hittills tagit för given. Tidigare har jag förutsett att 2010 skulle vara det sista valet svensk lokaldemokrati kunnat hantera. Det är möjligt att vi kanske kan klara valet 2014, men om inget omvälvande sker kommer det inte att finnas tillräckligt många aktiva partister för att fylla de tomma stolarna i fullmäktige, nämnder och styrelser.

Framförallt är det svårt att fylla stolarna med kompetenta förtroendevalda i aktiv ålder. Svårigheterna att kombinera framgångsrikt arbete med politik dränerar partierna på aktiva som behövts i den samhällsomvälvning vi står inför. Meningslösheten i de kommunala uppdragen, där man antingen är röstboskap, bara får information eller fatta beslut i tomma ärenden, klämd mellan en riksdag som vill visa handlingskraft genom att peta i det lokala, ett EU som allt mer påverkar vår vardag och en allt mer individualiserad och handlingskraftig befolkning skapar inte mervärden.

En del av denna utveckling beror på demokratins avideologisering. Det finns idag alldeles för få alternativa utvecklingsvägar för att partiarbetet ska bli attraktivt. Politiken har blivit en tävling om vem som kan administrera det rådande systemet bäst. Genom att det mediala samhället ständigt kräver att mer förenklade budskap, minskar också möjligheterna att problematisera överväganden som kan behövas för att förankra ideologier och ideologiskt förankrade beslut. Såväl demokrati som politik har blivit allt mer yta, och allt mindre djup. Framtoningen är viktigare än innehållet.

För socialdemokraterna har detta blivit övertydligt. Samtidigt som de nya moderaterna tar över frågeområde efter frågeområde, ofta med ungefär samma politiska lösningar som de gamla socialdemokraterna, famlar partiet efter en ny roll. Partiet upplevs inte stå på de arbetandes sida. Partiet upplevs inte modernt. Partiet upplevs inte som framgång, framtid eller förnyelse. Visst har en del sakpolitiska beslut spelat roll för socialdemokratins ökenvandring, men utvecklingen säger kanske mer om de nya kraven i det nya partilandskapet än om socialdemokratin.

Inom borgerligheten, eller som jag föredrar att kalla den, alliansen, har en liknande diskussion börjat, främst genom ett antal artiklar i SvD. När arbetslinjen är genomförd – vilken vision har då alliansen för sitt fortsatta arbete? Kan finansministerns goda kamerala sidor bära ytterligare genom en valrörelse, eller krävs något annat? Kan de nya moderaterna upplevas som nya även nästa val, eller blir de en del av ett förstenande system?

Och vart går de mindre allianspartierna?

Mer om det i nästa avsnitt.