Att kunna satsa eller inte

Idag var regeringens partiledare i Helsingborg. Jan Björklund och hans vänner presenterade ytterligare en satsning av flera som kommer i höstbudgeten. Idag handlade det om studier och jobb. Fler platser på vuxenutbildning. Fler nystartsjobb. Bättre villkor för lärlingsanordnare. På område efter område agerar nu regeringen kraftfullt. Det är bra.

Från oppositionen hörs mest trista suckar. "De borde gjort ännu mer." är väl det vanligaste. Men det finns så liten trovärdighet kring detta. Vänsterpartiet har ju sin egen sedelpress och behöver aldrig finansiera några förslag. Men även om socialdemokraternas nya ekonomitalesperson, Magdalena Andersson, verkar känna sig obekväm i rollen som "merropare" gör hon ändå som rörelsen alltid gjort. Mer av allt...

I Örebro hade vi idag en halvdag kring budgetförutsättningarna för 2013 och framåt. Det var en märklig förmiddag. Först en utmärkt genomgång av ekonomikontoret kring de ekonomiska fundamenta som rör kommunen. Återkommer till det.

Sedan blev det politiska högtidstal och vackra bildspel på nya bostadsområden när de socialdemokratiska kommunalråden tog över. Jag valde att gå. För mig är det självklart att vi ska få samma grund för våra olika politiskt färgade budgetar och det är väl bra om vi får dem vid ett tillfälle istället för vid flera. Men att få majoritetens partisilade budgetsiffror, eller personalkontorets föredragning som helt byggde på majoritetens budgetförslag, är inte bra ur någon synvinkel. Majoriteten borde jobba med sina siffror och sina överväganden på sitt håll och kontakta oss om de vill förhandla. Tjänstemännen ska serva såväl majoritet som opposition med fakta som inte har någon politisk över- eller underton.

Nåväl. Medan Alliansregeringen kan satsa, har SKDC-regimen i Örebro det svårare. Visserligen växer kakan de kommande åren rejält. Mellan 200 och 275 miljoner per år. Men de har redan intecknat hela den summan och mer därtill. Beräkningarna som visades pekade på besparingskrav i storleksordningen 50 mkr för nästa år. Och det är om budgeten 2012 håller. Och det gör den nog inte.

Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad har tvingat skolorna till inköpsstopp för att försöka lösa problemet med ett underskott i 20-miljonersklassen. I Rasmus Perssons fögderi visar till exempel Nämnden för funktionshindrade ett underskott på drygt 4 mkr. Frågan är när nödstoppen kommer här.

Som vanligt är det bara Björn Sundin som surfar på. Och på dagens dragning blev det övertydligt. Investeringssiffrorna slår i taket. Och nu börjar kommunen låna igen på allvar. Lånebehovet för koncernen (kommunen och bolagen) de kommande åren är svindlande 1,8 miljarder, 1.800.000.000:- kronor. Det är svårt att förstå. Men det är lika mycket som hela grundskolan kostar i kommunen. Kommunkoncernens låneskuld kommer att knäcka 8-miljardersvallen. Och kommunen kommer själv, trots att man sålt bolag till sig själv och gömt skulder i exempelvis Futurum Fastigheter, att behöva låna uppåt en halv miljard. Inte svårt att se hur Sundin gnuggar händerna. Inte svårt att se vem som egentligen styr.

Men kommunen är på väg mot ett mörker a la Mats Sjöström 1995. Och nu finns inget Örebro Energi att sälja. Frågan är kanske när Baastad och Sundin vänder blickarna mot ÖBO för att rädda det som räddas kan...

Men stopp, säger den som kan lite ekonomi, man måste skilja på investeringar och drift. 1,8 miljarder i investeringar kan inte användas för driften av skolan. Och nu är det billigt att låna. Och det har de alldeles rätt i.

Men den som kan lite mer ekonomi börjar sannolikt fundera över vilka räntekostnader 1,8 miljarder innebär. I år, då räntorna är låga, och i framtiden då räntorna sannolikt blir högre. 4 % idag kanske? Det blir drygt 70 miljoner som ska ut från driftpengar varje år. Och varje ny procent i räntehöjning motsvarar 18 miljoner kronor. Och sedan kommer avskrivningar, kanske nedskrivningar, underhåll och drift av allting. Allt måste tas mot resultatet. Allt påverkar skolan, äldreomsorgen och välfärden.

Till skillnad från Alliansregeringen som skött sina finanser, har SKDC inte brytt sig. Det finns allt fler i organisationen som klagar över att det inte finns någon i den politiska ledningen som tar ekonomin på allvar. Det finns helt enkelt ingen att tala med. Ekonomi är för dagens lokala S-ledning något ovidkommande, något som stör skapandet av den mediala bilden av dem som alla goda gåvors givare. Politik är väl att vilja, då ska inte ekonomin få sätta käppar i hjulet...

Alliansregeringen kan möta krisen utifrån en styrkeposition, där det finns en klar politisk ekonomisk ledning, tydliga direktiv, sparade pengar och en långsiktigt hållbar ekonomi. Alliansregeringen är helt enkelt bäst i klassen.

I Örebro är det inte bara elitidrotten som numera harvar i gärdesgårdsserien. Här finns ingen politisk ekonomisk ledning, inga tydliga direktiv. Det är snart slut på pengarna vi som var mer varsamma sparade ihop. Och man kan knappast stava till långsiktigt hållbar. Då blir det heller inga satsningar. Eller det kanske det blir, för lånade pengar...

Det är verkligen dags för en liberal kommunledning. Dagens tre partier i den röda soppan har gjort sitt i Örebropolitiken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR, SVT,

Jobben, jobben, jobben.

Sitter på tåget till Stockholm för det förstas mötet med gruppen som ska ta fram Folkpartiets nya partiprogram. Det är en spännande resa, både fysiskt och mentalt. Fysiskt - därför att i möten med människor man aldrig tidigare mött kan det oväntade hända. Mentalt - för att svensk liberalism behöver flytta fram positionerna i ett politiskt landskap där förvaltande blivit norm.

På nätet läser jag dels om den artikel som jag, tillsammans med flera andra folkpartistiska kommunalråd skrivit på SvD Brännpunkt. Om ungdomsjobben som behöver bli fler. Om den offentliga sektorns ansvar. Och om trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi tror att svensk arbetsmarknad måste förnyas.

På landsmötet i höstas röstade Folkpartiets medlemmar för att arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel. Den nuvarande svenska modellen har trygghet som enda norm. Men tryggheten har bara de som är inne på arbetsmarknaden som fokus. Samtidigt som den skapar trygghet för dem med jobb, ökar den otryggheten för dem utan. Vårt förslag om särskilda ungdomslöner inom offentlig sektor är ytterligare ett steg på väg till ett samhälle som ger fler möjlighet till jobb, försörjning och livskvalitet. Det är ett nödvändigt steg, men det krävs fler.

Svensk arbetsmarknad måste anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Oavsett vad vi tycker, kan vi inte längre agera som om det var möjligt för Sverige att agera som om omvärlden inte fanns. Nu agerar vi på en global marknad, med helt andra villkor, krav, utmaningar och möjligheter. För svensk arbetsmarknad handlar det om att inse att tryggheten inte ligger i det oföränderliga, utan att tryggheten måste skapas i en ständig förändring.

Jag är ofta ute och besöker människor, föreningar, företag och nätverk. Ett av de starkaste intrycken jag tagit med mig de senaste månaderna är synen från de som ofta står utanför arbetsmarknaden vad gäller både bidrag och arbetsmarknad. När det gäller bidrag är linjen klar: Inga bidrag utan krav på motprestation. Den som kan jobba, ska jobba! Lika klar är synen på ingångslöner: Hellre ett jobb med något lägre lön, än ett liv där bidragen från stat och kommun är livsavgörande.

Tyvärr är motståndet mot denna liberala syn för en arbetsmarknad som ger fler människor fler möjligheter stort. Från fackföreningsrörelsen. Från vänsterhåll där både (s) och (v) reagerat negativt (även om Löven ännu verkar ha rätt att ha fler åsikter samtidigt...). Men tyvärr även från moderaterna.

Istället för att jobba för en flexiblare arbetsmarknad som ökar möjligheterna till fler jobb, ökad trygghet och bättre förutsättningar för integration, jobbar merparten av de svenska partierna istället för att öka trösklarna in på arbetsmarknaden. Just nu går (s) och (m) armkrok för att införa rätt till heltid. Först i den offentliga sektorn, men sedan...

Även denna rätt kommer sannolikt att öka tryggheten för de som redan har jobb. Men för de människor utanför ökar otryggheten än mer. I går, på kommunstyrelsen, togs det första steget mot detta tröskelbyggande, när alla utom Folkpartiet röstade för att sätta igång arbetet för en ovillkorlig rätt till heltid inom kommunen. Och utanför Rådhusets väggar ökar ungdomsarbetslösheten...

Den liberala utmaningen är självklar: Vi behöver en flexiblare arbetsmarknad. Vi behöver fler i jobb. Vi behöver minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta en trygghet för fler, i ständig förändring. Och vi behöver hitta en avvägning där tryggheten för de sårbaraste är stark och hållbar oavsett världskonjunkturerna.

Media: Dn1, SvD1, SvD2, SvD3

Örebro som regionalt centrum

Sedan jag tillträdde som kommunstyrelseordförande har jag arbetat för att Örebro ska bli det naturliga regionala centrumet, såväl för länet och arbetsmarknadsregionen som för den nya mellansvenska regionen. Jag har velat bryta med den tradition som tidigare kommunledningar arbetat med, en tradition där Örebro bara skulle vara starkt, bara skulle vara centrum och därmed alltid ha allt. Min vision är att Örebro ska vara ett starkt centrum, men ett vänligt och delande centrum.

Under fyra år har jag jobbat på det uppdraget. Det har varit svårt att få kommunen som administrativ enhet att acceptera det. Det finns också politiska skiljelinjer.

Inte förrän kommunen fick en ny chef, en som kom helt utifrån med nya ögon, så började visionen få fötter. Genom Staffan Isling har Örebro fått en enorm utveckling som regionalt centrum i länet. Han har till exempel numera kommundirektörsträffar med alla länskommuner.

Detta arbete vill jag fortsätta. Jag har bett kommundirektören analysera ett stort antal utvecklingsvägar som skulle stärka regionen, hela regionen. Det handlar om att hitta administrativa vägar som stöttar många kommuner. Upphandling, lönehantering, miljöskydd o.s.v. På många områden kan vi söka gemensamma lösningar. All verksamhet behöver inte heller ligga i Örebro. Kan vi stötta arbetsmarknaden i en kommun genom att lägga en verksamhet där, varför inte? Bara vi är kostnadseffektiva och kvalitetsskapande.

Det handlar också om näringslivet. Örebro måste stärkas som näringslivscentrum, men vi ska inte konkurrera med våra grannkommuner. Det spelar väldigt liten roll om ett nytt företag etablerar sig i Kumla, Hallsberg, Nora eller Lindesberg istället för i Örebro. Det är ändå väldigt sannolikt att de flesta hamnar här, att många bosätter sig här, handlar här och använder den större stadens kulturutbud.

Här finns en skarp skiljelinje mellan oss och socialdemokraterna. De har hittills i alla frågor drivit på att Örebro ska ha allt. Det har funnits en konkurrenssituation främst mellan Örebro, Kumla och Hallsberg. Detta måste brytas. Jag vill samarbeta med Kumla och Hallsberg, om kombiterminal och verksamhetsområden, om miljöteknik och vägar och järnvägar. På samma sätt vill jag att vi jobbar med våra andra länskommuner.

Och vi är på väg. De senaste kommunstyrelsesammanträdena har vi haft några små ärenden som är pusselbitar i ett större pussel. Det handlar om att stötta Karlskoga kring det så kallade X22 projektet. Det handlar om att stötta Kumla kring filmstudion. Det handlar om att stötta Hallsberg som järnvägsknutpunkt.

Mer finns att göra. Jag har varit i Nora och pratat järnväg. Jag har pratat risken för att ÖBO konkurrerar ut de andra kommunernas bostadsbolag med såväl centerpartister som sossar i många länskommuner. Jag har pratat gemensamma visioner kring pendling och boende med flera kommunföreträdare i våra grannkommuner. Visst finns det en sannolikhet att en professor på universitetet gärna skulle bo vid vackra Norasjön eller sköna Lindesjön om det fanns bra pendling.

Örebro har allt att vinna på att än mer bli ett vänligt regionalt centrum. Ett starkt centrum som ser möjligheterna med att samverka med, och ibland till och med stötta, grannkommunerna.

Överraskande Örebro. Överraskande starkt. Överraskande vänligt.