Det hänger inte ihop...

Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.

Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.

Så trist.

Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.

Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:

Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...

Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...

Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...

Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...

På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.

Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.

Media: NA, SR Örebro

I Europa. Eller inte...

-Ska vi fortsätta vara med i Europa? Olika varianter av den frågan ställs ofta av människor jag möter.

Förutom att frågan är helt orimlig, Europa är en geografisk enhet, så visar den rätt mycket på den svenska attityden mot EU. För frågan som formuleras handlar om två saker. Dels en tveksamhet till EU som organisation. Dels om Sverige som något annat, speciellt, bättre.

Ser man frågan så blir den inte orimlig. Snarare förståelig.

Den svenska självbilden, att Sverige är världens bästa land, att vi kan lära ut men inte har så mycket att lära är starkt befäst hos de flesta av oss. Ibland är den fel. Ibland rätt. Sverige har klarat den ekonomiska krisen bättre än de flesta. Men bilden är inte självklar. Vi är inte bäst på allt. Vi är inte rikast. Vi har inte bäst välfärd på alla områden. Vi har mycket att lära av andra.

Just nu är EU i den djupaste krisen organisationen hittills genomlevt. Ekonomin slår hårt och får olika krafter att agera. Sverige har klarat sig bra. Finansministern kan med råg i ryggen ge sina kollegor råd om åtstramningar eller satsningar. Det är bra. Det vore ännu bättre om hans parti drev Europafrågorna med större engagemang. För det behövs fler positiva EU-krafter än oss liberaler.

Det finns människor som tror att högre murar mellan människor och länder skulle vara bättre. Att ensammare är starkare. Men för att kunna se framåt måste man ibland våga blicka bakåt.

Var Europa en bättre plats före EU? Och då behöver man inte gå så långt tillbaka som till världskrigen, eller till Berlinmuren. Utan fundera på hur det var innan gränserna var lägre. Hur det påverkade oss i lilla Sverige.

• Nu är vi vana att resa runt i hela Europa, utan större problem. Förr fick man köa vid varenda gränspassering.
• Nu funderar de unga över var de ska utbilda sig. Örebro, Stockholm, Madrid, Prag, Edinburg? Själv fick jag glädja mig åt att få ett treveckorsstipendium för att läsa lite juridik i Hamburg.
• I London finns en svenskkoloni med unga som jobbar. Kanske trötta på studier hämtar de inspiration för framtiden.
• Nu funderar vi över var vi kan finna bäst vård för just vår sjukdom den dag vi behöver den. Är det i det egna landstinget? Eller i ett annat EU-land?
• Och visst vore det skönt med några år vid Medelhavet, när vi blivit pensionärer.

Europa har blivit öppnare. Sverige, som en del av Europa, har vunnit massor. Varenda svensk har påverkats, för det mesta positivt, av det som EU gjort.

Visst finns det problem med EU. Men EU är en demokratisk organisation. Olika åsikter bryts mot varandra. En del vill ha mer integration. Andra mindre. En del vill satsa på mer handel. Andra på miljön. Någon på sociala frågor. En annan på trygghet och brottsbekämpning. Någon på det militära försvaret. Någon annan på regional utveckling av svaga områden.

Så är det i parlamentet i Bryssel. Precis som i riksdagen. Och i kommunfullmäktige. Demokratiskt valda ledamöter som söker vägar för att genomföra sin politik. Som inte alltid tycker lika. Men som diskuterar, debatterar, kommer överens eller blir kvar i konflikterna.

Om ett år är det val till Europaparlamentet. Det valet handlar inte om vi ska vara I Europa eller inte. Det handlar om vad vi vill göra av det europeiska samarbetet.

Media: DN, SVD

Att administrera politik

Jag lyssnar på Anders Borg och Magdalena Andersson. Måste åter erkänna att Borg är en av mina favoriter i svensk politik. Skicklig debattör. Påläst. Kunnig. Stabil. I den debatt han nu exekverar har inte Andersson en chans. Hon är sannolikt bättre än många av de senare årens ekonomiska talespersoner för (s) såväl som en del finansministrar. Men utan politik, utan riktning och utan svar står man sig ändå ganska slätt...

När jag lyssnar på de två debattörerna söker sig tankarna vidare till en konferens jag var på förra veckan. Det handlade inte alls om ekonomi, i vart fall inte som huvudspår. Innehållet kretsade istället kring folkhälsa. Jag lyssnade. Och fascinerades.

För de deltagande var folkhälsan den självklara måttstocken, grunden för all offentlig verksamhet. Och så kanske det är. Men vad är folkhälsa? Och hur förbättrar man den?

På konferensen var både det ena och det andra lika självklart. Folkhälsa var jämlikhet. Och jämlikheten skulle skötas av det offentliga. Det handlade om rättigheter. Alla har rätt till både det ena och det andra.

När jag lämnade konferensen var jag så förundrad. På konferensen fanns både politiker av alla slag och tjänstemän. Och alla verkade ha samma bild av verkligheten. Det spelade ingen roll om man var vänster eller höger. Det var samma mål. Det var samma medel.

På samma sätt känns det ibland när jag hör moderater och sossar nuförtiden. Det är samma mål och samma medel. Frågan handlar inte numera om vilken politik som ska föras, utan om vem som har störst förtroende att föra den politik som omfattar alla. När man hör Magdalena Andersson prata om skattesänkningar för arbetstagare och Anders Borg hålla emot blir man lätt ställd. På samma sätt som när Fredrik Reinfeldt talar om näringslivet som särintresse, och Stefan Löfven det motsatta.

Men finns det bara en politik? Kan man administrera fram vare sig folkhälsa eller det goda samhället? Vad är i så fall det goda samhället? Ett samhälle där alla har det lika? Eller ett samhälle där olikheten berikar? Ett samhälle med så små klyftor som möjligt där det offentliga hela tiden kompenserar alla (oavsett förutsättningar) som hamnar efter, eller ett samhälle med större klyftor men där alla ges likartade grundförutsättningar?

Är det folkhälsa att ha ett samhälle där det offentliga ser till så att ingen röker, ingen dricker, ingen tar onödiga risker, alla motionerar, ingen har oskyddat sex? Eller kan folkhälsan vara så individuell att samhället kan acceptera att någon tar risken  att röka, att dricka eller att till och med ha oskyddat sex?

Visst borde det också idag finnas utrymme för ideologi i politiken. För ett par partier som vill sätta hängslen och livrem på allt, likaväl som för ett parti som menar att världen tillhör individerna och deras rätt att välja sina egna liv, bara man får likartade förutsättningar i starten på livet. Och där det offentliga blir kompensatorisk där det verkligen behövs, men aldrig tar över ansvaret från de enskilda individerna?

Tänk vilka tankar en liten budgetdebatt i aktuellt ändå kan föda...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX, SVT1, SVT2, SR1, SR2, TV4

Ny liberal ekonomisk offensiv!

En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till, är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får (såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot unga.

Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.

Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier, från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt 3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp. Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna växa.

Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger. Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både nationellt och lokalt.

Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner, på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.

Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor som möjligt.

Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar från 1950-, 60- och 70-talen.

Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!

I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till de allsmäktiga politikerna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, AB1

Vårproposition

Så presenterades alltså vårpropositionen. Och den innehöll - därom tvista de lärde.

Regeringe, med finansminster Borg i spetsen tryckte på det osäkra ekonomiska läget som världen befinner sig i. Fortfarande är Greklands krisande ekonomi ett spöke. Och det finns fler Sydeuropeiska länder som inte är säkra. Kina talar om risk för minskad tillväxt och i USA knackar det betänkligt, även om de senaste siffrorna kanske inger visst hopp. Regeringen kör den försiktiga linjen och avvaktar säkrare mark.

Från delar av oppositionen kommer direkt kritik. Vänstern och Miljöpartiet vill satsa mer på allt möjligt. Deras ekonomiska politik går på ett helt annat spår än regeringens. Här handlar det om att satsa sig ur krisen, oavsett om pengarna finns eller inte.

LO, som sannolikt får agera socialdemokratisk konservativ hund idag, vill också ha mer statliga pengar till allt möjligt, men framförallt att staten ger mer pengar till kommuner och landsting.

Flera andra ekonomer pekar på att det skulle kunna vara läge för en något mer expansiv finanspolitik, medan andra har stor förståelse för regeringens försiktighet.

Och socialdemokraterna då, vad vill de? Efter debatten i Aktuellt i kväll är jag minst lika osäker som tidigare på vad socialdemokraterna under Löfven egentligen vill. Magdalena Andersson svarade utan att svara på de frågor Aktuelltreportern ställde. Det är enkelt att säga att regeringen inte gör något åt arbetslösheten, men det enda Andersson kunde säga var att hon inte skulle göra som regeringen. Men vad detta andra var, blev hängade i luften.

Vilken politik vill egentligen socialdemokraterna föra? Vad vill Stefan Löfven? Ingen vet. Men så länge opinionssiffrorna går uppåt spelar det mindre roll för partitoppen. Men förr eller senare kommer "payback time". Det är då Löfven och Andersson måste svara på vilka reformer de vill göra, varifrån pengarna ska tas och med vilka partier de ska driva denna politik.

Just nu mörkar Stefan Löfven och Magdalena Andersson allt. Det finns ingen socialdemokratisk politik. Och det är det bästa som hänt partiet på flera år...

Annars funderar jag på varför vi i Sverige kräver att staten hela tiden ska lägga ut mer pengar på nya reformer. Är det nödvändigt? Skulle det inte kunna vara det omvända, att en vår- eller höstproposition någon gång kunde beskriva en stat som lägger över mer makt och befogenheter på de enskilda individerna, på företagen, på den civila sektorn? Nej - inte i Sverige. Här är vi fortfarande fast i den socialdemokratiska tankehegemonin: Politisk kraft visas genom att staten gör mer.

Inte för att USA är något av mina drömländer. Men det är rätt intressant att följa den amerikanska presidentvalskampanjen parallellt med svensk politik. Det är ju inte så att denna debatt helt domineras av presidentkandidater som säger att staten ska göra mer, att staten ska spendera mer, att staten har ansvar för allt. Men i Sverige är det nästan ett axiom. Det parti vinner som lovar att staten ska göra mer på bäst sätt...

Sannolikt kommer det att behövas ytterligare ökningar av offentliga utgifter de kommande åren. Den demografiska utvecklingen kommer inte minst att ställa oss inför stora prövningar. Klimatet kommer också att ställa krav både på förebyggande åtgärder och på att göra samhället så stabilt att det klarar det förändrade klimatet.

Arbete, innanförskap och integration är också stora frågor som kräver politiskt engagemang. Men här är det inte alls säkert att det alltid är mer offentligt utförande som är svaret. Kanske är det ibland tvärsom. Ett växande näringsliv mår bättre av mindre statlig styrning, av färre kommunala bolag, av mindre illojal konkurrens. Innanförskapet kanske klaras bättre av medborgare som ges makt över sina egna liv, i samverkan i det civila samhället, istället för att de låses in i projekt som påhittiga politiker ständigt poppar ut. Och integrationen kanske mest löses av en skola som gör det den verkligen ska - ge alla elever den kunskap de behöver för att klara av ett liv i ett mångkulturellt samhälle med en gemensam värdekärna. Inget mer. Inget mindre.

Media: DN och DN2 och DN3 och SVD och SVD2 och AB och SVT och EX1 och EX2

Bloggar: Kent och Mathias

Ständigt denne Borg!

Så har då Anders Borg utnämnts till den bästa finansministern i Europa. Financial Times står för utmärkelsen. Det är roligt.

Ständigt denne Borg, kan man säga. Det är rätt många som menar att han är den främsta orsaken till de nya Moderaternas framgångar. Jag delar den uppfattningen. Anders Borg är den bästa finansministern Sverige haft på länge. Han har möjligheten att driva en kraftfull politik tack vare sitt partis starka ställning såväl i regering som i opinion. Och han har dessutom förmånen att jobba i en regering som (hittills i vart fall) sett enighet som ett självändamål. Det är bra, för Borg, för Moderaterna och för Sverige.

Det är sannolikt inte lika bra för de mindre regeringspartierna. Men - säger jag - what the heck, det kan man leva med. Borgs insatser har varit de viktigaste för att förändra svensk politik i grunden. Hans arbete har gjort att det nu är de nya Moderaterna som är det statsbärande partiet, medan det tidigare statsbärande socialdemokratiska partiet nu knappast ens bär sig själv. Denna gärning är enormt viktig av många skäl. Inte bara ekonomiska. Lika mycket politiska. Och framförallt demokratiska.

Svensk demokrati har vitaliserats av socialdemokraternas fall. Och förhoppningsvis kommer vitaliseringen att fortgå när det gamla korporativistiska socialdemokratiska samhället fortsätter falla samman. De ohälsosamma banden mellan andra samhällsaktörer som LO (eller Hyresgästföreningen för att ta ett lokalt exempel) måste brytas för att vi ska öka den reella demokratin.

Det är rätt underhållande att läsa socialdemokratiska kommentarer till utnämningen. Katrin Kielos skriver till exempel så här: "Att bli utnämnd till EU:s bästa ­finansminister 2011 är lite som att bli utnämnd till Afrikas bästa skidåkare."


Man kan inte annat än småle åt den bitterhet och jante-syn som lyser igenom. Och kanske det är det viktigaste brottet i svensk politik. Socialdemokratin är synonymt med "jante-lagen". Tro inte att du är någon. Försök inte vara bäst. Stick inte upp. Var inte individualist. Då trycker vi andra ner dig!

Förhoppningsvis har den politiken nått vägs ände. Förhoppningsvis är det kompetens, individualism, glädje, vilja och mod som nu kommer att karaktärisera Sverige. Där är Borg en av flera förebilder.

Kan inte låta bli att prata lite fotboll också. För precis som Borg förändrat den svenska synen på politik och ekonomi, så har Zlatan Ibrahimovic förändrat synen på svensk fotboll. Individuellt skicklig. Kompetent. Individualist. Modig. Absolut inte Jante. Zlatan håller förhoppningsvis att ta svensk fotboll till nya höjder där det är OK att vara bäst, att gå ut på plan och tro, veta och vilja göra allt bättre än alla andra och visa att man vet att man kan det också.

Det är positiv individualism. Det är framtiden. Den individualismen kan också bära ett lag. Precis som en individuellt skicklig finansminister kan bära ett land och en regering.

Så - det är kul att Borg får ett europeiskt pris. Nu borde bara Zlatan få guldbollen!

Media: DN1 och DN2, SVD, NA, SVT, Aftonbladet,

Blogg: Kent Persson

Aha - är det kris, eller?

Idag är det finansminister Borgs stora dag. Förr var det dagen B som i Budget, men på senare år är det snarare som en premiär på en film som alla redan kunnat se på YouTube. Allt som är viktigt läcker ut i förväg. Kvar finns bara helheten och de ekonomiska parametrar som budgeten vilar på.

Regeringens budget kan sammanfattas med tre ord: ANSVAR, Ansvar och ansvar. Sverige står starkt i en värld som knakar. Sverige är ett ekonomiskt ljus i ett europeiskt mörker. Sverige seglar på när de andra länspumpar. Eller för att använda en semiBorgsk väderliknelse: Sverige är en glimt av sommarsolen mellan molnen en regntung septemberdag.

Ansvar är bra. Och det finns flera andra bra saker i budgeten. En del påstår att Centern dragit vinstlotten med restaurangmomsen. Jag är inte så säker på det. Moderaterna får alltid mest för att de har ansvaret för hela budgeten. De har järnvägsinvesteringar och jobbsatsningar. Men Folkpartiets och Jan Björklunds olika skolsatsningar är sannolikt de som på sikt kommer att ha störst betydelse för Sveriges utveckling. Det handlar både om lärarlyft, om lärarkarriärer, om satsningar på läkare, sjuksköterskor och vårdutbildningar och om de  långsiktiga förändringarna av den svenska skolan som kommer med ett ökat fokus på kunskap. Här är mattelyftet det mest lysande exemplet.

Man kan uppleva att det finns rätt många funderingar från oppositionen hur man ska tackla regeringens goda ekonomiska hushållning. Vad ska man slå på? Och vilka alternativ ska man presentera. Det tydligaste exemplet är socialdemokraterna.

Hela sommaren fanns inte den ekonomiska krisen för Juholt, Jämtin och Waidelich. Då hade spenderbyxorna avgrundsdjupa fickor, fyllda med låtsaspengar. Det var bara att ösa. Man kunde lova än det ena och än det andra. Ju längre sommaren led desto ihåligare lät löftena. Men Juholt fortsatte i oförminskad takt.

Och nu, plötsligt, när regeringen lägger en stram budget, menar Waidelich att Borg ser för ljust på framtiden. Fascinerande. Vad har hänt? Vilka tidningar har han läst där budskapet om den internationella krisen beskrivs på ett sätt som även Waidelich och Juholt kan ta till sig? Vilka spindoktorer har sossarnas kontor på Sveavägen köpt in som givit motdirektiv mot sommarslöseriet? Vilka bevekelsegrunder finns, och vilka taktiska överväganden har gjorts för denna kontramarsch, eller för att tala politikerspråk: flipfloppolitik?

Ändå är det bra om socialdemokraterna nationellt inser att såväl Sverige som Europa och västvärlden står inför risker som vi tidigare inte ens vågat nämna. Ett sammanbrott för den monetära pakten och Euron. Ett Europa som slits sönder. Ett USA som inte klarar sin budget och som mister världsherraväldet. En diktatur som Kina som tar över. Burr.

I den lokala politiska ankdammen i Örebro har tyvärr inte denna insikt nått någon inom den nya majoriteten. Där finns fortfarande spenderbyxorna på. Där finns inga skäl att omvärdera de analyser som gjordes i maj... Där är det bara full fart mot avgrunden som gäller. De problem som sannolikt kommer får hanteras sedan, och helst av andra.

Den nya kommunledningen har säkert många goda egenskaper. Men den saknar totalt ekonomisk kunskap och grundläggande insikter om hur kommunal ekonomi ska skötas. Den inser inte behovet av överskott för att kunna säkra både välfärd och investeringar. Den inser inte hur investeringar och resultat samvarierar. Den klarar inte av att lyfta blicken från dagens löften, och ser därmed inte hur kostnaderna för dessa löften gräver gropar åt morgondagens välfärdstjänster. Ibland funderar jag till och med hur många av dem som förstår skillnaden mellan en resultat- och en balansräkning, mellan en investering och löpande drift.

Det är bra om partierna i riksdagen kan ha en någorlunda gemensam syn på den ekonomiska situationen. Av de rapporter jag fått från förmiddagens budgetberedning, är det ännu långt dit i Örebro.

Media: DN 1, DN 2, SVD 1, SVD 2, Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet, SR, SVT, TV4

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen

Är han verkligen finansministerkandidat

Vaknade på hotellet bredvid Älvsjömässan med huvudvärk vid halv sju. Kanske anade kroppen vad som skulle komma. Satte på TVn för att lyssna på morgonsoffan. Tyvärr. Hade jag inte haft huvudvärk hade den garanterat kommit. För där "debatterade" finansminister Anders Borg och hans opponent. Aj aj aj!!!

Varje gång jag hör Thomas Östros funderar jag på om han verkligen är finansministerkandidat. Vilka kompetenser besitter han för att kunna göra anspråk på regeringens viktigaste ministerpost? Efter varje debatt, varje intervju, varje inlägg, blir svaret allt tydligare - inga!

Visst gäller det att se igenom retoriken. Om olyckan skulle vara framme och han skulle bli finansminister skulle han säkert hoppa från hälften av löftena och skylla på den gamla regeringen. Men ofta blir det så besvärande att även en finansministerkandidat borde tveka innan han öppnar munnen för att säga det han själv och hans spindoktorer planerat.

Ett exempel: Alla i Sverige är medvetna om att världen gått igenom den allvarligaste ekonomiska krisen i modern tid. De är medvetna om att de flesta länder fått gå igenom stålbad, att produktionen sjunkit, arbetslösheten ökat och att världen i vissa lägen nästan stått still.

Alla är medvetna - utom Thomas Östros. För honom är det den svenska regeringens fel att fler är arbetslösa nu än när högkonjunkturen stod på sin topp. För honom är det regeringens fel att ekonomin är svagare och att utanförskapet ökar.

Thomas Östros lever uppenbarligen i en ideologisk bubbla, ogenomtränglig för omkringliggande händelser. Det vore illa om Sverige skulle få en finansminister som inte vill inse att världen är större än Sverige och att det som händer i USA eller Kina kanske påverkar Sverige mer än det som händer i Umeå eller Kinna.