Idag var oppositionen i Gymnasienämnden kallade till ett extra möte med anledning av det ekonomiska läget. Det fanns ingen annan information än att man skulle informera om den ekonomi som nu rasar. Gymnasienämnden har nu ett underskott på 16,6 miljoner kronor. Det finns en risk att underskottet ökar till 20 miljoner kronor innan året är slut.
När mötet väl började var det en annan information som gavs. Socialdemokraterna har nu beslutat att lägga ner hela Wadköpings Utbildningscenter, WUC, den gamla Alnängsskolan. Beslutet ska tas på programnämnd Barn och Utbildning i februari. Fram till dess ska en utredning göras. Men den är egentligen överflödig. För på mötet gavs information om att alla program ska flyttas till andra skolor, att vårterminen 2012 blir den sista på WUC och att ytterligare 6000 kvadratmeter ska sparas på Virginska skolan och Rudbecksskolan.
I och för sig var det inte socialdemokraterna som gav informationen. Den socialdemokratiske ordföranden, Dennis Begic, fanns inte på plats. Istället var det Centerpartiets förste vice ordförande som fick ge informationen...
Det är nu ett annat läge än inför omvalet i maj. Då lovade socialdemokraterna att man skulle återstarta Rudbecksskolan. Inga andra skolor skulle drabbas. Ingen ekonomisk analys behövde göras. Vi lyckades genom en återremiss i fullmäktige tvinga socialdemokraterna att i vart fall ta fram en rudimentär ekonomisk analys. Men de ville helst inte göra något alls.
Efter omvalet tillfrågades alla partier varför valet gick som det gick. Ett av de svar socialdemokraterna gav var att deras engagemang för Rudbecksskolan spelade stor roll. De har sannolikt rätt. Men frågan är vad som hänt om de varit ärliga i sitt engagemang. Om de berättat att WUC skulle läggas ner, att 600 elever, lärare och skolpersonal skulle få besked om att deras skola läggs ner, bara två veckor före jul. Om de berättat att Virginska skolan måste krympa. Om de berättat att lärare sannolikt kommer att sägas upp. Om de berättat att 20 miljoner kronor, motsvarande 60 lärartjänster, stod på spel. Hade valet haft en annan utgång? Sannolikt.
Tyvärr är det inte första gången socialdemokraterna säger en sak före ett val och gör en annan sak efter. 2002 gick det bra för Örebro ända fram till valvinsten. Dagen efter fick vi veta att ekonomin var i fritt fall. Då drabbade det nästan 1000 anställda. Frågan är hur många anställda som måste fundera över sin framtid 2012.
Det socialdemokratiska valfläsket är sönderstekt. De har inte haft någon dialog med vare sig elever, lärare eller föräldrar. De har inte informerat oppositionen. De kör sitt eget race bakom stängda dörrar. De vågar inte ta ansvar för sin egen politik.
Tydligast märks det på att Lena Baastad alltid är osynlig när det är bekymmer. Som en uppburen drottning får hon presentera de goda förslagen. Men när kommunen ska spara på grund av hennes styre är det antingen tjänstemän eller andrarangens politiker som får fronta. Lena Baastad har givit en ny tolkning av bokstäverna KSO. De betyder inte längre Kommunstyrelsens ordförande, utan Kommunstyrelsens osynliga.
Nu måste Lena Baastad upp på banan. Det är hennes uppgift att berätta om hur ekonomin ser ut. Det är hennes uppgift att berätta för örebroarna om hur hon vill spara. Det är hennes uppgift att berätta för kommunens anställda hur många som kommer att tvingas sluta.
Hon kan inte längre gömma sig. Hon kan inte låta sina underhuggare skylla på regeringen. 2011 har Sverige fortfarande den högsta tillväxten på länge, 4,4 %. Pengar finns. Men det har saknats kommunal politisk beslutskraft lokalt. Socialdemokraterna bär hela det ansvaret. De vann valet på ofinansierade löften. Nu måste de ta ansvaret för att finansiera de underskott deras valvinst skapat.
Media: NA, NA2, Radio Örebro
Blogg: Kent, Karin
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett ekonomisk kris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ekonomisk kris. Visa alla inlägg
2011-12-09
2011-12-01
Dålig timing, i avtalsrörelse och kommunekonomi
När fackföreningarna i går sade nej till medlarnas bud på 2,6 % löneökning för kommande 13-månadersperiod var det kanske ett av rekorden i dålig timing. Idag kan vi i alla möjliga media läsa om hur illa det är på väg med ekonomierna i Europa, hur (inte om) olika länder ska förbereda sig för eurons kollaps och hur detta påverkar Sverige.
Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?
Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.
Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?
Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:
– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.
Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.
För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.
För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.
Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA
Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?
Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.
Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?
Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:
– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.
Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.
För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.
För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.
Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA
2011-11-10
Europa påverkar Örebro
Det finns idag en process som påverkar all politisk debatt och dominerar media. Det är inte Zlatan och hans bok. Sannolikt är hans liv mer intressant för vardagsläsning. Men det är något annat som gång efter gång kommer upp på nyhetsplats och på ledarsidor. Eurokrisen påverkar oss alla.
Idag kan vi läsa att EU skriver ner sin prognos för tillväxten i Europa. Greklands ekonomi kommer att fortsätta att backa. Italiens ekonomi står och stampar på noll. Tillväxten i Tyskland, som varit rekordstor i september i år, tvärbromsar. Och Sveriges ekonomi fortsätter att sakta in. Siffrorna för 2012 beräknas nu bli 1,4 %.
Det finns inga bra svar på hur den europeiska krisen ska lösas. I går på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) kongress höll folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund ett mycket bra tal som bland annat spann kring temat om Europa, EU och samarbete. Björklund gjorde i sitt tal en resa från kristallnatten, den 9 november för 73 år sedan, och dess följder för ett splittrat Europa i krig och den utveckling mot mer samarbete som blev följden av de hemskheter andra världskriget innebar. Det är i detta perspektiv såväl EU som euron måste ses. Euron är ett i huvudsak politiskt projekt, baserat i en vilja att knyta människor närmare samman.
Men det är tydligt att det europeiska projektet lider av flera svagheter. Det finns exempelvis ingen tydlig alleuropeisk politisk arena. Europaparlamentet har en svag ställning i de flesta av de europeiska länderna. En av orsakerna är bristen på gemensamt språk, eller snarare bristen på att hitta en vettig hantering kring hur man skapar en europeisk politisk debatt trots att vi har enormt många språk på en förhållandevis liten yta. För att demokratin ska kunna växa krävs att vi kan samtala med varandra och förstå varandras skäl till varför vi tar det ena eller andra ställningstagandet. Denna utmaning, att skapa en mer enhetlig politisk och demokratisk dialog, är en av EU-projektets största utmaningar.
En annan svaghet är genomförandet av euron. Det har blivit uppenbart för alla att flera av de länder som ingick inte borde fått göra det. Men det har också blivit tydligt att de undantag Tyskland och Frankrike får några år sedan gav sig själva när det gäller budgetunderskott, har skapat en instabilare situation för EU, euron och den europeiska framtiden. Dessa svagheter som nu visar sig, gör det i den sämsta av tider. Om vi hade haft en stark global tillväxt hade det varit enklare att hantera de problem som nu visar sig. Men vi har en problematisk situation över hela världen.
Den europeiska samarbetstanken försvagas i och med dessa händelser. Vi ser tendenser att det finns sprickor mellan de starkare nordeuropeiska länderna och de svagare sydeuropeiska. Men vi ser också ett Sverige som passar när det gäller europeiskt deltagande. Den nya socialdemokratiska ledningen verkar lindrigt sagt sval i sin europeiska identitet. "Inte i min livstid" sade Waidelich om euroinförande i Sverige. Och de tillfällen då Håkan Juholt har pratat om EU och den europeiska samarbetstanken är lätt räknade. Men svalheten finns hos flera andra partier. Speciellt illa är det när den nya centerledaren försöker ta populistiska poänger på en sådan sval hållning till EU och euron.
Vi kan tro att vi i Sverige kan leva i en bubbla där vi själva påverkar allt vad som händer och där världen utanför inte finns. Men den självbilden borde vara död och begraven sedan länge. Vi har sett en värld där murarna byggdes och människor skiljdes. Vi har sett en värld där dialog och samarbete var undantagen och där konflikterna, och till sist terrorbalansen, styrde världspolitiken. Vi vet var den vägen leder. Ingen vill ha den världen tillbaka.
Men vi måste också vara medvetna om att världen påverkar oss lokalt. Europa påverkar Örebro. Inte bara genom beslut som fattas av parlament eller kommission. Utan också genom den generella utvecklingen.
EUs besked idag om sänkt tillväxt visar till exempel på riskerna med att de siffror som Örebro kommun nu bygger sin budget på redan är föråldrade. SKLs tillväxtsiffror ligger på 1,9 % för 2012, 0,5 % högre än EU. En tillväxt på under 1,8 % ökar riskerna för att arbetslösheten ökar. För Örebro kommuns del kommer det att innebära lägre intäkter och högre utgifter än vad majoriteten budgeterat för. En redan svag och delvis underfinansierad budget kan när SKLs nya prognoser kommer i december och februari visa sig enbart vara en grund för ännu större besparingar.
Vi lever i en värld som hänger ihop på ett sätt den aldrig tidigare gjort. Vi påverkar varandra globalt på sätt som aldrig tidigare skådats. För oss i Sverige och i Örebro gäller det att vi orkar lyfta blicken från de dagliga problemen och se både de utmaningar men också möjligheter som den globaliserade världen lägger framför oss. Örebro har alla möjligheter att möta utmaningarna och bejaka möjligheterna i denna nya värld. Men det kräver en politik för kunskap, frihet och utveckling.
2011-09-22
Början på slutet, eller slutet på början?
Idag föll den svenska börsen med 4,7 %. Hittills i år har börsen gått ner 26,1 %. Det är ingen rolig läsning, vare sig för den som funderar på vad som händer med privatekonomin idag eller när pensionen ska betalas ut, eller för den som funderar på samhällsutveckling eller offentlig ekonomi.
Om det fortsätter som det gjort hittills i år kommer Örebro kommun att behöva visa ett negativt resultat på sin finansförvaltning avseende aktierna. Det kommer att bli några tiotals miljoner. I sig är det ett lika litet problem som när aktierna går upp - så länge man inte säljer finns vare sig vinster eller förluster. Men det är ett av dessa långsiktiga problem som är så svåra att hantera politiskt. Anders Borg må vara superförsiktig och överbeskyddande av den långsiktigt stabila statsbudgeten, men hans försiktighet och långsiktiga tänkande är ändå välgörande. I Örebro är det precis tvärsom. Här fattar ingen i den styrande majoriteten vad överskottsmål är bra för, eller hur man ska möta en annalkande ekonomisk kris. Det är bara att tuta och köra...
Men det som händer i västvärlden idag är bland det mest skrämmande jag varit med om under min tid som samhällsengagerad politiker. Varför? Därför att under den ekonomiska turbulensen går flera andra utvecklingslinjer som både spretar och konvergerar. Men alla har de det gemensamt att de kan komma att påverka den globala utvecklingen, och därmed den lokala där jag befinner mig i min vardag. Låt mig peka på några:
Allt fler indikatorer pekar på att USA befinner sig i en utveckling som kan leda till recession. Vad innebär det? Det kommer inte bara att påverka USA utan hela världsekonomin. USA är fortfarande navet för den globala konsumtionen. Om USA inte bara hackar sig framåt, utan stannar eller backar, kommer konsekvenserna för hela världen att bli kännbara. Till och med Kina och andra tillväxtekonomier kommer att få fundera över hur man ska hantera en värld med förändrade import och exportströmmar.
De sydeuropeiska ekonomierna är i gungning. Nedgraderingen av Italien i går var bara ytterligare ett exempel på allvaret i situationen. Det hade räckt med den katastrofala ekonomin i Grekland, men om Italien på allvar börjar glida utför, riskeras dels hela den europeiska monetära unionen, dels kommer EU att bli måltavla för splittrare. Hur det kommer att påverka det Europa som de senaste 50-åren upplevt en fredsperiod som tidigare knappt funnits, vet ingen. Hur starka är de splittrande krafterna? Och vilka krafter finns som håller emot?
Det vi ser är att nästan hela den gamla I-världen befinner sig i en ekonomisk utförsbacke. Det finns många skäl för detta. Ett av de viktigaste är att man har inte kunnat anpassa sig till den globalisering man själv dragit igång och fram tills nu också profiterat på. När tillväxten, utvecklingen, entreprenörismen och allt annat som förr kännetecknade den växande I-världen istället flyttat till de gamla U-länderna blir vår position ifrågasatt. Och frågan är vad som då händer?
Hur kommer det att gå med den demokrati som uppstod i och utvecklades av Europa och USA? Visar den nuvarande utvecklingen, som Kinas ledare verkar mena, att det demokratiska systemet är för svagt? Och hur hanterar vi ett Kina som blir allt starkare och kräver allt mer? Hur kommer deras sätt att styra att påverka världen?
Vilken filosofi kommer att styra värderingarna i den värld som kommer? Oavsett om man är religiös eller inte borde de flesta kunna erkänna att de värderingsgrunder som styrt västvärlden kommer från de judisk-kristna dogmerna. Dessa dogmer har under århundradena anpassats till en allt mer sekulariserad värld, men den filosofiska basen finns ändå där. Och basen har funnits i de gamla I-länderna. Men vad händer nu? Vilka nya filosofiska system tar över? Och vad innebär det för människovärde? För individen kontra kollektivet? För demokrati och öppenhet?
Och om USA inte klarar av sina ekonomiska åtaganden och inte heller blir den självklara globala maktspelaren, vilken spelplan kommer vi då att se, vilket jämviktsläge kommer att uppstå, och hur blir det på vägen dit? USAs tid som världsledare har haft sina stora och små brister. Men det har alltid känts tryggt att en stabil demokrati varit den som lett världen. Men vad händer nu? Hur spelar Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Turkiet och så vidare ut sina kort? Blir det en tid av instabilitet, och hur lång blir den i så fall? Och hur kommer det att vara att leva i en värld där det är Kinas militär som bestämmer dagordningen?
Jag skulle kunna skriva en gräsligt lång blogg om detta. Men dessa nedslag får räcka. Det finns alldeles för många oroande utvecklingsvägar som kan bli följden av den ekonomiska turbulens vi idag befinner oss i.
Varje civilisation har sin början och sitt slut. Det gällde romarriket. Det kommer att gälla pax americana. Frågan är om det vi nu ser är början på slutet, eller (förhoppningsvis) bara slutet på början?
Media: DN 1, DN 2, DN 3, DI, SVD 1, SVD 2
Om det fortsätter som det gjort hittills i år kommer Örebro kommun att behöva visa ett negativt resultat på sin finansförvaltning avseende aktierna. Det kommer att bli några tiotals miljoner. I sig är det ett lika litet problem som när aktierna går upp - så länge man inte säljer finns vare sig vinster eller förluster. Men det är ett av dessa långsiktiga problem som är så svåra att hantera politiskt. Anders Borg må vara superförsiktig och överbeskyddande av den långsiktigt stabila statsbudgeten, men hans försiktighet och långsiktiga tänkande är ändå välgörande. I Örebro är det precis tvärsom. Här fattar ingen i den styrande majoriteten vad överskottsmål är bra för, eller hur man ska möta en annalkande ekonomisk kris. Det är bara att tuta och köra...
Men det som händer i västvärlden idag är bland det mest skrämmande jag varit med om under min tid som samhällsengagerad politiker. Varför? Därför att under den ekonomiska turbulensen går flera andra utvecklingslinjer som både spretar och konvergerar. Men alla har de det gemensamt att de kan komma att påverka den globala utvecklingen, och därmed den lokala där jag befinner mig i min vardag. Låt mig peka på några:
Allt fler indikatorer pekar på att USA befinner sig i en utveckling som kan leda till recession. Vad innebär det? Det kommer inte bara att påverka USA utan hela världsekonomin. USA är fortfarande navet för den globala konsumtionen. Om USA inte bara hackar sig framåt, utan stannar eller backar, kommer konsekvenserna för hela världen att bli kännbara. Till och med Kina och andra tillväxtekonomier kommer att få fundera över hur man ska hantera en värld med förändrade import och exportströmmar.
De sydeuropeiska ekonomierna är i gungning. Nedgraderingen av Italien i går var bara ytterligare ett exempel på allvaret i situationen. Det hade räckt med den katastrofala ekonomin i Grekland, men om Italien på allvar börjar glida utför, riskeras dels hela den europeiska monetära unionen, dels kommer EU att bli måltavla för splittrare. Hur det kommer att påverka det Europa som de senaste 50-åren upplevt en fredsperiod som tidigare knappt funnits, vet ingen. Hur starka är de splittrande krafterna? Och vilka krafter finns som håller emot?
Det vi ser är att nästan hela den gamla I-världen befinner sig i en ekonomisk utförsbacke. Det finns många skäl för detta. Ett av de viktigaste är att man har inte kunnat anpassa sig till den globalisering man själv dragit igång och fram tills nu också profiterat på. När tillväxten, utvecklingen, entreprenörismen och allt annat som förr kännetecknade den växande I-världen istället flyttat till de gamla U-länderna blir vår position ifrågasatt. Och frågan är vad som då händer?
Hur kommer det att gå med den demokrati som uppstod i och utvecklades av Europa och USA? Visar den nuvarande utvecklingen, som Kinas ledare verkar mena, att det demokratiska systemet är för svagt? Och hur hanterar vi ett Kina som blir allt starkare och kräver allt mer? Hur kommer deras sätt att styra att påverka världen?
Vilken filosofi kommer att styra värderingarna i den värld som kommer? Oavsett om man är religiös eller inte borde de flesta kunna erkänna att de värderingsgrunder som styrt västvärlden kommer från de judisk-kristna dogmerna. Dessa dogmer har under århundradena anpassats till en allt mer sekulariserad värld, men den filosofiska basen finns ändå där. Och basen har funnits i de gamla I-länderna. Men vad händer nu? Vilka nya filosofiska system tar över? Och vad innebär det för människovärde? För individen kontra kollektivet? För demokrati och öppenhet?
Och om USA inte klarar av sina ekonomiska åtaganden och inte heller blir den självklara globala maktspelaren, vilken spelplan kommer vi då att se, vilket jämviktsläge kommer att uppstå, och hur blir det på vägen dit? USAs tid som världsledare har haft sina stora och små brister. Men det har alltid känts tryggt att en stabil demokrati varit den som lett världen. Men vad händer nu? Hur spelar Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Turkiet och så vidare ut sina kort? Blir det en tid av instabilitet, och hur lång blir den i så fall? Och hur kommer det att vara att leva i en värld där det är Kinas militär som bestämmer dagordningen?
Jag skulle kunna skriva en gräsligt lång blogg om detta. Men dessa nedslag får räcka. Det finns alldeles för många oroande utvecklingsvägar som kan bli följden av den ekonomiska turbulens vi idag befinner oss i.
Varje civilisation har sin början och sitt slut. Det gällde romarriket. Det kommer att gälla pax americana. Frågan är om det vi nu ser är början på slutet, eller (förhoppningsvis) bara slutet på början?
Media: DN 1, DN 2, DN 3, DI, SVD 1, SVD 2
2011-09-20
Aha - är det kris, eller?
Idag är det finansminister Borgs stora dag. Förr var det dagen B som i Budget, men på senare år är det snarare som en premiär på en film som alla redan kunnat se på YouTube. Allt som är viktigt läcker ut i förväg. Kvar finns bara helheten och de ekonomiska parametrar som budgeten vilar på.
Regeringens budget kan sammanfattas med tre ord: ANSVAR, Ansvar och ansvar. Sverige står starkt i en värld som knakar. Sverige är ett ekonomiskt ljus i ett europeiskt mörker. Sverige seglar på när de andra länspumpar. Eller för att använda en semiBorgsk väderliknelse: Sverige är en glimt av sommarsolen mellan molnen en regntung septemberdag.
Ansvar är bra. Och det finns flera andra bra saker i budgeten. En del påstår att Centern dragit vinstlotten med restaurangmomsen. Jag är inte så säker på det. Moderaterna får alltid mest för att de har ansvaret för hela budgeten. De har järnvägsinvesteringar och jobbsatsningar. Men Folkpartiets och Jan Björklunds olika skolsatsningar är sannolikt de som på sikt kommer att ha störst betydelse för Sveriges utveckling. Det handlar både om lärarlyft, om lärarkarriärer, om satsningar på läkare, sjuksköterskor och vårdutbildningar och om de långsiktiga förändringarna av den svenska skolan som kommer med ett ökat fokus på kunskap. Här är mattelyftet det mest lysande exemplet.
Man kan uppleva att det finns rätt många funderingar från oppositionen hur man ska tackla regeringens goda ekonomiska hushållning. Vad ska man slå på? Och vilka alternativ ska man presentera. Det tydligaste exemplet är socialdemokraterna.
Hela sommaren fanns inte den ekonomiska krisen för Juholt, Jämtin och Waidelich. Då hade spenderbyxorna avgrundsdjupa fickor, fyllda med låtsaspengar. Det var bara att ösa. Man kunde lova än det ena och än det andra. Ju längre sommaren led desto ihåligare lät löftena. Men Juholt fortsatte i oförminskad takt.
Och nu, plötsligt, när regeringen lägger en stram budget, menar Waidelich att Borg ser för ljust på framtiden. Fascinerande. Vad har hänt? Vilka tidningar har han läst där budskapet om den internationella krisen beskrivs på ett sätt som även Waidelich och Juholt kan ta till sig? Vilka spindoktorer har sossarnas kontor på Sveavägen köpt in som givit motdirektiv mot sommarslöseriet? Vilka bevekelsegrunder finns, och vilka taktiska överväganden har gjorts för denna kontramarsch, eller för att tala politikerspråk: flipfloppolitik?
Ändå är det bra om socialdemokraterna nationellt inser att såväl Sverige som Europa och västvärlden står inför risker som vi tidigare inte ens vågat nämna. Ett sammanbrott för den monetära pakten och Euron. Ett Europa som slits sönder. Ett USA som inte klarar sin budget och som mister världsherraväldet. En diktatur som Kina som tar över. Burr.
I den lokala politiska ankdammen i Örebro har tyvärr inte denna insikt nått någon inom den nya majoriteten. Där finns fortfarande spenderbyxorna på. Där finns inga skäl att omvärdera de analyser som gjordes i maj... Där är det bara full fart mot avgrunden som gäller. De problem som sannolikt kommer får hanteras sedan, och helst av andra.
Den nya kommunledningen har säkert många goda egenskaper. Men den saknar totalt ekonomisk kunskap och grundläggande insikter om hur kommunal ekonomi ska skötas. Den inser inte behovet av överskott för att kunna säkra både välfärd och investeringar. Den inser inte hur investeringar och resultat samvarierar. Den klarar inte av att lyfta blicken från dagens löften, och ser därmed inte hur kostnaderna för dessa löften gräver gropar åt morgondagens välfärdstjänster. Ibland funderar jag till och med hur många av dem som förstår skillnaden mellan en resultat- och en balansräkning, mellan en investering och löpande drift.
Det är bra om partierna i riksdagen kan ha en någorlunda gemensam syn på den ekonomiska situationen. Av de rapporter jag fått från förmiddagens budgetberedning, är det ännu långt dit i Örebro.
Media: DN 1, DN 2, SVD 1, SVD 2, Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet, SR, SVT, TV4
Regeringens budget kan sammanfattas med tre ord: ANSVAR, Ansvar och ansvar. Sverige står starkt i en värld som knakar. Sverige är ett ekonomiskt ljus i ett europeiskt mörker. Sverige seglar på när de andra länspumpar. Eller för att använda en semiBorgsk väderliknelse: Sverige är en glimt av sommarsolen mellan molnen en regntung septemberdag.
Ansvar är bra. Och det finns flera andra bra saker i budgeten. En del påstår att Centern dragit vinstlotten med restaurangmomsen. Jag är inte så säker på det. Moderaterna får alltid mest för att de har ansvaret för hela budgeten. De har järnvägsinvesteringar och jobbsatsningar. Men Folkpartiets och Jan Björklunds olika skolsatsningar är sannolikt de som på sikt kommer att ha störst betydelse för Sveriges utveckling. Det handlar både om lärarlyft, om lärarkarriärer, om satsningar på läkare, sjuksköterskor och vårdutbildningar och om de långsiktiga förändringarna av den svenska skolan som kommer med ett ökat fokus på kunskap. Här är mattelyftet det mest lysande exemplet.
Man kan uppleva att det finns rätt många funderingar från oppositionen hur man ska tackla regeringens goda ekonomiska hushållning. Vad ska man slå på? Och vilka alternativ ska man presentera. Det tydligaste exemplet är socialdemokraterna.
Hela sommaren fanns inte den ekonomiska krisen för Juholt, Jämtin och Waidelich. Då hade spenderbyxorna avgrundsdjupa fickor, fyllda med låtsaspengar. Det var bara att ösa. Man kunde lova än det ena och än det andra. Ju längre sommaren led desto ihåligare lät löftena. Men Juholt fortsatte i oförminskad takt.
Och nu, plötsligt, när regeringen lägger en stram budget, menar Waidelich att Borg ser för ljust på framtiden. Fascinerande. Vad har hänt? Vilka tidningar har han läst där budskapet om den internationella krisen beskrivs på ett sätt som även Waidelich och Juholt kan ta till sig? Vilka spindoktorer har sossarnas kontor på Sveavägen köpt in som givit motdirektiv mot sommarslöseriet? Vilka bevekelsegrunder finns, och vilka taktiska överväganden har gjorts för denna kontramarsch, eller för att tala politikerspråk: flipfloppolitik?
Ändå är det bra om socialdemokraterna nationellt inser att såväl Sverige som Europa och västvärlden står inför risker som vi tidigare inte ens vågat nämna. Ett sammanbrott för den monetära pakten och Euron. Ett Europa som slits sönder. Ett USA som inte klarar sin budget och som mister världsherraväldet. En diktatur som Kina som tar över. Burr.
I den lokala politiska ankdammen i Örebro har tyvärr inte denna insikt nått någon inom den nya majoriteten. Där finns fortfarande spenderbyxorna på. Där finns inga skäl att omvärdera de analyser som gjordes i maj... Där är det bara full fart mot avgrunden som gäller. De problem som sannolikt kommer får hanteras sedan, och helst av andra.
Den nya kommunledningen har säkert många goda egenskaper. Men den saknar totalt ekonomisk kunskap och grundläggande insikter om hur kommunal ekonomi ska skötas. Den inser inte behovet av överskott för att kunna säkra både välfärd och investeringar. Den inser inte hur investeringar och resultat samvarierar. Den klarar inte av att lyfta blicken från dagens löften, och ser därmed inte hur kostnaderna för dessa löften gräver gropar åt morgondagens välfärdstjänster. Ibland funderar jag till och med hur många av dem som förstår skillnaden mellan en resultat- och en balansräkning, mellan en investering och löpande drift.
Det är bra om partierna i riksdagen kan ha en någorlunda gemensam syn på den ekonomiska situationen. Av de rapporter jag fått från förmiddagens budgetberedning, är det ännu långt dit i Örebro.
Media: DN 1, DN 2, SVD 1, SVD 2, Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet, SR, SVT, TV4
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)