Varför Europa?

Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.

Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.

Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.

När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.

Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.

Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.

Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.

Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.

Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,

Arbetslöshet i Örebro

Den ekonomiska krisen fortsätter i Europa och världen. Kina reviderar ner sina tillväxtsiffror. På ett intressant föredrag för Folkpartiets partistyrelse i går fick vi information om hur Kinas utveckling styr många av världshändelserna. Svensk ekonomi är beroende av utvecklingen i omvärlden och Kina är en av de viktigaste delarna i denna utveckling.

I USA fortsätter chickenracet sannolikt ända fram till presidentvalet. De två sidorna kommer att göra allt för att kunna påstå att det är den andres politik som påverkar negativt. Tillväxten går långsamt.

Och Europa är åter världens sjuke man. Vi ser nu ytterligare ett försök att rädda euron genom den pakt Tyskland och Frankrike slutit med hårdare sanktioner för regelöverträdare. Frågan är om det hjälper. Och om de hårdare kraven på sanering av statsfinanser också innebär än lägre tillväxt för eurozonen, och därmed för såväl EU som världen?

Vi ser nu finansinstitut efter finansinstitut revidera ner sina prognoser för 2012. Och även andra organisationer drar ner sina bedömningar. Senast i raden är LO, som idag mer än halverar sin prognos för 2012, från 3% i våras till 1,3% nu. Ändå är LOs prognos positiv, om man exempelvis jämför med Nordea som spår nolltillväxt. Men LO har ett självändamål med sin positivitet. En alltför negativ prognos skulle menligt inverka på chanserna till höga löneavtal...

I alla prognoser pekar man på riskerna med ökad arbetslöshet 2012. Men arbetslösheten beräknas inte rusa i höjden. Istället handlar det om en försiktig ökning under ett eller ett par år. Därefter sjunker arbetslösheten igen.

Men i Örebro går utvecklingen åt motsatt håll. Antalet öppet arbetslösa i oktober 2011 är högre än i oktober 2010. När det gäller arbetslösheten bland utrikes födda visar siffrorna på än större problem. I Örebro ökar arbetslösheten kraftigt, 2,7 % sedan oktober 2010. Rikssiffran är 0,2%.

Socialdemokraternas huvudnummer i valrörelserna 2010 och 2011 var att ordna jobb. Men än har inget hänt. Istället för att skapa jobb har de fått arbetstillfällen att fly Örebro. Det är rätt förståeligt. Deras politik har hittills gått ut på att kommunen ska konkurrera illojalt ännu mer. Socialdemokraterna vill starta utvecklingsbolag som med skattepengar i ryggen ska konkurrera med privata byggare. Socialdemokraterna vill behålla konferensanläggningar i kommunal ägo. Socialdemokraterna är tveksamma till alternativa utförare inom kommunal service. Jag förstår de företagare som funderar vart Örebro är på väg.

Den socialdemokratiska politiken är som så ofta kortsynt. Den handlar om att köpa olika väljargrupper. Inför omvalet var man runt i Vivalla och lovade jobb. Nu startar man ett bolag som kan ordna dessa jobb, kortsiktigt. Men man struntar i de olika kostnaderna.

Man struntar i vad det kostar skattebetalarna, de kommunala bolagen och deras hyresgäster.
Man struntar i vad det kostar eleverna och de gamla som kommer att få betala.
Man struntar i vad det kostar det privata näringslivet och deras anställda som drabbas av illojal konkurrens.
Man struntar i vad det kostar det civila samhället, där kommunen drar bort stöd för långsiktig utveckling av egenmakt och därmed bättre företagsklimat.

Under den förra socialdemokratiska regimen hade Örebro kommun ett uselt rykte som företagarstad. Det finns risk att kommunen under den nuvarande regimen är på väg åt samma eländiga håll. Det kommer att leda till ökad arbetslöshet. Både på kort och längre sikt.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD, SVT1, SVT2

Stopp eller stopp?

I morgon kommer riksdagen att debattera statsbudgeten. Det handlar om de strukturella frågorna, om inkomsterna och om utgiftsramarna. Debatten sker i en svårbedömbar situation. Det finns mycket som talar för att EU inte bara saktar in, utan tvärstannar, när det gäller tillväxt. I USA har budgetsamtalen brutit samman. Och inte ens Kina går skadeslöst genom krisen.

Samtidigt så hackar sig börsen kvar på någon form av bärande botten. Index varierar lite upp och lite ner, men de senaste månaderna har fallet stannat.

En del siffror är till och med ljusa. I dag kunde vi läsa att småföretagarna i Örebro och Västmanland tror på ökad tillväxt.

Men så kommer mörkret igen. SEBs senaste prognos talar om att tillväxten 2012 nu blir hälften av vad banken tidigare trott. Nu menar man att tillväxttakten 2012 bara blir 0,7% för Sverige. Och i Eurozonen blir det recession, tillväxten blir negativ, -0,4 %. Och en grupp inom Nordea är än svartare. Deras mer enkelt framräknade siffror talar om en negativ tillväxt för Sverige på -2%. Det är rätt illa.

För mig som enkel kommunpolitiker är dessa siffror bekymmersamma. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för en dryg månad sedan kom med sin senaste prognos för intäkterna för kommunsektorn, bedömde man tillväxten till knappt 2 % 2012. Det innebar rätt stora omställningsproblem för fler kommuner än Örebro. Om SEB har mer rätt innebär det ytterligare påfrestningar. Om Nordeatjänstemännen har rätt, väntar ett stålbad.

Det finns flera problem med dagens ekonomiska utveckling. Jag har skrivit rätt många bloggar om dem. Osäkerheten är ett problem. Svårigheterna att hantera en recession med samma verktyg som 2008-2010 ett annat. De globala strukturella problemen, där det finns likheter mellan situationen inom de krisande delarna av EU, USA och Kina, ett tredje.

Men det finns också politiska problem. I Sydeuropa skapar behoven av reformerad ekonomi kravaller. I USA låser de två blocken varandra, med staten som gisslan.

Och i Sverige finns en dålig krismedvetenhet.

Delvis beror detta på att det inte är speciellt medialt att skriva eller tala om rätt komplicerade ekonomiska problem. Budgetdebatten i Örebro kommunfullmäktige förra veckan var ett typexempel på detta. Den styrande majoriteten talade gärna om alla nysatsningar de ville göra. Mindre gärna talade de om de besparingar de tvingas göra. Frågan om hur vi prioriterar lyste mest med sin frånvaro.

Och på Örebro Läns Landstingsfullmäktige var det än värre. Där går den styrande trojkan ut med en budget som har ett överskott på enbart 15 miljoner kronor, en tiondel av vad som behövs. Sannolikt är överskottet borta redan innan bläcket på protokollet från fullmäktige torkat.

I såväl Örebro kommun som i Örebro Läns Landsting är det socialdemokraterna som styr. De gör det förvisso tillsammans med stödpartier, i Landstinget rödgrönt, i kommunen vitsippsklöver. Men det är tydligt att det är den socialdemokratiska agendan som får genomslag. Den som säger att mer pengar alltid är bättre. Den som vägrar fundera kring prioriteringar. Den som egentligen inte vill mäta kvalitet (framförallt inte i förhållande till vad det kostar), utan bara sätta upp nya, intressanta politiska mål.

Det kan handla om att gräva ner en järnväg för miljarder. Det kan handla om ovillkorlig rätt till heltider för hundratals miljoner. Det kan handla om nya bolag för tiotals miljoner. Bara mer pengar. Bara en utökad offentlig sektor.

Tyvärr verkar det som om socialdemokraterna lokalt, regionalt och nationellt nu spelar på samma planhalva. Borta är de tankar om förnyelse som Mona Sahlin drev. Nu handlar det istället bara om mer pengar, och därmed också om höjda skatter. Den internationella utblicken saknas. Analysen av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden likaså. Och analysen av hur detta kommer att påverka det demokratiska systemet lyser enbart med sin frånvaro.

Det liberala anslaget måste vara annorlunda. Vår politik måste vara en rätt pragmatisk politik, med en stabil grund i såväl de nationalekonomiska förutsättningarna, som de demokratiska. Vi måste finna vägar att värna tillväxten, nationellt men även inom EU och globalt, när de gällande systemen krisar. Det handlar inte om mindre internationellt samarbete, utan snarare mer.

Men en bra ekonomisk politik byggs på en stabil demokratisk grund. Där måste vi göra en ordentlig hemläxa. För den offentliga sektorn är inte ett ymnighetshorn. Vi måste ha en genomgående analys både av vad den offentliga sektorn ska göra, och hur vi ska göra det.

Vad: Vilket är den offentliga sektorns uppdrag? Är det att ständigt lägga under sig nya områden, eller är det kanske till och med att krympa i vissa delar?

Hur: Handlar det om offentlig finansiering, eller om offentligt utförande? Handlar det om målstyrning, eller om uppföljning, utvärdering och återkoppling?

Svaren på dessa frågor, vad och hur, måste få en bred förankring för att det demokratiska systemet ska klara av framtidens utmaningar. För det vi ser nu, den globala osäkerhetens period, kommer att följas av flera, sannolikt mer långsiktiga. Det handlar om den demografiska utmaningen. Det handlar om klimatutmaningen. Det handlar om tillväxtens gränser.

Det krävs en bred enighet kring detta för att värna demokratin. Den finns inte idag, kanske framförallt för att inget parti på riktigt vågar ta upp denna rätt omediala diskussion. Men det finns bara ett parti som både kan och vågar. Sveriges liberala parti. Folkpartiet.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR1, DI, NA

Blogg: Cornucopia

Europa påverkar Örebro

Det finns idag en process som påverkar all politisk debatt och dominerar media. Det är inte Zlatan och hans bok. Sannolikt är hans liv mer intressant för vardagsläsning. Men det är något annat som gång efter gång kommer upp på nyhetsplats och på ledarsidor. Eurokrisen påverkar oss alla.

Idag kan vi läsa att EU skriver ner sin prognos för tillväxten i Europa. Greklands ekonomi kommer att fortsätta att backa. Italiens ekonomi står och stampar på noll. Tillväxten i Tyskland, som varit rekordstor i september i år, tvärbromsar. Och Sveriges ekonomi fortsätter att sakta in. Siffrorna för 2012 beräknas nu bli 1,4 %.

Det finns inga bra svar på hur den europeiska krisen ska lösas. I går på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) kongress höll folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund ett mycket bra tal som bland annat spann kring temat om Europa, EU och samarbete. Björklund gjorde i sitt tal en resa från kristallnatten, den 9 november för 73 år sedan, och dess följder för ett splittrat Europa i krig och den utveckling mot mer samarbete som blev följden av de hemskheter andra världskriget innebar. Det är i detta perspektiv såväl EU som euron måste ses. Euron är ett i huvudsak politiskt projekt, baserat i en vilja att knyta människor närmare samman.

Men det är tydligt att det europeiska projektet lider av flera svagheter. Det finns exempelvis ingen tydlig alleuropeisk politisk arena. Europaparlamentet har en svag ställning i de flesta av de europeiska länderna. En av orsakerna är bristen på gemensamt språk, eller snarare bristen på att hitta en vettig hantering kring hur man skapar en europeisk politisk debatt trots att vi har enormt många språk på en förhållandevis liten yta. För att demokratin ska kunna växa krävs att vi kan samtala med varandra och förstå varandras skäl till varför vi tar det ena eller andra ställningstagandet. Denna utmaning, att skapa en mer enhetlig politisk och demokratisk dialog, är en av EU-projektets största utmaningar.

En annan svaghet är genomförandet av euron. Det har blivit uppenbart för alla att flera av de länder som ingick inte borde fått göra det. Men det har också blivit tydligt att de undantag Tyskland och Frankrike får några år sedan gav sig själva när det gäller budgetunderskott, har skapat en instabilare situation för EU, euron och den europeiska framtiden. Dessa svagheter som nu visar sig, gör det i den sämsta av tider. Om vi hade haft en stark global tillväxt hade det varit enklare att hantera de problem som nu visar sig. Men vi har en problematisk situation över hela världen.

Den europeiska samarbetstanken försvagas i och med dessa händelser. Vi ser tendenser att det finns sprickor mellan de starkare nordeuropeiska länderna och de svagare sydeuropeiska. Men vi ser också ett Sverige som passar när det gäller europeiskt deltagande. Den nya socialdemokratiska ledningen verkar lindrigt sagt sval i sin europeiska identitet. "Inte i min livstid" sade Waidelich om euroinförande i Sverige. Och de tillfällen då Håkan Juholt har pratat om EU och den europeiska samarbetstanken är lätt räknade. Men svalheten finns hos flera andra partier. Speciellt illa är det när den nya centerledaren försöker ta populistiska poänger på en sådan sval hållning till EU och euron.

Vi kan tro att vi i Sverige kan leva i en bubbla där vi själva påverkar allt vad som händer och där världen utanför inte finns. Men den självbilden borde vara död och begraven sedan länge. Vi har sett en värld där murarna byggdes och människor skiljdes. Vi har sett en värld där dialog och samarbete var undantagen och där konflikterna, och till sist terrorbalansen, styrde världspolitiken. Vi vet var den vägen leder. Ingen vill ha den världen tillbaka.

Men vi måste också vara medvetna om att världen påverkar oss lokalt. Europa påverkar Örebro. Inte bara genom beslut som fattas av parlament eller kommission. Utan också genom den generella utvecklingen.

EUs besked idag om sänkt tillväxt visar till exempel på riskerna med att de siffror som Örebro kommun nu bygger sin budget på redan är föråldrade. SKLs tillväxtsiffror ligger på 1,9 % för 2012, 0,5 % högre än EU. En tillväxt på under 1,8 % ökar riskerna för att arbetslösheten ökar.  För Örebro kommuns del kommer det att innebära lägre intäkter och högre utgifter än vad majoriteten budgeterat för. En redan svag och delvis underfinansierad budget kan när SKLs nya prognoser kommer i december och februari visa sig enbart vara en grund för ännu större besparingar.

Vi lever i en värld som hänger ihop på ett sätt den aldrig tidigare gjort. Vi påverkar varandra globalt på sätt som aldrig tidigare skådats. För oss i Sverige och i Örebro gäller det att vi orkar lyfta blicken från de dagliga problemen och se både de utmaningar men också möjligheter som den globaliserade världen lägger framför oss. Örebro har alla möjligheter att möta utmaningarna och bejaka möjligheterna i denna nya värld. Men det kräver en politik för kunskap, frihet och utveckling.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1 och expressen, och expressen2, TV4