Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.
Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.
Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.
Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.
Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?
Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" - komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.
Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?
Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.
Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:
Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven
fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i
nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom.
Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som
problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina
kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan.
Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.
Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.
Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?
Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?
Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:
Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.
Givetvis
kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och
ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella
omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora
förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska
materialism som Pethrus varnade för
Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.
Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.
Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.
Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.
Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.
Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?
Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.
Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.
Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.
Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.
Även i detta.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett visioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett visioner. Visa alla inlägg
2017-01-13
2016-02-17
Lite mer om politisk ålderism
I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.
Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.
Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.
Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.
Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:
Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?
I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.
Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.
Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.
Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.
Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.
Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.
Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".
När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.
När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.
De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.
Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.
Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.
Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.
Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.
Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:
Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?
I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.
Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.
Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.
Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.
Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.
Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.
Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".
När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.
När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.
De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.
Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.
2016-02-02
Höghastighet istället för politik
Det finns inget som talar för att Sverige ska bygga ut höghastighetståg. De skäl som redovisas saknar faktagrund.
Kostnaderna för själva byggandet ska inte underskattas. Det ska inte heller kostnaden för de kommuner och regioner som nu gör vågen över att få vara en del i detta (syd)Sverigeprojekt. För åtagandena för dessa - byggnation av lokal och regional infrastruktur, bostäder och annat - kommer att påverka landet långt mer än själva bansträckningen.
Här talar vi om att staten väljer att satsa på ett samhällsekonomiskt olönsamt projekt istället för att satsa på sådant som kunde ge enorma effekter: Bättre kollektivtrafik i och runt de tre stora städerna exempelvis, forskning och utveckling av "elmotorvägar" för tung lastbilstrafik, trespårsjärnvägar för mer gods på järnväg, underhåll av befintliga anläggningar för bättre funktionalitet - och så vidare...
Men det handlar också om kommuner och regioner som tvingas välja mellan att investera i förskolor och skolor, i vårdcentraler och äldreomsorg - eller i infrastruktur som staten kräver när höghastighetsbanan dras fram.
Den samhällsekonomiska O-nyttan med höghastighetstågen är väl utredd. I början, när den dåvarande Centerledaren Maud Olofsson började driva projektet, kunde man hör argument som "Ja - men andra länder har ju det och då ska vi också ha det!"... Men vad är argumentationen idag?
Och hur kommer det att politiken, nästan oavsett parti, är så faktaresistent i det största investeringsprojekt Sverige skådat i modern tid? Hur kommer det sig att partiledare efter partiledare, lokalt, regionalt och nationellt, gör vågen för något så kontraproduktivt? Vad säger det om politiken?
Jag skulle vilja hävda att denna väg mot avgrunden kantas, inte av goda föresatser, utan av rädsla och bristande politiska visioner.
Sverige är ett modernistiskt land. Det spelar nästan ingen roll inom vilket område man agerar. Nytt och modernt är bra. Ju modernare desto bättre. Eftertanke, djupare analyser och rejäla utredningar är något som tillhör historien. Och det är ju inte bra. Att säga nej till det moderna kan få nästan varenda spindoktor och partistrateg att just gå i spinn. Det är "JA TILL DET MODERNA" som gäller.
Rädslan att hamna fel i denna modernistiska absurditet är slående inom alla politikområden. Det gäller att visa handlingskraft. Det gäller att visa att politiker visst både vill och kan. Och ju mer vi visar desto bättre, och modernare, är det.
I Sverige har denna modernistiska ådra väldigt ofta en offentlig-sektor-prägel. Det är skattepengarna som ska fixa det nya. Det är staten som har ansvaret att leda befolkningen in i det moderna lyckosamhället. Det är politikerna som är modernismens främsta uttolkare.
Och just denna modernism tar ibland helt över partiernas andra tankar om samhällets utveckling. Eller snarare är det så att vissa modernistiska projekt får bli ersättning för den bristande politiken kring samhällsutveckling som partierna har.
Höghastighetståg blir svaret på frågorna om vilket land Sverige ska vara:
-Vad vill ditt parti med Sverige?
-Höghastighetståg, förstår du. Då binder vi ihop landet, fixar klimatet och skapar ett bättre näringslivsklimat!
-Vad tycker du om Sveriges framtida välfärdsutveckling?
-Höghastighetståg, fattar du väl. Bara vi kan resa till Malmö på tvåochenhalv timme så kommer vi att bli lyckliga!
-Hur tycker du att Sverige ska agera i en framtida folkvandringsvärld?
-Höghastighetståg är den enda vägen! Dessutom går det ju snabbare både att komma in i landet, och att skicka ut människor också!
Offentlig sektor är alldeles för grå för dagens politiker, men också för alldeles för många ledande tjänstemän. I ett samhälle där jaget är viktigare än laget, där "jag själv" alltid är det självklara centrat för allas blickar, ökar riskerna att det ofta rätt trista handhavandet av vården, skolan och omsorgerna helt enkelt blir - för trist. Bättre då att satsa: på schagerfestivaler, på idrottsarenor, på resor till mässor i länder långt borta och - på höghastighetståg.
Och ständigt hävdar man att just detta - schlagerfestivalen, elitidrottsarenan, byggmässan i Kina - just detta är det som kommer att skapa förutsättningar för att rädda välfärden. Det spelar ingen roll hur utfallet sedan blir. Det är inte resultatet som räknas, utan de goda avsikterna när projekten startar.
Precis samma analyser verkar de flesta partier, politiker och tjänstemän göra vad gäller höghastighetstågen. Det spelar ingen roll hur resultatet blir. Det är vår goda vilja idag som räknas.
Och medan Trafikverket sliter med ännu fler trasiga växlar på ounderhållna spår, medan elever och lärare får slita i schabbiga skolor, medan antalet boendeplatser för äldre fortsätter att minska, känns det bra att som politiker få drömma om det stora projektet - det som ska sätta mitt namn i historieboken - och slippa ta ansvar för den kommunalgrå vardagen.
- Höghastighetstågen kommer inte att gynna klimatet. Klimatpåverkan under byggnationen skapar mer utsläpp än vad tågen eventuellt tjänar in under åratal. Antalet resande är försumbart i förhållande till behoven. Dessutom sker utsläppen under bygget, den tid när vi borde minska utsläppen mest.
- Det kommer inte att finnas resande nog. Höghastighetståg är möjliga där stora städer ligger på rätt avstånd. I det glesbefolkade Sverige, där tåget exempelvis ska stanna i megastaden Värnamo(!), saknas befolkningsunderlag.
- Tron på att höghastighetstågen ska vara bra för arbetsmarknad och näringsliv kan ifrågasättas. Framförallt handlar det om alternativkostnader.
- Och det är just detta - de enorma investeringarna - som är höghastighetstågens största fel. 300 miljarder grovt räknat, det kan bli mer, kommer att innebära att mängder av andra investeringar får stå tillbaka.
Kostnaderna för själva byggandet ska inte underskattas. Det ska inte heller kostnaden för de kommuner och regioner som nu gör vågen över att få vara en del i detta (syd)Sverigeprojekt. För åtagandena för dessa - byggnation av lokal och regional infrastruktur, bostäder och annat - kommer att påverka landet långt mer än själva bansträckningen.
Här talar vi om att staten väljer att satsa på ett samhällsekonomiskt olönsamt projekt istället för att satsa på sådant som kunde ge enorma effekter: Bättre kollektivtrafik i och runt de tre stora städerna exempelvis, forskning och utveckling av "elmotorvägar" för tung lastbilstrafik, trespårsjärnvägar för mer gods på järnväg, underhåll av befintliga anläggningar för bättre funktionalitet - och så vidare...
Men det handlar också om kommuner och regioner som tvingas välja mellan att investera i förskolor och skolor, i vårdcentraler och äldreomsorg - eller i infrastruktur som staten kräver när höghastighetsbanan dras fram.
Den samhällsekonomiska O-nyttan med höghastighetstågen är väl utredd. I början, när den dåvarande Centerledaren Maud Olofsson började driva projektet, kunde man hör argument som "Ja - men andra länder har ju det och då ska vi också ha det!"... Men vad är argumentationen idag?
Och hur kommer det att politiken, nästan oavsett parti, är så faktaresistent i det största investeringsprojekt Sverige skådat i modern tid? Hur kommer det sig att partiledare efter partiledare, lokalt, regionalt och nationellt, gör vågen för något så kontraproduktivt? Vad säger det om politiken?
Jag skulle vilja hävda att denna väg mot avgrunden kantas, inte av goda föresatser, utan av rädsla och bristande politiska visioner.
Sverige är ett modernistiskt land. Det spelar nästan ingen roll inom vilket område man agerar. Nytt och modernt är bra. Ju modernare desto bättre. Eftertanke, djupare analyser och rejäla utredningar är något som tillhör historien. Och det är ju inte bra. Att säga nej till det moderna kan få nästan varenda spindoktor och partistrateg att just gå i spinn. Det är "JA TILL DET MODERNA" som gäller.
Rädslan att hamna fel i denna modernistiska absurditet är slående inom alla politikområden. Det gäller att visa handlingskraft. Det gäller att visa att politiker visst både vill och kan. Och ju mer vi visar desto bättre, och modernare, är det.
I Sverige har denna modernistiska ådra väldigt ofta en offentlig-sektor-prägel. Det är skattepengarna som ska fixa det nya. Det är staten som har ansvaret att leda befolkningen in i det moderna lyckosamhället. Det är politikerna som är modernismens främsta uttolkare.
Och just denna modernism tar ibland helt över partiernas andra tankar om samhällets utveckling. Eller snarare är det så att vissa modernistiska projekt får bli ersättning för den bristande politiken kring samhällsutveckling som partierna har.
Höghastighetståg blir svaret på frågorna om vilket land Sverige ska vara:
-Vad vill ditt parti med Sverige?
-Höghastighetståg, förstår du. Då binder vi ihop landet, fixar klimatet och skapar ett bättre näringslivsklimat!
-Vad tycker du om Sveriges framtida välfärdsutveckling?
-Höghastighetståg, fattar du väl. Bara vi kan resa till Malmö på tvåochenhalv timme så kommer vi att bli lyckliga!
-Hur tycker du att Sverige ska agera i en framtida folkvandringsvärld?
-Höghastighetståg är den enda vägen! Dessutom går det ju snabbare både att komma in i landet, och att skicka ut människor också!
Offentlig sektor är alldeles för grå för dagens politiker, men också för alldeles för många ledande tjänstemän. I ett samhälle där jaget är viktigare än laget, där "jag själv" alltid är det självklara centrat för allas blickar, ökar riskerna att det ofta rätt trista handhavandet av vården, skolan och omsorgerna helt enkelt blir - för trist. Bättre då att satsa: på schagerfestivaler, på idrottsarenor, på resor till mässor i länder långt borta och - på höghastighetståg.
Och ständigt hävdar man att just detta - schlagerfestivalen, elitidrottsarenan, byggmässan i Kina - just detta är det som kommer att skapa förutsättningar för att rädda välfärden. Det spelar ingen roll hur utfallet sedan blir. Det är inte resultatet som räknas, utan de goda avsikterna när projekten startar.
Precis samma analyser verkar de flesta partier, politiker och tjänstemän göra vad gäller höghastighetstågen. Det spelar ingen roll hur resultatet blir. Det är vår goda vilja idag som räknas.
Och medan Trafikverket sliter med ännu fler trasiga växlar på ounderhållna spår, medan elever och lärare får slita i schabbiga skolor, medan antalet boendeplatser för äldre fortsätter att minska, känns det bra att som politiker få drömma om det stora projektet - det som ska sätta mitt namn i historieboken - och slippa ta ansvar för den kommunalgrå vardagen.
2014-09-23
Tillit
På väg hem från ett möte med några SKL-medarbetare i Stockholm är det dags för ett nytt blogginlägg. Det första på länge. Mitt skrivande har tagit andra banor de senaste månaderna. I går avslutades det med att jag skickade in ett manus för påseende. Och ytterligare ett, med en lite annan vinkling men i ett parallellt spår, står på tur. Båda handlar om vart samhället är på väg. Båda handlar om vad som händer när de flesta av oss inte bara kommer att fylla 70 eller 80 år, utan kanske både 90, 100 och 110. Vad gör vi med dessa år vi får? Vad gör vi med oss själva, med samhället och vad gör samhället med oss?
Mitt inspel i dag var i samma riktning. Jag var inbjuden att tala om demokratins nutid och framtid och hur det skulle kunna påverka SKL. Ett av skälen var den DN-artikel jag skrev i maj och som du kan läsa här.
Lite kom det också att handla om den artikel i DN som jag skrev förra veckan. Den kan du läsa här.
Men framförallt handlade det om de utmaningar den demokrati och den politik vi tar för given står inför. Och lite om de lösningar jag försöker se.
Det finns risker med samhällsutvecklingen idag. Det demokratiska systemet utmanas från flera håll. Sedan Sverigedemokraterna övertog platsen som tredje största parti har sida upp och sida ner fyllts av analyser kring varför det gick som det gick. Precis som jag beskrev i min andra DN-artikel, med ett försök till en delförklaring.
Men huvudproblemet för demokratin ligger inte i att SD blir större. Det är bara ett symptom. Frågan är vad det underliggande problemet är och varför det manifesteras i land efter land i Västeuropa.
Jag vore förmäten om jag sade att jag hade svaret. Men i alla de analyser jag hittills läst saknar jag en dimension som jag menar är central.
Är vi på väg in i ett samhälle där tillit inte längre är självklar? Och om svaret är ja - varför är det så?
Visst - det finns en del (som Aftonbladets ledarsida) som försöker lägga skulden på andra partier än den man själv företräder. Men det är så förenklat och ovetenskapligt. I hela västvärlden växer problemen med bristande tillit. Främlingsfientliga krafter går framåt i land efter land, oavsett vilken färg det är på regeringen. Länder som är såväl ekonomiskt som socialt framgångsrika (till exempel som Sverige) liksom länder med stora problem (Grekland exempelvis) ser samma principiella utveckling.
Vad beror det på?
Om jag orkar och har tid ska jag ägna ett antal bloggar åt detta. För det handlar om stora och långsiktiga skeenden. När socialdemokraterna i valrörelsen sade: "Något har gått sönder i Sverige." så har de kanske mer rätt än de tror. Frågan är vad som gått sönder, och varför.
Jag tänker ofta i bilder. Fungerar det bra kan jag sätta ord på bilderna. Därför kommer jag att försöka göra det också i bloggen. Det ni kan förvänta er är då till exempel:
Politiken som demokratins hamburgare.
2000 år av dogmer, 20 år av normupplösning.
Teknokrati, mediokrati eller demokrati?
Tillit och demokrati, eller demokrati och tillit?
Framtiden: Det utbildade, bildade och visa samhället.
Men det får anstå till kommande bloggar.
Mitt inspel i dag var i samma riktning. Jag var inbjuden att tala om demokratins nutid och framtid och hur det skulle kunna påverka SKL. Ett av skälen var den DN-artikel jag skrev i maj och som du kan läsa här.
Lite kom det också att handla om den artikel i DN som jag skrev förra veckan. Den kan du läsa här.
Men framförallt handlade det om de utmaningar den demokrati och den politik vi tar för given står inför. Och lite om de lösningar jag försöker se.
Det finns risker med samhällsutvecklingen idag. Det demokratiska systemet utmanas från flera håll. Sedan Sverigedemokraterna övertog platsen som tredje största parti har sida upp och sida ner fyllts av analyser kring varför det gick som det gick. Precis som jag beskrev i min andra DN-artikel, med ett försök till en delförklaring.
Men huvudproblemet för demokratin ligger inte i att SD blir större. Det är bara ett symptom. Frågan är vad det underliggande problemet är och varför det manifesteras i land efter land i Västeuropa.
Jag vore förmäten om jag sade att jag hade svaret. Men i alla de analyser jag hittills läst saknar jag en dimension som jag menar är central.
Är vi på väg in i ett samhälle där tillit inte längre är självklar? Och om svaret är ja - varför är det så?
Visst - det finns en del (som Aftonbladets ledarsida) som försöker lägga skulden på andra partier än den man själv företräder. Men det är så förenklat och ovetenskapligt. I hela västvärlden växer problemen med bristande tillit. Främlingsfientliga krafter går framåt i land efter land, oavsett vilken färg det är på regeringen. Länder som är såväl ekonomiskt som socialt framgångsrika (till exempel som Sverige) liksom länder med stora problem (Grekland exempelvis) ser samma principiella utveckling.
Vad beror det på?
Om jag orkar och har tid ska jag ägna ett antal bloggar åt detta. För det handlar om stora och långsiktiga skeenden. När socialdemokraterna i valrörelsen sade: "Något har gått sönder i Sverige." så har de kanske mer rätt än de tror. Frågan är vad som gått sönder, och varför.
Jag tänker ofta i bilder. Fungerar det bra kan jag sätta ord på bilderna. Därför kommer jag att försöka göra det också i bloggen. Det ni kan förvänta er är då till exempel:
Politiken som demokratins hamburgare.
2000 år av dogmer, 20 år av normupplösning.
Teknokrati, mediokrati eller demokrati?
Tillit och demokrati, eller demokrati och tillit?
Framtiden: Det utbildade, bildade och visa samhället.
Men det får anstå till kommande bloggar.
2011-11-18
Slut på politik...
Kanske beror det på att det är en tidig fredagsmorgon i november. Det är kallt och mörkt ute och än har inte advent börjat lysa upp fönster, gator och torg.
Men är ändå inte känslan så att det är slut på politik? Händer nånting i svensk politik överhuvudtaget, något som har med politik att göra då? Finns det några tydliga politiska konflikter? Finns det några tydliga politiska visioner? Var hettar den politiska debatten till?
OK. I Europa håller ekonomin på att rasa ihop. Men varför? För att några länder drivit en politik som inte funkat? Snarare tvärsom. Grekland fuskade sig in i eurosamarbetet. Har lite med politik att göra. Och Portugal, Spanien och Italien har levat över sina tillgångar och tillväxtsiffror. Det kan man göra oavsett om man kallar sig socialist eller konservativ.
Och i Sverige har vi en vårdskandal. Ett privat bolag har trott att man kan sätta ekonomi och vinster före omsorgskvalitet. Det blir ett himla liv på politiker och partier. Men under finns en massa undersökningar som visar att privat omsorg inte alls är sämre än offentlig. Och visst har det varit omsorgsskandaler inom offentlig omsorg, utan att det ställts krav på att kommuner inte ska få driva äldreomsorg...
Men politik handlar om mer än så. Politikens grund är tanken om det framtida samhället. Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle vill vi vara med och skapa? Och politikens byggstenar är de sakpolitiska åtgärder vi vill genomföra för att nå vårt mål.
Men vad är visionen om det framtida samhället? Det finns inte ett enda parti som har någon.
Moderaterna vill bara administrera fram ungefär samma som idag men lite bättre.
Socialdemokraterna vet överhuvudtaget ingenting.
Centerpartiet vill vara grönt, snällt och socialliberalt. OK - men vad betyder det?
Kristdemokraterna har noll koll på om de är eller borde bli mer värdekonservativa.
Vänsterpartiet - jag har inte en aning om vad de ser som sitt drömland sedan det kommunistiska manifestet lades i malpåse.
Sverigedemokraterna förändrar sig nu från nationalism till socialkonservatism. Jaha - dimridåer skyler det som tidigare var den tydligaste, och mest inhumana, visionen.
Och sedan Folkpartiet. Vilken liberalism står vi för? Och vem vet om vad det innebär?
Jag kollade igenom några tidningars ledarsidor när jag som vanligt gjorde sonen sällskap framför morgonbolibompa:
DN skriver om rattfylla och franskt-tyskt samarbete i EU.
SVD toppar med USAs skuldberg och fyller på med betygsinflation och vårdenkäter.
Expressen håller med om Folkpartiets omsorgskollsmyndighet och skolavgifter.
Aftonbladet kör Iran-Israelspåret och KDs roll i vårdskandalen.
GP går på Syrien och Juholt.
Min lokalblaska NA kör IPRED.
Och Dalademokraten, denna tydligaste av sossetidningar, skriver om en ambulans som aldrig skickades.
Spretigt? Sannerligen.
Politiskt ideologiskt? Mycket litet.
Framåtsyftande? Känns inte så.
Så vad händer egentligen i och med politiken? Och vad är politikens syften idag?
Är det bara att rodda i ett givet system så det förhoppningsvis fungerar lite bättre?
Är det bara att ordna mer av allt?
Är det bara att hitta detaljlösningar som passar i ett medialt samhälle?
Har drömmen om framtiden tagit slut?
Visst var det enklare förr. När de sociala skillnaderna var stora. När alla inte ens fick gå i skolan. När kvinnor och fattiga män inte tilläts rösta. När slaget stod mellan kommunismens och nazismens omänskliga ideologier och ett liberalt samhällsbygge.
Men visst finns det frågor som borde lyfta idag också.
Globaliseringens utmaningar och följder.
Klimatfrågorna.
Den demografiska utmaningen, eller hur vi bygger ett samhälle där man får var människa hela livet.
Det integrerade samhället.
Och alla dessa frågor om människans värde i ett samhälle där allt mer mäts och där relationer inte längre är varaktiga, utan även medmänniskan är ständigt utbytbar borde väl kunna engagera någon (fast detta kanske mer borde vara en fråga för de kyrkor som också verkar ha abdikerat från sin roll som visionärer).
Men om svaret på alla frågor alltid blir mer av allt - vilket det ofta blir - reduceras också politikens roll till att just administrera ett rådande system. Och då är sannolikt både demokrati och politik på väg mot att den viktigaste frågan blir om man själv ska överleva.
Det är fortfarande mörkt ute. Det är fortfarande november. Det är fortfarande tidigt. Kanske denna känsla av att det är slut på politik är just en känsla i november när det stora vemodet rullar in.
Men jag är inte säker.
Men det jag är säker på är att man ändå måste ställa frågorna. Som liberal. För en liberals viktigaste uppgift är sannolikt att ställa de frågor som ingen annan vågar eller vill göra.
Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, GP1 och GP2, Dalademokraten, NA
Men är ändå inte känslan så att det är slut på politik? Händer nånting i svensk politik överhuvudtaget, något som har med politik att göra då? Finns det några tydliga politiska konflikter? Finns det några tydliga politiska visioner? Var hettar den politiska debatten till?
OK. I Europa håller ekonomin på att rasa ihop. Men varför? För att några länder drivit en politik som inte funkat? Snarare tvärsom. Grekland fuskade sig in i eurosamarbetet. Har lite med politik att göra. Och Portugal, Spanien och Italien har levat över sina tillgångar och tillväxtsiffror. Det kan man göra oavsett om man kallar sig socialist eller konservativ.
Och i Sverige har vi en vårdskandal. Ett privat bolag har trott att man kan sätta ekonomi och vinster före omsorgskvalitet. Det blir ett himla liv på politiker och partier. Men under finns en massa undersökningar som visar att privat omsorg inte alls är sämre än offentlig. Och visst har det varit omsorgsskandaler inom offentlig omsorg, utan att det ställts krav på att kommuner inte ska få driva äldreomsorg...
Men politik handlar om mer än så. Politikens grund är tanken om det framtida samhället. Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle vill vi vara med och skapa? Och politikens byggstenar är de sakpolitiska åtgärder vi vill genomföra för att nå vårt mål.
Men vad är visionen om det framtida samhället? Det finns inte ett enda parti som har någon.
Moderaterna vill bara administrera fram ungefär samma som idag men lite bättre.
Socialdemokraterna vet överhuvudtaget ingenting.
Centerpartiet vill vara grönt, snällt och socialliberalt. OK - men vad betyder det?
Kristdemokraterna har noll koll på om de är eller borde bli mer värdekonservativa.
Vänsterpartiet - jag har inte en aning om vad de ser som sitt drömland sedan det kommunistiska manifestet lades i malpåse.
Sverigedemokraterna förändrar sig nu från nationalism till socialkonservatism. Jaha - dimridåer skyler det som tidigare var den tydligaste, och mest inhumana, visionen.
Och sedan Folkpartiet. Vilken liberalism står vi för? Och vem vet om vad det innebär?
Jag kollade igenom några tidningars ledarsidor när jag som vanligt gjorde sonen sällskap framför morgonbolibompa:
DN skriver om rattfylla och franskt-tyskt samarbete i EU.
SVD toppar med USAs skuldberg och fyller på med betygsinflation och vårdenkäter.
Expressen håller med om Folkpartiets omsorgskollsmyndighet och skolavgifter.
Aftonbladet kör Iran-Israelspåret och KDs roll i vårdskandalen.
GP går på Syrien och Juholt.
Min lokalblaska NA kör IPRED.
Och Dalademokraten, denna tydligaste av sossetidningar, skriver om en ambulans som aldrig skickades.
Spretigt? Sannerligen.
Politiskt ideologiskt? Mycket litet.
Framåtsyftande? Känns inte så.
Så vad händer egentligen i och med politiken? Och vad är politikens syften idag?
Är det bara att rodda i ett givet system så det förhoppningsvis fungerar lite bättre?
Är det bara att ordna mer av allt?
Är det bara att hitta detaljlösningar som passar i ett medialt samhälle?
Har drömmen om framtiden tagit slut?
Visst var det enklare förr. När de sociala skillnaderna var stora. När alla inte ens fick gå i skolan. När kvinnor och fattiga män inte tilläts rösta. När slaget stod mellan kommunismens och nazismens omänskliga ideologier och ett liberalt samhällsbygge.
Men visst finns det frågor som borde lyfta idag också.
Globaliseringens utmaningar och följder.
Klimatfrågorna.
Den demografiska utmaningen, eller hur vi bygger ett samhälle där man får var människa hela livet.
Det integrerade samhället.
Och alla dessa frågor om människans värde i ett samhälle där allt mer mäts och där relationer inte längre är varaktiga, utan även medmänniskan är ständigt utbytbar borde väl kunna engagera någon (fast detta kanske mer borde vara en fråga för de kyrkor som också verkar ha abdikerat från sin roll som visionärer).
Men om svaret på alla frågor alltid blir mer av allt - vilket det ofta blir - reduceras också politikens roll till att just administrera ett rådande system. Och då är sannolikt både demokrati och politik på väg mot att den viktigaste frågan blir om man själv ska överleva.
Det är fortfarande mörkt ute. Det är fortfarande november. Det är fortfarande tidigt. Kanske denna känsla av att det är slut på politik är just en känsla i november när det stora vemodet rullar in.
Men jag är inte säker.
Men det jag är säker på är att man ändå måste ställa frågorna. Som liberal. För en liberals viktigaste uppgift är sannolikt att ställa de frågor som ingen annan vågar eller vill göra.
Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, GP1 och GP2, Dalademokraten, NA
2011-09-16
Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.
Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet
Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.
Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen
2011-04-28
Att lyfta blicken; om ÖSK - och Örebro
Det har varit rätt mycket negativt på min blogg på sistone. Nu får den perioden vara slut. Jag hoppas att det som nu kommit upp till ytan är det sista. Politik får inte i första rummet handla om andras fel, även om det också är en nödvändig del av politiken. Men huvudnumret måste vara vad man själv och partiet vill.
Rätt länge har jag funderat över den gångna mandatperioden, varför det gick så bra som det gjorde, och vad som skiljt denna period från de gångna. Samtidigt har jag också funderat över skillnaderna i partiernas politik framåt, och då naturligtvis mest skillnaderna mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.
När jag läser Simon Banks intervju i förra torsdagens Aftonbladet, om den parallella utvecklingen av ÖSK och Örebro blir det en ögonöppnare också för mig, som varit mitt i de båda skeendena. ÖSKs utveckling är fantastisk. Från en klubb på dekis till en av Sveriges framgångsrikaste. Från en klubb som inte fanns, till en som syns och vågar. Från en klubb utan strategier och strukturer, till en där strukturer, strategier och mål är tydliga för alla, i och utanför klubben.
ÖSKs framgångssaga kan kopplas till ett antal personer. Det handlar om Jan Karlsson, VDn som inte har fotboll som huvudintresse, men som kanske tack vare det har skapat ett vinnande koncept för ekonomiskt framgångsrika ÖSK och ÖSK AB. Lennart Sjögren, som klarat av att både vara en försiktig general men också värva rätt och skapa intresse kring spelartrupp och matcher. Rose-Marie Frebran som stöttat och strukturerat föreningen ÖSK och skapat trovärdighet nationellt kring föreningen. Björn Åqvist som lugnt och metodiskt skapat ett stabilt och framtidsinriktat upplevelseföretag.
Kring dessa personer har framgångssagan ÖSK vävts. Kring dem har kompetenta medarbetare värvats, spelare såväl som administratörer. Kring dem har nätverk vävts som skapat förutsättningar för den utveckling som ÖSK nu är inne i. De har haft mål. De har lagt strukturer. De har skapat strategier och vågat prioritera. De har vågat delegera, låta den som kan just denna del av verksamheten, i stort eller smått, få ansvar och makt att göra sitt bästa. De har vågat lyfta blicken från dagens alla detaljer till den långsiktiga utvecklingen av förening och företag. De har vågat visa att de vill, kan och kommer att lyckas. De har inte upplevts positivt av alla. Men det har lagt grunden till en långsiktigt positiv utveckling.
Kan man dra paralleller till politiken? Med lite vilja kan man säkert dra paralleller till allt möjligt. Men jag menar att det finns en djupare parallellitet mellan ÖSKs och Örebros utveckling.
Den handlar om strukturer. Den handlar om strategier och prioriteringar. Och den handlar om att våga lyfta blicken.
När jag fick möjligheten att bli kommunstyrelsens ordförande (KSO) fanns det en förväntan att jag skulle bli som min företrädare. Min upplevelse var att allt skulle gå igenom hans händer. Det handlade om allt ifrån attesteringar av fakturor till detaljstyrning av tjänstemän. Under den första perioden som KSO fick jag därför berätta att jag styrde på ett annat sätt. Jag vill inte styra allt, från stort till smått. Jag vill inte detaljstyra tjänstemän. Jag vill istället uppmuntra medarbetare att våga prestera själva, att ta egna beslut inom tydliga ramar, att stå upp för den makt man fått både uppåt och neråt i organisationen. Jag har sagt många gånger att det är helt OK att misslyckas, jag kommer inte att slå någon i huvudet för det, bara man lär sig av sina misstag och inte gör om dem. Jag vill ha en organisation som vågar. Jag vill inte ha en politisk ledning som sätter sig på sina medarbetare, som skapar osäkerhet om vem som har den administrativa makten, och vem som har den politiska maktens öra just för tillfället. Det fanns en sådan tid, då det av många upplevdes att det var bäst att inte göra något på ett eget initiativ. För gick det fel fick man kritik. Gick det rätt hördes inget.
För mig handlade det också om att försöka byta fokus för organisationen. Från en organisation som var helt inåtvänd, till en som såg örebroarna som sina uppdragsgivare, kunder eller tjänstetagare. Från en som såg förändring som något ont och oroande, till en som vågade skapa trygghet just i förändringen. Från en som ständigt fastnade i detaljer på alla plan, till en som vågade delegera detaljerna till dem som var bäst på det, medan andra sökte en bra kurs framåt i en värld som förändrades allt snabbare.
Jag tror att detta är en av de viktigaste delförklaringarna till varför det gått så bra för Örebro. Jag upplever en betydligt större glädje hos många av de tjänstemän jag jobbat med idag, än för fyra år sedan. De har fått ansvar, befogenheter och tilltro. De vet att de gör ett bra jobb.
Jag märker också att Sverige ser på Örebro kommun på ett annat sätt idag än tidgare. Vi vågar visa att vi kan, vill och kommer att ta spets. Några av många exempel: Vårt jämställdhetsarbete som idag används som nationell förebild. Vårt arbete med civilsamhället som är internationellt uppmärksammat. Vår satsning på kultur, till exempel Svenska Kammarorkestern, Open Art och SWICCO, som ger genljud i världen. Vårt samarbete med Örebro Universitet som varit en pusselbit i dess otroliga tillväxt. Vårt arbete med att skapa ett mer kompetensintensivt näringsliv för framtidens arbeten, där nu IT är ett framgångskluster. Vårt arbete med idrotten, idrottsanläggningarna, med KIF Örebro och naturligtvis - med ÖSK. Och så vidare.
Som politiker har vi i koalitionen valt att delegera detaljerna till de tjänstemän som kan det bättre än oss. Vi har försökt hitta strukturerna för den framgångsrika kommunen. Det är inte bara en styrningsmässig skillnad. Den är också politisk.
Ett av socialdemokratins största problem är att den inte hittar någon väg framåt. När folkhemstanken, och de socialistiska drömmarna, nu allt snabbare falnar och dör, finns inte heller några visioner om framtiden, vare sig för Örebro eller landet. Istället hamnar man i detaljpolitiken. Deras politik handlar om detaljer, om hur de som politiker ska göra det som tjänstemännen borde ha makten över.
För oss liberaler är situationen en annan. Vi ser istället utmaningen i att förändra Örebro, att leda Örebro in i framtiden med aktiva politiker som skapar mål, strategier och strukturer men som delegerar detaljerna till proffsen. För oss handlar det om att skapa ett nytt och bättre Örebro: Universitetsstaden Örebro. Framtidsföretagandets Örebro. Kulturstaden Örebro. Skolstaden Örebro.
Ditt Örebro - Örebro inte som en form som ska passa alla, utan ett Örebro där du själv kan forma din framtid. I frihet. Med valfrihet. Som individ. I gemenskap.
Det är en våghalsig resa. Men den är nödvändig. Lika nödvändig som att våga gå in för att vinna alla matcher i allsvenskan. Lika nödvändig som att våga sätta det realistiska målet: ÖSK tar SM-guld 2015.
Rätt länge har jag funderat över den gångna mandatperioden, varför det gick så bra som det gjorde, och vad som skiljt denna period från de gångna. Samtidigt har jag också funderat över skillnaderna i partiernas politik framåt, och då naturligtvis mest skillnaderna mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.
När jag läser Simon Banks intervju i förra torsdagens Aftonbladet, om den parallella utvecklingen av ÖSK och Örebro blir det en ögonöppnare också för mig, som varit mitt i de båda skeendena. ÖSKs utveckling är fantastisk. Från en klubb på dekis till en av Sveriges framgångsrikaste. Från en klubb som inte fanns, till en som syns och vågar. Från en klubb utan strategier och strukturer, till en där strukturer, strategier och mål är tydliga för alla, i och utanför klubben.
ÖSKs framgångssaga kan kopplas till ett antal personer. Det handlar om Jan Karlsson, VDn som inte har fotboll som huvudintresse, men som kanske tack vare det har skapat ett vinnande koncept för ekonomiskt framgångsrika ÖSK och ÖSK AB. Lennart Sjögren, som klarat av att både vara en försiktig general men också värva rätt och skapa intresse kring spelartrupp och matcher. Rose-Marie Frebran som stöttat och strukturerat föreningen ÖSK och skapat trovärdighet nationellt kring föreningen. Björn Åqvist som lugnt och metodiskt skapat ett stabilt och framtidsinriktat upplevelseföretag.
Kring dessa personer har framgångssagan ÖSK vävts. Kring dem har kompetenta medarbetare värvats, spelare såväl som administratörer. Kring dem har nätverk vävts som skapat förutsättningar för den utveckling som ÖSK nu är inne i. De har haft mål. De har lagt strukturer. De har skapat strategier och vågat prioritera. De har vågat delegera, låta den som kan just denna del av verksamheten, i stort eller smått, få ansvar och makt att göra sitt bästa. De har vågat lyfta blicken från dagens alla detaljer till den långsiktiga utvecklingen av förening och företag. De har vågat visa att de vill, kan och kommer att lyckas. De har inte upplevts positivt av alla. Men det har lagt grunden till en långsiktigt positiv utveckling.
Kan man dra paralleller till politiken? Med lite vilja kan man säkert dra paralleller till allt möjligt. Men jag menar att det finns en djupare parallellitet mellan ÖSKs och Örebros utveckling.
Den handlar om strukturer. Den handlar om strategier och prioriteringar. Och den handlar om att våga lyfta blicken.
När jag fick möjligheten att bli kommunstyrelsens ordförande (KSO) fanns det en förväntan att jag skulle bli som min företrädare. Min upplevelse var att allt skulle gå igenom hans händer. Det handlade om allt ifrån attesteringar av fakturor till detaljstyrning av tjänstemän. Under den första perioden som KSO fick jag därför berätta att jag styrde på ett annat sätt. Jag vill inte styra allt, från stort till smått. Jag vill inte detaljstyra tjänstemän. Jag vill istället uppmuntra medarbetare att våga prestera själva, att ta egna beslut inom tydliga ramar, att stå upp för den makt man fått både uppåt och neråt i organisationen. Jag har sagt många gånger att det är helt OK att misslyckas, jag kommer inte att slå någon i huvudet för det, bara man lär sig av sina misstag och inte gör om dem. Jag vill ha en organisation som vågar. Jag vill inte ha en politisk ledning som sätter sig på sina medarbetare, som skapar osäkerhet om vem som har den administrativa makten, och vem som har den politiska maktens öra just för tillfället. Det fanns en sådan tid, då det av många upplevdes att det var bäst att inte göra något på ett eget initiativ. För gick det fel fick man kritik. Gick det rätt hördes inget.
För mig handlade det också om att försöka byta fokus för organisationen. Från en organisation som var helt inåtvänd, till en som såg örebroarna som sina uppdragsgivare, kunder eller tjänstetagare. Från en som såg förändring som något ont och oroande, till en som vågade skapa trygghet just i förändringen. Från en som ständigt fastnade i detaljer på alla plan, till en som vågade delegera detaljerna till dem som var bäst på det, medan andra sökte en bra kurs framåt i en värld som förändrades allt snabbare.
Jag tror att detta är en av de viktigaste delförklaringarna till varför det gått så bra för Örebro. Jag upplever en betydligt större glädje hos många av de tjänstemän jag jobbat med idag, än för fyra år sedan. De har fått ansvar, befogenheter och tilltro. De vet att de gör ett bra jobb.
Jag märker också att Sverige ser på Örebro kommun på ett annat sätt idag än tidgare. Vi vågar visa att vi kan, vill och kommer att ta spets. Några av många exempel: Vårt jämställdhetsarbete som idag används som nationell förebild. Vårt arbete med civilsamhället som är internationellt uppmärksammat. Vår satsning på kultur, till exempel Svenska Kammarorkestern, Open Art och SWICCO, som ger genljud i världen. Vårt samarbete med Örebro Universitet som varit en pusselbit i dess otroliga tillväxt. Vårt arbete med att skapa ett mer kompetensintensivt näringsliv för framtidens arbeten, där nu IT är ett framgångskluster. Vårt arbete med idrotten, idrottsanläggningarna, med KIF Örebro och naturligtvis - med ÖSK. Och så vidare.
Som politiker har vi i koalitionen valt att delegera detaljerna till de tjänstemän som kan det bättre än oss. Vi har försökt hitta strukturerna för den framgångsrika kommunen. Det är inte bara en styrningsmässig skillnad. Den är också politisk.
Ett av socialdemokratins största problem är att den inte hittar någon väg framåt. När folkhemstanken, och de socialistiska drömmarna, nu allt snabbare falnar och dör, finns inte heller några visioner om framtiden, vare sig för Örebro eller landet. Istället hamnar man i detaljpolitiken. Deras politik handlar om detaljer, om hur de som politiker ska göra det som tjänstemännen borde ha makten över.
För oss liberaler är situationen en annan. Vi ser istället utmaningen i att förändra Örebro, att leda Örebro in i framtiden med aktiva politiker som skapar mål, strategier och strukturer men som delegerar detaljerna till proffsen. För oss handlar det om att skapa ett nytt och bättre Örebro: Universitetsstaden Örebro. Framtidsföretagandets Örebro. Kulturstaden Örebro. Skolstaden Örebro.
Ditt Örebro - Örebro inte som en form som ska passa alla, utan ett Örebro där du själv kan forma din framtid. I frihet. Med valfrihet. Som individ. I gemenskap.
Det är en våghalsig resa. Men den är nödvändig. Lika nödvändig som att våga gå in för att vinna alla matcher i allsvenskan. Lika nödvändig som att våga sätta det realistiska målet: ÖSK tar SM-guld 2015.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)