Vart är vi på väg?

Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.

Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.

Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.

Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.

Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?

Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" -  komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.

Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?

Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.

Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:

Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom. Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan. Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.

Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.

Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?

Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?

Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:


Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.

Givetvis kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska materialism som Pethrus varnade för

Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.

Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.

Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.

Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.

Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.

Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?

Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.





Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.

Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.

Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.

Även i detta.