I går lämnade Nyamko Sabuni regeringen. Maria Arnholm tillträdde som ny biträdande utbildningsminister med ansvar för bland annat jämställdhetsfrågorna. Maria Arnholm kommer säkert att bli en habil jämställdhetsminister.
Men, som DN skriver idag i sin ledare, har regeringen väldigt många ministrar. En del frågor som vissa ministrar har är ju rätt fragmenterade och rätt marginella. Eller så är de av annan karaktär och sträcker sig över flera områden. Och frågan är vad det innebär, både för regeringen som helhet och för enskilda ministrar.
Jämställdhetsfrågorna är ett typexempel. För mig är jämställdhet en ledningsfråga. När vi jobbade med jämställdhet i Örebro kommun och jag var kommunstyrelseordförande, såg vi till att jämställdheten sköttes av såväl den politiska som den administrativa ledningen. Vi gjorde ett tydligt brott mot det som tidigare gällt.
När socialdemokraterna styrde var jämställdheten en fråga för de intresserade, eldsjälarna. Och då fungerade inte arbetet. Det var bara kring eldsjälen som det fungerade, och bara under den tid eldsjälen brann. Men det fanns ingen struktur och inga strategier.
När vi tog över blev jämställdheten en ledningsfråga. Vi menade att frågan var så viktig, att den inte kunde lämnas åt eldsjälarna. Även en kommundirektör eller en kommunstyrelseordförande som inte hade jämställdheten som hjärtefråga, skulle vara en tydlig del i ledningen av hela arbetet. Även en kommunstyrelse som prioriterade annat, skulle "tvingas" ta hand om jämställdheten. Även nämnder och förvaltningar som hade andra stuprörsuppdrag, hade jämställdheten som en nödvändig del av arbetet, med krav på uppföljning, utvärdering och återkoppling både mot verksamheter och till kommunstyrelse och kommunfullmäktige.
I regeringen borde detta också vara en självklarhet. Jämställdheten borde ligga på statsministern och hans kansli. Eftersom han inte kan göra allt, kan han delegera frågorna till ett annat statsråd, men tillhörigheten borde ligga hos statsministern.
Regeringen har många statsråd med många olika detaljuppgifter. Ändå har regeringen fungerat väl. Precis som Maria Arnholm sade i Aktuellt i går, är en av regeringens viktigaste jämställhetsåtgärder att värna jobben, speciellt genom att säkra den långsiktiga finansieringen av den offentliga sektorn. Men allt oftare väcks nu frågan om vad som är regeringens nästa utvecklingsprojekt, eller om regeringen är regeringstrött.
I det läget får man inte undvika frågan om en större regeringsombildning. Det finns i huvudsak två skäl till det. Dels det ovan nämnda - att en ombildning i sig kan skapa nya funderingar kring gamla frågor. Dels att alla Allianspartier måste fundera över hur man bäst skapar ett vinnande lag.
Problemet är att det är moderaterna som behöver dela med sig av ministerposter, eller områden, där det finns reell makt och reella möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Och de måste göra det utan att för den skull uppfattas som svaga.
Kanske är det en omöjlighet. Men politik handlar ibland om att förändra det omöjliga.
Media: DN
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett alliansregeringen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alliansregeringen. Visa alla inlägg
2013-01-22
2012-09-11
Det nya, liberalare, Sverige
Så kom då forskningen med i regeringens höstbudget. Och partiledaren min, utbildningsminister Jan Björklund, har skäl att sträcka på sig. Sverige under Björklund formas snabbt om till ett land med fokus på utbildning och kunskap, forskning och vetenskap. Det är bra.
Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.
Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.
Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.
Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.
Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.
För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.
Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.
På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.
Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.
Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.
Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,
Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.
Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.
Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.
Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.
Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.
För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.
Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.
På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.
Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.
Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.
Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,
2011-10-05
Jobb mot - ja mot vaddå?
Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...
Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.
Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.
I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.
Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.
Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.
Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.
Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!
Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.
Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1
Bloggar: Kent Persson
Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.
Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.
I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.
Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.
Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.
Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.
Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!
Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.
Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1
Bloggar: Kent Persson
2011-09-16
Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.
Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet
Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.
Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen
2011-08-30
Kollektivtrafikelände
Bloggens rubrik får väl de flesta att tänka på igensnöade tåg och bussar. De senaste åren har både SJ och Banverket haft en del att bevisa. Åratals av misskötsel av järnvägen har skapat en infrastruktur som inte tål några påfrestningar. Därför är det bra att Alliansregeringen idag lägger 5 miljarder på infrastruktur och låter drygt 2/3 av detta gå till järnvägen.
Ännu är det oklart var järnvägspengarna kommer att läggas. Men Folkpartiet och våra allianskollegor är ändå tydliga: Det är i storstadsregionerna underhållet måste öka mest. Och så är det. Det är människor från Örebro, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm som fastnar i trafikeländet in till Stockholm och tvärs om. På samma sätt är det med människor kring Göteborg och Malmö.
Stockholm är det nav kring vilket även Örebro snurrar. Från ett Örebroperspektiv har vi blivit väl medvetna om att vi måste bejaka Stockholms utveckling istället för att försöka konkurrera med storstaden. Örebro kommer att kunna komplettera Stockholm med den mindre stadens fördelar, om vi spelar våra kort rätt. Men vi kommer allt mer att behöva en bra infrastruktur till och från Stockholm.
Det är därför bra att Alliansregeringen är så tydlig med budskapet: De nya underhållspengarna ska användas där de behövs bäst. Där tillväxten finns. Där människorna rör sig.
Det innebär inte att resten av landet glöms. Men politik handlar alltid om att prioritera.
Man önskar att det vore på samma sätt i Örebroregionen och Örebro Län. Men där är det snarare tvärsom (med något undantag - jag gillar verkligen Thomas Doxryd i Hallsberg och Henrik Hult i Lekeberg). När jag som kommunstyrelseordförande gick ut och hävdade att Örebro stad och kommun måste få vara det starka navet i Örebroregionen, och de kringliggande kommunerna bli starkare i sin kompletterande roll, blev ett antal sosseordföranden rasande. Kumla var (som så ofta) värst. Och när sossarna tidigare styrde i Örebro fanns ingen samordning alls. Det verkade mer som om det var striden inom partiet som var det viktiga. Örebro slogs mot alla och alla mot Örebro.
Inom Landstingen lever detta fortfarande kvar. För sossarna i landstingsledningen verkar det vara viktigare att Lindesberg är ett fullsortimentssjukhus än att USÖ får utvecklas. De verkar mindre bekymrade över hur de ska klara kompetensförsörjingen och kompetensutvecklingen på specialistenheterna på USÖ, än hur de ska få mer pengar till Karlskoga och Lindesberg.
Nu vill sossarna att Örebro läns landsting ska ta över kollektivtrafiken. I sig är det ett bra förslag. Om man kunde lite på att man hade en landstingsledning som insåg Örebros roll som motor i regionen. Men den tilliten saknas. Och skälen är uppenbara. Örebro läns landsting har inte en politisk ledning som klarar av de strukturella frågorna, som har strategier för att regionen ska växa, som inser Örebros betydelse för regionens utveckling.
Resan mot att landstinget ska ta över har inte varit lätt. Som alltid (när det handlar om sossarna och politik) har man köpt motståndarna med pengar. Ett landstingsövertagande innebär en skatteväxling. Det blir lite lägre kommunalskatt. Och det blir lite högre landstingsskatt. När man gjort en kalkyl över hur detta slår, ser man att Örebro de senaste åren betalat tiotals miljoner kronor för mycket. Örebro har, medvetet eller omedvetet, för över örebroarnas skattepengar till de andra länskommunerna. Det är illa.
Men än värre är att sossarna nu vill fortsätta med det i tre år till. Drygt 40 miljoner vill de ta från örebroarna för att föra över till de andra länskommunerna, som nu får betala sin rättmätiga andel av kollektivtrafiken. Är det rimligt? Är det lagligt? (När man läser Radio Örebros hemsida verkar det som om sossarna vill satsa 40 miljoner mer på bussarna. Men det är fel. Inte en spänn mer får bussarna. Men örebroarna får betala 40 miljoner mer för samma busstrafik som de hade innan!)
Och sedan vill de att landstinget ska köra vidare. Där ska samma parti, som inte klarat av regional utveckling tidigare, nu jobba med infrastrukturen för kollektivtrafik. Är det någon som tror att de kommer att satsa på en utbyggd och utvecklad stadstrafik i Örebro? Jag saknar i alla fall den tilliten. I de diskussioner jag förde före valet i september, verkade det viktigare med resecentrum i Hällefors än bra turtäthet till universitetet. Och det var alltid Örebro som skulle betala, även om investeringarna egentligen låg i andra länskommuner.
Risken är uppenbar att detta kommer att innebära att sossarnas företrädare i landstinget, oavsett om de heter Marie-Louise Forssberg-Fransson (från Lindesberg) eller Robert Mörk (från Degerfors) eller Jenny Steen (från Hallsberg), sätter de lokalpolitiska åtagandena framför regionens (och Örebros) bästa. Örebroarna får åter betala för resten av länet. Örebro blir fattigare. Och länets utveckling sämre.
För oss i Folkpartiet är detta oacceptabelt. Vi säger naturligtvis nej till att ge bort örebroarnas skattepengar till övriga länskommuner. Och vi säger nej till att ge det bakåtsträvande landstinget makt över våra stadsbussar. Istället säger vi ja till en snabb utredning kring hur Västerås har gjort när de brutit ut stadstrafiken från kollektivtrafikuppgörelsen. Då kan landstinget lägga sin kraft på länsbussarna. Och Örebro kommun kan kraftsamla kring en bättre stadstrafik.
På kommunstyrelsen idag bad vi att få en snabb utredning om detta "Västeråsspår". Men den nya "öppna" majoriteten - som hittills inte samtalat om något och stängt alla dörrar som kan stängas, valde naturligtvits att säga nej. Det är ett stort bekymmer, för Örebro, örebroarna och för regionens utveckling.
Media: DN, SVD, SR, Radio Örebro, SVT
Ännu är det oklart var järnvägspengarna kommer att läggas. Men Folkpartiet och våra allianskollegor är ändå tydliga: Det är i storstadsregionerna underhållet måste öka mest. Och så är det. Det är människor från Örebro, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm som fastnar i trafikeländet in till Stockholm och tvärs om. På samma sätt är det med människor kring Göteborg och Malmö.
Stockholm är det nav kring vilket även Örebro snurrar. Från ett Örebroperspektiv har vi blivit väl medvetna om att vi måste bejaka Stockholms utveckling istället för att försöka konkurrera med storstaden. Örebro kommer att kunna komplettera Stockholm med den mindre stadens fördelar, om vi spelar våra kort rätt. Men vi kommer allt mer att behöva en bra infrastruktur till och från Stockholm.
Det är därför bra att Alliansregeringen är så tydlig med budskapet: De nya underhållspengarna ska användas där de behövs bäst. Där tillväxten finns. Där människorna rör sig.
Det innebär inte att resten av landet glöms. Men politik handlar alltid om att prioritera.
Man önskar att det vore på samma sätt i Örebroregionen och Örebro Län. Men där är det snarare tvärsom (med något undantag - jag gillar verkligen Thomas Doxryd i Hallsberg och Henrik Hult i Lekeberg). När jag som kommunstyrelseordförande gick ut och hävdade att Örebro stad och kommun måste få vara det starka navet i Örebroregionen, och de kringliggande kommunerna bli starkare i sin kompletterande roll, blev ett antal sosseordföranden rasande. Kumla var (som så ofta) värst. Och när sossarna tidigare styrde i Örebro fanns ingen samordning alls. Det verkade mer som om det var striden inom partiet som var det viktiga. Örebro slogs mot alla och alla mot Örebro.
Inom Landstingen lever detta fortfarande kvar. För sossarna i landstingsledningen verkar det vara viktigare att Lindesberg är ett fullsortimentssjukhus än att USÖ får utvecklas. De verkar mindre bekymrade över hur de ska klara kompetensförsörjingen och kompetensutvecklingen på specialistenheterna på USÖ, än hur de ska få mer pengar till Karlskoga och Lindesberg.
Nu vill sossarna att Örebro läns landsting ska ta över kollektivtrafiken. I sig är det ett bra förslag. Om man kunde lite på att man hade en landstingsledning som insåg Örebros roll som motor i regionen. Men den tilliten saknas. Och skälen är uppenbara. Örebro läns landsting har inte en politisk ledning som klarar av de strukturella frågorna, som har strategier för att regionen ska växa, som inser Örebros betydelse för regionens utveckling.
Resan mot att landstinget ska ta över har inte varit lätt. Som alltid (när det handlar om sossarna och politik) har man köpt motståndarna med pengar. Ett landstingsövertagande innebär en skatteväxling. Det blir lite lägre kommunalskatt. Och det blir lite högre landstingsskatt. När man gjort en kalkyl över hur detta slår, ser man att Örebro de senaste åren betalat tiotals miljoner kronor för mycket. Örebro har, medvetet eller omedvetet, för över örebroarnas skattepengar till de andra länskommunerna. Det är illa.
Men än värre är att sossarna nu vill fortsätta med det i tre år till. Drygt 40 miljoner vill de ta från örebroarna för att föra över till de andra länskommunerna, som nu får betala sin rättmätiga andel av kollektivtrafiken. Är det rimligt? Är det lagligt? (När man läser Radio Örebros hemsida verkar det som om sossarna vill satsa 40 miljoner mer på bussarna. Men det är fel. Inte en spänn mer får bussarna. Men örebroarna får betala 40 miljoner mer för samma busstrafik som de hade innan!)
Och sedan vill de att landstinget ska köra vidare. Där ska samma parti, som inte klarat av regional utveckling tidigare, nu jobba med infrastrukturen för kollektivtrafik. Är det någon som tror att de kommer att satsa på en utbyggd och utvecklad stadstrafik i Örebro? Jag saknar i alla fall den tilliten. I de diskussioner jag förde före valet i september, verkade det viktigare med resecentrum i Hällefors än bra turtäthet till universitetet. Och det var alltid Örebro som skulle betala, även om investeringarna egentligen låg i andra länskommuner.
Risken är uppenbar att detta kommer att innebära att sossarnas företrädare i landstinget, oavsett om de heter Marie-Louise Forssberg-Fransson (från Lindesberg) eller Robert Mörk (från Degerfors) eller Jenny Steen (från Hallsberg), sätter de lokalpolitiska åtagandena framför regionens (och Örebros) bästa. Örebroarna får åter betala för resten av länet. Örebro blir fattigare. Och länets utveckling sämre.
För oss i Folkpartiet är detta oacceptabelt. Vi säger naturligtvis nej till att ge bort örebroarnas skattepengar till övriga länskommuner. Och vi säger nej till att ge det bakåtsträvande landstinget makt över våra stadsbussar. Istället säger vi ja till en snabb utredning kring hur Västerås har gjort när de brutit ut stadstrafiken från kollektivtrafikuppgörelsen. Då kan landstinget lägga sin kraft på länsbussarna. Och Örebro kommun kan kraftsamla kring en bättre stadstrafik.
På kommunstyrelsen idag bad vi att få en snabb utredning om detta "Västeråsspår". Men den nya "öppna" majoriteten - som hittills inte samtalat om något och stängt alla dörrar som kan stängas, valde naturligtvits att säga nej. Det är ett stort bekymmer, för Örebro, örebroarna och för regionens utveckling.
Media: DN, SVD, SR, Radio Örebro, SVT
2011-08-21
Visioner eller mål eller medel?
Statsministerns tal i går har fått hård kritik från många. Nerikes Allehandas ledarsida är en av dem. Statsministern beskrivs som visionslös.
Idag talade socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Där är det mer av visioner. Svenska Dagbladets experter ger honom bra betyg.
Men det är mer som skiljer. För statsministern och alliansregeringen är ekonomin överordnad. De har lärt sig läxan av Göran Persson (s): "Den som är satt i skuld är inte fri" och arbetar med att ständigt söka balans i budgeten och att hitta vägar att öka intäkterna genom att få fler i arbete.
För Juholt finns ingen ekonomi. SVT beskriver det på ett intressant sätt: Som omden ekonomiska krisen aldrig ägt rum...". För honom finns ingen ände på löftena, ingen bortre gräns för resurserna, ingen stupstock för välfärdens finansiering.
Reinfeldt känns rätt Obama 2011. "Yes we can" har förbytts i förvaltning av en storhet som kanske haft sin bästa tid. Var finns visionerna då "mer av allt" inte längre känns så lockande?
Juholt känns både lite som sossarna 1968 (erkänner att det är en efterhandskonstruktion eftersom mitt politiska intresse då låg rätt lågt) och som Grekland fram till 2010. 1968: Det offentliga ska göra allt det den offentliga sektorn vill, kan och tycker sig behöva. Grekland: Vem bryr sig om pengar? Det är här och nu som gäller. Låt någon annan betala, senare...
Eller förenklat: Reinfeldt saknar visioner, men har målet (fler i arbete och budget i balans) och medlen (pengar i kassakistan). Juholt har visioner (bättre åt alla och främst åt de fattiga) men saknar mål och medel.
Så vad ska man välja?
Rent parentetiskt kan man konstatera att denna dualism inte är ny. Den är till och med biblisk. Är det tron, eller är det gärningarna som gäller? Kan man ha tro utan gärningar, eller kan man göra goda gärningar utan att tro? Jakob skriver sitt brev i det andra kapitlet: "Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Reinfeldt är en god Jakobsföljare, lutheran, medan Juholt i detta mer liknar en pingstvän (ursäkta alla pingstvänner, men man får förenkla lite ibland).
Om det bara vore för pengarna så vore det enkelt. Såväl Grekland som tidigare Sverige och även min hemkommun Örebro, har visat hur det går om man tror att pengar är något oviktigt. Välfärden värnas knappast genom nödstopp, anställningsstopp, uppsägningar och neddragningar som är framtvingade av en dålig ekonomisk hantering. Ett land med Juholt som ledare är sannolikt ett land på väg mot nödstopp.
Men det som framskymtar än mer i Juholts tal, och som får parallellerna med 68 att tyvärr bli än tydligare, är återsocialiseringen av sossarna. Det är ungefär samma process som vänsterpartiet hade efter Schyman. Åter till rötterna, åter till kommunism eller socialism. Åter till den trygghet som fanns igår, när världen slutade vid brukets gräns. När det räckte med att skolan lärde för industrigolvet. När människor accepterade att vara delar av ett grått kollektiv. När den starke mannen i toppen kunde bestämma över allt och alla.
Denna socialism har vi sett i Örebro under flera år. Här har sossarna varit emot alla alternativ, inom skolan, inom äldreomsorgen, inom sjukvården. Här slåss man med alla medel för att Sveriges proportionellt sett största allmännytta inte ska bli mindre och bättre, utan större och mer monopolistisk, helst med skattebetalarnas pengar som grund. Här ska den politiska toppen styra över allt och alla. Och här kallar sig kommunstyrelsens ordförande för socialist...
Men det är ytterligare en sak som blir skrämmande i jämförelsen Juholt och Örebro. Socialdemokraterna i Örebro under såväl Mats Sjöströms som Lena Baastads ledning, har alltid krävt att andra skattebetalare ska stå för deras kostnader. Det är alltid mer pengar från staten som ska lösa Örebros problem. Det är aldrig det egna ansvaret som är lösningen. Denna socialistiska ickeansvarspolitik gjorde under lång tid Örebro till en avkrok i Sverige, långt från den utveckling som staden borde kunnat ha. Den ökade segregationen och utanförskapet till nationellt höga nivåer. Den gjorde Örebro till sannolikt den enda regionhuvudstaden med universitet i Sverige där medelinkomsten var lägre än i den omgivande regionen. Örebro blev fattigt under socialdemokraternas tid. Örebroarna likaså.
Juholts löfteskarusell är en ickeväg. Juholts socialism är en återvändsgata. Trots alla fina ord leder hans politik bara till samma trista utveckling som socialisterna lett Örebro in i. Utanförskap. Segregation. Fattigdom. Stillastående.
Övrig media: DN
Bloggar: Kent Persson, Rasmus Jonlund
Idag talade socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Där är det mer av visioner. Svenska Dagbladets experter ger honom bra betyg.
Men det är mer som skiljer. För statsministern och alliansregeringen är ekonomin överordnad. De har lärt sig läxan av Göran Persson (s): "Den som är satt i skuld är inte fri" och arbetar med att ständigt söka balans i budgeten och att hitta vägar att öka intäkterna genom att få fler i arbete.
För Juholt finns ingen ekonomi. SVT beskriver det på ett intressant sätt: Som omden ekonomiska krisen aldrig ägt rum...". För honom finns ingen ände på löftena, ingen bortre gräns för resurserna, ingen stupstock för välfärdens finansiering.
Reinfeldt känns rätt Obama 2011. "Yes we can" har förbytts i förvaltning av en storhet som kanske haft sin bästa tid. Var finns visionerna då "mer av allt" inte längre känns så lockande?
Juholt känns både lite som sossarna 1968 (erkänner att det är en efterhandskonstruktion eftersom mitt politiska intresse då låg rätt lågt) och som Grekland fram till 2010. 1968: Det offentliga ska göra allt det den offentliga sektorn vill, kan och tycker sig behöva. Grekland: Vem bryr sig om pengar? Det är här och nu som gäller. Låt någon annan betala, senare...
Eller förenklat: Reinfeldt saknar visioner, men har målet (fler i arbete och budget i balans) och medlen (pengar i kassakistan). Juholt har visioner (bättre åt alla och främst åt de fattiga) men saknar mål och medel.
Så vad ska man välja?
Rent parentetiskt kan man konstatera att denna dualism inte är ny. Den är till och med biblisk. Är det tron, eller är det gärningarna som gäller? Kan man ha tro utan gärningar, eller kan man göra goda gärningar utan att tro? Jakob skriver sitt brev i det andra kapitlet: "Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Reinfeldt är en god Jakobsföljare, lutheran, medan Juholt i detta mer liknar en pingstvän (ursäkta alla pingstvänner, men man får förenkla lite ibland).
Om det bara vore för pengarna så vore det enkelt. Såväl Grekland som tidigare Sverige och även min hemkommun Örebro, har visat hur det går om man tror att pengar är något oviktigt. Välfärden värnas knappast genom nödstopp, anställningsstopp, uppsägningar och neddragningar som är framtvingade av en dålig ekonomisk hantering. Ett land med Juholt som ledare är sannolikt ett land på väg mot nödstopp.
Men det som framskymtar än mer i Juholts tal, och som får parallellerna med 68 att tyvärr bli än tydligare, är återsocialiseringen av sossarna. Det är ungefär samma process som vänsterpartiet hade efter Schyman. Åter till rötterna, åter till kommunism eller socialism. Åter till den trygghet som fanns igår, när världen slutade vid brukets gräns. När det räckte med att skolan lärde för industrigolvet. När människor accepterade att vara delar av ett grått kollektiv. När den starke mannen i toppen kunde bestämma över allt och alla.
Denna socialism har vi sett i Örebro under flera år. Här har sossarna varit emot alla alternativ, inom skolan, inom äldreomsorgen, inom sjukvården. Här slåss man med alla medel för att Sveriges proportionellt sett största allmännytta inte ska bli mindre och bättre, utan större och mer monopolistisk, helst med skattebetalarnas pengar som grund. Här ska den politiska toppen styra över allt och alla. Och här kallar sig kommunstyrelsens ordförande för socialist...
Men det är ytterligare en sak som blir skrämmande i jämförelsen Juholt och Örebro. Socialdemokraterna i Örebro under såväl Mats Sjöströms som Lena Baastads ledning, har alltid krävt att andra skattebetalare ska stå för deras kostnader. Det är alltid mer pengar från staten som ska lösa Örebros problem. Det är aldrig det egna ansvaret som är lösningen. Denna socialistiska ickeansvarspolitik gjorde under lång tid Örebro till en avkrok i Sverige, långt från den utveckling som staden borde kunnat ha. Den ökade segregationen och utanförskapet till nationellt höga nivåer. Den gjorde Örebro till sannolikt den enda regionhuvudstaden med universitet i Sverige där medelinkomsten var lägre än i den omgivande regionen. Örebro blev fattigt under socialdemokraternas tid. Örebroarna likaså.
Juholts löfteskarusell är en ickeväg. Juholts socialism är en återvändsgata. Trots alla fina ord leder hans politik bara till samma trista utveckling som socialisterna lett Örebro in i. Utanförskap. Segregation. Fattigdom. Stillastående.
Övrig media: DN
Bloggar: Kent Persson, Rasmus Jonlund
2011-08-16
Spara och slösa
Regeringen väntar med det femte jobbskatteavdraget och med andra skattesänkningar för bl.a. pensionärer. Skälet? Lägre tillväxt. Finansiell oro. Osäkerhet kring utvecklingen.
Konjunkturinstitutet sänker tillväxttakten med 1 % och tror att arbetslösheten blir kvar på 7,2%.
Tillväxten i Tyskland är nere i nästan noll.
Den bedömning regeringen gör ligger i linje med hur man tidigare hanterat ekonomisk oro. Det handlar om en försiktighetsprincip. Det viktigaste för alliansregeringen är att värna stabila statsfinanser. Då får även hjärtefrågor stryka på foten. Det är bra.
Varför? Därför att skattepengarna inte är politikernas. Det är skattebetalarna som avstår en del av sina löner för att vi som politiker ska använda dem försiktigt och ansvarsfullt.
Alliansregeringens ekonomiska politik har varit framgångsrik. Finansminister Borg är ett föredöme för många. Sverige står starkare idag än de flesta andra europeiska länder, trots vårt exportberoende och vår lilla, känsliga ekonomi.
Jag måste erkänna att jag, som kommunstyrelseordförande, valde att kopiera såväl Anders Borg som alliansregeringen. Försiktig ekonomisk förvaltning. Ansvarsfull och långsiktig ekonomiskt styre. Insikt om att det inte är politikernas, utan skattebetalarnas pengar vi använder. Värnande om välfärden.
Det gick hyfsat, om jag får säga det själv. Örebros finanser var starka, vi klarade att ta oss genom den internationella lågkonjunkturen av egen kraft. Vi behövde inte springa till regeringen eller till bankerna för att be om pengar. Vi värnade välfärden.
Jag säger det åter: Den nuvarande kommunledningen har en helt annan ingång. Här gäller det att spendera. Allt åt alla. Strunta i den långsiktiga finansieringen. Strunta i ekonomisk stabilitet. Det ordnar sig (nog).
Snart kommer Sveriges Kommuner och Landstings första prognos för skatteintäkterna för hösten. Om man ser prognoserna ur ett historiskt ljus visar det sig att de alltid släpat efter. Man har bedömt att uppgångarna kommer senare och långsammare än verkligheten visat. Och på samma sätt med nedgångar. Det finns alltså en risk att även denna prognos blir en för ljus prognos, om finansministern har rätt och konjunkturen bromsat in.
Att i det läget köra igenom en tilläggsbudget för Örebro som kostar minst 100 miljoner kronor mer än planerat är inget annat än ansvarslöst. Det kommer att få allvarliga följdverkningar på kommunens ekonomi och stabilitet. Och det äventyrar den välfärd vi alla kämpar för.
Ibland (rätt ofta) är det tråkigt att vara den som säger nej. Den som tar huvudansvaret och inte accepterar att alla plånböcker öppnas. Rätt ofta får man massiv kritik från såväl partivänner, majoritetsvänner, opposition, media och till slut även allmänheten för en sådan försiktighet. Men den är nödvändig. Frågan är om det idag vare sig finns en kommunstyrelseordförande, eller en kommunledning, som klarar av att säga nej till utgifter. Hittills har det bara varit slösa...
Media: DN, SVD, SR
Konjunkturinstitutet sänker tillväxttakten med 1 % och tror att arbetslösheten blir kvar på 7,2%.
Tillväxten i Tyskland är nere i nästan noll.
Den bedömning regeringen gör ligger i linje med hur man tidigare hanterat ekonomisk oro. Det handlar om en försiktighetsprincip. Det viktigaste för alliansregeringen är att värna stabila statsfinanser. Då får även hjärtefrågor stryka på foten. Det är bra.
Varför? Därför att skattepengarna inte är politikernas. Det är skattebetalarna som avstår en del av sina löner för att vi som politiker ska använda dem försiktigt och ansvarsfullt.
Alliansregeringens ekonomiska politik har varit framgångsrik. Finansminister Borg är ett föredöme för många. Sverige står starkare idag än de flesta andra europeiska länder, trots vårt exportberoende och vår lilla, känsliga ekonomi.
Jag måste erkänna att jag, som kommunstyrelseordförande, valde att kopiera såväl Anders Borg som alliansregeringen. Försiktig ekonomisk förvaltning. Ansvarsfull och långsiktig ekonomiskt styre. Insikt om att det inte är politikernas, utan skattebetalarnas pengar vi använder. Värnande om välfärden.
Det gick hyfsat, om jag får säga det själv. Örebros finanser var starka, vi klarade att ta oss genom den internationella lågkonjunkturen av egen kraft. Vi behövde inte springa till regeringen eller till bankerna för att be om pengar. Vi värnade välfärden.
Jag säger det åter: Den nuvarande kommunledningen har en helt annan ingång. Här gäller det att spendera. Allt åt alla. Strunta i den långsiktiga finansieringen. Strunta i ekonomisk stabilitet. Det ordnar sig (nog).
Snart kommer Sveriges Kommuner och Landstings första prognos för skatteintäkterna för hösten. Om man ser prognoserna ur ett historiskt ljus visar det sig att de alltid släpat efter. Man har bedömt att uppgångarna kommer senare och långsammare än verkligheten visat. Och på samma sätt med nedgångar. Det finns alltså en risk att även denna prognos blir en för ljus prognos, om finansministern har rätt och konjunkturen bromsat in.
Att i det läget köra igenom en tilläggsbudget för Örebro som kostar minst 100 miljoner kronor mer än planerat är inget annat än ansvarslöst. Det kommer att få allvarliga följdverkningar på kommunens ekonomi och stabilitet. Och det äventyrar den välfärd vi alla kämpar för.
Ibland (rätt ofta) är det tråkigt att vara den som säger nej. Den som tar huvudansvaret och inte accepterar att alla plånböcker öppnas. Rätt ofta får man massiv kritik från såväl partivänner, majoritetsvänner, opposition, media och till slut även allmänheten för en sådan försiktighet. Men den är nödvändig. Frågan är om det idag vare sig finns en kommunstyrelseordförande, eller en kommunledning, som klarar av att säga nej till utgifter. Hittills har det bara varit slösa...
Media: DN, SVD, SR
2011-04-11
Socialförsäkringar
Läser Alliansregeringens inlägg på DN-debatt. Det är en intressant läsning. Regeringen försöker göra två saker samtidigt. Dels peka på att de förändringar inom sjukförsäkringen som gjorts är nödvändiga och ska ligga kvar. De har skapat mervärde för många människor som gått från bidrag till arbete. Dels peka på att nya förändringar måste göras. Det är för många människor som hamnat mellan stolarna.
På båda punkterna har regeringen rätt.
Det är lätt att glömma att förändringarna av socialförsäkringssystemet startade redan under regeringen Persson (s). Göran Persson var helt på det klara med att det system han hanterade var en gökunge i välfärdsboet. Men han förmådde inte att göra de nödvändiga förändringarna. Socialdemokraterna hade alldeles för länge använt systemet för rent valmässig propaganda. De gömde bland annat arbetslöshet i sjukskrivningar och förtidspensioner.
Under de senaste åren har vi i media kunnat följa hur det nya sjukförsäkringssystemet drabbat ett antal svårt sjuka personer. Vi har inte på samma sätt kunnat följa hur människor upprättats av att kunna gå från passivitet, bidrag och utanförskap till aktivitet, jobb och innanförskap.
Detta sätter egentligen fingret på bekymren med alla stora och generella system. Just att de är stora och generella. För de allra flesta med stora bekymmer, oavsett om de är fysiska eller psykiska, består av sjukdomar eller social problematik, så behövs en specifik och individuell prövning. Men sjukförsäkringssystemet kan i sin utformning knappast vare specifikt och individuellt. Tillämpningen måste vara det. Men själva systemet kan det knappast. Här ligger ett av del allra största problemen. Hur skapar man en nationellt samordnad tillämpning där tusentals läkare och annan personal ska hantera ärenden individuellt och specifikt men också likartat?
Nu föreslår regeringen ett antal förändringar för att ändå göra det generella något mindre generellt. Det är bra. Det bibehåller det goda med att skapa arbeten för de som tidigare varit i utanförskap. Och det gör det möjligt för fler att hamna på en stol istället för mellan stolarna.
Och oppositionens förslagslåda är tom...
Media: DN, Expressen, SR, SVD, Aftonbladet, SVT
På båda punkterna har regeringen rätt.
Det är lätt att glömma att förändringarna av socialförsäkringssystemet startade redan under regeringen Persson (s). Göran Persson var helt på det klara med att det system han hanterade var en gökunge i välfärdsboet. Men han förmådde inte att göra de nödvändiga förändringarna. Socialdemokraterna hade alldeles för länge använt systemet för rent valmässig propaganda. De gömde bland annat arbetslöshet i sjukskrivningar och förtidspensioner.
Under de senaste åren har vi i media kunnat följa hur det nya sjukförsäkringssystemet drabbat ett antal svårt sjuka personer. Vi har inte på samma sätt kunnat följa hur människor upprättats av att kunna gå från passivitet, bidrag och utanförskap till aktivitet, jobb och innanförskap.
Detta sätter egentligen fingret på bekymren med alla stora och generella system. Just att de är stora och generella. För de allra flesta med stora bekymmer, oavsett om de är fysiska eller psykiska, består av sjukdomar eller social problematik, så behövs en specifik och individuell prövning. Men sjukförsäkringssystemet kan i sin utformning knappast vare specifikt och individuellt. Tillämpningen måste vara det. Men själva systemet kan det knappast. Här ligger ett av del allra största problemen. Hur skapar man en nationellt samordnad tillämpning där tusentals läkare och annan personal ska hantera ärenden individuellt och specifikt men också likartat?
Nu föreslår regeringen ett antal förändringar för att ändå göra det generella något mindre generellt. Det är bra. Det bibehåller det goda med att skapa arbeten för de som tidigare varit i utanförskap. Och det gör det möjligt för fler att hamna på en stol istället för mellan stolarna.
Och oppositionens förslagslåda är tom...
Media: DN, Expressen, SR, SVD, Aftonbladet, SVT
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)