Det är intressant att se hur den nuvarande kommunledningen bedriver politik. Jag har skrivit om det förr, men kan skriva igen. För Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet handlar det inte längre om att styra Örebro kommun. Det handlar om att komma rätt ut i media.
Idag får de Örebros media att tro att de "satsar" 2 miljoner nästa år på aktiviteter för skolbarn. Glada majoritetspolitiker berättar om satsningen. Björn Sundin (som allt mer blir kommunstyrelseordförande med rätt att tala om allt i den osynliga Lena Baastads frånvaro) och Behcet Barsom berättar om "satsningen".
Men baksidan talas det tystare om.
Just nu pågår i det tysta en storbesparing inom såväl skola som förskola. Det handlar då inte om 2 miljoner kronor, utan om det tiodubbla. Nästa år blir det än värre. Ser man till vad behoven är, och jämför med vad majoriteten lägger på skolområdet, handlar det om besparingar i 50-miljonersklassen.
Men ingen politiker tar ansvar för besparingarna. Det passar ju inte i den mediala bilden. Istället är det tjänstemännen som då får rycka ut. Det är de som berättar om neddragningar på lärare, på skolmaterial, på lokaler, på vikarier och så vidare.
Men en kommun kan inte ledas genom att skapa mediala bilder. Och det märks verkligen på hur Örebro kommun hanteras av den nuvarande kommunledningen. Ingen vet vart Örebro är på väg, när politikernas roll blivit att sprätta ut lite låtsade satsningar på än det ena, än det andra, medan välfärden urholkas. Ingen vet vart Örebro är på väg när tre partier knappt håller samman annat än i behovet av att ha makten. Men ingen av de tre vet vad de ska använda den till, tillsammans.
Socialdemokraterna i Örebro fortsätter att vara kommunsocialister. Det är fler kommunala bolag, hårda tag mot lokala företag, ökad kommunal konkurrens, minskad valfrihet för örebroarna. Det handlar om traditionell s-politik med en skola utan kvalitets- eller kunskapsfokus, med en äldreomsorg där organisationen är viktigare än kvaliteten på utförandet, med politiker som vill och ska bestämma över allt. Det är också en prioritering av låglönejobb och investeringar i gårdagens tankar och teknik,
Kristdemokraterna i Örebro har fått igenom sitt vårdnadsbidrag. Men sedan är det slut. Arbetet med civilsamhället har gått i stå. Deras vilja att låta fler beslut avgöras vid köksborden, har blivit att fler beslut avgörs runt kommunalrådsborden. Äldreomsorgen kännetecknas knappast av vare sig valfrihet eller kvalitetsdiskussioner.
Och Centerpartiet i Örebro, vad gör de? Har de överhuvudtaget fått igenom något av sin politik? Eller vilken politik företräder det lokala Centerpartiet? Rikscentern, som försöker bli liberala, har knappast något att hämta i Örebro. Ingen valfrihet, fler kommunala bolag, ökad kommunal konkurrens på den privata marknaden. Är Centern i Örebro på väg att återgå till rödcentern från 1900-talet?
Men det spelar väl mindre roll. Bara man kommer ut rätt i media.
Men i det fördolda urholkas välfärden för Örebroarna. Besparingar i skola och äldreomsorg. Valfrihetssystem som läggs på långbänken. Näringslivspolitik som ser kommunen som den viktigaste aktören och som slår mot företagen. En kommunal ekonomi som inte går ihop sig.
De tre saknar en gemensam vision om vart Örebro vill och vart Örebro ska. Det är illa.
För mig som liberal och Folkpartist är detta en utmaning. Dels att visa på den sanna bilden av dagens kommunledning där välfärden urholkas. Dels att visa på behoven av en kommunledning som visar vägen, tar ansvar och inte bara gör mediala utspel. Dels att värna demokratins grundvalar, med politiker som leder en organisation både i med- och motgång och som inte hemfaller åt kortsiktig utspelspolitik.
Det liberala uppdraget är klart. Örebro behöver förändras och förnyas. Det handlar om en stabil kommunal ekonomi som sätter välfärden i fokus. Det handlar om en skola för kunskap. Det handlar om en äldreomsorg med kvalitet och valfrihet. Det handlar om ett fritt företagande med fokus på hög kompetens och framtidens jobb. Och det handlar om en tilltro till örebroarna och deras förmåga att skapa sin egen framtid och sina egna möjligheter, utan att politiker ska lägga sig i allt och överallt.
Kanske är det inte lika medialt. Men det är betydligt viktigare.
Media: Tvärsnytt, Radio Örebro
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett förändring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förändring. Visa alla inlägg
2012-11-12
2012-11-10
Betydelsen av riktning
I går var jag inbjuden av Örebro Kompaniet till den andra av två dagar kring varumärket Örebro. Den första missade jag på grund av sjukdom. Och när nu den andra skulle gå av stapeln, valde jag att inte delta. Skälet - jag upplever att det överhuvudtaget inte finns någon politisk enighet kring frågan. Och skälen är rätt djupgående. Det handlar såväl om tydliga ideologiska skillnader som rent politiskt-praktiska skillnader. Alltså - det handlar både om vilket samhälle vi har som mål och vägen dit.
Min subjektiva bild av vilket samhälle socialdemokraterna i Örebro vill skapa ser ungefär ut så här:
Örebro ska vara transportstaden. Det handlar om logistik, lastbilar och lager. Det handlar om låglönejobb och enkla jobb.
Örebro ska vara den offentlliga sektorns stad. Det handlar om en stark offentlig sektor. Det handlar om starka kommunala bolag. Det handlar om politiker som bestämmer över mycket.
Örebro är sig själv nock. Det handlar inte om att ta in utifrån, att lära av andra, utan om att se inåt, göra Örebro till centrum i en egen värld. Samarbete med grannarna - gärna, men på Örebros villkor.
Örebro är politikernas stad. Politiken ska sträcka sin makt så långt ut som möjligt. Det är bra om näringslivet står i Rådhuset och bockar med mössan i hand. Det är bra att statuera exempel hur det kan gå för företag som inte gör som politikerna vill.
Och vägen just nu är rätt tydligt utstakad. Socialdemokraterna i Örebro agerar främst utifrån den mediala bilden. Pressmeddelandena är legio. Och de redovisar "satsningar" på än det ena, än det andra. Nedskärningarna är inte politikernas bord, utan tjänstemännens. Och "satsningarna" spretar åt alla håll. Men det spelar ingen roll. För det är den mediala bilden som är den viktiga.
Så Örebro fortsätter att vara det Örebro varit. En stad där kommunen och landstinget regerar. En stad med få starka företag. En stad med många kommunala bolag som dominerar näringslivet. En stad där jante-lagen är norm, där ingen får sticka ut, där ingen ska vara bäst, där ordet gråsosse väl betecknar den förvuxna bruksorten. Och en stad där alldeles för många tjänar alldeles för lite.
För mig som liberal, folkpartist och frisinnad, är denna dystopiska beskrivning en utmaning. Örebro behöver inte vara drömvärlden för 1968-rörelsens socialdemokrater. Örebro kan bättre.
Just nu mejslar vi liberaler ut en annan riktning för såväl Sverige som Örebro. På riksplanet pågår ett intensivt partiprogramsarbete. Och lokalt jobbar vi med såväl vårt program som vår långsiktiga vision för Örebro. Den visionen ligger ljusår från socialdemokraternas. Den handlar om en stad som vill och kan växa. Den handlar om en stad som ser sina medborgare som de viktigaste aktörerna. Den handlar om en stad där näringslivet tar täten. Den handlar om en stad där politiken är bättre, men smalare.
Och den handlar om en stad där fler tjänar mer. Där medelklassen växer och där företagen med behov av hög kompetens bara blir fler och fler. Där universitetet är den självklara medelpunkten i staden, där forskare, universitetslärare och universitetsnära företag skapar grogrund för den växande staden.
Just lönerna är en fråga som länge varit tabu i Örebro. Örebro har en låg medelskattekraft. Örebroarna tjänar bara 94 % av rikssnittet. Det beror på att hela lönestrukturen dels är fokuserad på låglönejobb, dels att lönespannet är litet. Detta är en medveten politik. Det har varit ett sätt för socialdemokraterna att behålla makten i Örebro. Fler låglönejobb ger en starkare socialdemokrati. Liten lönespridning gynnar socialdemokraternas kärnväljare. Men det skapar mer bekymmer än det löser.
Låt mig bara ta ett exempel, baserat just på medelskattekraften. I Örebro, som har 94% av medelskattekraften, är skattekraften per innevånare drygt 165.000:- kronor per år. I Lund, som vi borde börja jämföra oss med, är den nästan precis 15.000:- kronor högre. Lund har 103 % av medelskattekraften och är en kommun där universitetet är centrum, där hög kompetens inom näringslivet är prioriterat och där enorma forskningsinvesteringar skapar framtid och förändring. (I Örebro investerar sossarna i parkeringsplatser för lastbilar. I Lund investerar man i partikelacceleratorer...)
Om medelskattekraften i Örebro var lika hög som i Lund, skulle det (enormt förenklat) innebära att 138500 örebroare skulle ha drygt 2 miljarder mer att använda sig av. En del av de pengarna skulle gå till lokal konsumtion. Det skulle innebära bättre förutsättningar för handeln. Det skulle innebära mer riskkapital till lokalt företagande. Det skulle innebära bättre möjligheter att hjulen i ekonomin skulle snurra snabbare. Och det skulle innebära en bättre arbetsmarknad och fler jobb, både för hög- och lågavlönade.
Men det skulle också sannolikt innebära att det socialdemokratiska maktinnehavet bröts. Och därför kommer inriktningen mot en "Lundifiering" av Örebro inte att bli av. Helt enkelt därför att socialdemokraterna i Örebro prioriterar sin egen maktställning före stadens utveckling.
Men för oss liberaler finns inte den begränsningen. Vi måste se till hela stadens utveckling. Vi måste våga skapa en egen väg och visa vilka möjligheter vi har att göra Örebro bättre. På område efter område måste vi redovisa våra förslag och våra prioriteringar. Vi började med vårt alternativa budgetförslag, Örebro - global stad, lokala utmaningar. Vi kommer att fortsätta att utmana den sittande maktens tröghet och oföränderlighet.
Liberalismen står för förändring, förnyelse och framtid. Det är just det Örebro så väl behöver.
Min subjektiva bild av vilket samhälle socialdemokraterna i Örebro vill skapa ser ungefär ut så här:
Örebro ska vara transportstaden. Det handlar om logistik, lastbilar och lager. Det handlar om låglönejobb och enkla jobb.
Örebro ska vara den offentlliga sektorns stad. Det handlar om en stark offentlig sektor. Det handlar om starka kommunala bolag. Det handlar om politiker som bestämmer över mycket.
Örebro är sig själv nock. Det handlar inte om att ta in utifrån, att lära av andra, utan om att se inåt, göra Örebro till centrum i en egen värld. Samarbete med grannarna - gärna, men på Örebros villkor.
Örebro är politikernas stad. Politiken ska sträcka sin makt så långt ut som möjligt. Det är bra om näringslivet står i Rådhuset och bockar med mössan i hand. Det är bra att statuera exempel hur det kan gå för företag som inte gör som politikerna vill.
Och vägen just nu är rätt tydligt utstakad. Socialdemokraterna i Örebro agerar främst utifrån den mediala bilden. Pressmeddelandena är legio. Och de redovisar "satsningar" på än det ena, än det andra. Nedskärningarna är inte politikernas bord, utan tjänstemännens. Och "satsningarna" spretar åt alla håll. Men det spelar ingen roll. För det är den mediala bilden som är den viktiga.
Så Örebro fortsätter att vara det Örebro varit. En stad där kommunen och landstinget regerar. En stad med få starka företag. En stad med många kommunala bolag som dominerar näringslivet. En stad där jante-lagen är norm, där ingen får sticka ut, där ingen ska vara bäst, där ordet gråsosse väl betecknar den förvuxna bruksorten. Och en stad där alldeles för många tjänar alldeles för lite.
För mig som liberal, folkpartist och frisinnad, är denna dystopiska beskrivning en utmaning. Örebro behöver inte vara drömvärlden för 1968-rörelsens socialdemokrater. Örebro kan bättre.
Just nu mejslar vi liberaler ut en annan riktning för såväl Sverige som Örebro. På riksplanet pågår ett intensivt partiprogramsarbete. Och lokalt jobbar vi med såväl vårt program som vår långsiktiga vision för Örebro. Den visionen ligger ljusår från socialdemokraternas. Den handlar om en stad som vill och kan växa. Den handlar om en stad som ser sina medborgare som de viktigaste aktörerna. Den handlar om en stad där näringslivet tar täten. Den handlar om en stad där politiken är bättre, men smalare.
Och den handlar om en stad där fler tjänar mer. Där medelklassen växer och där företagen med behov av hög kompetens bara blir fler och fler. Där universitetet är den självklara medelpunkten i staden, där forskare, universitetslärare och universitetsnära företag skapar grogrund för den växande staden.
Just lönerna är en fråga som länge varit tabu i Örebro. Örebro har en låg medelskattekraft. Örebroarna tjänar bara 94 % av rikssnittet. Det beror på att hela lönestrukturen dels är fokuserad på låglönejobb, dels att lönespannet är litet. Detta är en medveten politik. Det har varit ett sätt för socialdemokraterna att behålla makten i Örebro. Fler låglönejobb ger en starkare socialdemokrati. Liten lönespridning gynnar socialdemokraternas kärnväljare. Men det skapar mer bekymmer än det löser.
Låt mig bara ta ett exempel, baserat just på medelskattekraften. I Örebro, som har 94% av medelskattekraften, är skattekraften per innevånare drygt 165.000:- kronor per år. I Lund, som vi borde börja jämföra oss med, är den nästan precis 15.000:- kronor högre. Lund har 103 % av medelskattekraften och är en kommun där universitetet är centrum, där hög kompetens inom näringslivet är prioriterat och där enorma forskningsinvesteringar skapar framtid och förändring. (I Örebro investerar sossarna i parkeringsplatser för lastbilar. I Lund investerar man i partikelacceleratorer...)
Om medelskattekraften i Örebro var lika hög som i Lund, skulle det (enormt förenklat) innebära att 138500 örebroare skulle ha drygt 2 miljarder mer att använda sig av. En del av de pengarna skulle gå till lokal konsumtion. Det skulle innebära bättre förutsättningar för handeln. Det skulle innebära mer riskkapital till lokalt företagande. Det skulle innebära bättre möjligheter att hjulen i ekonomin skulle snurra snabbare. Och det skulle innebära en bättre arbetsmarknad och fler jobb, både för hög- och lågavlönade.
Men det skulle också sannolikt innebära att det socialdemokratiska maktinnehavet bröts. Och därför kommer inriktningen mot en "Lundifiering" av Örebro inte att bli av. Helt enkelt därför att socialdemokraterna i Örebro prioriterar sin egen maktställning före stadens utveckling.
Men för oss liberaler finns inte den begränsningen. Vi måste se till hela stadens utveckling. Vi måste våga skapa en egen väg och visa vilka möjligheter vi har att göra Örebro bättre. På område efter område måste vi redovisa våra förslag och våra prioriteringar. Vi började med vårt alternativa budgetförslag, Örebro - global stad, lokala utmaningar. Vi kommer att fortsätta att utmana den sittande maktens tröghet och oföränderlighet.
Liberalismen står för förändring, förnyelse och framtid. Det är just det Örebro så väl behöver.
2011-12-08
Juholt och liberalismen
Även idag är det mest Juholt på de stora tidningarnas ledarsidor. Det finns rätt mycket att kommentera efter sossarnas rekorddåliga siffror. De flesta tycks vara överens om att raset inte enbart har med Håkan Juholt att göra. Juholt blir mer ett lackmuspapper på den syra som sipprar genom socialdemokratin. En syra som löser upp gamla traditioner och idéer och som ibland verkar lösa upp hela partiet. Den syran började inte rinna i mars 2010, utan har sina källor i det uppenbara problemet hos ett parti som inte klarat av att förnya sig i samma takt som omvärlden.
Färre diskuterar idag det vägval socialdemokraterna kommer att göra. Blir det tillbaka till rötterna, en vänstersväng med kanske mer nationella drag, som Blue labour i Storbrittanien? Är det läge att först vinna tillbaka Norrland, Bergslagen och de bidragsberoende innan man börjar fundera över nästa steg? Eller är det att ta ett par steg åt höger, bli pragmatiska, acceptera såväl skattesänkningar som RUT och LOV för att försöka hitta tillbaka till storstäderna?
Så länge Håkan Juholt sitter kvar känns det mer sannolikt att socialdemokraterna går vänsterut. En högersväng förutsätter sannolikt en ny ledare.
För oss liberaler är socialdemokraternas framtid en viktig sak att fundera över. Gör partiet en högersväng och försöker återta platsen som ett rätt pragmatiskt parti med mer fokus på demokrati än socialism, blir det trångt i mitten. Ett sådant triangulerande av moderaternas framgångsrecept kommer att innebära en än tydligare kamp mellan två partier som har makten som huvudsakligt mål och ideologi.
Det innebär att vi liberaler har en möjlighet att bli mer ideologiska och söka utrymme för ett parti som har en tydlig berättelse om en alternativ framtid. En framtid där individen sätts i centrum. En framtid där individernas egen kraft och egenmakt är något att räkna med. En framtid där statens roll begränsas, där välfärdens kärna värnas och där finansieringen och inte utförandet av välfärdens service är i fokus. En framtid där världen bjuds in, där vi lär oss av andra utanför landets gränser och söker vår roll i en globaliserad värld. En framtid där vi också värnar de och det som saknar egen röst: De sårbaraste, De kommande generationerna, Naturen, Kulturen.
Om socialdemokraterna fortsätter sin vänstersväng innebär det att moderaterna får ytterligare spelrum som det pragmatiska maktpartiet. Det kommer att bli tydligare ideologiska strider mellan höger och vänster. Det kommer att bli större skillnader mellan de som värnar välfärden och de som värnar den offentliga sektorn. Sannolikt kommer en sådan vänstersväng också att innebära att tryggheten söks i det oföränderligare och utan den globala utblicken.
Den liberala utmaningen blir då än tydligare. Förutom två konservativa vänsterpartier har vi också att hantera ett konservativt mittenmaktparti. Den huvudsakliga striden kommer självklart att stå mot de återsocialistiska partierna. Det liberala uppdraget blir att stå upp för frihet och valfrihet, för individ och individualism, för globalisering, förändring och förnyelse.
Men det kommer också att krävas en distansering från ett parti som ser själva makten, och den långsamma förändringen byggd på ständig anpassning till den huvudsakliga medborgarviljan som sitt uppdrag. Jag tror fortfarande att Alliansen är en nödvändighet för såväl Sverige som för en fortsatt ickesocialistisk utveckling av politiken. Men Alliansen måste för att överleva klara av att inom sig tåla större skillnader mellan partierna. Partierna måste också våga ta egna initiativ för att Alliansen inte ska stanna upp. Den liberala framtidsberättelsen är en sådan nödvändig väg.
Folkpartiet är mitt inne i ett partiprogramsarbete. Jag har vid flera tillfällen talat om vikten av att det inte bara blir sakpolitiska detaljfrågor som hanteras. Vi måste hitta den liberala berättelsen, en berättelse som förankrar vår politik hos medborgare som vill vara med och förändra och förnya Sverige. Den liberala berättelsen blir aldrig färdigskriven. Varje tid måste ha sin berättelse. För hundra år sedan handlade berättelsen om allas lika rätt att rösta, om studier och kunskap för att lyfta människor och samhället ur fattigdom, om jämlikhet mellan kvinnor och män, om en grundläggande social trygghet, om ett värnande av den fantastiska naturen.
Frågan vi nu måste besvara är vad den liberala berättelsen innehåller 2011 och framåt.
Media: DN, SVD, EXpr, AB
Färre diskuterar idag det vägval socialdemokraterna kommer att göra. Blir det tillbaka till rötterna, en vänstersväng med kanske mer nationella drag, som Blue labour i Storbrittanien? Är det läge att först vinna tillbaka Norrland, Bergslagen och de bidragsberoende innan man börjar fundera över nästa steg? Eller är det att ta ett par steg åt höger, bli pragmatiska, acceptera såväl skattesänkningar som RUT och LOV för att försöka hitta tillbaka till storstäderna?
Så länge Håkan Juholt sitter kvar känns det mer sannolikt att socialdemokraterna går vänsterut. En högersväng förutsätter sannolikt en ny ledare.
För oss liberaler är socialdemokraternas framtid en viktig sak att fundera över. Gör partiet en högersväng och försöker återta platsen som ett rätt pragmatiskt parti med mer fokus på demokrati än socialism, blir det trångt i mitten. Ett sådant triangulerande av moderaternas framgångsrecept kommer att innebära en än tydligare kamp mellan två partier som har makten som huvudsakligt mål och ideologi.
Det innebär att vi liberaler har en möjlighet att bli mer ideologiska och söka utrymme för ett parti som har en tydlig berättelse om en alternativ framtid. En framtid där individen sätts i centrum. En framtid där individernas egen kraft och egenmakt är något att räkna med. En framtid där statens roll begränsas, där välfärdens kärna värnas och där finansieringen och inte utförandet av välfärdens service är i fokus. En framtid där världen bjuds in, där vi lär oss av andra utanför landets gränser och söker vår roll i en globaliserad värld. En framtid där vi också värnar de och det som saknar egen röst: De sårbaraste, De kommande generationerna, Naturen, Kulturen.
Om socialdemokraterna fortsätter sin vänstersväng innebär det att moderaterna får ytterligare spelrum som det pragmatiska maktpartiet. Det kommer att bli tydligare ideologiska strider mellan höger och vänster. Det kommer att bli större skillnader mellan de som värnar välfärden och de som värnar den offentliga sektorn. Sannolikt kommer en sådan vänstersväng också att innebära att tryggheten söks i det oföränderligare och utan den globala utblicken.
Den liberala utmaningen blir då än tydligare. Förutom två konservativa vänsterpartier har vi också att hantera ett konservativt mittenmaktparti. Den huvudsakliga striden kommer självklart att stå mot de återsocialistiska partierna. Det liberala uppdraget blir att stå upp för frihet och valfrihet, för individ och individualism, för globalisering, förändring och förnyelse.
Men det kommer också att krävas en distansering från ett parti som ser själva makten, och den långsamma förändringen byggd på ständig anpassning till den huvudsakliga medborgarviljan som sitt uppdrag. Jag tror fortfarande att Alliansen är en nödvändighet för såväl Sverige som för en fortsatt ickesocialistisk utveckling av politiken. Men Alliansen måste för att överleva klara av att inom sig tåla större skillnader mellan partierna. Partierna måste också våga ta egna initiativ för att Alliansen inte ska stanna upp. Den liberala framtidsberättelsen är en sådan nödvändig väg.
Folkpartiet är mitt inne i ett partiprogramsarbete. Jag har vid flera tillfällen talat om vikten av att det inte bara blir sakpolitiska detaljfrågor som hanteras. Vi måste hitta den liberala berättelsen, en berättelse som förankrar vår politik hos medborgare som vill vara med och förändra och förnya Sverige. Den liberala berättelsen blir aldrig färdigskriven. Varje tid måste ha sin berättelse. För hundra år sedan handlade berättelsen om allas lika rätt att rösta, om studier och kunskap för att lyfta människor och samhället ur fattigdom, om jämlikhet mellan kvinnor och män, om en grundläggande social trygghet, om ett värnande av den fantastiska naturen.
Frågan vi nu måste besvara är vad den liberala berättelsen innehåller 2011 och framåt.
Media: DN, SVD, EXpr, AB
2011-11-01
Liberal utmaning när ideologiska skillnader tydliggörs
Det blir allt tydligare att en av de ideologiska gränserna i
svensk politik blir allt tydligare. Den mellan liberalism och gammaldags
social(ism)demokrati.
När Håkan Juholt uttalar sig i olika media är det ofta en
återspegling av det samhälle som en gång var. Brukssamhället. Folkhemmet.
Politikersverige. Landet där politikerna bestämde över allt och alla och där
gränsen för det politiska åtagandet knappast fanns.
Men också det krympande Sverige. Sverige där utbildning inte
var det viktigaste. Sverige där Sverige var alltings centrum. Sverige som inte
behövde bry sig om vare sig Europa eller det där utanför, utom när vi själva
ville. Sverige där folkhemmet inte bara stod för trygghetsnarcissismen utan
också för byggandet av murar mot det andra.
Mot detta står en liberal rörelse som nu skapar förnyelse.
En liberalism som på allt fler sätt sätter individen i centrum. Där tryggheten
är en bas, men inte ett förkvävande allt. En liberalism som är övertygat
internationell. En liberalism som både ser Sverige som ett föredöme, men också
som ett land som behöver lära mer av många. En liberalism som bejakar
mångfalden, invandringen och globaliseringe, men som också bejakar individernas
utveckling, rätten att utvecklas olika och ser olikheter också som något
positivt. En liberalism som bejakar den ständiga förändringen och söker
trygghet just i att ge individerna förmåga att anpassa sig efter
förändringarna.
Men skillnaderna blir kanske ännu tydligare i konkret
politik. Ibland, på lokal nivå som i Örebro just nu, blir de övertydliga.
Den socialdemokratiska kommunledningen lägger nu sin första
budget. Det som hittills presenterats av satsningar är framförallt tre nya
bolag som ska bildas. I en föregående blogg har jag kommenterat två av dem.
Idag presenterades det tredje av ett av de socialdemokratiska stödpartierna. Nu
ska örebroarna också riskera sina pengar i ett vindkraftbolag. Och det allmännyttiga bostadsbolaget ska bygga nya studentlägenheter när antalet studenter sannolikt kommer att minska...
Jag ifrågasätter inte viljan från kommunledningen att
försöka förändra Örebro i positiv riktning. Men jag ifrågasätter starkt medlen.
Varför ska kommunal verksamhet överhuvudtaget drivas i bolagsform? Det finns
vissa undantagsfall där bolag är det minst dåliga, som exempelvis där
Länsmusiken övergick från en stiftelse till ett bolag, eller då den uselt
fungerande fastighetsförvaltningen nu bolagiseras. Men det finns knappast några
bärande skäl att bedriva arbetsmarknadspolitik i bolagsform. Och det finns lika
få skäl för en kommun att ge sig in på energimarknaden och spela med
skattebetalarnas pengar.
Under lång tid har vi liberaler arbetat för att Örebro
kommun ska engagera sig i välfärdsarbetet och i demokratin istället för i
bolagsaffärer och slutenhet. Det har exempelvis handlat om Stadsnät,
Örebroportens dotterbolag och om Kilsbergens konferensbolag. Vi gör det därför
att vi tycker att örebroarna har rätt att ha full insyn i det som vi politiker
gör och bestämmer om. Vi gör det också för att vi tycker att skattepengar ska
användas till välfärd och inte till politiska irrfärder på den marknad som
borde vara privat.
Den offentligt finansierade välfärden i kommuner och
landsting står inför enorma utmaningar de kommande åren. Pengarna måste räcka
till att skapa en bättre välfärd med högre kvalitet och mer individanpassad
service. Det handlar om det där mantrat som vi politiker så ofta påstås säga;
vård, skola omsorg. För kommunens del gäller det förskola och skola såväl som
äldreomsorg och service åt funktionshindrade. Det gäller social trygghet för de
sårbaraste och långsiktig samhällsbyggnad.
Det är inte alltid den politiken som får de största
rubrikerna. Då kan det vara lockande att dra till med något nytt bolag, eller
kanske en mångmiljardsatsning på tågtunnlar genom Örebro, eller kanske något
annat medialt projekt.
Men för välfärden krävs ibland att vi politiker backar från
det vi kan göra, för det är inte alltid rätt att göra det man kan, utan
istället det man ska.
Och för samhällsutvecklingen är det nödvändigtvis så att
fler politiker borde upptäcka politikens gränser och skapa förutsättningar för
ett starkare näringsliv i en växande privat sektor, såväl som ett starkare
engagemang av medborgarna i en livaktig civil sektor.
Här tydliggörs nu skillnaderna mellan liberalismen och
socialismen. De två vägarna blir tydliga, mellan dem som vill backa in i
framtiden och oss som vill möta framtidens utmaningar öga mot öga.
2011-10-24
Slutet för Örebro Universitet?
Idag kan vi på DN-debatt läsa utbildningsminister Jan Björklunds inlägg kring framtidens universitet. Han pekar tydligt på två förändringsvägar: Färre. Bättre.
Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.
Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.
För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.
Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.
När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.
Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.
Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.
Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.
Och då kan man bli bekymrad.
Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.
På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.
Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.
Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.
Och nu då, vad händer nu?
Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.
Eller som man säger i USA:
"If you can't join them, beat them!"
Det är helt enkelt bäst att vara bäst!
Media: DN
Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.
Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.
För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.
Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.
När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.
Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.
Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.
Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.
Och då kan man bli bekymrad.
Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.
På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.
Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.
Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.
Och nu då, vad händer nu?
Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.
Eller som man säger i USA:
"If you can't join them, beat them!"
Det är helt enkelt bäst att vara bäst!
Media: DN
2011-10-14
Björklund vs Juholt
Det går ju inte att undvika att följa spelet kring Håkan Juholt. Måste medge att jag följde twitterflödet samtidigt som vi hade utskottshantering av motionerna om miljö med mera. Jag blev inte förvånad över att Juholt fick förtroende från sitt verkställande utskott. Allt annat hade, faktiskt, varit en omöjlighet. Av tre skäl:
För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.
För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.
För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.
---
Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.
Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.
Och nu då - vad händer?
Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.
---
Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.
Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.
Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.
Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.
Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.
---
Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.
Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3
Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,
För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.
För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.
För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.
---
Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.
Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.
Och nu då - vad händer?
Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.
---
Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.
Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.
Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.
Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.
Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.
---
Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.
Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3
Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,
2011-10-03
Att lägga sig i eller inte
Svensk politik lider fortfarande av ett "postsocialdemokratiskt pampsyndrom". Ni vet - den där pampen som inte bara vet bäst vad alla vill utan också vad som är bäst för alla. Han, för bilden är maskulin även om det idag finns kvinnor som mycket väl fyller upp den, som petar och bestämmer i stort och smått, som tycker att han vet vilka skolor som är bäst för dina barn (och dessutom är inne och petar i pedagogiken), som tycker att han ska bestämma vem som ska driva det äldreboende dit du blir visad, som har full kunskap om framtiden och därför kan styra näringslivet bättre än företagarna, och så vidare.
Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.
Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.
Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.
Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.
Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.
Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.
Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.
Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.
Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.
Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.
Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.
Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,
Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.
Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.
Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4
Blogg: Kent Persson
Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.
Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.
Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.
Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.
Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.
Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.
Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.
Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.
Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.
Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.
Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.
Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,
Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.
Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.
Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4
Blogg: Kent Persson
2011-03-08
Örebro i mitt hjärta
Läser på dn.se om situationen för Örebro. Det är Ulrika By som skrivit. Hon har tidigare varit journalist på Nerikes Allehanda en kort tid. Hon beskriver en stad som oroas över de våldsdåd som begåtts här. Massvåldtäktsmannen. Styckmordet. Örebro är en plats där fler idag är oroade än tidigare. Det är inte så svårt att förstå.
Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.
För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.
I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:
"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."
Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.
Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...
Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.
Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?
På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.
Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.
Och då kommer det andra citatet från artikeln:
"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.
I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."
Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.
Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:
Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...
Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.
Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.
Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.
För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.
Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.
Örebro är staden i mitt hjärta!
NA, Tvärsnytt, Radio Örebro
Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.
För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.
I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:
"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."
Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.
Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...
Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.
Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?
På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.
Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.
Och då kommer det andra citatet från artikeln:
"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.
I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."
Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.
Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:
Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...
Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.
Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.
Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.
För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.
Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.
Örebro är staden i mitt hjärta!
NA, Tvärsnytt, Radio Örebro
2011-02-10
Svenska Kammarorkestern
Idag hade vi styrelsemöte med Länsmusiken AB, huvudman för världens bästa Svenska Kammarorkestern. Mötet var faktiskt riktigt roligt stundtals.
Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.
Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!
Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.
Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.
För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.
Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.
Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.
Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?
Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?
Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.
Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.
Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.
Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!
Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.
Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.
För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.
Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.
Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.
Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?
Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?
Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.
Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.
2011-02-09
Örebro i behov av förändring
Just nu styrs, eller styrs inte, Örebro av 7 partier i någon variant på samstyre. Egentligen är det inte politiken som styr. Det har blivit övertydligt att det kraftfulla grepp koalitionen tog över ärendegång och ärendehantering förra mandatperioden nu havererat. Vi är tillbaka till ungefär samma variant som fanns när socialdemokraterna styrde förra gången. Då kom ärenden upp på kommunstyrelsens lista utan att någon politiker verkade sett dem. Det ändrade vi på. För oss är det en demokratisk skyldighet att ärenden i kommunen ska ha en politisk hemvist. Varför? Självklart därför att det är politiker och partier man röstar på, inte tjänstemän.
Folkpartiet var länge väldigt osäkra på att gå in i detta styre. Man kan nog säga att våra värsta farhågor har besannats. Det är omöjligt att styra en kommun där det finns ett antal partier som vill förändring, som arbetar med strukturella förändringar, som har ett antal tydliga visioner för Örebro, och ett par partier som säger nej, som tycker det var bättre förr, som aldrig brytt sig om strukturer och som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika detaljfrågor.
Det är synd att vi som vann valet inte fick styra omedelbart efter valdagen. Koalitionen fick 2500 fler röster än de röda, nästan 49 % av örebroarna ville att vi skulle fortsätta mot 46 % för de röda. Örebro är inne i en sån fantastisk utveckling att vi behöver en stark och förändringsinriktad kommunledning.
För Folkpartiets del handlar det om att förändra Örebro i grunden. Från en stillastående kommun, byggd på kommunsocialistisk tro att det offentliga kan och ska göra allt, till en utvecklingskommun där vi tror på örebroarna och deras vilja och möjligheter att växa och förändra kommunen. Några exempel:
Folkpartiet har drivit universitetsfrågorna. Vi tror på universitetet som nav för såväl kommun som region. Vi menar att forskning och högkvalitativa jobb i entreprenöriella företag är framtiden. Vi vill rekrytera spetsföretag och spetskompetens. Sossarna ville ha lager och lastbilar...
Folkpartiet har drivit utbildningsfrågorna. Vi vill att Örebro ska ha Sveriges bästa skolor, där elever med alla typer av bakgrund och härkomst får bäst utbildning, där fokus ligger på kunskaper, där vi värderar lärarnas viktiga arbete högre, där vi mäter elevernas resultat för att kunna sätta in åtgärder tidigt, där vi kräver ordning och arbetsro i klassrummen. Sossarnas vill ha läxhjälp (deras viktigaste politiska fråga överhuvudtaget i Örebro - en fråga som inte ens har någon evidens för bättre inlärning)...
Folkpartiet har drivit de ekonomiska frågorna. Det är vi som har varit kommunens finansdepartement. Vi har ständigt pekat på behovet av att ha en ekonomi i balans. Vi har aldrig accepterat omotiverade underskott, ofinansierade satsningar, ohållbara löften. Vi har pekat på att många kommuner klarar av att driva sina verksamheter billigare än vi, men där kvaliteten är högre och medborgarna nöjdare. Vi har mätt och jämfört, följt upp, utvärderat och återkopplat. Vi har byggt Örebro så starkt att kommunen idag klarar sig utan att behöva ropa till staten när världen skakar. Vi vill använda den starka ekonomin för att bygga Örebro än starkare. Bättre företagsklimat. Lägre skatter. Starkare välfärd. Sossarna lovar som vanligt runt, sprider miljonerna kring sig och lär snart ha kommunen tillbaka till underskott...
Folkpartiet har drivit de demokratiska frågorna. Vi har haft ansvar för såväl dialogen med civilsamhället som med medborgardialogen. Vi har lyft Örebro från ett läge där kommunen var sluten och ovälkomnande till ett läge där vi är föregångare i Sverige vad gäller dialog med medborgarna. Vårt arbete med medborgarbudget, med avtalen med civilsamhället, med kommunens hemsida, med öppenhet och medborgarfokus har gett resultat. Vi har gjort Örebro mer jämställt, tagit Örebro från en position där även det grundläggande jämställdhetsarbetet saknades till en nationell topposition. Vi tog ansvaret för valkaoset, vågade överklaga och mot socialdemokraternas antipropaganda stå upp för ett öppet och demokratiskt valsystem. Och sossarna vill, ja vad vill de egentligen? Ingen vet...
Örebro har alla chanser att bli en framgångssaga i Sverige. Det handlar om att väcka en stad som vaggats till dvala av alldeles för lång tid av socialdemokratiskt ostyre. Det handlar om att vilja, att våga, att utmana, att tro på sig själv. Vi i Folkpartiet är övertygade om att Örebro har framtiden för sig. Vi vill gå in i det förändringsarbete som krävs med glädje, i samtal med örebroarna, med ögon och öron öppna för de människor som vill förändra Örebro tillsammans med oss.
Media: NA, Tvärsnytt
Folkpartiet var länge väldigt osäkra på att gå in i detta styre. Man kan nog säga att våra värsta farhågor har besannats. Det är omöjligt att styra en kommun där det finns ett antal partier som vill förändring, som arbetar med strukturella förändringar, som har ett antal tydliga visioner för Örebro, och ett par partier som säger nej, som tycker det var bättre förr, som aldrig brytt sig om strukturer och som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika detaljfrågor.
Det är synd att vi som vann valet inte fick styra omedelbart efter valdagen. Koalitionen fick 2500 fler röster än de röda, nästan 49 % av örebroarna ville att vi skulle fortsätta mot 46 % för de röda. Örebro är inne i en sån fantastisk utveckling att vi behöver en stark och förändringsinriktad kommunledning.
För Folkpartiets del handlar det om att förändra Örebro i grunden. Från en stillastående kommun, byggd på kommunsocialistisk tro att det offentliga kan och ska göra allt, till en utvecklingskommun där vi tror på örebroarna och deras vilja och möjligheter att växa och förändra kommunen. Några exempel:
Folkpartiet har drivit universitetsfrågorna. Vi tror på universitetet som nav för såväl kommun som region. Vi menar att forskning och högkvalitativa jobb i entreprenöriella företag är framtiden. Vi vill rekrytera spetsföretag och spetskompetens. Sossarna ville ha lager och lastbilar...
Folkpartiet har drivit utbildningsfrågorna. Vi vill att Örebro ska ha Sveriges bästa skolor, där elever med alla typer av bakgrund och härkomst får bäst utbildning, där fokus ligger på kunskaper, där vi värderar lärarnas viktiga arbete högre, där vi mäter elevernas resultat för att kunna sätta in åtgärder tidigt, där vi kräver ordning och arbetsro i klassrummen. Sossarnas vill ha läxhjälp (deras viktigaste politiska fråga överhuvudtaget i Örebro - en fråga som inte ens har någon evidens för bättre inlärning)...
Folkpartiet har drivit de ekonomiska frågorna. Det är vi som har varit kommunens finansdepartement. Vi har ständigt pekat på behovet av att ha en ekonomi i balans. Vi har aldrig accepterat omotiverade underskott, ofinansierade satsningar, ohållbara löften. Vi har pekat på att många kommuner klarar av att driva sina verksamheter billigare än vi, men där kvaliteten är högre och medborgarna nöjdare. Vi har mätt och jämfört, följt upp, utvärderat och återkopplat. Vi har byggt Örebro så starkt att kommunen idag klarar sig utan att behöva ropa till staten när världen skakar. Vi vill använda den starka ekonomin för att bygga Örebro än starkare. Bättre företagsklimat. Lägre skatter. Starkare välfärd. Sossarna lovar som vanligt runt, sprider miljonerna kring sig och lär snart ha kommunen tillbaka till underskott...
Folkpartiet har drivit de demokratiska frågorna. Vi har haft ansvar för såväl dialogen med civilsamhället som med medborgardialogen. Vi har lyft Örebro från ett läge där kommunen var sluten och ovälkomnande till ett läge där vi är föregångare i Sverige vad gäller dialog med medborgarna. Vårt arbete med medborgarbudget, med avtalen med civilsamhället, med kommunens hemsida, med öppenhet och medborgarfokus har gett resultat. Vi har gjort Örebro mer jämställt, tagit Örebro från en position där även det grundläggande jämställdhetsarbetet saknades till en nationell topposition. Vi tog ansvaret för valkaoset, vågade överklaga och mot socialdemokraternas antipropaganda stå upp för ett öppet och demokratiskt valsystem. Och sossarna vill, ja vad vill de egentligen? Ingen vet...
Örebro har alla chanser att bli en framgångssaga i Sverige. Det handlar om att väcka en stad som vaggats till dvala av alldeles för lång tid av socialdemokratiskt ostyre. Det handlar om att vilja, att våga, att utmana, att tro på sig själv. Vi i Folkpartiet är övertygade om att Örebro har framtiden för sig. Vi vill gå in i det förändringsarbete som krävs med glädje, i samtal med örebroarna, med ögon och öron öppna för de människor som vill förändra Örebro tillsammans med oss.
Media: NA, Tvärsnytt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)