Fredagskrönika

Just nu rullar nyheterna om Kommunalskandalen fram på media. Amplituden växer. Fler människor dras in. Det är inte bara facket, utan även det socialdemokratiska partiet som skakar. Utrikesministern har fått en lägenhet och skyller på Kommunals ordförande. Statsministern vet inte om han vill kalla det hela pampfasoner. Aftonbladets Karin Pettersson menar i SVT att det är samma normativa problem som direktörernas SCA.

På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:

"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."

Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.

Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.

Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:

Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!

Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!

Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.

Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.

Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.

Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.

För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.

Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.

Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.

En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.

Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.

Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.

Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.

Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.

Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.

Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...

Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?

Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?

Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.

Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.

Paradise Hotel California

Är det någon som sett eller hört något av Gustaf Fridolin på sistone? Jag har det inte. Den unge mannen som skulle fixa alla skolans problem på 100 dagar verkar ha insett att lösningen inte var vare sig snygga debattartiklar, youtubeklipp eller upprepandet av mantrat Jag har varit lärare i olika former.

Egentligen är det rätt bra att Fridolin är tyst. Förhoppningsvis håller han och hans kansli på att tänka efter vad som egentligen är problemet, och vad som kan vara lösningarna på skolans utmaningar. Eftertanke är något som saknats i svensk skoldebatt länge. Så låt mig göra ett försök att problematisera skolans utmaningar.

Och jag ska göra det med Paradise Hotel som utgångspunkt. Ni vet - den där såpan där unga, någorlunda snygga killar och tjejer förs iväg till ett fint hotell med sol och pool, och där allt går ut på att supa, ligga med varandra, göra pakter, svika och spela ett spel där egot är det viktigaste, och vägen mot vinsten går över andra människor.

Jag tänker inte moralisera över programmet. Men det är intressant att fundera kring det av andra skäl.

En av de tidigare deltagarna har, efter sin paradis-karriär, fått "sjunga" i melodifestivalen. Jag, som läser Expressen på nätet varje dag, ser nya artiklar med honom i princip varje dag. Om hur han bor på hotell, hur mycket pengar han gör av med och hur han lever ett häftigt liv.

Det kanske inte lockar mig som medelålders bonde som mer funderar över hur hönshuset ska byggas. Men det påverkar sannolikt andra, sannolikt yngre, sannolikt mer än mycket annat. Den bilden fick jag bekräftad häromdagen. En av de nya deltagarna sade, enligt Expressen, följande: "Det är en dröm sedan jag var liten. --- Och så tänkte jag att ”jag ska vara med en dag.”

Är det verkligen så? Och varför bär någon denna dröm?

Några av de andra rubrikerna i bevakningen av programmet har handlat om hur lite deltagarna vet om både det ena och det andra. Utbildning och kunskaper är kanske inte de mest framträdande dragen. Ändå drömmer människor om att få vara med.

Det är inte Paradise Hotels fel att det riskerar att gå åt pipan med svensk skola. Men det är en annan bild av de utmaningar som skolan står inför. Och den handlar om: Vilka värden och värderingar skapas i samhället som våra barn och unga ska förhålla sig till?

Det Sverige i hög grad saknar idag är en berättelse om bildning och kultur. Om kunskapen som medel för att vara med och skapa en bättre värld både för sig själv och för andra. Det är en berättelse som inte alltid smeker medhårs. Livet är inte bara, eller kanske aldrig, en solig dag vid poolen med en drink i handen och en vacker flicka i solstolen bredvid. Livet är inte bara yta.

Bildningens väg handlar också om uppoffringar. Den handlar om att försöka orka se det som också kommer i morgon, inte bara det jag kräver idag. Den handlar om djup, eftertänksamhet, förnöjsamhet och rättfärdighet. Den handlar om strävsamhet, förståelse och medmänsklighet.

Egentligen är det ett av skolans viktigaste, om inte det viktigaste, uppdraget. Bildningen, bildningsidealet där utbildning och kunskap är nödvändiga medel.

Men hur ska skolan kunna befästa de idealen om samhället utanför hela tiden pekar åt ett annat håll? Strunta i skolan, kunskaper är onödigt. Bara du trampar tillräckligt skickligt på andra människor, röstar ut rätt puckon och lierar dig med de som är bättre (men bara så länge du själv behöver dem) så kommer det att gå bra för dig. Du får din omedelbara behovstillfredsställelse uppfylld. Glaset är fullt idag och vem bryr sig om morgondagen?

Jan Björklund hade en vision för den svenska skolan. Jag delar den i stor utsträckning. Men den eventuella framgången för hans politik var också beroende av en interaktion med det omgivande samhället. Skolan kan inte agera som om den var alena i ett lufttomt rum. Och de värderingsförändringar som skapas därutanför, i kvällspressen och överallt på nätet, rår ingen minister på.

Paradise Hotel lockar med sol, bad, sprit och vackra människor. Risken är bara att när vi en gång inser vilket hotell vi checkat in på, så är det omöjligt att checka ut...

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.

Betyg i 4;an

Jag följer diskussionerna kring det eventuella införandet av betyg i årskurs fyra. Ser politiker slå forskningsresultat i huvudet på varandra. Läser ledare som kommer fram till antingen det ena eller det andra. Och funderar på varför ingen säger det som borde sägas.

I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.

Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.

Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.

Är det så också med betygen?

Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?

och

Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?

samt

Vad kan vi i så fall lära oss av detta?

För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.

Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.

2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.

Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.

De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.

Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.

Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.

Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.

Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.

Inte ens maten räcker...

Hur går det egentligen med Örebros satsning på kunskap och skola?

Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.

Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.

För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

och

För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

(Mina fetmarkeringar)

Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.

Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.

Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:

Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?

När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.

Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.

Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.

Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.

Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.

Se människan!

I går höll Jan Björklund sitt tal i Almedalen. Som vanligt ett tal där tydligheten var norm. Inte ett av de allra vassaste, Jan kan i sina bästa stunder vara en lysande talare, men ett gott liberalt hantverk. Man behöver aldrig tveka om innehållet i ett Björklundskt tal. Där finns den internationella utblicken, EU-perspektivet, självklart något om skolans, bildningens och utbildningens roll och de senaste åren en inriktning mot jobb och företagande.

Just det senaste skulle få min kväll att bli lite annorlunda, få mina tankar på andra vägar.

Jan Björklund uppehöll sig en stund av sitt tal kring ungdomsarbetslösheten och vägarna att få ner den. Det handlade om lärlingstjänster, om arbetsgivaravgifter och om restaurangmoms. Om en regering som sänkt trösklarna för unga in på arbetsmarknaden och om en vänsteropposition som vill höja dem. Och Jan bad oss i publiken kolla när vi gick och åt efter talet, vilka som serverade oss på restaurangerna.

Så när jag och sju andra liberaler gick till en trevlig restaurang i Visby frågade jag servitrisen om hennes ålder. 20 svarade hon. Och så pratade vi lite grann om Visby, Almedalen och om politik.

Lite senare kom hon tillbaka. Med en kopp kaffe och en chokladkaka. Och vi pratade vidare.

Nej - hon var inte så intresserad av politik.
Nej - hon hade inte varit på något i Almedalsveckan.
Nej - hon visste inte vilka skillnader det var mellan partierna.

Ja - det var bra med jobb.
Ja - det var ett säsongsjobb.
Ja - efteråt skulle hon åka hem till sin stad igen.

Och så frågade hon vad som var speciellt med Folkpartiet och vår politik. Och jag svarade lite om frihet, om din rätt att få bestämma själv över din vardag och din framtid, om att vi tror på en värld utan gränser, om hur viktigt det är med utbildning och skola.

Och Fredrik, en i vårt sällskap, ställde en fråga: Om du skulle vara statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Hon blev tyst. Funderade. Men bad om betänketid. Så när notan kom in så frågade vi igen: Om du var statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Jag erkänner - jag hade förväntat mig ett annat svar. Kanske nåt om pengar. Om lycka. Om något för henne själv.

Men hon sa ungefär: Först tänkte jag att jag skulle kunna ordna till en solig sommar eller nåt sånt. Lite att vara som en gud, typ. Men så tänkte jag igen. Och då skulle jag se till så att de som kommer till Sverige skulle få bättre chanser att skapa sig sin framtid här.

Jag måste medge att jag häpnade. Det var inte det svaret jag väntade av en 20-åring, en ung kvinna som säsongsjobbade som servitris i Visby. Men hon fortsatte:

När jag kommer hem ska jag ut och resa. (Åter - tanken gick som vanligt till alla andra 20-åringar som är ute och reser för sin egen skull...) Jag skulle vilja åka för UNICEF för att hjälpa barn som har det svårt. Jag har ett eget fadderbarn, faktiskt.

Jag måste erkänna att jag blev tårögd. Mitt i det lilla var det som om hela världen stannade till vid vårt bord. Och som att det som man kämpar så för i politiken, bland alla papper och torra möten, blev till liv och verklighet.

Och jag mindes ett av mina favoritcitat, från den tidiga svenska liberalismen. Från en av dem som var med när folkskolan infördes. Om hur han pratade om hur viktigt det var för alla, för hög och låg, för pigor och drängar, att få lära sig läsa, räkna och skriva. För, som han sade, vem kan veta för vilka stora saker de är ämnade till!

Allt det landade denna fredagskväll i Visby. Det liberala uppdraget. Behovet av bildning och utbildning. Den globala världen i det lokala sammanhanget. Människans lika värde och värdighet, som partiledare såväl som servitris.

Och insikten om att varje människas storhet bor inom henne. Där vårt politiska uppdrag blir att ge henne nycklar att öppna de dörrar som finns mot omvärlden. Och modet att göra det.

Media: DN1, DN2, SVD, EX,

Örebro växer

De nya siffrorna för Örebro är intressanta. Örebro växer igen, detta år med drygt 1800 personer. Det är rätt fantastiskt. Snart är vi över 140.000 örebroare. Det är bra. En befolkningstillväxt är enkel att bära, en befolkningsminskning är svårare att hantera.

Örebro håller på att gå från en liten storstad, till en medel-storstad. Det kommer att innebära ett ökat underlag för många spännande aktiviteter i staden. Handeln kommer att stärkas. Fler evenemang ges ökade möjligheter. Staden blir mer levande och mer spännande.

Fler människor skapar ökade ekonomiska möjligheter för kommunen. Genom skatteutjämningssystemet innebär en befolkningsökning också en intäktsökning för kommunen, oavsett om den nya örebroaren har en inkomst eller inte.

Fler örebroare skapar både växtverk och växtvärk. De nya örebroarna behöver någonstans att bo. Det innebär att företag, byggherrar och fastighetsägare blir tillväxtverk. Men samtidigt kan man bli förvånad över att så många nya örebroare får plats. Var bor alla dessa människor? Det byggs inte speciellt mycket i Örebro just nu så frågan är hur vi kan fortsätta att öka befolkningen, år efter år. Det är växtvärk i Örebro.

Samtidigt måste man se helhetsbilden kring Örebros befolkningstillväxt. Låt oss titta lite närmare på siffrorna.

Örebro växer på det övriga länets bekostnad. Flyttnettot mot övriga länet var 381 personer. Det som är vår fördel är andra länskommuners nackdel.

Örebro har åter ett positivt flyttnetto gentemot landet, men det är litet. Bara 46 personer. Örebro drar inte till sig människor från andra delar av Sverige i tillräckligt stor utsträckning. Vi är ingen intressant inflyttningskommun.

Örebro växer framförallt tack vare en ökad invandring. 735 av de nya örebroarna kom från utlandet. Det är exempelvis 150 fler än för Västerås, eller 200 fler än för Linköping. Det är självklart en positiv utveckling. Men det är också en utmaning som inte får döljas.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på förskola och skola att leverera pedagogik och utbildning som gör att barnen, ungdomarna, eleverna kan tillgodogöra sig skolans kunskaper. De har en rättighet att få del av vårt språk samtidigt som de har en skyldighet att lära sig i skolan.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på att arbetslinjen ska gälla. Ingen som kan arbeta eller studera, ska gå sysslolös på bidrag. Våra arbetsmarknadsåtgärder och vuxenutbildingsåtgärder måste fungera, ställa krav och ge människor möjlighet att snabbt nå arbetsmarknaden eller vidareutbildas.

På kort sikt innebär en stor andel invandrade örebroare att Örebros ställning som en fattig stad förstärks. Örebroarens medelinkomst är lägre än genomsnittet i landet. Den borde vara högre, med de förutsättningar vi har. En stor nyinvandrarandel skapar kortsiktigt ytterligare tryck neråt i inkomstligan. Därför är det viktigt att vi mer än de flesta andra håller ett hårt tryck på just arbetslinjen - att alla som kan arbeta också ska det, på utbildningslinjen - att skapa förutsättningar för utbildning och ställa tydliga krav på alla, och på en politik för integration av alla, oavsett var man bor i Örebro.

Det är bra att Örebro växer. Staden är idag den mest attraktiva miljön för moderna människor. En växande stad skapar fler möjligheter.

Men vi måste också hela tiden vara öppna med den utmaningar detta innebär, och tala klarspråk om vad vi vill göra för att möta utmaningarna.

Media: NA, SR Örebro,

Nu hårdnar skolkampen

I och med dagens debattartikel i DN, redovisar socialdemokraternas skoltalesperson Ibrahim Baylan sitt partis skolpolitik. Eller i vart fall de första delarna av den. För det mesta i artikeln är rätt innehållslöst. Låt oss gå igenom punkterna:

1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.

2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?

3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.

4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.

Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.

5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.

6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.

7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.

8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.

Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.

Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3

Fattigdom

Läser på Johan Norbergs blog om hur världsfattigdomen minskat kraftigt de senaste årtiondena. Det är en fantastisk läsning. Några av Norbergs fakta (som är plockade från Världsbankens statistik):

-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.

- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.

- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.


- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.

Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.

För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.

Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.

Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.

I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.

Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.

I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.

Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!

Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.

Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.

Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.

Media: Exp, NA, DN, SVD1,

Blogg: Johan Norberg

Statlig skola?

Läser Maciej Zaremba på DN om den svenska skolan. Reportaget får TV-serien 9A från Örebro att verka som rena elitskolan. Det är ingen nådig lunta han slänger i läsarens ansikte på måndagsmorgonen. Men är den riktig?

Jag är en av dem som på alla Folkpartiets landsmöten talat mot och röstat mot ett återförstatligande av skolan. Det finns två huvudsakliga skäl för det. För det första tror jag inte att organisationsförändringar i sig är lösningen på de stora problemen i samhället. Organisationsförändringar kan ibland vara en ursäkt för att inte ta tag i de verkliga problemen. För det andra innebär en sådan förändring att fler kommunala verksamheter borde stå på tur. Det finns inga skäl att acceptera skillnader i äldreomsorg, social omsorg, omsorg om funktionshindrade och så vidare, om vi inte accepterar dem i skolan.

Med detta sagt vill jag ändå ge en eloge till såväl Zaremba som Jan Björklund. Och jag vill delvis krypa till korset.

Varför? Jo - i efterhand är det bara att inse att man varit en del av ungefär samma spel som det Zaremba beskriver.

I början på 1990-talet var jag ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd. Vi hade ansvaret för bland annat förskolor och skolor. Det var inget enkelt område. Varbergaskolan hölls uppe av en gammal lärarkår, men skakade under trycket av en ökad andel elever med invandrarbakgrund och utanförskapets villkor. Mellringeskolan började byggas och hade problem från början. Wallerska skolan var det lysande undantaget, både tack vare läget, lärarna och rektorskapet.

Men det fanns ett tryck att förändra. Rektorn skulle ju inte vara rektor. Det handlade inte om pedagogisk kunskap och kännedom om och för skolan, utan om ett ledarskap som alla andra. Det var bra att förändra bara för förändringens skull. Jag försökte kanske hålla emot, men inte gjorde jag det tillräckligt. Delvis berodde det väl på okunskap, såväl politisk som pedagogisk. Delvis berodde det väl på att jag trodde på ett förändrat ledarskap som grund för en bättre skola.

Sett i efterhand var det inte bra. Det var helt enkelt dåligt. Den utveckling som börjat tidigare, under socialdemokratisk ledning, och accelererade därefter, under socialdemokratisk ledning, gjorde kanske halvhalt. Men den avstannade inte. Det är ett av skälen till att Örebro idag har så stora problem med skolan. Vi har alla varit goda socialdemokrater.

Örebro har länge varit en kunskapsstad. Men vi är det inte längre. Det finns så många olika skäl för detta. Men det är ett grundläggande problem att det parti som styrt längst, socialdemokraterna, inte har visat intresse för lärande, kunskap, vidareutbildning, spetskompetens, bildning, det är bara att fortsätta. De gav inte skolan en chans att fokusera på kunskaper, utan överöste den med massa blahamål. De gav inte skolan rätt pedagogisk ledning, utan lät politikerna verka ända in i klassrummen. de gav inte lärarna möjlighet att utvecklas, gav dem dåliga löner, gav dem ingen vidareutbildning.

Och vi andra har i alldeles för stor utsträckning bara stått och tittat på. Vår passivitet har givit socialdemokraterna alldeles för stort spelrum. Det är illa.

Nu vänder det. Genom Folkpartiets trägna arbete de senaste åren har saker och ting skett. Ina Lindström har som skolpolitisk talesman klarat av att baxa kunskapsfokus genom en trögrörlig organisation. Vi är på väg. Men frågan är hur långt.

Hur långt klarar kommunerna att ta skolan?

Frågan blev för mig överaktuell på den valkongress som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) höll förra veckan. I ett panelsamtal sade en av deltagarna ungefär så här: "Det långa sommarlovet får inte bli det främsta skälet för att bli lärare." Vilken syn på lärarna!!! Är det någon som tror det? Och i så fall - hur har det blivit så? Läraryrket kan inte längre konkurrera vare sig med lön, karriärvägar eller andra arbetsförmåner. Snarare med låg lön och andra usla villkor. Det är alldeles för få som söker sig till läraryrket, framförallt för få med den spetskompetens som behövs.

Det är illa när SKL som företräder alla kommuner och landsting har politiska företrädare som tycker så. Än värre var att det sagda fick en av de längsta applåderna av det församlade auditoriet - lokala politiker från hela Sverige. Är det verkligen så som förtroendevalda ser på skolan, på lärarna, på lärandet? Vill man ha konflikt med den grupp som gör jobbet? Tror man att politiker kan skolan bättre än rektorer och goda lärare?

Jag ryser.

Så kanske är det så att skolan måste förstatligas. Inte för att det egentligen behövs. Men för att det är det enda som kan ruska om såväl de lokala förtroendevalda som tror att politiker vet bättre, som de rektorer och lärare som behöver både stöd, ansvar och ansvarsutkrävande.

För målet, mer kunskap åt fler elever, får aldrig skymmas av vare sig organisation eller förutfattade meningar.

Media: DN, Expressen

Integration

När, förhoppningsvis, koalitionen tar över taktpinne igen efter omvalet den 15 maj så kommer integrationsfrågorna hamna i min portfölj. Det blir intressant.

Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.

Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.

Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:

För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).

För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.

För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.

För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.

För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.

Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!

Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!

Örebro i behov av förändring

Just nu styrs, eller styrs inte, Örebro av 7 partier i någon variant på samstyre. Egentligen är det inte politiken som styr. Det har blivit övertydligt att det kraftfulla grepp koalitionen tog över ärendegång och ärendehantering förra mandatperioden nu havererat. Vi är tillbaka till ungefär samma variant som fanns när socialdemokraterna styrde förra gången. Då kom ärenden upp på kommunstyrelsens lista utan att någon politiker verkade sett dem. Det ändrade vi på. För oss är det en demokratisk skyldighet att ärenden i kommunen ska ha en politisk hemvist. Varför? Självklart därför att det är politiker och partier man röstar på, inte tjänstemän.

Folkpartiet var länge väldigt osäkra på att gå in i detta styre. Man kan nog säga att våra värsta farhågor har besannats. Det är omöjligt att styra en kommun där det finns ett antal partier som vill förändring, som arbetar med strukturella förändringar, som har ett antal tydliga visioner för Örebro, och ett par partier som säger nej, som tycker det var bättre förr, som aldrig brytt sig om strukturer och som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika detaljfrågor.

Det är synd att vi som vann valet inte fick styra omedelbart efter valdagen. Koalitionen fick 2500 fler röster än de röda, nästan 49 % av örebroarna ville att vi skulle fortsätta mot 46 % för de röda. Örebro är inne i en sån fantastisk utveckling att vi behöver en stark och förändringsinriktad kommunledning.

För Folkpartiets del handlar det om att förändra Örebro i grunden. Från en stillastående kommun, byggd på kommunsocialistisk tro att det offentliga kan och ska göra allt, till en utvecklingskommun där vi tror på örebroarna och deras vilja och möjligheter att växa och förändra kommunen. Några exempel:

Folkpartiet har drivit universitetsfrågorna. Vi tror på universitetet som nav för såväl kommun som region. Vi menar att forskning och högkvalitativa jobb i entreprenöriella företag är framtiden. Vi vill rekrytera spetsföretag och spetskompetens. Sossarna ville ha lager och lastbilar...

Folkpartiet har drivit utbildningsfrågorna. Vi vill att Örebro ska ha Sveriges bästa skolor, där elever med alla typer av bakgrund och härkomst får bäst utbildning, där fokus ligger på kunskaper, där vi värderar lärarnas viktiga arbete högre, där vi mäter elevernas resultat för att kunna sätta in åtgärder tidigt, där vi kräver ordning och arbetsro i klassrummen. Sossarnas vill ha läxhjälp (deras viktigaste politiska fråga överhuvudtaget i Örebro - en fråga som inte ens har någon evidens för bättre inlärning)...

Folkpartiet har drivit de ekonomiska frågorna. Det är vi som har varit kommunens finansdepartement. Vi har ständigt pekat på behovet av att ha en ekonomi i balans. Vi har aldrig accepterat omotiverade underskott, ofinansierade satsningar, ohållbara löften. Vi har pekat på att många kommuner klarar av att driva sina verksamheter billigare än vi, men där kvaliteten är högre och medborgarna nöjdare. Vi har mätt och jämfört, följt upp, utvärderat och återkopplat. Vi har byggt Örebro så starkt att kommunen idag klarar sig utan att behöva ropa till staten när världen skakar. Vi vill använda den starka ekonomin för att bygga Örebro än starkare. Bättre företagsklimat. Lägre skatter. Starkare välfärd. Sossarna lovar som vanligt runt, sprider miljonerna kring sig och lär snart ha kommunen tillbaka till underskott...

Folkpartiet har drivit de demokratiska frågorna. Vi har haft ansvar för såväl dialogen med civilsamhället som med medborgardialogen. Vi har lyft Örebro från ett läge där kommunen var sluten och ovälkomnande till ett läge där vi är föregångare i Sverige vad gäller dialog med medborgarna. Vårt arbete med medborgarbudget, med avtalen med civilsamhället, med kommunens hemsida, med öppenhet och medborgarfokus har gett resultat. Vi har gjort Örebro mer jämställt, tagit Örebro från en position där även det grundläggande jämställdhetsarbetet saknades till en nationell topposition. Vi tog ansvaret för valkaoset, vågade överklaga och mot socialdemokraternas antipropaganda stå upp för ett öppet och demokratiskt valsystem. Och sossarna vill, ja vad vill de egentligen? Ingen vet...

Örebro har alla chanser att bli en framgångssaga i Sverige. Det handlar om att väcka en stad som vaggats till dvala av alldeles för lång tid av socialdemokratiskt ostyre. Det handlar om att vilja, att våga, att utmana, att tro på sig själv. Vi i Folkpartiet är övertygade om att Örebro har framtiden för sig. Vi vill gå in i det förändringsarbete som krävs med glädje, i samtal med örebroarna, med ögon och öron öppna för de människor som vill förändra Örebro tillsammans med oss.

Media: NA, Tvärsnytt

Visst vinner jobben valet, men...

Läser bland annat på SVT.se att moderaterna gått om sossarna i jobbtrovärdighet. Det är inte förvånande, framförallt inte efter att ha läst dagens DN-debatt. Efter den socialdemokratiska härdsmältan är man beredd att instämma i den gamla slagdängan: "Erk du, Maja du, så ska vi ha't. Men vart ska vi ta't?"

Men samtidigt kan man på FB läsa om hur en annan partist, betydligt mer känd än både Reinfeldt och Sahlin, bedömer jobbfrågan. Barack Obama skriver så här på FB:
"Education is the economic issue of our time. Making sure we’ve got a world-class education system for everybody is a prerequisite for prosperity and an obligation that we have for the next generation."

Skolan är grunden till nästan allt här i samhället. Det är genom skolan vi kan lära oss värderingar som stöttar eller som sliter isär. Det är i skolan vi lär oss agera tillsammans med, eller emot, andra människor. Det är i skolan vi lägger grunden för hela vårt framtida liv och därmed också vilket samhälle vi bygger.

Under många och långa år med socialdemokratiskt styre reducerades skolans betydelse. Lärarstatusen sjönk, liksom lönerna i förhållande till andra löner. Kunskapsmålen tonades ner. Ordning och reda var inte så prioriterat. Skolmiljöerna tilläts försämras. Valfriheten var en styggelse. Och så vidare.

I Örebro har detta varit övertydligt. Skolan i Örebro har lidit av en socialdemokratisk ledning som gärna velat peta i detaljer i klassrummet, men som struntat i skolans huvudsakliga uppgift, att förmedla kunskaper.

Under fyra år har vi jobbat på att ändra det. Folkpartiet har varit drivande i kraven på att kunskapsmålen ska stärkas, att kunskapsförmedlingen, och inget annat, är grunden för alla elever i skolan. Det börjar nu få genomslag.

Men mycket återstår:
Kunskapsmålen måste hela tiden prioriteras.
Vi måste höja statusen på läraryrket.
Vi måste jobba mer med ordning och reda.
Vi måste arbeta mer med skolmiljöer.

Snart kommer vi i Folkpartiet att presentera en heltäckande åtgärdslista för hur vi vill arbeta för att Örebros skolor ska bli de bästa i hela Sverige? För precis som Barack Obama skriver, så klarar vi jobben bara om vi börjar i skolan.