Det kanske inte spelar någon roll?
Det kanske inte hjälper?
Det kanske inte ens är meningsfullt att försöka?
Jag läser Jan Jörnmark i Göteborgs Posten. Om den möjligen förestående kollapsen för nationerna. Om en helt annan värld, uppbyggd på ett helt annat sätt.
Om en värld där migrationen kors och tvärs innebär att nationsgränserna inte längre gäller. Att nationsbegreppet som sådant måste definieras om.
Och den politiker som inte funderar över konsekvenserna av en sådan utveckling bör nog byta bana.
Den övergripande bilden av dagens enorma flyktingvågor är att människor akut flyr från krig. Bilden av en värld där kriget dominerar, och människor flyr, är tydlig. Men är den sann? Visserligen har antalet krig och antalet dödade ökat de senaste åren, men det har skett från historiskt låga nivåer. 1970-talet var betydligt dödligare än 2010-talet än så länge. Det kan man exempelvis läsa om i DN här.
Men på 70-talet var det ingen flyktingkris. Då svämmade inte människor över nationsgränserna globalt. Och det visar på något annat som ligger under det som nu sker.
Hur kommer det sig att Afghanistanska unga män och pojkar står för nästan 20 % av det totala flyktingmottagandet i Sverige idag? Hur kommer det sig att människor på flykt från länder söder om Sahara dör på Medelhavet? Hur kan det komma sig att Migrationsverkets statistik visar på att vi tar emot flyktingar från jordens alla hörn?
Svaret är sannolikt att världen aldrig varit rikare än nu, aldrig mindre än nu, aldrig öppnare än nu. Globaliseringen har inneburit rätt stora förändringar, inte bara för oss rikaste. Det går idag att resa över större avstånd än tidigare för fler. Och fler har råd att betala smugglare eller andra för de tjänster de behöver för att ta sig dit de vill. När man på 1970-talet som flykting var nödd att stanna kvar i närområdet, när flyktingvägen var så lång som benen orkade, har dagens flyktingar helt andra förutsättningar. Det finns helt andra kommunikationsmöjligheter. Och det påverkar migrationen.
21555 afghaner, 6787 eritreaner, 4567 somalier, 1367 etiopier, 814 mongoler hade sökt asyl i Sverige fram till och med oktober. Har alla flytt krig? Eller har de flytt elände, ofrihet, armod, fattigdom, uselhet, förtryck, diktatur? Och om de gör det nu, hur många kommer att göra det i morgon?
Bill Gates lär ha sagt att världsfattigdomen kommer att vara utrotad till 2035. Och det är ju bra. Men vad betyder det konkret? Framförallt om utvecklingen med en ökad inkomstspridning mellan de mycket rika och de som inte har lika mycket fortsätter? Kommer de som inte har så mycket (pengar, demokrati, frihet...) att acceptera att stanna kvar, eller kommer de att använda sina resurser för att byta till något bättre? Och vad får det för konsekvenser?
Som pessibilist är det väl bäst att skriva ner den dystopiska versionen. En utveckling där nationerna gradvis faller samman, helt enkelt för att vare sig det demokratiska systemet eller välfärdsstaten är byggd för att klara av en öppen migration. Demokratin blir obsolet när välfärden inte längre kan distribueras generellt. Och välfärden kan inte distribueras generellt för att intjänandeprocessen inte längre än livslång. Kontraktet mellan dig och staten, och mellan staten och dig, är satt ur spel. Och när det kontraktet inte längre gäller - vilket samhälle ser vi då?
Det finns de som menar att libertarianer använder flyktingkrisen för att aktivt påskynda detta, som de ser det, goda förfall. Staten har blivit för stor, välfärdsstaten är en anomali. Statens uppgift är i huvudsak att ge individen fysiskt skydd och värna rätten till ägande. Resten får individerna sköta själva, bäst de kan.
Jag trodde att detta var en mardröm som aldrig skulle slå in. Men frågan är om vi inte idag ser de första tecknen på detta. När staten föreslår olika kvalitet på skolor för flyktingar och medborgare, när flyktingar kan räkna med att bo i tältläger, när partister av olika färg börjar tala om att minska kostnaderna för invandringen genom differentierade bidragssystem - då har vi redan tagit de första stegen.
Det är steg mot ett samhälle där den generella välfärden ersatts av försäkringslösningar, där sociala kontakter och nätverk tagit över samhällets roll som social garant, där företag och organisationer erbjuder betaltjänster för bättre välfärd. Det är ett samhälle där åter härkomst, bakgrund, ekonomiska möjligheter och kontaktnät betyder mer.
Och frågan är om det är så vi vill ha det?
Redan idag skakar välfärdsstaten. Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle ytterligare en baksida av flyktingsituationen. Denna gång är den drabbade inte själv flykting, utan en svensk pojke som inte får det stöd välfärdsstaten egentligen garanterat. Men det är bara en liten bit i ett betydligt större pussel.
Ibland får jag frågan vad jag vill göra. Varför beskriver du bara en negativ bild? Varför ställer du bara en massa frågor? Ge dina svar istället.
Och jag brukar säga: Vi måste sätta stopp. Det finns en gräns för det mottagande vi klarar. Kanske är det 30.000 människor. Kanske det dubbla. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar. Hur det ska ske - om det är först till kvarn, eller bara uppehållstillstånd för kvotflyktingar som gäller och tältläger eller något annat för alla andra - vet jag inte. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar.
Men kanske är det en strid mot väderkvarnar. Kanske är dagens flyktingsituation inte en tillfällig puckel, orsakad av ökande krig, utan en långsiktig förändring av migrationens grundvalar, just nu akut på grund av krig. Beskrivningen av Ledarsidorna talar för det.
Och vad blir svaret då? Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om reglerad invandring? Eller innebär globaliseringen, de ökade inkomsterna även hos de fattigare och de allt bättre kommunikationsvägarna att folkvandringstiden på nytt är här. Bara betydligt snabbare och betydligt större?
Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om att bevara välfärdsstaten och välfärdssamhället? Eller har vi öppnat dörren till en helt ny värld, med helt nya strukturer för styrning, makt och ansvar?
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett fattigdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fattigdom. Visa alla inlägg
2012-10-09
Vem värnar medelklassen?
I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel. Partsinlaga? Javisst. Men ändå intressant. Beskrivningen av vem som betalar för den svenska välfärden är, för att använda en term från ett annat politikområde, rätt normkritisk. För normen är precis som författarna beskriver att de rika kommer undan allt mer, medan de fattiga drar lasset både för sig själva och för de rika.
Men tänk om författarna har rätt. Tänk om det inte bara är en partsinlaga. Vad skulle det innebära?
All politik är lokal, brukar det heta. Och låt mig ta ett exempel från min kommunalgrå vardag för att tydliggöra hur den politiska normen sannolikt agerar kontraproduktivt gentemot såväl utanförskap som välfärd.
Örebro är känd för att vara ett socialdemokratiskt skyltfönster. Kommunsocialismen har blomstrat i staden i decennier. Och den är fortfarande stark. Politiken är alltings centrum. Politiker startar bolag, bygger stad, tar emot näringslivet på sina rum i Rådhuset för att ge råd och stöd och ger örebroarna gåvor i all välmening.
Kommunalskatten har varit hög. Det är OK att höja skatt, men skattesänkningar är tabu. Kommunen kan alltid och ska alltid göra mer. Privata alternativ är möjligtvis en yttersta utväg. Ingen får vara kund. Hellre brukare, medborgare eller kanske kamrat. Egenmakt låter säkert fint, men måste hanteras av politiker.
Analyserar man den politik som den nuvarande socialdemokratiska kommunledningen genomför är den ytterligare ett antal kilometer på samma väg. Fokus ligger inte på att öka de välståndsbyggande krafterna, utan på att ge "gåvor" till de fattiga. Det handlar förenklat om Vivalla. Man startar Västerbolag som ska "utveckla" Vivalla. Man ska bygga fotbollshallar som ska "utveckla" Vivalla. De kommunala bolagen ska tvinga sina underleverantörer att anställa vivallabor för att "utveckla" Vivalla. Man planerar att flytta kommunala arbetsplatser till Vivalla för att "utveckla" området.
Och på samma sätt är det med övrig näringslivspolitik. Universitetet, forskning och arbetsplatser med krav på medarbetare med spetskompetens är inte i fokus. Istället handlar det om lastbilar, lagerjobb, handel. Visst är det nödvändiga jobb, men fokus är hela tiden samma. Socialdemokraterna bygger en stad för, av och med låglönejobb. Och det slår igenom även i den egna organisationen. En sammanpressad lönestruktur. Det är Kommunal som äger kommunens lönebildning. Akademikeryrken lågprioriteras. Lärare, sjuksköterskor, socionomer, arkitekter - det är bara att börja lista.
Detta har lett till att Örebro har en svag medelklass och få rika. Medelskattekraften är nästan 7 % lägre än rikssnittet. Det innebär, förenklat, att Örebroarna i snitt har 7 % lägre inkomst än genomsnittssvensken. Vi är helt enkelt lite fattigare.
Det finns sannolikt en del rent partipolitiska perspektiv i detta. Socialdemokraterna har ett egetintresse av att hålla människor kvar i låglönejobben. Det är där de har sina väljare. Det är inte för inte som Vivalla nu får alla möjliga projekt som ska "lyfta" området. Sossarna kan ju nu visa sig vara de goda gåvornas givare till de 80 % som röstade på dem där just för de löften de gav om att någon skulle ordna det för dem.
Men är det en långsiktig väg mot ökad välfärd, ökat välstånd och en långsiktigt hållbar kommun? Svaret är, ännu mer efter SvD-artikeln, ett rungande nej. När politiker tar över medborgarnas ansvar, passiviseras de och blir än mer bidrags- eller politikerberoende. Kortsiktiga projekt ersätter långsiktigt välståndsbyggande.
Det Örebro behöver är en helt annan politik. Istället för att motarbeta rikedom, som socialdemokraterna nu gör, borde vi jobba mer för att värna medelklassen, underlätta för fler att bli rika och finna vägar för att stötta människor att lyfta sig själva ur fattigdom och utanförskap.
Det borde vara självklart att en regionhuvudstad, universitetsstad och universitetssjukhusstad skulle ha en medelskattekraft som låg högt över rikssnittet, och där regionhuvudstaden ledde regionen vad gäller välståndsbyggande krafter. Men i Örebro är det tvärsom.
När Folkpartiet presenterar sitt budgetalternativ kommer vårt fokus att vara helt annorlunda än i den socialdemokratiska budgeten. Det behöver Örebro. Örebro behöver ett parti som inte motarbetar rikedom, utan som välkomnar den. Örebro behöver ett parti som ser människans inneboende kraft att själv ta ansvar för sitt liv, med den stöttning som behövs, men absolut inte mer än nödvändigt.
Den framtida välfärden är beroende av hur väl vi klarar av att få fler att bli aktiva medeklassmedborgare, inte hur många projekt för utanförskapsområden som politiker startar.
Media: SvD, NA
Men tänk om författarna har rätt. Tänk om det inte bara är en partsinlaga. Vad skulle det innebära?
All politik är lokal, brukar det heta. Och låt mig ta ett exempel från min kommunalgrå vardag för att tydliggöra hur den politiska normen sannolikt agerar kontraproduktivt gentemot såväl utanförskap som välfärd.
Örebro är känd för att vara ett socialdemokratiskt skyltfönster. Kommunsocialismen har blomstrat i staden i decennier. Och den är fortfarande stark. Politiken är alltings centrum. Politiker startar bolag, bygger stad, tar emot näringslivet på sina rum i Rådhuset för att ge råd och stöd och ger örebroarna gåvor i all välmening.
Kommunalskatten har varit hög. Det är OK att höja skatt, men skattesänkningar är tabu. Kommunen kan alltid och ska alltid göra mer. Privata alternativ är möjligtvis en yttersta utväg. Ingen får vara kund. Hellre brukare, medborgare eller kanske kamrat. Egenmakt låter säkert fint, men måste hanteras av politiker.
Analyserar man den politik som den nuvarande socialdemokratiska kommunledningen genomför är den ytterligare ett antal kilometer på samma väg. Fokus ligger inte på att öka de välståndsbyggande krafterna, utan på att ge "gåvor" till de fattiga. Det handlar förenklat om Vivalla. Man startar Västerbolag som ska "utveckla" Vivalla. Man ska bygga fotbollshallar som ska "utveckla" Vivalla. De kommunala bolagen ska tvinga sina underleverantörer att anställa vivallabor för att "utveckla" Vivalla. Man planerar att flytta kommunala arbetsplatser till Vivalla för att "utveckla" området.
Och på samma sätt är det med övrig näringslivspolitik. Universitetet, forskning och arbetsplatser med krav på medarbetare med spetskompetens är inte i fokus. Istället handlar det om lastbilar, lagerjobb, handel. Visst är det nödvändiga jobb, men fokus är hela tiden samma. Socialdemokraterna bygger en stad för, av och med låglönejobb. Och det slår igenom även i den egna organisationen. En sammanpressad lönestruktur. Det är Kommunal som äger kommunens lönebildning. Akademikeryrken lågprioriteras. Lärare, sjuksköterskor, socionomer, arkitekter - det är bara att börja lista.
Detta har lett till att Örebro har en svag medelklass och få rika. Medelskattekraften är nästan 7 % lägre än rikssnittet. Det innebär, förenklat, att Örebroarna i snitt har 7 % lägre inkomst än genomsnittssvensken. Vi är helt enkelt lite fattigare.
Det finns sannolikt en del rent partipolitiska perspektiv i detta. Socialdemokraterna har ett egetintresse av att hålla människor kvar i låglönejobben. Det är där de har sina väljare. Det är inte för inte som Vivalla nu får alla möjliga projekt som ska "lyfta" området. Sossarna kan ju nu visa sig vara de goda gåvornas givare till de 80 % som röstade på dem där just för de löften de gav om att någon skulle ordna det för dem.
Men är det en långsiktig väg mot ökad välfärd, ökat välstånd och en långsiktigt hållbar kommun? Svaret är, ännu mer efter SvD-artikeln, ett rungande nej. När politiker tar över medborgarnas ansvar, passiviseras de och blir än mer bidrags- eller politikerberoende. Kortsiktiga projekt ersätter långsiktigt välståndsbyggande.
Det Örebro behöver är en helt annan politik. Istället för att motarbeta rikedom, som socialdemokraterna nu gör, borde vi jobba mer för att värna medelklassen, underlätta för fler att bli rika och finna vägar för att stötta människor att lyfta sig själva ur fattigdom och utanförskap.
Det borde vara självklart att en regionhuvudstad, universitetsstad och universitetssjukhusstad skulle ha en medelskattekraft som låg högt över rikssnittet, och där regionhuvudstaden ledde regionen vad gäller välståndsbyggande krafter. Men i Örebro är det tvärsom.
När Folkpartiet presenterar sitt budgetalternativ kommer vårt fokus att vara helt annorlunda än i den socialdemokratiska budgeten. Det behöver Örebro. Örebro behöver ett parti som inte motarbetar rikedom, utan som välkomnar den. Örebro behöver ett parti som ser människans inneboende kraft att själv ta ansvar för sitt liv, med den stöttning som behövs, men absolut inte mer än nödvändigt.
Den framtida välfärden är beroende av hur väl vi klarar av att få fler att bli aktiva medeklassmedborgare, inte hur många projekt för utanförskapsområden som politiker startar.
Media: SvD, NA
2012-03-02
Fattigdom
Läser på Johan Norbergs blog om hur världsfattigdomen minskat kraftigt de senaste årtiondena. Det är en fantastisk läsning. Några av Norbergs fakta (som är plockade från Världsbankens statistik):
-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.
- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.
- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.
- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.
Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.
För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.
Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.
Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.
I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.
Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.
I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.
Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!
Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.
Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.
Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.
Media: Exp, NA, DN, SVD1,
Blogg: Johan Norberg
-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.
- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.
- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.
- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.
Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.
För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.
Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.
Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.
I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.
Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.
I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.
Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!
Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.
Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.
Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.
Media: Exp, NA, DN, SVD1,
Blogg: Johan Norberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)