Nationalism och normer

Ibland läser man något mer intressant än annars. Macej Zarembas text i DN är en sådan. Bara den är värd den lilla månadskostnaden för DN på nätet. Skrämmande och uppfordrande. Med rötterna i historien och pekande framåt.

Zaremba går i huvudsak igenom en bok av Timothy Snyder, ”Black earth. The Holocaust as history and warning” utgiven på The Bodley Head. Som jag ser det landar Zarembas läsning i att ett samhälle utan ett normativ är ett samhälle utan vare sig människovärde, etik eller moral. I det samhället finns ingen ram inom vilka medborgarna ska hålla sig. Fältet är öppet att manipulera oss till vad som helst.

Det är enkelt att göra en direkt överföring till staten, nationalstaten, och dess konsekvenser. Alldeles för ofta i svensk debatt idag, inte minst bland mina liberala vänner, verkar nationalstaten mest vara ett hinder. Det är globaliseringen som gäller. Det är öppna gränser och en världsvid gemenskap.

Den bilden är fin. Men den är mer naivt religiös än konkret politisk. Zarembas analys av Snyder landar snarare i ett behov av en stark stat, en stat med ett normativ inom vilka medborgarna i nationen ska hålla sig. Faller nationen, faller medborgarskapet, riskerar vi också de normer som upprätthåller människans värde och värdighet. Så länge det inte finns ett globalt normativ, inom vilket vi inser att vi måste hålla oss, riskerar vi kaos.

Zarembas analys går egentligen så långt att han menar att det inte är nödvändigt att detta normativ är byggt på demokratisk grund. Även i nazismens diktatoriska Tyskland fanns ett nationellt normativ som var starkare än de normlösa staterna som först hamnat i kommunismens förtryck, för att sedan tas över av nazisterna. Exemplet som används är att judeutrotningen var mer genomgående i östra Europa än till och med i Tysklands kärna. Även i Hitlers närhet fanns en i viss mån fungerande statsapparat. Det är skrämmande att inse att denna statsapparat, med sitt uppdrag att utrota vissa människor, gjorde det enligt ett normativt system. Där detta normativa system inte fanns, blev mördandet snabbare och omfattade fler grupper.

Jag kan inte låta bli att återvända till professor Lars Trägårdh och hans diskussion om samhällskontraktet. Det kontrakt mellan individen och staten som gjort det möjligt att bygga det samhälle vi idag lever i. Ett ömsesidigt beroende, och ett ömsesidigt ansvarstagande. Jag jobbar och betalar skatt. Staten levererar trygghet och välfärd. Men vad händer nu? Låt oss återvända till den krönika i GP jag tidigare hänvisat till. Trägårdh avslutar med att skriva:

Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.

Den avgörande frågan för hur svensk flyktingpolitik kommer att klara sig, är sannolikt i första hand INTE en fråga om ekonomiska resurser. Istället handlar det om ifall samhällskontraktet kommer att hålla. Kommer vi svenskar, oavsett om vi bott här i generationer eller i något år, att känna att grundvalarna för detta kontrakt fortfarande gäller? Jag jobbar och betalar in skatt. Staten levererar trygghet och välfärd.

Just nu känns det som om det kontraktet börjar vibrera. Det går knappt en dag utan att frågan om hur polisen klarar sitt trygghetsuppdrag är på tapeten. Men det är lika fel att säga: "Titta hur illa det går. Nu är det kört!" efter ett antal händelser i ett upphausat medialäge, som att hävda att klimatet redan skenat för att det är 6 grader varmt i januari. Det kan vara ett annat läge vad gäller den nationella tryggheten, liksom det kan vara klimatet som just nu skenar. Men det krävs mer analyser, liksom en långsiktig hållning till långsiktiga utmaningar.

Trägårdhs analys handlar om medborgarskap kontra mänskliga rättigheter. Han hävdar att de två till fullo inte går att kombinera. Medborgarskapet bygger samhällskontraktet genom jobb, skatter, trygghet och välfärd. Mänskliga rättigheter går långt utöver detta. Trägårdh menar att det skapar risker för det nationella demokratiska systemets legitimitet. Och det finns idag inget alternativ.

Jag delar den åsikten.

Det finns idag inget tydligt exempel på hur ett internationellt, globalt normativ, ett globalt samhällskontrakt, skulle kunna utformas och fungera. Vem ska betala? Vem ska stå för tryggheten? Vem ska sätta normerna? Vem ska leverera välfärden? Så länge det inte finns ett svar på de frågorna, kommer medborgarskap och globala mänskliga rättigheter (MR) att delvis vara inkompatibla. Så länge MR-frågorna handlar om uppgifter som klaras utan vare sig resurser eller gemensamma politiska åtgärder är det inga problem. Det är det som jag tolkar att Trägårdh kallar den moraliska sidan av MR.

Men så fort det kostar pengar eller andra resurser, måste även MR-frågorna någonstans landa i en nationell avvägning. Har vi råd med 5.000, 50.000 eller 500.000 asylsökande människor per år? Vad blir konsekvenserna för det statliga uppdraget totalt sett? Och vem ska bestämma över detta? Är det nationella självbestämmandet över de resurser staten förfogar över, över- eller underordnade de internationella konventionerna?

Det finns en risk med att försvaga staten och det nationella normativet. Ingen vet om det är en process som går att stoppa för att snabbt återgå till utgångsläget, eller om det är en process som bara långsamt går att vrida. En avgörande fråga för politikerna att hantera är hur man bedömer detta. Vågar man försvaga staten, men också medborgarskapet, i hopp om att man snabbt kan vända en utveckling som går fel? Eller vågar man inte, för att man inte tror på att staten klarar dessa snabba kast?

Zarembas text om Snyders bok ställer denna fråga i en än klarare belysning. Vad är alternativet till en stark stat, ett normativt samhälle, en demokratisk nationalism? Och vilka risker är vi beredda att hantera i våra avvägningar mellan medborgarskapets betydelse och de globala rättighetssystemen?

/

I nästa blogg ska jag dra funderingarna om dessa normativ vidare. Från staten till individen. Och de risker jag ser när jag betraktar ett samhälle där individen själv sätter sina egna, eventuella, normer.

Mer om skog...

Maciej Zarembas långa artikelserie fortsätter att skapa debatt. På DN kan man läsa både ledare och olika debattörer som företräder både den ena och den andra sidan av exploateringsdiket. Det är intressant läsning. Men mest intressant hittills är sannolikt generaldirektören Monica Stridsmans artikel den mest intressanta. Och den ställer i huvudsak tre frågor på sin spets:

För det första: Generaldirektören svär sig fri från det mesta av ansvaret för det som sker i den svenska skogen. Försvaret är uppbyggt på två försvarslinjer. Den första handlar om att det som Zaremba påstår ske, egentligen inte sker, eller i vart fall inte i den omfattning som Zaremba påstår eller i vart fall har Skoggstyrelsen blivit bättre. Den andra handlar om att även om det som egentligen inte sker, verkligen sker, så är det inte Skogsstyrelsens fel, utan statens.

Och när Skogsstyrelsen överklagar och kämpar för att en markägare ska få kalhugga, är det för att rättsläget är oklart. Och det är ju också statens fel. Det omvända - att Skogsstyrelsen skulle överklaga ett kalhygge för att rättsläget är oklart exempelvis om vad som naturvårdshänsynen verkligen innebär eller vad det innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är kanske en mer osannolik händelse...

För det andra: Skogsstyrelsen som myndighet är i verkligheten inte någon myndighet. Den är en samtalspartner. Och skogsvårdslagen är ingen lag, utan en samtalsgrund. Skogsstyrelsen tillämpar alltså vare sig lagen eller sina egna författningssamlingar, ex vis SKSFS 1993:2, bokstavligen utan enbart som en grund för samtal med näringen.

Det är en intressant utveckling av såväl svensk lagstiftningstradition som myndighetstradition. Låt mig ta ett parallellexempel.

Just nu pågår en rätt tuff diskussion kring hur Socialstyrelsen sköter sitt uppdrag. Utifrån de olika lagstiftningarna som finns inom det sociala området, exempelvis Hälso och Sjukvårdslagen (HSL) eller Socialtjänstlagen (SOL) har Socialstyrelsen intagit en tuffare attityd mot såväl landsting som kommuner. Det är raka rör och peka med hela handen. Ändå är socialtjänsten sannolikt betydligt svårare att lagstifta kring. Det finns ofta inte helt klarlagda samband mellan insats och verkan.

Men i skogen är det ganska klart. Hugger du ner en nyckelbiotop dör nyckelarterna. Typ. Men där Skogsstyrelsen skulle kunna peka med hela handen, väljer man samtalet, eftersom det är staten eller skogs näringen som har ansvaret. Fast som generaldirektör kunde man också fundera över vilka värden skogsvårdslagen är till för att skydda. Och sedan fördela resurserna. Det räcker faktiskt att läsa 1 §:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

Ändå så hotas rätt mycket av den biologiska mångfalden idag just på grund av skogsbruket. Är det för mycket begärt att en generaldirektör ska fundera kring hur hon hanterar resurserna.

För det tredje: Vad har Eskil Erlandsson och hans företrädare egentligen för ansvar? Hittills har det varit mycket tyst från Jordbruksdepartementet kring Zarembas artiklar. Eller mycket förresten - totaltyst. Som på ett kalhygge en vinterdag. Det är både fegt, trist och bekymmersamt.

Det finns nämligen några saker Erlandsson borde svara på. Zarembas artiklar är rätt tydliga i att det finns en kanal mellan Jordbruksdepartementet, det ansvariga statsrådet och Skogsstyrelsen. Men även Monica Stridsman halkar kring detta. Hon skriver:

"Det ingår inte i myndighetens uppgifter att omforma politiken, eller att med egna fria tolkningar åstadkomma en praxis vid sidan av den fastlagda linjen. Gjorde vi så skulle vi inte bara agera stick i stäv med vår uppdragsgivare, utan också med demokratiska grundprinciper."

Och så hänvisar hon till regeringen och propositionen "En skogspolitik i takt med tiden". Men det räcker med att läsa lite kring hur regeringen resonerar kring biologisk mångfald för att hitta detta:

Arbetet med långsiktigt skydd av skog och skogsekosystemens förmåga att bibehålla funktioner och strukturer för biologisk mångfald och för ekosystemens resiliens (motståndskraft och återhämtningsförmåga) är viktigt i ett förändrat klimat. En höjd ambitionsnivå när det gäller ökad tillväxt i skogen måste därför medföra att de åtgärder som görs i skogsbruket i relation till det skogspolitiska miljömålet fortsatt är effektiva och har en tillräcklig omfattning och kvalitet.

Det regeringen säger är alltså att om man tar ut mer tillväxt i skogen så måste skyddet för biologisk mångfald öka. Så Stridsman behöver inte förändra regeringens politik, utan bara följa den. Så frågan är vilka direktiv som ges mellan departement och myndighet, och vem som ger dem?

Det är uppenbart att det finns ett starkt samband mellan tre partier när det gäller skövlandet av svensk skog. Socialdemokraterna bär det tyngsta ansvaret på grund av sin långa tid vid makten då grunderna för denna politik sjösattes och verkställdes. Men såväl Moderaterna som Centerpartiet sätter markägar- och näringsintressena före alla andra intressen. Det är den grunden som skapar den situation som vi nu befinner oss i. Det är den grunden som skapar en politik som skriver de vackra orden, men som har en myndighet som inte prioriterar att genomföra ens hela den första paragrafens stadganden i den lag som huvudsakligen styr myndighetens arbete.

Det finns många liberala utmaningar i Sverige idag. Mycket handlar om att värna individernas frihet. Mycket handlar om att värna ett fritt och växande näringsliv. Men mycket handlar också om att värna omistliga värden för framtida generationer. Den biologiska mångfalden är en sådan. Men frågan är också vilka människor som fostras i en värld utan skönhet.

Här är Zarembas artiklar:

Sveriges nya miljonprogram, 2012-04-30
Lagen är en rökridå, 2012-05-01
Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen, 2012-05-06
Skogens maffia. Så tog de makten över träden, 2012-05-08
Skönheten och odjuren. Så drivs människan ut ur skogen, 2012-05-13

Här är debattinläggen:

Stridsman

Naturskyddsföreningen

15 forskare

Skogsentreprenören

Och här är DNs ledare:

DN 20/5

Statlig skola?

Läser Maciej Zaremba på DN om den svenska skolan. Reportaget får TV-serien 9A från Örebro att verka som rena elitskolan. Det är ingen nådig lunta han slänger i läsarens ansikte på måndagsmorgonen. Men är den riktig?

Jag är en av dem som på alla Folkpartiets landsmöten talat mot och röstat mot ett återförstatligande av skolan. Det finns två huvudsakliga skäl för det. För det första tror jag inte att organisationsförändringar i sig är lösningen på de stora problemen i samhället. Organisationsförändringar kan ibland vara en ursäkt för att inte ta tag i de verkliga problemen. För det andra innebär en sådan förändring att fler kommunala verksamheter borde stå på tur. Det finns inga skäl att acceptera skillnader i äldreomsorg, social omsorg, omsorg om funktionshindrade och så vidare, om vi inte accepterar dem i skolan.

Med detta sagt vill jag ändå ge en eloge till såväl Zaremba som Jan Björklund. Och jag vill delvis krypa till korset.

Varför? Jo - i efterhand är det bara att inse att man varit en del av ungefär samma spel som det Zaremba beskriver.

I början på 1990-talet var jag ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd. Vi hade ansvaret för bland annat förskolor och skolor. Det var inget enkelt område. Varbergaskolan hölls uppe av en gammal lärarkår, men skakade under trycket av en ökad andel elever med invandrarbakgrund och utanförskapets villkor. Mellringeskolan började byggas och hade problem från början. Wallerska skolan var det lysande undantaget, både tack vare läget, lärarna och rektorskapet.

Men det fanns ett tryck att förändra. Rektorn skulle ju inte vara rektor. Det handlade inte om pedagogisk kunskap och kännedom om och för skolan, utan om ett ledarskap som alla andra. Det var bra att förändra bara för förändringens skull. Jag försökte kanske hålla emot, men inte gjorde jag det tillräckligt. Delvis berodde det väl på okunskap, såväl politisk som pedagogisk. Delvis berodde det väl på att jag trodde på ett förändrat ledarskap som grund för en bättre skola.

Sett i efterhand var det inte bra. Det var helt enkelt dåligt. Den utveckling som börjat tidigare, under socialdemokratisk ledning, och accelererade därefter, under socialdemokratisk ledning, gjorde kanske halvhalt. Men den avstannade inte. Det är ett av skälen till att Örebro idag har så stora problem med skolan. Vi har alla varit goda socialdemokrater.

Örebro har länge varit en kunskapsstad. Men vi är det inte längre. Det finns så många olika skäl för detta. Men det är ett grundläggande problem att det parti som styrt längst, socialdemokraterna, inte har visat intresse för lärande, kunskap, vidareutbildning, spetskompetens, bildning, det är bara att fortsätta. De gav inte skolan en chans att fokusera på kunskaper, utan överöste den med massa blahamål. De gav inte skolan rätt pedagogisk ledning, utan lät politikerna verka ända in i klassrummen. de gav inte lärarna möjlighet att utvecklas, gav dem dåliga löner, gav dem ingen vidareutbildning.

Och vi andra har i alldeles för stor utsträckning bara stått och tittat på. Vår passivitet har givit socialdemokraterna alldeles för stort spelrum. Det är illa.

Nu vänder det. Genom Folkpartiets trägna arbete de senaste åren har saker och ting skett. Ina Lindström har som skolpolitisk talesman klarat av att baxa kunskapsfokus genom en trögrörlig organisation. Vi är på väg. Men frågan är hur långt.

Hur långt klarar kommunerna att ta skolan?

Frågan blev för mig överaktuell på den valkongress som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) höll förra veckan. I ett panelsamtal sade en av deltagarna ungefär så här: "Det långa sommarlovet får inte bli det främsta skälet för att bli lärare." Vilken syn på lärarna!!! Är det någon som tror det? Och i så fall - hur har det blivit så? Läraryrket kan inte längre konkurrera vare sig med lön, karriärvägar eller andra arbetsförmåner. Snarare med låg lön och andra usla villkor. Det är alldeles för få som söker sig till läraryrket, framförallt för få med den spetskompetens som behövs.

Det är illa när SKL som företräder alla kommuner och landsting har politiska företrädare som tycker så. Än värre var att det sagda fick en av de längsta applåderna av det församlade auditoriet - lokala politiker från hela Sverige. Är det verkligen så som förtroendevalda ser på skolan, på lärarna, på lärandet? Vill man ha konflikt med den grupp som gör jobbet? Tror man att politiker kan skolan bättre än rektorer och goda lärare?

Jag ryser.

Så kanske är det så att skolan måste förstatligas. Inte för att det egentligen behövs. Men för att det är det enda som kan ruska om såväl de lokala förtroendevalda som tror att politiker vet bättre, som de rektorer och lärare som behöver både stöd, ansvar och ansvarsutkrävande.

För målet, mer kunskap åt fler elever, får aldrig skymmas av vare sig organisation eller förutfattade meningar.

Media: DN, Expressen