Betyg i 4;an

Jag följer diskussionerna kring det eventuella införandet av betyg i årskurs fyra. Ser politiker slå forskningsresultat i huvudet på varandra. Läser ledare som kommer fram till antingen det ena eller det andra. Och funderar på varför ingen säger det som borde sägas.

I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.

Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.

Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.

Är det så också med betygen?

Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?

och

Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?

samt

Vad kan vi i så fall lära oss av detta?

För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.

Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.

2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.

Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.

De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.

Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.

Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.

Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.

Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.