Och jag tänker på lantraser, hönshus och stängsel.
I 25 år har politiken varit det centrala i mitt liv. För länge sedan, när jag 1988 fick frågan om att engagera mig i Folkpartiet, var mitt svar delvis baserat på en önskan om att frigöra mig från den kyrka som var mitt allt. Jag levde Betelkyrkan och Betelkyrkans ungdomsarbete. Till slut saknade jag dörrarna ut från kyrkan, till de människor som fanns därutanför. De som vi pratade om och önskade omvända, men som vi så sällan träffade i relationer som gjorde det möjligt.
Och så blev det politik. Det var aldrig tänkt så. Jag hade ingen tanke på att "bli något" i politiken. Redan de första åren insåg jag att de kommunala sammanträdena inte var min dröm. Men för att få möjlighet att göra det jag ville - att skriva och försöka påverka människor att tänka efter själva - var de eländiga nämndsammanträdena ett nödvändigt ont.
Någon gång ska jag skriva om varför nämndsammanträden sällan är demokratins livskraft, och oftare är ytterligare en spik i demokratins kista. Men det får inte plats här.
Så jag skrev. Prenumererade nästan på en plats på Nerikes Allehandas debattsida. En del tyckte att det var för mycket, att jag hade en gräddfil. Men det fanns skäl för det. Dels var det få av de politiska ledarna som insåg det journalistiska kravet på tydliga konfliktlinjer mellan parti, person och sakpolitik. Dels var (och är) det alldeles för få politiker som kan skriva begripligt. Det blir mest snömos, man skriver för att man måste ta plats och inte för att man egentligen har något att säga. Samtidigt är språkbehandlingen bedrövlig. Dels skrev jag nog mer än alla andra tillsammans, och refuserades också mer...
Tiden gick. Av någon anledning fick jag mer makt och inflytande. Aldrig har jag eftersträvat dessa positioner för positionens skull. Men det gav mig möjligheter att få en vidare läsekrets. Lokal media kompletterades med regiona och nationell media. Mitt fokus var hela tiden att få folk att tänka efter själva.
Kanske var jag för duktig i att ställa tuffa frågor, visa på konfliktlinjer, peka på orimligheter. Kanske hade jag för sällan ett svar på människors frågor för att passa i den politiska kontexten. Men jag har aldrig upplevt att politiken är att ge de enkla svaren. Snarare handlar det om att peka på de många omöjliga val som vi ställs inför. Liksom att alltid ifrågasätta den som menar sig äga sanningen.
Under dessa 25 år har så mycket förändrats. En av de tydligaste förändringslinjerna är förytligandet.
Vi lever inte längre i en tid där fördjupandet, eftertanken, begrundandet har någon plats i politiken. Politiken är digital, 1-0, svart-vit, ja-nej. Ett politiskt budskap ska kunna komprimeras till några sekunder i TV. Ingen orkar lyssna till några längre tirader, läsa några djupare politiska artiklar, delta i något bredare politiskt samtal.
Vart är vi på väg?
Vilket samhälle vill vi bygga?
Hur möter vi framtidens utmaningar där lösningen på den ena ibland orsakar den andra?
Politik har blivit allt mer av spelstrategier - att komma ut rätt i media, sociala som traditionella - och allt mindre av ideologiskt grundade analyser, förslag och samtal. Vi ser det lokalt. Vi ser det nationellt och vi ser det inte minst idag internationellt när valet i Grekland vanns av ett vänsterpopulistiskt parti med de enkla svaren på de svåra frågorna.
I 25 år var det mitt liv. Och jag var bra på det. Bra på att förenkla. Bra på att hitta och skapa konflikter. Bra på att skapa strategier för såväl politisk som strategisk kommunikation.
Men sedan ett drygt år har jag lämnat det livet. Förra veckan började jag fundera om ifall jag i huvudsak definierade mig som politiker, eller som bonde och författare. Och jag insåg att det nog numera är så att jag mer är bonde än politiker.
Det innebär en del saker. Som att det är allt svårare att engagera sig i det politiska spelet. Jag orkar allt kortare perioder. Men så hamnar jag i andra tankar: Hur ska jag klara stängslingen när snön ligger? Kommer betet att räcka i vår? Hur lång tid tar det att ställa i ordning hönshuset? Kan hönsgödslet komplettera gödslingen på betesmarkerna?
Numera beskådar jag i huvudsak den politiska bubblan utifrån. Och jag gör det alltså som bonde. Båda sakerna är alldeles för ofta en anomali i politiken. Politiken har för ofta blivit en klubb för inbördes beundran, med en smal rekryteringsbas där personliga anknytningar spelar avgörande roll. Inflödet av extern kompetens, från näringsliv, föreningsliv, kyrkor och samfund, är alldeles för låg.
Och att vara bonde i politiken, framförallt i Folkpartiet, är nästan lika sällsynt som vargen efter avslutad vargjakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar