Den 14 maj skrev ett antal socialdemokratiska kommunalråd på SVD Brännpunkt om behovet av högre lärarlöner. Deras kommuner skulle satsa mer på karriärvägar för lärare. Det var sannolikt ett välkommet besked. Flera av kommunerna är lågt rankade, och har låga lärarlöner. Frågan är om en artikel på Brännpunkt kan anses vara ett löfte, eller bara en målsättning. Lärarfacken lär i vart följa upp om teori och verklighet stämmer överens...
Vare sig Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson fanns med bland undertecknarna. Det är inte så märkligt. Den lokala skolpolitiken karaktäriseras inte av satsningar, snarare tvärsom. Samtidigt som kommunen gör ett resultat på hundratals miljoner, skär socialdemokraterna ner på resurserna till skolan. Inköpsstopp och anställningsstopp är socialdemokratisk skolpolitik i Örebro.
Och blir det några högre löner? Örebro höjde lärarlönerna precis så mycket som krävdes efter de centrala förhandlingarna. När jag i kommunfullmäktige frågade kommunstyrelseordföranden om lönesatsningar var tonen defensiv:
"Många faktorer tyder på att lärarna kommer att vara den yrkesgrupp som
kommer få bland de största löneökningarna." var så långt hon kunde sträcka sig. Men vad det betyder är oklart. Betyder det att andra ska få mer? Kommunal till exempel som socialdemokraterna alltid prioriterat? Eller betyder det att man ska betala mer, bara för att det är svårt att rekrytera utbildade lärare?
Nu är det upp till bevis. Men när lönediskussionerna för revidering 2013 sätter igång, så visar det sig att Baastad och Esbjörnsson hittills inte ändrat inställning. Lärarna är ingen prioriterad grupp. Så här twittrar en av lärarfacken: Överläggning om löneöversyn 2013 i #örebro idag. Någon satsning på lärarna? -Största möjliga tyyyyyyyyyystnad från arbetsgivaren.
Det är i och för sig ingen överraskning. Under Lena Baastads "ledning" har just tystnaden lägrat sig över allt mer av politiken. Ingen vet vem som bestämmer. Ingen vet var besluten fattas. Ingen vet och ingen får veta. Gissningarna är däremot desto fler. Är det Björn Sundin som är den verkliga ledaren? Är Staffan Isling inte bara kommundirektör, utan även en de facto kommunstyrelseordförande? Sitter makten hos Roger Rådström och Torgny Larsson?
Kommunledningens syn på skolan är bekymmersam. När de största skolfrågorna handlar om hur man ska bevara svåranvändbara skollokaler och lägga ner väl fungerande skolor, är problemen stora. På område efter område saknas riktlinjer för skolan.
Istället för att fokusera på elevernas situation, på lärarnas behov och på skolornas utveckling, läggs tid på skolflyttar. Det senaste skvallret handlar om långtgågna planer på att lägga ner hela Risbergska skolan och flytta eleverna till främst Rudbecksskolan. (Som behöver investeringar för tiotals miljoner kronor för att bli funktionell. Men ett vallöfte får uppenbarligen kosta vad som helst. För eleverna och för skattebetalarna...)
Hur de lokala socialdemokraterna agerar verkar inte komma deras partiledning till känna. Istället försöker Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på konststycket att gång efter gång presentera skolpolitik på riksplanet som går tvärs emot den Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson genomför. Problemet för Löfven och Baylan är ju bara att de inte kan lova 4000 nya lärare. Det är nämligen Baastad och Esbjörnsson som bestämmer om lärarna. Och de drar ju ner...
På samma sätt är det med satsning efter satsning i socialdemokraternas skolpolitik. På riksplanet lovar de runt om fler lärare, bättre villkor, mindre klasser. Men lokalt genomför de en precis motsatt politik; färre lärare, låga löner, större klasser. (På en skola jag känner kommer från och med nästa läsår 2,25 pedagoger att ha hand om 57 elever i klasserna 1-3 om sossarnas besparingar får slå igenom... Rimligt???)
Mot denna politik som inte hänger ihop, som är mer av innehållslösa flo(s)kler på riksplanet och rejäla nedskärningar i verkligheten, står Folkpartiets skolpolitik. Tydlig och sammanhållen från riksplan till lokalplan.
Vi lovar och genomför höjda lärarlöner.
Vi lovar och genomför förbättrad lärarutbidning.
Vi lovar och genomför lärarlegitimation.
Vi lovar och genomför minskad administration.
Vi lovar och genomför förnyade skollagar.
Vi lovar och genomför karriärvägar för lärare.
Vi lovar och tillför skolan nya resurser.
Folkpartiet tycker att skolan borde förstatligas. Kommunaliseringen var ett misslyckande. Än så länge står vi ensamma i den kampen. Socialdemokraterna håller emot. Men deras bristande sammanhållning i politiken borde leda dem till ett annat resultat. Om Löfven och Baylan vill ha genomslag för sin skolpolitik måste de ta makten från Baastad och Esbjörnsson. Frågan är om de vare sig vill eller vågar...
Media: DN, DN2, EX1, EX2, SVD
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Ibrahim Baylan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ibrahim Baylan. Visa alla inlägg
2012-03-28
Nu hårdnar skolkampen
I och med dagens debattartikel i DN, redovisar socialdemokraternas skoltalesperson Ibrahim Baylan sitt partis skolpolitik. Eller i vart fall de första delarna av den. För det mesta i artikeln är rätt innehållslöst. Låt oss gå igenom punkterna:
1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.
2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?
3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.
4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.
Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.
5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.
6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.
7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.
8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.
Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.
Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3
1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.
2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?
3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.
4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.
Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.
5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.
6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.
7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.
8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.
Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.
Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)