Är skolkrisen en värderingskris?

Jag läser Peter Wolodarskis intressanta ledarkrönika på dn.se. Ett försök till både breddning och fördjupning av diskussionerna efter PISA-rapporten.

Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?

Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.

Eller kan man?

Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:

• Det är valfrihetens fel! (En del forskare, vänsterpolitiker)
• Det är resursbrist! (Grönvänster)
• Det är brist på status hos läraryrket! (De flesta utom de kommunpolitiker som styr skolan...)
• Det är kommunaliseringens fel! (Folkpartiet och lärarfack)
• Det är fel undervisningsmetoder! (Folkpartiet i synnerhet, men även andra Allianspartier och forskare)
• Det är för mycket uppföljning! (Vänsterpartierna och en del skolfolk)
• Det är för lite och fel sorts uppföljning! (Allianspartierna och resten av skolfolket)

Och hur ska man lösa det hela?

Listan ser då ut så här:

• XXX
• YYY
• ZZZ
• En gemensam skolkommission!

Man skulle kunna ta bort alla X, Y och Z - de så kallade obekanta variablerna inom matematiken - het enkelt för att de både är obekanta och variabla. Ingen vet egentligen. Så därför föreslår man allt möjligt. Tusentals nya lärare (som inte finns...). Mindre grupper (som kräver de lärare som inte finns...). Högre löner (som kommunpolitikerna inte klarar av att prioritera fram...). Bättre uppföljning (vad nu det är...). Ändrade undervisningssätt, mer betyd, mindre administration, mer frihet för lärarna, inga riskkapitalbolag i skolsektorn, mindre valfrihet för eleverna, och så vidare, och så vidare...

Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.

Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.

Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.

Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.

Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.

Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.

Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?

Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.

Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:

Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?

Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med.  Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.

När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.

Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.

Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.

I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.

De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:

Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?

Media: DN, SVT

Dubbla be(s)ked i skolpolitiken.

Den 14 maj skrev ett antal socialdemokratiska kommunalråd på SVD Brännpunkt om behovet av högre lärarlöner. Deras kommuner skulle satsa mer på karriärvägar för lärare. Det var sannolikt ett välkommet besked. Flera av kommunerna är lågt rankade, och har låga lärarlöner. Frågan är om en artikel på Brännpunkt kan anses vara ett löfte, eller bara en målsättning. Lärarfacken lär i vart följa upp om teori och verklighet stämmer överens...

Vare sig Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson fanns med bland undertecknarna. Det är inte så märkligt. Den lokala skolpolitiken karaktäriseras inte av satsningar, snarare tvärsom. Samtidigt som kommunen gör ett resultat på hundratals miljoner, skär socialdemokraterna ner på resurserna till skolan. Inköpsstopp och anställningsstopp är socialdemokratisk skolpolitik i Örebro.

Och blir det några högre löner? Örebro höjde lärarlönerna precis så mycket som krävdes efter de centrala förhandlingarna. När jag i kommunfullmäktige frågade kommunstyrelseordföranden om lönesatsningar var tonen defensiv: "Många faktorer tyder på att lärarna kommer att vara den yrkesgrupp som kommer få bland de största löneökningarna." var så långt hon kunde sträcka sig. Men vad det betyder är oklart. Betyder det att andra ska få mer? Kommunal till exempel som socialdemokraterna alltid prioriterat? Eller betyder det att man ska betala mer, bara för att det är svårt att rekrytera utbildade lärare?

Nu är det upp till bevis. Men när lönediskussionerna för revidering 2013 sätter igång, så visar det sig att Baastad och Esbjörnsson hittills inte ändrat inställning. Lärarna är ingen prioriterad grupp. Så här twittrar en av lärarfacken: Överläggning om löneöversyn 2013 i #örebro idag. Någon satsning på lärarna? -Största möjliga tyyyyyyyyyystnad från arbetsgivaren.
 



Det är i och för sig ingen överraskning. Under Lena Baastads "ledning" har just tystnaden lägrat sig över allt mer av politiken. Ingen vet vem som bestämmer. Ingen vet var besluten fattas. Ingen vet och ingen får veta. Gissningarna är däremot desto fler. Är det Björn Sundin som är den verkliga ledaren? Är Staffan Isling inte bara kommundirektör, utan även en de facto kommunstyrelseordförande? Sitter makten hos Roger Rådström och Torgny Larsson?

Kommunledningens syn på skolan är bekymmersam. När de största skolfrågorna handlar om hur man ska bevara svåranvändbara skollokaler och lägga ner väl fungerande skolor, är problemen stora. På område efter område saknas riktlinjer för skolan.

Istället för att fokusera på elevernas situation, på lärarnas behov och på skolornas utveckling, läggs tid på skolflyttar. Det senaste skvallret handlar om långtgågna planer på att lägga ner hela Risbergska skolan och flytta eleverna till främst Rudbecksskolan. (Som behöver investeringar för tiotals miljoner kronor för att bli funktionell. Men ett vallöfte får uppenbarligen kosta vad som helst. För eleverna och för skattebetalarna...)

Hur de lokala socialdemokraterna agerar verkar inte komma deras partiledning till känna. Istället försöker Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på konststycket att gång efter gång presentera skolpolitik på riksplanet som går tvärs emot den Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson genomför. Problemet för Löfven och Baylan är ju bara att de inte kan lova 4000 nya lärare. Det är nämligen Baastad och Esbjörnsson som bestämmer om lärarna. Och de drar ju ner...

På samma sätt är det med satsning efter satsning i socialdemokraternas skolpolitik. På riksplanet lovar de runt om fler lärare, bättre villkor, mindre klasser. Men lokalt genomför de en precis motsatt politik; färre lärare, låga löner, större klasser. (På en skola jag känner kommer från och med nästa läsår 2,25 pedagoger att ha hand om 57 elever i klasserna 1-3 om sossarnas besparingar får slå igenom... Rimligt???)

Mot denna politik som inte hänger ihop, som är mer av innehållslösa flo(s)kler på riksplanet och rejäla nedskärningar i verkligheten, står Folkpartiets skolpolitik. Tydlig och sammanhållen från riksplan till lokalplan.

Vi lovar och genomför höjda lärarlöner.
Vi lovar och genomför förbättrad lärarutbidning.
Vi lovar och genomför lärarlegitimation.
Vi lovar och genomför minskad administration.
Vi lovar och genomför förnyade skollagar.
Vi lovar och genomför karriärvägar för lärare.
Vi lovar och tillför skolan nya resurser.

Folkpartiet tycker att skolan borde förstatligas. Kommunaliseringen var ett misslyckande. Än så länge står vi ensamma i den kampen. Socialdemokraterna håller emot. Men deras bristande sammanhållning i politiken borde leda dem till ett annat resultat. Om Löfven och Baylan vill ha genomslag för sin skolpolitik måste de ta makten från Baastad och Esbjörnsson. Frågan är om de vare sig vill eller vågar...

Media: DN, DN2, EX1, EX2, SVD

Bättre skola

Jan Björklunds eftermäle kommer sannolikt att bli som en av Sveriges bästa utbildningsministrar. Hans reformtakt är förvånande. Att år efter år komma med nya förbättringsförslag, och inte bara vila på lagrarna är värt respekt. Därför kommer sannolikt en del av historieskrivningen att lyda: Det var han som började förändringen av skolan och skapade en vändning efter årtionden av försvagning.

Men det är inte hans viktigaste gärning inom skolpolitiken. Jan Björklunds viktigaste åtgärd är inte något enda av alla de förslag han kommit med. Istället är det hans envetna jobb för att sätta utbildning, kunskap och bildning i centrum av den politiska debatten. Idag måste alla andra partier förhålla sig till Folkpartiets skolpolitik och till Jan Björklunds reformer.

När socialdemokraterna triangulerar, kastar bort den skolpolitik de trott på i årtionden, och gör stora delar av Folkpartiets skolpolitik till sin, gör de det bara för att de inser att de annars är utspelade. När moderaterna tar fram nya skolförslag och låter statsministerna ägna stora delar av sina mediala tal åt skolan gör de det för att de inser att de annars tappar en av de viktigaste frågorna till Folkpartiet och Jan Björklund.

Skolan och bildningen är idag och i morgon en självklar del av det politiska centrumet. Och det är Folkpartiets och Jan Björklunds stora förtjänst.

Björklunds reformtakt är hög. Och i går kom det senaste utspelet. Lärarnas administrativa börda ska minska. De individuella utvecklingsplanerna (IUP) och de sammanhängande skriftliga omdömena blir färre eller tas bort helt när eleverna ändå får betyg. Det är bra. När jag talar med lärare lokalt är detta ett av de irritationsmoment som de upplever. Och ett av de lättaste att åtgärda. Nu gör Björklund det. Sannolikt jublar alla.

Socialdemokraterna för just nu en rätt tydlig negativ-kampanj mot Folkpartiet och Jan Björklund. Den sker på alla plan och på alla sätt. Från den riktigt lokala nivån till den nationella.

(Häromveckan kom Gällerstas socialdemokratiska förenings blad i min brevlåda. En hel sida ägnades åt att ge en skrämmande bild av hur alliansregeringen och Jan Björklund i princip hotade hela världen. Artikeln avslutades så här: "Men det värsta av allt är att, om regeringens politik blir global, skapas en ännu oroligare värld." Helknasigt även för att komma från socialdemokraterna. Det är rätt skrämmande att se att det stora partiet hela tiden är i behov av att demonisera och attackera yttre fiender för att klara av att hålla ihop sitt eget parti. I avsaknad av egen politik blir den yttre fienden ett absolut behov. Men fult är det!)

Det är enligt socialdemokraterna Björklunds fel att skolresultaten inte vänt ännu. Man kan exempelvis läsa om det på skolkommunalrådet Thomas Esbjörnssons blogg.

Jan Björklunds problem är sannolikt inte att han gjort för mycket eller gjort fel. Istället är det att det finns lokala kommunalråd, som Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad, som fortfarande inte prioriterar den skola de styr över. Och då hamnar utbildningsministern i baksätet. Så länge inte Folkpartiet får majoritet till sitt förslag om att förstatliga skolan, kommer Esbjörnsson och Baastad att styra. Och då kan det gå så här:

Just nu jublar Lena Baastad över att Örebro kommun gått ihop sig. Men till vilka kostnader och vad blir resultaten? När den programnämnd (Örebro har programnämnder som en extra politisk nivå som ska styra över delområden - fast denna onödiga nivå vill vi i Folkpartiet ta bort) som har ansvar för skolan och som Esbjörnsson ansvarar för beskriver sina resultat, finns överallt varianter på denna skrivning:

Därutöver har anställnings- och inköpsstopp gett effekt

Det är socialdemokratisk skolpolitik i praktiken. Skolan prioriteras ner. Nödstopp råder. Just nu har det gått så långt att det inte ens finns tillräckliga resurser till de barn med särskilda behov som enligt Jan Björklunds skollag SKA finnas. Det ansvaret borde Esbjörnsson ta. Men som vanligt när det gäller socialdemokrater på lokal nivå, är det någon annans (regeringens) fel.

Till detta kommer ett otal kommunala administrativa krav från en lokal skolplan som detaljreglerar skolan. Den socialdemokratiska lokala skolpolitiken väjer inte från att i princip gå in i klassrummet och styra läraren. Mot detta har Folkpartiet i Örebro reagerat under många år. Vi vill även lokalt minska det administrativa krånglet, göra skolorna mer självstyrande och ge rektorer och lärare makt över pedagogik och skolans uppdrag. Men socialdemokraterna står emot, bromsar och petar i detaljer.

Jan Björklund och Folkpartiet levererar bra skolpolitik på nationell nivå. Gång efter gång. Men fler lokala skolpolitiker måste vara liberala för att den nationella skolpolitiken ska få genomslag. Där har vi fortfarande en väg att gå. Men vi tar väl nästa stora steg efter valet 2014.

Eller hur liberaler!

Media: SVT, Skolvärlden

Bloggar: Jonlund, Lundberg, Edholm

Socialdemokratiskt skruvstäd

Har Stefan Löfven satt Folkpartiet i det socialdemokratiska skruvstädet? Man måste ställa frågan efter den senaste tidens händelser och framförallt efter gårdagens framträdanden.

Folkpartiet har ett högt och grundmurat förtroende för utbildningspolitiken. Under Jan Björklunds ledning har mycket hänt. Förslag på förslag läggs för att ge fler barn och unga tillgång till bildning och kunskap. Björklunds agenda är tydlig. De som kan och vill gå före ska få göra det. De som har större utmaningar ska få stöd för att utveckla sina färdigheter. Alla har möjligheter. Alla kan. Och alla mår bra av individuella krav.

Men sedan några månader har det socialdemokratiska skruvstädet börjat dras åt kring Folkpartiet. Det är självklart att det stora partiets strateger insett att skolfrågorna är en av de som väljarna definierar som de viktigaste. Och det är lika självklart att den nuvarande partiledaren insett att den politik de tidigare förde inom utbildningsområdet var en återvändsgränd.

Sannolikt är det också lika självklart att det stora partiet inser ytterligare två saker: Det ena är att deras skruvstäd har lättare att verka mot ett mindre parti än ett större. Det andra är att Folkpartiet har en central funktion i en fortsatt Alliansregim.

Så vad är det nu som händer? Den som följer politiken mer noggrant kan se det socialdemokratiska upplägget. Nationellt, regionalt och lokalt berättar nu deras partiföreträdare om den misslyckade skolpolitiken som regeringen (läs Björklund och Folkpartiet) för. Först framförs kritiken rätt milt. Men igår berättade Löfven om regeringens nedvärdering av skolan, att man vill "sänka landets utbildnngsambitioner".

Är det rätt eller fel? Spelar ingen roll. Socialdemokraterna är mästare på negativ campaigning och med det stora partiets makt och enorma resurser klarar man ofta av att sätta en bild av verkligheten, oavsett om den stämmer eller inte. Genom den enormt hierarkiska rörelse som socialdemokratin är, går rörelsens alla twittrare, bloggare, facebookare, artikelförfattare, kommunalråd och nämndledamöter ut i den gemensamma ordning som partikansliet på Sveavägen bestämt.

Hittills har strategin varit lyckosam. Skolområdet har blivit ett konfliktområde. Och Folkpartiet och Björklund har fått klä skott även för de misslyckanden som har sin bakgrund i tidigare socialdemokratisk skolpolitik.

Men vad händer nu?

Än har socialdemokraterna sluppit presentera några egna konkreta alternativ. I deras alternativbudget nationellt lyser skolan mest med sin frånvaro, och de extra pengar de satsar är bara låtsaspengar. Sedan de själva kommunaliserade skolan kan inte staten föreskriva vad kommunerna ska göra med de pengar de får. Deras budget riskerar att leda till det som exempelvis just nu händer i Örebro. Där tar socialdemokratiska kommunalråd pengar från skolan och lägger på kommunala bolag, investeringar i elitfotbollshallar och ovillkorlig rätt till heltider för Kommunals medlemmar. Men det saknas pengar till lärarlöner, till skolutveckling, till läromedel och till vikarier. Och det som sker i det socialdemokratiskt styrda Örebro är inte unikt. Socialdemokraternas bildningsideal är på lokal nivå snarare ett förakt för kunskap, högre utbildning och bildning. De lokala socialdemokraterna är brukssamhällets försvarare.

Men före valet 2014 måste Löfven och Baylan komma med något nytt. Annars blir också deras skolpolitik som en av de många tomma testballonger som nu släpps ifrån partiledingens verkställande utskott.

Trots sannolikheten att den socialdemokratiska skolpolitiken till slut havererar, måste ändå vi liberaler förhålla oss till den. Vi har tidigare fått veta vad det innebär att bli krossad i det socialdemokratiska skruvstädet. Det räcker med att gå till Bengt Westerberg.

Vad ska vi då göra? Det är självklart att Jan Björklund måste hålla förändringstrycket uppe. Det är lika självklart att vi liberaler på lokal nivå måste prioritera skolans utmaningar före allt annat. Men det krävs sannolikt mer.

En sak jag själv saknat i Folkpartiets skolpolitik handlar mindre om vad man gör (vilket för det mesta är mycket bra) och mer om varför man gör det. Folkpartiets skolpolitik handlar om ett "varför".

När de tidiga 1800-talsliberalerna slogs för en allmän folkskola var deras "varför" glasklart. Skälet för att ge också pigor och drängar rätt till skolgång var att ingen kunde veta vilka stora ting de var ämnade för. Varje människa hade unika möjligheter att bli något stort. Varje människa kan ges möjligheter att ta tillvara sina egna förutsättningar och skapa sin egen framtid, bättre än den nuvarande.

Men vad är dagens "varför" för oss liberaler och för Jan Björklund? Jag ska återkomma till den frågan i en kommande blogg. Men det parti som hittar rätt i det svaret, ligger vägen till en valframgång 2014 asfalterad.

Media: DN, EX, AB

Rädda Almbro skola!

Socialdemokraternas skolnedläggningspolitik fortsätter. Efter katastrofen runt WUC tar nu Thomas Esbjörnsson nya tag.

Engelbrektsskolan ska flytta till WUC. Man kan ju fundera varför. Är det inte så enkelt att sälja WUC som sossarna trodde? Får man inte betalt? Då blir ju en flytt av Engelbrekt en möjlighet. Men är det rimligt? Om man flyttar Engelbrekt till WUC kommer små barn att behöva köras runt omkring i centrala Örebro. Och den sista centrala högstadieskolan försvinner. För Esbjörnsson var ju just det centrala läget det viktiga när han lovade att värna Rudbecksskolan till varje pris. Men samma logik gäller uppenbarligen inte för Engelbrekt...

Som vi förstått det har denna fråga diskuterats på kommunalrådskansliet under en tid. Som alla frågor ska naturligtvis vi i Folkpartiet kolla på det underlag som finns och de konsekvenser det får. Men denna gång måste sossarna göra rätt. Fråga först och besluta sedan. Vi kommer att kräva att elever, föräldrar och personal får säga sitt före ett beslut tas, inte efter.

Den majoritet som leds av Lena Baastad har uppenbarligen svårt med dialog. Det är hennes ansvar att se till så dialogen med örebroarna fungerar. Men det gör den inte. Och det är främst inom skolområdet som dialogen saknas. Skola efter skola ifrågasätts, flyttas eller läggs ner. Och det sker över huvudena på örebroarna.

Den senaste (knappast sista) förslaget är att lägga ner halva Almbro skola. Eleverna i årskurserna 4-6 ska flyttas till Almby skola. Det innebär att barn kommer att köras långa sträckor, förbi en väl fungerande skola för att gå i en skola som haft tydliga kvalitetsproblem.

Det finns två fel i socialdemokraternas skolpolitik. Det första är att de prioriterar märkligt. Lena Baastad har valt att spara kraftigt på skolområdet. Under hennes ledning tas resurser på tiotals miljoner från skolan. Istället satsar hon på nya kommunala bolag, enorma kostnader för olika utredningar inom samhällsbyggnadsområdet, riskerar pengar på nya kommunala bolag och nu senast satsar hon 34 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar. Den prioriteringen kommer att skapa problem för Örebro i framtiden. Socialdemokraternas nedvärdering av utbildning och studier märks sedan länge i Örebro. SCB kom senast igår med en mätning som visar hur illa länet ligger när det gäller intresse att studera vidare.

Det andra är att det saknas långsiktiga planer. Hela politiken är en radda av nödutryckningar:
Oj - gymnasieskolorna gick faktiskt med förlust. Nu måste vi lägga ner en skola. Vilken har vi inte lovat att bevara?
Oj - vi har för många skollokaler kvar ändå i stan. Vilken skola kan vi flytta? Ska vi leka grisknorrsleken fast med skolor? Den skola som får en nål på sig flyttas?
Oj - de pengar vi ger till skolområdena räcker inte. Våra besparingar märks. Hur ska vi nu göra? Kan vi lägga ner någon skola, men låtsas som om vi inte lägger ner den utan bara flyttar verksamhet?

Helhetssynen saknas. Besparingarna på välfärden märks. Skolområdet påverkas mest. Eleverna drabbas. Och kommunledningen? Lena Baastad är tyst som vanligt. Har Örebro kommun någonsin haft en kommunstyrelseordförande som är så osynlig? Frågan som allt mer måste ställas är vem som styr i Örebro? Vem finns bakom kommunstyrelseordföranden och drar i tåtarna?

Och Thomas Esbjörnsson styr åt alla möjliga håll samtidigt. Mest handlar det om besparingar och om skolorna som någon form av sociala inrättningar. Mycket lite handlar om kunskap, studieresultat och bildning.

Nu ska alltså Engelbrektsskolan flyttas och Almbro skola läggas ner till hälften. Utan konsekvensbeskrivningar. Utan hänsyn till vare sig elever, föräldrar eller lärare. Det är sannerligen dags för en liberal skolpolitik i Örebro!

Media: NA1 och NA2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1